/ PHOTOS - Food and drink
 
Bara för att det är så fint ljus här i lägenheten på mornarna, när det är soligt ute, så kunde jag inte låta bli att knäppa några bilder på dagens frukost.
Det blev Köttfärslimpa till middag imorgon, och när det gäller det så är alltid resterna perfekta att ha på mackan dagen efter. Kall köttfärslimpa med grillkrydda på Polarbröd är verkligen helt ljuvligt gott.
Dessutom var det sannerligen evigheter sedan, så just idag var det EXTRA gott :-D
/ Videos
Efter ett långt, ofrivilligt, uppehåll från Youtube är jag nu tillbaka på min kanal. Jag hoppas i alla fall att jag kommer igång på riktigt igen.
I onsdags vloggade jag nämligen, och sagda vlogg kom upp på min kanal igår morse; alltså torsdag. Men tänkte det kunde vara en idé att lägga upp videon här på bloggen också. Min Youtubekanal är ju, precis som bloggen, oerhört liten vilket resulterar i att det är svårt för andra att hitta den. Men lägger jag upp videon på flera av mina sociala medier (typ bloggen) kanske någon mer ser den i alla fall :-)
 
Ni får gärna gå in på min Youtube-kanal, och gillar ni den (eller kanske bara vill se hur jag utvecklas) får ni mer än gärna klicka på Prenumerera-knappen!
 
/ Dear Diary
 
Nu i eftermiddag blev jag less...
För ett litet tag sedan blev min hemtelefon knäpp. Ja, jag vet. Jag har fortfarande hemtelefon. Men just nu, när min mobil är så opålitlig, är det praktiskt med hemtelefon.
Dock verkar det som om sådana inte riktigt tycker om mig. Den som nu gått sönder är min andra.
Den första jag hade var faktiskt ny från butik, och det var ett riktigt måndagsexemplar. Den fungerade aldrig riktigt 100 under hela tiden jag hade den. Vid ett tillfälle lade den till och med av helt under flera månaders tid, för att sedan helt utan förvarning börja fungera igen.
 
Nästa telefon köpte jag billigt på en second hand-butik här i Piteå, och den har faktiskt fungerat betydligt bättre än den som faktiskt var köpt ny i butik...
Ända tills nu. Helt plötsligt, bokstavligt från ett samtal till nästa, började den "brusa". Det hörs liksom ett högt brusande ljud när man pratar i den, och det ljudet hörs från båda håll.
 
Så idag fick jag det till att bli; jag åkte till Elgiganten. Mest för att kolla på vad priset för telefoner ligger på nu för tiden. Och det slutade faktiskt med ett köp.
Så den här gången testar jag faktiskt en trådlös telefon. Kanske kommer det fungera bättre än en med sladd...
Jag hoppas det i alla fall :-)
Plus att det blir härligt att inte vara bunden till en plats här i lägenheten för att prata :-)
 
Har du fortfarande kvar hemtelefon?
Eller kör du på endast mobil?
/ Dear Diary
Igår tänkte jag faktiskt köra en liten EFIT-ish dag. EFIT betyder ju, som de flesta redan vet, Ett Foto i Timmen.
Det finns särskilda dagar som är EFIT-dagar, men tyvärr kommer jag aldrig ihåg kameran just dessa dagar.
Plus att jag brukar vara dålig på att verkligen komma ihåg att ta en bild varje timme.
Därför tänkte jag som sagt köra lite EFIT-light under fredagen, alltså dokumentera min dag utan att det nödvändigtvis blir just ett foto per timme.
 
Då kör vi... Detta var min fredag vecka 10:
 
 
7:00 – Väljer kläder och klär på mig, för att en stund senare bege mig mot jobbet.
 
 
8:00 – Har fixat iordning frukosten till barn och pedagoger på jobbet.
Fredagar är fildag, och just fredagar brukar jag sätta fram ägg till pålägg :-)
 
 
Under tiden de äter frukost är det dags för mig att ta itu med dagens städning. Tycker det är så skönt att göra bort det direkt på morgonen :-)
 
 
Ca. 8:45 – Dags att fixa salladsbuffén inför lunchen. Här har jag precis gjort iordning vitkålssalladen och ställt den för att dra en stund. Denna sallad är faktiskt jättegod :-D
 
 
En stund senare är det dags att börja värma maten, så den blir klar till det är dags för lunch vid 10:45.
Temperaturen ska skrivas upp på en sådan här lista så man kan bevisa vid spontan hälsokontroll att maten uppnått minst 72 grader.
 
 
Strax efter 10:00 – Dukar borden och plockar fram salladsbuffén och hårdbröd.
Denna fredagen stod Pytt i panna på menyn.
 
 
Strax efter 11:00 – Dags för lunchdisken, bära ut kompostpåsen, soppåsen samt våtmoppa köksgolvet.
 
 
Och så är det dags att säga "Slut för dagen". En fredag betyder det ju också HELG!
Inte för att det direkt är överdrivet stressigt på mitt jobb, men ändå. Känslan av helg är alltid densamma :-D
Denna fredagen fick en säck med plastskräp och en kartong följa med mig till återvinningen.
 
 
Detta är en bild jag tog lite snabbt vid återvinningsgården. Alla sportlovsfirare har då inte varit utan snö i alla fall... Den här högen är faktiskt ganska rejält stor, även om det inte riktigt syns på bild.
Men under sommarhalvåret, alltså när det inte är någon snö, så är marken platt där. Så hela högen är faktiskt snö.
 
 
På vägen hem svängde jag faktiskt förbi Kvantum också. Tycker alltid det är skönare att passa på att göra sådant på hemvägen. För att om jag först åker hem känns det som om det blir betydligt "jobbigare" att ta sig iväg senare. Någon som håller med mig?
 
 
Vid 13:00, ungefär – Äter mellis och börjar med mitt lilla stickprojekt.
Det är ganska coolt ändå hur fingrarna minns stickning, även om det är evigheter mellan gångerna och en tror att en glömt bort hur man gör.
För min del var det typ fyra-fem år sedan sist, men när jag fick stickorna i händerna gick det per automatik.
Verkar som om det är som att cykla...
 
 
Ca. 15:00 – Stickar...
 
 
Ca. 16:00 – Stickar fortfarande...
 
 
Ca. 17:00 – Ja, jag vet. Det blev en riktigt tråkig eftermiddag att dokumentera. Men jag kom helt enkelt in i ett flow med denna stickning ;-)
 
 
Blev färdig ungefär vid 19-tiden på kvällen. Resultatet: En s.k. Pussyhat, alltså en rosa mössa som blev "a thing" i samband med Women´s marsch on Washington (och runt om i hela världen) :-D
Onekligen liiite speciella ;-) men jag gillar vad de står för.
 
Efter den bilden fotade jag ingenting mer, men det hade inte blivit särskilt intressant det heller. Satt mest och glodde på TV, slösurfade på sociala medier för att sedan gå och lägga mig.
 
Hoppas Du också hade en fin fredag, och att Du får en fortsatt trevlig helg!
/ Dear Diary, Inside my head
Idag, den 8:e mars, har det varit (eller ÄR tekniskt sett två timmar till) Internationella kvinnodagen.
Jag tycker vi alla borde ta en liten stund och faktiskt reflektera över vad våra medsystrar i historien faktiskt gjort för oss.
ALLT som vi idag tar för givet har de ju faktiskt en gång i tiden slagits för.
De slogs för VÅRA rättigheter!
De slogs för att kommande generationer (dvs. vi idag) skulle få uppleva jämställdhet.
Det var DE som drog det allra tyngsta lasset i denna kamp, och det är VI som fick skörda frukterna av den kampen.
Vi kämpar fortfarande, och kommer förmodligen att få göra det under en lång tid.
Men DE människorna, de som levde och kämpade då, är värda vår yttersta respekt.
Vi kämpar på i en tid då vi HAR alla dessa saker, som vi tar för givna.
De kvinnorna, för länge sedan, hade ingenting. De kämpade under en tid då de inte var värda något. De kämpade för jämställdhet i en tid då kvinnan ansågs vara en ägodel. Mannens personliga ägodel.
 
Jag vill bara säga: Hatten av till alla dessa kvinnor. Det är tack vare Er som jag kan leva det liv jag vill idag!
Vi får aldrig sluta kämpa för jämställdhet och allas lika värde!
 
 
* * * * * * *
 
1845 – Kvinnor har rätt att ärva lika mycket som män, när någon dött.
1846 – Kvinnor får syssla med hantverk och handel.
1858 – Ogifta kvinnor kan bli myndiga när de fyller 25 år. Gifter de sig blir de däremot omyndiga igen.
1864 – Män har inte längre rätt att slå sina fruar.
1873 – Kvinnor får ta examen, men inte när det gäller högre studier.
1884 – Ogifta kvinnor blir myndiga när de fyller 21, alltså samma ålder som män.

1901 – Kvinnor får vara lediga i 4 veckor när de fött barn (men de får ingen lön under tiden).
1912 – Kvinnodagen firades för första gången i Sverige.
1919 – Kvinnor i Sverige får allmän rösträtt.

1921 – Kvinnor får rösta för första gången i Sverige. Nu blir även gifta kvinnor myndiga när de fyller 21.
1922 – De fem första kvinnorna kommer in i riksdagen.
1927 – Statliga läroverk (skolor) öppnas för flickor.

1935 – Kvinnor får samma rätt till folkpension som män.
1938 – Det blir tillåtet med preventivmedel.
1939 – Kvinnor kan inte längre sparkas från sina jobb på grund av att de blivit gravida eller gift sig.

1947 – Kvinnor som är anställda av staten får rätt till lika mycket lön som männen. Barnbidraget införs.

1951 – Kvinnor får behålla sitt svenska medborgarskap även om de gifter sig med män som är utländska medborgare.
1955 – Arbetande kvinnor får tre månaders betald ledighet när de fött barn.
1958 – Kvinnor får rätt att bli präster.

1964 – P-pillret börjar användas i Sverige.
1965 – Det blir olagligt med våldtäkt inom äktenskap.

1970 – Barnomsorgen byggs ut på allvar med dagis och fritis. Samtidigt börjar skolorna att jobba aktivt med jämställdhet.
1975 – FN:s kvinnoår. En ny abortlag införs; kvinnor får själva bestämma om de ska göra abort fram till den 18:de veckan. De första kvinnojourerna startar.

1980 – Den statliga myndigheten Jämställdhetsombudsmannen (JämO) skapas och jämställdhetslagen stiftas.
1982 – All kvinnomisshandel blir brottslig, oavsett vart den utövas.
En ny namnlag införs; kvinnan och mannen får välja mellan bådas efternamn när de gifter sig.
1983 – Kvinnor kan söka alla yrken, även inom försvaret.
1987 – En ny särskild lag om sambors gemensamma hem stiftas. Den heter sambolagen.

1995 – Nyblivna pappor får en särskild pappamånad då de har rätt att vara lediga. Månaden kan inte överlåtas till mamman. Samkönade par kan ingå partnerskap.
1996 – Den första tjejjouren startar!
1998 – Lag om våld mot kvinnor stiftas. Könsstympning av kvinnor förbjuds.
1999 – Köp av sexuella tjänster förbjuds.
 
Källa
/ Inside my head
"Jag ska åka till Norrland."
"Jaha, du är från Norrland."
"Åh, jag älskar Norrländska."
 
Tre vanliga fraser en har stött på ett otal gånger om man bor i detta landets nordligaste delar.
Det finns även en till kommentar som jag personligen inte – faktiskt – har fått riktad mot mig, men som andra hört... (Namnet i exemplet är såklart påhittat).
"Åh, är du från Norrland! Jag känner Pelle Svensson från Umeå. Känner du (till) honom?"
 
 
Känner bara att jag måste få skriva av mig lite i den här frågan.
Inte för att det egentligen dykt upp något speciellt just idag, men jag kom bara att tänka på det när jag lät tankarna vandra fritt. Och det ÄR något jag brukar tänka mycket på varje gång halva landet klumpas ihop till en enda enhet.
Visst, vi som bor här kan ibland klumpa ihop allt söder om Norrland till "Södra Sverige" ibland också. Men inte i "allmänna" (hittade inget bättre ord) sammanhang.
Ska vi resa dit så säger vi inte "Jag ska till Södra Sverige". I alla fall jag säger namnet på staden eller platsen dit jag ska.
 
"Jag ska till Norrland nästa vecka."
Okej, det var väl... roligt. Men frasen säger ju faktiskt egentligen inte särskilt mycket.
Ska du till Gävle? Sundsvall? Östersund? Lycksele? Boden? Ammarnäs? Kiruna?
Det är gaaanska så många mil mellan Gävle och Kiruna -och båda två ligger i Norrland.
Från riktigt södra norrland kan man ju faktiskt göra dagsutflykter till Stockholm... Såå långt är det inte.
Ibland tycker jag det låter på människor som om de ska så högt upp i landet det bara går, och så förstår man efter ett tag att personen ska till Sundsvall.
Självklart ÄR det en bra bit om man bor långt söderut i landet.
MEN Sundsvall ligger ju faktiskt precis mitt i Sverige! Det är lika mycket Sverige under den staden som det är ovanför... Och som ni ser på kartan längst till höger så ligger just Sundsvall faktiskt i den södra delen av Norrland.
 
Ibland tycker jag också det känns (men det är bara en känsla) som om människor blandar ihop Norrland med Norrbotten. Norrbotten är ett landskap som ligger i Norra Norrland.
 
"Jaha, du är från Norrland."
Skriver inte lika mycket här, eftersom det liksom går in mycket i den tidigare texten.
Men även detta är en fras/fråga/ett konstaterande jag stött på ibland.
Och visserligen bor jag i Norrland. I den norra delen av vårt avlånga land.
Men om man endast skulle svara kort "ja" på den frågan skulle den ge ungefär lika mycket information som om frasen skulle låtit "Jaha, du är från Sverige."
Det ÄR skillnad på om man bor i Lappland/Norrbotten/Västerbotten eller om man bor i Gästrikland.
 
"Åh! Jag älskar Norrländska!"
Måste nog säga att detta är vad jag brukar störa mig mest på när det gäller frågan om Norrland.
Vad är norrlänska för dialekt?
Återigen; Norrland är stort. Halva Sverige stort. Alla här pratar inte likadant. Det finns inte en (1) dialekt som täcker halva Sverige.
Det är inte ens en dialekt per landskap.
Det finns ju typ hur många dialekter som helst inom samma landskap! Och därmed huuur många dialekter som helst i Norrland!
Det finns versioner av samma dialekt på en del platser. 
När människor i de södra delarna av landet "härmar" norrländska så är det Kalixmål som är mest likt.
Men det är inte "norrländska". Det är en Norrländsk Dialekt. Det är en av alla dialekter som existerar i Norrland.
Man pratar inte Kalixmål i Gävle... 
Det är som om man skulle säga att alla i Svealand pratar Stockholmska och kalla det "Sveländska".
Eller att alla i Götaland pratar Skånska, och kalla det "Götländska"...
Norrländska.Är.Inte.En.Dialekt!
 
------------------------------
Sista exemplet i introt tänker jag inte skriva något om, eftersom jag personligen inte stött på just den frågan/frasen.
Det känns bara som en skaka-på-huvudet-grej.
Den största delen av befolkningen bor naturligtvis i landets södra delar, eftersom det är där de största städerna finns. Men det betyder ju inte att Norrland blir en alla-känner-alla-plats.
Som sagt; Norrland är STORT. Stort till ytan, och det bor ändå väldigt mycket människor här, både i större städer och mindre byar. Själv har jag bara besökt en bråkdel av alla städer här uppe. Och i inlandet har jag knappt varit...
-------------------------------
 
Ett stort Tack för att jag fick skriva av mig lite :-)
Och kom ihåg; Norrland är inte EN enda enhet och norrlänska är ingen dialekt.
/ Dear Diary
 
2 år
731 dagar
Älskade Morfar
♥ ♥ ♥ Oändligt saknad; fortfarande och för alltid ♥ ♥ ♥
/ PHOTOS - Food and drink
 
Fettisdag var det idag då. Semmeldagen.
Igår efter jobbet satte jag igång och bakade semmelbullar; egentligen mest för att ha något att fota till bloggen/sociala medier ;-)
Tjuvsmakade även en av dem igår, och de blev riktigt bra. Även om de blev lite kompakta.
Tog med mig några av dem till jobbet idag också.
 
Just nu sitter jag här hemma och gör mest ingenting. Ska strax snabbtvätta håret och invänta att åka till en arbetsplatsträff.
Hoppas ni allihop får en fin fortsatt tisdag!
/ PHOTOS - Food and drink
 
Hittade några halvt bortglömda bilder på kameran från helgens muffinsbak.
Jag brukar inte bli nöjd när jag fotar ätbara saker (tycker det är så svårt med just matfotografering), men på något sätt gillade jag faktiskt dessa. Lite florsocker kan göra mycket ;-P
Satt i alla fall och strögooglade lite under en period i helgen, och hittade receptet på dessa chokladmuffins på den här sidan.
Och så saftiga som de blev så är det garanterat muffins jag kommer göra fler gånger :-)
/ Dear Diary
 
...men inte för oss som jobbar kommunalt. Eftersom vi har den 27:e, så får vi vänta tills måndag på våra pengar.
Dock stör det mig inte nämnvärt, då jag ser positivt på det...
Då alla andra gjort slut på sina pengar (BILDLIGT talat) under "lönehelgskänslan" så har vi andra kvar hela lönen på måndag.
Tills räkningarna är betalda då förståss ;-P Men positivt tänkande var det nu :-)
/ Home&Decoration, Inside my head
 
Ni som följt mig ett tag kommer kanske ihåg att jag i höstas fastnade för det här med decluttering, alltså typ "utrensning" på ren svenska. Jag gillar dock ordet "decluttering" och tycker det passar så bra, därför kommer jag att använda mig av det även om det låter löjligt då jag skriver på svenska.
Med hull och hår satte jag igång och rensade ut typ 65% av allt jag ägde, och för en borderline hoarder som mig var detta ett stort steg.
Ni som följer mig på Instagram och Facebook kommer kanske ihåg kavalkaderna av nostalgigrejer jag publicerade där under en period ;-)
Känner fortfarande att jag inte riktigt är färdig med utrensningsprocessen, då det till viss del fortfarande känns "cluttered" här hemma. Det finns fler saker jag skulle vilja rensa ut, men det får ta den tid det tar. Det måste få ta den tid det tar :-)
 
Idag tänkte jag i alla fall skriva lite om mina reflektioner såhär ungefär fyra månader efteråt.
Har jag ångrat något?
Har jag saknat något?
Har jag ersatt sakerna med något annat?
 
Måste ju faktiskt erkänna att jag gick helt bananas med min decluttering när jag var som mest inne i det. Jag slängde (slängde i detta fall betyder även skänkte bort) till och med saker som jag var osäker på om jag verkligen ville slänga. Men jag hade på mig nostalgiskyddslapparna och verkligen gav bort allting som jag inte använt på länge, eller aldrig använt sedan jag flyttade hemifrån.
Jag hittade till exempel en potatispress jag köpte för typ 8 år sedan "OM jag någon gång skulle behöva en".
Den låg helt oanvänd längst in i ett köksskåp... Den sålde jag på Facebook Köp&Sälj till någon som förhoppningsvis fått mer användning av den. Och jag blev en tjuga rikare ;-)
Självklart förstår jag att detta var väldigt riskabelt. Risken fanns ju naturligtvis att jag skulle ångra mig, och då skulle det vara för sent.
Dock ville jag verkligen inte längre vara fast i att vara en borderline hoarder. Jag kände mig så stressad av allt clutter hemma. Mycket clutter gör ju även att det känns stökigt även om man städat, och jag tror det var just DET som stressade mig mest.
Jag har länge älskat inredning, och de inspirationsbilder jag fastnar för på internet är just de med mycket ljusa, öppna ytor och sparsamt dekorerat. Less is more, liksom. Förutom till jul...
 
Har jag då ångrat något? Har jag saknat något av sakerna jag skänkt/slängt bort och önskat att de fått stanna?
Helt ärligt... Ett stort och klart Nej!
Det är till och med så att jag ibland blivit förvånad över hur lite jag faktiskt tänkt på alla saker jag inte längre äger. Faktiskt så har jag inte en enda gång ens tänkt på något av sakerna som fått gå vidare.
När de fanns i mina ägor hade jag glömt bort att jag hade dem, och när de väl var borta har jag inte saknat dem.
Kanske är det för att jag trots allt fortfarande är i förälskelsefasen av det här med decluttering, men det enda jag känner är bara hur fler och fler stenar lyfter från mina axlar desto fler saker jag gör mig av med.
 
Jag ÄLSKAR att ha det luftigt och tomt runt omkring mig, så har jag då ersatt sakerna med något annat?
Även här är svaret faktiskt nej.
Visst har jag varit frestad när jag varit i någon butik och sett t.ex. någon fin inredningsdetalj, typ snygga ljushållare eller prydnader. Men då har jag verkligen ställt mig två frågor:
 – Behöver jag verkligen det/den här?
 – Är detta något jag kommer att tröttna på efter typ tre månader?
Och oftast är svaret på första frågan "nej" och svaret på andra "ja", och det har slutat med att jag lagt tillbaka prylen i hyllan.
 
Helt ärligt är det också som om jag, på något sätt, har känt mig extra lycklig de senaste månaderna. Som om jag känner mig extra lycklig av att ha det så pass tomt och luftigt omkring mig.
Samlaren (hoarder=samlare) i mig skriker visserligen ibland, men det är något jag väljer att ignorera. Jag vill verkligen inte släppa fram hen igen. Jag vill inte gå tillbaka.
 
Detta inlägg skriver jag INTE för att tvinga på någon annan att rensa ut större delen av sitt hem. Vi är alla olika, och vi trivs med olika stilar. Vi ÄR unika individer, och betydelsen av ordet "unik" skulle ju rivas sönder om vi alla var exakt likadana.
Enda anledningen till att jag skriver inlägget är som sagt att göra en liten uppföljning av hur det ser ut just nu, eftersom det trots allt var en sådan stor omställning i mitt liv.
 
Vad trivs du bäst med -mycket dekorationer/saker runt omkring dig, eller mer minimalistiskt?
Är du en väldigt nostalgisk person, eller har du lätt att göra dig av med saker?
 
Om det finns någon som fortfarande är kvar här efter den här långa texten vill jag bara säga: Tack för att ni ville läsa :-)
Och till er allihopa: Ha en fin dag, så ses vi i nästa inlägg!
/ Uncategorized
 
Först vill jag bara säga att det naturligtvis finns negativa saker i den här stan också, precis som i alla andra städer. Men jag väljer att framhålla det positiva i detta inlägg.
 
Jag brukar ju prata om hur mycket jag vill prova på att flytta någon annanstans i Sverige, eller allra helst utomlands. Och det ÄR verkligen något jag vill prova på. MEN den stad som för alltid har den största platsen i mitt hjärta är min älskade hemstad – Piteå.
Plus att jag tänkte passa på att göra den här listan nu när jag är at a good place in my life ;-)
 
 
 
1. Inte för stort och inte för litet
Okej, är man storstadsmänniska ut i fingerspetsarna kanske man inte ska bo i en småstad som Piteå. Men personligen tycker jag att det här är en stad som "inte är för stor och inte för liten".
Det ÄR en småstad, men samtidigt inte ett sådant samhälle där "alla känner alla".
Man har naturen "runt knuten" oavsett var i kommunen man befinner sig -inklusive stan.
 
2. Trevlig stämning
Frågar man någon annan får man ju säkert ett annat svar, eftersom vi alla har olika referenser och erfarenheter. Men jag kan ju bara skriva utifrån MINA erfarenheter, och jag älskar den allmänna stämningen här i Piteå.
Man brukar ju prata om "Piteandan", på gott och ont. "På ont" är att det som sagt är en småstad, och på sådana platser är det lätt att det blir lite inskränkt.
MEN eftersom jag fokuserar på det positiva här så blir piteandan kännbar på det sättet att det är en sådan trevlig stämning överallt.
På ett sätt tycker jag att Piteå får de positiva effekterna av en småstad men utan att bli en "alla-känner-alla"-ort.
 
3. Bästa kommunen!
Samma sak gäller här; det är ju inte säkert att en annan person skulle svara på samma sätt, utifrån dennes erfarenheter. Men när det gäller MINA erfarenheter så har jag, när jag haft kontakt med kommunen, 99,9% positiva erfarenheter!
 
4. Levande sommarstad
På sommaren lever staden verkligen upp, och det är inte för inte som Piteå fått rykte om sig att verkligen vara en Sommarstad. Under sommaren vill jag inte befinna mig någon annanstans än här i Piteå!
 
5. Mycket att göra för de som gillar vinteraktiviteter
Jag brukar ju som sagt klaga på att min hemstad är så otroligt död under vinterhalvåret. Och visst stämmer det till viss del... MEN det är mest för att jag inte direkt är en vinteraktivitetsmänniska.
Gillar man skidor, slalom, skoter, skridskor eller rent allmänt vinterfriluftsliv skulle jag faktiskt rekommendera Piteå på vintern.
 
6. Bästa skolorna!
De senaste tre åren har Piteå rankats på 1:a plats två gånger och 2:a plats en gång över listan på Sveriges bästa skolkommuner.
Naturligtvis finns det alltid saker att jobba på, men jag känner mig ändå stolt :-)
 
7. Bra förskolor (barnomsorg)
Här är det samma sak också; jag har ju i och för sig ingen direkt erfarenhet av barnomsorgen, annat än att jag jobbat i förskolekök de senaste 1½ året. Och jag har ju inte varit på varenda förkola i kommunen.
MEN av de jag varit på har jag fått så varma och positiva känslor av. Och då måste jag erkänna att jag ändå är ganska kräsen...
 
8. "Det är hit du kommer när du kommer hem"...
...är Piteå kommuns slogan, och nog för att jag är partisk men jag tycker verkligen det stämmer.
Den trevliga stämningen tycker jag gör att det verkligen känns att man kommer hem när man kommer hit.
 
9. Bra lokaltrafik (i alla fall för att vara Norrbotten/Norra Norrland)
Ja, jag tycker bussförbindelserna är bra här i Piteå. I alla fall, som sagt, enligt den erfarenheten jag har.
Naturligtvis beror det på var man ska/var man bor. Ut mot de mindre byarna runt omkring i kommunen är det ju otroligt lång väntetid, med typ två bussturer per dag (eller nåt sånt) till vissa ställen.
Men busstrafiken för själva stan och de närliggande byarna (typ Hortlax, Bergsviken, Öjebyn, Munksund o.s.v.) tycker jag är riktigt bra. Det går bussar ungefär en gång i timmen. En gång i halvtimmen vissa tider på dagarna till vissa platser.
 
10. Framtidsvisioner
Jag kan inte riktigt sätta fingret på något konkret här, utan det är bara en känsla jag har. Kanske för att det investeras så mycket här just nu? För att det byggs så otroligt mycket nytt?
Men någonstans i magen känner jag en positiv känsla när det kommer till framtidens Piteå.
 
 
 
Tänkte avsluta med lite korta fakta om min stad, bara för att ;-) Kanske i och för sig mest intressant om man inte är från Piteå. Bor man här vet man ju redan dessa saker ;-P
Hämtat direkt från Piteå kommuns hemsida (länk till källan)
 
Län: Norrbotten
Ytstorlek: 3 086 km2
Antal invånare: 41 993 (februari 2017)
Avstånd till:   Stockholm 876 km
                      Luleå 55 km
                      Umeå 220 km
                      New York 6332 km (3934 miles)
Storgatan i Piteå var Sveriges första gågata. Gågatan invigdes i augusti 1961.
 
♦ 2021 fyller Piteå 400 år. Stan är dock egentligen äldre, då den först var placerad på platsen för nuvarande Öjebyn, men brann ner och flyttades till var stan ligger nu.
♦ Öjebykyrkan är över 600 år gammal.
♦ Piteå bestod tidigare av 4 st. mindre kommuner (Hortlax kommun, Norrfjärdens kommun, Piteå stad och Piteå landskommun) men gick ihop till en storkommun 1966.
Vid intresse finns mer historia att läsa här.
 
/ Inside my head
 
Blyghet.
Vi kan alla ibland känna oss lite blyga, t.ex. när vi står inför nya situationer.
Men blyghet kan också gå så långt att det blir ett handikapp.
Ett socialt handikapp.
 
Eftersom vi skapat ett samhälle som bygger på att vi själva ska ta för oss av de möjligheterna som finns, så har vi ett samhälle som bygger på normen att ALLA är utåtriktade människor.
Därför är det inte så konstigt att vi som har blyghet som handikapp ofta känner oss utanför; som om vi står på andra sidan fönsterrutan och tittar in, med en enda önskan -att passa in med alla de andra.
 
Här vill jag passa på att också meddela att extrem blyghet är ungefär som med depression; det går inte bara att "rycka upp sig". Att "bara stålsätta sig och ta kontakt med andra människor" går helt enkelt inte.
Det har hänt, när jag försökt "bryta mig in i ett samtal", att min mun öppnats men inget ljud kommit över läpparna.
Känslan är exakt som om en stor potatis stannat halvvägs ner i halsen.
Hur medveten en än är att man INTE kommer göra bort sig, så finns ändå rädslan där. Den går helt enkelt inte att tänka bort, oavsett hur mycket en försöker eller hur ologisk den än må vara.
Det är som med rädslor för allt annat; man vet att det logiskt inte är något att vara rädd för. Men man kommer inte över den där högsta tröskeln.
 
Jag kan inte säga hur många gånger jag innerligt önskat att jag verkligen vågat ge mig in i ett samtal eller en diskussion, men jag har inte fått fram ett enda ljud. Istället har jag stått ett steg bakom/ i utkanten av gruppen och bara lyssnat.
"Tvång" gör det inte heller bättre, eller lättare.
Till exempel att en måste ta kontakt med den och den. För någon som vill hjälpa en person med sin blyghet kanske det kan verka som en bra idé att sätta lite "press". Och i vissa fall kan det kanske fungera.
Men jag kan bara skriva utifrån mina egna erfarenheter, och det går inte att hoppa över steg i den här processen.
Man måste börja i liten skala, och man måste förstå att det kommer att ta lång tid.
I mitt fall har det tagit flera år sedan jag aktivt började jobba på detta, och jag är fortfarande inte i mål.
 
För den utåtriktade är detta förmodligen svårt att greppa. Inget konstigt med det, eftersom en sådan person inte har några problem i kontakten med andra människor.
Det är ofta de personerna som säger/anser att "det är väl bara att göra det och det..."
Men nej; det ÄR inte så bara om man nått graden av handikappande blyghet.
 
Jag har däremot inte social fobi.
Jag får inte panik i offentliga sammanhang, inte ens när min blyghet var som värst.
Jag vill bara påpeka detta eftersom jag verkligen inte vill nedvärdera de som lider av social fobi genom att säga att det är samma sak som att "vara lite blyg".
Lider man av handikappande blyghet kan man naturligtvis även ha social fobi också, men det hänger inte nödvändigtvis ihop...
 
JAG lider inte av social fobi. Tack och lov!
MEN jag vet hur det är att vara så blyg att en blir socialt handikappad.
Jag vet t.ex. hur det är att vara arbetssökande när man lider av extrem blyghet. När man hela tiden hör att man ska vara aktiv och påstridig när det gäller att kontakta företag, men att det blir en ren och skär plåga när man verkligen inte vågar ta kontakt med nya människor.
 
Vändningen i mitt liv kom när jag började på Repris för några år sedan; 2011 för att vara mer exakt.
Där fick jag verkligen ta allting i min egen takt och börja i liten skala. Jag var också omgiven av så trevliga människor vid den tidpunkten, vilket också är en viktig faktor.
På den arbetsplatsen stannade jag till 2013, och då jag fick en sådan pass bra start så har det bara gått uppåt sedan dess. Det har bara gått bättre och bättre.
 
Blyghet går också ofta hand i hand med självförtroende.
Är man riktigt blyg har man ofta också ganska dåligt självförtroende, och mitt låg på botten...
Därför är även det något jag försökt träna upp; och ju bättre det blivit desto bättre har blygheten blivit.
Jag har fortfarande en bra bit kvar – kommer nog aldrig att bli 100% utåtriktad – men jag har fått en del reaktioner de senaste åren som verkligen ger en boost.
Personer jag träffat när jag varit som blygast och sedan träffat igen nu när det blivit bättre, har faktiskt reagerat på skillnaden. Och vissa jag träffat har blivit förvånade när jag berättat om hur blyg jag varit, eftersom blyg inte var deras första intryck.
Detta känns så bra, just eftersom detta är en så långsam process. Faktiskt så pass långsam att jag knappt själv märker av skillnaden.
 
Den här, otroligt långa, texten skriver jag inte för att någon ska tycka synd om mig eller så.
Det är mer så att jag vill förklara hur det är att faktiskt vara så blyg att det blir ett handikapp.
Och att det, även om det tar lååång tid, faktiskt finns hopp. Även om det tar lång tid går det träna upp sig själv  psykiskt. Speciellt om man hamnar bland "rätt sorts" människor; med andra ord människor som hjälper och stöttar och tror på en.
 
Det kommer, mest troligt, att kännas som om ditt liv börjat mycket senare än alla jämnåriga. Och när blygheten börjar släppa kan det också kännas som om du missat hela ungdomen eftersom du inte vågade göra något.
MEN det viktigaste är då att se framåt.
Det förflutna kan man inte göra något åt, och det bästa man kan göra är att släppa taget. För mig tog det tid, men när jag väl släppte greppet om min tonårstid kändes det som en befrielse.
Det är framtiden vi kan påverka.
Vi formas av vårt förflutna, men det betyder inte att vi måste låta det förflutna bestämma vår framtid.
/ Dear Diary, PHOTOS - Still life
 
Just nu känns det liiite mer vårigt här hemma hos mig, då dessa vackra, pastelliga Tulpanerna pryder mitt köksbord. Jag fick faktiskt denna bukett på jobbet idag. Älskar verkligen det ställe där jag är just nu :-D
 
Trevlig fredagskväll på er allihopa!
/ Inside my head
Igår och idag publicerade min bloggvän Annika inlägg på det nostalgiska temat, vilket är något som ALLTID väcker mitt intresse. Jag älskar ju, som ni vet, nostalgi.
Igår handlade hennes inlägg i alla fall om mat från barndomen. Idag blev det en fortsättning med nostalgiskt godis, och det var när jag började skriva min kommentar till det inlägget som min hjärna verkligen började arbeta för högtryckt.
Så detta inlägg är inspirerat av hennes, men då med mina egna minnen :-)
 
 
* * * * *
 
 
TABLETTASKAR
 
 
Vi kan börja med tablettaskar. Det är nog något som har funnits i... alla tider, höll jag på att säga. Storleksmässigt är de ju trots allt bra för barn, då de är ganska små (men ändå tillräckligt stora, om ni förstår hur jag tänker).
Finns väl egentligen inte så mycket att säga om dessa. Det är helt enkelt de askar jag minns från min barndom. Tyckte att Smurf (framförallt den med Smurfina) och Skurt var godast.
Har det för att det fanns en röd "Elefant"-ask också. Kommer inte ihåg vilken smak det var, men om jag minns rätt så gillade jag den röda bättre.
 
 
DENNIS LÖRDAGSGODIS
Tyvärr har jag ingen bild till denna underrubrik, eftersom jag inte hittat det någonstans.
Men när det kommer till sådana färdigmixade lördagsgodispåsar så var det min favorit. Den var förmodligen billigast också, då det alltid var just Dennispåsar som delades ut på t.ex. julfester och så i skolan ;-)
Dennisasken i bilden här ovanför var bland annat en av sakerna i denna påse, och innehållet i den finns faktiskt fortfarande kvar, men i lösviktshyllan. Det är dessa små olikfärgade "pluppar" med fruktsmak. 
 
Av de lördagsgodispåsar som fanns då är det nog bara en som finns kvar idag, och det är Tom&Jerry-påsarna.
Kanske Palle Kuling också, men är inte säker. Det är ju rätt många år sedan jag köpte denna typ av godispåsar...
 
 
ÄR DET HÄR GODIS-GODIS?
 
 
Något som fanns på 90-talet (kanske även på 80-talet och början av 2000-talet?) var godis med mycket annorlunda namn. Hörde man bara namnet funderade man förmodligen på om det verkligen var godis... Det gjorde säkert de vuxna i alla fall ;-)
Ord som Kisseblöjor, Skurtrasor o.s.v. känns ju rent spontant inte som det första man tänker på när man tänker på godis. Only children of the 80´s and 90´s does that... ;-P
 
 
DIVERSE
 
 
Pollypåsen tog jag med bara för att jag hittade en bild med det gamla utseendet. Finns det någon mer som kommer ihåg när de såg ut så?
Bugg... Jag har aldrig varit något stort fan av tuggummi. Inte heller av klubbor, eller överhuvudtaget godis man har i munnen under ett längre tag. Men jag minns att jag ibland köpte dem ändå, då de kostade 50 öre/st.
Kunde inte låta bli, men fick plötsligt upp en replik ur Tre kronor i huvudet... När Abby säger till Taggen: "5 spänn... är ju 10 Bugg" ;-P
Dumleklubbor... Jag vet att jag nyss sagt att jag inte gillade/gillar klubbor, men just Dumleklubbor gillade jag. Kanske för att de inte riktigt är "som andra klubbor". De tog/tar inte lika lång tid att äta upp.
Nu kanske dessa finns kvar än; det är inte något jag brukar titta efter i butikshyllorna. Men det hör till nostalgigodis för mig.
 
Den sista bilden i detta kollage handlar egentligen inte om vilken smak det är på chokladen. Faktiskt så minns jag inte just den här smaken.
Nostalgin ligger närmare i själva förpackningen. Någon mer som kommer ihåg Marabouförpackningarna innan det blev dagens plastomslag? Det var pappersförpackningar med silverfärgad insida.
Det är verkligen nostalgi, och jag önskar faktiskt att Marabou kunde ta tillbaka det! :-)
 
 
GLASSAR SOM HEMGLASS OCH GB GÄRNA FÅR TA TILLBAKA!!!
 
 
Låter bilden tala för sig själv.
 
 
NOSTALGI I FLYTANDE FORM
 
 
Flinta-läsk - Den här hade jag helt, totalt, glömt bort. Det var när jag av en slump snubblade över bilden här på internet som jag faktiskt har ett svagt minne av de här burkarna. Smaken minns jag däremot inget av, men enligt bloggen där jag hittade dem var det passionsfrukt.
Sunkist i trekantig tetra - Det här är nostalgi från när jag var riktigt liten. Tror jag minns dem från 80-talet, så jag var alltså yngre än 6 år.
Festis i GLASflaska - Festis finns ju fortfarande, och har funnits före min tid (som jag förstått det) men just här sitter nostalgin i att flaskorna såg ut precis som på bilden här i kollaget.
Vira blåtira - Läsk med läskigt blå färg som även färgade tungan blå när man drack den. Denna läsk tyckte jag INTE om dock! Även här vet jag att Vira blåtira fortfarande säljs, i alla fall till och från. Men som sagt; nostalgi för min del.
SHIO läsk - Varför kan de inte ta tillbaka den här??? Kan inte riktigt exakt "återskapa" smaken i minnet, men jag har det för att den smakade väldigt friskt. Plus att jag minns att SHIO Lime var mammas favorit, och hon är ingen läskdrickare i vanliga fall.
.
.
.
Och när vi ändå är igång kan vi väl ändå ta en sekund att prata om sista nostalgidrycken på mitt kollage...
Vad sjutton är det för tankar som flyger genom huvudet på en människa när hen kommer på tanken att kalla en läsk för Virgin och sen (för att liksom spä på alltihop) utforma flaskan likt konturerna av en kvinnokropp???
Smaken var det inget fel på; jag vill minnas att det var en god läsk. Men ändå...
Såhär när man ser på allt i backspegeln; vem var det som kom på hela konceptet?
 
 
* * * * *
 
 
Det blev ett ganska rejält nostalgiinlägg såhär på fredagkvällen, men som sagt så älskar jag verkligen nostalgi och kan sjunka hur djupt som helst i ämnet.
Så ett stort Tack till Annika för inspirationen!
Och TACK till ALLA mina läsare som finns kvar här på bloggen trots mina perioder med sviktande bloggning :-D
 
 
* * * * *
Jag vet att jag inte länkat till var jag hittat alla bilder i dessa kollage.
Men jag hittade småbilder utspritt typ överallt, så om någon ser sin
bild här får ni väl säga till så tar jag bort den.