Follow
När jag satt och skrev detta inlägg kände jag att det var en del av det jag gärna ville fördjupa mig lite i, men då inlägget redan var så långt tänkte jag att det fick bli ett separat inlägg för just det här.
 
 
Vad är ett Riktigt jobb?
 
I dagens läge finns det många människor runt om i världen som försörjer sig online.
Det finns många typer av jobb på nätet, men gemensamt är att dessa människor har sin inkomstkälla från arbete på "nätet".
Det är 2018.
Den här typen av arbete är helt normal idag. Det är i alla fall min syn på saken. Min åsikt. Min upplevelse.
Vi lever alla i år 2018.
Och ändå känns det som att det är en skrämmande stor andel människor som anser att sociala medier "inte är ett riktigt jobb". Som inte kan förstå hur och varför det kommer sig att en kan tjäna pengar på att "skriva om sin dag på internet".
 
Att det är SÅ många människor idag som fortfarande lever kvar i åsikten "Gå-ut-och-skaffa-dig-ett-RIKTIGT-jobb-istället". Det spelar ingen roll om en person skulle tjäna kanske 25000kr per månad. Kommer de pengarna från sociala medier så är det inget RIKTIGT jobb.
 
Det känns som att kriterierna för statusen "riktigt jobb" är:
 - Det ska vara ett 7-16, måndag-fredag jobb (alternativt schema som inom t.ex. vården).
 - Det ska generera pengar så pass att en kan försörja sig, men inte mycket mer.
Och tredje och sista punkten som måste uppfyllas:
 - Det får absolut inte vara något du egentligen tycker är roligt. Ett jobb ska BARA vara något du gör som ett måste för att du ska kunna försörja dig. Är det din hobby kan det absolut inte vara ditt jobb!
 
Den åsikten stör mig något enormt!
 
Varför får inte Influencer, Bloggare, Youtuber, Instagrammare klassas som riktiga jobb?
Tiderna förändras. Världen förändras. Världen UTVECKLAS!
Jag anser till 110% att ovanstående titlar ÄR riktiga jobb!
Jag anser att om du arbetar med någonting som du faktiskt tjänar så pass mycket på varje månad att du kan försörja dig (och din familj) på, så ÄR det ett RIKTIGT jobb!
 
Exempel:
En 19-åring har precis gått ut gymnasiet. Hen har en blogg/Youtubekanal.
Det är en driftig person som faktiskt lyckats riktigt bra med bloggen/kanalen, och därmed lyckats ta sig upp så pass att hen tjänar pengar på den. Hen har lyckats så bra att det kommer in stadigt, låt oss säga, 20000kr varje månad.
Är det då bättre att denne ungdom struntar i sin kanal och istället går till Arbetsförmedlingen, där hen endast får ett par tusen per månad i Aktivitetsersättning?
För att sedan kanske lyckas hitta, och få, ett jobb där lönen kanske ligger på 18-19000kr.
Ska hen hellre välja den vägen då, bara för att det är den "riktiga" vägen att gå, till ett s.k. "riktigt" jobb?
När hen har möjligheten att jobba med något hen brinner för och faktiskt kunna bli totalt självförsörjande och självständig direkt efter gymnasiet...
 
"Blogg/Youtube kommer inte att finnas för evigt. Vaaaad ska de göra då, va va va?"
Detta är en vanlig fras jag tycker jag stöter på lite då och då.
Och nej, sociala medier kommer inte att finnas för alltid. Som de ser ut idag.
Allting ändras och förändras. SOM med ALLTING annat!
Men jag tycker inte en ska ta det som en orsak att trycka ner Influenceryrket!
De människor som arbetar som Influencers har kommit dit de är för att de är DRIFTIGA! Faktiskt betydligt driftigare än andra människor!
De skapar kontakter, bygger nätverk, utvecklar kringliggande intressen osv osv. På ett sätt som folk med "vanlig" jobb inte kommer i närheten av.
De är företagare. Entreprenörer.
 
 
Nya tider, nya jobb
 
Jag är ganska säker på att dessa människor, de som uppenbarligen vägrar erkänna Influencer som ett riktigt jobb och säger "Sociala medier kommer inte finnas för evigt"... Det är samma människor som i mitten på 90-talet sa med bestämdhet i rösten "Internet är bara en modefluga!"
 
Arbeten kommer och går hela tiden. Har gjort och kommer alltid att göra.
Det finns så många jobb som idag är socialt accepterade som "riktiga jobb", som en gång i tiden varit nya yrken.
Och yrken som fanns förr i tiden, men som inte finns idag. För att de inte behövs längre.
För att samhället utvecklas hela tiden.
För att världen inte ser likadan ut från århundrade till århundrade.
 
----------------------------------------
Tänkte att jag skulle lista några yrken som passar in i den kategorin.
Alltså sådana som ingen idag ifrågasätter, men som faktiskt inte alltid funnits. Alltså yrken som någon gång i historien varit NYA jobb.
 
Bilmekaniker
Ingen idag ifrågasätter att detta är ett riktigt jobb. Men bilar har funnits i, vad... 120-130 år. Innan dess existerade inte yrket.
 
Elektriker
Samma här. Det fanns en tid (inte överdrivet länge sedan) då vi inte hade elektricitet. Då fanns heller inte detta yrke.
 
Fotograf
Kameror har inte funnits för evigt.
Människor avporträtterades visserligen, men då var det Målare som målade porträttavlor. Fotograf blev ett NYTT yrke i och med att kameran uppfanns.
 
Kirurg
Läkare har visserligen funnits, MEN det fanns faktiskt en tid för länge sedan då de inte visste att det gick att öppna människor för att fixa det som satt på insidan. Och även när de började inse att det gick att öppna människor så fanns inte själva yrket Kirurg.
Och INGEN skulle väl idag säga att det prestigefyllda yrket Kirurg inte är ett riktigt jobb!
 
Pilot och Lokförare
Förr fanns det inte flygplan, och därmed inga piloter.
Före järnvägens uppfinnande behövdes det heller inga lokförare, för det fanns inga tåg.
 
Fabriksarbetare!!!
Detta om något ses väl som ett Riktigt jobb idag, och sedan en lång tid tillbaka!
MEN inte heller det har funnits för alltid.
Innan industrialiseringen och fabrikernas uppkomst... då fanns det ju heller inga FABRIKSarbetare...
 
Lastbilschaufför och Busschaufför
Inga bilar, inga lastbilar, inga bussar = Inga chaufförer...
 
Personlig tränare
Detta är ju till och med ett relativt nytt yrke. Fanns det Personliga tränare ens för 50 år sedan?
Och t.ex. på 1800-talet hade ju människor liiiite annat att oroa sig för än hur vältränade de såg ut...
Men ingen idag ifrågasätter någon som valt att arbeta som Personlig tränare.
 
Webbutvecklare/Webbdesigner
Också ett relativt nytt yrke. Det har ju bara funnits i vad... de senaste 20-30 åren...
Detta är till och med ett sådant jobb som innebär att jobba online, men till skillnad mot Influencer är det ett accepterat yrke. Att jobba med att designa hemsidor är ett accepterat riktigt jobb idag.
 
Förskollärare
Att vara Förskollärare är lika accepterat som att vara Sjuksköterska eller Bilmekaniker, men det är faktiskt också ett relativt nytt yrke. Historiskt sett är ju faktiskt barnomsorgen ny. Genom större delen av historien var det en självklarhet att kvinnorna var hemma och det var deras uppgift att ta hand om barnen. Därför behövdes ju inte heller organiserad barnomsorg. Den kom inte förrän så sent som på 1900-talet, när kvinnorna började ta plats i arbetslivet.
 
 
Alla dessa yrken har som sagt en gång i tiden varit nya.
I takt med att världen förändras förändras också arbetsmarknaden. Yrken tillkommer. Yrken försvinner.
Vi har ingen aning idag om vilka yrken som kommer finnas om 40år. 50år. 70år. 100år. 200år...
Förmodligen kommer det att finnas yrken som innefattar saker som ännu inte är uppfunna.
Och vad tror ni 1700-talsmänniskorna hade sagt, om vi kunde resa tillbaka i tiden och berätta för dem att "Elektriker kommer att vara ett vanligt jobb i framtiden"?
El? Vad är det?
 
Influencer. Bloggare. Youtuber.
Detta är JOBB som existerar idag.
Jobb som människor kan försörja sig på.
De är inte mindre riktiga bara för att deras arena är online.
 
En fråga en kan ställa sig är: Är jag självförsörjande tack vare detta?
Är svaret NEJ: Då är det en hobby.
Är svaret JA: Då ÄR det ett jobb. Ett RIKTIGT jobb.
 
 
Tack för mig!
Jag har hört talas om stället som kallas Blå lagunen förut, men inte vetat var det ligger.
Eller; jag har vetat ungefär, men aldrig tagit mig tiden att leta upp platsen.
Så nu vill jag bara säga; VARFÖR i hela friden har jag inte tagit mig den tiden??
 
Igår, torsdag, gjorde jag i alla fall precis det.
Jag tog bilen och gav mig ut på upptäcktsfärd.
Och efter en stund hittade jag det faktiskt! Det gömda badstället "Blå lagunen", och jag förstår verkligen varför det kallas så.
Nu har jag aldrig varit på badsemester utomlands, men kan tänka mig att känslan är nästan som när en kommer till något sådant ställe och ser vattnet.
 
Helt fantastiskt ställe var detta!
Dessutom endast 10-15 minuters bilväg från mitt hem.
Kan säga att kameran gick varm, och jag kan tänka mig att det är ännu roligare att fota där under solnedgång och soluppgång...
Dock kan jag också tänka mig att det är jobbigt mycket mygg där på kvällar och nätter... Det är ju trots allt mitt i skogen.
 
 
Stay tuned for part 2!
 
Inte bara en gammal låt, utan också min älsklingskommuns officiella slogan.
Jag tror helt ärligt att jag är kär i denna kommun.
Varje gång jag tittar på bilder härifrån, eller bara tänker på min hemkommun är det som om jag får fjärilar i magen.
Och JA, jag ÄR medveten om hur löjligt detta låter. Plågsamt medveten.
Men det gör det inte mindre sant, och jag försöker ju vara så öppen som möjligt här på min blogg.
 
 
 
Piteå
 
Det är hit man kommer när man kommer hem
Jag vet att jag gjort en sådan här lista tidigare i år, men jag behöver bara få ur mig lite tankar igen just nu.
Om du vill komma direkt till listan så hoppa ner till under bilden.
 
Självklart är jag (plågsamt) medveten om att det är en chans på miljonen att få möjlighet till att jobba med en sådan sak som blogg, Youtube eller valfri social media-kanal.
Speciellt här uppe.
Söderut var det länge sedan bloggandet kom, och vid det här laget ÄR det faktiskt ett etablerat yrke (vilket jag tycker är jättebra, men det kan jag skriva mer om senare).
Där är det till och med så att de faktiskt till och med "gått vidare" och t.ex. Youtube och Instagram har i princip gått om bloggandet i storhet.

Här uppe går det tyvärr långsammare för nyheter att slå igenom.
Hur mycket jag än älskar den norra delen av vårt land, så går det inte att ignorera att det trots allt fortfarande är rätt inskränkt här. Speciellt i mindre städer och byar.
Jag tycker det är först nu som jag börjar se bloggar härifrån lite då och då.
Här är bloggandet för tillfället ungefär vad bloggandet var söderut runt 2007-2008. Vi ligger alltså ungefär 10 år efter, vilket ofta känns frustrerande.
 
Synen på bloggande i norr år 2018:
"Blogg? Vaddå skriva om sitt liv på nätet? Är det nåt´  att läsa om de´ ?"
I min del av Sverige tycker jag folk fortfarande är på gå-ut-och-skaffa-ett-RIKTIGT-jobb-nivån...
Inte nu alla förståss; men rent generellt.
 
 
 
Vad jag kommer lista här är de praktiska orsakerna till varför jag vill jobba som bloggare. 
De största anledningarna är naturligtvis att jag så gärna vill maximera den kreativitet jag känner. Att verkligen få möjlighet att utveckla det hade varit en DRÖM.
Den andra stora anledningen är att jag såklart också så gärna skulle vilja bli en Influencer!
Jag skulle så gärna vilja komma upp i att på något sätt vara en förebild för andra människor.
Tror detta bottnar i att jag alltid varit en medelmåtta. Vad jag än har gjort så har jag aldrig kommit upp längre än till medelmåttigt.
Vad det än har gällt; skola/studier, fritidsintressen, jobb, jobbsökande, privatliv med mera... Det spelar ingen roll vad det handlat om; jag har alltid legat där någonstans på mitten av skalan. Medelmåttig.
Uppmärksamhet har jag dock aldrig tyckt om, alltså att egentligen stå i rampljuset. Men jag har alltid önskat att någon gång få vara den som lyckats bäst med något.
I flera år, säkert 8-9, har jag drömt om att en dag kunna "förändra någons liv". Jag vet att det låter flummigt, men det är en hemlig dröm jag haft.
 
 
3 orsaker till varför jag vill jobba som Bloggare/Youtuber
 
1 ♦ Jag vill utnyttja årstiderna till max.
Är medveten om hur ytligt det låter, och som att jag är för lat för att jobba.
Men sanningen är den att jag ÄLSKAR mitt jobb! Jag har INGET emot att jobba, och SPECIELLT inte inom mitt nuvarande yrke!
Men jag skulle vilja vara lite mer "fri" att nyttja årstiderna. Inte vara totalt bunden till endast några veckor på sommaren.
Om vi t.ex. har en fantastisk höst skulle jag vilja hitta på en massa saker utan att vara särskilt tidsbunden (på det sättet en är med ett standardjobb). Plus att jag vill utnyttja det korta dagsljuset vi har på vintern.
Den årstiden då det är mörkt när en åker till jobbet och mörkt när en kommer hem. Då det finns 0% möjlighet att göra saker på vardagarna.
Men som bloggare/vloggare kan en ju dels jobba var som helst. Sådana saker som att hitta på olika aktiviteter gör ju bara det hela till bra content, vilket driver ens kanaler framåt.
Helt enkelt... om t.ex. en sommar är som årets, en riktig utomhussommar, och det blir så att samma väder fortsätter in mot hösten. Då hade det varit så underbart att slippa den där stressen över att sommarledigheten är över. Då kunde en fortsätta utnyttja vädret, samtidigt som en faktiskt jobbade!
 
2 ♦ Säga Adjöss och Goodbye till Arbetsförmedlingen!
Fick jag chansen att arbeta med detta skulle jag nog inte säga upp mig. Faktiskt.
MEN jag skulle på stående fot skriva ut mig från Arbetsförmedlingen.
Även om jag har jobb nu så måste jag ju ändå stå kvar där i och med att det inte riktigt är heltidsjobb.
Men om jag fick glädjen att få jobba med sociala medier behöver jag inte AF.
Jag kan jobba kvar med den arbetsprocenten jag har utan att känna någon press att utöka tiden så fort som möjligt. Det skulle ju faktiskt ge livskvalitén en skjuts också!
Och en sak är säker: Ingenting skulle göra mig gladare än att kunna säga hej då till myndigheter som AF för gott!
 
3 ♦ Friare tider
Jag är förbaskat morgontrött! Plågsamt morgontrött.
Men samtidigt blir jag alltid extra kreativ på kvällarna. Nästan så pass att jag har svårt för att komma mig i säng för att min hjärna arbetar så febrilt.
Men jobbade jag med något som bloggen kunde jag faktiskt börja arbetsdagarna kanske klockan 9:00, och istället jobba längre på eftermiddagarna/kvällarna. Jag kanske hade kunnat jobba till kl. 18-19-20 istället för kl. 16.
Ett plus, i alla fall utifrån vad jag sett, så ser de flesta dagar också olika ut i detta yrke. Tror verkligen att det skulle passa mig, eftersom jag sååå lätt blir rastlös av att göra exakt samma saker månad ut och månad in, år ut och år in. Jag är oftast lite i inre konflikt; jag behöver trygghet samtidigt som jag behöver förändring och variation med jämna mellanrum.
 
 
 
-----------------------------------
Jag har bloggat i snart 11 år.
Jag VET att jag inte kommer att komma längre än där jag är idag; en blogg med max 10 läsare (jag uppskattar ER, men det är ju inte direkt Influencer-antal), ett Instagramkonto där ingen bild kommer över 50 likes och ett halvdött Youtubekonto.
Men drömma bör man annars dör man, eller ;-P
Och drömmer GÖR jag! Mycket! 
Den här veckan har alltså årets PDOL gått av stapeln, och bortsett från en regnskur under onsdagsnatten så kunde vi inte haft mer tur med vädret (vilket kanske i och för sig inte är så konstigt med tanke på vilken sommar vi haft!)
 
I alla fall; i måndags stängdes Sundsgatan i vanlig ordning av och i onsdags startade "festivalen". Sätter ordet "festival" inom citationstecken, eftersom jag inte är riktigt säker på om en kan kalla det en festival. Mer som en "festivalliknande marknad med tivoli". Eller tja, kanske "liten stadsfestival" låter bättre ;-)
Oavsett vilket så älskar jag när Piteå lever upp på det här sättet.
Jag har aldrig varit något stort fan av att gå på PDOL. Jag känner ingen dragning till att tillbringa kvällarna på området.
MEN jag älskar att bo på festivalområdet!
Jag älskar att stå och titta ut genom fönstret när hela Sundsgatan lever upp.
 
Det blev lite bilder från denna helg, men inte överdrivet mycket. Är så svårt att fota (speciellt med systemkamera) när det är människor precis ÖVERALLT! Svårt att fota så att en inte får med någon då...
 
 
 
En sak jag reagerade på var alla glasflaskor som kastats överallt på marken.
I vanliga fall skulle jag nog inte tänkt så mycket på det; då det är vanligt efter sådana här jippon. MEN i år kan jag inte riktigt förstå hur en tänker...
Vi vet att det är eldningsförbud i hela landet, på grund av att det är sååå torrt efter den extrema värmen.
Vi vet också att något så litet som en glasbit KAN orsaka en stor brand om solen skiner rakt på den.
Därför kan jag inte förstå varför inte folk tänker på det, även vid sådana här tillfällen. Eller... speciellt vid sådana här tillfällen.
 
I ungefär ett (1) år nu har jag varit sugen på att prova på detta med s.k. Bullet journaling.
Hittade "fenomenet" vid något tillfälle i samband med att jag kom in mer och mer på videos angående minimalism och simple living, och tyckte direkt att det såg jätteroligt ut. Speciellt med tanke på att jag älskar att vara kreativ, vilket är precis vad en får vara i detta projekt.
 
Det handlar alltså om att en på riktigt från grunden designar sin egen almanacka.
Inte som en gör på t.ex. personligalmanacka.se (vilka jag för övrigt fortfarande älskar), utan med en Bullet journal börjar en med en tom anteckningsbok och bygger upp almanackan med precis det en önskar.
Ultimat för detta projekt är en anteckningsbok med prickar, alltså varken linjerade eller rutade blad.
Naturligtvis går det bra med sådana också, men jag tycker det blir absolut snyggast med de prickiga.
Prickarna blir en hjälp att få till snygga linjer o.s.v. utan att de (prickarna) egentligen syns.
 
Så; jag bestämde mig i alla fall för att använda lite av födelsedagspengarna och köpa en "Bullet journal-anteckningsbok". De är tyvärr ganska dyra; den här på bilden kostade 200 kronor.
Men det var det värt!
Jag är som sagt bara riktigt i början av detta projekt, men jag tycker redan det är jättekul!
Sedan dessa bilder togs har jag dock hunnit lite mer, det är därför det ser så tomt ut på uppslaget.
Ser sååå mycket fram emot att utveckla detta, och att bli bättre på att göra fina rubriker.
 
Hur är det med er? Har ni hört talas om Bullet journaling?
Har ni testat det?
Vad tyckte ni i så fall?
 
 
Av någon anledning har jag svårt att ta mig iväg till stranden på somrarna, även när det är fint väder. Detta beror förmodligen på att jag lätt blir rastlös och klarar därmed inte riktigt av att vara där en hel dag. 
MEN en av dagarna förra veckan kom jag mig i alla fall för att packa kylväskan och ge mig iväg till Sandängesstrandens naturreservat; eller GLÄNTAN som stället heter i folkmun.
Jag är inte säker på att ens alla pitebor vet vad en menar om en säger Sandängesstranden, då ALLA kort och gott bara säger Gläntan...
En sådan här sommar måste en ju nästan tillbringa i alla fall någon dag på stranden ;-)
 
Gläntan är verkligen ett guldkorn här i Piteå.
Det är denna strand större delen av alla Pitebor väljer för sina soliga dagar.
Turisterna åker till Pite havsbad, och piteborna själva åker till Gläntan ;-)
Så visst, det är ingen sådan här-får-du-vara-helt-ensam-strand (vilket många brukar gilla). Fina sommardagar brukar det vistas mycket människor här.
MEN den ÄR så pass stor att det ska mycket till innan det faktiskt upplevs som trångt. Själva stranden är lång och bred, så det går mycket bra att sprida ut sig även om det är mycket folk där.
Det var jättemycket människor där den dagen jag var där, och som ni ser på bilderna ser det ju ut som det är nästan tomt... Det är Gläntans fördel.
 
Detta är sådana bilder jag vill plocka fram om 6-7 månader när höstregnet piskar ute, eller när snön yr utanför fönsterna...
 
 
Jag är inget stort fan av Öjebyn, men när det kommer till solnedgångar och soluppgångar (det senare på dessa bilder) levererar den platsen alltid!
Det är så öppet och "ute på landet"-känsla, vilket gör att det inte är en massa saker som stör.
Igår kväll körde jag verkligen RAKT IN i det här UNDERBARA ljuset!
Höll på att köra av vägen (bildligt talat), så lamslagen blev jag!
 
Bilderna gör verkligheten långt ifrån rättvisa, men det gick helt enkelt inte att fånga skönheten till 100%.
 
 
 
Rallarrosor växer verkligen precis överallt! Jag tycker det blir så fint när det ser ut som rosa hav av blommor :-D
Natten till idag kom jag inte hem förrän 03:30 på morgonen, vilket resulterade i att jag sov till halv ett på dagen.
I vanliga fall hatar jag att sova så länge, men just idag var det sååååååå värt det!
Jag skulle göra om det för en natt till som den här!
Jag får bokstavligt talat ont i magen när jag tittar på alla dessa bilder. HUR kan det ens vara så vackert ute?!?!!!
Jag var nämligen ute på en fotorunda med bilen mitt i natten.
 
Eller rättare sagt hade jag lovat att vara chaufför från en fest, och på vägen dit höll jag på att dö när jag såg allt dis som låg över sommarängarna. Därför grabbade jag tag i kameran direkt jag skjutsat hem personerna i fråga och åkte ut för att låta Mark von Canon jobba!
 
DET HÄR är anledningen till att jag aldrig någonsin kommer lämna Piteå, Norrbotten, Sverige eller ens Skandinavien på livstid. No way!!
Det finns EN plats på jorden som för alltid har en ohotad förstaplats i mitt hjärta, och den platsen heter PITE(Å) !!!
 
Avslutningsvis... kan vi bara prata om vilken SINNESSJUKT BRA sommar vi haft hittills i år!!
Okej, det dippade visserligen lite i juni, men i helhet har den här sommaren sannerligen varit något utöver det fantastiska! Jag ryser av lycka!
Idag har det till och med varit 27-30 grader trots att det varit så gott som övermulet (har dock klarnat upp nu). Dessutom vindstilla, i alla fall här i stan, så det har verkligen varit så varmt!
 
Däremot har jag ju självklart hängt med i problemen med torkan också.
Stora brandrisker. Vattenbrist. Och så vidare.
Dessutom alla bönders stora problem. Hörde på nyheterna (tror jag det var) för ett tag sedan att det i år inte finns tillräckligt med bete för alla djur. Att många bönder tvingas nödslakta, alltså slakta i förväg, endast för att det helt enkelt inte finns tillräckligt med mat/bete till alla djur...
 
 
Nåja, det blev mer text än jag tänkt (som vanligt).
Därför tycker jag att jag slutar babbla nu och säger; Varsågoda! Här kommer en bildbomb från en helt underbar julinatt.
Dessa bilder är fotade ungefär mellan 02:00 och 03:00.
 
 
...så rekommenderar jag att ni läser Så lärde jag mig att älska min kropp.
Boken är skriven av den svenska influencern Linda-Marie Nilsson. En av de bästa förebilderna i Sverige när det gäller kroppspositivism.
Författaren kommer ursprungligen från Skåne, men bor och arbetar numera i Stockholm.
I denna bok beskriver hon sååå bra hur det är att växa upp med en kropp som inte följer samhällsnormen. Tankar, känslor, ord, svårigheter, självhat. Men att det trots allt GÅR att på riktigt börja älska sin kropp för exakt hur den ser ut. Att det går att börja älska sin kropp utan att först klämma in den i en norm som egentligen ingen i vårt samhälle passar in i.
I Linda-Maries bok finns SÅ mycket igenkänning att mina ögon tårats vid flera tillfällen.
 
Så lärde jag mig att älska min kropp är en bok jag så innerligt önskar hade funnits när jag var tio år.
När jag gick in i tonåren.
Under min tonårstid.
Efter min tonårstid.
 
Boken sprider ett så tydligt och klart budskap: Det är inte din kropp det är fel på. Det är samhällets snedvridna syn på hur en ska se ut som det är fel på!
Hittills har samhället lärt oss att "vi är alla unika och det är okej... Så länge vi är unika på rätt sätt".
Vi ska vara unika, men ändå ska vi se ut som kloner av varandra.
 
Vi har alltid satt likamedtecken mellan tjock och ful.
Alla filmer gör det. Alla TV-progam gör det. Alla tidningar gör det. Hela samhället gör det.
Vi har så länge hjärntvättats med att tjock är en känsla; att vi GLÖMT att det faktiskt är ett adjektiv!
En kan inte KÄNNA SIG tjock. KÄNNA SIG smal.
Tjock och smal är två adjektiv; ord som används för att BESKRIVA t.ex. en kroppsform.
Det är som om en blond person skulle säga: "Jag känner mig så rödhårig idag"...
Det finns inget likamedtecken mellan tjock och ohälsosam.
På samma sätt som det inte finns något likamedtecken mellan smal och hälsosam.
 
Men nu ska jag inte rabbla mer om det i just detta inlägg, eftersom jag tycker Linda-Marie skriver sååå mycket bättre om allt det här.
Hittills har jag lyssnat på denna bok säkert fem gånger (jag använder Nextory just nu. Inget samarbete, utan jag gillar den bara) och jag har inte lyssnat på den för sista gången!
 
Så lärde jag mitt att älska min kropp är en bok jag tycker ALLA borde läsa!
Jag tycker helt ärligt att den antingen borde användas i undervisningen på mellanstadiet, eller att alla tioåringar borde få den gratis av skolan. SÅ viktigt tycker jag detta budskap är!
Om JAG hade fått den här boken i min hand som tioåring tror jag innerligt att det hade hjälpt mig så mycket genom puberteten.
Den hade fått mig att känna att jag inte var ensam. Jag hade vetat att det finns fler barn och ungdomar som bär på precis samma känslor som jag.
 
Nu fanns den ju inte när jag var barn, men den finns NU!
Jag hoppas och tror genuint att den kan hjälpa nästa generation (mest) flickor att få växa upp till att verkligen älska sina kroppar precis som de är.
Kanske kan böcker som den här till och med stoppa upp den skrämmande utveckling av ätstörningar och självhat som vi idag ser hos framförallt flickor.
Att en kropp ska bantas, sminkas och göras om redan i lågstadiet för mig helt ärligt att gråta. INGET barn ska behöva ha de tankarna i 7-8 årsåldern!
Okej, INGEN ska behöva gå runt med tankarna på att bygga om sin kropp, men SPECIELLT inte barn i lågstadiet!!
 
 
Avslutningsvis vill jag bara säga detta:

LÄS DEN HÄR BOKEN!!!
 
Du kommer inte att ångra dig!
 
 
Om du bara ska läsa en enda bok i sommar, eller i år, så tycker jag den boken ska heta "Så lärde jag mig att älska min kropp"!
Jag är ganska säker på att dina första tankar efter sista sidan kommer att vara:
 
Varför fanns inte den här boken när jag var 12 år?
 
 
 
Länkar till hennes sociala medie-kanaler:
Youtube
Instagram
Twitter
 
Okej, det är tisdag idag och den här typen av inlägg borde väl egentligen göras på en måndag.
Nu blev det dock såhär, men det gör väl i och för sig ingenting :-) 
I ärlighetens namn har jag faktiskt ingen aning om vad jag egentligen gjorde igår, alltså måndag. Ingenting.
Det känns till och med som att vi har hoppat över en dag...
Det känns som om det var söndag igår...
 
I alla fall så har min födelsedagshelg precis passerat. Hela 34 år blev jag den här gången.
Helt sjukt.
Tänk att det är så mycket som trettiofyra år sedan jag föddes den där sommarnatten på Piteå BB. Ja, på den tiden då BB fortfarande fanns i Piteå. Idag måste föräldrar till Sunderby sjukhus för att föda. Eller ja, så har det varit ganska många år vid det här laget, men men.
Tretton minuter över ett, alltså mitt i natten, föddes jag. Två veckor över tiden.
Har fått berättat för mig att mina föräldrar skulle hyra film tillsammans med ett annat par under lördagskvällen, men väl inne på videobutiken gick vattnet och istället för filmkväll blev det förlossning ;-)
Så söndagen den 8:e juli 1984 klockan 01:13 är jag född.
Det roliga, vilket jag inte ens tänkt på förrän jag började skriva detta, är att min födelsedag i år inföll på samma veckodag som jag faktiskt är född. Söndag.
 
 
 
Under torsdagen och fredagen blev det städning. Måste ju göras speciellt när en vet att det kommer gäster, eller hur ;-P
Dock njuter jag verkligen av hur SMIDIGT det går att till och med storstäda nuförtiden! Sedan jag körde decluttering i mitt hem är det aldrig mycket att städa.
Innan dess tog det hur lång tid som helst att storstäda, och ändå såg det stökigt ut. Bara på grund av att jag hade såååå mycket saker...
Jag har hittills ALDRIG ångrat min utrensning, och jag har hittills inte saknat en enda grej jag slängt ut.
Det enda jag känner är ett lugn jag aldrig känt förut och en enorm glädje så fort jag kommer hem eller vaknar på morgonen.
De enda större sakerna som egentligen ska bort härnäst är matsalsbordet och den gräsliga träfärgade TV-möbeln. Hatar mörka möbler eftersom de slukar så mycket ljus! Vill ha genomgående VITT!
Jag älskar vitt, ljust, öppet och luftigt!
 
 
 
Under fredagen var jag tvungen åka till COOP för att handla lite smått och gott jag behövde till födelsedagsbaket.
Jag var faktiskt ordentlig och skrev en lista över vad jag skulle baka, och en handelslista vad jag behövde från affären. Jag kom till och med ihåg att ta med mig det lilla pappret när jag åkte.
För att, väl framme, upptäcka att jag tagit FEL papper med mig!
Det jag fiskade upp från börsen var inte handelslistan, utan listan över vad jag tänkte baka...
Naaaaaturligtvis! What else is new!?!
 
Däremot; när jag kom hem kollade jag listan, och jag hade faktiskt kommit ihåg allting!
Okej, det låter förmodligen inte som någon big deal för andra, men för mig är det stort. Jag har nämligen världens sämsta minne! Det är rent objektivt så dåligt att det skrämmer mig flera gånger per vecka!
 
 
Och efter en hel lördag vigd åt bakning blev det...
 
...Dumlekakor
 
...Hallongrottor
 
...Chokladbollar
 
...Kanelbullar
 
...Nutellakladdkaka...
 
och så, sist men inte minst...
 
...Jordgubbstårta!
Klart att en måste ha jordgubbstårta när en fyller år mitt i sommaren ;-)
 
 
 
Under min födelsedag på söndagen visade sig också vädret från sin allra bästa sida.
Sol, blå himmel och värme. Vad mer kan en begära?
Detta väder har vi faktiskt fått äran att njuta av också idag, tisdag. Ljuvligt!!
 
 
 
Presenter fick jag också.
Mest sådana där RIKTIGT roliga kuvert! Som vuxen ÄR ju faktiskt de där kuverten roligast att få! Eller vad säger ni ;-)  *Ser dollartecken framför ögonen*
Men av ett av mina syskon fick jag bland annat denna pryl på bilden här ovanför.
Dasspapper med en viss katastrof till president.
Rätt sak på rätt plats, eller hur ;-D
Ska dessutom endast användas efter ett bajsbesök! For the real statement liksom ;-P
 
 
Det var i alla fall lite om min kalasiga helg. Mycket trevligt. Mycket trevligt.
Hoppas att ni också hade en riktigt fin helg!
 
Nu är det länge sedan jag skrev här. Igen. Det var i mitten av juni.
Jag har haft verklig abstinens, men jag har helt enkelt inte haft någon inspiration.
Det märks också att det är sommar, eftersom den senaste kommentaren jag fick här på bloggen kom in den 2:a juni. Alltså lite drygt en månad sedan.
Sommaren är ju den tid då sociala medier generellt går på sparlåga, och för riktigt små bloggar som min betyder det att den står helt stilla (förutom de inlägg som publiceras ibland då´rå).
Att sjunka i läsarantal när en har 10 läsare betyder att en kommer ner till 0.
Inte meningen att klaga i detta inlägg; ville bara förklara lite varför det ekar så tomt.
 
 
 
Istället tycker jag vi går över till lite roligare saker.
Eller rättare sagt; något kul som blev något tråkigt som sedan vände till något kul igen.
Det började såhär...
 
 
Bakgrund
 
Som ni vet har jag ju vid det här laget jobbat ett längre tag i köket på en förskola här i Piteå.
Ett ställe där jag trivts nästan omänskligt BRA! Det är en 1-avdelningsförskola som ligger i en villa, vilket gör att känslan där blir väldigt lugn och familjär. Speciellt i kombination med att de pedagoger som arbetar där är SÅ gulliga människor!
Den enda nackdelen med jobbet är att tjänsten bara är på 56%, alltså 4,5 timmar per dag.
Att det gått runt hittills är tack vare att jag fått stämpla upp (a-kassa) resten av tiden upp till heltid.
Du kan få a-kassa i 300 dagar sammanlagt. Däremot har du 60 s.k. deltidsveckor, alltså veckor då du får jobba och ha a-kassa samtidigt. När dessa veckor är slut, men du har dagar kvar, kan du bara ta ut a-kassa på heltid. Alltså som heltidsarbetssökande.
 
 
Att tacka nej till en tillsvidaretjänst
 
Samma vecka som midsommar fick jag i alla fall ett extremt lockande erbjudande.
Jag blev erbjuden tjänsten på den förskolan. Alltså att den officiellt skulle bli min med en tillsvidaretjänst.
Hade jag endast gått på känslan i det läget hade jag inte ens behövt fundera. Jag hade tackat JA på stående fot. För jag vill verkligen inte sluta där!
Men... såhär är det... ibland kan en inte bara gå på känsla.
Då och då måste en tvinga hjärnan att tänka vuxet och logiskt. Hur mycket det än tar emot.
Det logiska i detta fall är nämligen att jag inte skulle klara mig på en halvtidsinkomst.
Mina deltidsveckor på a-kassan är nämligen snart slut, och då skulle 56% vara den enda inkomsten jag hade.
För om vi ska vara ärliga; vem idag klarar sig endast på en halvtid?
Hade jag levt i ett två-inkomsthushåll hade det förmodligen sett annorlunda ut, men nu gör jag inte det.
Av den anledningen, och efter mycket ångest över midsommarhelgen, tackade jag alltså Nej till denna tjänst.
Hur mycket det än tog emot.
Och det gjorde det. Mycket. Mer än ni någonsin kan ana!!
 
Jag visste också att jag, genom att tacka nej, skulle hamna längst ner på företrädelselistan. Dock skulle jag fortfarande ha kvar mina redan gjorda dagar och hamna högst upp första gången jag skulle tas ut i arbete igen.
Av den anledningen tänkte jag att "okej, då kanske det tar någon vecka eller någon månad. Kanske jag börjar bli utringd igen till hösten".
Jag kunde leva med det, då jag trots allt har stämplingsdagar kvar.
 
 
Belönad
 
Jag gjorde mitt bästa för att försöka få min hjärna att börja landa i beslutet.
Att acceptera det faktum att jag skulle sluta på min nuvarande arbetsplats och att hösten fortfarande såg lite oviss ut (även om alla jag pratat med varit stensäkra på att jag inte kommer stå utan jobb).
Och hur tråkigt det än kändes kunde jag ändå inte låta bli att verkligen känna det som att jag fattat rätt beslut.
 
Det var under måndagen den 25 juni som jag tackat nej till 56%-tjänsten, och det är nu som miraklet i min berättelse kommer...
Redan under tisdagen, alltså dagen efter att jag tackat nej, ringde en av de tre arbetsledarna från Måltidsservice upp mig.
Jag är verkligen så otroligt tacksam över hur förstående de varit allihop över mitt beslut att tacka nej. Jag har världens BÄSTA arbetsgivare!! Det har jag sagt tidigare, och det står jag fast vid!
I alla fall; den arbetsledare som nu ringde upp denna tisdagseftermiddag, erbjöd mig ett långtidsvikariat på en annan förskola! Ända till nyår, alltså hela höstterminen. Till att börja med.
 
Det är visserligen inte en tillsvidaretjänst, som Ringgatan-tjänsten var, MEN skillnaden är att det här nya stället är hela 81%! Jämfört med de 56% jag haft hittills.
56% är lite väl tajt att leva på.
81% går absolut att leva på. Det är inte heltid, men close enough! 1,5h från heltid...
Jag tror verkligen inte att de riktigt kan förstå hur GLAD jag faktiskt blev över att få detta erbjudande!
Hade jag fått erbjudandet öga-mot-öga hade jag nog till och med kramat om den arbetsledare som förmedlade det... 
Att den här förskolan ligger inom samma förskoleområde som "min" tidigare gör ju det hela inte mindre delikat!
Som ni säkert redan listat ut behövde jag ingen betänketid på detta erbjudande!
Jag tackade Ja på stående fot! Jag fick också behärska mig för att inte skrika rakt i luren...
 
Detta betyder att min höst är räddad. Jag vet vad jag ska göra efter sommaren, och faktiskt resten av året.
Efter sommarjouren, alltså när alla förskolor öppnar upp igen, kommer jag att jobba kvar på min nuvarande förskola. Detta känns mycket bra, eftersom det då hunnit komma igång när nästa person ska ta över (vem det blir har jag ingen aning om, och det vet nog ingen än skulle jag tro).
Sedan, vecka 34 (samma vecka som skolorna börjar om), börjar jag på den andra förskolan!
 
Jag är LYCKLIG nu!
Jag tror ingen kommer kunna förstå hur mycket Måltidsservice betyder för mig.
Jag har gjort mitt bästa för att fömedla till dem hur mycket jag uppskattar att få jobba där, men tror inte de någonsin kommer att kunna förstå till 100% HUR mycket de faktiskt betyder för mig!
Av den anledningen att jag helt enkelt inte har förmågan, eller tillräckliga ord, till att förmedla dessa känslor utåt.
Ja, jag vet att det såhär i skrift förmodligen låter väldigt överdrivet och kanske till och med lite löjligt?
Men sanningen är den att det jag formulerar i skrift, helt ärligt, bara är en bråkdel av den glädje jag känner inför Piteå kommun i stort, och Måltidsservice i synnerhet.
 
Från: pitea.se
 
 
 
Den här sommaren...
Verkar solen skina klarare.
Verkar himlen vara starkare blå.
Verkar blommorna lysa extra mycket.
 
Tack Piteå kommun!!!
Jag ber om ursäkt att detta inlägg blir bildlöst, men jag hade inga bra bilder att illustrera med.
Tänkte i alla fall att jag skulle köra på en sådan "10 saker du (kanske) inte visste om mig", och eftersom jag alltid har sååå svårt för att begränsa mig i text så kommer det att bli ett längre inlägg.
Hoppas det inte gör något ;-)
 
 
Here we go..!
 
 
» Jag kunde inte skriva/läsa/plugga i skolan.
 
Kan inte säga att jag egentligen hade dåliga betyg. Eller ja, högstadiebetygen kunde väl varit bättre. Men gymnasiebetygen var faktiskt riktigt bra.
MEN jag kan ärligt inte minnas att jag egentligen jobbade jättemycket när jag var i skolan. Det mesta läste och skrev jag hemma.
 
Jag har alltid älskat att skriva, men jag kunde aldrig koncentrera mig på det när jag satt i skolan. I ett klassrum.
Inte ens när det handlade om "fri skrivning", alltså att skriva någon berättelse/uppsats om vad vi ville. Vilket jag ÄLSKADE!
Men hemma på mitt rum kunde jag sitta och skriva i timmar.
Samma med t.ex. arbeten (typ "forska om något"). Jag fick sällan mycket nerskrivet på lektionerna, utan allt jag gjorde, gjorde jag hemma. I alla fall lite högre upp i årskurserna.

Samma med läsning. Jag har alltid älskat att läsa, men aldrig kunnat koncentrera mig på en bok någon annanstans än hemma.
Till och med om vi hade "Bänkbok" på schemat (alltså att vi satt tysta och läste valfri bok) och det alltså var helt tyst i klassrummet, minns jag att jag inte riktigt kunde koncentrera mig.
Ljud runt omkring mig var distraherande. Men också tystnad var på något sätt distraherande.
 
 
» Jag är så gott som född folkskygg.
 
Okej, naturligtvis är DET en aning överdrivet, men inte sååå mycket ändå.
Jag var rädd för en massa människor som bebis, och när jag var i småbarnsåren var jag typ nästan folkskygg.
Detta är självklart inget jag minns, men har fått det berättat för mig... till exempel om jag satt ute på gården och lekte i sandlådan och det kom dit något annat barn... då släppte jag det jag hade för händer och gick upp på altanen. Istället för att på en tvåårings vis vara nyfiken på andra barn...
Faktiskt så har jag alltid känt mig tryggare och mer tillfreds tillsammans med människor som är äldre än jag.
Jag föredrog alltid hellre att sitta tillsammans med de vuxna än umgås med andra barn, trots att de vuxnas samtal inte direkt var några jag hade förmågan att vara delaktig i.
 
Detta har, som ni vet, följt med mig under hela uppväxten. Men såklart tagit sig uttryck på olika sätt i olika åldrar.
 
 
» Jag jobbade ut tre (3) arbetsböcker på två (2) dagar när jag gick i 3:an.
 
Det fanns en typ av arbetsböcker när jag gick i skolan, vilka var som en "följetong". Efter lite googlande verkar det som att det var läsförståelseböcker.
De hette Äppel, Päppel, Piron, Paron, Kråkan och Tallekvist (som ramsan).
Någon som gått skolan nyligen; Finns dessa böcker fortfarande?

Jag kommer i alla fall ihåg vid ett tillfälle i 3:an, då jag arbetade ut (jag tror det var) tre av dessa inom loppet av 2-3 dagar. Jag har inte heller något minne att jag "hastade" mig igenom dem och därmed slarvade, utan kom bara in i en fokuserad period med just dessa böcker.
 
 
» Jag hatar att ha människor bakom mig.
 
Kan inte svara på varför, men jag tycker det är sjukt obehagligt att ha människor bakom mig. Till exempel om jag står i kö, om jag står mitt i en folksamling o.s.v.
Jag har egentligen inga problem att vistas i t.ex. folksamlingar, men jag hatar att ha människor precis bakom mig.
 
 
» Jag är så disträ att det dränerar min energi att tränga undan det och fokusera på något i vardagen.
 
Jag ber om ursäkt till alla som eventuellt känt det som om jag inte lyssnar om jag fört ett samtal med dem och det verkat som om jag inte lyssnat. För jag gör det.
Jag har dock märkt de senare åren att jag ÄR en väldigt disträ person. Jag måste verkligen anstränga mig för att fokusera när jag pratar med andra och ska hålla mig till ämnet.
Dessutom, om det är längre samtal, glömmer jag lätt bort mycket av det som sagts. Jag har alltid haft dåligt (korttids)minne, men de senaste åren har jag nästan blivit lite rädd för mig själv.
Men jag lovar; Jag kämpar för att bli bättre på detta.
 
Jag märker det i mitt bloggande också.
Ett blogginlägg eller en kommentar på en annans blogg kan ta evigheter att skriva för att jag då och då istället kan sitta och titta ut, leka med något på skrivbordet eller bara börja tänka på något sidospår, som typ vad jag ska lägga in i nästa veckas livsmedelsbeställning på jobbet eller liknande.
Det tar sååå mycket energi att fokusera.
Men det kanske är därför som jag kan sova middag i 2-3 timmar på eftermiddagen, och ändå sedan sova som en stock hela natten ;-P
 
 
» Jag har aldrig haft en bästa kompis.
 
Stämmer. Jag har aldrig haft en bästis.
Under min barndom hade jag inga kompisar.
I låg -och mellanstadiet kunde jag kanske umgås med någon klasskompis någon enstaka gång. OM det var den personen som tog kontakt/initiativet. Eftersom jag var så blyg/folkskygg VÅGADE jag helt enkelt inte ta initiativet. Då kan en ju inte heller förvänta sig att andra ska göra det varenda gång, och det var heller inget jag förväntade mig.
Så jag var helt enkelt ensam.
 
 
» Jag blir aldrig helt nöjd med något jag skapar.
 
Tyvärr är det så.
Jag kan känna mig nöjd med något jag gjort, men jag har aldrig hittills varit 100% nöjd.
Tror det kan vara lite prestationsångest.
Jag har alltid målat upp en bild exakt hur jag vill att något ska se ut, t.ex. en teckning, ett fotografi eller på senare år; en bloggdesign. Men jag har aldrig haft förmågan/kunskapen att leverera upp till den där bilden jag haft i huvudet.
Numera kan jag naturligtvis handskas med detta. Jag kan nöja mig, vara nöjd med, något jag skapat även om det inte ser exakt ut som den bild jag målat upp.
Men SÅÅÅÅ många teckningar/målningar/pyssel jag varit frustrerad över under min uppväxt...!
 
 
» Jag klarar inte att komma igång med en uppgift om det är för lång tid kvar till deadline.
 
Det tydligaste exemplet här går tillbaka till min skoltid. Att komma igång i god tid med läxor eller andra uppgifter var nästan omöjligt, även om jag ofta tänkte att "NU ska jag börja i bra tid och plugga lite varje dag".
Det gick inte.
Säg att vi fick en läxa på måndagen som skulle vara klar på fredagen... Att börja plugga på den redan på måndagen gick inte. Jag kunde verkligen inte koncentrera mig. Tankarna vandrade konstant iväg till annat (ungefär som det jag beskrev lite högre upp här, under att jag är disträ).
Det gick inte, även om jag gjorde mitt bästa för att fokusera.
Däremot, dagen innan läxförhöret, gick det sååå mycket bättre att plugga. Trots att det var en sådan sista-minuten-situation, då en känner att stressen egentligen borde tagit över.
Men tydligen var det ändå det som fungerade bäst för mig... för under hela min skolgång har jag bara behövt göra ett enda omprov, vilket var i 8:an eller 9:an, tror jag.
 
Jag jobbar alltså allra bäst under stress. Måttlig stress. För stressigt klarar jag inte heller av, utan då slår hjärnan ifrån (som förmodligen för alla andra). Men som sagt får det inte vara avsaknad av stress heller.
 
 
» När jag hamnar i en period då jag kollar på en viss serie eller film så är den det enda jag kan kolla på. Klarar knappt av att byta innan den "perioden" är slut.
 
Det är inte så många serier jag hittills fastnat för, och något större filmintresse har jag aldrig haft.
MEN hittar jag något, och hamnar i en period av det, så blir jag nästan besatt. Då är det det enda jag kan titta på, tills den perioden är slut.
Exempel:
De första åren efter att jag flyttat hemifrån var Vänner min favoritserie (I KNOW...!!), och under de åren var den serien det enda jag tittade på. Om och om igen.
Sedan var det 2½ men (I KNOW again..!!!!!).
En sommar var det pjäser från Vallarnas friluftsteater.
En sommar var det Beck-filmer.
De senaste åren har det varit Bones (vilket fortfarande ÄR min största favorit!)
 
Men det är oftast så gott som "en åt gången".
Samma med författare och böcker. Hittar jag en författare som blir min favorit så klarar jag egentligen inte av att läsa några andra böcker än de skrivna av just DEN författaren.
 
 
» Jag AVSKYDDE grupparbeten i skolan!
 
Det här kommer låta som att jag är fruktansvärt egoistisk och egocentrisk, men det är inte menat så.
Men, också under min skolgång, HATADE jag verkligen grupparbeten.
Jag ville inte utforma ett arbete tillsammans med någon annan, och på så sätt kompromissa utseendet på arbetet.
Jag ville helst av allt arbeta själv. Utforma texten själv. Utforma layouten själv. Få det precis som JAG ville ha det.
Samtidigt var jag inte den som dikterade arbetet och bestämde över de andra i gruppen.
Jag var snarare den som inte sa något, utan jobbade med min del av arbetet.
Jag vågade inte komma med förslag.
Jag vågade inte tycka och tänka.
Men så klarade jag heller inte av att känna någon stolthet över det färdiga arbetet, då det inte fanns "någonting av mig" i utformningen.
DÄRFÖR hatade jag grupparbeten, och DÄRFÖR jobbade jag helst för mig själv.