Vem "kom med" påskäggen till er när ni var små; Påskharen eller Påsktuppen?
När jag var liten var det Påsktuppen som kom och "värpte" påskäggen, så de låg bredvid kudden när en vaknade på "påsklördagens" (påskaftonens) morgon.
Vi hade inte den traditionen, som många tydligen haft/har, att äggen var gömda och en fick leta efter dem.
Det var först när jag blev äldre jag hörde talas om Påskharen. Att hen gömde äggen under natten för barnen att leta efter på påskaftonens morgon.
Det var först när jag blev äldre jag hörde talas om Påskharen. Att hen gömde äggen under natten för barnen att leta efter på påskaftonens morgon.
Tydligen, som jag förstått det, har det varit vanligt att äggen varit gömda utomhus också (eller det kanske bara är för att jag sett Lotta på Bråkmakargatan? ;-P) Så det kanske är därför som vi inte hade Påskharen som tradition... då jag ju faktiskt är uppvuxen på ett ställe där det så gott som aldrig varit barmark under påskhelgen.
Svårt att gömma påskägg ute när det ligger kvar drivor av snö, liksom.
Brukade ni "gå påskkärringar" i ert bostadsområde?
En annan fråga jag känner är intressant, då jag gillar att höra vilka traditioner andra haft.
Jag vet att det är en gammal tradition, men det är något jag också upptäckte lite senare. Jag kan nämligen inte minnas att vi någonsin klädde ut oss och gick runt i området som påskkärringar.
Det enda jag minns är att vi klädde ut oss på Lekis och promenerade runt byn (men utan godis"tiggeriet").
Men jag har inte ett enda minne av att vi gjorde det hemma.
Men jag har inte ett enda minne av att vi gjorde det hemma.
Eventuellt att vi klädde ut oss och åkte till mormor/morfar och farmor/farfar för att hälsa Glad påsk. Men inte mer än så.
Vi har egentligen inte haft några direkta traditioner rörande Påsk, annat än att äta påskbord och få påskägg.
Det är inget jag saknat heller, utan jag redogör bara för mina minnen.
Nu kanske jag har extremt dåligt minne och att jag glömt en massa. Men i så fall får väl mina syskon som ev. läser detta påminna mig ;-)
Men som sagt hoppas jag att ni alla får en riktigt fin helg; oavsett vilka traditioner ni har, eller inte har.
Oavsett om ni firar påsk, eller om ni inte gör det.
Vädret här hos oss kunde inte ha varit bättre. Jag hoppas att ni upplever samma.
Det är ganska sjukt, men samtidigt lite fascinerande, hur beroende vi är av internet idag.
Sannerligen allt sköter vi från den där lilla skärmen på vår smartphone (eller surfplatta, dator o.s.v, but you get the point).
För -och nackdelarna med detta kan en väl säga är värt ett helt eget inlägg egentligen, men jag tycker faktiskt det är riktigt fascinerande att observera oss människor idag...
Vi lever i en tid då så många människor knappt vet hur de socialiserar (stavning?) sig med andra i verkliga världen, eftersom alla konstant går/sitter/står med näsorna nere i sina telefoner.
Ungdomar vet knappt hur en skriver, eftersom att i internetvärlden kommuniceras det med förkortningar och emojis.
Nu var det inte meningen att i detta inlägg klaga på tekniken, utan det var bara ett litet intro.
Det här inlägget kommer faktiskt att handla om just teknik, men från en halvt-om-halvt annan tidsepok.
Jag är 80-talist.
Jag är född i mitten av 1980-talet (1984).
Jag är född i mitten av 1980-talet (1984).
Jag tror helt ärligt det är relativt säkert att säga att 80-talisterna är den sista generationen som växte upp utan internet. Den tiden då det tekniskt sett fanns, men det var inte något som fanns i gemene mans hem.
Visst, internet hann komma innan vi tekniskt sett var vuxna. Men jag var i högstadieåldern när vi fick vår första hemdator, och inte förrän på gymnasiet fick jag tillgång till en värld av obegränsat internet (bredband).
Innan dess var det "telefonmodem" som gällde.
Minns ni?
För att komma ut på internet kopplade en upp sig via telefonlinjen, och därmed blockerade den under hela tiden en satt på internet. Detta var dyrt som sjutton! eftersom det kostade per minut, precis som vanliga telefonsamtal.
Och vem glömmer väl inte det där klassiska skrikande ljudet från modemet när en kopplade upp sig?
Så... vad använde jag då datorn till innan internet, sociala medier, smartphones och surfplattor slog igenom?
På den tiden då en telefon var en telefon.
När ett hushåll inte hade en dator per familjemedlem, utan en (1) familjedator att tillgå.
När mobiltelefon inte var något som satt i varenda unges hand, utan fortfarande mest sågs som något som "kostymnissar" använde sig av (även om det började komma så smått till ungdomar också).
Vad använde jag då datorn till, när det var min tur?
Jag skriver "jag", eftersom just dessa saker var vad just jag pysslade med mest.
Rosemond Valley-serien
Jag har aldrig, egentligen, varit överdrivet mycket för dataspel. Inte då och inte nu. Det fanns helt enkelt inte jättemycket som fångade mitt intresse.
Men denna serie spel hörde till dem.
Det började med att jag fick en bok i julklapp som hette Arvet från Rosemond hill, vilken jag då tyckte var jättebra. Jag älskade nämligen hästar och därmed läste både hästtidningar och hästböcker.
Det började med att jag fick en bok i julklapp som hette Arvet från Rosemond hill, vilken jag då tyckte var jättebra. Jag älskade nämligen hästar och därmed läste både hästtidningar och hästböcker.
Sedan märkte jag att det var en del av en serie dataspel, vilka handlade om olika personer i den fiktiva staden Rosemond Valley.
I Arvet från Rosemond hill spelade du karaktären Annie, som hade en egen häst. En skulle ta hand om den hästen och träna inför olika tävlingar samtidigt som en skulle leta efter olika ledtrådar till att lösa mysteriet på gården (tror jag det var). En kan även köpa fler hästar genom att vinna tävlingar.
Om jag förstått det rätt finns det idag ett spel som heter Starstable, eller liknande. Hästdelen av 'Arvet' tror jag en kan säga är ungefär som en tidig version av Starstable-spelet.
I Diamantmysteriet i Rosemond Valley spelar du karaktären Emma, som fått jobb som journalist, och uppdraget i detta spel är att en ska leta ledtrådar för att lösa ett mysterium med en försvunnen diamant. Detta är lite mer av ett detektivspel än vad 'Arvet' är (eftersom det fokuserar mest på hästarna).
I Drömjobbet i Rosemond Valley spelar du karaktären Josephine som ärvt en gammal nyrenoverad galleria.
Ditt jobb i det här spelet är att vara chef över gallerian, öppna butiker, ordna jippon och allt som allt se till att alltihop går med vinst.
Och naaaaturligtvis fanns det i alla tre spelen ett "kärleksintresse" för huvudpersonerna... ;-P
Åh, jag minns att dessa spel verkligen var mina favoriter. Speciellt Mysteriet i Rosemond Valley kommer jag ihåg att jag och min ena syster kunde sitta i timmar och spela.
Finns det någon mer här som kommer ihåg denna spelserie, och har ni spelat dem?
Finns det någon mer här som kommer ihåg denna spelserie, och har ni spelat dem?
Backpacker
Ett av de första spelen jag minns att jag spelat mycket; det var Backpacker. Spelet där en "reste" runt i världen och bland annat svarade på en massa frågor.
Ett av de första spelen jag minns att jag spelat mycket; det var Backpacker. Spelet där en "reste" runt i världen och bland annat svarade på en massa frågor.
Vet inte om det fortfarande finns kvar, men då i senare versioner?
Det jag minns från min barndom var då såklart 1:an och 2:an.
Egentligen... lärde en sig inte en massa saker om olika länder genom detta spel?
Egentligen... lärde en sig inte en massa saker om olika länder genom detta spel?
Kanske skulle det vara ett bra redskap att använda i skolorna?
Ett pedagogiskt och riktigt roligt läromedel...
Ett pedagogiskt och riktigt roligt läromedel...
Den magiska biografen
Egentligen tror jag att jag var lite för gammal för detta då jag spelade det, men det struntar jag faktiskt i. Jag tyckte det var skitkul, minns jag!
Det var ett animerat spel för barn, med enkla animerade figurer och ljud som en använde för att skapa små filmer.
Många lustiga filmer blev det under de många timmar en satt med detta spel. Och ännu fler skratt.
Kommer ni ihåg Den magiska biografen?
Brukar ni spela det?
Brukar ni spela det?
Skrivande/författande
Detta var nog vad jag gjorde allra mest när det var min tur att sitta vid datorn...
Jag skrev. Och skrev. Och skrev.... Och skrev.
Huuuuuur många berättelser hade jag egentligen på huuuuuuuur många disketter??
Ni som var med kommer kanske ihåg att disketter var dessa små svarta plastkvadrater en sparade saker på vid den tiden. På ett sätt kan vi väl säga att de var föregångaren till CD-romskivan.
Diskettstationen på bilden till höger var något som satt i alla datorer.
Och att disketterna endast var 1,44 MB stora säger väl lite om hur "små" alla program var då jämfört med nu...
Jag menar... 1,44 MB!! Ta det idag... vad skulle du få plats med på en sådan idag? Ingenting.
Berättelserna skrev jag i textprogrammet Works.
Nej, inte Word. Utan då var det Microsoft WORKS som gällde.
Och DET var ändå moderniserat. När jag började skriva mina berättelser på datorn använda jag det simpla WORDPAD.
Nu när jag sitter och skriver detta känns det som om det verkligen är evigheter sedan. Men egentligen ÄR det inte sååå länge sedan, om vi tänker efter. Det är ungefär 20 år.
TÄNK så otroligt mycket som hänt bara de senaste två decennierna...
TÄNK så otroligt mycket som hänt bara de senaste två decennierna...
Lunarstorm
Så vad gjorde jag då på internet? Innan sociala medier. Innan Facebook.
Jo, likt alla andra i min ålder hängde jag på Lunarstorm. Vår generations Facebook.
Kommer till och med ihåg vad jag hette där... MissErica84.
Minns att bland det bästa var när en loggade in och fötterna högst upp blinkade, vilket betydde att någon skrivit i ens gästbok.
Att hjärtat var helt och bultade rött var inte heller helt fel, eftersom det innebar att en fått en vänförfrågning (rätta mig om jag har fel).
Det var också på Lunarstorm som jag allra första gången kom i kontakt med ordet "blogg". Det var nämligen så att dagboken en kunde skriva där kallades för just Blogg.
Vad en riktig blogg var för något upptäckte jag dock inte förrän 2007 när jag genom random surfande hittade till det som sedan dess blev min favoritblogg.
BONUS: Sim Park
Under tiden jag suttit och skrivit detta inlägg dök det upp ett annat spel i mitt huvud, som jag också kommer ihåg att jag spelade. Men eftersom jag redan har "5 saker", så får detta bli en bonus, så kan rubriken stå kvar som den är.
Jag kommer ihåg ett spel jag och mina syskon brukade spela som hette "Sim Park".
Tror nog att jag kan beskriva det som en tidig och riktigt förenklad variant av Sims.
"Spelplanen" var typ som en platt "karta", om jag minns rätt.
På denna kunde du placera ut alla möjliga olika växtligheter. Träd, blommor, buskar o.s.v.
Sedan kunde du placera ut alla möjliga djur; både vilda och mer tama.
Du kunde också bygga typ som parker, med sådant som picknickbänkar, rutschkanor med mera. Och så fort du placerat ut sådant började det dyka upp människor. De åt vid picknickborden, lekte i lekparkerna o.s.v.
Det kunde också hända att växter/träd dog, att det kom dit skadedjur o.s.v.
---------------------------------------------
Oj, vad roligt detta inlägg var att skriva! Som ni vet älskar jag nu att gräva ner mig i nostalgi ;-)
Så mycket minnen som sköljer över mig!
Så mycket minnen som sköljer över mig!
Av dessa saker jag listat; är det något Du känner igen?
Är du 90-talist eller äldre kommer du säkert ihåg disketterna, och är du 80 -eller 90-talist kommer Du säkert ihåg Lunarstorm.
Men är det något av spelen Du kommer ihåg/känner igen?
Är det något Du brukade spela?
Är det något Du brukade spela?
Det vore roligt att läsa, så ni får mer än gärna lämna en kommentar innan ni lämnar min blogg :-)
Alla som känner mig – och förmodligen alla som följer mig på sociala medier – vet att jag ärligt och innerligt älskar mitt jobb. Att börja arbeta inom Måltidsservice (Piteå kommun) har hittills varit det bästa som hänt mig.
Jag har aldrig trivts så bra på ett jobb som jag gjort de senaste två åren.
Men naturligtvis har jag ju ändå kvar mina absoluta drömyrken. Sådant som jag allra mest skulle vilja jobba med.
Ville bara skriva denna inledande text för att verkligen understryka att det just nu känns som om det inte skulle göra något även om jag blev stannandes inom Måltidsservice ända tills pensionen.
Jag skulle vara nöjd ändå.
Jag skulle vara nöjd ändå.
Men alla, eller i alla fall de flesta, som inte arbetar med sin hobby drömmer väl om att arbeta med just vad som är deras största intresse?
Mina två absoluta drömyrken är ju som ni vet Fotograf och Författare.
Men generellt skulle en nog kunna säga att det faktiskt är att arbeta med sociala medier som jag drömmer mest om just nu. Detta går ju också väldigt mycket "in i" varandra. Både Fotograf och Författare går ju faktiskt att kombinera på ett perfekt sätt med just sociala medier; eller Influencer som det ju kallas.
Här tänkte jag lista fem (5) anledningar till varför jag så högt drömmer om att arbeta med sociala medier; som t.ex. blogg, Youtube, Instagram. Men framförallt blogg och youtube.
♦ ♦ ♦
1 – Styra över mina egna tider.
Tyvärr måste jag erkänna att jag är en förbaskat morgontrött människa. Har verkligen skitsvårt att vakna till på morgonen. Jag skulle inte ha något emot att jobba lite längre på eftermiddagarna, om jag fick börja kanske klockan 9 på morgonen.
Och som anställd på de flesta "vanliga" jobben börjar ju arbetsdagen klockan 7. Vilket betyder att en ska vara på plats den tiden; helst en stund innan.
Därför är "styra över mina egna tider" en stor del till att mitt drömyrke är Influencer.
2 – Inget dåligt samvete om jag sitter flera timmar med blogg, bildredigering etc.
Jag tror att en stor orsak till att jag uppdaterar bloggen så oregelbundet är att jag tyvärr får så extremt dåligt samvete när jag sitter vid/fixar något till mina sociala medier, eller sitter med Photoshop och bildredigering.
Lite som när en gick i skolan och satt framför någon TV-serie när en egentligen borde läst läxor.
En annan orsak tror jag ligger kvar från den heltidsarbetslösa tiden. Eftersom en visste att en var tvungen att, egentligen, söka jobb "på heltid" varje dag, så kändes det som om jag gjorde något förbjudet när jag gjorde något annat.
Som om en slösar tid på "en massa onödiga saker" när en borde göra "något riktigt".
Till och med nu, i skrivande stund, kan jag inte riktigt skaka av mig känslan av att jag inte borde sitta här, utan istället "göra något riktigt".
Men OM sociala medier faktiskt var mitt jobb – det jag faktiskt försörjde mig på – så skulle jag helt utan dåligt samvete kunna ägna mig åt mitt största intresse.
Jag skulle kunna fokusera på att skapa regelbundet och kvalitétsmässigt content som jag skulle kunna leverera till mina läsare.
3 – Hålla på med ett av mina största intressen.
Pretty self explained, wouldn´t you say? ;-)
Att få möjligheten att jobba med sitt intresse är väl en dröm för många människor här på jorden?
Och speciellt som sociala medier faktiskt omfamnar alla mina största intressen... Foto. Skrivande. Skapande. Videofilmande.
4 – Möjlighet att utveckla Youtubekanalen.
Jag startade ju en youtubekanal förra året (tror jag det var), men de senaste månaderna har det inte direkt blivit någon uppdatering där. Till stor del på grund av det som står i punkt 2 i denna lista.
Men om jag hade möjligheten att arbeta som Influencer, t.ex. komma igång med bloggen på allvar, och på så sätt få den gyllene möjligheten att försörja mig på det så skulle jag verkligen kunna avsätta tid (utan dåligt samvete) för att utveckla Youtubekanalen. Jag kunde sätta mig in mer i videoinspelning, videoredigering och allt som hör den världen till, och därmed få ut en massa härligt content även på den sidan.
5 – Frihet.
Det är mycket jobb som Influencer. Det är tufft, jag tror verkligen inget annat. Mycket tufft.
Men jag tror ändå att det, i alla fall när en kommit en bit på vägen, ger betydligt mer frihet och livslust än som anställd på ett vanligt 7-16 jobb.
Som Influencer kan en ju faktiskt hitta på en massa roliga saker, som faktiskt blir spännande inslag på ens sociala kanaler. Utflykter och aktiviteter som en vanlig anställd måste vänta till semestern för att kunna genomföra.
Om en t.ex. bara har en dator/mobil och tillgång till internet kan en ju faktiskt befinna sig var som helst och ändå jobba. Vilket kanske i och för sig till slut blir ett stressmoment i sig; men i denna punkt väljer jag att fokusera på frihetsaspekten.
Har en råd att t.ex. resa någonstans är det bara att boka och åka iväg två veckor. Samtidigt som en bloggar/vloggar från resan. Ergo jobbar samtidigt som en njuter av livet fullt ut.
♦ ♦ ♦
Nu kanske jag helt har fått allting här om bakfoten. Men eftersom jag faktiskt inte jobbar med sociala medier (än) så är det de positiva aspekter jag kan tänka mig att en kan få av detta yrke.
Jag kan inte låta bli att känna att livskvalitén måste ju bli så mycket större med så pass mycket frihet.
Har Du något drömyrke, eller är du helt nöjd där du är just nu?
Om du har något speciellt drömyrke, vad är det?
Eller du kanske redan arbetar med ditt drömyrke? Skulle vara roligt att läsa vilket det är i så fall :-)
En vit jul.
Och då menar jag inte det där vita, fluffiga som faller utanför våra fönster.
Nej, det handlar om något mycket viktigare.
Varje år vid den här tiden dyker det upp kampanjer för att få människor att utesluta, eller i alla fall drastiskt minska ner, sin alkoholkonsumtion under julhelgen. Det tycker jag bara är bra! Det kan inte sägas nog många gånger.
Julen är den bästa/mysigaste tiden på året för många av oss, men det är också hiskeligt många (framförallt barn) som mår dåligt under julen. Som bara önskar att den vore över. Barn som inte får några tindrande minnen av jul. På grund av alkohol.
Ska jag vara helt ärlig så tycker jag inte att alkohol hör hemma på julen. Överhuvudtaget.
Visst, firar en jul tillsammans med endast vuxna är det en sak. Alla får göra precis som de vill; det struntar jag i.
Men så fort det är BARN inblandade fattar jag faktiskt inte varför det är så viktigt att ha med alkohol under julen. Jag förstår faktiskt inte det.
Ett argument jag stött på (läst) vid några tillfällen är att folk ursäktar sig med typ att "det är så lite", "jag/vi dricker bara ett eller två glas" o.s.v.
Eh. Igen... Är barn inblandade tycker jag inte det spelar någon roll. Alkohol.hör.inte.hemma.på.julen.
Alkohol är för sjutton ingen mänsklig rättighet!
Vad jag däremot tycker är en rättighet är att alla barn ska få den där tindrande känslan kring jul. De där tindrande minnena. Nu vet jag ju naturligtvis att alla på jorden inte firar jul, men detta inlägg är fokuserat på den (ändå stora) grupp i världen som firar högtiden på ett eller annat sätt.
"Julen är barnens högtid" brukar vi säga. Men då fattar jag inte varför det är så jäkla viktigt att alkohol ska finnas med i bilden på julafton...
Som sagt; vad vuxna människor, som firar jul endast med andra vuxna människor, gör är deras ensak.
MEN barn väljer inte var de ska tillbringa julaftonen. Barn firar jul där deras föräldrar väljer att fira jul. De har ingen annan valmöjlighet. De har inte heller valmöjligheten att åka därifrån om det spårar ur.
Om jag ska vara helt ärlig så tog det lång tid för mig innan jag förstod att många människor faktiskt dricker alkohol på jul (oavsett om det är "mycket" eller "lite").
Det beror säkert på att jag trots allt hör till den lyckliga gruppen människor som faktiskt bara har tindrande minnen från mina barndomsjular. Julen var alltid magisk, och det är säkert därför som jag älskar den så mycket idag. Alkohol existerade inte på julafton hemma hos oss.
Det hugger alltid i magen och i hjärtat när jag tänker på den onödigt stora grupp barn som inte får sådana minnen med sig i bagaget.
Så ja; jag tycker att om en har barn så finns det inte ett enda vettigt argument att dricka alkohol under julen.
Vi behöver inte alkohol för att överleva.
Alkohol är ingen mänsklig rättighet.
Men däremot har alla barn rätt till den magi som omsluter julen!
Alkohol är ingen mänsklig rättighet.
Men däremot har alla barn rätt till den magi som omsluter julen!
#EnVitJulFörAllaBarn
Vad tycker ni?
Håller ni med mig?
Eller har ni andra tankar angående jul och alkohol?
När vi är små kan och vet vi så lite om världen.
Naturligtvis inte så konstigt, eftersom det är meningen att vi ska lära oss. Men när vi senare, som vuxna, tittar tillbaka på vad vi trodde (på) är det oftast med en blandning av charm och pinsamhet. Mest det senare...
Eller är det bara jag?
I detta inlägg tänkte jag lista 7 saker jag trodde som barn; vissa saker mer pinsamma än andra att erkänna.
Vill bara understryka att i detta fall när jag pratar om "när jag var liten", så handlar det INTE om typ 12-13 årsåldern! Det handlar om typ lågstadieåldern och tidigare. Absolut max 10 år. En kan säga att det handlar om åldern Under 10 år.
Jag trodde att Lypsyl hette LÄPPsyl.
Ja, jag trodde verkligen det hette Läppsyl; säkert för att en använde det just på läpparna.
Jag trodde Bankomater var maskiner där en alltid bara kunde hämta pengar, obegränsat, när en hade slut i börsen.
Jepp. Att kortet en använder faktiskt är kopplat till ens eget bankkonto och en kan bara få ut pengar så länge det finns pengar där hade jag inte kopplat ännu.
I ett barns huvud är det ju helt logiskt... banken har hur mycket pengar som helst, så när en har slut i börsen går en bara och hämtar där ;-)
Jag trodde att ALLA barn längtade efter jul -och sommarlovet.
Detta gäller alltså endast min allra första tid i skolan; sedan blev jag som tur är smartare.
Men ja, jag kunde verkligen inte föreställa mig att en inte längtade efter skolloven. Snacka om att leva i en egen liten skyddad bubbla...
Jag trodde att hela Sveriges skolor hade samma matsedel.
Alltså att alla skolbarn i hela landet åt exakt samma skollunch samma dagar. Att matsedeln på något sätt var nationellt bestämd. Och av någon anledning trodde jag detta relativt länge ändå... Hmm...
Jag trodde att alla barn i Sverige bodde/växte upp i villa.
Där har vi den där bubblan igen! Alltså, så naivt.
Det känns pinsamt att tänka på att jag trodde det, och ärligt undrar jag hur jag ens kunde tro det (handlar ju självklart om väldigt unga år). Och visst, i min barndomsby tror jag nog de allra flesta faktiskt bodde i just villa. Men jag måste väl ha träffat något barn som bodde i lägenhet?
Men som jag minns det trodde jag att barn bodde i villa, och lägenhet var något en flyttade till när en som vuxen flyttade hemifrån...
Jag trodde att alla filmer spelades in i "ett stycke", alltså typ som en lång tagning från början till slut.
Kommer ihåg att jag brukar fundera över vad som hände om en skådespelare behövde gå på toa när det inte var tänkt att rollen skulle det ;-)
Som om inte skådespelaryrket är tufft nog ändå... ;-P
När jag gick i lågstadiet trodde jag att alla svenska skolbarn började med engelska i 1:an.
Det var först senare som jag fick veta att våran skola var bland pionjärerna med att påbörja engelskaundervisningen så pass tidigt, och att många andra fortfarande började i 3:an.
Det var alltså sju saker. Kan hända att det finns många fler också (det gör det garanterat), men det här är vad jag kommer på nu.
Har ni något speciellt ni minns att ni trodde som barn, som visade sig vara alldeles fel?
En upphör aldrig att förvånas över sig själv, speciellt när det gäller smaklökarna...
Det finns egentligen ganska mycket som jag aldrig tyckt om tidigare, som jag gillar numera. Självklart kan ju smaken ändras, speciellt från att en går från barn till vuxen. Men ändå; jag finner det fascinerande.
Till exempel det att jag avskydde skolmaten när jag själv gick i skolan (tyckte om typ 2 rätter). Men numera gillar jag de flesta rätter. Så antingen har min smak förändrats ordentligt, eller så har skolmaten blivit hundra gånger bättre sedan jag gick i skolan.
Och ska jag vara ärlig så tror jag det är en kombination. Jag tycker helt ärligt att skolmaten är Riktigt BRA idag!
Och ska jag vara ärlig så tror jag det är en kombination. Jag tycker helt ärligt att skolmaten är Riktigt BRA idag!
En sak som jag alldeles nyligen reflekterat över gäller godiset på bilden.
Jag har aldrig någonsin tyckt om surt godis, och speciellt inte dessa. Men av någon anledning smakade jag en för bara någon vecka sedan, och sedan dess är det typ det enda godiset jag äter...
Vem vet, kanske är det dags att smaka lakrits snart igen ;-P
Hur är det med er?
Finns det något ni avskytt tidigare i livet, men som ni helt plötsligt börjat tycka om?
Jag vill bara skriva några rader, vilka jag egentligen borde ha skrivit för lääänge sedan. Men det har helt enkelt inte blivit av, och ska jag vara ärlig har jag inte riktigt haft koll på anledningen till allt detta förrän för bara någon dag sedan. Vet att det låter luddigt, men jag kommer förklara.
Ni har säkert (förmodligen) märkt att det känns som om jag är väldigt "låst" på det här med att lyckas, framförallt inom typ sådant som sociala medier. Att jag egentligen är så mycket mer fixerad vid t.ex. statistik än en borde vara.
Och ska jag vara helt ärlig så stör det mig. Jag skulle ge mycket för att få vara mer lugn och inte bry mig så mycket om sådant.
För det ÄR ju naturligtvis så att statistiken inte spelar någon roll.
Det spelar ingen roll om en har 5 eller 500 eller 5000 eller 50000 läsare, så länge en bloggar för sin egen skull. För att en tycker det är roligt och när en har något kvalitativt att blogga om.
Men om jag vet detta; varför är jag då so obsessed with success?
Det är DET som jag funderat lite extra över den senaste tiden, och det enda jag kommer fram till är att det eventuellt kan handla om att jag alltid haft en dröm om att "göra något" i mitt liv.
Ända sedan jag var i tonåren har den allra största drömmen varit att få en egen familj, dvs barn. Jag har alltid önskat att jag skulle få 1-3 barn, och min hjärna har inte velat ge upp den drömmen.
MEN den bistra sanningen är ju trots allt den att jag kommer aldrig att få egna barn.
MEN den bistra sanningen är ju trots allt den att jag kommer aldrig att få egna barn.
Jag har PCOS, jag är 33 år och jag har ju faktiskt inte hittat någon att bilda familj med än. Oddsen är ju inte direkt till min fördel, om en säger så...
Jag menar; folk i min ålder börjar ju ha barn i, jag vet inte... mellanstadieåldern vid det här laget.
Och faktiskt så tror jag att min hjärna nu, till slut, har accepterat detta. Hjärnan har accepterat det.
Men mitt hjärta har dock inte accepterat någonting, utan det känns som om det går i tusen bitar varje gång jag tänker på det.
MEN detta är inget tyck-synd-om-mig-inlägg: kände bara att jag var tvungen nämna det som en liten bakgrund till hur mina tankar går.
I alla fall... jag tror i alla fall det är den största anledningen till att jag verkligen vill lyckas inom något annat område.
Jag vill, när jag blir äldre, kunna säga att jag "gjort något annat med mitt liv än endast jobba, äta, sova".
Jag vill för en gångs skull vara den som faktiskt lyckas inom något område.
Och att det blivit just bloggen (sociala medier) jag tänker på är för att det har blivit lite min grej.
Jag kan inte sjunga. Jag kan inte skådespela. Jag är ingen storföretagartyp. Och så vidare.
Jag har ingen talang inom något sådant "klassiskt" område där en talangfull och viljestark människa har möjligheten att lyckas. (Visste inte riktigt hur jag skulle formulera den meningen.)
Jag tror det är DÄRFÖR som jag har sådana drömmar, hela tiden, gällande sociala medier.
Drömmar som ständigt är närvarande, trots att jag försöker jaga bort dem.
För att det är det enda jag har som det finns en liten skugga av en millimeters chans att det skulle kunna bli något av. Att JAG skulle kunna "bli något av". Kunna få lyckas med något annat i livet än som sagt bara äta-jobba-sova. Få möjligheten att kunna få säga "titta, till och med jag lyckades skapa något i mitt liv värt att berätta om/tänka tillbaka på. Jag blev någon mer än bara den där personen i bakgrunden som alltid bara pratade om en massa drömmar".
För att det är det enda jag har som det finns en liten skugga av en millimeters chans att det skulle kunna bli något av. Att JAG skulle kunna "bli något av". Kunna få lyckas med något annat i livet än som sagt bara äta-jobba-sova. Få möjligheten att kunna få säga "titta, till och med jag lyckades skapa något i mitt liv värt att berätta om/tänka tillbaka på. Jag blev någon mer än bara den där personen i bakgrunden som alltid bara pratade om en massa drömmar".
Ska jag vara helt ärlig så tror jag inte att dessa känslor hade varit lika starka om jag haft barn, eftersom det varit min högsta dröm. Mitt liv hade haft en annan mening. Nu kan en ju aldrig veta, men jag är ganska säker.
Men nu när det är som det är; nu när jag vet att jag ändå aldrig kommer att få en egen familj, så säger önskecellerna längst in i magen att jag så gärna skulle vilja uppnå någonting annat... någonting... Någonting.
Det är ingen ursäkt för alla dessa klagosångsinlägg jag brukar publicera på bloggen, men det är en förklaring till varför jag alltid verkar vara så fixerad vid statistik, läsarantal och kommentarer/feedback.
Och jag kände verkligen att jag faktiskt är skyldig er en förklaring.
Avslutningsvis vill jag bara säga till er... att jag verkligen uppskattar den lilla läsarskara jag har något enormt! Jag älskar er alla som kikar in här och tar er tid att läsa och ge feedback på det jag lägger upp.
Ta hand om er <3
Kramar /Erica
Bilden är en printscreen från PT´s (Piteåtidningens) hemsida.
Också så är bilderna i artikeln inte från i höst, utan från 1997 respektive 2014. Men det ser en om en läser texten :-)
Jag såg precis denna artikel på PT, och kunde inte låta bli att blogga om den...
Nu har jag i och för sig inte varit in specifikt på SMHI och bakgrundskollat, men det är ju ändå en faktaartikel... ;-)
Nu har jag i och för sig inte varit in specifikt på SMHI och bakgrundskollat, men det är ju ändå en faktaartikel... ;-)
Och jag måste få säga att det inte direkt förvånar mig. Inte för att jag vet "first hand" hur pass mycket det regnat i höst på andra orter, men här har det ju verkligen regnat HELA hösten!
Det har inte varit något sådant superskyfall, men det har regnat så gott som varje dag. Ibland flera dygn utan uppehåll.
Så deprimerande att verkligen få det svart på vitt, i siffror, att den här hösten verkligen regnat bort...!
Dessutom, som syns i slutet av artikeln, så har vi sannerligen rätten på vår sida att klaga på den här sommaren.
0-4 dagar med högsommarvärme! 0-4 dagar! På en hel sommar!
Deprimerande känns det ju också att sommartemperaturerna ändå klassas som "normala" i år.
Vad tusan?? Vid ett tillfälle i JULI hade vi ju så kallt som ynka 7 grader...!
En annan sak är att mitt minne inte brukar vara vad det borde, MEN jag har alltid sagt att hösten 2011 var den sämsta typ... ever!
Enligt mitt minne var det också en höst som regnade bort.
Enligt mitt minne var det också en höst som regnade bort.
JAG.MINNS.RÄTT!!! (Läs vid den första röda pilen jag gjort).
Dock verkar ju sommaren 1997 typ ha gått till historien...
220mm regn i juli, varav 198mm under en enda dag!
Jag var nyss fyllda 13 år då, och jag kan inte säga att jag minns själva skyfallet. Eller att det var just 1997.
Jag var nyss fyllda 13 år då, och jag kan inte säga att jag minns själva skyfallet. Eller att det var just 1997.
Det jag dock minns är själva översvämningarna efteråt, och att vägar spolats bort.
Så... avslutningsvis vill jag bara säga...
Om jag klagar mycket på vårt väder i år... så är det befogat.
Hur har hösten varit där Du bor? Regnig? Solig? Kall? Varm?
Har du något speciellt minne av något extremt oväder?
Jag älskar att resa.
ÄLSKAR det verkligen!
Tyvärr saknas ju oftast pengar, men fanns bara det i överflöd skulle jag förmodligen vara på resande fot mer än jag skulle vara hemma...
ÄLSKAR det verkligen!
Tyvärr saknas ju oftast pengar, men fanns bara det i överflöd skulle jag förmodligen vara på resande fot mer än jag skulle vara hemma...
Ni som följt mig länge, och ni som känner mig, vet vid det här laget vilket som är min absolut högsta resedröm. Något jag drömt om i halva mitt liv; att åka till USA.
Men det finns faktiskt ett specifikt ställe jag alltid önskat att åka till. Något jag inte pratat om så mycket. Tror jag. Kanske.
Det är dock inom USA, så det är trots allt ihopkopplat med den drömmen. Men jag kan inte minnas att jag direkt pratat om det här specifikt förut.
.
.
Jag har alltid önskat att på hösten åka till den del av USA som kallas New England!
Jag ryser alltid av välbehag när jag ser bilder därifrån.
Jag tycker det är så vackert att jag får ont i hjärtat och blir alldeles knäsvag! True story.
Den känslan jag får när jag tittar på höstbilder därifrån är att det måste kännas som om en promenerar omkring i en sådan där löjligt perfekt amerikansk feelgood höst-julfilm.
Bara TITTA på alla dessa bilder (printscreen från en google bildsökning)!
Det är så vackert att jag får ont i ögonen (också)!
Det är så vackert att jag får ont i ögonen (också)!
Att vandra omkring mitt i denna natur måste väl ändå vara det ultimata höstmyset!?!
Iklädd stickad mössa, stickade vantar och kanske en halsduk (beroende på hur kallt det är). Sådär så det blir nästan löjligt perfekt. Sådär så en känner att det är nästan för perfekt...
Och inte att förglömma... kameran i högsta beredskap, för att fånga allt det ljuvliga på bild.
Jag har ju själv tillbringat ett par veckor i ett otroligt fint höstland; när jag var till Belgien 2011.
Kameran (hade bara min 400D på den tiden) gick varm och efter 2 veckor kom jag hem med, jag tror, runt 2500 bilder...
Kameran (hade bara min 400D på den tiden) gick varm och efter 2 veckor kom jag hem med, jag tror, runt 2500 bilder...
Lägger in några bilder därifrån i detta inlägg, men här kan ni klicka om ni vill komma direkt till kategorin jag skapade för bilderna från Belgienresan.
MEN den resan går in på långa vägar att jämföra hur mycket jag vill åka på höstresa till NEW ENGLAND, USA!
Har ni något drömresmål ni skulle vilja åka till någon speciell årstid, t.ex. på hösten?
Skriv gärna :-)
Jag vet att jag skrivit detta förut. Många gånger. Och det har aldrig blivit någonting av det.
Men först så är ju min blogg till för att jag ska kunna skriva av mig då och då, och för det andra så ÄR det ju faktiskt så att jag älskar att blogga.
Men först så är ju min blogg till för att jag ska kunna skriva av mig då och då, och för det andra så ÄR det ju faktiskt så att jag älskar att blogga.
Som jag skrev för ett tag sedan har jag ju snart bloggat i tio år (i slutet av oktober för att vara exakt).
Och jag har faktiskt på allvar funderat över att sluta blogga när den dagen kommer. Har dock inte bestämt mig ännu.
Dessutom... det är ju just detta som jag sagt hur många gånger som helst. Men att det inte blivit av tidigare är helt ärligt för att jag ville nå 10-årsdagen.
Dessutom... det är ju just detta som jag sagt hur många gånger som helst. Men att det inte blivit av tidigare är helt ärligt för att jag ville nå 10-årsdagen.
Jag tror jag kan prata för ALLA oss bloggare när jag säger att feedbacken från läsare är en av de viktigaste sakerna för en blogg.
Naturligtvis är det allra viktigast att en tycker om att blogga; att en gör det för sin egen skull och att en skriver om vad en gillar. Men om vi ska vara helt och hållet ärliga så ÄR det inte så att alla bloggare vill ha läsare och feedback? Få känna att en når ut med sina texter och bilder.
Utan feedback/kommentarer/kommunikation stannar ens blogg till slut av.
Det senaste året... eller 2-3 åren... har jag haft nästan omänskligt många, och långa, blogguppehåll. Det kan gå flera veckor mellan blogginläggen för att jag inte har någon inspiration.
Sedan hittar jag några saker att blogga om, skriver 2-4 inlägg och sedan hamnar jag i torka igen. Det har ni garanterat märkt.
Och jag mår så dåligt av att ha sådan oregelbunden uppdatering; för jag ÄLSKAR ju som sagt att blogga och jag VILL ju verkligen blogga. Och jag vill inte blogga bara en massa nonsens hela tiden, bara för att. Därav alla uppehåll.
En annan orsak till att jag faktiskt inte lagt ner bloggen än är att jag trots allt är en person som hatar att ge upp. Jag kämpar oftast på och ger inte upp förrän jag absolut måste, men till och med då känns det jobbigt.
MEN nu när det närmar sig min 10-årsdag som bloggare funderar jag seriöst på att lägga ner denna blogg. Är något jag egentligen blundat för då jag inte ville att det skulle vara så, men den här bloggen har varit död länge.
Det är den blogg jag haft allra längst och den blogg jag känt allra mest för, vilket förmodligen är anledningen till att jag blundat för sanningen.
Jag har som tur är fortfarande lite tid på mig att fundera, men kanske börjar det vara dags att se sanningen i vitögat...
Behöver bara få skriva av mig lite.
Ni som följt min blogg under en tid kommer kanske ihåg att jag i våras gjorde en Bucket list med saker jag ville/tänkte göra under sommaren. En av dessa punkter var att "fota så att jag alltid skulle ha nytt material till bloggen".
Det gick ju... eh... sådär, kan en säga.
Snacka om att det varit ett oinspirerande sommarhalvår!
Snacka om att det varit ett oinspirerande sommarhalvår!
Och just nu känns det väl som om jag kan släppa bitterheten lite grann angående sommaren. Den är över, och vi kan inte göra någonting åt den. Detta inlägg tänker jag snarare på den här hösten...
När vi får en kass sommar kan jag tycka att vi borde få en fin höst, som kompensation.
Men neeeejdå...
Det har ju regnat precis hela september månad!! Mulet, grått, MÖRKT och regnigt!
Gode så oinspirerande för den fotointresserade!
Nog för att det går fota regndroppsbilder och sådant, men när en redan har typ hur många sådana bilder i sitt tidigare bildarkiv som helst känns det inte så kul att fota exakt likadana för miljonte gången...
Bilden i detta inlägg är en screenshot från väderrapporten imorse. Nu kan det ju ha hunnit ändrats sedan dess, men det var då jag kollade sist. Och som ni ser är det bara moln, moln, moln. Och ja just ja; lite mera moln!
I och för sig inget regn (tack och lov), men så länge det är mulet finns ju alltid risken för att det kommer regn också.
Måndag verkar det i alla fall finnas chans till sol, men som ni ser täpps det snabbt till, för att resten av veckan bli moln, moln, moln... igen.
Vilken tur i alla fall att vi inte ska kolla alltför mycket på långtidsprognoser. Det kan hinna ändras flera gånger innan det blir nästa vecka :-)
Däremot, om vi ska hitta något positivt i allt detta så är det ju att allt regn gör att hösten försenas lite.
Oktober brukar ju vanligtvis vara en månad då träden redan tappat sina blad, men nu i år tycker jag att det är ovanligt många träd som fortfarande är gröna. För att vara slutet på september :-)
Dessutom känner jag, och detta är verkligen positivt för mig, att jag numera faktiskt KAN klaga på hösten. Tidigare har jag inte kunnat det utan att nästan bli deprimerad på kuppen.
MEN nu uppväger mitt jobb allting. Även om jag är väldigt negativ till t.ex. vädret så riskerar jag inte att bli höstdeprimerad, eftersom jag älskar mitt jobb så mycket!
MEN nu uppväger mitt jobb allting. Även om jag är väldigt negativ till t.ex. vädret så riskerar jag inte att bli höstdeprimerad, eftersom jag älskar mitt jobb så mycket!
Och för att inte riskera att återgå till en negativ sprial så tänker jag avsluta detta inlägg nu när det trots allt tog en liten positiv vändning :-)
.
.
JAG.ÄLSKAR.MITT:JOBB!!!
Jag har ett problem. Eller problem och problem egentligen... Är nog mest förvirrad.
De flesta har väl inte missat att det varit en hel del om detta Kyrkovalet som (tydligen) är imorgon, söndag.
De flesta har väl inte missat att det varit en hel del om detta Kyrkovalet som (tydligen) är imorgon, söndag.
Trots att jag inte är vidare insatt i politik har jag alltid röstat när det varit dags för Riksdagsval. Jag hade även åldern inne när det var EMU-valet, vilket var ett av de första valen jag röstade i.
Men jag måste erkänna att jag aldrig röstat i något kyrkoval. Min kunskap inom detta ligger verkligen på minus, och då känns det som om det är bättre att inte rösta alls. Eller? Är det bättre att rösta "i blindo"?
Hur gör ni?
Är ni insatta och brukar rösta i kyrkovalet?
Är ni insatta och brukar rösta i kyrkovalet?
Ska ni rösta imorgon?
Ursäkta ett negativt kvällsinlägg, men jag har SÅ mycket frustration i mig just nu som måste få komma ut på ett eller annat sätt!
När jag kom hem idag såg jag verkligen fram emot kvällen, då jag precis varit och inhandlat en webbkamera och skulle få prova på att ha min första egna livestream på min Youtube-kanal.
Det gick bara fint att ladda ner och installera omkodaren (programmet en kör streamen genom), och kameran installerades precis som den skulle. Den fungerade i omkodningsprogrammet.
Jag lade ut på Instagram att jag tänkte köra en livestream på Youtube klockan 18, och då jag älskar allt som har med sociala medier att göra så kände jag mig förväntansfull. Har länge velat prova på just livestreaming; med andra ord att "sända direkt".
Jag lade ut på Instagram att jag tänkte köra en livestream på Youtube klockan 18, och då jag älskar allt som har med sociala medier att göra så kände jag mig förväntansfull. Har länge velat prova på just livestreaming; med andra ord att "sända direkt".
MEN...!
Är det en sak livet lär oss är det att ingenting får gå alltför smidigt. Någonsin.
Jag fick faktiskt igång livestreamen. Bilden fungerade, om än med en viss fördröjning.
.
.
MEN... det gick inte att höra ett ord vad jag sa! Hela tiden var det ett öronbedövande metalliskt brus över ljudet.
Efter ett tag fick jag till det så att det hördes (hyfsat) bra, men endast i två sekunder. Sedan blev det bara sämre och sämre, och till slut brusade det bara metalliskt igen.
Det var som om bilden och ljudet inte hängde ihop för fem öre.
Det var som om uppspelningen sände ut den första meningen jag sa, och sedan fortsatte att spela upp den meningen om och om igen, trots att jag fortsatte prata. Så det var som om alla ord jag sa spelades upp på samma gång, om ni förstår hur jag menar.
Därav gick det inte att urskilja vilka ord som var vad, och allting tillsammans med det där öronbedövande metalliska bruset...
VARFÖR kan ALDRIG något tekniskt fungera som det ska på en gång?
Varför måste det ALLTID strula??
Varför måste det ALLTID strula??
VARFÖR måste den där jäkla Murphy´s lag ALLTID vara där och bry sig???
Efter tre timmar utan ett enda steg framåt gav jag upp.
Under dessa timmar hade jag hunnit publicera flera inlägg på Instagram, eftersom jag naturligtvis ville förklara varför det inte kom upp någon livestream som jag skrivit från början.
Men nu, efter dessa tre timmar plockade jag bort alla dessa inlägg, inklusive det första (där jag berättar om streamen).
Så... nu är det som om min fredagskväll aldrig hänt (på sätt och vis).
Men men. Sådant är livet, antar jag. Slicka såren och gå vidare.
OM DET FINNS NÅGON HÄR SOM VID NÅGOT TILLFÄLLE SÄNT LIVE PÅ YOUTUBE:
Fungerade det bra för er?
Vilken omkodare/omkodningsprogramvara använde/använder ni?
Vilken omkodare/omkodningsprogramvara använde/använder ni?
Jag känner mig lite filosofisk såhär på (sen)kvällskvisten. Därför tänkte jag bara skriva av mig lite funderingar jag haft till och från de senaste månaderna...
Ni får ursäkta om det blir lite flummigt; klockan är trots allt elva på kvällen. Egentligen skulle jag behöva gå och sova, men min hjärna började gå på högvarv så jag måste bara få lite av det "out of my system", så att säga ;-)
Det brukar ju sägas att...
Kärleken övervinner allt.
Störst av allt är kärleken.
Och så vidare...
Detta måste ju helt enkelt faktiskt vara sant.
Hur mycket hat och ondska det än finns i vår värld (och det är MYCKET!) så verkar det ju faktiskt som att kärleken och medmänskligheten faktiskt alltid är ÄNNU större!
Hur mycket hat och ondska det än finns i vår värld (och det är MYCKET!) så verkar det ju faktiskt som att kärleken och medmänskligheten faktiskt alltid är ÄNNU större!
Jag tycker kärleken verkar ha en ENORM motståndskraft gentemot hatet.
Jag tycker kärleken verkligen verkar kunna stå emot så gott som vad som helst!
I detta inlägg pratar jag inte direkt om några specifika händelser, utan det är bara en massa osorterad filosofi direkt ur min kvällströtta hjärna.
Jag kan inte hjälpa att jag nästan får rysningar (på ett bra sätt) sådana gånger då jag ser prov på hur människor verkligen sluter samman och kämpar mot samma mål när det är något som verkligen blivit helt galet.
Och om en ser till historien.
Ibland kan jag inte stoppa tankarna från att vandra iväg och fundera lite över alla krig som utkämpats genom historien. Att det trots allt är de "goda" (om jag kallar sidorna "de goda" och "de onda") som brukat vinna, även om de typ allt som oftast haft sämre arméer än motståndarsidan.
Ibland kan jag inte stoppa tankarna från att vandra iväg och fundera lite över alla krig som utkämpats genom historien. Att det trots allt är de "goda" (om jag kallar sidorna "de goda" och "de onda") som brukat vinna, även om de typ allt som oftast haft sämre arméer än motståndarsidan.
Och frågan hur världen skulle ha sett ut om vissa krig skulle slutat på ett annat sätt?
Om en tar t.ex. krig som handlat om just medmänsklighet vs. avsaknad av medmänsklighet...
Tänk om Hitler vunnit andra världskriget?
Tänk om sydstaterna vunnit amerikanska inbördeskriget?
Hur skulle världen idag ha sett ut om något av det hänt? Hade det överhuvudtaget gått att leva på planeten jorden?
Hur skulle världen idag ha sett ut om något av det hänt? Hade det överhuvudtaget gått att leva på planeten jorden?
I dessa fall ÄR det ju faktiskt kärleken som segrat. Det var mänskligheten som vann.
Ondska reser sig ju tyvärr hela tiden, fortfarande och kommer tyvärr alltid att göra.
MEN jag tycker ändå att medmänskligheten verkar ha en sådan otrolig kämparanda. Kärleken har verkligen något som ondskan aldrig ens kommer att komma i närheten av!
Det ger mig hopp om vår framtid här på jorden.
MEN jag tycker ändå att medmänskligheten verkar ha en sådan otrolig kämparanda. Kärleken har verkligen något som ondskan aldrig ens kommer att komma i närheten av!
Det ger mig hopp om vår framtid här på jorden.
.
.
.
Vi får aldrig sluta kämpa för medmänsklighet. Aldrig sluta kämpa för att trycka tillbaka allt hat som ständigt sprider sig över jorden. Numera snabbare än någonsin, då hela världen ständigt är uppkopplad och vi är bara ett knapptryck från allting på hela jorden. Typ.
Kärleken ÄR starkare än hatet! Och tillsammans tror jag på att vi kan fortsätta att bevisa det.
Vid många milstolpar genom historien HAR medmänskligheten faktiskt vunnit.
Snälla; låt det få fortsätta så! <3
Jag kanske tar bort det här inlägget senare. Eventuellt. Om jag känner imorgon att det gränsar till privat, då djupa, filosofiska tankar ju är väldigt privata. Men just nu fick fingrarna bara dansa över tangentbordet utan att tänka efter så mycket :-)
Det känns helt sjukt, men i höst har jag faktiskt bloggat i 10 år.
10 ÅR! TIO ÅR. Ett helt decennium!
Inte på just den här bloggen i och för sig, men jag har funnits med i bloggvärlden så länge. Jag har varit en bloggare i tio år. Min hjärna kan helt ärligt inte riktigt ta in det.
Det var hösten 2007 som en 23-årig Erica tog steget och startade sin allra första blogg. Då via blogspot (en portal jag för övrigt INTE gillade)!
Jag har hunnit med att se många bloggar komma och gå; utvecklas och avvecklas.
Jag har varit med om måååånga bloggtrender. Se dem under sina storhetstider, för att sedan se något annat ta vid.
Jag har varit med under stora förändringar i bloggvärlden, t.ex. här på min portal blogg.se. Ni som bloggar här kanske minns det enorma plattformsbytet för en herrans (okej, nu ska vi kanske inte överdriva ;-P) massa år sedan? När alla tusentals blogg.se-bloggar flyttades över till publishme, vilket var blogg.se´s nya "plattform" (eller vad det kallades?)
Och jag har tappat räkningen på hur många upplägg av startsidan (blogg.se) jag hunnit vara med om.
Tio år ÄR en lång tid. Mycket hinner sannerligen hända under den tiden. Speciellt i "the world of social media"...
Jag tänkte i alla fall här lista 5 saker jag lärt mig under mina 10 år i bloggvärlden.
Listan ska helst läsas med en nypa salt. Men ärligt talat ligger det ändå ett litet uns av sanning i påståendena...
.
.
.
.
Om inläggstexten är 10 rader räknas det som en lååång text, vilket resulterar i att de allra flesta inte ids läsa igenom den.
That makes this blogpost doomed, I guess... ;-P
Om du inte är 20 år (plus/minus 3-4 år), modell och/eller Stockholmsbo har din blogg alla odds emot sig. (Ung förälder kan också fungera.)
Om du inte uppfyller dessa krav; om du är äldre och/eller bor norr om... typ Uppsala, så kommer du ha svårt att hitta människor som vill stanna kvar på din blogg. Om din blogg inte är väldigt speciellt nischad eller om du skriver om något MYCKET speciellt.
Kommentera andras bloggar (även om du kommenterar relevant till deras inlägg) för att locka besökare/läsare fungerar INTE.
I alla fall inte enligt min erfarenhet efter tio år i denna värld.
Andra prylar utöver datorer, såsom t.ex. smartphones och surfplattor är bloggarens värsta fiende.
Låter kanske konstigt, men det är i alla fall min erfarenhet. Vad jag lärt mig genom att vistas i bloggvärlden är att det är ÄNNU svårare idag än det var för några år sedan att få kommentarer på sin blogg, och enligt min analys beror det på dessa saker som inte är "riktiga" datorer.
Det ÄR bökigare att skriva på det lilla tangentbordet i en smartphone än på ett riktigt tangentbord, vilket gör att de flesta hoppar över att kommentera.
Kanske - eventuellt - klickar folk på Gilla-knappen om en sådan finns, men det är inte garanterat.
Kanske - eventuellt - klickar folk på Gilla-knappen om en sådan finns, men det är inte garanterat.
En bild säger mer än tusen ord.
Det måste väl nästan vara som den gyllene regeln i bloggvärlden ;-)
Bilder är a och o på en blogg.
Håll texten kort och kompensera med bilder; helst i så bra kvalité som du bara kan.
Det finns säkert en massa fler saker jag lärt mig genom alla dessa år i bloggvärlden, men detta är vad jag kommer på för tillfället. Och det var ju bara fem saker jag tänkte att jag skulle lista... :-)
Det var inte sååå länge sedan jag gjorde ett blogginlägg om detta ämne, men hittade den här videon på YouTube och tyckte den var så klockren att jag måste lägga in den här på bloggen :-)
Allt stämmer i och för sig inte in på mig, då jag använder höger hand till en del saker.
Till exempel använder jag datamusen med höger hand.
Och eftersom vi här i Sverige inte har sådana skolbänkar där själva bordet "går ut" på sidan så att en kan vila armen så är det naturligtvis inget jag känner igen mig i.
Diagrammet i början av videon är däremot klockrent!! Vet inte hur många gånger jag fått "frågan", när någon sett att jag skriver med vänster hand; "Är du vänsterhänt!?!" ;-)
Det är ett i-landsproblem, men att vara vänsterhänt i en värld gjord för högerhänta är inte lätt ;-P
Kan inte fatta att det redan är dags att skriva den meningen. Känns ju som det var alldeles nyss vi förberedde oss för skolavslutningar, midsommar, semester...
Och nu är allt över.
Jobbet har börjat om (inte för att jag direkt gråter över det ;-))
Augusti går mot sin avslutande del.
Alla aktiviteter som händer här under sommaren är över.
Och det värsta av allt...
NU är det MÖRKT igen på nätterna. Är det mulet börjar det mörkna typ 21:30, och mitt i natten är det helt mörkt. Och som ni alla vet så HATAR jag mörkret! Jag får bokstavligt talat panik när jag tänker på att det är ett helt år kvar innan det är midnattsljus igen.
Dessutom har vi ju inte direkt haft någon sommar i år, så det finns inte mycket att titta tillbaka på under de mörkaste vinterdagarna som står framför oss, om några månader.
Temperaturen har knappt tagit sig upp till 20 grader i sommar. Som mest har den legat på runt 14-17 grader.
Den har till och med varit ner till ynka 7 grader! 7 grader i JULI! Det är ju bara så fel som det kan bli!
Och augusti är ju en sådan mitt-emellan-månad. När sommaren är slut men hösten har inte riktigt börjat ännu. Ungefär som april; då vintern är slut men våren har inte börjat än.
Så om April kallas vårvinter, så kanske vi kan kalla Augusti för sommarhöst ;-)
Men men... Min filosofi är ju att se framåt, inte bakåt. Så det är väl dags att börja leva upp till det igen :-)
Det enda jag inte kan vara positivt inställd till är dock mörkret. Det går helt enkelt inte.
Så jag får väl helt enkelt försöka tänka på allt annat som är positivt, så kanske det tar ut mörkernegativiteten (is that even a word ;-P).
Detta inlägg blev betydligt längre än jag planerat. Men det är ju som vanligt, ni är väl förmodligen vana vid det numera ;-) Speciellt som det inte kommer inlägg sådär hemskt ofta.
Jag vill verkligen blogga oftare, men har aldrig någon bra inspiration. Har lite funderingar, men detta kommer upp i ett separat inlägg.
På återseende!
Jag har alltid varit en person som helst bor i mer tätbebyggda områden, vilket säkert bottnar i att jag trots allt är mörkrädd. Jag vill ha grannar nära.
MEN de senaste, typ 6-7, åren har jag nästan börjat längta efter att prova på att bo på landet. Men bara på somrarna; och då är det ju ändå ljust dygnet runt.
Att komma ut på landet tycker jag ger en känsla av lugn som aldrig kan upplevas på samma sätt inne i stan, eller ens i ett villaområde. På landet är det som om hjärnan går in i ett sinnestillstånd av att vara totalt stressfri.
Dessa bilder är fotade i fredags i Bodsjön, strax utanför Svensbyn. Det är en plats där jag absolut skulle kunna på bo på somrarna :-)
Vad säger ni? Var skulle ni helst vilja bo om ni fick bestämma -utan att behöva tänka på ekonomi, jobb och sådant?
Skulle ni också vilja bo på landet? Året runt, eller bara på somrarna?
Eller är ni hellre stadsmänniskor?
Villakvartermänniskor?
Helt enkelt -vad är ert drömboende?
MEN de senaste, typ 6-7, åren har jag nästan börjat längta efter att prova på att bo på landet. Men bara på somrarna; och då är det ju ändå ljust dygnet runt.
Att komma ut på landet tycker jag ger en känsla av lugn som aldrig kan upplevas på samma sätt inne i stan, eller ens i ett villaområde. På landet är det som om hjärnan går in i ett sinnestillstånd av att vara totalt stressfri.
Dessa bilder är fotade i fredags i Bodsjön, strax utanför Svensbyn. Det är en plats där jag absolut skulle kunna på bo på somrarna :-)
Vad säger ni? Var skulle ni helst vilja bo om ni fick bestämma -utan att behöva tänka på ekonomi, jobb och sådant?
Skulle ni också vilja bo på landet? Året runt, eller bara på somrarna?
Eller är ni hellre stadsmänniskor?
Villakvartermänniskor?
Helt enkelt -vad är ert drömboende?
Har denna text även på en annan blogg jag startat, men ville gärna lägga ut den här också, för chansen att nå ut till så många som möjligt.
Jag kom nyligen in, av en slump, på ett blogginlägg som handlade om det här med Dagis och Förskola. För jag vet inte vilken gång i ordningen. Har med jämna mellanrum hamnat på sådana inlägg i flera år, och trots att jag inte är så mycket för att ge mig in i bloggdiskussioner så kan jag inte låta bli när jag verkligen brinner för någonting.
Och detta ämne är ett sådant...
Däremot känner jag också att jag har så mycket jag vill få ur mig runt detta att ett eget blogginlägg i frågan kunde vara en bra idé. Istället för att bara skriva romanlånga kommentarer på andras bloggar...
Jag VET att de människor som är mest emot sådant här med största sannolikhet inte kommer att läsa denna text. Av någon anledning tycker jag det oftast är just de personerna som är mest emot något som inte ids läsa långa texter...
Men visa mig gärna att jag har fel känsla. Jag hoppas ni vill ta er tid att läsa...
Det är ju, och har länge varit, ett hett ämne det här om en ska säga Förskola eller Dagis till verksamheten som finns för våra barn mellan 1 och 5 år.
Det finns så skrämmande många som himlar med ögonen och bara tycker en är ordryttare när en påpekar att det inte heter Dagis längre. Utan att det heter Förskola.
"Jobbiga PK-människor" muttras det hela tiden.
Men i det här fallet handlar det inte om ord som är politiskt korrekta eller inte.
Om det varit så att det endast var namnet på verksamheten som ändrats, så hade jag inte brytt mig om folk sa förskola eller dagis. Då hade det inte spelat någon roll, för verksamheten hade varit densamma.
MEN nu är det inte så!
Det är inte samma verksamhet.
Dagis, eller Daghem som det ju egentligen hette, existerar inte längre. Och det är inte ens något nytt påfund; så att en kan tänka att vi bara behöver lite tid för att vänja oss... Dagis har tekniskt sett inte existerat på 20 år! Hur mycket tid behöver vi?
En hel generation har hunnit växa upp under den tiden det varit Förskola.
Alla ni som är födda 1998 eller senare: Dagis har inte funnits under hela er livstid.
Daghem/Dagis var egentligen bara ren och skär barnpassning. Dagis hade ingen läroplan (inga styrdokument) de var tvungna att hålla sig till. "15-timmars" fanns inte. Barnen fick inte ha en dagisplats om föräldrarna/någon av föräldrarna var arbetslös eller föräldraledig med syskon. Det var för att Dagis var ren och skär barnpassning, och ENDAST till för när föräldrarna förvärvsarbetade.
Förskolan är en pedagogisk verksamhet. De har ett eget styrdokument/läroplan från SKOLVERKET som de måste förhålla sig till. Det som görs i förskolan ska alltid kunna förankras i Läroplanen.
Lpfö98 heter förskolans läroplan. Förkortningen står för LäroPlan för FÖrskolan och 98 för att den infördes 1998.
Det var alltså då som Dagis upphörde att existera och det blev Förskola istället.
Kuriosa: Läroplanen som används idag heter "Lpfö98 reviderad 2010", vilket naturligtvis betyder att den uppdaterades 2010. Just för att den var så gammal att den behövde uppdateras!
De/ni som föddes 1997 började ju inom barnomsorgen vid 1 års ålder, alltså 1998, alltså från det året då Förskolan infördes. Det är 20 år sedan.
Så till er som säger "Larvigt. Jag har då alltid sagt Dagis, det har alltid hetat Dagis och jag kommer då att fortsätta säga Dagis"....
Då utgår jag från att ni säger Folkskola istället för Grundskola också.
Och Realskola istället för Gymnasieskola.
Och om vi ska prata "vad det aaaalltid har hetat", så kan vi ju lika gärna strunta i att säga Dagis också.
Det var ju inte ens vad den kommunala barnomsorgen hette från början.
Det FÖRSTA namnet var faktiskt INTE Dagis. Från början hette den kommunala barnomsorgen Barnstuga!
Så OM jag då faktiskt ska vara liiite "PK", så har det inte aaaalltid hetat Dagis. Daghem/Dagis var faktiskt inte det första namnet på verksamheten.
Och att Dagis är "ett lättare ord för barn att säga" tycker jag personligen inte känns som världens mest hållbara argument heller. Barn lär sig fort.
Jag har hört 2-åringar, alltså barn som nyss lärt sig prata, använda ordet Förskola. Om det är ordet de hör omkring sig.
Och är en nu fast i att en vill förkorta ord/använda ord med -is ändelse; varför inte säga "Föris"? Samma princip.
Så vad jag kanske egentligen vill veta... Hur många generationer tar det egentligen innan människan har förändrat sitt tankesätt? Hur många generationer tar det att införa något nytt?
Med tanke på att Förskolan som sagt funnits i 20 år. Två decennier.
Räknas 20 år alltså som "något nytt"?
Och återigen... jag vet att det här blev ett långt inlägg. Men jag hoppas ändå att ni orkade ta er tid att läsa.
Jag skulle uppskatta det så mycket :-)
Satt och googlade lite när jag hamnade på en sådan lista över alla olika temadagar under året. Ni vet; typ Kanelbullens dag, Earth hour-dagen och så vidare. Det finns teman för i stort skett varje dag under året...
Det är ju inte direkt så att vi firar ALLA dessa temadagar, utan vi väljer oftast ut några av dem.
Men under dagens datum såg jag att det är Internationella dagen mot homo- och transfobi.
Men under dagens datum såg jag att det är Internationella dagen mot homo- och transfobi.
Först tänkte jag spontant att det faktiskt känns lite jobbigt att det faktiskt ska behövas en dag för detta.
Hur kommer det sig att så många människor idag - år 2017 - inte fattar att Kärlek är Kärlek?! Och att alla människor helt enkelt ska få vara precis vilka vi är.
Vi lever ju i ett sådant extremt upplyst samhälle, och ändå envisas så många människor med att inte förstå detta.
Kärlek är Kärlek. Love is Love.
Det spelar ingen roll om det är kvinna & man, kvinna & kvinna, man & man eller vilket kön en än identifierar sig med. Kärleken är densamma.
Har en turen att träffa en partner en älskar och vill dela sitt liv med spelar det ju för sjutton inte någon roll vilket kön parterna har. En relation är inte mindre äkta än en annan.
Jag undrar hur länge det egentligen ska ta innan alla människor lär sig respektera varandra för dem vi är?
När vi ALLA får vara precis de vi är!
♥ ♥ LOVE is LOVE ♥ ♥