Det här är ett inlägg jag tänkt länge på att skriva, men inte riktigt vetat hur jag ska formulera det.
Med "länge" menar jag typ i alla fall 1,5 år ;-)

Det handlar om det här med pengar; något som är så ständigt närvarande i allas våra liv. På ett eller annat sätt.

Och det här att vår inställning till pengar skiljer sig åt beroende på om vi har dem eller inte har dem; det är ju självklart.

 

Men det finns några fraser som, enligt min erfarenhet av livet, bara yttras av medel -och överklassen.

Sådant en bara säger - bara KAN säga - om en HAR pengar på banken.

Ord som jag aldrig hört under -och arbetarklassen säga. Ord som sticker som en kniv i magen på människor som inte har pengar.

 

I dagens Sverige är klassklyftorna de största i modern tid.

Jag läste nyligen att de rikaste 10 procenten (i Sverige då) har lika mycket pengar att röra sig med som den halvan av befolkningen som tjänar minst... Det är helt sjukt!!

Samtidigt publicerar DN en artikel (för ett par veckor sedan) där man ska förklara hur nybudgetens skattesänkningar påverkar olika inkomsttagare... en artikel där exemplet för "genomsnittshushållet i Sverige" är ett hushåll där de sammanlagda inkomsterna ligger på 100 f***ing tusen i månaden!!!!!

Och priset för Årets Verklighetsfrånvända tidning går till.....

 

Jag tycker ofta det känns som att dagens svenska medelklass anser att man har det sämre ställt om man "bara" har råd med en ny iPhone vartannat år eller "bara" har råd att åka utomlands på semestern vart tredje år.

 

 

"Pengar är inte allt...!"
Den här ÄR lite svår; jag vet. För i sak stämmer det ju trots allt.
Pengar ÄR inte allt. En kan vara rik och olycklig.
Men till 99% ÄR det faktiskt bara de som HAR pengar som kan yttra detta. De som inte behöver oroa sig för hyresräkningen kommande månad, om de slår ut en tand, om bilen går sönder, att ens barn växt ur alla sina vinterkläder när oktober anländer... o.s.v.
För alla de som ständigt tvingas tänka på dessa saker är pengar tamigfan ALLT!
Det ligger där som en tung filt över hjärnan. En filt som inte går att ta av.
Det finns sååå många människor ute i vårt samhälle idag som inte KAN "sluta tänka på pengar för en stund och bara njuta av livet/nuet".
Det går inte; för de har fullt upp med att överleva.

"Alla kan spara (nåt)!"
Åh! Vad jag avskyr denna mening!

3-4 ord som jag tycker allra mest yttras av käcka medelklassmänniskor. Överklassen också, men jag tycker det är många i (speciellt övre) medelklassen som klämkäckt visslar den här melodin och en får känslan att de tycker människor som inte sparar är oansvariga.

För Nej! ALLA kan inte spara! Inte ens "nåt"!
Det finns så många människor/familjer som går på knäna i slutet av månaden. Som vrider och vänder på kronorna 3-4 gånger, och ändå är de kanske slut en två-tre dagar innan nästa lön.

Familjer som ständigt går plus-minus noll. Månad ut och månad in. År ut och år in.
Där 50 kr till en klasskassa kan få bägaren att rinna över...

Men låt oss ändå säga att en familj/person faktiskt kan spara, låt oss säga, 50 spänn per månad.
Huuuuuuur länge tar det inte innan hen/de lyckats få ihop någonting att prata om? Någonting det faktiskt går göra något med? Typ en resa, något materiellt personen väldigt gärna vill ha eller bara att ha ett buffertkonto...?

50 kr per månad.
Det blir 600 på 1 år.

Det blir 6000 kr på 10(!) år.

På 20(!) år har denna person/familj lyckats få ihop 12000 kr.

Eller om en kan lägga undan en hundring i månaden.

1 år – 1200 kr
10 år – 12000 kr

20 år – 24000 kr
Visst; 24000 är ganska mycket pengar. Men inte för ett tjugoårigt sparande!
Det gäller ju också endast om det aldrig hänt något oförutsett, så en varit tvungnen att ta pengar från det sparandet...

 

"Det handlar bara om att prioritera"
Detta påstående har en ju också stött på lite då och då runt om i samhället; framförallt runt om i sociala medier. Och återigen -enligt min erfarenhet är det medelklassen och uppåt som yttrar orden när de ska "lära underklassen hur man handskas med sin ekonomi" (ingen som säger de så ordagrant, men det är andemeningen med det hela).

Visst; det kan handla om prioriteringar när det kommer till ekonomi.
Slutar man t.ex. att äta lunch ute och tar med matlådor till jobbet istället, drar ner på t.ex. taxiresor, äter middag hemma istället för går på restaurang på helgerna o.s.v. så kan man garanterat få en hel del pengar över.
MEN det handlar ju alltid bara om att sluta med priviligierade livsvanor. En livsstil en har om en inte vänder på varenda krona.

Fattiga människor har inte råd att äta lunch ute, åka taxi (många har knappt råd med buss), restaurangbesök finns inte ens på kartan o.s.v.

Så VAD ska de egentligen prioritera bort? Mat? Barnens vinterjackor? Hyran?

Jag läste för några månader om nåt smartskaft utan verklighetsförankring. Någon som kläckt ur sig just "alla kan spara nåt":
"Nej, alla kan inte spara, då det finns de som vänder på varenda krona och det inte finns något kvar i slutet av månaden."

"Men då tycker jag man sparar i början av månaden istället" ...

Vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag hör sådant.

 

"Jag sa upp mig från jobbet. Jag vantrivdes verkligen där, och det är inte värt att må dåligt över ett jobb."
Det här med inställningen till arbete är sannerligen också en klassfråga!
Under mina drygt tio år i bloggvärlden har jag hunnit se ett x antal människor som skrivit om att de inte trivts på sitt jobb, och därför helt sonika sagt upp sig (utan att de har något klart att gå till efteråt).
Bara för att de "verkligen inte trivdes på jobbet" och "det är inte värt att jobba på ett arbete där man inte trivs".

 

NATURLIGTVIS håller jag med, till en viss del!
Att vantrivas på ett jobb till den grad att en mår riktigt dåligt av det är inte värt det. Inget jobb i världen är viktigare än ens egen hälsa!
MEN å andra sidan ÄR det här också ett privilegium endast existerande för medel -och överklassen.
De som har pengar att falla tillbaka på, eller i alla fall ett sparkapital så de håller sig flytande i några månader, kanske ett år eller två, tills de hittar något annat.

För under -och arbetarklassen finns inte detta alternativ överhvudtaget. Det finns inte på kartan.
Hur mycket en sådan person än vantrivs på sitt jobb, så kan hen inte sluta.

Det finns bara ett alternativ, och det är att försöka bita ihop och tänka på att man i alla fall får mat på bordet.

Och innan någon hinner säga något; Nej, att utbilda sig är inte heller självklart.

För även om vi rent tekniskt har gratis utbildning (Jaja! Skattepengar och så vidare. Men vi har inga skolavgifter vi måste betala för att studera) så finns det SÅ många andra faktorer som spelar in om en människa har möjligheten att vidareutbilda sig!
För att citera en av mina favoritpoddar: "Kapital är mycket mer än bara ekonomiskt kapital"!

 

"Då sa jag upp mig från jobbet och satsade på min dröm istället. Man måste våga för att vinna!"
Egentligen typ samma sak som föregående punkt, så jag hänvisar till min analys här ovanför...
Oftast handlar det här om företagande.
Människor som sagt upp sin anställning och liksom "kastat sig ut" för att prova om hens idé håller som eget företag.
MEN också detta gäller bara för de som har kapital. Ekonomiskt, socialt o.s.v.
Speciellt tänker jag på detta med att man hela tiden för höra det här att under uppstarten av sitt företag, och under den första tiden (kanske 1-2 år) är det inte säkert en kan plocka ut någon lön.
Att det är mer en regel än ett undantag, vilket jag absolut inte tvivlar på.
Har inte provat, men starta eget företag är ingen lek.

Det kräver ju att det finns/kommer in pengar någon annanstans.

För ponera att du startar ett företag, och under ett år – 12 månader – kan du inte plocka ut någon lön för egen del. Men hyran för din bostad är 4000-5000 per månad, plus mat och sådant som behövs för att... tja, överleva.

Alltså måste du:

1. Ha ett ganska ordentligt buffertkonto när du startar, som du kan använda under den första företagartiden.
eller så
2. Att du bor tillsammans med någon, och din sambo tjänar så pass att ni kan leva på hens lön under den tiden.

Återingen så är även detta något som bara går för de som redan har pengar, på något sätt. Eller något att luta sig mot.
Det finns garanterat massvis med människor i underklassen som verkligen drömmer om att göra något sådant. Typ att "kasta sig ut" och se om "vingarna bär".
Men bara för att de inte gör det, så betyder det INTE att de är oföretagsamma.
Det betyder bara att de saknar de kapital som behövs för att kasta sig ut.

 

"Jag gick ner i (arbets)tid, för det är så mycket mer värt att få ha mer fritid. Jobb är inte allt här i världen."
Återigen; se föregående två punkter.
Jepp, naturligtvis ger mer fritid mer livskvalitet. Men det är en lyx som är få förunnade idag.
Hur många föräldrar finns det inte som plågas av att vara tvungna lämna sina barn på förskolan klockan 6 varje morgon och hämta dem klockan 17-ish? Måndag till fredag. Augusti till Juni, varje år.
Tror inte det är någon förälders drömscenario!

Men att gå ner i tid är stört omöjligt, för då går inte familjens redan ansträngda ekonomi ihop.

"Det är bättre att köpa saker i bra kvalitet än att köpa billigt skit. Det kostar mer, men det hååååller ju såååå mycket längre!"
Nej, jag är inte dummare än att jag fattar att detta påstående är sant. Naturligtvis är det så att bra kvalitet gör att sakerna håller längre och det blir i slutänden både billigare och är bättre för naturen då en konsumerar mindre.
Däremot tycker jag oftast sådana här yttranden sägs lite grann med undertonen att de som köper t.ex. en vinterjacka för 400-500 kr är så gott som dumma i huvudet.
Men saken är ju faktiskt den att personen kanske inte har pengarna till att köpa en 5000 kronorsjacka!
Hen kanske inte har femtusen kronor på sitt konto, men jackan har gått sönder och det är mitt i smällkalla vintern. Vad ska hen då göra? Gå utan jacka resten av vintern, och kanske nästa, tills hen sparat ihop till dyrjackan?
Det kanske dessutom är en sådan person som på sin höjd kan spara 100 kr per månad...

Det är som det här uttrycket "ta sig råd". Ett uttryck jag aldrig förstått mig på!
Antyder ju att en trots allt har pengar någonstans, som en kan ta från.
En person som inte har något sparkonto, eller pengar någon annanstans, vill köpa en sak för 5000 kr men har 3000 kr på sitt konto... För en sådan person är ju "ta sig råd" en fysisk omöjlighet.
Om inte "ta sig råd" är en synonym för stöld förståss...


-------------------------------
I dagens Sverige har vi högerpartier som anser att ALLA som är sjukskrivna och/eller arbetslösa bara är lata och inte vill arbeta.
Och vi har en medel -och överklass som helt ärligt verkar anse att människor som inte har pengar får skylla sig själva.

-------------------------------

Tack för mig!


Vad tycker Du?
Har du erfarenhet av att ha hört/läst något av ovanstående yttranden?
Blir du som jag; frustrerad, eller är det något du inte reflekterat så mycket över?
Finns självklart inga rätt och fel svar, utan det är bara roligt att läsa vad andra har att säga.

Detta inlägg finns redan på min nya blogg,
men vad sjutton. Gör väl inget att publicera det
här på Pixeliebloggen också ;-)


December. Jul.
Detta är sannerligen en tid för mys och magi. Finns väl ingen högtid som tindrar så magiskt som just julen? I alla fall för väldigt många av oss på jorden.
Självklart finns det de som inte firar jul, samt de som mår dåligt av olika anledningar under denna högtid. Det är absolut inte meningen att vara exkluderande, men då inlägget kommer handla om en specifik detalj angående julen så vill jag inte sväva ut i hur många trådar som helst.
Det kan göras i andra blogginlägg.

Jag har aldrig varit någon stor filmentusiast, utan har snarare alltid blivit uttråkad eller somnat efter tio minuter när jag försökt se en film.
Dock har en sak slagit mig den senaste tiden, framförallt när jag loggat in på mitt Netflixkonto...
Det är frågan "Huuuur många julfilmer finns det egentligen??"
Jisses alltså!
Mitt "flöde" på Netflix svämmar verkligen över av julfilmer. Det är nästan så att det kommer upp fler julfilmer än vanliga filmer/serier för tillfället...

Och innan någon hinner påpeka det: Ja! Jag vet att det är tanken med julfilmer.
I denna genre står den där tindrande julkänslan som prio ett, och handlingen kommer lite i andra hand. Jag vet att det är meningen att det ska vara lite cheesy.

Men jag kan ändå inte låta bli att fundera...
Går det inte att göra någon lite mer normbrytande julfilm?
Ja, jag vet att det faktiskt finns lite andra julfilmer än just dessa "cheesy" också. Men det jag tänker på är om någon kunde göra en med typ samma innehåll (alltså t.ex. julromantik), men istället för ytterligare ett "vackert cis-par" kanske karaktärerna kunde vara... ett homosexuellt par? Trans? Ickebinära? Familjer som inte enbart består av mamma-pappa-barn?
Men vem vet... kanske finns det? Bara att jag inte hittat dessa filmer?
Jag tycker i alla fall att den stora majoriteten av alla julfilmer en bombarderas med under december handlar om heterosexuella cis-relationer. Inte mycket variation där...

Helt ärligt så är detta inga nya tankar i mitt huvud.
Just julfilmerna har jag nyligen börjat reflektera över, men min önskan om normbrytande film har jag haft länge. Faktiskt långt innan jag fick på mig de feministiska glasögonen. Långt innan jag hade en feministisk analys överhuvudtaget. 

Jag kommer ihåg att redan när jag var yngre, typ i skolåldern, fantiserade jag över hur det skulle vara om någon (eller jag själv då jag alltid gillat att skriva) skrev någon sådan klassisk "prinsessa-prins-saga" men vände på allting i sagan. Vände på alla roller och perspektiv. Hur skulle det bli då?
Att jag tog upp detta var mest för att jag precis insåg att jag nog faktiskt ändå, längre än jag trott, drömt om normbrytande berättelser. Bara det att jag inte kunde just ordet "normbrytande" som 12/13-åring...

Kanske jag skulle försöka mig på att skriva en normbrytande julsaga/berättelse..?
Undrar hur det skulle gå? ;-P


Känner Du till någon romantisk julfilm som är normbrytande (utan att den gör en "big deal" av att den bryter normer)? Jag tar mer än gärna emot tips!
Vad tycker Du om tanken på (fler) normbrytande julfilmer?
Gillar Du julfilmer? Eller undviker du dem helst?

"Jag hade inte alls kunnat gissa att du varit blyg."
Kanske låter det konstigt, men jag har aldrig blivit så glad över en komplimang som just denna.

Kommentaren ovan har jag faktiskt fått flera gånger de senaste 4-5 åren, av flertalet personer jag antingen nyss träffat eller som jag inte träffat på länge.
Mitt hjärta suger åt sig och rangordnar den som den finaste komplimang jag någonsin fått och fortfarande får.
Det är en bekräftelse.
Ett bevis på att allt mitt mentala arbete äntligen bär frukt!
Ett bevis på att andra människor verkligen ser min förändring.

Hela min barndom och hela min ungdomstid var färgad av min blyga personlighet. Den plågade mig konstant när jag dag efter dag aldrig vågade prata i skolan.
När jag kväll efter kväll satt hemma och ÖNSKADE att jag vågade skaffa kompisar för att ha någon att umgås med på fritiden (alltså någon i min ålder utanför familjen).
När mitt 14-åriga jag inte såg ens en strimma ljus i den blyga tunneln, och därmed trodde att jag aldrig någonsin skulle få uppleva saker som mina jämnåriga fick vara med om.
Jag har haft ett handikapp.
Jag har varit blyg bortom introvert.

"Jag hade inte alls kunnat gissa att du varit blyg."
Orden träffar rakt i hjärtat och sprider sig likt värmen från en mysfilt genom kroppen. Varje gång.
Jag är säker på att personerna som formulerar denna mening inte förstår vilken effekt orden faktiskt har på mig.
Jag vill bara uppfinna en tidsmaskin, resa tillbaka till 1998 och berätta det för 14-åriga Erica.
Avslöja att hon som vuxen faktiskt kommer kunna fungera normalt socialt i samhället.
Att hon kommer ha hittat ett jobb där hon stortrivs, och där hon faktiskt vågar ha en kommunikation med andra människor runt omkring sig.


Jag kommer alltid att vara introvert.
Jag tror inte att vår grundläggande personlighet är någonting vi kan ändra.
Eller ja, kanske kan vi det? Jag är ingen vetenskapsperson, så jag har ingen aning.
Men vi är ju introverta eller så är vi extroverta. Jag tror inte det riktigt går att ändra på, och jag är en introvert personlighet. Jag kan aldrig bli extrovert.
MEN vad jag KAN göra, är att träna upp mina sociala förmågor och fungera i samhället på ett sätt jag aldrig kunnat tidigare i mitt liv.
DET har jag bevisat de senaste åren. Främst för mig själv.
Att allt (i alla fall det mesta) går med en vilja av stål, massor med mental träning och framför allt om en låter det ta den tid som behövs. Att stressa fram ett resultat i sådana här situationer leder bara till att allt låser sig.
Eller ja; detta är såklart olika från person till person. Vissa behöver utmanas för att komma framåt. Andra personer, som jag, är sådana att om händelseförloppet stressas fram så tar allt bara längre tid.


Så...
Från att ha varit handikappad av blyghet till att få höra orden "jag hade inte alls kunnat gissa att du varit blyg"... ger en känsla av att jag faktiskt äntligen klättrat upp på prispallen. Det är som att jag vunnit ett pris för alla mina ansträngningar!

Det känns som att NU kan livet äntligen börja!

Tjock = Ful

Den "sanningen" har vi matats med, generation efter generation. Och vi matas fortfarande med det.
Vi har byggt upp ett samhälle där ordet ful är en synonym till ordet tjock. Där tjock är det värsta en kan vara; speciellt som kvinna.

Tjock har blivit en känsla...

"Åh, vad jag känner mig tjock", ett uttryck som används för att beskriva en dålig dag. En dag då en liksom känner sig "fulare" och allmänt oattraktiv.

 

Tjock är inte en känsla!
Du kan inte "känna dig" tjock.

Tjock är ett ADJEKTIV!

Och vet du inte vad adjektiv är -gå tillbaka till första klass. Där lär en sig de tre basordklasserna; Substantiv, Adjektiv och Verb.

Tjock är ett adjektiv.

Ett ord som förklarar hur något är.

Du kan inte känna dig tjock.

Du ÄR tjock. Eller du ÄR smal. Eller du ÄR lång. Kort. Mörkhårig. Blond. Brunögd.

 

Jag har varit tjock hela mitt liv. Jag har också tänkt på vikten hela mitt liv, och önskat att jag vore smal. Gjort massvis med försök att gå ner i vikt.
För smal är ju bra. Tjock är dåligt. Tjock vill en inte vara. För tjock är lika med Ful.

Det är så inpräntat i oss att vi inte ens reagerar på hur sjukt det faktiskt är!

Det sitter så djupt rotat i oss att det är en självklarhet att följande mening ses som en komplimang om en gått ner i vikt:
"Vad snygg du har blivit!"

Helt ärligt; det är inte en komplimang!

Det ÄR ett sätt att cementera att tjock faktiskt betyder ful!

 

Det senaste året har jag börjat följa fler och fler s.k. kroppspositiva konton på sociala medier, främst på Instagram.

Och fakta är att en tjock person kan inte lägga ut bilder på sig själv utan att få hatkommentarer.

Inte nu t.ex. jag, som har en så pass liten följarskara, men de som når ut till fler.

Hur många gånger har jag inte sett, där en tjock tjej (alltid tjejer) lägger upp en vanlig bild på sig själv, hur det dräller in anklagande kommentarer i stil med "DU UPPMUNTRAR FETMA!"

Det behöver inte ens stå något annat under selfien än typ "Godmorgon onsdag" eller liknande.

Bara genom att finnas, och visa upp att en finns, uppmuntrar en alltså till fetma om en är tjock.

Det går dessutom inte att "uppmuntra till fetma", eftersom ingen i dagens samhälle vill bli tjock.

Det finns INGEN som aktivt väljer att "nu jävlar ska jag kämpa för att bli fet".

 

En annan kommentar jag sett mycket på kroppspositiva konton är dessa "välvilliga" människor.

"Du borde faktiskt gå ner lite i vikt för hälsan".

No shit! Ungefär som att "den här tjocka personen vet nog inte om att det är dåligt för hälsan att vara tjock. Jag gör en god gärning och berättar det för hen".

Med 99% säkerhet kan jag säga att tjocka människor förmodligen vet MER om hälsa och viktnedgång än smala människor.

 

Kroppshetsen har för länge sedan passerat sjuka proportioner.

Och det sjukaste av allt är hur långt ner i åldrarna det gått!

Lågstadiebarn som "vill bli smalare"... LÅGSTADIEBARN (allra flest flickor)!

Lågstadiebarn ska inte behöva tänka på vikt, oavsett omständigheter!

Jag gjorde en story på Instagram för ett tag sedan, angående en annan Instastory jag läst.

Den handlade om vittnesmål efter vittnesmål om skolsköterskor och läkare som helt utan skam säger åt 7-8-åringar att de är för tjocka och "måste tänka på vad de äter".

BVC-läkare(!) som säger åt föräldrar att ge sina barn lättprodukter!
Gemensamt för alla dessa vittnesmål var dessutom att ingen hänsyn togs till barnens övriga livsstil. Det fanns vittnesmål där barn åt normal mat, åt godis bara på lördagar, hade någon sport ett par gånger per vecka och var allmänt aktiva. Men till och med sådana barn hade fått höra "du väger för mycket".

BMI säger INGENTING om en människas mående!
BMI säger INGENTING om en människas hälsa!

Det är vikt mot längd. Inget mer; därför kan det bli så missvisande.

T.ex. så kan ju en person som byggt mycket muskler få ett väldigt högt BMI-tal. Kollar en bara på det så kan en sådan person anses som överviktig, eller kanske till och med fet, enligt BMI-skalan.

Jag kan helt ärligt inte förstå varför vården inte, år 2018, bara skrotar BMI.

 

Jag tycker också att det borde vara förbjudet för vårdpersonal att prata vikt med barn.

Är det nu så jäkla viktigt kan de ta det med föräldrarna. Men INTE med barnen.

Sedan funderas det över hur det kommer sig att ätstörningarna ökar lavinartat bland ungdomar...

 

Ja... till att börja med kan vi väl ge f*n i att introducera kroppshets redan hos barn!

Vi kan väl stryka likamedtecknet mellan tjock och ful.

Vi kan väl strunta i att prata om vikt så att barn hör, även när det gäller vår egen vikt.

Vi kan väl låta alla kroppar, oavsett storlek, bara få VARA!

Utan värderingar. Bara vara.

 

 

För några månader sedan gjorde jag mig av med min (person)våg.

Jag tog ett beslut om att aktivt sluta banta och försöka göra om min kropp för att den ska passa in i samhällets snäva normer.

Vill bara påpeka att jag verkligen inte skammar någon som fortfarande är en del av det hjulet. Jag vill bara dela med mig.

Jag kämpar fortfarande när jag ser mig själv i spegeln, men det blir bättre och bättre.

En stor hjälp för mig är att jag följer flertalet kroppspositiva konton på sociala medier.

I mitt flöde är det numera en ström av bilder på kroppar som liknar min. Retuscherade bilder i media är inte längre det enda jag ser. Det ökar mitt självförtroende och min självkänsla på ett sätt att jag nästan kan KÄNNA från dag till dag hur det sker!

 

Här på bloggen har jag raderat min viktminskningskategori jag gjorde när jag åt LCHF, och även alla inlägg som låg i den kategorin.

Det kan faktiskt hända att jag börjar äta LCHF snart igen, men då helt utan fokus på viktminskning. Det skulle i så fall vara för att få alla de andra fördelarna jag fick på den kosten, t.ex. att magen lugnade ner sig och min PCOS rättade till sig.

Däremot kan jag säga att jag aldrig mer kommer blogga om viktminskning och bantning.

Det är inget som ni framöver kommer att behöva läsa om på min blogg.

Och jag kan säga så... att det känns som ett av de bästa bloggbesluten jag tagit hittills.

 

 

Jag har kastat vågen, jag har slutat aktivt banta, jag har inte en aning om vad jag väger...

Och vet ni vad... Jag har aldrig mått bättre än jag gör just precis nu.

True story.

 

 

Tack.

Jag har alltid hatat att laga mat.
Eller ja, hata är väl ett starkt ord. Men jag har starkt ogillat matlagning.

Det har varit tråkigt, tråkigt, tråkigt! Och bara ett nödvändigt ont.
"Laga mat är något jag aldrig kommer att gilla", brukade jag tänka.

 

Men...

TÄNK vilka oväntade vändningar livet kan ge ändå!

Det är en av de sakerna jag verkligen älskar med livet; att det är så oförutsägbart. Det kan vända på en femöring, och utan att en förstått vad som här står en där med ett intresse som sannerligen inte kunnat förutses.

 

Jag måste bara få skriva av mig lite.

Det är nämligen så att jag för tillfället känner mig sååå frustrerad över mitt vardagliga liv.
Inte på jobbet; jag älskar fortfarande mitt jobb och det är orsaken till att jag inte ens känner den där klassiska söndagsångesten längre. Jag trivs med andra ord som fisken i vattnet!

 

Men vad är jag då frustrerad över?

Jo, min fritid. Eller ska vi säga bristen på den.

Inte för att jag har mycket att göra, utan för att jag insett att mina dagar numera består av tre (3) saker...

Jobba, äta och sova.

Bokstavligen!

Fattar inte hur jag kan vara så trött. Hela tiden. Jag somnar som om jag inte sovit på en vecka, och på mornarna är jag så trött att det är som om jag bara sovit typ en (1) timme under natten.

 

Jag åker till jobbet vid 6-tiden, kommer hem strax efter 14-tiden, somnar till på soffan, äter middag, somnar om på soffan typ vid sju-åttatiden, vaknar till några timmar senare för att då göra mig i ordning och lägga mig för natten.

Också då somnar jag utan problem.

Så jag bokstavligt talat bara jobbar, äter och sover.

Det är så frustrerande eftersom jag ju då inte "hinner" med något annat. I alla fall inte på vardagarna.

Jag sitter vid datorn just nu eftersom jag bara har en stationär, men det är knappt så att jag vet vad jag skriver. Ögonlocken känns som om de är gjorda av bly!

 

Delvis vet jag vad detta beror på. Mörkret.

Numera när det är mörkt då jag åker till jobbet, och det är mörkt redan vid 18-tiden på kvällen.

Det dröjer inte länge innan det faktiskt kommer att vara mörkt (eller i alla fall kraftig skymning) redan när jag åker hem från jobbet.

 

Men jag vet inte... Blir en verkligen SÅ trött bara av mörkret?

Så trött att det känns som en ska somna alla timmar som inte är arbetstid?

Att lätt kunna sova mellan kl.15 och 21, sedan hela natten, för att ÄNDÅ vid 5-tiden på morgonen vara så trött att en knappt kommer upp ur sängen...

Eller ÄR det faktiskt normalt när en bor på ett ställe med så extremt mycket mörker under en så lång period på året?

Jag vet att motion och frisk luft också är otroligt viktigt för den här typen av problem.

Men om vi säger att jag går ut på en promenad när jag slutat jobba; då slocknar jag som en stock när jag kommer hem från den istället.

 

Hur det än är så påverkar det i alla fall min vardag.

I grund och botten har jag ju faktiskt "inget liv" på vardagarna.

Jobba, äta, sova -That´s it liksom.

 

 

 

Nu säger jag INTE att jag råkat ut för en depression eller något annat lika allvarligt, eller att det är synd om mig.

Jag behövde bara få skriva av mig lite och ventilera mina tankar och känslor.

Tack för att jag fick göra det!

 

 

 

 

 

Jag är livrädd för att Alliansen, om de vinner valet, ska införa slaveri igen. Precis som när de satt sist.

Att de tekniskt sett kallade det för "Fas 3" spelar ingen roll. Det var bara en omskrivning för vad det egentligen var!

Om SD vill tillbaka till 50-talet, så vill Alliansen inget hellre än gå tillbaka till 1800-talets BONDESAMHÄLLE!

Deras dröm är ett samhälle där klassklyftorna är monstruösa, så att en verkligen kan SE tydligt vem som hör till vilken klass. Där underklassen är i beroendeställning till de rikaste.

Adel, präster, borgare och bönder...

 

--------------------

 

Vi har haft borgerliga regeringar ett par gånger förut, men tack och lov har de aldrig suttit länge.

Dock, det jag tycker är jobbigast... Det är att när det varit en borgerlig regering och sedan blir skifte, då har alltid det röda blocket varit tvungen börja med att städa upp efter högerpartierna.

Och då har det istället blivit så att de Socialdemokratiska regeringarna fått ta all skit för att det "blir så dåligt".

Allt bara för att människor inte verkar ha förmågan att tänka längre än vad näsan räcker!

 

När ska folk egentligen förstå att borgerlig politik inte passar ett land som Sverige?!?!

Det bor endast 10 miljoner här, och den STÖRSTA delen är arbetarklass!

Hur många procent kan vara rika/överklass? Det kan inte vara många, alltså procentuellt.

Det säger sig väl ändå självt att vi då inte kan ha partier som fattar beslut endast utifrån de rikas intressen, och skiter i hur det går för alla andra.

 

-------------------

 

Att veta hur en ska rösta kan vara skitsvårt. Jag vet! Jag är där själv.

Har två partier jag väljer mellan, och har svårt att bestämma mig för vilket av dem som får min röst. Speciellt eftersom det egentligen inte spelar jättestor roll vilket jag väljer, då båda två står för precis mina värderingar.

Snälla svenska folket; alla ni som har rösträtt på söndag, rösta på det parti vars ideologi bäst stämmer överens med vilket samhälle Du vill leva i.

Det spelar ingen roll om det finns en eller två mindre punkter i partiprogrammet du inte håller med om. Ifall du ska hitta ett parti där du håller med om ALLT kommer du gå bet.

 

Kanske har du inte tänkt rösta alls?
Snälla! Tänk om!

Jag vet att det är din rätt att avstå, men snälla! Det här valet är SÅ viktigt!

För oss. För Sverige!

I det här fallet är en utebliven röst en hjälp till att stärka SD.

 

Vi innehar vår allra värdefullaste rättighet - vår rösträtt.

Rätten att få vara med och påverka. Den får vi aldrig ta för given!

Vi lever trots allt i ett fritt demokratiskt land. Det betyder att vid sådana här tillfällen – val – spelar det ingen roll vilken klass du tillhör. Om du är rik eller fattig. Gammal eller ung. Man eller kvinna!

ALLA har en röst, och allas röster är lika viktiga.

Ta det inte för givet.

 

 

De två partier som delar Min syn på vilket samhälle jag vill leva i, är Feministiskt initiativ (F!) samt Vänsterpartiet (V).

Jag fyllde 18 år 2002, så jag har hunnit med att rösta i några val vid det här laget.

Alla gånger har jag röstat på Vänsterpartiet.
Förutom i förra valet; 2014. Då var det F! som fick min röst.

Båda dessa partier står för det medmänskliga samhälle jag vill leva i. Det är anledningen till att jag inte kan bestämma mig mellan dessa två i år, samtidigt som det ju faktiskt inte spelar någon större roll eftersom jag kommer känna mig nöjd i vilket fall som helst.

Det lutar mycket mot V, men samtidigt VILL jag verkligen rösta på F! och hoppas på att de tar sig in i riksdagen.

 

Jag har sådana fjärilar i magen av detta val att det känns som jag ska få ett nervöst sammanbrott när som helst. Och att tänka "på söndag är det över" hjälper inte heller, för då börjar hjärnan skissa på alla möjliga skräckscenarios...

 

Avslutningsvis måste jag bara få säga att det här har verkligen varit det konstigaste valet hittills. Känns som att det har varit en mycket udda valrörelse jämfört med tidigare år. Mycket oroväckande och skrämmande händelser, uttalanden och framtidsutsikter.

Det känns också som det VIKTIGASTE valet hittills!
Helt ärligt; jag har aldrig känt såhär inför något val tidigare. Det KÄNNS verkligen som om Sveriges öde avgörs nu i helgen.

 

 

 

 

 

 

När jag satt och skrev detta inlägg kände jag att det var en del av det jag gärna ville fördjupa mig lite i, men då inlägget redan var så långt tänkte jag att det fick bli ett separat inlägg för just det här.

 

 

 

I dagens läge finns det många människor runt om i världen som försörjer sig online.

Det finns många typer av jobb på nätet, men gemensamt är att dessa människor har sin inkomstkälla från arbete på "nätet".

Det är 2018.

Den här typen av arbete är helt normal idag. Det är i alla fall min syn på saken. Min åsikt. Min upplevelse.

Vi lever alla i år 2018.

Och ändå känns det som att det är en skrämmande stor andel människor som anser att sociala medier "inte är ett riktigt jobb". Som inte kan förstå hur och varför det kommer sig att en kan tjäna pengar på att "skriva om sin dag på internet".

 

Att det är SÅ många människor idag som fortfarande lever kvar i åsikten "Gå-ut-och-skaffa-dig-ett-RIKTIGT-jobb-istället". Det spelar ingen roll om en person skulle tjäna kanske 25000kr per månad. Kommer de pengarna från sociala medier så är det inget RIKTIGT jobb.

 

 - Det ska vara ett 7-16, måndag-fredag jobb (alternativt schema som inom t.ex. vården).

 - Det ska generera pengar så pass att en kan försörja sig, men inte mycket mer.

Och tredje och sista punkten som måste uppfyllas:

 - Det får absolut inte vara något du egentligen tycker är roligt. Ett jobb ska BARA vara något du gör som ett måste för att du ska kunna försörja dig. Är det din hobby kan det absolut inte vara ditt jobb!

 

Den åsikten stör mig något enormt!

 

Varför får inte Influencer, Bloggare, Youtuber, Instagrammare klassas som riktiga jobb?
Tiderna förändras. Världen förändras. Världen UTVECKLAS!
Jag anser till 110% att ovanstående titlar ÄR riktiga jobb!

Jag anser att om du arbetar med någonting som du faktiskt tjänar så pass mycket på varje månad att du kan försörja dig (och din familj) på, så ÄR det ett RIKTIGT jobb!

 

En 19-åring har precis gått ut gymnasiet. Hen har en blogg/Youtubekanal.

Det är en driftig person som faktiskt lyckats riktigt bra med bloggen/kanalen, och därmed lyckats ta sig upp så pass att hen tjänar pengar på den. Hen har lyckats så bra att det kommer in stadigt, låt oss säga, 20000kr varje månad.

Är det då bättre att denne ungdom struntar i sin kanal och istället går till Arbetsförmedlingen, där hen endast får ett par tusen per månad i Aktivitetsersättning?

För att sedan kanske lyckas hitta, och få, ett jobb där lönen kanske ligger på 18-19000kr.

När hen har möjligheten att jobba med något hen brinner för och faktiskt kunna bli totalt självförsörjande och självständig direkt efter gymnasiet...

 

"Blogg/Youtube kommer inte att finnas för evigt. Vaaaad ska de göra då, va va va?"

Detta är en vanlig fras jag tycker jag stöter på lite då och då.

Och nej, sociala medier kommer inte att finnas för alltid. Som de ser ut idag.

Allting ändras och förändras. SOM med ALLTING annat!
Men jag tycker inte en ska ta det som en orsak att trycka ner Influenceryrket!

De människor som arbetar som Influencers har kommit dit de är för att de är DRIFTIGA! Faktiskt betydligt driftigare än andra människor!

De skapar kontakter, bygger nätverk, utvecklar kringliggande intressen osv osv. På ett sätt som folk med "vanlig" jobb inte kommer i närheten av.
De är företagare. Entreprenörer.

 

 

 

Jag är ganska säker på att dessa människor, de som uppenbarligen vägrar erkänna Influencer som ett riktigt jobb och säger "Sociala medier kommer inte finnas för evigt"... Det är samma människor som i mitten på 90-talet sa med bestämdhet i rösten "Internet är bara en modefluga!"

 

Arbeten kommer och går hela tiden. Har gjort och kommer alltid att göra.

Det finns så många jobb som idag är socialt accepterade som "riktiga jobb", som en gång i tiden varit nya yrken.

Och yrken som fanns förr i tiden, men som inte finns idag. För att de inte behövs längre.

För att samhället utvecklas hela tiden.

För att världen inte ser likadan ut från århundrade till århundrade.

 

Tänkte att jag skulle lista några yrken som passar in i den kategorin.
Alltså sådana som ingen idag ifrågasätter, men som faktiskt inte alltid funnits. Alltså yrken som någon gång i historien varit NYA jobb.

 

Ingen idag ifrågasätter att detta är ett riktigt jobb. Men bilar har funnits i, vad... 120-130 år. Innan dess existerade inte yrket.

 

Samma här. Det fanns en tid (inte överdrivet länge sedan) då vi inte hade elektricitet. Då fanns heller inte detta yrke.

 

Kameror har inte funnits för evigt.

Människor avporträtterades visserligen, men då var det Målare som målade porträttavlor. Fotograf blev ett NYTT yrke i och med att kameran uppfanns.

 

Läkare har visserligen funnits, MEN det fanns faktiskt en tid för länge sedan då de inte visste att det gick att öppna människor för att fixa det som satt på insidan. Och även när de började inse att det gick att öppna människor så fanns inte själva yrket Kirurg.

Och INGEN skulle väl idag säga att det prestigefyllda yrket Kirurg inte är ett riktigt jobb!

 

Förr fanns det inte flygplan, och därmed inga piloter.

Före järnvägens uppfinnande behövdes det heller inga lokförare, för det fanns inga tåg.

 

Detta om något ses väl som ett Riktigt jobb idag, och sedan en lång tid tillbaka!
MEN inte heller det har funnits för alltid.

Innan industrialiseringen och fabrikernas uppkomst... då fanns det ju heller inga FABRIKSarbetare...

 

Inga bilar, inga lastbilar, inga bussar = Inga chaufförer...

 

Detta är ju till och med ett relativt nytt yrke. Fanns det Personliga tränare ens för 50 år sedan?

Och t.ex. på 1800-talet hade ju människor liiiite annat att oroa sig för än hur vältränade de såg ut...

Men ingen idag ifrågasätter någon som valt att arbeta som Personlig tränare.

 

Också ett relativt nytt yrke. Det har ju bara funnits i vad... de senaste 20-30 åren...
Detta är till och med ett sådant jobb som innebär att jobba online, men till skillnad mot Influencer är det ett accepterat yrke. Att jobba med att designa hemsidor är ett accepterat riktigt jobb idag.

 

Att vara Förskollärare är lika accepterat som att vara Sjuksköterska eller Bilmekaniker, men det är faktiskt också ett relativt nytt yrke. Historiskt sett är ju faktiskt barnomsorgen ny. Genom större delen av historien var det en självklarhet att kvinnorna var hemma och det var deras uppgift att ta hand om barnen. Därför behövdes ju inte heller organiserad barnomsorg. Den kom inte förrän så sent som på 1900-talet, när kvinnorna började ta plats i arbetslivet.

 

 

Alla dessa yrken har som sagt en gång i tiden varit nya.

I takt med att världen förändras förändras också arbetsmarknaden. Yrken tillkommer. Yrken försvinner.

Vi har ingen aning idag om vilka yrken som kommer finnas om 40år. 50år. 70år. 100år. 200år...

Förmodligen kommer det att finnas yrken som innefattar saker som ännu inte är uppfunna.

Och vad tror ni 1700-talsmänniskorna hade sagt, om vi kunde resa tillbaka i tiden och berätta för dem att "Elektriker kommer att vara ett vanligt jobb i framtiden"?

 

Influencer. Bloggare. Youtuber.

Detta är JOBB som existerar idag.

Jobb som människor kan försörja sig på.

De är inte mindre riktiga bara för att deras arena är online.

 

En fråga en kan ställa sig är: Är jag självförsörjande tack vare detta?

Är svaret NEJ: Då är det en hobby.

Är svaret JA: Då ÄR det ett jobb. Ett RIKTIGT jobb.

 

 

Tack för mig!

Jag vet att jag gjort en sådan här lista tidigare i år, men jag behöver bara få ur mig lite tankar igen just nu.

 

Självklart är jag (plågsamt) medveten om att det är en chans på miljonen att få möjlighet till att jobba med en sådan sak som blogg, Youtube eller valfri social media-kanal.
Speciellt här uppe.

Söderut var det länge sedan bloggandet kom, och vid det här laget ÄR det faktiskt ett etablerat yrke (vilket jag tycker är jättebra, men det kan jag skriva mer om senare).

Där är det till och med så att de faktiskt till och med "gått vidare" och t.ex. Youtube och Instagram har i princip gått om bloggandet i storhet.

Här uppe går det tyvärr långsammare för nyheter att slå igenom.

Hur mycket jag än älskar den norra delen av vårt land, så går det inte att ignorera att det trots allt fortfarande är rätt inskränkt här. Speciellt i mindre städer och byar.

Jag tycker det är först nu som jag börjar se bloggar härifrån lite då och då.

Här är bloggandet för tillfället ungefär vad bloggandet var söderut runt 2007-2008. Vi ligger alltså ungefär 10 år efter, vilket ofta känns frustrerande.

 

I min del av Sverige tycker jag folk fortfarande är på gå-ut-och-skaffa-ett-RIKTIGT-jobb-nivån...

Inte nu alla förståss; men rent generellt.

 

 

Jag ber om ursäkt att detta inlägg blir bildlöst, men jag hade inga bra bilder att illustrera med.

Tänkte i alla fall att jag skulle köra på en sådan "10 saker du (kanske) inte visste om mig", och eftersom jag alltid har sååå svårt för att begränsa mig i text så kommer det att bli ett längre inlägg.

Hoppas det inte gör något ;-)

 

 

Here we go..!

 

 

 

Kan inte säga att jag egentligen hade dåliga betyg. Eller ja, högstadiebetygen kunde väl varit bättre. Men gymnasiebetygen var faktiskt riktigt bra.
MEN jag kan ärligt inte minnas att jag egentligen jobbade jättemycket när jag var i skolan. Det mesta läste och skrev jag hemma.

 

Jag har alltid älskat att skriva, men jag kunde aldrig koncentrera mig på det när jag satt i skolan. I ett klassrum.
Inte ens när det handlade om "fri skrivning", alltså att skriva någon berättelse/uppsats om vad vi ville. Vilket jag ÄLSKADE!

Men hemma på mitt rum kunde jag sitta och skriva i timmar.

Samma med t.ex. arbeten (typ "forska om något"). Jag fick sällan mycket nerskrivet på lektionerna, utan allt jag gjorde, gjorde jag hemma. I alla fall lite högre upp i årskurserna.

Samma med läsning. Jag har alltid älskat att läsa, men aldrig kunnat koncentrera mig på en bok någon annanstans än hemma.

Till och med om vi hade "Bänkbok" på schemat (alltså att vi satt tysta och läste valfri bok) och det alltså var helt tyst i klassrummet, minns jag att jag inte riktigt kunde koncentrera mig.

Ljud runt omkring mig var distraherande. Men också tystnad var på något sätt distraherande.

 

 

 

Okej, naturligtvis är DET en aning överdrivet, men inte sååå mycket ändå.

Jag var rädd för en massa människor som bebis, och när jag var i småbarnsåren var jag typ nästan folkskygg.

Detta är självklart inget jag minns, men har fått det berättat för mig... till exempel om jag satt ute på gården och lekte i sandlådan och det kom dit något annat barn... då släppte jag det jag hade för händer och gick upp på altanen. Istället för att på en tvåårings vis vara nyfiken på andra barn...

Faktiskt så har jag alltid känt mig tryggare och mer tillfreds tillsammans med människor som är äldre än jag.

Jag föredrog alltid hellre att sitta tillsammans med de vuxna än umgås med andra barn, trots att de vuxnas samtal inte direkt var några jag hade förmågan att vara delaktig i.

 

Detta har, som ni vet, följt med mig under hela uppväxten. Men såklart tagit sig uttryck på olika sätt i olika åldrar.

 

 

 

Det fanns en typ av arbetsböcker när jag gick i skolan, vilka var som en "följetong". Efter lite googlande verkar det som att det var läsförståelseböcker.

De hette Äppel, Päppel, Piron, Paron, Kråkan och Tallekvist (som ramsan).

Någon som gått skolan nyligen; Finns dessa böcker fortfarande?

Jag kommer i alla fall ihåg vid ett tillfälle i 3:an, då jag arbetade ut (jag tror det var) tre av dessa inom loppet av 2-3 dagar. Jag har inte heller något minne att jag "hastade" mig igenom dem och därmed slarvade, utan kom bara in i en fokuserad period med just dessa böcker.

 

 

 

Kan inte svara på varför, men jag tycker det är sjukt obehagligt att ha människor bakom mig. Till exempel om jag står i kö, om jag står mitt i en folksamling o.s.v.

Jag har egentligen inga problem att vistas i t.ex. folksamlingar, men jag hatar att ha människor precis bakom mig.

 

 

 

Jag ber om ursäkt till alla som eventuellt känt det som om jag inte lyssnar om jag fört ett samtal med dem och det verkat som om jag inte lyssnat. För jag gör det.

Jag har dock märkt de senare åren att jag ÄR en väldigt disträ person. Jag måste verkligen anstränga mig för att fokusera när jag pratar med andra och ska hålla mig till ämnet.
Dessutom, om det är längre samtal, glömmer jag lätt bort mycket av det som sagts. Jag har alltid haft dåligt (korttids)minne, men de senaste åren har jag nästan blivit lite rädd för mig själv.

Men jag lovar; Jag kämpar för att bli bättre på detta.

 

Jag märker det i mitt bloggande också.
Ett blogginlägg eller en kommentar på en annans blogg kan ta evigheter att skriva för att jag då och då istället kan sitta och titta ut, leka med något på skrivbordet eller bara börja tänka på något sidospår, som typ vad jag ska lägga in i nästa veckas livsmedelsbeställning på jobbet eller liknande.

Det tar sååå mycket energi att fokusera.
Men det kanske är därför som jag kan sova middag i 2-3 timmar på eftermiddagen, och ändå sedan sova som en stock hela natten ;-P

 

 

 

Stämmer. Jag har aldrig haft en bästis.

Under min barndom hade jag inga kompisar.

I låg -och mellanstadiet kunde jag kanske umgås med någon klasskompis någon enstaka gång. OM det var den personen som tog kontakt/initiativet. Eftersom jag var så blyg/folkskygg VÅGADE jag helt enkelt inte ta initiativet. Då kan en ju inte heller förvänta sig att andra ska göra det varenda gång, och det var heller inget jag förväntade mig.

Så jag var helt enkelt ensam.

 

 

 

Tyvärr är det så.

Jag kan känna mig nöjd med något jag gjort, men jag har aldrig hittills varit 100% nöjd.

Tror det kan vara lite prestationsångest.

Jag har alltid målat upp en bild exakt hur jag vill att något ska se ut, t.ex. en teckning, ett fotografi eller på senare år; en bloggdesign. Men jag har aldrig haft förmågan/kunskapen att leverera upp till den där bilden jag haft i huvudet.

Numera kan jag naturligtvis handskas med detta. Jag kan nöja mig, vara nöjd med, något jag skapat även om det inte ser exakt ut som den bild jag målat upp.
Men SÅÅÅÅ många teckningar/målningar/pyssel jag varit frustrerad över under min uppväxt...!

 

 

 

Det tydligaste exemplet här går tillbaka till min skoltid. Att komma igång i god tid med läxor eller andra uppgifter var nästan omöjligt, även om jag ofta tänkte att "NU ska jag börja i bra tid och plugga lite varje dag".

Det gick inte.

Säg att vi fick en läxa på måndagen som skulle vara klar på fredagen... Att börja plugga på den redan på måndagen gick inte. Jag kunde verkligen inte koncentrera mig. Tankarna vandrade konstant iväg till annat (ungefär som det jag beskrev lite högre upp här, under att jag är disträ).

Det gick inte, även om jag gjorde mitt bästa för att fokusera.

Däremot, dagen innan läxförhöret, gick det sååå mycket bättre att plugga. Trots att det var en sådan sista-minuten-situation, då en känner att stressen egentligen borde tagit över.

Men tydligen var det ändå det som fungerade bäst för mig... för under hela min skolgång har jag bara behövt göra ett enda omprov, vilket var i 8:an eller 9:an, tror jag.

 

Jag jobbar alltså allra bäst under stress. Måttlig stress. För stressigt klarar jag inte heller av, utan då slår hjärnan ifrån (som förmodligen för alla andra). Men som sagt får det inte vara avsaknad av stress heller.

 

 

 

Det är inte så många serier jag hittills fastnat för, och något större filmintresse har jag aldrig haft.
MEN hittar jag något, och hamnar i en period av det, så blir jag nästan besatt. Då är det det enda jag kan titta på, tills den perioden är slut.

Exempel:
De första åren efter att jag flyttat hemifrån var Vänner min favoritserie (I KNOW...!!), och under de åren var den serien det enda jag tittade på. Om och om igen.

Sedan var det 2½ men (I KNOW again..!!!!!).

En sommar var det pjäser från Vallarnas friluftsteater.

En sommar var det Beck-filmer.

De senaste åren har det varit Bones (vilket fortfarande ÄR min största favorit!)

 

Men det är oftast så gott som "en åt gången".

Samma med författare och böcker. Hittar jag en författare som blir min favorit så klarar jag egentligen inte av att läsa några andra böcker än de skrivna av just DEN författaren.

 

 

 

Det här kommer låta som att jag är fruktansvärt egoistisk och egocentrisk, men det är inte menat så.
Men, också under min skolgång, HATADE jag verkligen grupparbeten.

Jag ville inte utforma ett arbete tillsammans med någon annan, och på så sätt kompromissa utseendet på arbetet.

Jag ville helst av allt arbeta själv. Utforma texten själv. Utforma layouten själv. Få det precis som JAG ville ha det.

Samtidigt var jag inte den som dikterade arbetet och bestämde över de andra i gruppen.

Jag var snarare den som inte sa något, utan jobbade med min del av arbetet.

Jag vågade inte komma med förslag.

Jag vågade inte tycka och tänka.

Men så klarade jag heller inte av att känna någon stolthet över det färdiga arbetet, då det inte fanns "någonting av mig" i utformningen.

DÄRFÖR hatade jag grupparbeten, och DÄRFÖR jobbade jag helst för mig själv.

Idag är det en temadag som verkligen är värd att uppmärksammas.

Det är den 17 maj – Förskolans Dag!

Samhällets stöttepelare, i alla fall för vårt svenska samhälle. För om vi tänker efter så skulle faktiskt hela samhället rasa ihop som ett korthus om förskolan försvann.

 

Vad förskolepersonalen gör varje dag, månad efter månad, år efter år, är så sjukt imponerande!

Idag blir barngrupperna större och större, så pass att det i längden är ohållbart. Speciellt eftersom personalbristen också blir större och större...

Men ändå lyckas personalen med konststycket att alltid vara lika pedagogiska.

Om deras löner skulle matcha deras arbetsbörda skulle personalen inom förskolan behöva tjäna minst 50000 kr/månad!

Jag har mycket tankar fortfarande, men vet inte riktigt hur jag ska formulera mig eftersom det är så pass kort tid sedan jag skrev förra inlägget om förskolan. Som sagt; gå gärna in på blogginlägget jag länkade här ovanför för att läsa mer.

 

Idag, den 17:e maj 2018, är det alltså Förskolans dag och jag tycker att just i år är det värt att fira lite extra.

Helt sjukt att det faktiskt gått så lång tid! Tjugo år är ju faktiskt Två hela decennier! Det är en människas hela uppväxt!

1998 kom Förskolans egen läroplan.

Innan det hade vi gått på Daghem, eller "Dagis" som det kallades, under dagarna när föräldrarna arbetade.

Men så, 1998, föddes Förskolan.

20 år.

På ett sätt känns det lite svindlande.

Jag gick bara på högstadiet då. Jag var en liten fjortonårig åttondeklassare.

 

 

 

 

 

Hej på er denna Valborgsmässoafton!
Hoppas ni har det bara bra, oavsett om ni jobbar, jobbat eller om ni är lediga. Jag kan tänka mig att det är många som är lediga idag, då valborgs trots allt är en klämdag i år.

Själv har jag jobbat under förmiddagen, men sitter just nu hemma och filosoferar lite ;-)

 

Tänkte i alla fall att vi kör på lite mer nostalgi här på bloggen. Mitt favoritämne, som ni vet ;-)

Den här gången är det TV som gäller. Närmare bestämt 5 program jag tittade på under min barndom.

Lägger fokus på vad jag kollade på under 90-talet. Dels för att jag knappt minns 80-talet, och dels för att under det decenniet var typ Björnes magasin och Bolibompa de barnprogram jag kollade på.

På 80-talet hade vi, som så många andra, två kanaler. 1:an och 2:an.
1990 fick vi en tredje kanal; 4:an.

Senare under 90-talet började det komma fler och fler kanaler, men det var ändå rätt länge vi "bara" hade 2-3 kanaler.

 

Men det var bara en kort bakgrundscheck.

Tycker vi kör igång nu...

 

 

 

 

Ett program som, jag tror, gick som sommarlovsmorgon ett eller något år minns jag hyfsat tydligt.
Jag minns programmet och övergripande vad det handlade om, men kan inte säga att jag minns specifika avsnitt.
Tippen gick i alla fall ut på att det var Lasse, Morgan, Eva och Kenneth som på ett lekfullt, lärorikt och pedagogiskt sätt guidade 90-talets barn i det här med sopsortering och vikten att ta hand om naturen.

 

 

 

 

Var det något jag sannerligen var såld på under min barndom, så var det historier som handlade om tidsresor.

Mirror mirror var en serie med ett visst antal avsnitt, inspelad på Nya zeeland (tror jag). Snabbt förklarat handlade den om två flickor som hade samma spegel i sina rum, men vid olika årtal i historien. Denna spegel visar sig vara en portal mellan årtalen, och flickorna kan gå mellan tiderna.

Det är Jo som lever på 1990-talet, och det är Louisa från år 1919.

Ganska snart upptäcker de problematiska händelser i "dåtiden", vilka de måste kämpa för att stoppa för att det inte ska få katastrofala följder i framtiden.

 

 

 

Klicka här för att komma till ett avsnitt av Disneyklubben på YT (gick inte att bädda in, nämligen).

Disneydags såg jag också naturligtvis, men något jag faktiskt tyckte var ännu bättre var Disneyklubben!

Med Alice Bah, Eva Röse och Johan Pettersson som programledare.

Kommer ihåg att jag älskade blandningen av Disneyserier, att själva programmet spelades in i en Disneyinspirerad studio (naturligtvis) samt att de hade så mycket olika och roliga inslag. Bland annat hade de en återkommande punkt som kallades "Märkvärdigt". En fick skriva in om en hade något som var lite "annorlunda". Kommer ihåg till exempel i ett avsnitt så var det två tjejer som hade sparat håret så att det räckte ner till fötterna...

 

 

 

 

Också ett program jag satt bänkad framför på fredags(?)kvällarna -Småstjärnorna. Minns att jag till och med ett år - 1996 - spelade in hela säsongen på VHS.

Dessa kassetter har jag faktiskt fortfarande kvar, och jag har en VHS-spelare. Så känner jag mig nostalgisk är det bara att sätta igång -96 års avsnitt av Småstjärnorna :-)

Programledare för detta program var Agneta Sjödin och juryordförande var Anders Berglund. De två övriga jurydeltagarna var olika personer varje vecka.

 

Dessutom, bland alla barn som mimade till sina idoler i detta program hittar vi också, som alla vet, en liten 8-årig framtida Oscarsvinnare...

 

 

 

 

 

 

Har egentligen inte mycket att säga här, men Lilla sportspegeln får vara med för att jag ändå tittade på det vilket betyder att det ger mig nostalgikänslor.

Dock måste jag ändå erkänna att nog kollade jag mest på detta program bara för att jag gillade introlåten samt Tom&Jerry-inslaget... ;-P

 

Dessutom; även här är det ju en människa som senare kom att gå vidare till att bli internationellt känd artist... Robyn var det som sjöng temalåten till Lilla sportspegeln.

 

 

 

 

 

 

Hjärnkontoret var ett teknik(sience)program för barn. På ett pedagogiskt och nyfiket sätt gick de igenom allt möjligt som hade med t.ex. teknik, jorden o.s.v. att göra. En kan säga att det liksom var ett roligt sätt att ha en NO-lektion på.

 

 

 

 

Den här serien hittade jag under tiden jag letade på Youtube efter klipp till inlägget, men det var en sådan "Ja just ja!"-upplevelse.

Jakten på den röda rubinen var en typ av program där ett barn åkte ut någonstans i världen (med följeslagaren Agneta Sjödin) samtidigt som föräldrarna befann sig i en studio hemma i Sverige. Föräldrarna vet inte innan var barnet befinner sig någonstans, utan får reda på det under sändning.

Med hjälp av ledtrådar och frågor i studion ska barnet försöka hitta "den röda rubinen" där hen befinner sig.

Detta var ett program jag verkligen gillade, men minns dock inte hur många avsnitt det var. Eller om det höll igång mer än en säsong.

 

 

 

------------------------

Åh, vad kul sådant här är! Det tycker i alla fall jag, och jag kan sannerligen drunkna totalt i nostalgi!

Det är lite som när jag fotar, jag glömmer bort klockan...

 

 

 

* * *

Till att börja med vill jag bara säga att jag inte har någon utbildning i ämnet. Jag arbetar inte inom förskolan (dock lite "på sidan om" så att säga) och det var länge sedan jag gick mina kurser på Lärarutbildningen. Jag har inte ens barn inom förskolan.
Detta är alltså vad jag själv filosoferar om enbart utifrån de få kunskaper jag har, och ska absolut inte läsas som en faktaartikel.

Dock känner jag att jag bara behöver få skriva av mig lite, och jag står på förskollärarnas/förskolepersonalens sida. Alltid.

 

Det finns en sak jag reflekterat över ganska länge.

Kan hända att det finns publicerat någon sådan här text tidigare på bloggen, eller på någon av mina andra bloggar. Eftersom jag bloggat så pass länge är det självklart svårt att komma ihåg precis allt jag skrivit om, men vissa saker kanske till och med är värt att vädra flera gånger?

Och vissa saker behöver jag helt enkelt bara få ur mig lite då och då.

 

Men om jag ska ta och komma till saken...

 

Som sagt; det finns något jag filosoferat över länge när det kommer till internetvärlden; närmare bestämt sociala medier och främst då bloggar och Youtube.

Och det är frågan Varför är det så att långa bloggtexter/mycket content tycks "skrämma iväg" besökare inom sociala medier-världen?

 

Jag tycker det känns lite grann som om ifall ett blogginlägg innehåller mer än 10 meningar blir det aaaaalldeles för långt för att andra människor ska idas läsa igenom det.

Ibland känns det som om en blogg med mer text än de korta bildtexterna skrämmer iväg läsare.

Samtidigt som t.ex. engelskspråkiga bloggare kan skriva långa och insiktsfulla inlägg och få massor med relevant respons på sina texter.

Inte bara "fin bild/blogg" som kommentar på ett blogginlägg som handlar om ett viktigt, aktuellt ämne, en tragisk historia o.s.v.

 

Samma sak har jag reflekterat över på Youtube.

Där tycker jag det känns som om du måste vara en stor Youtuber (minst 100 000 följare) för att kunna publicera videor som är längre än ett par minuter. Och speciellt om det är videor då du sitter ner och "bara" pratar om något speciellt ämne.

Är det en "pratvideo" som är 6,7,8,9 minuter, även om det handlar om något intressant, så ids inte människor kolla igenom den.

Det känns som att i det svenska Youtubeklimatet ska det hända någon precis varenda sekund i en video, och videon ska helst inte vara längre än max 3 minuter. Annars blir folk uttråkade.

Samtidigt som det känns som att t.ex. amerikanska Youtubers kan lägga ut minst tio minuter långa videos där de "bara" sitter och pratar om någonting. Och besökarna tittar uppenbarligen på dessa videor, eftersom de alltid får rejält med relevant feedback.

Nu ska jag väl inte säga att det är så för ALLA, då jag naturligtvis inte kollat alla youtubers som finns. Men det känns som om det rent generellt ser ut på detta viset.

 

Självklart fattar jag ju att det är (stor) skillnad i storleken på länderna t.ex. Sverige och USA. Att det finns fler människor som hittar till, och blir intresserade av, engelska videos.

Men hur ologisk önskan än är, så kan jag inte låta bli att önska att vi i det svenska "sociala medier-klimatet" kunde vara lite mindre otåliga.

Att vi verkligen kunde ta oss tid att läsa. Ta oss tid att lyssna.

 

Med tanke på vad detta inlägg handlar om fattar jag ju naturligtvis att det knappt kommer vara någon som ids läsa igenom denna långa text. Men å andra sidan har jag ju bloggen mycket för att ha någonstans att få skriva av mig, eftersom fysiskt dagboksskrivande aldrig varit min grej.

 

Och OM det finns någon som mot förmodan orkat ta sig igenom texten:
Vad tycker ni? Håller ni med mig, eller har ni en helt annan syn på saken?
Kan det vara så att svenskar i sociala medier generellt är "latare" än t.ex. engelskspråkiga?