Follow
Idag, den 8:e mars, har det varit (eller ÄR tekniskt sett två timmar till) Internationella kvinnodagen.
Jag tycker vi alla borde ta en liten stund och faktiskt reflektera över vad våra medsystrar i historien faktiskt gjort för oss.
ALLT som vi idag tar för givet har de ju faktiskt en gång i tiden slagits för.
De slogs för VÅRA rättigheter!
De slogs för att kommande generationer (dvs. vi idag) skulle få uppleva jämställdhet.
Det var DE som drog det allra tyngsta lasset i denna kamp, och det är VI som fick skörda frukterna av den kampen.
Vi kämpar fortfarande, och kommer förmodligen att få göra det under en lång tid.
Men DE människorna, de som levde och kämpade då, är värda vår yttersta respekt.
Vi kämpar på i en tid då vi HAR alla dessa saker, som vi tar för givna.
De kvinnorna, för länge sedan, hade ingenting. De kämpade under en tid då de inte var värda något. De kämpade för jämställdhet i en tid då kvinnan ansågs vara en ägodel. Mannens personliga ägodel.
 
Jag vill bara säga: Hatten av till alla dessa kvinnor. Det är tack vare Er som jag kan leva det liv jag vill idag!
Vi får aldrig sluta kämpa för jämställdhet och allas lika värde!
 
 
* * * * * * *
 
1845 – Kvinnor har rätt att ärva lika mycket som män, när någon dött.
1846 – Kvinnor får syssla med hantverk och handel.
1858 – Ogifta kvinnor kan bli myndiga när de fyller 25 år. Gifter de sig blir de däremot omyndiga igen.
1864 – Män har inte längre rätt att slå sina fruar.
1873 – Kvinnor får ta examen, men inte när det gäller högre studier.
1884 – Ogifta kvinnor blir myndiga när de fyller 21, alltså samma ålder som män.

1901 – Kvinnor får vara lediga i 4 veckor när de fött barn (men de får ingen lön under tiden).
1912 – Kvinnodagen firades för första gången i Sverige.
1919 – Kvinnor i Sverige får allmän rösträtt.

1921 – Kvinnor får rösta för första gången i Sverige. Nu blir även gifta kvinnor myndiga när de fyller 21.
1922 – De fem första kvinnorna kommer in i riksdagen.
1927 – Statliga läroverk (skolor) öppnas för flickor.

1935 – Kvinnor får samma rätt till folkpension som män.
1938 – Det blir tillåtet med preventivmedel.
1939 – Kvinnor kan inte längre sparkas från sina jobb på grund av att de blivit gravida eller gift sig.

1947 – Kvinnor som är anställda av staten får rätt till lika mycket lön som männen. Barnbidraget införs.

1951 – Kvinnor får behålla sitt svenska medborgarskap även om de gifter sig med män som är utländska medborgare.
1955 – Arbetande kvinnor får tre månaders betald ledighet när de fött barn.
1958 – Kvinnor får rätt att bli präster.

1964 – P-pillret börjar användas i Sverige.
1965 – Det blir olagligt med våldtäkt inom äktenskap.

1970 – Barnomsorgen byggs ut på allvar med dagis och fritis. Samtidigt börjar skolorna att jobba aktivt med jämställdhet.
1975 – FN:s kvinnoår. En ny abortlag införs; kvinnor får själva bestämma om de ska göra abort fram till den 18:de veckan. De första kvinnojourerna startar.

1980 – Den statliga myndigheten Jämställdhetsombudsmannen (JämO) skapas och jämställdhetslagen stiftas.
1982 – All kvinnomisshandel blir brottslig, oavsett vart den utövas.
En ny namnlag införs; kvinnan och mannen får välja mellan bådas efternamn när de gifter sig.
1983 – Kvinnor kan söka alla yrken, även inom försvaret.
1987 – En ny särskild lag om sambors gemensamma hem stiftas. Den heter sambolagen.

1995 – Nyblivna pappor får en särskild pappamånad då de har rätt att vara lediga. Månaden kan inte överlåtas till mamman. Samkönade par kan ingå partnerskap.
1996 – Den första tjejjouren startar!
1998 – Lag om våld mot kvinnor stiftas. Könsstympning av kvinnor förbjuds.
1999 – Köp av sexuella tjänster förbjuds.
 
Källa
"Jag ska åka till Norrland."
"Jaha, du är från Norrland."
"Åh, jag älskar Norrländska."
 
Tre vanliga fraser en har stött på ett otal gånger om man bor i detta landets nordligaste delar.
Det finns även en till kommentar som jag personligen inte – faktiskt – har fått riktad mot mig, men som andra hört... (Namnet i exemplet är såklart påhittat).
"Åh, är du från Norrland! Jag känner Pelle Svensson från Umeå. Känner du (till) honom?"
 
 
Känner bara att jag måste få skriva av mig lite i den här frågan.
Inte för att det egentligen dykt upp något speciellt just idag, men jag kom bara att tänka på det när jag lät tankarna vandra fritt. Och det ÄR något jag brukar tänka mycket på varje gång halva landet klumpas ihop till en enda enhet.
Visst, vi som bor här kan ibland klumpa ihop allt söder om Norrland till "Södra Sverige" ibland också. Men inte i "allmänna" (hittade inget bättre ord) sammanhang.
Ska vi resa dit så säger vi inte "Jag ska till Södra Sverige". I alla fall jag säger namnet på staden eller platsen dit jag ska.
 
"Jag ska till Norrland nästa vecka."
Okej, det var väl... roligt. Men frasen säger ju faktiskt egentligen inte särskilt mycket.
Ska du till Gävle? Sundsvall? Östersund? Lycksele? Boden? Ammarnäs? Kiruna?
Det är gaaanska så många mil mellan Gävle och Kiruna -och båda två ligger i Norrland.
Från riktigt södra norrland kan man ju faktiskt göra dagsutflykter till Stockholm... Såå långt är det inte.
Ibland tycker jag det låter på människor som om de ska så högt upp i landet det bara går, och så förstår man efter ett tag att personen ska till Sundsvall.
Självklart ÄR det en bra bit om man bor långt söderut i landet.
MEN Sundsvall ligger ju faktiskt precis mitt i Sverige! Det är lika mycket Sverige under den staden som det är ovanför... Och som ni ser på kartan längst till höger så ligger just Sundsvall faktiskt i den södra delen av Norrland.
 
Ibland tycker jag också det känns (men det är bara en känsla) som om människor blandar ihop Norrland med Norrbotten. Norrbotten är ett landskap som ligger i Norra Norrland.
 
"Jaha, du är från Norrland."
Skriver inte lika mycket här, eftersom det liksom går in mycket i den tidigare texten.
Men även detta är en fras/fråga/ett konstaterande jag stött på ibland.
Och visserligen bor jag i Norrland. I den norra delen av vårt avlånga land.
Men om man endast skulle svara kort "ja" på den frågan skulle den ge ungefär lika mycket information som om frasen skulle låtit "Jaha, du är från Sverige."
Det ÄR skillnad på om man bor i Lappland/Norrbotten/Västerbotten eller om man bor i Gästrikland.
 
"Åh! Jag älskar Norrländska!"
Måste nog säga att detta är vad jag brukar störa mig mest på när det gäller frågan om Norrland.
Vad är norrlänska för dialekt?
Återigen; Norrland är stort. Halva Sverige stort. Alla här pratar inte likadant. Det finns inte en (1) dialekt som täcker halva Sverige.
Det är inte ens en dialekt per landskap.
Det finns ju typ hur många dialekter som helst inom samma landskap! Och därmed huuur många dialekter som helst i Norrland!
Det finns versioner av samma dialekt på en del platser. 
När människor i de södra delarna av landet "härmar" norrländska så är det Kalixmål som är mest likt.
Men det är inte "norrländska". Det är en Norrländsk Dialekt. Det är en av alla dialekter som existerar i Norrland.
Man pratar inte Kalixmål i Gävle... 
Det är som om man skulle säga att alla i Svealand pratar Stockholmska och kalla det "Sveländska".
Eller att alla i Götaland pratar Skånska, och kalla det "Götländska"...
Norrländska.Är.Inte.En.Dialekt!
 
------------------------------
Sista exemplet i introt tänker jag inte skriva något om, eftersom jag personligen inte stött på just den frågan/frasen.
Det känns bara som en skaka-på-huvudet-grej.
Den största delen av befolkningen bor naturligtvis i landets södra delar, eftersom det är där de största städerna finns. Men det betyder ju inte att Norrland blir en alla-känner-alla-plats.
Som sagt; Norrland är STORT. Stort till ytan, och det bor ändå väldigt mycket människor här, både i större städer och mindre byar. Själv har jag bara besökt en bråkdel av alla städer här uppe. Och i inlandet har jag knappt varit...
-------------------------------
 
Ett stort Tack för att jag fick skriva av mig lite :-)
Och kom ihåg; Norrland är inte EN enda enhet och norrlänska är ingen dialekt.
 
Ni som följt mig ett tag kommer kanske ihåg att jag i höstas fastnade för det här med decluttering, alltså typ "utrensning" på ren svenska. Jag gillar dock ordet "decluttering" och tycker det passar så bra, därför kommer jag att använda mig av det även om det låter löjligt då jag skriver på svenska.
Med hull och hår satte jag igång och rensade ut typ 65% av allt jag ägde, och för en borderline hoarder som mig var detta ett stort steg.
Ni som följer mig på Instagram och Facebook kommer kanske ihåg kavalkaderna av nostalgigrejer jag publicerade där under en period ;-)
Känner fortfarande att jag inte riktigt är färdig med utrensningsprocessen, då det till viss del fortfarande känns "cluttered" här hemma. Det finns fler saker jag skulle vilja rensa ut, men det får ta den tid det tar. Det måste få ta den tid det tar :-)
 
Idag tänkte jag i alla fall skriva lite om mina reflektioner såhär ungefär fyra månader efteråt.
Har jag ångrat något?
Har jag saknat något?
Har jag ersatt sakerna med något annat?
 
Måste ju faktiskt erkänna att jag gick helt bananas med min decluttering när jag var som mest inne i det. Jag slängde (slängde i detta fall betyder även skänkte bort) till och med saker som jag var osäker på om jag verkligen ville slänga. Men jag hade på mig nostalgiskyddslapparna och verkligen gav bort allting som jag inte använt på länge, eller aldrig använt sedan jag flyttade hemifrån.
Jag hittade till exempel en potatispress jag köpte för typ 8 år sedan "OM jag någon gång skulle behöva en".
Den låg helt oanvänd längst in i ett köksskåp... Den sålde jag på Facebook Köp&Sälj till någon som förhoppningsvis fått mer användning av den. Och jag blev en tjuga rikare ;-)
Självklart förstår jag att detta var väldigt riskabelt. Risken fanns ju naturligtvis att jag skulle ångra mig, och då skulle det vara för sent.
Dock ville jag verkligen inte längre vara fast i att vara en borderline hoarder. Jag kände mig så stressad av allt clutter hemma. Mycket clutter gör ju även att det känns stökigt även om man städat, och jag tror det var just DET som stressade mig mest.
Jag har länge älskat inredning, och de inspirationsbilder jag fastnar för på internet är just de med mycket ljusa, öppna ytor och sparsamt dekorerat. Less is more, liksom. Förutom till jul...
 
Har jag då ångrat något? Har jag saknat något av sakerna jag skänkt/slängt bort och önskat att de fått stanna?
Helt ärligt... Ett stort och klart Nej!
Det är till och med så att jag ibland blivit förvånad över hur lite jag faktiskt tänkt på alla saker jag inte längre äger. Faktiskt så har jag inte en enda gång ens tänkt på något av sakerna som fått gå vidare.
När de fanns i mina ägor hade jag glömt bort att jag hade dem, och när de väl var borta har jag inte saknat dem.
Kanske är det för att jag trots allt fortfarande är i förälskelsefasen av det här med decluttering, men det enda jag känner är bara hur fler och fler stenar lyfter från mina axlar desto fler saker jag gör mig av med.
 
Jag ÄLSKAR att ha det luftigt och tomt runt omkring mig, så har jag då ersatt sakerna med något annat?
Även här är svaret faktiskt nej.
Visst har jag varit frestad när jag varit i någon butik och sett t.ex. någon fin inredningsdetalj, typ snygga ljushållare eller prydnader. Men då har jag verkligen ställt mig två frågor:
 – Behöver jag verkligen det/den här?
 – Är detta något jag kommer att tröttna på efter typ tre månader?
Och oftast är svaret på första frågan "nej" och svaret på andra "ja", och det har slutat med att jag lagt tillbaka prylen i hyllan.
 
Helt ärligt är det också som om jag, på något sätt, har känt mig extra lycklig de senaste månaderna. Som om jag känner mig extra lycklig av att ha det så pass tomt och luftigt omkring mig.
Samlaren (hoarder=samlare) i mig skriker visserligen ibland, men det är något jag väljer att ignorera. Jag vill verkligen inte släppa fram hen igen. Jag vill inte gå tillbaka.
 
Detta inlägg skriver jag INTE för att tvinga på någon annan att rensa ut större delen av sitt hem. Vi är alla olika, och vi trivs med olika stilar. Vi ÄR unika individer, och betydelsen av ordet "unik" skulle ju rivas sönder om vi alla var exakt likadana.
Enda anledningen till att jag skriver inlägget är som sagt att göra en liten uppföljning av hur det ser ut just nu, eftersom det trots allt var en sådan stor omställning i mitt liv.
 
Vad trivs du bäst med -mycket dekorationer/saker runt omkring dig, eller mer minimalistiskt?
Är du en väldigt nostalgisk person, eller har du lätt att göra dig av med saker?
 
Om det finns någon som fortfarande är kvar här efter den här långa texten vill jag bara säga: Tack för att ni ville läsa :-)
Och till er allihopa: Ha en fin dag, så ses vi i nästa inlägg!
 
Blyghet.
Vi kan alla ibland känna oss lite blyga, t.ex. när vi står inför nya situationer.
Men blyghet kan också gå så långt att det blir ett handikapp.
Ett socialt handikapp.
 
Eftersom vi skapat ett samhälle som bygger på att vi själva ska ta för oss av de möjligheterna som finns, så har vi ett samhälle som bygger på normen att ALLA är utåtriktade människor.
Därför är det inte så konstigt att vi som har blyghet som handikapp ofta känner oss utanför; som om vi står på andra sidan fönsterrutan och tittar in, med en enda önskan -att passa in med alla de andra.
 
Här vill jag passa på att också meddela att extrem blyghet är ungefär som med depression; det går inte bara att "rycka upp sig". Att "bara stålsätta sig och ta kontakt med andra människor" går helt enkelt inte.
Det har hänt, när jag försökt "bryta mig in i ett samtal", att min mun öppnats men inget ljud kommit över läpparna.
Känslan är exakt som om en stor potatis stannat halvvägs ner i halsen.
Hur medveten en än är att man INTE kommer göra bort sig, så finns ändå rädslan där. Den går helt enkelt inte att tänka bort, oavsett hur mycket en försöker eller hur ologisk den än må vara.
Det är som med rädslor för allt annat; man vet att det logiskt inte är något att vara rädd för. Men man kommer inte över den där högsta tröskeln.
 
Jag kan inte säga hur många gånger jag innerligt önskat att jag verkligen vågat ge mig in i ett samtal eller en diskussion, men jag har inte fått fram ett enda ljud. Istället har jag stått ett steg bakom/ i utkanten av gruppen och bara lyssnat.
"Tvång" gör det inte heller bättre, eller lättare.
Till exempel att en måste ta kontakt med den och den. För någon som vill hjälpa en person med sin blyghet kanske det kan verka som en bra idé att sätta lite "press". Och i vissa fall kan det kanske fungera.
Men jag kan bara skriva utifrån mina egna erfarenheter, och det går inte att hoppa över steg i den här processen.
Man måste börja i liten skala, och man måste förstå att det kommer att ta lång tid.
I mitt fall har det tagit flera år sedan jag aktivt började jobba på detta, och jag är fortfarande inte i mål.
 
För den utåtriktade är detta förmodligen svårt att greppa. Inget konstigt med det, eftersom en sådan person inte har några problem i kontakten med andra människor.
Det är ofta de personerna som säger/anser att "det är väl bara att göra det och det..."
Men nej; det ÄR inte så bara om man nått graden av handikappande blyghet.
 
Jag har däremot inte social fobi.
Jag får inte panik i offentliga sammanhang, inte ens när min blyghet var som värst.
Jag vill bara påpeka detta eftersom jag verkligen inte vill nedvärdera de som lider av social fobi genom att säga att det är samma sak som att "vara lite blyg".
Lider man av handikappande blyghet kan man naturligtvis även ha social fobi också, men det hänger inte nödvändigtvis ihop...
 
JAG lider inte av social fobi. Tack och lov!
MEN jag vet hur det är att vara så blyg att en blir socialt handikappad.
Jag vet t.ex. hur det är att vara arbetssökande när man lider av extrem blyghet. När man hela tiden hör att man ska vara aktiv och påstridig när det gäller att kontakta företag, men att det blir en ren och skär plåga när man verkligen inte vågar ta kontakt med nya människor.
 
Vändningen i mitt liv kom när jag började på Repris för några år sedan; 2011 för att vara mer exakt.
Där fick jag verkligen ta allting i min egen takt och börja i liten skala. Jag var också omgiven av så trevliga människor vid den tidpunkten, vilket också är en viktig faktor.
På den arbetsplatsen stannade jag till 2013, och då jag fick en sådan pass bra start så har det bara gått uppåt sedan dess. Det har bara gått bättre och bättre.
 
Blyghet går också ofta hand i hand med självförtroende.
Är man riktigt blyg har man ofta också ganska dåligt självförtroende, och mitt låg på botten...
Därför är även det något jag försökt träna upp; och ju bättre det blivit desto bättre har blygheten blivit.
Jag har fortfarande en bra bit kvar – kommer nog aldrig att bli 100% utåtriktad – men jag har fått en del reaktioner de senaste åren som verkligen ger en boost.
Personer jag träffat när jag varit som blygast och sedan träffat igen nu när det blivit bättre, har faktiskt reagerat på skillnaden. Och vissa jag träffat har blivit förvånade när jag berättat om hur blyg jag varit, eftersom blyg inte var deras första intryck.
Detta känns så bra, just eftersom detta är en så långsam process. Faktiskt så pass långsam att jag knappt själv märker av skillnaden.
 
Den här, otroligt långa, texten skriver jag inte för att någon ska tycka synd om mig eller så.
Det är mer så att jag vill förklara hur det är att faktiskt vara så blyg att det blir ett handikapp.
Och att det, även om det tar lååång tid, faktiskt finns hopp. Även om det tar lång tid går det träna upp sig själv  psykiskt. Speciellt om man hamnar bland "rätt sorts" människor; med andra ord människor som hjälper och stöttar och tror på en.
 
Det kommer, mest troligt, att kännas som om ditt liv börjat mycket senare än alla jämnåriga. Och när blygheten börjar släppa kan det också kännas som om du missat hela ungdomen eftersom du inte vågade göra något.
MEN det viktigaste är då att se framåt.
Det förflutna kan man inte göra något åt, och det bästa man kan göra är att släppa taget. För mig tog det tid, men när jag väl släppte greppet om min tonårstid kändes det som en befrielse.
Det är framtiden vi kan påverka.
Vi formas av vårt förflutna, men det betyder inte att vi måste låta det förflutna bestämma vår framtid.
Igår och idag publicerade min bloggvän Annika inlägg på det nostalgiska temat, vilket är något som ALLTID väcker mitt intresse. Jag älskar ju, som ni vet, nostalgi.
Igår handlade hennes inlägg i alla fall om mat från barndomen. Idag blev det en fortsättning med nostalgiskt godis, och det var när jag började skriva min kommentar till det inlägget som min hjärna verkligen började arbeta för högtryckt.
Så detta inlägg är inspirerat av hennes, men då med mina egna minnen :-)
 
 
* * * * *
 
 
TABLETTASKAR
 
 
Vi kan börja med tablettaskar. Det är nog något som har funnits i... alla tider, höll jag på att säga. Storleksmässigt är de ju trots allt bra för barn, då de är ganska små (men ändå tillräckligt stora, om ni förstår hur jag tänker).
Finns väl egentligen inte så mycket att säga om dessa. Det är helt enkelt de askar jag minns från min barndom. Tyckte att Smurf (framförallt den med Smurfina) och Skurt var godast.
Har det för att det fanns en röd "Elefant"-ask också. Kommer inte ihåg vilken smak det var, men om jag minns rätt så gillade jag den röda bättre.
 
 
DENNIS LÖRDAGSGODIS
Tyvärr har jag ingen bild till denna underrubrik, eftersom jag inte hittat det någonstans.
Men när det kommer till sådana färdigmixade lördagsgodispåsar så var det min favorit. Den var förmodligen billigast också, då det alltid var just Dennispåsar som delades ut på t.ex. julfester och så i skolan ;-)
Dennisasken i bilden här ovanför var bland annat en av sakerna i denna påse, och innehållet i den finns faktiskt fortfarande kvar, men i lösviktshyllan. Det är dessa små olikfärgade "pluppar" med fruktsmak. 
 
Av de lördagsgodispåsar som fanns då är det nog bara en som finns kvar idag, och det är Tom&Jerry-påsarna.
Kanske Palle Kuling också, men är inte säker. Det är ju rätt många år sedan jag köpte denna typ av godispåsar...
 
 
ÄR DET HÄR GODIS-GODIS?
 
 
Något som fanns på 90-talet (kanske även på 80-talet och början av 2000-talet?) var godis med mycket annorlunda namn. Hörde man bara namnet funderade man förmodligen på om det verkligen var godis... Det gjorde säkert de vuxna i alla fall ;-)
Ord som Kisseblöjor, Skurtrasor o.s.v. känns ju rent spontant inte som det första man tänker på när man tänker på godis. Only children of the 80´s and 90´s does that... ;-P
 
 
DIVERSE
 
 
Pollypåsen tog jag med bara för att jag hittade en bild med det gamla utseendet. Finns det någon mer som kommer ihåg när de såg ut så?
Bugg... Jag har aldrig varit något stort fan av tuggummi. Inte heller av klubbor, eller överhuvudtaget godis man har i munnen under ett längre tag. Men jag minns att jag ibland köpte dem ändå, då de kostade 50 öre/st.
Kunde inte låta bli, men fick plötsligt upp en replik ur Tre kronor i huvudet... När Abby säger till Taggen: "5 spänn... är ju 10 Bugg" ;-P
Dumleklubbor... Jag vet att jag nyss sagt att jag inte gillade/gillar klubbor, men just Dumleklubbor gillade jag. Kanske för att de inte riktigt är "som andra klubbor". De tog/tar inte lika lång tid att äta upp.
Nu kanske dessa finns kvar än; det är inte något jag brukar titta efter i butikshyllorna. Men det hör till nostalgigodis för mig.
 
Den sista bilden i detta kollage handlar egentligen inte om vilken smak det är på chokladen. Faktiskt så minns jag inte just den här smaken.
Nostalgin ligger närmare i själva förpackningen. Någon mer som kommer ihåg Marabouförpackningarna innan det blev dagens plastomslag? Det var pappersförpackningar med silverfärgad insida.
Det är verkligen nostalgi, och jag önskar faktiskt att Marabou kunde ta tillbaka det! :-)
 
 
GLASSAR SOM HEMGLASS OCH GB GÄRNA FÅR TA TILLBAKA!!!
 
 
Låter bilden tala för sig själv.
 
 
NOSTALGI I FLYTANDE FORM
 
 
Flinta-läsk - Den här hade jag helt, totalt, glömt bort. Det var när jag av en slump snubblade över bilden här på internet som jag faktiskt har ett svagt minne av de här burkarna. Smaken minns jag däremot inget av, men enligt bloggen där jag hittade dem var det passionsfrukt.
Sunkist i trekantig tetra - Det här är nostalgi från när jag var riktigt liten. Tror jag minns dem från 80-talet, så jag var alltså yngre än 6 år.
Festis i GLASflaska - Festis finns ju fortfarande, och har funnits före min tid (som jag förstått det) men just här sitter nostalgin i att flaskorna såg ut precis som på bilden här i kollaget.
Vira blåtira - Läsk med läskigt blå färg som även färgade tungan blå när man drack den. Denna läsk tyckte jag INTE om dock! Även här vet jag att Vira blåtira fortfarande säljs, i alla fall till och från. Men som sagt; nostalgi för min del.
SHIO läsk - Varför kan de inte ta tillbaka den här??? Kan inte riktigt exakt "återskapa" smaken i minnet, men jag har det för att den smakade väldigt friskt. Plus att jag minns att SHIO Lime var mammas favorit, och hon är ingen läskdrickare i vanliga fall.
.
.
.
Och när vi ändå är igång kan vi väl ändå ta en sekund att prata om sista nostalgidrycken på mitt kollage...
Vad sjutton är det för tankar som flyger genom huvudet på en människa när hen kommer på tanken att kalla en läsk för Virgin och sen (för att liksom spä på alltihop) utforma flaskan likt konturerna av en kvinnokropp???
Smaken var det inget fel på; jag vill minnas att det var en god läsk. Men ändå...
Såhär när man ser på allt i backspegeln; vem var det som kom på hela konceptet?
 
 
* * * * *
 
 
Det blev ett ganska rejält nostalgiinlägg såhär på fredagkvällen, men som sagt så älskar jag verkligen nostalgi och kan sjunka hur djupt som helst i ämnet.
Så ett stort Tack till Annika för inspirationen!
Och TACK till ALLA mina läsare som finns kvar här på bloggen trots mina perioder med sviktande bloggning :-D
 
 
* * * * *
Jag vet att jag inte länkat till var jag hittat alla bilder i dessa kollage.
Men jag hittade småbilder utspritt typ överallt, så om någon ser sin
bild här får ni väl säga till så tar jag bort den. 
Jag VET att jag skriver om detta allt för ofta... men:
1. Har inte direkt några nya bilder. Vinterhalvåret hjälper inte direkt till att få tillbaka fotoinspirationen.
2. Jag tänker verkligen på det varenda gång fredagen närmar sig.
Det är att tiden verkligen går så himla fort, och det känns sannerligen som om den bara går snabbare och snabbare för varje vecka som går.
Helt ärligt har jag knappt hunnit "plågas" av att det är vinter, vilket jag alltid brukar göra i vanliga fall. Speciellt januari har jag alltid tyckt varar i evigheter.
I år har jag knappt hunnit med att första månaden har nått sitt slut.
Men... å andra sidan kanske det beror mycket på att jag faktiskt jobbar nu :-)
Jag älskar mitt jobb, och det enda jag tycker är jobbigt med det är att jag inte upptäckte Måltidsservice tidigare.
Helt ärligt; då och då kan jag nästan känna att det måste vara omöjligt att trivas så BRA på ett "vanligt jobb" ;-)
 
Och det här med tiden då...
När jag tänker på den Erica som började blogga år 2007. Hon var 23 år gammal. Endast Tjugotre År!
Jag minns knappt hur mitt liv såg ut när jag var 23 år. Det känns som ljusår sedan, samtidigt som det känns som det var nyss jag började blogga...
Dock, hur jag var vid 23 år ÄR verkligen ljusår från den person jag är nu. I alla fall känns det så.
Jag HOPPAS i alla fall det är skillnad.
Till och med jag själv känner av vilken resa jag gjort; personlighetsmässigt och blyghetsmässigt.
Vid 23 års ålder fanns det inte en chans att jag vågat kasta mig in i att ställa mig på viklistan för att jobba ensam i förskolekök. Jag hade inte så pass mycket självförtroende. Jag hade vid den tiden absolut inte trott på mig själv att jag skulle ha klarat det ansvaret.
Den tiden jag, hittills, är som allra mest tacksam för är mitt år på Myran.
 
Känns som att det är viktigt att jag får dessa positiva saker nerskrivet. Så att jag, när jag senare går tillbaka och läser, inte bara hittar negativa blogginlägg...
 
 
Imorgon är det i alla fall fredag, vilket mörkas av det faktum att jag ska på begravning.
Farmor gick bort den 11:e januari, och imorgon är det dags för begravningen.
Även om det var väntat känns det lite konstigt att ha gått från att ha alla fyra far-och morföräldrar i livet till att förlora tre av dem inom loppet av 4 år.
Som ni vet vid det här laget är jag en mycket nostalgisk person, och ikväll kopplade jag faktiskt in den VHS-spelare jag har här hemma. Tror inte jag använt den på... tja, jag vet inte hur många år!
Och så hittade jag VHS-kasetten med den teater jag såg hur många gånger som helst när jag var liten!
Just den här Madickenteatern är såå mycket nostalgi för mig.
Den är från början av 90-talet någon gång, och jag minns att jag kunde typ varenda replik utantill.
Minns till och med att jag, när jag vid 8 års ålder köpte min alldeles egna skrivmaskin, skrev ner hela pjäsen som ett manus :-)
 
MEN det här är det enda exemplaret jag har; ett gammalt VHS-band där vi en gång spelade in teatern när den gick på TV. I och med att det är VHS så är ju inte kvalitén den allra bästa (dagens underdrift) och ju mer man tittar på den desto sämre blir kvalitén...
 
Och efter mååånga sökningar runt om på internet så har jag inte hittat den någonstans.
Därför undrar jag nu om det finns någon av ER där ute som också har sett den här teatern någon gång?
Och/eller om ni vet om den överhuvudtaget finns att få tag i på DVD/digitalt?
 

Jag kanske låter arrogant nu men det är inte meningen, utan det är bara en seriös fundering jag haft nu någon dag...

Ingen har väl missat allt det här med veckans snökaos i vår huvudstad?
Först vill jag bara påpeka att det här inte är någon typ av jämförelse mellan norr och söder av vårt land.
Jag VET att det kommit väldigt mycket snö på bara några dagar där nere.
Och jag VET naturligtvis att de har en annan kvalitet på snön än vad vi har. Att den är mycket blötare/tyngre är ju såklart ett faktum.

Men det jag funderar över är att det vet ju faktiskt Stockholmarna också...
1. De vet att snön kommer varje år
och
2. De vet vilken kvalitet det är på snön de får.
Och ändå hamnar ordet "snökaos" alltid i tidningarna ungefär den här tiden varje år...
Känns som om man borde kunna vara lite mer förberedd vid det här laget, trots blötare/tyngre snö än i andra delar av landet.
Investera i bättre plogar/snöröjning, kanske?
Se till att få på vinterdäcken i tid, kanske?
För även om lagen rent tekniskt säger 1:a december (för alla att ha vinterdäck) så FÅR man faktiskt byta redan 1:a oktober...!

Som sagt; alla där nere vet att snön kommer varje år, och varje år verkar de bli lika förvånade över att det kommer snö...

Igen; det är absolut inte meningen att låta arrogant, utan det är bara någonting jag funderat på.

 
Bilderna är från vintern 2015, bara för att inlägget inte ska bli bildlöst.
Jag har äntligen erkänt för mig själv - jag är en hoarder. Typ.
Inte nu samla-skräp-ända-upp-till-taket-hoarder (som det görs TV-program om lite nu och då), men jag måste helt enkelt höra till en variant av samlare, även om det är en lägre nivå.
 
Jag är, och har alltid varit, en nostalgisk person som lever alltför mycket i det som varit. Därför har jag alltid haft stora svårigheter att göra mig av med saker. 
Är en sak knuten till något speciellt minne, eller ännu mer om jag fått den av någon, har den fått stanna. Även om jag aldrig använder den. Har av någon anledning alltid haft känslan att jag direkt förolämpar givaren om jag skulle göra mig av med grejen. Även om det gått typ 10 år och hen med största sannolikhet knappt kommer ihåg att hen gett den till mig.
Detta inkluderar till och med gamla födelsedagskort.
Sådana kort daterade så långt bak som från typ tonåren har legat och tagit upp plats i någon skåp eller låda, bara för att jag inte kunnat skaka av mig känslan av att förolämpa givaren om jag skulle kastat bort dem...
Jag kan tyvärr inte förklara bättre; det är den känslan jag alltid haft, och den har så gott som gjort mig handikappad när det gäller att rensa.
 
Detta har naturligtvis fört med sig att jag alltid haft en massa skräp överallt från... evigheter sedan.
Samtidigt har jag alltid känt en sådan tillfredsställelse av att slänga grejor. Att se resultatet av en storrensning har uppfyllt mig med känslor jag inte riktigt kunnat sätta ord på förut.
Och när jag tänker djupare på saken så inser jag också att jag i typ 10-12 år burit på en sorts önskan att prova på att resa iväg med typ bara passet och bankkortet. Resa (mycket) lätt med andra ord.
Som ni förstår är det här mycket motstridiga känslor jag brottats med...
 
Den senaste tiden har jag fastnat för en speciell typ av videos på Youtube...
Som ni vet vid det här laget älskar jag ju YT rent allmänt och jag kan lätt fastna där några timmar ;-)
Men just nu är det en speciell typ av videos som fångat mitt intresse... och det är sådana som handlar om "decluttering" och minimalism.
Jag kunde inte hindra mig själv från att maratontitta på just sådana videos.
Jag började efter ett tag att se mig omkring här hemma, och stressen över allt "clutter" blev tusen gånger värre. Den har funnits där länge, men nu blev den nästan övermäktig.
Därför bestämde jag mig för att ge "decluttering" en chans. 
 
En sak vill jag bara säga... och det är att detta egentligen inte är något hastigt "infall", utan det var mer att alla dessa videos fick mig att inse att jag länge dragits åt det hållet; jag har bara inte kunnat sätta ord på det tidigare.
Jag har ju i åratal dragits åt bilder på t.ex. vita, ljusa hem med hyfsat sparsmakat med inredning. Jag har dragits till öppna ytor snarare än trånga, instängda hem översållade med mörka möbler och annan inredning.
Naturligtvis är det inget fel i det! Vi gillar alla olika, men jag kan ju bara skriva utifrån MITT perspektiv och vad det är JAG gillar. 
Jag tänker inte heller bli den typen av minimalist som bara äger typ vad som får plats i en resväska (även om jag fashineras lite av det, om jag ska vara ärlig), utan jag gav mig in i detta med en tanke att göra det på ett sätt som passar för just MIG.
 
Nu har det gått någon vecka, och jag har faktiskt klarat av att göra mig av med hur mycket saker som helst!
Det är den största rensningen jag någonsin gjort här hemma!
Jag stängde totalt av min nostalgiska hjärna och har varit otroligt selektiv i vad som fått stanna.
Den här gången har jag verkligen tänkt...
"Har jag använt den här på länge?"
"Har jag någonsin använt den?"
"Kommer jag ens att använda den i framtiden?"
Var svaret nej på dessa frågor, oavsett om jag faktiskt gillade vad-det-nu-kunde-vara, så åkte de.
Jag gjorde mig bland annat av med saker jag hade en eller flera liknande av, t.ex. skålar.
Jag gjorde mig av med en hel del dricksglas jag aldrig använder (det är ett bra exempel eftersom jag har haft massvis med glas i alla möjliga varianter!)
 
Jag har faktiskt till och med slängt bort en massa saker som är knutna till minnen, men som helt ärligt bara är saker som tar upp plats. Och minnen sitter ju trots allt inte i sakerna, utan i våra hjärtan. Det är den inställningen jag försökt ha nu under den här tiden. 
 
Dock trodde jag faktiskt det skulle bli betydligt svårare att göra mig av med alla dessa saker än det faktiskt varit.
Med "slänga bort" menar jag inte bara att jag slängt det i soporna, utan otroligt mycket har jag skänkt till en second hand-butik (Repris) här i Piteå. Ville bara nämna det, så ni inte tror att en massa fullt funktionsdugliga prylar bara hamnat på soptippen ;-)
Jag trodde att jag kanske skulle ångra mig direkt efter, men det har gått förvånadsvärt smidigt.
Faktiskt, och helt ärligt, så har jag inte saknat en enda grej jag skänkt/slängt bort!
Och skulle det ha blivit så, så hade det hänt direkt efter i så fall. Jag känner mig själv.
Men som sagt; Nej, inte en enda av alla dessa saker har jag ångrat att jag gjort mig av med.
De allra flesta grejerna hade jag till och med glömt bort att jag ägde.
Och det är väl också ett tecken på att vi människor idag har alldeles för mycket prylar... För alla har vi säkert en massa saker vi inte ens kommer ihåg att vi äger. Eller? Hur är det med DIG?
 
FAKTISKT så känner jag mig mindre och mindre stressad för varje pryl jag gör mig av med. Det är sant!
Det måste helt enkelt ligga något i talesättet att det i dagens samhälle är "prylarna som äger oss och inte tvärtom", i alla fall i mitt fall.
Jag känner mig lugnare och lugnare.
Mer och mer harmonisk.
Mindre och mindre stressad.
Det var inte ens så jobbigt att göra sig av med de sentimentala grejerna som jag trodde.
Visst, det var inte utan eftertanke för varje sak. Och visst kändes vissa saker mer i hjärtat, men det var långt ifrån lika tungt som jag föreställt mig. Eller som jag tyckt förut.
Och ALLT har jag trots allt inte gjort mig av med. Självklart har jag kvar vissa saker som verkligen betyder mycket för mig, eller där något speciellt minne riktigt bitit sig fast. Men på det stora hela har jag rensat bort otroligt mycket, och det känns bara FINT!
 
Nu skriver jag inte det här för att tvinga alla andra till att göra samma sak. Absolut inte!
Den här livsstilen jag strävar efter passar inte alla, utan man måste verkligen känna efter om man vill innan man börjar göra sig av med en stor del av sina ägodelar.
Så att jag skriver detta inlägg är enbart för att jag vill skriva av mig och dela med mig av mina egna erfarenheter.
Dela med mig av något som fått en så stor betydelse i mitt liv.
Dela med mig av att jag hittat något som, hittills, verkar passa mig som hand i handsken.
 
Nu är jag inte klar ännu, utan det finns fortfarande fler saker jag vill rensa bort.
Plus att jag har till exempel garderoben kvar. Dock är ju min garderob rätt minimalistisk redan som den är, då jag inte är sådär överdrivet förtjust i att shoppa kläder ;-P
Även mitt förråd ska jag gå igenom, men det blir dock nästa sommar. Har förrådet på vinden, och under vinterhalvåret är det ju typ lika kallt där som det är ute... Plus att det är mörkt större delen av dygnet, och det är inte mycket till belysning där uppe. Därför tror jag nog jag väntar tills det blir sommar :-)
 
En minimalistisk livsstil betyder ju även att man slutar köpa sådant man inte behöver.
Nu tänker jag som sagt inte bli 100% minimalist, men ändå lite minimalist-ish. Vilket betyder att jag, nu när jag rensat ut så pass mycket, inte kommer att bara köpa nytt för att "fylla ut" all plats igen.
Tvärtom så kommer jag att bli betydligt mer selektiv i vad jag handlar när det kommer till t.ex. inredning som prydnader också sådant.
Jag älskar ärligt talat öppna ytor och tror den här livsstilen kommer att passa just mig!
 
Jag vet egentligen inte hur jag ska börja det här inlägget.
Första impulsen var att skriva Förlåt till er, eftersom det är så jag känner. Men samtidigt känns det som om ni läst det några(...) gånger nu. Typ varenda gång jag haft en ofrivillig bloggtorka, vilket börjar vara så gott som... jämt de senaste två åren.
Men faktum är ju att jag faktiskt haft bloggtorka, och det går inte ändra på det som varit.
Har till och med på allvar funderat flera gånger på att lägga ner bloggen, eller i alla fall lägga den på is. Men kommer varje gång, till slut, fram till att jag inte vill det!
Jag vet att bloggvärlden inte är vad den en gång var, men jag älskar den lika mycket ändå.
Jag älskar att blogga, och jag är inte beredd att ge upp det ännu.
Så jag försöker.
Och försöker. På något sätt känns det som om min vardag skulle bli så tom om jag visste att jag verkligen lagt ner bloggen.
 
Jag VET att detta låter så patetiskt. Som om jag inte hade något liv, men jag kan inte låta bli... Det är så jag känner. 
Att jag haft denna långa bloggtorka beror på att jag trots allt vill, i alla fall försöka, ha lite kvalité på mina blogginlägg. Jag vill inte publicera något liknande statusuppdateringar jag lika gärna kunde använda Facebook eller Twitter för.
 
Jag är även medveten om min förmåga att skriva för mycket text i mina blogginlägg, och jag tror det är anledningen till att bloggvärlden går mer och mer neråt.
Människor idag ids inte läsa längre och mer genomtänkta texter, vilket jag tror i sin tur beror på att det idag finns så mycket annat att surfa på än bara vanliga stationära datorer och laptops.
Vi har smartphones och surfplattor. Sådana med mindre skärmar än datorer, och med andra typer av tangentbord. Det blir jobbigare att både läsa texter på sådana skärmar, och tar längre tid att skriva relevanta kommentarer.
Därför blir det på sin höjd att klicka på en anonym Gillaknapp, och vips så har kommunikationen mellan bloggare och läsare försvunnit.
Jag tycker det är så synd - så tråkigt - att det blivit så. MEN det är 2016, och jag lever i den här tiden, vilket betyder att jag måste anpassa mig. Livet och teknologin utvecklas hela tiden, och tur är väl det. Faktiskt. 
Ska man vara helt ärlig så var ju bloggarnas storhetstid egentligen mellan 2006 och 2010.
Dock är jag glad att det finns några bloggare som fortfarande bloggar ordentligt. Det finns några bloggar där ute, vilka jag inte vet vad jag skulle göra om de försvann/slutade...
 
Som ni vet finns det ju faktiskt en social media-kanal som verkligen fångat mitt intresse de senaste månaderna... och det är The amazing world of YOU TUBE!
Okej, det lät kanske en aning larvigt, men just nu är jag verkligen faschinerad av denna videovärld och jag vill utforska den mera.
Har väl inte kommit igång riktigt ännu med att publicera videos regelbundet varje vecka, men det kommer förhoppningsvis det också. Övning ger färdighet. Jag har ju som ni märkt hunnit med att lägga upp några videor, inklusive några vloggar. Det är ju så KUL!
 
Visserligen är det ju så att man faktiskt ÄR mer utelämnad när man lägger ut grejer på You Tube, eftersom det handlar om att man filmar sig själv. Det blir på ett mer intimt sätt än i bloggvärlden.
MEN det är på sätt och vis just DET som gör att jag tycker om You Tube. Den personliga känslan man får av en Youtuber.
Bloggvärlden känns allmänt mer ytlig och Youtubevärlden mer personlig.
 
Jag vet att det här blev ett långt inlägg, trots det jag skrev tidigare om långa texter.
Å andra sidan känns det som om de som håller sig kvar i bloggvärlden är de som inte har något emot att läsa texter.
Men jag ville bara dela med mig lite av de tankar jag har haft nu under min enorma bloggtorka.
Jag kommer inte ge upp bloggen, även om jag fått en tilläggshobby i You Tube.
 
Vad tycker ni om det jag skrivit? Håller ni med?
Vad tycker ni om att läsa bloggar idag vs. under bloggarnas storhetstid?
Vad tycker ni om att blogga idag vs. under bloggarnas storhetstid?
Har ni fastnat för You Tube? I så fall; som tittare, som Youtuber eller både och?
Kort och gott; vad tycker ni om den utveckling det varit av sociala medier de senaste 5-10 åren?
 
 
Det är augusti. Drygt mitten av augusti.
Nästa vecka (34) börjar skolorna om runt om i Sverige.
Sommaren 2016 är så gott som över.
 
Visst kan det fortfarande bli varma dagar -sådana eftersläntare. Men det blir ändå inte riktigt som mitt under högsommaren. Dessutom är det inte längre ljust dygnet runt. Nu blir det mörkt tidigare och tidigare på kvällarna.
Jag vet att sommarens slut/höstens början kommer vid olika tidpunkter beroende på var vi bor i landet, eller på världskarta (i australien går de ju dessutom mot vår snart, om jag fattat det rätt...)
Men här där jag bor börjar man kunna kalla det för tidig höst. Eller i alla fall höstkänsla.
Den vackraste höstmånaden – den där när det är som allra grannast och färgsprakande – här är September. I oktober börjar det vara mer brunt och de flesta löven har trillat av träden. Det är även i slutet av oktober som den första snön brukar visa sig.
 
Ni som följer min blogg vet att jag inte är något fan av hösten. Rättare sagt avskyr jag tanken på att gå denna mörka dystra tid till mötes. Fram för vår och sommar året runt, enligt mig.
MEN den senaste veckan – and call me crazy – har jag kommit på mig själv med att nästan längta.
Längta!?
Jag vet inte vad jag längtar efter konkret med årstiden, men i vissa ögonblick har jag sett fram emot hösten.
Weird. Yes, indeed! 
Vi kan väl egentligen bara konstatera att "varje årstid har sin tjusning" (förutom vintern ;-P) 
 
Avslutningsvis bjuder jag på några ynka bilder från sommaren 2016. Har tyvärr varit dålig på att fota i sommar, vilket jag naturligtvis ångrar. Men men, så är det i alla fall. 
Här kommer några av de motiv som ändå fick fångas upp av min kära Mark von Canon... 
 
 
En del glass blev det ändå i sommar; mest Twister, men även en mjukglass :-)
 
 
Den lilla småstaden Piteå; eller som jag kallar den... Hem.
PiTEÅ – det är hit du kommer när du kommer hem
 
 
 
Håller bloggvärlden på att dö ut? Eller är det bara en tillfällig svacka?
Den senaste tiden, eller egentligen det senaste året, har jag haft tankarna på detta. Jag tycker inte bloggvärlden känns lika stor som den en gång var (och med "en gång" menar jag för typ 7-9 år sedan). Då kändes det som om det dök upp en massa nya bloggar hela tiden, och de nyskrivna inläggen duggade tätt hela dagarna.
Men just nu tycker jag det känns lite grann som om bloggtempot saktat ner; lite grann som om det "trampar runt i tuggummi".
Faktiskt så tycker jag nästan det känns lite grann på samma sätt som den tiden när Lunarstorms låga höll på att brinna ut... Då när det började vara färre och färre inloggade för varje gång man var in på den sidan, och vi vet ju vad som hände med Lunarstorm. Sidan dog ut och lades ner.
 
Nu vill jag bara påpeka att jag faktiskt inte tror att bloggandet kommer att gå exakt samma väg som Lunarstorm.
Eftersom bloggandet är mer än bara en enda portal, så krävs det ju mer än att en sida läggs ner för att fenomenet blogg ska dö ut.
Men på sätt och vis KÄNNS det som om bloggandet är på väg lite grann åt samma håll som Lunarstorm...
 
...och anledningen heter You Tube.
 
Jag tycker det känns som att You Tube håller på att ta över bloggandets plats. Eller man kanske kan säga att det redan har gjort det? Tycker mig se samma utveckling av YT som bloggvärldens utveckling under åren 2007-2009, när det exploderade av bloggar på internet.
Och nästan till och med att YouTube är på väg att bli STÖRRE än bloggvärlden!
Ärligt talat så kan jag faktiskt förstå det, på sätt och vis.
För i och med att det är endast videos det handlar om så är det inte "en massa text" som följarna behöver läsa.
Inte för att text stör mig (jag gillar textinlägg), men jag har märkt i bloggvärlden att människor idag inte ids läsa. Blir ett inlägg mer än tre rader långt tröttnar folk och klickar sig därifrån. Därför kanske det är dumt av mig att skriva ett sådant här långt blogginlägg ;-)
Men på You Tube behöver folk inte bemöda sig med att läsa, utan de kan luta sig tillbaka och bara titta på videon. Eller de kan till och med göra andra saker och spela upp ett klipp i bakgrunden.
Jag kan förstå det.
 
En annan sak som gör att jag känner att You Tube har större potential än bloggvärlden handlar om MÄNNISKORNA som finns där. YouTubers vs. Bloggare, med andra ord.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men på något sätt tycker jag att stämningen på YT är så mycket trevligare än i bloggvärlden. Det känns som att alla Youtubers har så härliga personligheter. I alla fall i det svenska YouTube-klimatet. 
Som att det är mer okej det här "att på riktigt vara sig själv" på YT än i bloggvärlden.
Jag måste nästan säga att rent allmänt tycker jag det känns som att bloggvärlden är mer "ytlig", och YouTube är en plats där alla är sig själva. På ett bra och härligt sätt.
Kanske handlar det om att det är lättare att få fram en personlighet i videos än i bild och text på en blogg, men det är i alla fall den känslan jag fått.
 
Jag gillar YouTube, och jag vill gärna se den världen bli större och större. Jag trivs i den världen och skulle gärna vilja prova på att bli YouTuber på allvar.
MEN jag gillar fortfarande bloggvärlden också! Och jag vill verkligen inte att den dör ut och försvinner på bekostnad av YouTube.
Jag håller verkligen tummarna att dessa två världar kan fortsätta att komplettera varandra, och att bloggvärlden får finnas kvar trots att YT är på frammarsch.
 
Vad tycker ni om detta ämne?
Är ni bloggare? YouTubers? Både och? Inget av det?
Vad gillar ni bättre -bloggvärlden eller YouTube-världen?
Vad tror ni om bloggandets framtidsutsikter? Tror ni bloggvärlden kommer dö ut om YT fortsätter växa? 
Det skulle vara så roligt att få läsa era svar/åsikter i den här frågan.
Igår höll jag på att storstäda här hemma, vilket betyder rensning och att kasta bort en massa saker jag inte använt på evigheter.
Jag har alltid haft svårt för just det -att slänga saker, vilket betyder att jag alltid sparat även småsaker som födelsedagskort och sådant. MEN de senaste åren har jag vänt lite grann. Vissa saker tar fortfarande emot lite, men numera tycker jag det är hur skönt som helst när man verkligen storrensat och kastat mycket. Det blir som en nystart på något sätt, och jag älskar den känslan :-D
 
Nåja, det var egentligen inte det inlägget skulle handla om... utan vad jag hittade under storstädningen igår.
Det blev nämligen en "walk down Memory lane" där jag hittade sådant jag knappt sett sedan jag var... typ i tonåren! 
 
 
Det första är min TAMAGOTCHI !! Visste inte ens om att jag hade den kvar. Eftersom jag inte sett den på typ ett och ett halvt decennium trodde jag att den vid något tillfälle åkt i soporna, om inte annat när jag flyttade hemifrån.
Men nej; jag hittade den i en gammal låda igår.
Någon som minns dessa små otyg? Och hur mycket av ens tid de tog upp...
Jag minns hur de blev förbjudna i skolan. Att det var dessa små apparater som störde undervisningen; långt innan mobiltelefonernas era...
På den tiden (låter som om jag är 80 år ;-)) hade inga ungar mobiltelefon, men typ alla hade Tamagotchis.
Det fanns tydligen till och med en låt om dem...
 
Hahahaha!!! :-D 
 
 
 
Det andra jag hittade var en hel bunt med BREV från mina brevvänner jag hade i mellanstadieåldern (en brevvän tror jag att jag höll kontakten med ända till slutet av högstadiet till och med).
Dessa trodde jag inte heller att jag hade kvar. I alla fall inte att jag hade dem här hemma i lägenheten. Skulle ha gissat att de kanske fanns i någon låda på vinden hemma hos mamma och pappa...
De här breven var ärligt talat jätteroliga att hitta! TÄNK när det var sådant här man fick i brevlådan...
När föräldrarna fick typ räkningar och reklam, och man själv fick brev skrivna på färgglada brevpapper. Det var tider det :-D Nu hör man själv till den där gruppen som får räkningar och reklam i brevlådan/brevinkastet... :-( 

Får barn uppleva detta idag? Har barn idag brevvänner?
Alltså riktiga brevvänner, där de skriver breven på riktigt brevpapper och postar det med frimärke?
Eller sköts ALL kommunikation barn emellan idag via mail och sociala medier? 
Inget fel med sociala medier i och för sig; jag är ju själv ett stort fan av detta. Jag undrar bara för att det känns som om de verkligen missar något om det här med riktiga brevvänner helt dött ut...
 
 
 
Det sista jag hittade är väl egentligen inte riktigt så upphetsande, men det är ett minne för mig.
Jag hittade en bild, undanstoppad bland breven, på våran studentvagn från studenten.
Nu känner jag mig gammal igen, men på den tiden var digitalkameror inte något som alla hade och smartphones var långt ifrån uppfunna. Och eftersom jag personligen köpte min första digitalkamera 2005 så har jag inga digitala bilder från min student. Bara några ynka pappersbilder.
Och detta är en av dem.
Jag tog Studenten den 6:e juni 2003, från Barn och Fritidsprogrammet på Strömbackaskolan i Piteå.
Det känns som det var igår, samtidigt som det känns som i ett annat liv.
Helt sjukt känns det att det gått 13 ÅR sedan den dagen!!
De ungdomar som tog studenten i år hade inte ens börjat skolan när jag gick ut gymnasiet... Jag kan inte hjälpa det, men DET känns helt sjukt!
Idag är det alltså 6:e juni (How did THAT happened, för övrigt?!?) vilket betyder att det är Sveriges nationaldag.
Inte något som brukar vara överdrivet uppmärksammat direkt, och jag har inga direkta traditioner förknippat med den här dagen, men tänkte att jag kan i alla fall ge det lite uppmärksamhet här på bloggen :-)
 
Att jag inte har några traditioner kring nationaldagen beror säkert på att den under större delen av mitt liv INTE varit helgdag. Jag tog ju till och med Studenten den 6:e juni, eftersom den inte blev en röd dag förrän 2005 (och jag gick ju som sagt ut gymnasiet 2003).
 
Dock kan jag inte låta bli att tycka det är lite synd. Jag har länge önskat att Sverige varit ett land som skulle firat sin nationaldag stort. Typ Norge-stort. Eller som USA och 4:e juli. Jag vet att svenskar inte är ett dra-på-stort-firar-folk, som t.ex. amerikanerna vilka verkligen kan det här med att fixa STORA evenemang. Men det hade ändå varit roligt.
 
Jag vet att alla främlingsfientliga människor där ute antagligen tycker att det "inte finns något Sverige kvar" att fira  (fattar inte hur de kan resonera så, eller hur det kan finnas så mycket hat)...Men jag skulle inte vilja fira det Sverige som existerade på 1600-talet. Jag vill hellre fira det land vi blivit idag.
Naturligtvis finns mycket att önska... som T.EX. all främlingsfientlighet och allt våld som följer i dess kölvatten.
Men jag kan inte låta bli att känna mig stolt över att bo i ett land som faktiskt har möjligheten och medmänskligheten att ta emot och hjälpa så otroligt mycket människor.
Jag känner mig tacksam över att bo i ett land som människor flyr till och inte från.
Jag har alltid tyckt om historia, men det är när jag läser om vissa tidsepoker i vår historia som jag skäms för vårt land.
Det är det nya jag tycker vi kan fira... Att Sverige trots allt är ett land där alla ska vara välkomna, oavsett etnicitet, religionstillhörighet, nationalitet o.s.v. Naturligtvis kan man väl debattera om detta verkligen stämmer, med tanke på alla hatbrott man läser om. Men jag hoppas innerligt att rasismen aldrig ska bli så stor att det är den som kommer definiera Sveriges syn på omvärlden.
Jag är dålig på att uttrycka mig i skrift, men jag hoppas att jag fått fram det jag vill säga och att texten inte missuppfattas.
Sammanfattningsvis är jag stolt över att Sverige är ett land som hjälper andra människor och det är den aspekten jag tycker vi ska fira med nationaldagen. Ett Sverige för alla.
 
Som ni vet vid det här laget ;-) så älskar jag ju nostalgi. Sådant som väcker minnen, och främst då barndomsminnen, till liv. Det kan vara allt från videor, låtar/musik, smaker, lukter, platser till allt möjligt som har någon anknytning till mina minnen.
Gamla barnprogram är en sådan sak som min nostalgiska hjärna tycker om.
 
Nu ikväll kom jag att tänka på en film jag är uppväxt med; en film jag och mina syskon såg mycket när vi var små. Vi hade den på VHS, men det bandet är ju gode nött vid det här laget... Så pass att den knappt går att se på alls, tyvärr.
För några år sedan kammade jag igenom internet på jakt efter just denna film, men det verkar som om den inte finns någonstans. I bästa fall hittar jag någon sida där det står lite om filmen, eller något forum där någon mer letar efter den, men jag hittar aldrig själva filmen. Den verkar nästan vara uppslukad av jorden...
Filmen är 'Fantastiska Wilbur', eller Charlotte´s Web som den ju heter i original.
På SVENSKA, ska tilläggas! Som ni kanske vet är jag inte precis något fan av dubbning, men just Wilbur-filmen vill jag ha med svenskt tal. Det är DEN som väcker alla dessa nostalgiska känslor hos mig. Den engelska versionen ger mig inte samma känsla, då det naturligtvis var den svenska jag såg som liten.
 
Därför tänkte jag fråga, även om jag bara har en handfull läsare och därmed inte når ut till så många, om det möjligtvis finns någon själ där ute som vet om denna film finns att få tag i någonstans?
Eller om det är helt omöjligt att få tag i ett ex numera.
Naturligtvis vet jag ju att det med största sannolikhet inte går få tag i en ny, men det är som att jag inte ens hittar begagnade exemplar någonstans.
 
De enda filmerna man jag hittar när jag letar på namnet (Fantastiska Wilbur eller Charlotte´s web) är de här "nyinspelningarna" eller vad man ska kalla det som är gjorda på den här sidan om år 2000.
Och det är INTE den/de jag vill ha! Jag vill ha originalet, vilket jag tror är skapat någon gång under 70-talet.
Så som sagt; Finns det någon där ute som har någon aning om Fantastiska Wilbur (på svenska från 70-talet) finns någonstans så skulle jag bli evigt tacksam om ni ville lämna tips :-)
 
 
 
 
 
 
Skapade ju ett konto på "Wattpad" en gång i tiden (typ 1½ år sedan) och började lägga upp den berättelse jag skriver, men efter ett tag raderade jag den. Dessutom har jag haft lite skrivtorka de senaste månaderna, även om viljan funnits. Ungefär som med bloggandet.
MEN nu tänkte jag att jag skulle göra ett nytt försök... kommer att börja lägga ut berättelsen igen.
 
Prologen ligger därför uppe på mitt Wattpad-konto nu.
 
Okej, det är väl inte vad jag tror om mig själv (man ska sikta högt, men samtidigt måste man ju ha liiite självinsikt); men det finns en dröm jag haft betydligt längre än den att bli Fotograf. En dröm jag haft ända sedan barndomen, bokstavligt talat. Från att jag gick i mellanstadiet har jag haft en dröm om att bli författare; eller i alla fall få ge ut en bok... en riktig bok. En roman alltså.
Jag skrev massor under barndomen/tonåren, men drömmen har legat på is under större delen av min vuxentid. Antagligen för att jag hittade fotograferingen, vilket är ett intresse och en dröm som fått ta mycket tid.
OCH jag vill bara säga att Fotografdrömmen fortfarande finns hos mig, och den ÄR lika stor som alltid.
MEN de senaste 1-2 åren överrumplade författardrömmen mig med att blossa upp igen, och jag har återigen blivit sugen på att sitta och skriva en massa -att skapa i Word istället för i Photoshop.
 
Bilden visar en översikt över hur långt jag kommit med min (förhoppningsvis) framtida bok.
106 sidor än så länge.
Tyvärr har jag de senaste månaderna haft s.k. skrivkramp som tydligen vägrar släppa greppet. Dock finns viljan att skriva fortfarande där, så jag har faktiskt förhoppningar om att denna berättelsen en dag ska bli klar. 106 sidor är det allra längsta jag någonsin skrivit på en berättelse, så jag känner mig som sagt hoppfull.
Tror min skrivkramp mest beror på att jag inte riktigt vet hur jag ska ta mina karaktärer vidare i handlingen från där de är nu. Gjorde ett litet hopp och skrev epilogen samt sista kapitlet, men jag har fortfarande (efter det) problem med hur jag ska ta dem vidare. Tror dock på att det kommer lösa sig med tiden :-)
 
Har ni någon dröm som följt med er sedan barndomen; en sådan "extradröm" utöver er "huvuddröm"?
 


Först vill jag bara säga att jag är fullt medveten om att detta blogginlägg kommer att verka väldigt negativt och deppigt, men det är helt enkelt mest mina egna reflektioner över hur alla "klassiska" bloggtips fungerat för mig.
De kanske fungerar bättre för andra bloggare, men jag kan ju bara skriva utifrån mina erfarenheter...

Som ni säkert vet (alla läsare som är bloggare själva vet det ju garanterat) är att det finns ju hur mycket sådana blogginlägg/artiklar runt om på internet angående "tips på hur man kan sprida sin blogg", "tips för att få en större blogg" och så vidare.
De flesta tipsen ser (ungefär) likadana ut på alla dessa listor, och det här är som sagt mina tankar angående hur jag tycker de fungerar.

Vill bara understryka, innan jag börjar, att jag VET att man inte ska hänga upp sig på statistiken när det kommer till bloggning. Man ska blogga för att man tycker det är kul; det är egentligen inte meningen att det ska vara någon typ av popularitetstävling. Dock kan jag inte låta bli – och jag VET att jag låter bitter – att känna att de bloggare som mest understryker att "statistiken spelar egentligen ingen roll" är de bloggare som redan har ett stort antal läsare (allt från flera hundra till flera tusen). Känns lite grann som det brukar kännas angående det här med pengar... Tycker ofta att de som brukar säga typ att "pengar är inte allt" är de som HAR mycket pengar.
För visst måste vi väl ändå erkänna att det är roligare att blogga om man har läsare, än att lägga ner tid på blogginlägg och sedan är det endast man själv som läser dem...



Kommentera andras bloggar
Det här är oftast det allra första tipset på listor över hur man sprider sin blogg, och faktiskt så ÄR det ju faktiskt det mest logiska sättet att nå ut med sin egen blogg.
Dock ska man naturligtvis inte bara skriva kommentarer som t.ex. "Snälla, kolla in min blogg", utan man ska helst skriva något relevant till bloggarens inlägg, för att visa att man läst och intresserat sig för det.
Det är precis det jag gör, och kanske är det därför det tar så lång tid för mig att kommentera...
Men jag tycker, enligt min erfarenhet, att genom att göra på det sättet så får man inga nya läsare till sin egen blogg.
Exempel:
Jag har ungefär 20 besökare per dag, och om jag sitter en hel eftermiddag och kväll (testade en gång att sitta från ca. klockan 16 till midnatt och endast kommentera) så kommer jag upp till kanske 50-55 besökare. Dagen efter det ligger siffran på kanske 40 besökare. Men efter det är siffran återigen nere på max 20 unika besökare, och jag har under dessa två dagar fått kanske 10 kommentarer sammanlagt.
Skriver inte detta för att klaga, utan det är som sagt bara ett exempel från en av mina tester.
Och naturligtvis vet jag att man måste fortsätta kommentera regelbundet, men vem har tid att sitta vid datorn konstant under hela sin fritid och endast kommentera andra bloggar? Man har ju faktiskt andra saker man måste göra också... både blogga på sin egen blogg och så allting i verkliga livet.
Hur hinner alla bloggare publicera flera inlägg per dag, kommentera en massa hos andra, jobba/studera, ha ett socialt liv och hinna med alla måsten i vardagen?? Vad är Er hemlighet? ;-)

Bra kvalitet på bloggbilderna
Nästa punkt som brukar vara ett stående inslag på dessa listor är att man helst ska ha bilder av kvalitet på sin blogg, för att folk dras mer till bloggar med fina bilder. Att "istället för att bara fota med mobil så använd vanlig kompaktkamera eller systemkamera".
Jag fotar i princip ALLA mina bloggbilder med min stora systemkamera. Tror jag kanske publicerat 5-7 mobilbilder sedan jag köpte min första systemkamera 2008.
Nu är det ju i och för sig ingen säkerhet att folk gillar mina bilder bara för att de är fotade med en systemkamera; självklart fattar jag ju det också. Men kvalitén på mina bilder är ju ändå bättre nu än om jag bara hade använt min gamla skruttiga iPhone 4S.
Så enligt min erfarenhet har bildkvalitén gjort varken till eller från ur statistiksynpunkt.

Blogga om det du känner för och tycker om
Ett bra tips, i alla fall i teorin. Jag håller absolut med om att man ska blogga om det man tycker om, och för att man tycker det är roligt att blogga. Gör man det av någon annan anledning så märks det ganska snabbt.
Dock tycker jag det är svårare i praktiken...
Jag har alltid upplevt att när jag bloggat om sådant jag tyckt varit intressant så har mitt läsarantal snarare gått ner lite grann.

Blogga regelbundet, gärna 2-3 gånger per dag
På den här punkten vet jag att jag inte är en särskilt bra bloggare. Jag har ofta haft längre bloggtorka de senaste åren, även om viljan att blogga alltid finns där. Men inspirationen är slö, oftast under vinterhalvåret.
Dock, enligt den erfarenhet jag har, så har inte den här punkten fungerat för mig heller.
Det är snarare så att jag upptäckt att det är under mina perioder då jag är inne i ett bloggflyt (publicerar inlägg mer regelbundet) som jag förlorar prenumeranter och jag får svackor i statistiken.
Det har hänt flera gånger att jag under en period av bloggtorka fått kanske 2-3 nya prenumeranter, men när jag sedan börjat om att blogga så har jag istället förlorat 4st.



Ett Tack till mina läsare!
Jag vill bara avsluta med att rikta ett stort TACK till de läsare jag har här på min blogg!
Jag har absolut inte skrivit det här inlägget för att klaga på er; det får ingen tro! Det är bara som jag skrev i början; mina egna små allmänna reflektioner angående sådana här bloggtips.
Jag är så obeskrivligt tacksam över de läsare jag har. Jag älskar er! ♥ Det vill jag att ni ska veta.
Jag upptäckte nyss något som sannerligen fick mig att glömma problemen med min blogg... Bara TITTA på denna kartan! Norrskensprognosen för imorgon (lördag) ligger så högt som en 6:a!! Tror bara det har varit så högt en enda gång sedan jag började googla på just norrskensprognoser. Love it! ♥
Och har nu sett så otroligt långt det sträcker sig...
Nu är det ju inte säkert att det blir så (norrsken är ju aldrig helt säkert), men man ska ju kunna se det nästan i hela Sverige, om man har tur!!
OCH Piteå ligger verkligen MITT i det grönaste fältet, vilket jag misstänker betyder där norrskenet syns kraftigast, om det syns.
 
Jag hoppas så INNERLIGT att det inte blir övermulet imorgon! Dock skulle det inte förvåna mig, inte alls, då det varit så de senaste gångerna. Har inte kunnat se norrsken under hela 2016, även om jag vet att prognosen varit ganska stor flera gånger under året.
 
Åh! Håll tummarna tillsammans med mig att jag ska få chansen att se detta ljuvliga fenomen imorgon!
För även om man sett det flera gånger så blir man sannerligen aldrig less. ♥
 
 
Först vill jag bara påpeka att jag egentligen hatar sådana här inlägg. Korta och egentligen meningslösa. Jag vill ju att min blogg ska innehålla genomtänkta (hyfsat i alla fall ;-)) inlägg med bilder jag är nöjd med.
MEN just nu behöver jag bara få skriva av mig lite. Avreagera mig, om ni så vill...
Om ni vill får ni naturligtvis hoppa över detta inlägg.
 
Det är nämligen så att jag börjar vara med än lovligt less på min dator!
Jag vill ha en dator som kan köra YouTube!
Jag vill ha en dator som klarar av att köra internet även om det varit igång ett tag!
Jag vill ha en dator som klarar av att köra YouTube och andra sidor (flera flikar) samtidigt!
Men framförallt vill jag ha en dator som klarar av att köra Internet och Photoshop SAMTIDIGT!! 
 
Det är nämligen så att näst intill varenda gång jag är inne på YouTube nuförtiden så börjar datorn lagga, vilket betyder att videorna jag ser liksom "hackar". Om jag kör andra flikar; är t.ex. inne på bloggen, mailen, facebook o.s.v. samtidigt så laggar Internet/YouTube extra mycket.
Och VÄRST blir det om jag klickar upp Photoshop samtidigt som jag är ute på internet, och framförallt om jag kollar på ett YouTube-klipp. Då går detta knappt att se på för att det hackar så mycket.
Och nej, det är inte klippet/YouTube det är fel på i detta fall; utan det är min dator som inte klarar av att köra dessa saker samtidigt.
 
Jag vet att detta är ett i-landsproblem av rang, men det är så otroligt STÖRANDE!
Eftersom jag inte brukar lyssna särskilt mycket på musik så brukar jag vilja ha på någon typ av YouTubeklipp i bakgrunden när jag redigerar bilder eller fixar med bloggdesigner.
Jag klarar inte av att arbeta om det är absolut tyst.
 
Som jag förmodligen skrivit förut så vill jag ju gärna ha en mac i och med att jag arbetar så mycket media.
Nu har jag ju inte råd just nu med en sådan, eller en ny dator i allmänhet. Men jag tänkte ändå att jag hör mig för hos er lite grann...
 
Ni som har en Appledator; hur tycker ni den reagerar på att arbeta med flera saker samtidigt (t.ex. internet och Photoshop)?
Har ni iMac eller macbook?
Finns det någon annan, som har PC, som kan rekommendera något datormärke som fungerar bra angående det här med flera saker samtidigt?
Jag vet att det inte har så mycket med märket att göra som hur stor datorn är -typ hur stor prestanda (heter det så?) den har och så. Men jag tänkte bara att det kanske finns något PC-märke som är lite bättre än andra?
 
 
Ett stort TACK för att ni lät mig avreagera mig!
Det känns faktiskt lite bättre, så det gjorde mycket att jag fick skriva av mig här på bloggen :-)
Tidigare inlägg Nyare inlägg