Skapade ju ett konto på "Wattpad" en gång i tiden (typ 1½ år sedan) och började lägga upp den berättelse jag skriver, men efter ett tag raderade jag den. Dessutom har jag haft lite skrivtorka de senaste månaderna, även om viljan funnits. Ungefär som med bloggandet.
MEN nu tänkte jag att jag skulle göra ett nytt försök... kommer att börja lägga ut berättelsen igen.
 
Prologen ligger därför uppe på mitt Wattpad-konto nu.
 
Okej, det är väl inte vad jag tror om mig själv (man ska sikta högt, men samtidigt måste man ju ha liiite självinsikt); men det finns en dröm jag haft betydligt längre än den att bli Fotograf. En dröm jag haft ända sedan barndomen, bokstavligt talat. Från att jag gick i mellanstadiet har jag haft en dröm om att bli författare; eller i alla fall få ge ut en bok... en riktig bok. En roman alltså.
Jag skrev massor under barndomen/tonåren, men drömmen har legat på is under större delen av min vuxentid. Antagligen för att jag hittade fotograferingen, vilket är ett intresse och en dröm som fått ta mycket tid.
OCH jag vill bara säga att Fotografdrömmen fortfarande finns hos mig, och den ÄR lika stor som alltid.
MEN de senaste 1-2 åren överrumplade författardrömmen mig med att blossa upp igen, och jag har återigen blivit sugen på att sitta och skriva en massa -att skapa i Word istället för i Photoshop.
 
Bilden visar en översikt över hur långt jag kommit med min (förhoppningsvis) framtida bok.
106 sidor än så länge.
Tyvärr har jag de senaste månaderna haft s.k. skrivkramp som tydligen vägrar släppa greppet. Dock finns viljan att skriva fortfarande där, så jag har faktiskt förhoppningar om att denna berättelsen en dag ska bli klar. 106 sidor är det allra längsta jag någonsin skrivit på en berättelse, så jag känner mig som sagt hoppfull.
Tror min skrivkramp mest beror på att jag inte riktigt vet hur jag ska ta mina karaktärer vidare i handlingen från där de är nu. Gjorde ett litet hopp och skrev epilogen samt sista kapitlet, men jag har fortfarande (efter det) problem med hur jag ska ta dem vidare. Tror dock på att det kommer lösa sig med tiden :-)
 
Har ni någon dröm som följt med er sedan barndomen; en sådan "extradröm" utöver er "huvuddröm"?
 


Först vill jag bara säga att jag är fullt medveten om att detta blogginlägg kommer att verka väldigt negativt och deppigt, men det är helt enkelt mest mina egna reflektioner över hur alla "klassiska" bloggtips fungerat för mig.
De kanske fungerar bättre för andra bloggare, men jag kan ju bara skriva utifrån mina erfarenheter...

Som ni säkert vet (alla läsare som är bloggare själva vet det ju garanterat) är att det finns ju hur mycket sådana blogginlägg/artiklar runt om på internet angående "tips på hur man kan sprida sin blogg", "tips för att få en större blogg" och så vidare.
De flesta tipsen ser (ungefär) likadana ut på alla dessa listor, och det här är som sagt mina tankar angående hur jag tycker de fungerar.

Vill bara understryka, innan jag börjar, att jag VET att man inte ska hänga upp sig på statistiken när det kommer till bloggning. Man ska blogga för att man tycker det är kul; det är egentligen inte meningen att det ska vara någon typ av popularitetstävling. Dock kan jag inte låta bli – och jag VET att jag låter bitter – att känna att de bloggare som mest understryker att "statistiken spelar egentligen ingen roll" är de bloggare som redan har ett stort antal läsare (allt från flera hundra till flera tusen). Känns lite grann som det brukar kännas angående det här med pengar... Tycker ofta att de som brukar säga typ att "pengar är inte allt" är de som HAR mycket pengar.
För visst måste vi väl ändå erkänna att det är roligare att blogga om man har läsare, än att lägga ner tid på blogginlägg och sedan är det endast man själv som läser dem...



Kommentera andras bloggar
Det här är oftast det allra första tipset på listor över hur man sprider sin blogg, och faktiskt så ÄR det ju faktiskt det mest logiska sättet att nå ut med sin egen blogg.
Dock ska man naturligtvis inte bara skriva kommentarer som t.ex. "Snälla, kolla in min blogg", utan man ska helst skriva något relevant till bloggarens inlägg, för att visa att man läst och intresserat sig för det.
Det är precis det jag gör, och kanske är det därför det tar så lång tid för mig att kommentera...
Men jag tycker, enligt min erfarenhet, att genom att göra på det sättet så får man inga nya läsare till sin egen blogg.
Exempel:
Jag har ungefär 20 besökare per dag, och om jag sitter en hel eftermiddag och kväll (testade en gång att sitta från ca. klockan 16 till midnatt och endast kommentera) så kommer jag upp till kanske 50-55 besökare. Dagen efter det ligger siffran på kanske 40 besökare. Men efter det är siffran återigen nere på max 20 unika besökare, och jag har under dessa två dagar fått kanske 10 kommentarer sammanlagt.
Skriver inte detta för att klaga, utan det är som sagt bara ett exempel från en av mina tester.
Och naturligtvis vet jag att man måste fortsätta kommentera regelbundet, men vem har tid att sitta vid datorn konstant under hela sin fritid och endast kommentera andra bloggar? Man har ju faktiskt andra saker man måste göra också... både blogga på sin egen blogg och så allting i verkliga livet.
Hur hinner alla bloggare publicera flera inlägg per dag, kommentera en massa hos andra, jobba/studera, ha ett socialt liv och hinna med alla måsten i vardagen?? Vad är Er hemlighet? ;-)

Bra kvalitet på bloggbilderna
Nästa punkt som brukar vara ett stående inslag på dessa listor är att man helst ska ha bilder av kvalitet på sin blogg, för att folk dras mer till bloggar med fina bilder. Att "istället för att bara fota med mobil så använd vanlig kompaktkamera eller systemkamera".
Jag fotar i princip ALLA mina bloggbilder med min stora systemkamera. Tror jag kanske publicerat 5-7 mobilbilder sedan jag köpte min första systemkamera 2008.
Nu är det ju i och för sig ingen säkerhet att folk gillar mina bilder bara för att de är fotade med en systemkamera; självklart fattar jag ju det också. Men kvalitén på mina bilder är ju ändå bättre nu än om jag bara hade använt min gamla skruttiga iPhone 4S.
Så enligt min erfarenhet har bildkvalitén gjort varken till eller från ur statistiksynpunkt.

Blogga om det du känner för och tycker om
Ett bra tips, i alla fall i teorin. Jag håller absolut med om att man ska blogga om det man tycker om, och för att man tycker det är roligt att blogga. Gör man det av någon annan anledning så märks det ganska snabbt.
Dock tycker jag det är svårare i praktiken...
Jag har alltid upplevt att när jag bloggat om sådant jag tyckt varit intressant så har mitt läsarantal snarare gått ner lite grann.

Blogga regelbundet, gärna 2-3 gånger per dag
På den här punkten vet jag att jag inte är en särskilt bra bloggare. Jag har ofta haft längre bloggtorka de senaste åren, även om viljan att blogga alltid finns där. Men inspirationen är slö, oftast under vinterhalvåret.
Dock, enligt den erfarenhet jag har, så har inte den här punkten fungerat för mig heller.
Det är snarare så att jag upptäckt att det är under mina perioder då jag är inne i ett bloggflyt (publicerar inlägg mer regelbundet) som jag förlorar prenumeranter och jag får svackor i statistiken.
Det har hänt flera gånger att jag under en period av bloggtorka fått kanske 2-3 nya prenumeranter, men när jag sedan börjat om att blogga så har jag istället förlorat 4st.



Ett Tack till mina läsare!
Jag vill bara avsluta med att rikta ett stort TACK till de läsare jag har här på min blogg!
Jag har absolut inte skrivit det här inlägget för att klaga på er; det får ingen tro! Det är bara som jag skrev i början; mina egna små allmänna reflektioner angående sådana här bloggtips.
Jag är så obeskrivligt tacksam över de läsare jag har. Jag älskar er! ♥ Det vill jag att ni ska veta.
Jag upptäckte nyss något som sannerligen fick mig att glömma problemen med min blogg... Bara TITTA på denna kartan! Norrskensprognosen för imorgon (lördag) ligger så högt som en 6:a!! Tror bara det har varit så högt en enda gång sedan jag började googla på just norrskensprognoser. Love it! ♥
Och har nu sett så otroligt långt det sträcker sig...
Nu är det ju inte säkert att det blir så (norrsken är ju aldrig helt säkert), men man ska ju kunna se det nästan i hela Sverige, om man har tur!!
OCH Piteå ligger verkligen MITT i det grönaste fältet, vilket jag misstänker betyder där norrskenet syns kraftigast, om det syns.
 
Jag hoppas så INNERLIGT att det inte blir övermulet imorgon! Dock skulle det inte förvåna mig, inte alls, då det varit så de senaste gångerna. Har inte kunnat se norrsken under hela 2016, även om jag vet att prognosen varit ganska stor flera gånger under året.
 
Åh! Håll tummarna tillsammans med mig att jag ska få chansen att se detta ljuvliga fenomen imorgon!
För även om man sett det flera gånger så blir man sannerligen aldrig less. ♥
 
 
Först vill jag bara påpeka att jag egentligen hatar sådana här inlägg. Korta och egentligen meningslösa. Jag vill ju att min blogg ska innehålla genomtänkta (hyfsat i alla fall ;-)) inlägg med bilder jag är nöjd med.
MEN just nu behöver jag bara få skriva av mig lite. Avreagera mig, om ni så vill...
Om ni vill får ni naturligtvis hoppa över detta inlägg.
 
Det är nämligen så att jag börjar vara med än lovligt less på min dator!
Jag vill ha en dator som kan köra YouTube!
Jag vill ha en dator som klarar av att köra internet även om det varit igång ett tag!
Jag vill ha en dator som klarar av att köra YouTube och andra sidor (flera flikar) samtidigt!
Men framförallt vill jag ha en dator som klarar av att köra Internet och Photoshop SAMTIDIGT!! 
 
Det är nämligen så att näst intill varenda gång jag är inne på YouTube nuförtiden så börjar datorn lagga, vilket betyder att videorna jag ser liksom "hackar". Om jag kör andra flikar; är t.ex. inne på bloggen, mailen, facebook o.s.v. samtidigt så laggar Internet/YouTube extra mycket.
Och VÄRST blir det om jag klickar upp Photoshop samtidigt som jag är ute på internet, och framförallt om jag kollar på ett YouTube-klipp. Då går detta knappt att se på för att det hackar så mycket.
Och nej, det är inte klippet/YouTube det är fel på i detta fall; utan det är min dator som inte klarar av att köra dessa saker samtidigt.
 
Jag vet att detta är ett i-landsproblem av rang, men det är så otroligt STÖRANDE!
Eftersom jag inte brukar lyssna särskilt mycket på musik så brukar jag vilja ha på någon typ av YouTubeklipp i bakgrunden när jag redigerar bilder eller fixar med bloggdesigner.
Jag klarar inte av att arbeta om det är absolut tyst.
 
Som jag förmodligen skrivit förut så vill jag ju gärna ha en mac i och med att jag arbetar så mycket media.
Nu har jag ju inte råd just nu med en sådan, eller en ny dator i allmänhet. Men jag tänkte ändå att jag hör mig för hos er lite grann...
 
Ni som har en Appledator; hur tycker ni den reagerar på att arbeta med flera saker samtidigt (t.ex. internet och Photoshop)?
Har ni iMac eller macbook?
Finns det någon annan, som har PC, som kan rekommendera något datormärke som fungerar bra angående det här med flera saker samtidigt?
Jag vet att det inte har så mycket med märket att göra som hur stor datorn är -typ hur stor prestanda (heter det så?) den har och så. Men jag tänkte bara att det kanske finns något PC-märke som är lite bättre än andra?
 
 
Ett stort TACK för att ni lät mig avreagera mig!
Det känns faktiskt lite bättre, så det gjorde mycket att jag fick skriva av mig här på bloggen :-)
En sak jag tycker känns som att det liksom "hänger över" den här julen är att det blir första julen utan morfar.
Vad konstigt det känns att skriva det. Det finns fortfarande tillfällen då det känns som att jag kommer träffa honom igen nästa gång jag åker hem till dem. Det blir längre och längre mellan de gångerna, men det händer ändå fortfarande.
I alla fall känns det som om han kommer vara där som vanligt på julafton. Förra året hämtade jag upp dem på vägen till mamma och pappa, och det känns som det kommer vara så i år också.
Men nej.
Det blir första julen utan morfar.
 
Jag saknar dig verkligen!
Jag saknar dina roliga små kommentarer.
Jag saknar dina "önskelistor" inför jul och födelsedag. 
Jag saknar Dig! 
 
Ni som följt mig ett tag kommer kanske ihåg att jag inledde detta år med att delta i fotoutmaningen 265 foton 2015.
Jag hade varit med två år tidigare, men då rann det alltid ut i sanden (är ju ganska intensivt med att hinna fota och publicera en bild per dag på tema). Och min åsikt inför 2015 var lite "tredje gången gillt, eller så sista gången".
Alltså om utmaningen skulle rinna ut i sanden en tredje gång så skulle jag se det som ett tecken på att det inte var något för mig.
 
Och kaaaan ni tänka er... det rann ut i sanden efter några månader ;-P
Och fram till nu har jag faktiskt haft den inställningen att jag inte prova på ett fjärde år, utan att det skulle vara färdigt nu.
MEN så fick jag för någon dag sedan mailet om att det från och med nu går att anmäla sig till 2016 års 365-utmaning, och helt plötsligt började jag faktiskt tveka...
Jag tycker ju ärligt talat att det är jätteroligt att vara med i fotoutmaningar här i bloggvärlden!
 
På ett sätt känns det som att "Nej, jag känner mig färdig med den utmaningen".
Men å andra sidan VILL jag så innerligt faktiskt klara av ett helt år i alla fall EN gång!
Så nu vet jag inte längre hur jag ska göra.
Ska jag hoppas på 2016 års utmaning, eller ska jag helt enkelt strunta i det.
 
Vill bara säga att jag förväntar mig inte att någon ska behöva svara på dessa frågor, utan det är egentligen mer för mig själv. Behöver skriva av mig lite grann, och kanske kan det hjälpa mig att fatta ett beslut när jag ser det i skrift.
Har ju fortfarande ett tag på mig att bestämma mig, men helst vill jag komma fram till något så snart som möjligt.
 
 
Här är några av de bilder jag publicerade inom ramen av den fotoutmaningen, innan mitt deltagande rann ut i sanden:
 
Vid det här laget är det väl ingen som missat vad som hände i fredags...
Samtidigt som vi i Sverige var mitt uppe i fredagsmyset utsattes Paris för en terrorattack.
På en konsertarena, ett sportstadium och diverse restauranger kom det in självmordsbombare/människor som kallblodigt började skjuta ner ett hundratal oskyldiga med automatvapen.
 
Sådant här är jag verkligen så extremt rädd för.
Det kan hända var som helst.
Det kan hända HÄR!
Nu när terrorattackerna verkar bli allt vanligare så finns det igen plats på jorden som är skyddad.
Var är vi på väg egentligen?
Vad gör vi mot varandra?
När ska det sluta??
Tänk om ALLA människor på jorden kunde ägna ALL den energi det tar att hata, till att älska istället...
I den bästa av världar... om det kunde vara så... då skulle inte sådant här behöva hända.
Vi behöver inte en (1) #NoHate-dag. Vi behöver 365 #NoHate-dagar per år!
 
Och jag skriver som många bloggare redan skrivit före mig:
Jag hoppas så innerligt att rasismen inte blir större efter det här än den redan är!
Som jag läst på en del andra bloggar; alla de flyktingar som flyr just nu -det är ju faktiskt just det här som de flyr från. Det är bara det att när det händer i ett västerländskt land får det så många gånger mer uppmärksamhet i media än när det händer i krigsdrabbade länder.
 
Mina tankar går till Paris, till alla som på ett sådant brutalt sätt förlorade sina liv i fredags, till alla deras anhöriga samt till alla som var med och överlevde den förskräckliga kvällen; fredagen den trettonde november 2015.
 
Update: Såg precis att den svenska riksdagen har fått in ett hot som rör morgondagen (tisdag).
Nu vet jag ju inte om det är i samma spår som dessa händelser, eftersom det naturligtvis inte lämnas ut en massa uppgifter om utredningen, säkerhetsmässigt. Men ändå...
 
Idag är det ett (1) år sedan knivmordet på Sundsgatan här i Piteå ägde rum, då två unga killar helt oprovocerat knivskar en 27-åring så illa att han avled av skadorna.
I och för sig var det ju lördagsnatten, men förra året var det ju lördagen som var 1:a november.
Känns konstigt att det gått så pass lång tid... känns som det var nyss jag vaknade av envist lysande, blåljus mot mina fönster (från polisbilarna).
Men... det har i alla fall gått ett år.
Och de två förövarna dömdes båda två till medhjälp till mord. Fallet gick vidare till hovrätten, där förövarna dömdes för mord istället för medhjälp till mord. Straffet: 18 års fängelse.
 
Dagarna efter mordet ägt rum samlades det väldigt mycket ljus och sådana minnessaker på brottsplatsen, men när alla ljus brunnit ut och alla blommor vissnat bort städades det undan (det ser ju bara skräpigt ut när sådant legat under snön en hel vinter).
Men igår när jag kom hem från kyrkogårdarna fick jag se hur det lyste på just den platsen.
Det var människor som varit dit och tänt minnesljus såhär på årsdagen efter händelsen. Jag tycker det var så fint gjort, och då jag faktiskt hade kameran med mig knäppte jag några bilder för att föreviga handlingen.
 
Det var några ord som kom till mig när jag stod och fotade... då jag även hade i tankarna allting vidrigt som hänt här i Sverige den senaste tiden... Det var några ord som faktiskt kändes tröstande: 
Så länge det faktiskt finns goda människor här i världen, så länge finns det hopp om mänskligheten.
 
 
Hej hej!
Finns det någon som fortfarande tittar in här, trots att det går evigheter mellan mina uppdateringar? Jag klandrar er verkligen inte om ni tröttnat; jag håller själv på att tröttna på att vara en så usel bloggare.
DOCK är intresset för att blogga fortfarande lika stort, så jag kommer mest troligt tillbaka snart (förhoppningsvis alldeles snart).
 
Jag känner mig även lite deprimerad över att jag fotat så extremt lite under denna sommar. Och då menar jag verkligen extremt lite. Tror jag har bilder från sammanlagt typ tre dagar under juli...
Men å andra sidan kan man ju inte säga att det varit överdrivet inspirationsaktigt att åka ut med kameran i sommar... Sämsta sommaren ever! I klass med sommaren 2012 (tror jag det var).
Det har varit mulet varenda dag, och har det varit blå himmel framme så har det antingen klarnat upp en stund på eftermiddagen/kvällen eller så har det varit klart väder på morgonen. Men moln har det varit varje dag.
Och någon enstaka dag har temperaturen gått upp över 20 grader, men allra mest har det legat mellan 14 och 18 grader. Medeltemperaturen måste ha legat på typ 15-16 grader eller liknande...
Jag visste att det skulle vara svårt att toppa förra årets sommar (omöjligt nästan), men årets "sommar" är INTE vad jag kallar sommar...!
 
Men för att försöka se det från den positiva sidan så kan jag väl säga att det inte direkt gjort så mycket att jobba hela sommaren (jag hade ju ingen semester i år, då jag började min praktikplats i maj) ;-)
På ett sätt har det nästan känts skönt att jobba, då jag på ett sätt tror att jag skulle haft lite mer stress över den dåliga sommaren om jag varit ledig.
 
MEN jag hoppas så innerligt att vi får en riktigt bra höst i alla fall.
Därför att om hösten också blir dålig så har jag ingen aning om hur jag ska klara av hela den långa vintern med all snö, kyla och allt det djupa mörkret.
 
Jag är också medveten om att det här blev ett riktigt deppinlägg, men jag kände att jag måste få ur mig dessa tankar innan jag kan gå vidare och satsa helhjärtat på bloggen igen :-)
 
 
Två av de sällsynta bilderna från sommaren 2015.
Hej på er alla goa läsare! 
Vid det här laget tror ni säkert att jag dött eller något sådant, och det kan man tro med tanke på den verkligen genomusla blogguppdateringen den senaste tiden... 
Men jag vill bara säga att jag inte har tröttnat, så jag kommer tillbaka. Tanken är att jag ska göra mitt bästa för att bli en bättre bloggare från och med nu; speciellt som vi är på väg mot den riktiga våren och sedan sommaren. 
 
Att jag inte bloggat något senaste tiden kan nog mest förklaras med att jag trots allt inte haft något att blogga om. Det har inte hänt någonting i mitt liv de senaste veckorna -i alla fall inte något som är värt att skriva om.
Och då träden fortfarande gapar tomma har det inte funnits så mycket inspiration till att gå ut och fota.
Dock upptäckte jag idag att Blåsipporna äntligen dykt upp på det vanliga stället utanför stan (det enda ställe där de växer här i Piteå), så Mark har faktiskt fått arbeta lite grann!
 
Som ni ser så har bloggen även fått sig en makeover.
Tänkte att det kunde vara dags att byta ut den tidigare, väldigt vintriga designen. Men den största anledningen är att jag kanske ska få lite mer inspiration att blogga.
Det är även så att jag gjort bilderna i inläggen lite större; 800 pixlar istället för 700. 
Tyvärr kommer det att sticka lite i ögonen (för min egen del) att titta på gamla inlägg, då bilderna där blir för små. Men jag har varit nyfiken på att prova större bilder ett tag nu, så jag provar i alla fall. Det går ju alltid att gå tillbaka om jag inte trivs med det.
Vad tycker ni om nya designen, och det faktum att bilderna är hela 100 pixlar bredare?
 
Men nog om detta. Nu har jag väl "pratat" på alldeles för länge...
Vad sägs om att jag bjuder på lite fräscha, härliga Blåsippebilder som plåster på såren för den dåliga uppdateringen? :-) 
 
 
Min hjärna har svårt att förstå hur man, speciellt som kvinna, kan vara emot feminismen. Att avfärda den som trams, eller bara på något sätt förminska den.
Utan feminismen hade vi inte kunnat leva våra liv som vi gör idag.
Allting vi har idag, som vi tar för givet, hade varit totalt utom räckhåll om det inte varit för feminismen.
Det är inte bara "feministisk propaganda", utan det ÄR faktiskt så! 
 
 
En lista till alla tjejer/kvinnor:
 
Utan feminismen...
 
...hade du aldrig blivit myndig. 
   Från 1858 kunde kvinnor bli myndiga vid 25 års ålder. Men gifte de sig blev de omyndiga igen.
...hade du inte haft rösträtt. 
...hade du inte fått gå i skolan.
...hade det varit helt lagligt för din man att slå/misshandla dig.
...hade våldtäkt varit lagligt inom äktenskapet.
...hade du inte fått vara förmyndare för dina barn. Endast barnens far var förmyndare.
...hade du inte fått äga egendom. Inte heller driva företag.
...hade det varit lagligt att sparka dig från jobbet om du blev gravid.
...hade du inte fått bestämma när eller om du skulle skaffa barn.
...hade du inte haft någon arvsrätt.
...hade du inte haft någon rätt att ta ut skilsmässa. 
...hade du inte haft någon rätt att göra abort...
...och preventivmedel hade varit förbjudna. 
...hade du enligt lag vara tvungen att ta din mans efternamn när ni gifte er. 
...hade du inte fått bestämma själv vem du skulle gifta dig med...
...och det hade varit krav på att du skulle vara oskuld när du gifte dig.
...hade du inte fått ha egen ekomoni/egna pengar.
 
Här och här kan ni läsa lite mer, t.ex. vilka årtal vissa saker ändrades och så.
 
 
Som ni ser är det en ordentlig lista! Och det ÄR faktiskt så att vi ha feminismen att tacka för att alla dessa saker ändrades.
Är man antifeminist är det egentligen som att säga att dessa punkter är okej. Är man emot feminismen säger man ju faktiskt att det inte gjorde något att det såg ut såhär.
Antifeminister borde ju alltså egentligen inte ha några problem med att avsäga sig sin rösträtt, sin ekonomi, sin arvsrätt, sin möjlighet att bli myndig och en massa andra saker...
 
Om du svarar "ja" på denna fråga:
Tycker du att alla människor är lika mycket värda; oavsett kön, sexuell läggning, etnicitet, religionstillhörighet o.s.v.?
Om du svarar Ja –då är du feminist. 
 
Så ta några minuter och faktiskt tänk på vad feminismen faktiskt har gjort för DIG. 
För att du ska kunna leva det liv du lever idag. 
Det feminismen gjort för att vi ska kunna leva det liv vi idag tar för givet; ett liv som kvinnorna före oss knappt ens kunde drömma om...
Det är faktiskt Feminismen vi har att tacka för det!
Ni som följer min blogg känner kanske igen den här texten. Jag skrev den i ett punktinlägg för ett tag sedan, men tycker att det är så pass viktig information att den förtjänar ett eget inlägg; för att inte försvinna bland de andra punkterna.
 
Hen.
Man kan tydligen inte förklara för många gånger det underbara med detta ord.
Känns som att hur mycket man än förklarar så "går det inte in" hos feministmotståndare.
Hur mycket och hur pedagogiskt man än förklarar så får man ändå frågor och påståenden som "Varför i all världen ska vi radera ut könen?" och "Vi är han eller hon. Inga hen!"
Eller som när en hen-motståndare ser barn som får en könsnormsfri (kan man kalla det så?) uppfostran, och fäller den syrliga och nedvärderande kommentaren:
"Är det en pojke eller flicka? Äh, det är väl en sådan där heeeen..."
Oftast betonas "en sådan där hen" med ett lite extra syrligt tryck i rösten.
 
Det är som om det inte går in att hen INTE handlar om att radera några kön. Det är ett underbart ord att använda när man inte vet könet. Istället för att hela tiden säga "han eller hon... han eller hon... han eller hon...han eller hon..." Så mycket lättsammare att använda hen.
 
Frågor/meningar när man inte vet könet på personen man pratar om:
 
    "Kommer han eller hon hit senare?"
    "Vad sa han eller hon?
    "Var kommer han eller hon ifrån?" 
    "När är han eller hon beräknad?" (vid graviditet)
...
    "Kommer hen hit senare?"
    "Vad sa hen?"
    "Var kommer hen ifrån?"
    "När är hen beräknad?" (vid graviditet)
 
Det finns även en annan "aspekt" om just ordet hen, som jag tänkt skriva om ett tag. Men det har inte blivit av.
Det handlar om att ett av motståndarnas argument mot ordet hen är påståendet om ordet betydelse på engelska... "Vaddå hen? Det betyder ju höna på engelska..." och de påpekar då att vi faktiskt inte kan gå omkring och kalla varandra för höna. 
MEN då skulle jag bara vilja säga... det är ju faktiskt inte det enda svenska ordet som betyder något annat på engelska. Ska vi ta bort alla sådana ord då? 
Bra.
Då kan vi ju börja med ordet BARN!
Det är ett etablerat ord på svenska som ingen ifrågasätter att vi använder för att beskriva en människa som inte är vuxen ännu. 
Men ordet barn betyder ju faktiskt Lada på engelska. 
Bort med det; för vi kan ju inte gå omkring och kalla andra människor för "lada"... 
 
Och när man tänker efter... finns det inte en hel del ord som existerar både på svenska och engelska, men som betyder olika saker på respektive språk... Ska vi ta bort dem också?
Exempel: MITTEN, FART, KISS, GLASS, IS, PINK, BUTTER, SEMESTER, MALL, KIND, SPRING, FALL, SKY.
Kommer ni på fler?
 
 
Och för att förtydliga en gång till... hen ersätter alltså INTE han och hon!
Hen är ett extra pronomen att använda när man inte vet könet, eller när könet är orelevant.
Jag inser självklart att är man redan i sten emot detta, så kommer mitt inlägg här inte att hjälpa. Man kommer att fortsätta sina muttranden: "Ska vi ha ett könlöst samhälle?... vilket trams" och avfärda feminism och normkritiker som "en fas/fluga som förhoppningsvis snart blåser förbi".
Men jag hoppas det ska hjälpa lite grann i alla fall.
Jag hittade den här bilden igår när jag höll på att publicera ikapp bilder på min 365-blogg (har halkat efter under mars månad), och trots det enkla i den så kan jag inte låta bli att gilla den.
Den fick mig att tänka på hur man hittar detaljer nästan bara av att man håller i en kamera...
Jag hade inte tänkt på att det fanns en spegel ovanför bankomaten förrän jag gick förbi den med Canon i händerna ;-)
 
Hittade ett nostalgiklipp på YouTube, och känner att jag måste göra ett till blogginlägg...
Det är ett klipp från Saltkråkan, från avsnittet då de precis köpt Snickargården.
Och jag kan inte låta bli att rysa lite grann när jag ser det... alla sommarbilderna i kombination med "Melkers" röst i bakgrunden, när han pratar om barnens sommarparadis.
 
På ett sätt gör det mig, om jag ska vara ärlig, lite ledsen.
Det ser så underbart ut, och som ni vet så har min dröm alltid varit att spendera (minst) ett sommarlov på en plats som Saltkråkan; i samma tid! Inte nu, med alla datorer, smartphones och allt modernt krafs. Utan på "Saltkråkans tid", typ 60-talet (70 och 80 går också bra).
Jag tycker det känns som att detta är en förlorad tid.
Idag är allting så stressat och inriktat på att vara så high-tech (heter det så?) som möjligt, att ingen någonsin kommer att få uppleva ett "Saltkråkansommarparadis" igen. Att barn idag ska växa upp så onödigt fort, så de där barndomens oskyldiga sommarlov går förlorade.

Med näsan konstant ner i våra smartphones och surfplattor missar vi totalt det vackra i världen. 
Jag kan inte hjälpa det; men det gör mig ledsen.
 
 
Den här helgen började med en av de jobbigaste dagarna jag varit med om (kanske till och med den jobbigaste hittills).
Klockan 13:00 i fredags ringde kyrkklockorna i Hortlax för morfar.
Dagen hade kommit för att ta ett sista farväl av världens bästa och finaste morfar.
Men hur tar man farväl när det fortfarande känns så overkligt att det är han som ligger i kistan där framme?
 
Det var i alla fall en jättefin begravning, och prästen höll ett sådant fint och personligt tal om morfar.
Allting var verkligen morfar; ända ner till själva kistan. Träfärgad med synliga kvistmärken. Han som tillbringade så mycket tid i skogen och med veden. Han var lycklig när han fick hålla på med det arbetet. Därav porträttet på kistan...
 
I kyrkan var det fullt med människor, till den fina minnesstunden kom det ungefär 50 personer och du hade fått hur mycket telegram som helst.
Så omtyckt, så älskad av alla.
Jag vet att jag upprepar mig, men det tåls att säga flera gånger... Min morfar var En På Miljonen!!
 
Och nu går livet vidare. Det rullar ju på vad som än händer.
Men du lämnar verkligen ett stort tomrum efter dig.
Däremot kommer du alltid att finnas med mig; nu och för evigt.
 
 
Jag tyckte verkligen om att handrosorna sattes i två stora krukor på sidan om, istället för att läggas på kistan (som de brukar). Det gjorde att den vackra kistdekorationen hölls intakt och helhetsbilden blev så fin.
 
 
Dessa två bilder tog jag på väg ut ur kyrkan.
Jag måste ändå säga att Hortlax har en väldigt vacker kyrka. Tidigare har jag bara förknippat den med skolavslutningar, så jag har inte tänkt på utseendet särskilt mycket.
Men de här två senaste gångerna jag varit där "kom jag på" att den faktiskt är riktigt vacker på insidan (och även på utsidan).
 
 
Porträttet från kistan placerades under minnesstunden på detta lilla bord tillsammans med ett ljus, en blombukett och en ros (som ni ser).
Allting, ända ner till detaljerna, var verkligen perfekt.
Det var verkligen ett värdigt avsked till en fantastisk människa.
 
Dessutom måste jag bara få avsluta med en sak...
Det är verkligen mystiskt hur vissa saker kan falla sig...
I fredags var det verkligen en fin dag, vädermässigt. En perfekt vårdag med värme och sol från en klarblå himmel.
Dock... tidigare under dagen – just DEN dagen – var det solförmörkelse! Vad är egentligen oddsen för att det blir någonting så ovanligt JUST en sådan dag...?
Tyvärr såg jag det inte (annat än att det blev annorlunda ljus ute) då mina fönster ligger åt fel håll, så mitt på dagen ligger solen på andra sidan mitt hus.
 
OCH, när begravningen var nästan slut bröt det in några solstrålar och lyste direkt ner på kistan, vilket gjorde att det blev världens underbaraste ljus. Det låter kanske konstigt, men det var nästan som om jag fick rysningar. Det var precis som om universum ville hedra minnet av morfar.
Så när jag säger att allting var perfekt så menar jag det!
 

Vila i frid älskade morfar
♥ Du fattas oss ♥
Hej nya veckan! Och hej alla kära läsare!
Första dagen efter sportlovet för er eventuella läsare som går i skolan.
En måndag i mängden för er alla andra.
Hoppas ni har det bra var i livet ni än befinner er :-)
 
Jag tänkte i alla fall köra lite punkter såhär på veckans startlinje. Ett bra sätt att få ihop ett inlägg som handlar om allt mellan himmel och jord :-)
 
 
☼ Börjar med ett litet meddelande. 
Ni kanske märker att min blogg numera fått en Gilla-knapp under kommentarslänken. Blogg.se har äntligen utvecklat en Gilla-knapp för bloggarna! Det är själva inlägget man gillar, och om inlägget får riktigt många "likes" hamnar man på en lista som är skapad på startsidan. 
Därför vore det jätteroligt om ni ville Gilla mina inlägg när ni kommer hit :-D 
Dock får ni ju mer än gärna kommentera också eftersom det, även om det är roligt med mycket "likes", är ÄNNU roligare att höra av er i form av just kommentarer :-D
 
☼ Jag måste också få tipsa om ett inlägg från en av mina favoritbloggar.
Det är Sanna, som driver bloggen Sannas rum, som har skrivit ett toppenbra blogginlägg om det här med att översätta sin blogg till ett annat språk (i det här fallet främst svenska till engelska).
Jag hade inte kunnat uttrycka mig bättre. Det är ett inlägg jag tycker att alla ska läsa!
Jag brukar lite då och då hamna på bloggar som använder Google Translate som översättningsverktyg, vilket INTE är en särskilt god idé.
Google Translate aka Världens sämsta översättningsverktyg.
Som sagt; jag rekommenderar verkligen alla att läsa hennes blogginlägg!
 
 
☼ Jag kan säga såhär; är man en stor Nicke Nyfiken är det vissa saker som helt enkelt måste testas... ;-)
En sådan sak hittade jag på Kvantum i lördags. Påsk-Polly med smak av Påskmust(?), Citronmaräng och Toffee. De två första smakerna kändes ju minst sagt lite underliga; "påskmustsmak" till och med en aning suspekt.
Men som sagt; för att stilla nyfikenheten måste det helt enkelt smakas av.
Och jag måste säga att jag blev positivt överraskad :-)
 
Mörka – Påskmust
Ljusa – Toffee
Vita – Citronmaräng
 
De ljusa smakade egentligen mest likt vanliga Polly, så de var naturligtvis goda.
De vita blev jag mest positivt överraskad av. De blev faktiskt mina favoriter av dessa tre smaker.
De mörka med (typ) påskmust smakade lite väl suspekt för min smak. Inga jag fastnade för.
 
 
☼ Igår, söndag, åkte jag till Hortlax kyrka på förmiddagen. Det var evigheter sedan jag var där sist (antagligen var det på examen i 9:an, vilket är 15 år sedan).
Men det var så att de skulle läsa upp morfars namn under högmässan igår; bland de som avlidit under den senaste veckan.
Det kändes jobbigt att höra hans namn i det sammanhanget. Jag kan inte riktigt fatta att han är borta. 
Morfar -du är Saknad. Men du kommer alltid att finnas i mitt hjärta.
 
Det kommer som en chock, trots att man vet vad som närmar sig.
Jag vet inte hur jag ska formulera mig, och då har jag alltid haft lättare att uttrycka mig i skrift än muntligt.
Min hjärna håller fortfarande på att försöka sortera tankarna.
Kan inte riktigt greppa att du inte längre finns här hos oss. Att se er flagga vaja på halv stång igår. Det kändes overkligt.
Det känns overkligt.

En snällare och mer fantastisk människa har inte funnits.
Massvis med minnen rusar runt i min hjärna just nu.
Du var en på miljonen. Utan att överdriva.
En på miljonen.
Att jag fick dig som morfar var som att dra jackpotvinsten i universums lotteri.

Jag är så glad över att jag fick se dig en sista gång.



Vila i frid Världens bästa morfar
Jag älskar dig!
♥ ♥ ♥




#fuckcancer
Jag håller på att försöka skriva en längre berättelse, men ni som följt min blogg har nog uppfattat det redan :-)
Har hunnit fjorton kapitel, epilogen samt sista kapitlet. Tyvärr har jag kört fast lite grann, vilket är anledningen till att jag började skriva bakifrån ;-)
 
En annan sak jag verkligen kört fast på är namnet på staden som berättelsen utspelar sig i.
Den utspelar sig i USA. Vet egentligen inte riktigt varför, då jag aldrig varit där. Men av någon anledning ser jag alltid mina berättelser där... Kanske har med alla filmer och serier att göra ;-P
I alla fall... i min berättelse är det en småstad, så jag vill inte använda ett namn som redan finns.
Det är en "fictional town", därför vill jag ha ett "fictional" namn.
MEN min fantasi på att hitta på namn är totalt uttömd. Vad min hjärna än kokar ihop så verkar det som att det finns i verkligheten (jag googlar på varje namn jag kommer på).
 
Därför ställer jag frågan till er... ni kanske har bättre fantasi än mig inom detta område...
Kommer ni på något bra stadsnamn?
Kriterierna är att det inte ska finnas i verkligheten, låta amerikanskt (eller engelskt) och samtidigt låta som någonting som skulle kunna finnas i verkligheten. 
Gärna med ändelsen "Creek" eller "Falls", men jag är öppen för alla förslag.
Jag gillar inredning.
Eller gillar... that´s the understatement of the year. Jag ÄLSKAR inredning!!
Faktiskt älskar jag inredning nästan lika mycket som jag älskar fotografering –då får ni ett litet hum om hur stort mitt intresse är.
Tyvärr så har ju ofta intressen och ekonomi en tendens att vilja dra åt olika håll ;-P så för tillfället har jag inte råd att köpa och göra om som jag vill ha det. Men titta och drömma kostar ju faktiskt ingenting.
Och en dag blir det av!
 
Jag har till och med redan inrett min nästa lägenhet.
Nej, jag har inga planer i nuläget på att flytta, men någon gång blir det ju då jag inte tänker bo i en 1:a hela livet.
Och när den dagen kommer så tar jag inte med mig någon av mina nuvarande möbler dit, förutom soffan och soffbordet. Men resten är billiga och skitfula budgetmöber från Jysk.
Inte för att jag vill klaga på deras möbler; de har vissa serier jag tycker är riktigt fina. Men de jag har är så pass gamla och nötta att det blir raka vägen till tippen när det är dags för nya.
 
Matbordet och stolarna i kollaget står högst upp på min inredningsönskelista.
Jag har drömt om dem i flera år, utan att överdriva. Det finns flera liknande typer av stolsryggar, men det är DESSA som är mina absoluta favoriter. Och nu är det ju inte säkert att dessa finns kvar när jag har plats och pengar att köpa dem, men de är i alla fall min dröm.
 
Och angående resten av kollaget...
Nu kanske många tycker det ser tråkigt ut med endast IKEA-möbler, speciellt om ni bor någonstans där IKEA finns i närheten. MEN jag har verkligen blivit förälskad i deras serie Hemnes! (Slängde in en bild på en Malmbyrå också, då jag velat ha en sådan i typ ett decennium).
Och allting ska vara vitt :-D
Vita väggar och vita möbler. För att sedan bryta av med någon färg på textilier och detaljer (t.ex. ljuslyktor och liknande) samt golv.
Självklart vet jag att detta inte direkt är någon unik inredningsstil, men det skiter jag i. Jag älskar den lika mycket ändå!!
 
Nej, nu tror jag att jag måste avrunda detta inlägg. Innan det hinner ikapp mig att jag inte kan åka idag och köpa allt detta ;-P
 
Vad har ni för inredningsstil hemma?
Har ni er dröminredning? Eller har ni någon dröminredning?
 
 
 
UPDATE: Nu när jag satt och svarade på kommentaren till detta inlägg var det en sak som slog mig. Vet inte varifrån det kom, men... Jag kanske skulle bli inredningsarkitekt? ;-) Jag har öga för färg och form och jag älskar inredning.
Nej, ärligt talat. Jag kommer inte att ge upp min fotodröm. Det här var bara en flyktig tanke som slog mig, och jag kände att jag var tvungen att skriva ner den :-)