Follow
 
♥ Fick en dos av dessa två småtomtar idag ♥
 
Mysig andra advent på er alla kompisar där ute!
Så har vi då tänt det andra ljuset, och vi är för tusan snart HALVVÄGS mot julafton!
Sakta ner, please!!!
Att december någonsin gått långsamt känns så fruktansvärt avlägset. Numera får en ju nästan vara rädd för att blinka; för gör en det så är väl julen redan över när en öppnar ögonen igen... Jisses alltså!
 
Och ja, också jag börjar känna stressen nu. Framförallt på grund av julklappsinköpen, vilka jag inte ens börjat med. Tänk en jul där en inte behövt tänka på julklappar. Att prova något sådant ställer jag mig sannerligen inte emot.

Men i alla fall...
En kan ju alltid göra sitt bästa för att göra julförberedelserna mysiga också. That´s what it´s all about, after all!
Igår ställde jag till med lite lussebullsbak.
Och som bloggare gåååår det ju inte för sig att strunta i dokumentationen av hela processen, haha ;-P
 
 
Inget fel på jästen i alla fall ;-)
 
Och som vanligt avslutas all bakning alltid med den tråkigaste av uppgifter...
 
Idag har jag tänt två ljus i min fina marmorstake ♥
Alltså! Vilken vädervecka vi har haft!
Tänk att så sent som i tisdags låg inte en enda snöflinga på marken. Allting som kommit förut hade tinat bort, och hela världen var verkligen brun, grå, blöt och MÖRK! Blir ju alltid extra mörkt när det regnat på vintern.
Det var i tisdags.
 
Sedan började det snöa... vilket höll i sig hela onsdagen och halva torsdagen. Plus att det idag började om att snöa på eftermiddagen.
Så från en brungrå värld till vad ni ser på dessa bilder ↓ på bara två dagar.
 
Dock är jag ju, som ni vet, inte direkt något stort fan av snö. Milt uttryckt.
Visst, det kan vara fint att titta på och det kan vara mysigt till jul. Men nej; jag är ingen snömänniska!
Därför kan det gärna få stanna såhär. Denna mängd gör mig inte så mycket. Det är mest mysigt.
Det behöver INTE komma mera!


Har ni fått snö där Du bor?
Gillar Du snö, eller får du också ett sug att bege dig till varmare breddgrader hela vintern?

Detta inlägg finns redan på min nya blogg,
men vad sjutton. Gör väl inget att publicera det
här på Pixeliebloggen också ;-)


December. Jul.
Detta är sannerligen en tid för mys och magi. Finns väl ingen högtid som tindrar så magiskt som just julen? I alla fall för väldigt många av oss på jorden.
Självklart finns det de som inte firar jul, samt de som mår dåligt av olika anledningar under denna högtid. Det är absolut inte meningen att vara exkluderande, men då inlägget kommer handla om en specifik detalj angående julen så vill jag inte sväva ut i hur många trådar som helst.
Det kan göras i andra blogginlägg.

Jag har aldrig varit någon stor filmentusiast, utan har snarare alltid blivit uttråkad eller somnat efter tio minuter när jag försökt se en film.
Dock har en sak slagit mig den senaste tiden, framförallt när jag loggat in på mitt Netflixkonto...
Det är frågan "Huuuur många julfilmer finns det egentligen??"
Jisses alltså!
Mitt "flöde" på Netflix svämmar verkligen över av julfilmer. Det är nästan så att det kommer upp fler julfilmer än vanliga filmer/serier för tillfället...

 
Vad som slår mig är dessutom att alla dessa julfilmer är av typen Du-kan-gissa-dig-till-med-lilltån-hur-den-slutar. Cheesy, gulligull, cis-normativt av typen "följ snygg tjej och snygg kille i ett Hollywood-romantiserat juläventyr".

Och innan någon hinner påpeka det: Ja! Jag vet att det är tanken med julfilmer.
I denna genre står den där tindrande julkänslan som prio ett, och handlingen kommer lite i andra hand. Jag vet att det är meningen att det ska vara lite cheesy.

Men jag kan ändå inte låta bli att fundera...
Går det inte att göra någon lite mer normbrytande julfilm?
Ja, jag vet att det faktiskt finns lite andra julfilmer än just dessa "cheesy" också. Men det jag tänker på är om någon kunde göra en med typ samma innehåll (alltså t.ex. julromantik), men istället för ytterligare ett "vackert cis-par" kanske karaktärerna kunde vara... ett homosexuellt par? Trans? Ickebinära? Familjer som inte enbart består av mamma-pappa-barn?
Men vem vet... kanske finns det? Bara att jag inte hittat dessa filmer?
Jag tycker i alla fall att den stora majoriteten av alla julfilmer en bombarderas med under december handlar om heterosexuella cis-relationer. Inte mycket variation där...

Helt ärligt så är detta inga nya tankar i mitt huvud.
Just julfilmerna har jag nyligen börjat reflektera över, men min önskan om normbrytande film har jag haft länge. Faktiskt långt innan jag fick på mig de feministiska glasögonen. Långt innan jag hade en feministisk analys överhuvudtaget. 

Jag kommer ihåg att redan när jag var yngre, typ i skolåldern, fantiserade jag över hur det skulle vara om någon (eller jag själv då jag alltid gillat att skriva) skrev någon sådan klassisk "prinsessa-prins-saga" men vände på allting i sagan. Vände på alla roller och perspektiv. Hur skulle det bli då?
Att jag tog upp detta var mest för att jag precis insåg att jag nog faktiskt ändå, längre än jag trott, drömt om normbrytande berättelser. Bara det att jag inte kunde just ordet "normbrytande" som 12/13-åring...

Kanske jag skulle försöka mig på att skriva en normbrytande julsaga/berättelse..?
Undrar hur det skulle gå? ;-P


Känner Du till någon romantisk julfilm som är normbrytande (utan att den gör en "big deal" av att den bryter normer)? Jag tar mer än gärna emot tips!
Vad tycker Du om tanken på (fler) normbrytande julfilmer?
Gillar Du julfilmer? Eller undviker du dem helst?

"Jag hade inte alls kunnat gissa att du varit blyg."
Kanske låter det konstigt, men jag har aldrig blivit så glad över en komplimang som just denna.

Kommentaren ovan har jag faktiskt fått flera gånger de senaste 4-5 åren, av flertalet personer jag antingen nyss träffat eller som jag inte träffat på länge.
Mitt hjärta suger åt sig och rangordnar den som den finaste komplimang jag någonsin fått och fortfarande får.
Det är en bekräftelse.
Ett bevis på att allt mitt mentala arbete äntligen bär frukt!
Ett bevis på att andra människor verkligen ser min förändring.

Hela min barndom och hela min ungdomstid var färgad av min blyga personlighet. Den plågade mig konstant när jag dag efter dag aldrig vågade prata i skolan.
När jag kväll efter kväll satt hemma och ÖNSKADE att jag vågade skaffa kompisar för att ha någon att umgås med på fritiden (alltså någon i min ålder utanför familjen).
När mitt 14-åriga jag inte såg ens en strimma ljus i den blyga tunneln, och därmed trodde att jag aldrig någonsin skulle få uppleva saker som mina jämnåriga fick vara med om.
Jag har haft ett handikapp.
Jag har varit blyg bortom introvert.

"Jag hade inte alls kunnat gissa att du varit blyg."
Orden träffar rakt i hjärtat och sprider sig likt värmen från en mysfilt genom kroppen. Varje gång.
Jag är säker på att personerna som formulerar denna mening inte förstår vilken effekt orden faktiskt har på mig.
Jag vill bara uppfinna en tidsmaskin, resa tillbaka till 1998 och berätta det för 14-åriga Erica.
Avslöja att hon som vuxen faktiskt kommer kunna fungera normalt socialt i samhället.
Att hon kommer ha hittat ett jobb där hon stortrivs, och där hon faktiskt vågar ha en kommunikation med andra människor runt omkring sig.


Jag kommer alltid att vara introvert.
Jag tror inte att vår grundläggande personlighet är någonting vi kan ändra.
Eller ja, kanske kan vi det? Jag är ingen vetenskapsperson, så jag har ingen aning.
Men vi är ju introverta eller så är vi extroverta. Jag tror inte det riktigt går att ändra på, och jag är en introvert personlighet. Jag kan aldrig bli extrovert.
MEN vad jag KAN göra, är att träna upp mina sociala förmågor och fungera i samhället på ett sätt jag aldrig kunnat tidigare i mitt liv.
DET har jag bevisat de senaste åren. Främst för mig själv.
Att allt (i alla fall det mesta) går med en vilja av stål, massor med mental träning och framför allt om en låter det ta den tid som behövs. Att stressa fram ett resultat i sådana här situationer leder bara till att allt låser sig.
Eller ja; detta är såklart olika från person till person. Vissa behöver utmanas för att komma framåt. Andra personer, som jag, är sådana att om händelseförloppet stressas fram så tar allt bara längre tid.


Så...
Från att ha varit handikappad av blyghet till att få höra orden "jag hade inte alls kunnat gissa att du varit blyg"... ger en känsla av att jag faktiskt äntligen klättrat upp på prispallen. Det är som att jag vunnit ett pris för alla mina ansträngningar!

Det känns som att NU kan livet äntligen börja!

 
Jag upptäckte nyss en sak och känner att jag måste uppmärksamma det här på bloggen.
Idag är det den 25:e november; en dag som FN instiftat som Internationella dagen för bekämpning av våld mot kvinnor.
Att det ens ska behövas en sådan dag är egentligen helt sjukt, och mitt hjärta går i tusen bitar när jag tänker på den skräck SÅ många kvinnor runt om i världen lever i, och det i sina HEM.
Hemmet som är den plats där alla människor ska ha den mänskliga rättigheten att känna sig som allra tryggast. Den plats som ska vara en frizon från resten av världen.
DEN platsen – HEMMA – är den plats som är allra farligast för kvinnor.
 
Enligt Brå (brottsförebyggande rådet) dödas ca. 13 kvinnor per år av sin partner.
13 kvinnor!
Dessutom är detta oftast resultatet av en LÅNG tid av både fysisk och psykisk misshandel.
Dessa 13 kvinnor är alltså också de som DÖDAS av sin partner. Antalet som lever under hot och våld är SÅ många fler.
Och NEJ! Det är inte så enkelt som att "bara att lämna" heller.
Dessa män börjar ju aldrig med att utöva fysiskt våld. De börjar aldrig med att slå.
Händelseförloppet i en våldsam relation är allt som oftast att det är jättebra i början, för att sedan eskalera mer och mer. Han kan efter ett tag visa tendenser på svartsjuka och misstänksamhet. Han kan börja med att komma med subtila gliringar. Allt i att steg för steg bryta ner kvinnans psyke.
Han blir oftast väldigt kontrollerande, får henne att sluta umgås med vänner och familj.
Ja, helt enkelt isolerar henne.
Att mannen hotar med självmord om kvinnan skulle lämna honom är inte heller ovanligt.
Först när hon är tillräckligt långt nere psykiskt och har tillräckligt låg självkänsla -då börjar den fysiska misshandeln.
Nu har jag tack och lov inga personliga erfarenheter av våld i nära relationer, utan detta är utifrån det jag vet generellt om det.
Mannen gör oftast kvinnan även ekonomiskt beroende av honom till råga på allt annat.
Så nej, det är inte "bara att lämna".
 
Och innan någon besserwisser kommer och flikar in att "det finns faktiskt män som blir misshandlade av kvinnor också..."
Ja, det finns det. Det finns män som misshandlas. Och det finns kvinnor som misshandlar.
MEN fakta är att den allra största majoriteten är MÄN som utövar våld mot KVINNOR!
Mäns våld mot kvinnor är så vanligt att DET är ett stort samhällsproblem världen över!
Jag tycker också det ofta är samma personer som är snabba med att säga "det finns faktiskt kvinnor som misshandlar också", som inte tycker könsmaktsordningen i samhället borde ändras med argumentet att "män är faktiskt starkare" (och då menar de fysiskt)...
 
Enligt Brå dödas i genomsnitt 4 män per år av kvinnliga partners.
Den stora skillnaden är ANLEDNINGEN till mäns respektive kvinnors dödliga våld.
I de fallen där en kvinna dödat sin manliga partner är båda oftast missbrukare, och/eller så beror mordet på att kvinnan under en lång tid innan utsatts för våld av sin partner.
I fallen där en man dödat sin kvinnliga partner är det oftast "slutstationen" av ett långvarigt våldsutövande och kontrollerande beteende. 
 
 
Det finns också ett så skrämmande stort mörkertal när det kommer till mäns våld mot kvinnor.
Detta beror på att sååå många offer aldrig vågar bryta sig loss. De vågar inte lämna honom.
De vågar inte anmäla, utan blir kvar i det våldsamma förhållandet tills... ja... tills det tar död på dem.
Ofta har ju omgivningen ingen aning om vad som händer heller.
Mannen kan vara hur trevlig som helst utåt. Han kan vara social, ha en fasad som "den perfekta partnern".
Hur många gånger har en inte läst/hört om män som åkt dit för kvinnomisshandel där omgivningen stått som stora frågetecken...?
"Han som alltid var så snäll/trevlig/omtänksam/gullig. Hur kan HAN ha gjort något sådant?"
Det läskiga är att det verkligen kan vara vem som helst!
Vi kan alla känna en kvinnomisshandlare, utan att vi vet om det.
På samma sätt som vi alla kan känna en våldtäktsman, utan att vi vet om det...
Det kan vara din vän, din granne, din kollega, din läkare, din brevbärare...
Det kan till och med vara någon i din egen släkt!
 
 
"Ingen form av kontroll och isolering är okej.
Det är olagligt att kontrollera någons e-post, telefon, tvinga eller hota,
stänga in eller låsa ute, vara hemma hos någon utan lov eller förfölja någon.
Att hota med att skada barn, husdjur, ägodelar, att hota om att begå självmord,
eller hota att avslöja någons sexuella läggning eller könsidentitet mot dennas
vilja på till exempel arbetsplats eller för familj är andra exempel på våld.
 
Nedvärderande och kränkande ord om ens person, vänner eller familj, extrem
svartsjuka, att skämma ut sin partner inför andra och förödmjuka henne eller
honom liksom att försätta någon i ekonomisk beroendeställning är också
att betrakta som våld.
 
Att bli skakad, knuffad, släpad, att någon tar stryptag eller hotar med kniv är exempel
på fysiskt våld. Det är våld även om det inte skulle synas några blåmärken eller sår
efter våldet. Att ha sex med någon som sover eller är drogad är en form av sexuellt
övergrepp och är olagligt."
Källa: Brottsofferjouren.se
 
 
Som vi kan se i texten ovan är våld inte bara det uppenbara; fysiska slag och våldtäkter.
Att kontrollera en annan människa, kontrollera dennes e-mail, telefon osv, att hota om saker som självmord, hota att skada barn, djur, personens materiella saker osv. räknas i högsta grad till utövande av våld.
Och ja, i majoriteten av alla fall är det MANNEN som är förövare!
 
 
Och så finns det de som högljutt spottar ur sig att "Feminismen har gått för långt".
Jag säger bara en sak! BULLSHIT!
Så länge vi lever i ett patriarkat där kvinnan är underlägsen mannen så kan inte feminismen gå för långt!
 
 
 
Jag tänder ett ljus för alla kvinnor i vår värld som blivit offer för mäns våld.
Och jag tänder ett ljus för alla kvinnor som fortfarande lever i daglig skräck i sina hem på grund av att de lever med en våldsam och kontrollerande man.
Jag hoppas vi snart får se ett ljus i detta mörker som fått pågå alltför länge redan!
 
 
Igår, alltså lördag, gjorde jag lite småärenden. Eller ja, ärenden och ärenden...
Jag åkte till Backcity och handlade lite småsaker jag behövde och sedan åkte jag till MIO bara för att kolla in läget lite. Det var länge sedan jag var där, och jag har ett presentkort där som "bränner i fickan" ;-)  Nog för att det räcker i typ 9 år till, men ändå. Behöver ju liksom inte vänta nio år med att använda det...
Blev i alla fall inget där den här gången, men jag ides inte stanna så länge heller.
Shopping är liksom inte min grej... Tröttnar så snabbt på att gå i affärer.
 
I alla fall, när jag ändå var i Öjebyn tänkte jag att jag kan ju stanna till vid julmarknaden som denna helg höll till vid Öjebykyrkan.
Tyvärr brukar saker på sådana marknader inte vara något som faller mig i smaken, men kameran följde med och jag kunde ju kanske få några mysiga bilder.
Jag menar; denna marknad kallas "Gammeldags julmarknad" och den ligger dessutom belägen på ett område (kyrka och kyrkstugor) som är över 600 år gamla. Så chanserna för mys-jul-fotografering var ju så att säga rätt goda :-D
Eller; i och för sig vet jag inte hur gamla kyrkstugorna är. Men KYRKAN är över 600 år gammal, och förr i tiden var det ju viktigt att det fanns kyrkstugor i närheten. Så jag gissar att de är något liknande de också.
Jag vet att kyrkan är så pass gammal eftersom den firade just 600-årsjubiléum för ett par år sedan...
 
 
Det fanns en så sööööt häst på området, vilket drog omkring marknadsgäster i en julpyntad vagn.
 
The cute little horsie again! ♥
(Läs denna mening med "bebisröst" ;-))
 
Tjock = Ful
Den "sanningen" har vi matats med, generation efter generation. Och vi matas fortfarande med det.
Vi har byggt upp ett samhälle där ordet ful är en synonym till ordet tjock. Där tjock är det värsta en kan vara; speciellt som kvinna.
Tjock har blivit en känsla...
"Åh, vad jag känner mig tjock", ett uttryck som används för att beskriva en dålig dag. En dag då en liksom känner sig "fulare" och allmänt oattraktiv.
 
Tjock är inte en känsla!
Du kan inte "känna dig" tjock.
Tjock är ett ADJEKTIV!
Och vet du inte vad adjektiv är -gå tillbaka till första klass. Där lär en sig de tre basordklasserna; Substantiv, Adjektiv och Verb.
Tjock är ett adjektiv.
Ett ord som förklarar hur något är.
Du kan inte känna dig tjock.
Du ÄR tjock. Eller du ÄR smal. Eller du ÄR lång. Kort. Mörkhårig. Blond. Brunögd.
 
Jag har varit tjock hela mitt liv. Jag har också tänkt på vikten hela mitt liv, och önskat att jag vore smal. Gjort massvis med försök att gå ner i vikt.
För smal är ju bra. Tjock är dåligt. Tjock vill en inte vara. För tjock är lika med Ful.
Det är så inpräntat i oss att vi inte ens reagerar på hur sjukt det faktiskt är!
Det sitter så djupt rotat i oss att det är en självklarhet att följande mening ses som en komplimang om en gått ner i vikt:
"Vad snygg du har blivit!"
Helt ärligt; det är inte en komplimang!
Det ÄR ett sätt att cementera att tjock faktiskt betyder ful!
 
Det senaste året har jag börjat följa fler och fler s.k. kroppspositiva konton på sociala medier, främst på Instagram.
Och fakta är att en tjock person kan inte lägga ut bilder på sig själv utan att få hatkommentarer.
Inte nu t.ex. jag, som har en så pass liten följarskara, men de som når ut till fler.
Hur många gånger har jag inte sett, där en tjock tjej (alltid tjejer) lägger upp en vanlig bild på sig själv, hur det dräller in anklagande kommentarer i stil med "DU UPPMUNTRAR FETMA!"
Det behöver inte ens stå något annat under selfien än typ "Godmorgon onsdag" eller liknande.
Bara genom att finnas, och visa upp att en finns, uppmuntrar en alltså till fetma om en är tjock.
Det går dessutom inte att "uppmuntra till fetma", eftersom ingen i dagens samhälle vill bli tjock.
Det finns INGEN som aktivt väljer att "nu jävlar ska jag kämpa för att bli fet".
 
En annan kommentar jag sett mycket på kroppspositiva konton är dessa "välvilliga" människor.
"Du borde faktiskt gå ner lite i vikt för hälsan".
No shit! Ungefär som att "den här tjocka personen vet nog inte om att det är dåligt för hälsan att vara tjock. Jag gör en god gärning och berättar det för hen".
Med 99% säkerhet kan jag säga att tjocka människor förmodligen vet MER om hälsa och viktnedgång än smala människor.
Det går inte att SE på en människa och säga hur hen mår!
 
Kroppshetsen har för länge sedan passerat sjuka proportioner.
Och det sjukaste av allt är hur långt ner i åldrarna det gått!
Lågstadiebarn som "vill bli smalare"... LÅGSTADIEBARN (allra flest flickor)!
Lågstadiebarn ska inte behöva tänka på vikt, oavsett omständigheter!
Jag gjorde en story på Instagram för ett tag sedan, angående en annan Instastory jag läst.
Den handlade om vittnesmål efter vittnesmål om skolsköterskor och läkare som helt utan skam säger åt 7-8-åringar att de är för tjocka och "måste tänka på vad de äter".
BVC-läkare(!) som säger åt föräldrar att ge sina barn lättprodukter!
Gemensamt för alla dessa vittnesmål var dessutom att ingen hänsyn togs till barnens övriga livsstil. Det fanns vittnesmål där barn åt normal mat, åt godis bara på lördagar, hade någon sport ett par gånger per vecka och var allmänt aktiva. Men till och med sådana barn hade fått höra "du väger för mycket".
Allt för att vården är så jävla fixerade vid de tre bokstäverna BMI.
BMI säger INGENTING om en människas mående!
BMI säger INGENTING om en människas hälsa!
Det är vikt mot längd. Inget mer; därför kan det bli så missvisande.
T.ex. så kan ju en person som byggt mycket muskler få ett väldigt högt BMI-tal. Kollar en bara på det så kan en sådan person anses som överviktig, eller kanske till och med fet, enligt BMI-skalan.
Jag kan helt ärligt inte förstå varför vården inte, år 2018, bara skrotar BMI.
 
Jag tycker också att det borde vara förbjudet för vårdpersonal att prata vikt med barn.
Är det nu så jäkla viktigt kan de ta det med föräldrarna. Men INTE med barnen.
Tänk dig en 7-åring. Tänk dig att det är ett barn som inte hunnit börja fundera över sin kropp, och speciellt inte att det skulle vara något fel på den.
En helt vanlig, aktiv sjuåring (alltså inte har några fysiska hinder som motverkar aktiviteter) som tycker det är roligt att leka med kompisar, kanske nyligen börjat med någon sport o.s.v.
Helt plötsligt är det dags för kontroll hos skolsköterskan, och denne säger till sjuåringen rakt ut att "du väger mer än du ska. Du måste tänka på hur mycket mat du äter".
Från en sekund till nästa har nu denna sjuåring blivit medveten om att hens kropp inte är normal, utan något som måste göras om för att passa in i samhällets mall.
Sedan funderas det över hur det kommer sig att ätstörningarna ökar lavinartat bland ungdomar...
 
Ja... till att börja med kan vi väl ge f*n i att introducera kroppshets redan hos barn!
Vi kan väl stryka likamedtecknet mellan tjock och ful.
Vi kan väl strunta i att prata om vikt så att barn hör, även när det gäller vår egen vikt.
Vi kan väl låta alla kroppar, oavsett storlek, bara få VARA!
Utan värderingar. Bara vara.
 
 
För några månader sedan gjorde jag mig av med min (person)våg.
Jag tog ett beslut om att aktivt sluta banta och försöka göra om min kropp för att den ska passa in i samhällets snäva normer.
Vill bara påpeka att jag verkligen inte skammar någon som fortfarande är en del av det hjulet. Jag vill bara dela med mig.
Jag kämpar fortfarande när jag ser mig själv i spegeln, men det blir bättre och bättre.
En stor hjälp för mig är att jag följer flertalet kroppspositiva konton på sociala medier.
I mitt flöde är det numera en ström av bilder på kroppar som liknar min. Retuscherade bilder i media är inte längre det enda jag ser. Det ökar mitt självförtroende och min självkänsla på ett sätt att jag nästan kan KÄNNA från dag till dag hur det sker!
 
Här på bloggen har jag raderat min viktminskningskategori jag gjorde när jag åt LCHF, och även alla inlägg som låg i den kategorin.
Det kan faktiskt hända att jag börjar äta LCHF snart igen, men då helt utan fokus på viktminskning. Det skulle i så fall vara för att få alla de andra fördelarna jag fick på den kosten, t.ex. att magen lugnade ner sig och min PCOS rättade till sig.
Däremot kan jag säga att jag aldrig mer kommer blogga om viktminskning och bantning.
Det är inget som ni framöver kommer att behöva läsa om på min blogg.
Och jag kan säga så... att det känns som ett av de bästa bloggbesluten jag tagit hittills.
 
 
Jag har kastat vågen, jag har slutat aktivt banta, jag har inte en aning om vad jag väger...
Och vet ni vad... Jag har aldrig mått bättre än jag gör just precis nu.
True story.
 
 
Tack.
OBS! Bilderna i inlägget är 1 år gamla!
 
 
Satt och letade genom datorn, internet och mina gamla bloggar i jakt på bloggmaterial-inspiration och snubblade då över dessa bilder...
De är exakt ett år gamla; fotade i november 2017.
Tänk så sjukt olika två år kan vara...!
Förra året såg ut såhär ↓ Alldeles vitt överallt.
I skrivande stund, nu 2018, har vi inte en enda snöflinga (snön som kom förut har försvunnit sedan länge).
Lite vitt är det, men det är bara frost. Inte snö.
Och igen... så kollar jag på dessa bilder och det känns inte alls länge sedan jag fotade dem!
 
Och ja, vackert är det. På bild.
MEN med facit i hand ryser jag när jag tänker på förra vintern!!
Dessa bilder var ju trots allt bara BÖRJAN! Detta var LITE snö, jämfört med vad som skulle komma.
Det gröna staketet som syns på några av bilderna låg helt under snön senare under vintern.
Dessutom skulle det ju visa sig att vintern blev så extremt lång. De enorma snömängderna låg kvar ända tills i slutet på april. Inget ovanligt att det är snö kvar då, men det var MÄNGDEN som verkligen var uppseendeväckande.
Ja, ni minns ju vintern 2017/2018...
 
 
💗 Att jag trivs så bra på jobbet att jag inte ens känner någon s.k. söndagsångest.
 
💗 Att jag trivs så bra på jobbet att jag typ inte vill åka hem, även om arbetstiden är slut.
Jag trivs självklart bra hemma också (inga problem där). Men jag har kommit på mig själv upprepade gånger med att faktiskt tänka att "jag vill inte åka hem" i slutet av dagen.
 
💗 Att jag faktiskt känner mig "delaktig" i samhället på ett sätt jag aldrig känt under mitt vuxna liv!
 
💗 Att jobbet ligger så nära hem att det faktiskt är gångavstånd.
 
💗 Arbetstiderna! Jag är visserligen på plats klockan 6:00, men slutar då 13:30.
Okej, visst. Det är inte riktigt heltid, men "close enough" i alla fall med 81,25%.
Jag har alltid hatat att laga mat.
Eller ja, hata är väl ett starkt ord. Men jag har starkt ogillat matlagning.
Det har varit tråkigt, tråkigt, tråkigt! Och bara ett nödvändigt ont.
"Laga mat är något jag aldrig kommer att gilla", brukade jag tänka.
 
Men...

TÄNK vilka oväntade vändningar livet kan ge ändå!
Det är en av de sakerna jag verkligen älskar med livet; att det är så oförutsägbart. Det kan vända på en femöring, och utan att en förstått vad som här står en där med ett intresse som sannerligen inte kunnat förutses.
 
Ni som följer min blogg vet att jag sedan tre år tillbaka arbetar inom Måltidsservice;
närmare bestämt i förskolekök.
Jag älskar verkligen mitt jobb, vilket visar sig bland annat i att jag oftast inte vill åka hem när
jag slutar för dagen.
 
Trots att jag rent tekniskt faktiskt inte lagar maten, så har det här jobbet väckt ett intresse
för matlagning.
Det började med att jag tyckte det var roligare och roligare det här med att fixa olika sallader
till salladsbuffén. Det tycker jag fortfarande är roligt.
Jag älskar att hitta inspiration från olika håll för att sedan testa fixa ihop och servera det.
Jag älskar att lägga ner min tid och "kärlek" på olika sallader och sedan se om de gillas eller inte.
 
Men det gäller inte bara sallader.
Det känns fortfarande konstigt, men jag har blivit förvånadsvärt fascinerad av att kolla in
vad andra gör för mat, hitta inspiration till vad en kan laga samt framförallt att laga till rätter
utan att följa recept. Typ gå på måfå och blanda på känsla vad som kan tänkas passa ihop
med varandra.
 
Egentligen vet jag inte riktigt vad jag vill med detta inlägg.
Tror nog det är mest för att jag, återigen, behöver få ur mig en massa överväldigande
känslor gentemot mitt jobb.
Jag hade aldrig väntat mig detta när jag klev in första dagen på min praktik för tre och ett halvt år sedan. DÅ trodde jag verkligen att det skulle bli en praktik som alla andra jag varit på.
Några veckor där och sedan vidare till nästa...
Men här står jag nu; tre år senare. Fast anställd på ett jobb jag ÄLSKAR! OCH ett nyväckt intresse för matlagning.
 
Jag hoppas innerligt att detta intresse inte svalnar, utan snarare tilltar i styrka allteftersom tiden går.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag vet att det bara är sallader på bilderna i detta inlägg, men jag har tyvärr typ inga matbilder (ännu).
 
 
Gillar ni matlagning? Eller tycker ni bara det är ett nödvändigt ont?
Under den här tiden som jag varit väldigt oaktiv på bloggen har jag i alla fall varit lite mer aktiv på Instagram. Inte nu aktiv så det stör direkt, men mer aktiv än på bloggen i alla fall.
Det betyder att jag mest följt människor där. Jag har haft en ganska "stabil" lista över konton jag följer, varken mer eller mindre. Under en lång tid tog jag typ inte bort någon och jag lade inte till sådär jättemånga.
Jag hade min lista.
 
Men de senaste månaderna har jag faktiskt hittat en del nya konton vilka jag numera följer med stort intresse.
I detta inlägg kommer jag att lista 10 av mina favoriter, och det är allt från sådana jag följt länge till sådana jag nyligen hittat.
 
Tror jag ska sluta babbla nu; tycker vi går direkt in på min lista...
 
 
 
Ladydahmers – Detta konto har jag följt länge, och jag har inga som helst planer på att sluta med det. Att få ha denna människa i instaflödet varje dag är sannerligen helt fantastiskt!
Hon skriver om feminism och genus; två av mina favoritämnen.
Jag har skrivit det en gång tidigare som tips på min Instastory; men alla behöver denna kvinna i sina liv!
 
Assholesonline / LinneaClaeson – Detta är verkligen en stark människa! Så mycket skit och hat hon får ta emot, och ändå står hon kvar och kämpar för mänskliga rättigheter!
En förebild!
 
 
 
Mansbebisar – Jag säger bara en sak... ALLA borde följa detta konto!!
Jag lovar att du blir både arg, upprörd, frustrerad och uppgiven av att läsa alla vittnesmål på detta konto. MEN det ÄR en ögonöppnare utan dess like!
Kontots innehåll går ut på att det är historier ur verkligheten som personer skickat in.
FÖLJ!
 
Realmanbabies – Detta är det engelska systerkontot till ovanstående Mansbebisar.
 
Klasshat – Vi fortsätter med ett till viktigt konto. Även detta är ett jag tycker ALLA borde följa! Speciellt numera, när klassklyftorna bara växer och växer.
Speciellt om en tillhör den privilegierade medelklassen, eller överklassen.
Eller om en helt enkelt är en person som typ tror att en lön på 30000kr/månad är en låg inkomst...
OM det finns någon där ute som av någon anledning skulle påstå att fattigdom inte finns i Sverige... FÖLJ.DETTA.KONTO!
 
 
 
Lindamariie – Av de kroppspositiva konton jag följer på Instagram är detta min favorit. Faktiskt så började jag följa kontot efter att jag läst hennes bok; "Så lärde jag mig att älska min kropp".
 
Jessicahallback och Hejhejvardag – Två konton med olika typer av korta "serieteckningar" med så bra budskap.
 
 
 
Sista kontot i denna favoritlista följer dock inte samma tema som de tidigare.
Det är inte fokuserat på feminism, genus eller kroppspositivism.
Det här är ett fotokonto, men det måste helt enkelt få vara med på den här listan!
 
Kontot drivs av fotografen Elena Shumilova, min favoritfotograf!
Det finns många jag följer som tar underbara bilder, men jag har aldrig hittills hittat någon som lyckas skapa så extremt MAGISKA bilder!
Denna fotograf producerar verkligen magi efter magi efter magi efter magi! Att scrolla i hennes flöde är en fröjd för ögonen.

Helt ärligt; jag fattar fortfarande inte hur hon gör!
Everything in her pictures just screams Perfection!
Pure magic!
 
Följ! Följ! Följ!
 
 
 
 
Ni som följt mig ett tag kommer kanske ihåg att jag för ungefär två år sedan blev väldigt intresserad och nyfiken på den minimalistiska livsstilen. Det var i samband med att jag gjorde min stora decluttering aka utrensning av mina tillhörigheter.
 
Där ett tag plöjde jag Youtube-videos om just utrensning och minimalism.
Under den tiden kom jag även in på "sidospår", men som ändå angränsar till ämnet. Det kunde vara till exempel Zero waste-rörelsen, kemikaliebantning o.s.v.
Men det var inte det som detta inlägg skulle handla om.
 
Ett av dessa angränsande ämnen jag halkade in på var det här med så kallade Tiny houses, alltså "Minihus". Oftast byggda på ett underrede med hjul, typ som en husvagn. Men ändå byggt som ett riktigt hus.
Compact living vet vi ju sedan länge vad det är. Att hitta smarta lösningar för förvaring och liknande när en bor i en liten bostad.
Tiny houses är liksom Compact living "personifierat" (kom inte på något annat ord).
Jag hade mycket väl kunnat se mig själv bo i en av dessa söta små bostäder jag sett i massor av Youtubevideos och bilder.
 
Visst är de söta! :-D
Som riktiga hus på hjul, utan att vara regelrätta husvagnar...
 
 
Och om en tycker de är söta till exteriören...
Det är inget mot insidan av de flesta miniatyrhem jag sett!
 
 
De finns ju självklart i typ hur många utföranden som helst, och lika många färgskalor som vilka andra hem som helst. Men eftersom jag, som ni vet, älskar ljusa hem med mycket vitt så är det sådant jag i första hand tittar på.
Jag älskar t.ex. sådana Tiny homes som har "riktiga" trappor upp till loftet, och där trapporna samtidigt fungerar som förvaring.
En del hem jag sett har "bara" en stege, typ som till våningssängar. Men jag gillar som sagt trappor, likt på dessa bilder jag hittade efter en snabb googling.
 
Som jag skrev så blir jag nästan sugen att bo i ett sådant här hem varje gång jag sitter och tittar på denna typen av bilder.
 
 
Vad tycker Du om s.k. Tiny houses (miniatyrhus)?
Är det något Du skulle kunna tänka dig att bo i? Eller vill du hellre ha mer plats omkring dig?
Jag vet att det är lite sent, då halva månaden redan har gått.
Men tänkte ändå att jag publicerar ett inlägg där jag visar upp vad jag skapat i min BuJo ( = Bullet Journal ). I alla fall hittills. Kan hända att det blir ytterligare lite innan månaden är slut ;-)
 
Har någon av er provat på Bullet journaling?
Jag provade som sagt i somras, efter att ha sett sååå mycket rolig inspiration i ämnet. Både bilder och på Youtube.
Har av någon anledning inte varit inne och sökt efter BuJo´s på Pinterest, men kan tänka mig att det finns en uppsjö av sådan inspiration där också... ;-)
 
Jag är som sagt nybörjare och har heller inte jordens bästa pennor, men ändå tycker jag det är skitkul! Jag älskar verkligen detta sätt att skapa en kalender och jag älskar att se mig själv utvecklas. Speciellt när det kommer till att själv skriva olika typer av typsnitt.
 
Bullet journaling – Absolut ett bra sätt att spruta ur sig kreativitet!
 
 
Gällande texten på vänster sida så syftar jag i detta fall på den mörka årstiden.
Jag är INTE på en mörk plats i livet...!
 
 
Idag har det, som vi alla vet, varit Fars dag.
Många fäder i vårt avlånga land som blivit firande nu under söndagen.
 
I min familj blev det Tacomiddag och tårtfika hemma hos mamma och pappa i Hortlax nu under kvällen.
Dessutom, om jag får säga "kors i taket", så fick faktiskt Canon följa med den här gången. OCH jag kom faktiskt till och med ihåg att fota.
Inte jättemycket, men ändå mer än det brukar bli. Mitt fotograferande har ju liksom legat på grund ett tag...
 
Vad har ni gjort idag?
Hur firar ni er pappa på fars dag?
 
 
 
Kvällens yngsta charmtroll