Ladda ner en gratisdesign Golden Novels Mitt Bloggarkiv
Hittade den här videon.
Tänkvärt...
 
 
Det är inte många filmer jag känner att jag vill betala för att se på bio (även om jag älskar att gå på bio), och därmed är det inte överdrivet många filmer jag längtar efter att de ska komma ut.
Men Hungergamestrilogin är en av dem.
I och med att jag läst böckerna och sett filmerna ett och två, så har jag längtat efter den här; första filmen av sista boken.
Och den här gången har jag till och med läst ut sista boken ett tag innan filmpremiären (förra gången fick jag ju skynda mig ett par dagar innan). Jag vill ju, som ni vet, alltid läsa boken före filmen om filmen är baserad på en bok.
 
Så, imorgon (onsdagen den 19:e) blir det i alla fall ett biobesök. Sverigepremiären av Mocking jay, part 1 :-D
Det betyder att den här kvällen kommer att ägnas framför TV:n för att se de två första filmerna, då det var ett tag sedan. Som ett litet "maraton", kan man säga.
Bio 3:an visar samma sak nu ikväll –de två första filmerna visas efter varandra under kvällen, för att avslutas vid midnatt med nattpremiären av Mocking jay.
På ett sätt hade jag gärna gått på det maratonet (heter det så i bestämd form?), men dels vet jag inte om jag orkar sitta på bio en hel kväll. Och dels kostar det 300 spänn! En film för 120kr är alldeles tillräckligt.
 
Någon mer som ska gå och se Hunger games -Mocking jay imorgon?
 
 
 
Nu var det länge sedan jag skrev ett genusinlägg (länge sedan jag bloggade överhuvudtaget), så jag tänkte att det kunde vara på tiden. Det är ju trots allt en hjärtefråga som jag tänker/funderar på varje dag.
Jag vill bara i förväg ursäkta om texten eventuellt blir lite virrigt skriven. När det kommer till dessa frågor har jag så mycket tankar som snurrar runt i huvudet hela tiden, att det är svårt att få ner dem i skrift. Det är därför jag helst av allt pratar muntligt om det.
 
Det finns speciellt en sak som verkligen stör mig när det kommer till det här...
Det är att ordet "tjej" används som ett skällsord. Har ni inte tänkt på det? Det verkar om om den absolut värsta förolämpningen man kan ge till en kille/man är just "Vilken tjej du är".
Om det är något "dåligt" man gör (oftast sådant som handlar om känslor) så "gör man det som en tjej". Som exemplerna jag skrivit till vänster i bilden här ovanför.
Orden "man" – och liknande – däremot, används för att ge folk komplimanger. "hen ... som en riktig karl" kanske ni hört då och då. Används när en person gjort något positivt.
"Take it like a man", som jag skrivit här ovanför, är ju en sådan sak som betyder att man ska tuffa till sig. För det andra alternativet är ju att man visar känslor, vilket är en svaghet enligt samhället. Och det betyder i sin tur att man "är en tjej/tjejig". Och tjej vill man ju inte vara...
 
Och jag tycker det känns som att man inte får reagera på detta, för då får man himlande ögon tillbaka och blickar/ord som säger typ Men och? Håll inte på och bråka så mycket om sådana småsaker. 
Men det är inte småsaker. Många bäckar små...
 
"Boys will be boys" är också ett uttryck som jag tog med i inläggsbilden, då jag tycker att detta alltid sägs med en positiv underton... det sägs med en charmig ton i rösten. Och ändå används det alltid för att förklara pojkars våldsamhet. Ungefär som "Nåja, det är så pojkar är. De är i alla fall normala när de håller på sådär."
Och vips har vi lärt barnen att pojkar ska slåss, annars är de tjejer (DÄR har vi det igen... "Tjej" är en förolämpning).
 
 
Och att, som flicka, vara en s.k. "tomboy" – alltså pojkflicka – är något att vara stolt över. Men att som pojke vara "tjejig" är pinsamt (främst för föräldrarna...) Detta måste väl ändå lära barnen att det som "hör till pojkarnas värld" är något bra, och det som är "typiskt tjejigt" är något dåligt. 
Folk i samhället reagerar inte direkt när flickor har på sig typiska "pojkfärger" och "pojkkläder", men det är otänkbart att en pojke skulle kunna kläs i t.ex. en klänning.
Varför egentligen?
De flesta kan tänka sig att t.ex. klä sin dotter i byxor/jeans, skjorta, spindelmannentröja o.s.v. Men de kan absolut inte tänka sig att klä sin son i ett glittrigt linne, rosa byxor eller en klänning med volanger.
 
"Jag vill inte att han ska behöva bli retad."
Nej, naturligtvis! Det finns ingen förälder som vill att deras barn ska behöva ta emot glåpord och bli retad. Och inget barn ska behöva ta emot sådant heller.
Men varför retas barn för sådana saker som t.ex. färger och kläder? Kan vi trots allt inte leda det tillbaka till de vuxna? Någonstans har ju faktiskt dessa barn lärt sig att "pojkar kan inte ha rosa/klänning" (eller vad det kan handla om).
I den sekund man föds har man ingen som helst aning om vilka färger/kläder man är förväntad att bära och tycka om. Man vet inte ens vad färger är för något. Så någonstans på vägen är det något som man lär sig...
 
MÅSTE vi verkligen hålla på och sätta "flick/tjej-" samt "pojk/kill-" framför allting? Måste vi verkligen, redan innan barnen får dem i sina händer, bestämma vilket kön som ska leka (o.s.v.) med vad?
Flickfärger. Flickkläder. Flicklekar. Flickleksaker.
Pojkfärger. Pojkkläder. Pojklekar. Pojkleksaker.
Kan vi inte bara säga: 
FÄRGER. KLÄDER. LEKAR. LEKSAKER. 
Det betyder att alla skulle få tycka om precis vad de vill, utan att behöva dras med vetskapen om att man "tycker om fel saker".
 
För som det är idag tycker jag det känns som om det är typ:
För flickor: Hon får naturligtvis tycka om att leka med bilar... bara hon faktiskt förstår att det är en pojkleksak.
För pojkar: Han får naturligtvis leka med dockor... bara han faktiskt förstår att det är en flickleksak. 
Och på så sätt lär vi barnen att de är onormala om de inte tycker om det som de förväntas tycka om.
Speciellt pojkar. 
För som sagt: "Pojkflicka" är en komplimang. "Tjejig" är en grov förolämpning.
Manligt är normen, värd att sträva efter. 
Kvinnligt är något svagt, något som är sämre. 
 
 
UPDATE: Fick en kommentar med en länk till den här videon. Jag har sett den en gång tidigare, men glömde bort den när jag skrev inlägget. Dock passar den så bra, att jag helt enkelt måste lägga in den i efterhand.
Alla borde se den...
 
 
Vad är det jag brukar säga om veckodagarna... veckorna består typ endast av måndagar och fredagar!
Idag är det måndag igen. Vilket betyder att det kommer att vara fredag typ imorgon ;-)
Man hinner inte ens bli "veckotrött".
 
Annars då?
Tja, det kom aningen snö för ett par dagar sedan. Men det har, som tur är, tinat bort igen.
I would LOVE a winter without snow!!
 
Farsdagsmiddag i lördags (en dag för tidigt, jag vet. Men det passade bäst att ta det på lördagen).
Fotografering igår. Och det var verkligen helt underbart att få rasta Canon ordentligt. Han har mest fått ligga och samla damm de senaste månaderna. Tyvärr. 
Jag har velat fota, men inte haft särskilt mycket inspiration. Har ingen aning om varför, då det faktiskt funnits fototillfällen och vackra dagar. 
 
Vi hörs snart igen, vänner!
 
En gammal bild (hösten 2013) för att inte inlägget ska bli bildlöst.
Jag har insett en sak när det kommer till bloggar... Om jag inte kommit in i bloggvärlden skulle jag aldrig ha en susning om alla dessa "matverks/bakverksdagar" (annat än möjligtvis Kanelbullens dag).
Nu under fredagen den 7:e november var det i alla fall Kladdkakans dag, vilket "firades" med sagda bakverk.
Och... som bloggare bara måste man ju blogga om det också... ;-P 
 
Fredag. Igen.
Finns det verkligen inga fler veckodagar än fredagar nu för tiden?
Imorgon är det en hel vecka sedan knivmordet på Sundsgatan begicks. Minnesljus lyser fortfarande upp platsen.
 
Annars har jag nog tyvärr inte så mycket att meddela. Mitt liv har lunkat på som det brukar den här veckan.
Dock kan jag inte riktigt koncentrera mig på att skriva detta, då min hjärna precis försöker komma ihåg den dröm jag hade inatt (vilket i och för sig brukar vara omöjligt).
Jag älskar, faktiskt, att drömma. Men jag hatar sådana nätter då jag först drömmer MYCKET intensivt och typ HELA natten (jag vet att det inte är så, men det KÄNNS så).
Och så fort jag öppnar ögonen är den som försvunnen. Eller; jag kommer ihåg att jag har drömt och nästan vad jag har drömt, men alla detaljer är precis utom räckhåll för minnet.
Ungefär som när man försöker komma på ett speciellt ord, och man "har det på tungan".
 
Jag vet inte varför jag vill komma ihåg den här drömmen.
Det jag kommer ihåg av den var hyfsat läskigt (ingen mardröm, men ändå).
I princip det enda jag vet är att jag kastades runt olika platser, och vid ett tillfälle var jag på väg till Kallax flygplats(?). Men jag kom norrifrån istället för söderifrån och det var som om jag flydde från något, eller någon. Ibland var jag ensam, ibland tillsammans med familjen och ibland var familjen spelad av olika skådespelare.
Drömtydare någon? ;-P
 
Nåja, jag tycker vi avslutar det här inlägget med två bilder jag tog för ett par dagar sedan på det ljusarrangemang jag har stående på vardagsrumsbordet.
Jag hatar verkligen vinterhalvåret, men att tända ljus ÄR mysigt! :-D
 
 
Natten mellan lördag och söndag gick jag och lade mig ganska sent; klockan hann bli en bra bit över midnatt. Precis när jag lagt mig hörde jag ambulanssirener, men jag tänkte inte så mycket på det (händer ju lite då och då att de kör förbi på Sundsgatan). 
Men så upptäckte jag att det började blinka blått mot en av mina fönsterkarmar. 
De måste ha stannat precis utanför, tänkte jag och kunde inte hindra nyfikenheten. Därför gick jag fram till fönstret/balkongdörren och fick syn på två (2) ambulanser med blåljus stående typ 20 meter bort. 
Tyvärr är det ganska mycket träd på Sundsgatan, så jag såg inte exakt vad de höll på med, men gissade att det kanske hänt en bilolycka eller något (det hade snöat ganska rejält under kvällen och det höll på att smälta till slask). 
 
Förutom de två ambulanserna fanns även en polisbil (eller två) på plats precis vid platsen, en bit bort stod en annan polisbil, de höll på att sätta upp sådana blå-vita avspärrningsband och stoppa trafiken på den sidan av vägen.
Det var ett ordentligt pådrag.
Jag vet att jag kanske borde smitit ut med kameran (nyhetsvärdesbilder) men det kändes absolut inte rätt.
 
Det första jag gjorde på morgonen var i alla fall att gå ut på internet och se om det stod något någonstans (prenumererer inte på Piteåtidningen då den är svindyr!) Och det fanns artiklar både på PT:s hemsida, på Expressen och Aftonbladet. Trodde inte nyheter från Lilla Piteå hade så stort nyhetsvärde för sådana rikstäckande tidningar.
Nåja.
 
Det var inte en bilolycka. Det var ett knivmord (alternativt, eller kanske mer troligt; dråp)!
20 meter från min lägenhet.
På öppen gata, en lördagsnatt när alla krogar fortfarande är öppna... blev en person i 25-27 årsåldern knivskuren så pass att han dog av skadorna.
Tydligen är två personer i alla fall gripna och anhållna för mord/dråp.
 
Det är verkligen läskigt när sådant faktiskt händer i ens närhet.
Inte för att Piteå direkt är himmelriket på jorden (ingen stad är perfekt), men det känns ändå konstigt – läskigt – när sådant här händer i vår lilla stad.
Och tjugo meter ifrån mitt hem...
 
 
 
Jag vet vad ni tänker: Samma pumpabild IGEN???
Ja, pyntar man inte inför Halloween eller äger något Halloween-aktigt så får man hålla till godo med det man har; även om det är en enda bild... ;-P
Några trick-or-treatare kommer jag mest troligt inte se idag. Det bor inga barnfamiljer i det här huset, i alla fall inte som jag vet.
 
Men det är också fredag! OCH härligt väder med klarblå himmel! Är svårt att vara nere då (inte för att jag kände mig direkt nere, men i alla fall).
 
Firar ni Halloween?
Hoppas ni får en toppenfredag i alla fall, oavsett vilket :-D
Tidigare idag åkte jag en sväng till Backenområdet. Den vinterjacka jag har är trasig, vilket betyder att jag behöver en ny. Och helst innan det blir -25 grader (håller dock fortfarande tummarna för en lika varm vinter som den förra).
Och man ska verkligen ha tur ibland...
Hittade nämligen jackan på dessa bilder! För 300 spänn! Nedsatt från 800!
Jag tror jag ska köpa en lott...
 
Smutsgrann, jag vet. Men jag har länge velat ha en vit vinterjacka (har bara haft svarta och mörka färger på mina ytterkläder som vuxen). Och med tanke på priset så kommer jag ha råd med en annan också, då jag har riktat in mig på en mörkare färg.
 
Tänkte att jag skulle köra en Throwback Thursday igen, som jag gjorde för några veckor sedan. Okej; jag erkänner... tanken var väl att jag skulle göra det varje torsdag, men ni känner väl mig vid det här laget ;-)
Nåja, bättre blogga när man har något att blogga om än att "bara blogga för att blogga", right?
 
Denna veckas TT tänkte jag skulle handla om Belgien.
Den här veckan är det tre (3) år sedan (TRE ÅR!!!) jag var iväg på utlandspraktik till Scherpenheuvel, Belgien.
SHIT! ÄR det verkligen så länge sedan! Känns ju som det var igår (samtidigt som det känns som att det faktiskt var länge sedan). Tiden är verkligen konstig...
 
Det var i alla fall en tvåveckorsresa; sista veckan i oktober samt första veckan i november.
Vi hade sagolikt vackert höstväder när vi var där. Det var ungefär som en "perfekt Sverigeseptember", då hösten kom senare där nere.
Det var dessutom extra roligt eftersom vi kom från en av de sämsta höstarna här uppe. Minns att det regnade i stort skett HELA årstiden, med undantag från typ 5 dagar (sammanlagt).
 
Nåja, slutpladdrat.
Mindre text, mer bildvisning. Eller vad säger ni?
 
Alla bilder från Belgien är fotade med min gamla kamera (Canon EOS 400D), då 5D:n blev min först i januari 2012.
 
 
Även om fotointresset legat mig varmast om hjärtat under det senaste decenniet så har jag ju också, som ni vet, alltid haft även ett annat stort intresse... att skriva (även om kvalitén på mitt författarskap kan diskuteras).
När jag var liten skrev jag massvis med olika små berättelser, men detta intresse har länge fått stå i skuggan av fotograferingen. Faktiskt så har jag knappt skrivit något på typ tio år; inte sedan jag gick ut skolan.
 
Men nu har intresset bubblat upp lite grann igen. De senaste månaderna har det kliat lite extra i skrivarfingrarna.
Som ni vet startade jag ju en enkom blogg just för skrivande
MEN bloggvärlden är ju trots allt inte författarnas forum (konstigt nog). I alla fall i den svenska bloggosfären. Min erfarenhet är att de flesta inte ids läsa texter som är längre än 10 meningar. "Bilder före text" är svenska bloggvärldens motto, tror jag... Jag skyller på smartphones och läsplattornas intåg i samhället ;-) Många tycker säkert det är jobbigt att läsa långa texter när de ligger på så pass (relativt sett) små skärmar.
 
Men men... hittade i alla fall en sida som heter Wattpad.
En sida speciellt för författande, och hittills älskar jag den. Man kan lägga ut sina egna texter/noveller/berättelser/böcker och man kan läsa/följa andras.
Det jag gillar med sidan är att, till skillnad från bloggvärlden, så de som håller till där är ju faktiskt de personer som tycker om att läsa (och skriva). De som inte har något emot att läsa längre texter.
Jag tror nästan att chanserna är större om man publicerar sina verk där än om man driver en vanlig textblogg.
 
Jag är i och för sig skitnervös när jag lägger ut sådant jag skrivit (speciellt eftersom det var så länge sedan, och eftersom jag inte är på författarnivå), men samtidigt är det riktigt roligt :-)


Det är inte ofta jag deltar i bloggtävlingar, men när priset består av Yankee candle-doftljus kan jag helt enkelt inte låta bli! Så dyrt som det märket är att köpa i butik skulle det vara så underbart att vinna!
Och speciellt som julen snart står för dörren så passar just dessa ljus perfekt, då de är juldofter :-D
Jag håller verkligen, krampaktigt, alla fingrar och tår jag har att jag vinner!

Tävlingen hålls hos ohtina.se.
Som ni vet vid det här laget så är jag ju väldigt ombytlig gällande min bloggdesign. Jag tröttnar snabbt (snabbare än jag vill) och jag vet aldrig riktigt vilken typ av design jag vill ha.
Därför behöver jag nu er hjälp... 
Jag har ju haft den här designen ett tag nu; enspaltsdesignen (alltså ingen sidomeny). På ett sätt gillar jag den, samtidigt som jag ibland kan sakna en "riktig" sidomeny. 
 
Jag håller på med en annan design just nu, men är inte säker på om jag vill lägga in den på bloggen.
Därför frågar jag er:
 
Vilket gillar ni bättre (på min blogg)? En sådan här enspaltsdesign som jag har nu, eller en med sidomeny?
 
För två månader sedan bloggade jag om min så kallade Mirakelblomma. Ni kommer kanske ihåg den?
I december förra året (2013) köpte jag en Julstjärna, som vanligt inför julen. Jag älskar de blommorna, och tycker de är så mycket Jul.
Men det är ju också så att levande växter överlever inte hemma hos mig. Jag överdriver inte, utan jag måste ha konstgjorda växter om jag överhuvudtaget ska kunna ha något grönt här. Gröna fingrar är INTE något jag begåvats med...
T.ex. julstjärnor brukar på sin höjd klara julhelgen, och runt nyår brukar de vara döda (hemma hos mig).
MEN den här har som sagt överlevt. På endast lite vatten då och då växer och frodas den.
Den har varit i princip död två gånger, jag har provat att vattna den och båda gångerna har den rest sig igen.
Den är typ drygt dubbelt så stor som när jag köpte den, och den lever fortfarande -nästa ett år senare.
Mirakelblomma är vad jag kallar den!
 
Tänkte att jag skulle uppdatera lite då och då angående denna, så får vi se hur länge jag lyckas hålla den vid liv.
När det närmade sig ett halvår började jag drömma lite smått om att lyckas hålla den levande i ett år, och det ser verkligen ut som att det kommer lyckas :-D
 
Vaknade upp till detta idag...
Vill inte! Vill inte! Vill inte! Vill inte! Vill inte!
 
Top