Jag ber om ursäkt att detta inlägg blir bildlöst, men jag hade inga bra bilder att illustrera med.

Tänkte i alla fall att jag skulle köra på en sådan "10 saker du (kanske) inte visste om mig", och eftersom jag alltid har sååå svårt för att begränsa mig i text så kommer det att bli ett längre inlägg.

Hoppas det inte gör något ;-)

 

 

Here we go..!

 

 

 

Kan inte säga att jag egentligen hade dåliga betyg. Eller ja, högstadiebetygen kunde väl varit bättre. Men gymnasiebetygen var faktiskt riktigt bra.
MEN jag kan ärligt inte minnas att jag egentligen jobbade jättemycket när jag var i skolan. Det mesta läste och skrev jag hemma.

 

Jag har alltid älskat att skriva, men jag kunde aldrig koncentrera mig på det när jag satt i skolan. I ett klassrum.
Inte ens när det handlade om "fri skrivning", alltså att skriva någon berättelse/uppsats om vad vi ville. Vilket jag ÄLSKADE!

Men hemma på mitt rum kunde jag sitta och skriva i timmar.

Samma med t.ex. arbeten (typ "forska om något"). Jag fick sällan mycket nerskrivet på lektionerna, utan allt jag gjorde, gjorde jag hemma. I alla fall lite högre upp i årskurserna.

Samma med läsning. Jag har alltid älskat att läsa, men aldrig kunnat koncentrera mig på en bok någon annanstans än hemma.

Till och med om vi hade "Bänkbok" på schemat (alltså att vi satt tysta och läste valfri bok) och det alltså var helt tyst i klassrummet, minns jag att jag inte riktigt kunde koncentrera mig.

Ljud runt omkring mig var distraherande. Men också tystnad var på något sätt distraherande.

 

 

 

Okej, naturligtvis är DET en aning överdrivet, men inte sååå mycket ändå.

Jag var rädd för en massa människor som bebis, och när jag var i småbarnsåren var jag typ nästan folkskygg.

Detta är självklart inget jag minns, men har fått det berättat för mig... till exempel om jag satt ute på gården och lekte i sandlådan och det kom dit något annat barn... då släppte jag det jag hade för händer och gick upp på altanen. Istället för att på en tvåårings vis vara nyfiken på andra barn...

Faktiskt så har jag alltid känt mig tryggare och mer tillfreds tillsammans med människor som är äldre än jag.

Jag föredrog alltid hellre att sitta tillsammans med de vuxna än umgås med andra barn, trots att de vuxnas samtal inte direkt var några jag hade förmågan att vara delaktig i.

 

Detta har, som ni vet, följt med mig under hela uppväxten. Men såklart tagit sig uttryck på olika sätt i olika åldrar.

 

 

 

Det fanns en typ av arbetsböcker när jag gick i skolan, vilka var som en "följetong". Efter lite googlande verkar det som att det var läsförståelseböcker.

De hette Äppel, Päppel, Piron, Paron, Kråkan och Tallekvist (som ramsan).

Någon som gått skolan nyligen; Finns dessa böcker fortfarande?

Jag kommer i alla fall ihåg vid ett tillfälle i 3:an, då jag arbetade ut (jag tror det var) tre av dessa inom loppet av 2-3 dagar. Jag har inte heller något minne att jag "hastade" mig igenom dem och därmed slarvade, utan kom bara in i en fokuserad period med just dessa böcker.

 

 

 

Kan inte svara på varför, men jag tycker det är sjukt obehagligt att ha människor bakom mig. Till exempel om jag står i kö, om jag står mitt i en folksamling o.s.v.

Jag har egentligen inga problem att vistas i t.ex. folksamlingar, men jag hatar att ha människor precis bakom mig.

 

 

 

Jag ber om ursäkt till alla som eventuellt känt det som om jag inte lyssnar om jag fört ett samtal med dem och det verkat som om jag inte lyssnat. För jag gör det.

Jag har dock märkt de senare åren att jag ÄR en väldigt disträ person. Jag måste verkligen anstränga mig för att fokusera när jag pratar med andra och ska hålla mig till ämnet.
Dessutom, om det är längre samtal, glömmer jag lätt bort mycket av det som sagts. Jag har alltid haft dåligt (korttids)minne, men de senaste åren har jag nästan blivit lite rädd för mig själv.

Men jag lovar; Jag kämpar för att bli bättre på detta.

 

Jag märker det i mitt bloggande också.
Ett blogginlägg eller en kommentar på en annans blogg kan ta evigheter att skriva för att jag då och då istället kan sitta och titta ut, leka med något på skrivbordet eller bara börja tänka på något sidospår, som typ vad jag ska lägga in i nästa veckas livsmedelsbeställning på jobbet eller liknande.

Det tar sååå mycket energi att fokusera.
Men det kanske är därför som jag kan sova middag i 2-3 timmar på eftermiddagen, och ändå sedan sova som en stock hela natten ;-P

 

 

 

Stämmer. Jag har aldrig haft en bästis.

Under min barndom hade jag inga kompisar.

I låg -och mellanstadiet kunde jag kanske umgås med någon klasskompis någon enstaka gång. OM det var den personen som tog kontakt/initiativet. Eftersom jag var så blyg/folkskygg VÅGADE jag helt enkelt inte ta initiativet. Då kan en ju inte heller förvänta sig att andra ska göra det varenda gång, och det var heller inget jag förväntade mig.

Så jag var helt enkelt ensam.

 

 

 

Tyvärr är det så.

Jag kan känna mig nöjd med något jag gjort, men jag har aldrig hittills varit 100% nöjd.

Tror det kan vara lite prestationsångest.

Jag har alltid målat upp en bild exakt hur jag vill att något ska se ut, t.ex. en teckning, ett fotografi eller på senare år; en bloggdesign. Men jag har aldrig haft förmågan/kunskapen att leverera upp till den där bilden jag haft i huvudet.

Numera kan jag naturligtvis handskas med detta. Jag kan nöja mig, vara nöjd med, något jag skapat även om det inte ser exakt ut som den bild jag målat upp.
Men SÅÅÅÅ många teckningar/målningar/pyssel jag varit frustrerad över under min uppväxt...!

 

 

 

Det tydligaste exemplet här går tillbaka till min skoltid. Att komma igång i god tid med läxor eller andra uppgifter var nästan omöjligt, även om jag ofta tänkte att "NU ska jag börja i bra tid och plugga lite varje dag".

Det gick inte.

Säg att vi fick en läxa på måndagen som skulle vara klar på fredagen... Att börja plugga på den redan på måndagen gick inte. Jag kunde verkligen inte koncentrera mig. Tankarna vandrade konstant iväg till annat (ungefär som det jag beskrev lite högre upp här, under att jag är disträ).

Det gick inte, även om jag gjorde mitt bästa för att fokusera.

Däremot, dagen innan läxförhöret, gick det sååå mycket bättre att plugga. Trots att det var en sådan sista-minuten-situation, då en känner att stressen egentligen borde tagit över.

Men tydligen var det ändå det som fungerade bäst för mig... för under hela min skolgång har jag bara behövt göra ett enda omprov, vilket var i 8:an eller 9:an, tror jag.

 

Jag jobbar alltså allra bäst under stress. Måttlig stress. För stressigt klarar jag inte heller av, utan då slår hjärnan ifrån (som förmodligen för alla andra). Men som sagt får det inte vara avsaknad av stress heller.

 

 

 

Det är inte så många serier jag hittills fastnat för, och något större filmintresse har jag aldrig haft.
MEN hittar jag något, och hamnar i en period av det, så blir jag nästan besatt. Då är det det enda jag kan titta på, tills den perioden är slut.

Exempel:
De första åren efter att jag flyttat hemifrån var Vänner min favoritserie (I KNOW...!!), och under de åren var den serien det enda jag tittade på. Om och om igen.

Sedan var det 2½ men (I KNOW again..!!!!!).

En sommar var det pjäser från Vallarnas friluftsteater.

En sommar var det Beck-filmer.

De senaste åren har det varit Bones (vilket fortfarande ÄR min största favorit!)

 

Men det är oftast så gott som "en åt gången".

Samma med författare och böcker. Hittar jag en författare som blir min favorit så klarar jag egentligen inte av att läsa några andra böcker än de skrivna av just DEN författaren.

 

 

 

Det här kommer låta som att jag är fruktansvärt egoistisk och egocentrisk, men det är inte menat så.
Men, också under min skolgång, HATADE jag verkligen grupparbeten.

Jag ville inte utforma ett arbete tillsammans med någon annan, och på så sätt kompromissa utseendet på arbetet.

Jag ville helst av allt arbeta själv. Utforma texten själv. Utforma layouten själv. Få det precis som JAG ville ha det.

Samtidigt var jag inte den som dikterade arbetet och bestämde över de andra i gruppen.

Jag var snarare den som inte sa något, utan jobbade med min del av arbetet.

Jag vågade inte komma med förslag.

Jag vågade inte tycka och tänka.

Men så klarade jag heller inte av att känna någon stolthet över det färdiga arbetet, då det inte fanns "någonting av mig" i utformningen.

DÄRFÖR hatade jag grupparbeten, och DÄRFÖR jobbade jag helst för mig själv.