Follow
Jag ber om ursäkt att detta inlägg blir bildlöst, men jag hade inga bra bilder att illustrera med.
Tänkte i alla fall att jag skulle köra på en sådan "10 saker du (kanske) inte visste om mig", och eftersom jag alltid har sååå svårt för att begränsa mig i text så kommer det att bli ett längre inlägg.
Hoppas det inte gör något ;-)
 
 
Here we go..!
 
 
» Jag kunde inte skriva/läsa/plugga i skolan.
 
Kan inte säga att jag egentligen hade dåliga betyg. Eller ja, högstadiebetygen kunde väl varit bättre. Men gymnasiebetygen var faktiskt riktigt bra.
MEN jag kan ärligt inte minnas att jag egentligen jobbade jättemycket när jag var i skolan. Det mesta läste och skrev jag hemma.
 
Jag har alltid älskat att skriva, men jag kunde aldrig koncentrera mig på det när jag satt i skolan. I ett klassrum.
Inte ens när det handlade om "fri skrivning", alltså att skriva någon berättelse/uppsats om vad vi ville. Vilket jag ÄLSKADE!
Men hemma på mitt rum kunde jag sitta och skriva i timmar.
Samma med t.ex. arbeten (typ "forska om något"). Jag fick sällan mycket nerskrivet på lektionerna, utan allt jag gjorde, gjorde jag hemma. I alla fall lite högre upp i årskurserna.

Samma med läsning. Jag har alltid älskat att läsa, men aldrig kunnat koncentrera mig på en bok någon annanstans än hemma.
Till och med om vi hade "Bänkbok" på schemat (alltså att vi satt tysta och läste valfri bok) och det alltså var helt tyst i klassrummet, minns jag att jag inte riktigt kunde koncentrera mig.
Ljud runt omkring mig var distraherande. Men också tystnad var på något sätt distraherande.
 
 
» Jag är så gott som född folkskygg.
 
Okej, naturligtvis är DET en aning överdrivet, men inte sååå mycket ändå.
Jag var rädd för en massa människor som bebis, och när jag var i småbarnsåren var jag typ nästan folkskygg.
Detta är självklart inget jag minns, men har fått det berättat för mig... till exempel om jag satt ute på gården och lekte i sandlådan och det kom dit något annat barn... då släppte jag det jag hade för händer och gick upp på altanen. Istället för att på en tvåårings vis vara nyfiken på andra barn...
Faktiskt så har jag alltid känt mig tryggare och mer tillfreds tillsammans med människor som är äldre än jag.
Jag föredrog alltid hellre att sitta tillsammans med de vuxna än umgås med andra barn, trots att de vuxnas samtal inte direkt var några jag hade förmågan att vara delaktig i.
 
Detta har, som ni vet, följt med mig under hela uppväxten. Men såklart tagit sig uttryck på olika sätt i olika åldrar.
 
 
» Jag jobbade ut tre (3) arbetsböcker på två (2) dagar när jag gick i 3:an.
 
Det fanns en typ av arbetsböcker när jag gick i skolan, vilka var som en "följetong". Efter lite googlande verkar det som att det var läsförståelseböcker.
De hette Äppel, Päppel, Piron, Paron, Kråkan och Tallekvist (som ramsan).
Någon som gått skolan nyligen; Finns dessa böcker fortfarande?

Jag kommer i alla fall ihåg vid ett tillfälle i 3:an, då jag arbetade ut (jag tror det var) tre av dessa inom loppet av 2-3 dagar. Jag har inte heller något minne att jag "hastade" mig igenom dem och därmed slarvade, utan kom bara in i en fokuserad period med just dessa böcker.
 
 
» Jag hatar att ha människor bakom mig.
 
Kan inte svara på varför, men jag tycker det är sjukt obehagligt att ha människor bakom mig. Till exempel om jag står i kö, om jag står mitt i en folksamling o.s.v.
Jag har egentligen inga problem att vistas i t.ex. folksamlingar, men jag hatar att ha människor precis bakom mig.
 
 
» Jag är så disträ att det dränerar min energi att tränga undan det och fokusera på något i vardagen.
 
Jag ber om ursäkt till alla som eventuellt känt det som om jag inte lyssnar om jag fört ett samtal med dem och det verkat som om jag inte lyssnat. För jag gör det.
Jag har dock märkt de senare åren att jag ÄR en väldigt disträ person. Jag måste verkligen anstränga mig för att fokusera när jag pratar med andra och ska hålla mig till ämnet.
Dessutom, om det är längre samtal, glömmer jag lätt bort mycket av det som sagts. Jag har alltid haft dåligt (korttids)minne, men de senaste åren har jag nästan blivit lite rädd för mig själv.
Men jag lovar; Jag kämpar för att bli bättre på detta.
 
Jag märker det i mitt bloggande också.
Ett blogginlägg eller en kommentar på en annans blogg kan ta evigheter att skriva för att jag då och då istället kan sitta och titta ut, leka med något på skrivbordet eller bara börja tänka på något sidospår, som typ vad jag ska lägga in i nästa veckas livsmedelsbeställning på jobbet eller liknande.
Det tar sååå mycket energi att fokusera.
Men det kanske är därför som jag kan sova middag i 2-3 timmar på eftermiddagen, och ändå sedan sova som en stock hela natten ;-P
 
 
» Jag har aldrig haft en bästa kompis.
 
Stämmer. Jag har aldrig haft en bästis.
Under min barndom hade jag inga kompisar.
I låg -och mellanstadiet kunde jag kanske umgås med någon klasskompis någon enstaka gång. OM det var den personen som tog kontakt/initiativet. Eftersom jag var så blyg/folkskygg VÅGADE jag helt enkelt inte ta initiativet. Då kan en ju inte heller förvänta sig att andra ska göra det varenda gång, och det var heller inget jag förväntade mig.
Så jag var helt enkelt ensam.
 
 
» Jag blir aldrig helt nöjd med något jag skapar.
 
Tyvärr är det så.
Jag kan känna mig nöjd med något jag gjort, men jag har aldrig hittills varit 100% nöjd.
Tror det kan vara lite prestationsångest.
Jag har alltid målat upp en bild exakt hur jag vill att något ska se ut, t.ex. en teckning, ett fotografi eller på senare år; en bloggdesign. Men jag har aldrig haft förmågan/kunskapen att leverera upp till den där bilden jag haft i huvudet.
Numera kan jag naturligtvis handskas med detta. Jag kan nöja mig, vara nöjd med, något jag skapat även om det inte ser exakt ut som den bild jag målat upp.
Men SÅÅÅÅ många teckningar/målningar/pyssel jag varit frustrerad över under min uppväxt...!
 
 
» Jag klarar inte att komma igång med en uppgift om det är för lång tid kvar till deadline.
 
Det tydligaste exemplet här går tillbaka till min skoltid. Att komma igång i god tid med läxor eller andra uppgifter var nästan omöjligt, även om jag ofta tänkte att "NU ska jag börja i bra tid och plugga lite varje dag".
Det gick inte.
Säg att vi fick en läxa på måndagen som skulle vara klar på fredagen... Att börja plugga på den redan på måndagen gick inte. Jag kunde verkligen inte koncentrera mig. Tankarna vandrade konstant iväg till annat (ungefär som det jag beskrev lite högre upp här, under att jag är disträ).
Det gick inte, även om jag gjorde mitt bästa för att fokusera.
Däremot, dagen innan läxförhöret, gick det sååå mycket bättre att plugga. Trots att det var en sådan sista-minuten-situation, då en känner att stressen egentligen borde tagit över.
Men tydligen var det ändå det som fungerade bäst för mig... för under hela min skolgång har jag bara behövt göra ett enda omprov, vilket var i 8:an eller 9:an, tror jag.
 
Jag jobbar alltså allra bäst under stress. Måttlig stress. För stressigt klarar jag inte heller av, utan då slår hjärnan ifrån (som förmodligen för alla andra). Men som sagt får det inte vara avsaknad av stress heller.
 
 
» När jag hamnar i en period då jag kollar på en viss serie eller film så är den det enda jag kan kolla på. Klarar knappt av att byta innan den "perioden" är slut.
 
Det är inte så många serier jag hittills fastnat för, och något större filmintresse har jag aldrig haft.
MEN hittar jag något, och hamnar i en period av det, så blir jag nästan besatt. Då är det det enda jag kan titta på, tills den perioden är slut.
Exempel:
De första åren efter att jag flyttat hemifrån var Vänner min favoritserie (I KNOW...!!), och under de åren var den serien det enda jag tittade på. Om och om igen.
Sedan var det 2½ men (I KNOW again..!!!!!).
En sommar var det pjäser från Vallarnas friluftsteater.
En sommar var det Beck-filmer.
De senaste åren har det varit Bones (vilket fortfarande ÄR min största favorit!)
 
Men det är oftast så gott som "en åt gången".
Samma med författare och böcker. Hittar jag en författare som blir min favorit så klarar jag egentligen inte av att läsa några andra böcker än de skrivna av just DEN författaren.
 
 
» Jag AVSKYDDE grupparbeten i skolan!
 
Det här kommer låta som att jag är fruktansvärt egoistisk och egocentrisk, men det är inte menat så.
Men, också under min skolgång, HATADE jag verkligen grupparbeten.
Jag ville inte utforma ett arbete tillsammans med någon annan, och på så sätt kompromissa utseendet på arbetet.
Jag ville helst av allt arbeta själv. Utforma texten själv. Utforma layouten själv. Få det precis som JAG ville ha det.
Samtidigt var jag inte den som dikterade arbetet och bestämde över de andra i gruppen.
Jag var snarare den som inte sa något, utan jobbade med min del av arbetet.
Jag vågade inte komma med förslag.
Jag vågade inte tycka och tänka.
Men så klarade jag heller inte av att känna någon stolthet över det färdiga arbetet, då det inte fanns "någonting av mig" i utformningen.
DÄRFÖR hatade jag grupparbeten, och DÄRFÖR jobbade jag helst för mig själv.
 
Från linne till jacka

Ja, vi börjar väl med vädret. I am Swedish, after all... ;-P
Sommaren tog sannerligen en paus!
Hela Maj hade hela Sverige verkligen en värmebölja som heter DUGA! Det var inte ens vår, utan det var i stort skett högsommar. Det fortsatte även de två första dagarna i Juni, och jag började nästan hoppas på att hela månaden skulle fortsätta så.
Men nej. Så blev det naturligtvis INTE.
Redan runt 3-4:e juni hade värmeböljan sprungit och gömt sig.
Efter att hela föregående månad varit van vid att temperaturerna legat på över 20 grader, dippade det ner till runt 13-14 grader. Där har det legat sedan dess. Dessutom har det blåst en del, så det har verkligen känts kallt.
Usch!
 
Jag har förstått att vissa platser i landet har fortsatt att få njuta av sol och värme, men som sagt; inte vi här uppe. Vi var tvungen börja om med jacka, efter en månad av bikiniväder.
Det jag är mest rädd för är att sommaren är över för i år. Att vi "gjort bort" sommarvädret och att resten av sommarmånaderna blir kalla, gråa och regniga.
Jag HOPPAS så mycket att sommaren - den riktiga sommaren - ska komma tillbaka snart. Att denna köldknäpp bara är tillfällig. 
Å andra sidan är ju det här kyligare vädret helt normalt Juniväder, så vem vet...
Vi får tänka positivt och hålla tummarna för att 3:e juni inte var årets sista sommardag.
 
Den blå himlen har gjort tappra försök flera gånger att tränga igenom det tjocka molntäcket,
men har aldrig lyckats. Junimolnen är helt enkelt för envisa.
 
 
Bloggens framtid
 
Sorry att det låter lite väl dramatiskt, men det är helt enkelt så att jag just nu är inne i en av de där perioderna då jag funderar på om det är värt att blogga. Eller om jag ska låta den här sidan ebba ut.
Det känns dock jobbigt av tre anledningar:
1. Det är den blogg jag skrivit på längst.
2. Det är den blogg jag känner mig allra mest hemma på.
3. Jag tycker, trots allt av någon anledning, fortfarande att det är så kul att blogga.
 
Men eftersom jag numera bloggar så att säga bara för mig själv har jag funderat på två alternativ:
1. Sätta lösenord på den här bloggen och på så sätt göra om det till en ren och skär dagbok, men i digital istället för fysisk form.
2. Lägga ner eller ta bort den här bloggen helt och starta en ny blogg som jag i sin tur gör till en lösenordsskyddad digital dagbok.
Anledningen till att jag ens funderar i de banorna om en digital dagbok är för att jag provat hur många projekt Fysisk Dagbok hur många gånger som helst, och jag klarar inte av att hålla sådana flytande.
Att skriva på datorn fungerar mycket bättre. 
 
Jag vet inte hur det kommer bli.
Kanske är det så att det här bara är en vanlig period av "det känns meningslöst att blogga". Jag hoppas det, för då vet jag att det går över.
Men det kan också vara så att det verkligen är tid att sluta. Att på allvar inse att bloggen egentligen redan är död.
Tror nog att tiden får utvisa hur det blir i den här frågan.

Jag vet att statistiken för alla bloggare brukar dippa under sommaren.
Men för en bloggare som "bara" har 10 läsare känns det lite tråkigare än om en har 5000 läsare.
Att tillfälligt minska med kanske 1000 läsare om en har 5000/dag betyder att en i alla fall har 4000 kvar.
Men att gå från 10 läsare till kanske 0-3 känns lite jobbigare.
NATURLIGTVIS ska en egentligen inte titta på statistiken, men det ÄR trots allt så att ju mindre blogg en har desto svårare är det att låta bli. Sommardipparna BLIR mer påtagliga för en liten blogg.
 
 
Tack för att jag fick skriva av mig lite :-)
Snart är det dags igen. 
Det där som sker vart fjärde år. 
Val.
Det är återigen dags att välja vilka som ska få förtroendet att styra vårt land de kommande fyra åren.
 
* * * * *
Jag är inte politiskt kunnig, utan detta är bara mina egna tankar.
* * * * *
 
Jag tycker det var nyss det var val.
2018 kändes så långt bort, i alla fall tyckte jag det.
I år har jag dock ingen som helst aning om vad som kommer hända. Allting känns så förvirrande och ingenting känns säkert.
Men en sak gissar jag; och det är att vi garanterat kommer få regeringsskifte igen. Tyvärr.
Av den anledningen att de flesta verkar tänka väldigt kortsiktligt, och det kan en inte göra när det kommer till politik. Jag är inte politisk, men jag vet att en måste tänka långsiktligt.
 
Jag hoppas innerligt att det inte blir regeringsskifte.
Jag vet att mer eller mindre alla partier drar mer åt mitten/höger än de gjorde förr, men jag ser hellre att vi har en röd regering än en blå. Detta på grund av att t.ex. Moderaterna endast bryr sig om den lilla klick människor som är tillräckligt rika. Resten av oss spelar ingen roll.
Vi minns väl alla att de införde slavarbete sist de satt vid makten.
Okej, tekniskt sett användes det "finare" namn som Fas 3 eller Sysselsättningsfasen. Men de är bara maskerade namn på vad det egentligen var.
För att jobba heltid, utan betalt (bokstavligen) och där arbetsgivaren får betalt för att ta emot arbetaren... Vad kallar vi det? Just det; slavarbete.
 
Nu är Fas 3 borttaget, tack och lov. Men jag är så rädd att om Allianspartierna vinner valet kommer de införa det igen. Nu har jag inte läst några partiprogram på sistone, men det är en oro jag har.
Och visst; på pappret låter det bra med "Sysselsättningsfasen". Många människor får sysselsättning och slipper sitta hemma.
Men vad betyder det när dessa personer ändå inte är självförsörjande??
Visst, alla dessa personer inom Fas 3 hade ett jobb att gå till varje morgon. Heltid. 8 timmar om dagen.
Men de fick inget betalt för det. Ingen lön.
De var fortfarande hänvisade till att söka Försörjningsstöd varje månad, vilket är existensminimum.
Trots att de faktiskt arbetade heltid.
Jag är i alla fall så tacksam över att jag personligen lyckades undvika Fas 3 varenda gång! Jag lyckades alltid komma in på andra vägar under de åren.
 
* * * * *
 
I år har jag ingen aning om vilket parti jag ska rösta på. Verkligen ingen aning! Och det stressar mig.
Det finns nämligen en sak jag är ännu mer rädd för än det här med att få en borgerlig regering... och det är SD.
Att de idag är ett av Sveriges största partier skrämmer mig till den grad att tårarna bränner i ögonen.
Jag kan helt ärligt inte förstå hur SD kan vara tredje störst (eller näst? störst) i Sverige och ett parti som F! inte ens klarar regeringsgränsen.
Jag tror inte att SD vinner valet – eller jag HOPPAS INTE det – men tänk OM de skulle vinna...
Jag känner hur det rent fysiskt knyter sig i magen när jag tänker på det.
Om folk tycker det varit kalabalik i regeringen de senaste fyra åren, HUUUUR skulle det då inte bli om SD röstades fram till en faktisk maktposition?!?! Jag vill inte tänka på det, och jag hoppas vi slipper få reda på det.
 
Förra gången, 2014, röstade jag på F! eftersom jag ville hjälpa dem in i riksdagen.
Inte till att vinna, självklart. Ett litet parti kan inte ta sig an makten på så sätt. Men de behövs i riksdagen.
Nu klarade de ju som vi vet inte den gränsen förra gången, och därför skulle jag vilja rösta på dem igen i år.
MEN samtidigt känns det som om det viktigaste i detta val är att försöka hålla SD borta från makten, så jag funderar på om det kanske skulle vara bättre att rösta på något av de större partierna. För att liksom stärka deras position.
I alla val innan 2014 har jag röstat på Vänsterpartiet. Så ska jag rösta på ett mer "etablerat" parti känns det naturligt att åter lägga mig röst på dem.
Men just i detta val funderar jag på om det kanske ändå skulle vara bäst att rösta på Socialdemokraterna (även om jag helst röstar på V eller F!)?
Helt enkelt av den anledningen att S trots allt är störst på "den sidan", och vi borde som sagt göra allt för att hålla SD på avstånd.
 
Det är i alla fall lite av hur mina tankar går just nu. Jag har inte bestämt mig, men har ju ändå några månader kvar att fundera.
Jag är inte politiskt aktiv eller särskilt politiskt kunnig, vilket självklart gör det hela svårare.
Jag personröstar nämligen inte heller, just pga okunnighetsbiten. Känner mig inte så insatt i politik att jag kan göra det, utan jag partiröstar bara.
Min magkänsla säger mig att just det här valet verkligen är ett ödesval...
Vilken väg tar Sverige i september?
Jag kommer sitta som på nålar under rösträkningarna.
Den 9:onde September får vi veta...
 
 
Gammal bild, jag vet.
Men årets röstkort skickas ju inte ut än...
 
 
Hur går era tankar runt årets val?
Hur tror ni utgången kommer bli i september?
Vilka röstar ni på? (om ni vill säga det såklart. Vill en inte berätta är det naturligtvis 110% okej.)
Har ni alltid röstat på samma parti, eller röstar ni på olika?
Vad tycker ni om det blir en fortsatt röd-grön regering? En borgerlig regering?
Hur är era tankar om att SD ligger och nosar på att vara Sveriges näst största parti..?
          Här är i alla fall min reaktion på det: 😡😖🤢😫
Idag är det en temadag som verkligen är värd att uppmärksammas.
Det är den 17 maj – Förskolans Dag!
Samhällets stöttepelare, i alla fall för vårt svenska samhälle. För om vi tänker efter så skulle faktiskt hela samhället rasa ihop som ett korthus om förskolan försvann.
Jag har skrivit ett inlägg om detta för inte så länge sedan. Gå gärna in på den här länken och läs den texten om ni inte redan gjort det; Förskolan, den bärande väggen.
 
Vad förskolepersonalen gör varje dag, månad efter månad, år efter år, är så sjukt imponerande!
Idag blir barngrupperna större och större, så pass att det i längden är ohållbart. Speciellt eftersom personalbristen också blir större och större...
Men ändå lyckas personalen med konststycket att alltid vara lika pedagogiska.
Om deras löner skulle matcha deras arbetsbörda skulle personalen inom förskolan behöva tjäna minst 50000 kr/månad!
Jag har mycket tankar fortfarande, men vet inte riktigt hur jag ska formulera mig eftersom det är så pass kort tid sedan jag skrev förra inlägget om förskolan. Som sagt; gå gärna in på blogginlägget jag länkade här ovanför för att läsa mer.
 
Idag, den 17:e maj 2018, är det alltså Förskolans dag och jag tycker att just i år är det värt att fira lite extra.
I år, 2018, fyller nämligen Förskolan 20 år!
Helt sjukt att det faktiskt gått så lång tid! Tjugo år är ju faktiskt Två hela decennier! Det är en människas hela uppväxt!
1998 kom Förskolans egen läroplan.
Innan det hade vi gått på Daghem, eller "Dagis" som det kallades, under dagarna när föräldrarna arbetade.
Men så, 1998, föddes Förskolan.
20 år.
På ett sätt känns det lite svindlande.
Jag gick bara på högstadiet då. Jag var en liten fjortonårig åttondeklassare.
 
 
GRATTIS till alla Förskolor där ute i vårt land!
Grattis på Förskolans dag!
Och Grattis 20-åringen Förskolan!
Jag vet att det tekniskt sett inte är Förskolans födelsedag, men jag tänkte att jag passar på att uppmärksamma det i samma inlägg som förskolans dag :-) 
 
Och till er alla som arbetar i Förskolan:
NI gör verkligen ett imponerande jobb! NI förtjänar all cred!
 
 
 
 
En sak jag brukar göra när jag behöver inspiration till bloggen; är att googla fram listan över årets olika temadagar. Oftast finns det något att blogga om, eftersom typ varenda dag under hela året har ett speciellt "tema" numera. 
Idag är det Teckensspråkets dag.
 
Jag har alltid varit fascinerad av Teckenspråk, ända sedan jag var 8-9 år och fick mitt första sådant här handalfabetskort i skolan.
På gymnasiet hade jag Teckenspråk som tillval.
Tyvärr är så gott som all den kunskapen bortblåst idag, vilket naturligtvis beror på att jag inte underhållit språket sedan jag slutade skolan. Av den anledningen att det inte är någon annan i min krets som kan/pratar Teckenspråk.
Jag brukar lite då och då känna att det är väldigt tråkigt. Tänk vilken tillgång om en faktiskt förstod och kunde prata just Teckenspråk. Kanske tar jag faktiskt tag i det en vacker dag...
 
 
Praktisk kunskap för alla
 
Jag kan också känna att egentligen är Teckenspråk någonting som många människor i samhället skulle ha en fördel att kunna. Till exempel alla människor som jobbar inom serviceyrken.
Butiksbiträden, kundtjänster (alltså fysiska, inte via telefon ;-)) , busschaufförer, vaktmästare, lärare, läkare, vårdpersonal och så vidare och så vidare. Listan kan göras lång.
Tänk så enkelt det hade varit om alla dessa yrkesgrupper kunnat kommunicera direkt med människor som är hörselskadade.
Självklart finns det ju tolkar, och jag menar inte att göra deras yrke överflödigt. De kommer alltid att behövas.
Men jag kan tänka mig att tolk är sådant en får beställa inför något specifikt möte t.ex.
Kan tänka mig att en inte har tolk med sig varje gång en t.ex. behöver åka buss.
 
 
Introducera teckenspråk tidigt?
 
Jag vet att på många förskolor idag används tecken lite grann i verksamheten. Inte så att hela språket lärs ut, utan enskilda tecken för att underlätta vardagen. Det är ju, generellt, inte alltid så lätt att förstå barn som inte ännu kan prata eller som inte kan prata rent.
Så på sätt och vis kanske en kan säga att Teckenspråket introduceras tidigt. Men jag antar att det glöms bort snabbt också när en väl lärt sig prata ordentligt.
 
Jag säger inte att Teckenspråk "borde läggas in som skolämne" eller att alla är tvungna att lära sig Teckenspråk. Det här är bara lite allmänna filosoferingar såhär på måndagskvisten.
För nog skulle det väl ändå vara ganska praktiskt om det såg ut som så, att vi alla kunde prata Teckenspråk på samma sätt som vi kan prata Engelska...
Eller har ni några andra tankar runt detta?
Dela gärna med er. Detta är ju som sagt bara mina spontana tankar; det skulle vara roligt att höra vad ni säger också :-)
Hej på er denna Valborgsmässoafton!
Hoppas ni har det bara bra, oavsett om ni jobbar, jobbat eller om ni är lediga. Jag kan tänka mig att det är många som är lediga idag, då valborgs trots allt är en klämdag i år.
Själv har jag jobbat under förmiddagen, men sitter just nu hemma och filosoferar lite ;-)
 
Tänkte i alla fall att vi kör på lite mer nostalgi här på bloggen. Mitt favoritämne, som ni vet ;-)
Den här gången är det TV som gäller. Närmare bestämt 5 program jag tittade på under min barndom.
Lägger fokus på vad jag kollade på under 90-talet. Dels för att jag knappt minns 80-talet, och dels för att under det decenniet var typ Björnes magasin och Bolibompa de barnprogram jag kollade på.
På 80-talet hade vi, som så många andra, två kanaler. 1:an och 2:an.
1990 fick vi en tredje kanal; 4:an.
Senare under 90-talet började det komma fler och fler kanaler, men det var ändå rätt länge vi "bara" hade 2-3 kanaler.
 
Men det var bara en kort bakgrundscheck.
Tycker vi kör igång nu...
 
 
 
Tippen
 
Ett program som, jag tror, gick som sommarlovsmorgon ett eller något år minns jag hyfsat tydligt.
Jag minns programmet och övergripande vad det handlade om, men kan inte säga att jag minns specifika avsnitt.
Tippen gick i alla fall ut på att det var Lasse, Morgan, Eva och Kenneth som på ett lekfullt, lärorikt och pedagogiskt sätt guidade 90-talets barn i det här med sopsortering och vikten att ta hand om naturen.
 
 
 
Mirror Mirror
 
Var det något jag sannerligen var såld på under min barndom, så var det historier som handlade om tidsresor.
Mirror mirror var en serie med ett visst antal avsnitt, inspelad på Nya zeeland (tror jag). Snabbt förklarat handlade den om två flickor som hade samma spegel i sina rum, men vid olika årtal i historien. Denna spegel visar sig vara en portal mellan årtalen, och flickorna kan gå mellan tiderna.
Det är Jo som lever på 1990-talet, och det är Louisa från år 1919.
Ganska snart upptäcker de problematiska händelser i "dåtiden", vilka de måste kämpa för att stoppa för att det inte ska få katastrofala följder i framtiden.
 
 
Screenshot från Youtube
 
Disneyklubben
 
Klicka här för att komma till ett avsnitt av Disneyklubben på YT (gick inte att bädda in, nämligen).
Disneydags såg jag också naturligtvis, men något jag faktiskt tyckte var ännu bättre var Disneyklubben!
Med Alice Bah, Eva Röse och Johan Pettersson som programledare.
Kommer ihåg att jag älskade blandningen av Disneyserier, att själva programmet spelades in i en Disneyinspirerad studio (naturligtvis) samt att de hade så mycket olika och roliga inslag. Bland annat hade de en återkommande punkt som kallades "Märkvärdigt". En fick skriva in om en hade något som var lite "annorlunda". Kommer ihåg till exempel i ett avsnitt så var det två tjejer som hade sparat håret så att det räckte ner till fötterna...
 
 
 
Småstjärnorna
 
Också ett program jag satt bänkad framför på fredags(?)kvällarna -Småstjärnorna. Minns att jag till och med ett år - 1996 - spelade in hela säsongen på VHS.
Dessa kassetter har jag faktiskt fortfarande kvar, och jag har en VHS-spelare. Så känner jag mig nostalgisk är det bara att sätta igång -96 års avsnitt av Småstjärnorna :-)
Programledare för detta program var Agneta Sjödin och juryordförande var Anders Berglund. De två övriga jurydeltagarna var olika personer varje vecka.
 
Dessutom, bland alla barn som mimade till sina idoler i detta program hittar vi också, som alla vet, en liten 8-årig framtida Oscarsvinnare...
 
 
 
 
 
Lilla sportspegeln
 
Har egentligen inte mycket att säga här, men Lilla sportspegeln får vara med för att jag ändå tittade på det vilket betyder att det ger mig nostalgikänslor.
Dock måste jag ändå erkänna att nog kollade jag mest på detta program bara för att jag gillade introlåten samt Tom&Jerry-inslaget... ;-P
 
Dessutom; även här är det ju en människa som senare kom att gå vidare till att bli internationellt känd artist... Robyn var det som sjöng temalåten till Lilla sportspegeln.
 
 
 
 
 
Hjärnkontoret
 
Hjärnkontoret var ett teknik(sience)program för barn. På ett pedagogiskt och nyfiket sätt gick de igenom allt möjligt som hade med t.ex. teknik, jorden o.s.v. att göra. En kan säga att det liksom var ett roligt sätt att ha en NO-lektion på.
 
 
 
Jakten på den röda rubinen
 
Den här serien hittade jag under tiden jag letade på Youtube efter klipp till inlägget, men det var en sådan "Ja just ja!"-upplevelse.
Jakten på den röda rubinen var en typ av program där ett barn åkte ut någonstans i världen (med följeslagaren Agneta Sjödin) samtidigt som föräldrarna befann sig i en studio hemma i Sverige. Föräldrarna vet inte innan var barnet befinner sig någonstans, utan får reda på det under sändning.
Med hjälp av ledtrådar och frågor i studion ska barnet försöka hitta "den röda rubinen" där hen befinner sig.
Detta var ett program jag verkligen gillade, men minns dock inte hur många avsnitt det var. Eller om det höll igång mer än en säsong.
 
 
 
------------------------
Åh, vad kul sådant här är! Det tycker i alla fall jag, och jag kan sannerligen drunkna totalt i nostalgi!
Det är lite som när jag fotar, jag glömmer bort klockan...
 
 
Känner ni igen något av dessa program?
Framkallar de barndomsnostalgi för er?
Eller var ni kanske för gamla för dem när de gick? Eller för unga?
Har jag missat något program/serie?
Vilket barnprogram var DU som mest såld på under barndomen?
Det skulle vara jätteroligt att läsa era svar. Och på så sätt, som sagt, kanske komma på gamla TV-program jag glömt.
Tänk dig ett hus. Vilket som helst.
Du behöver inte vara arkitekt för att sitta inne med denna kunskap. Alla, eller i alla fall de allra flesta, människor vet att ett hus består av olika "typer" av väggar. Det finns vissa väggar du kan riva och fixa med hur mycket du vill för att få den planlösning du önskar.
Men det finns också vissa väggar i ett hus som är så kallat bärande. De är liksom "skelettet" i ett hus, vilket betyder att om du börjar plocka bort någon av dessa bärande väggar så rasar hela huset.
Förskolan är en sådan bärande vägg i Sverige.
Plockas förskolan bort rasar hela vårt samhälle. Därför kan jag inte förstå varför inte förskolan behandlas utifrån detta. Varför behandlas inte förskolan som den grundsten den faktiskt är?
 
* * *
Till att börja med vill jag bara säga att jag inte har någon utbildning i ämnet. Jag arbetar inte inom förskolan (dock lite "på sidan om" så att säga) och det var länge sedan jag gick mina kurser på Lärarutbildningen. Jag har inte ens barn inom förskolan.
Detta är alltså vad jag själv filosoferar om enbart utifrån de få kunskaper jag har, och ska absolut inte läsas som en faktaartikel.
Dock känner jag att jag bara behöver få skriva av mig lite, och jag står på förskollärarnas/förskolepersonalens sida. Alltid.
 
 
Vi som bor i Sverige är privilegiade, och har varit under en lång tid, speciellt när det kommer till barnomsorg. Vi har ett utvecklat förskolesystem som verkligen är tillgängligt för i stort skett alla människor i landet. Det kostar inte skjortan, som i många andra länder. Har barnet dessutom fyllt tre år så ÄR verkligen barnomsorgen tillgänglig för ALLA (allmän förskola).
Vid det här laget är det en rättighet vilken vi så gott som tar för given. Eller, det var en underdrift. Som många av oss TAR för given.
Vi har möjligheten att få lämna våra barn på förskolan under all den tid vi behöver för att jobba.
Ja, vi har till och med privilegiet att få lämna våra barn på förskolan när vi själva t.ex. är föräldralediga med barnets syskon, när vi är arbetslösa samt när vi (vuxna) är sjuka. Ja, jag ser det som ett privilegium mer än en rättighet.
Och det ÄR faktiskt så att dessa möjligheter finns till för BARNENS skull. INTE för "föräldrarnas rätt till egentid", vilket det känns som om det blivit mer och mer de senare åren...
Det handlar faktiskt om barnens rätt till att få socialiseras/umgås med jämnåriga kompisar samt att få möjligheten till att utvecklas i en speciellt pedagogisk utformad miljö (förskollärare får rätta mig om jag totalt cyklar iväg i min text).
 
Dessutom går vår rätt, och vårt enorma behov, av barnomsorg ut över förskolepersonalen (jag använder detta ord här, för att inkludera förskollärare, barnskötare och överhuvudtaget personer som arbetar med våra barn).
Dessa människor förväntas utföra mirakel utan varken tid eller pengar. Under dessa förutsättningar ska de hinna med att ta hand om barnens basbehov, deras utveckling, se till att förskolan håller en pedagogisk och lärande miljö enligt läroplanen, möta barnen på deras individuella nivå, administrativa uppgifter samt vara professionella i möten med föräldrar. OCH om detta inte vore nog ska allt detta ske i ohållbart stora barngrupper med extremt lite personal.
För att matcha lönerna med allt det arbete denna yrkesgrupp gör skulle de behöva tjäna typ 50000kr/månad. Men så är inte fallet. Trots arbetsbördan så räknas detta som ett låglöneyrke.
 
Jag blir inte förvånad för fem öre över att förskolepersonal toppar sjukskrivningslistorna när det kommer till utbrändhet/utmattningssjukdomar.
Dessutom tycker jag en ständigt "hör" från beslutsfattare hur de frågar sig huuur de ska kunna få ner sjukskrivningarna, samt få fler unga att söka sig till detta yrke (gäller även vården, men här avhandlar jag barnomsorgen).
Med "beslutsfattare" tänker jag lite högre, generellt mer på regeringsnivå, alltså inte mot enskilda kommuner.
Huuur ska vi få tillbaka de sjukskrivna till arbetet?
Huuur ska vi få fler människor att vilja jobba inom förskolan? frågar de sig och kliar sig frenetiskt i huvudet.
Spontant känner jag att jag bara vill skrika "Svaret finns för fasen rakt framför näsan på er! Öppna ögonen!"
 
Istället för att genom tvång förvägra sjukskrivning till de som redan mår så dåligt att de fysiskt inte kan arbeta; lägg den energin på att förbättra arbetsvillkoren för yrkesgruppen!
Höj lönerna, minska barngrupperna, lätta på arbetsbördan (det är omänskligt att kräva att 1 person ska göra 2-3 personers arbete). Blir detta bättre kanske det blir fler, t.ex. unga människor, som väljer förskoleyrket. På så sätt blir det fler tillgängliga personer att anställa, vilket resulterar i högre personaltäthet i barngrupperna. Vilket resulterar i lättnader i befintlig personals arbetsbörda. Vilket i sin tur kommer resultera, på längre sikt, i färre sjukskrivningar!
Naturligtvis fattar jag att allting handlar om pengar. MEN jag har helt ärligt svårt att förstå hur dessa självklara förändringar inte skulle kunna ha en positiv påverkan på ekonomin i det långa loppet.
Alla sjukskrivningar måste väl ändå kosta oss mer än dessa förändringar skulle göra, på lång sikt?
Vill också passa på att påpeka att jag nu såklart skriver generellt angående hela landet. Självklart ser det olika ut i olika delar. I vissa kommuner ser det allmänt bättre ut, och i andra ser det sämre ut. I en del kommuner är det katastrof, och i en del ser det ändå ganska hyfsat ut.
Jag personligen känner att jag har förmånen att få bo i en lite mer privilegiad kommun.
Men utifrån vad jag uppfattat så är detta ändå ett problem i hela landet; därför begränsar jag inte mina tankar. 
 
Naturligtvis skulle jag kunna inkludera t.ex. vården och äldreomsorgen här, då de i princip dras med samma problem. Men dels känner jag att det blir för spretigt att prata om flera olika yrken, och jag ville just i detta inlägg fokusera på just förskolan.
Främsta anledningen till detta är att förskolan trots allt är en förutsättning även för vårdyrken. För att alla människor med barn ska kunna gå till sina jobb inom vård och äldreomsorg behövs... ja, just det... Förskolan.
 
 
Tänk er detta scenario...
Om Förskollärare och Barnskötare i hela landet skulle
strejka, eller om alla förskolor av någon anledning skulle stänga ner;
hur skulle detta påverka Sverige?
Vi kan väl alla enas om att det skulle bli totalt kaos.
Hela landet skulle rasa.
Det skulle påverka alla andra yrken, då alla föräldrar i landet inte skulle ha
någon "barnpassning" under sina arbetsdagar.
Det här bevisar att Förskolan verkligen är en bärande vägg i samhället,
och den Måste börja behandlas med all den respekt den förtjänar!
 
 
I tre års tid har jag arbetat på sidan om förskolepersonalen, och en sak har jag slagit fast under denna tid:
De människor som jobbar i förskolan (förskollärare, barnskötare, förskolepersonal) ÄR vardagens hjältar!
Vad de gör för våra barn Varje Dag är otroligt! Och när en tänker på hur mycket de faktiskt måste kämpa mot och under vilka förutsättningar de arbetar, gör det hela så extremt mycket mer imponerande!
De tar hand om det värdefullaste vi har. De ser till att våra barn utvecklas på bästa möjliga sätt. I grund och botten; de fostrar samhällets framtid.
Jag kan inte tänka mig någon mer ansvarstyngd uppgift!
Det är verkligen dags nu att personalen inom våra förskolor får den cred de förtjänar!
Att förskolan börjar behandlas med den respekt den förtjänar med tanke på vilken grundpelare den faktiskt är i vårt samhälle.
För jag kan nämligen inte se det på något annat sätt...
Utan Förskolan rasar hela Sveriges samhällssystem som det ser ut idag. Bokstavligen.
 
 
Var rädd om våra pedagoger och vår förskola!
Jag måste bara få skriva av mig lite. Som vanligt.
Den här gången handlar det om vad jag inte kan se som annat än en bestraffning mot alla vi som bor främst här uppe i de norra delarna av vårt land (men egentligen alla ställen i landet som är glesbygd).
Det handlar om bilar och möjligheterna att ta oss till olika ställen.
 
Idag pratas det mer än tidigare om problemet med all biltrafik och dess inverkan på miljön.
Och NATURLIGTVIS är jag för miljömedvetenhet! Självklart tycker jag också att bilar är en stor miljöbov och det vore bra om vi kunde minska på utsläppen.
MEN jag ÖNSKAR att beslutsfattare (jag använder det ordet i detta inlägg) kunde tänka liiiiite längre än bara inom den inskränkta bubblan Stockholm!
 
Bensinpriserna börjar vara svindlande (i alla fall om en lever på en vanlig låglöneinkomst). Har det för att det funderas över diverse förbud inom ämnet bilar. Det känns som om planerna är att göra det så dyrt som möjligt att ha bil. Allt för att människor ska lämna bilen, åka kollektivt och därmed blir det bättre för miljön.
Och ja, självklart ser jag inget fel med det ur miljösynpunkt.
Allt vi kan göra för miljön är välkommet idag med klimatförändringarna hängande över våra huvuden.
 
Att lämna bilen hemma och istället åka kollektivt är en positiv grej.
OM en bor i Fjollträsk eller så gott som valfri storstad!
Där en har tillgång till alla möjliga färdmedel. Hela tiden.
Bussar som går typ var femtonde minut, tunnelbana, tåg...
Men för alla oss (för ja, vi är fortfarande många!) som bor långt utanför detta är det inte lika enkelt. Till exempel här uppe i norra Sverige, där vi varken har tunnelbana, tåg eller spårvagnar...
Den enda kollektivtrafik vi har är bussar, och de går inte på långa vägar lika ofta som de gör i större städer!
Jag bor ju inne i en stad, så jag har tillgång till bussavgångar oftare. Ungefär en gång i timmen går bussarna här.
Vissa linjer, vissa tider på dagen, går de en gång i halvtimmen. Så jag har det förspänt om jag vill åka buss.
MEN utanför stan, när det kommer till mindre orter, går det inte bussar så tätt.
På vissa ställen är det till och med så att det gå EN (1) buss på morgonen och sedan går det ingen mer förrän på eftermiddagen.
Det vill säga: Missar du morgonbussen och inte har någon bil så kommer du dig inte till jobbet/skolan den dagen.
 
Vi som bor här uppe MÅSTE ha bil!
Det säger jag inte för att "det är skönast att ha en egen bil", utan för att det är FAKTA!
Det är mot OSS alla höjningar av bilkostnader, eventuella förbud och skyhöga bensinpriser slår som hårdast!
 
I skrivande stund kostar bensinen över femton (15) kronor per liter! FEMTON SPÄNN LITERN!
JAG tycker det är sinnessjukt!
När jag köpte min bil år 2012 låg priset på ungefär 12-ish kronor. Det kunde ibland gå ner till elva.och.nånting.
Idag är det sällan priset går under 14 kr. Och idag, samt de senaste dagarna, har det alltså legat på över femton kronor (kommer ej ihåg exakta ören). Och detta är på obemannade mackar, där det alltid är billigare än på bemannade.
Jag kan knappt se det på något annat sätt än att det är en bestraffning mot oss som bor här, för att vi bor här, och ett försök att utplåna/avbefolka glesbygden.
För att fortsätter det såhär med t.ex. bensinpriserna kommer ingen att ha råd att köra bil, för lönerna hänger ju inte direkt med i samma tempo...
 
Jag älskar Piteå och jag älskar Norrbotten.
Jag vill inte flytta av den anledningen att jag inte har råd eller möjlighet att ta mig till jobbet.
Flyttar jag kan det vara av nästan vilken anledning som helst, men inte det!
 
Tack för att jag fick skriva av mig dessa tankar. Det känns faktiskt lite bättre nu :-)
Tror att anledningen till att jag känner mig negativ just nu är att det vräkt ner snö ute halva dagen idag (och det har inte slutat än).
 
Det finns en sak jag reflekterat över ganska länge.
Kan hända att det finns publicerat någon sådan här text tidigare på bloggen, eller på någon av mina andra bloggar. Eftersom jag bloggat så pass länge är det självklart svårt att komma ihåg precis allt jag skrivit om, men vissa saker kanske till och med är värt att vädra flera gånger?
Och vissa saker behöver jag helt enkelt bara få ur mig lite då och då.
 
Men om jag ska ta och komma till saken...
 
Som sagt; det finns något jag filosoferat över länge när det kommer till internetvärlden; närmare bestämt sociala medier och främst då bloggar och Youtube.
Och det är frågan Varför är det så att långa bloggtexter/mycket content tycks "skrämma iväg" besökare inom sociala medier-världen?
 
Jag tycker det känns lite grann som om ifall ett blogginlägg innehåller mer än 10 meningar blir det aaaaalldeles för långt för att andra människor ska idas läsa igenom det.
Ibland känns det som om en blogg med mer text än de korta bildtexterna skrämmer iväg läsare.
Samtidigt som t.ex. engelskspråkiga bloggare kan skriva långa och insiktsfulla inlägg och få massor med relevant respons på sina texter.
Inte bara "fin bild/blogg" som kommentar på ett blogginlägg som handlar om ett viktigt, aktuellt ämne, en tragisk historia o.s.v.
 
Samma sak har jag reflekterat över på Youtube.
Där tycker jag det känns som om du måste vara en stor Youtuber (minst 100 000 följare) för att kunna publicera videor som är längre än ett par minuter. Och speciellt om det är videor då du sitter ner och "bara" pratar om något speciellt ämne.
Är det en "pratvideo" som är 6,7,8,9 minuter, även om det handlar om något intressant, så ids inte människor kolla igenom den.
Det känns som att i det svenska Youtubeklimatet ska det hända någon precis varenda sekund i en video, och videon ska helst inte vara längre än max 3 minuter. Annars blir folk uttråkade.
Samtidigt som det känns som att t.ex. amerikanska Youtubers kan lägga ut minst tio minuter långa videos där de "bara" sitter och pratar om någonting. Och besökarna tittar uppenbarligen på dessa videor, eftersom de alltid får rejält med relevant feedback.
Nu ska jag väl inte säga att det är så för ALLA, då jag naturligtvis inte kollat alla youtubers som finns. Men det känns som om det rent generellt ser ut på detta viset.
 
Självklart fattar jag ju att det är (stor) skillnad i storleken på länderna t.ex. Sverige och USA. Att det finns fler människor som hittar till, och blir intresserade av, engelska videos.
Men hur ologisk önskan än är, så kan jag inte låta bli att önska att vi i det svenska "sociala medier-klimatet" kunde vara lite mindre otåliga.
Att vi verkligen kunde ta oss tid att läsa. Ta oss tid att lyssna.
 
Med tanke på vad detta inlägg handlar om fattar jag ju naturligtvis att det knappt kommer vara någon som ids läsa igenom denna långa text. Men å andra sidan har jag ju bloggen mycket för att ha någonstans att få skriva av mig, eftersom fysiskt dagboksskrivande aldrig varit min grej.
 
Och OM det finns någon som mot förmodan orkat ta sig igenom texten:
Vad tycker ni? Håller ni med mig, eller har ni en helt annan syn på saken?
Kan det vara så att svenskar i sociala medier generellt är "latare" än t.ex. engelskspråkiga?
 
Vem "kom med" påskäggen till er när ni var små; Påskharen eller Påsktuppen?
 
När jag var liten var det Påsktuppen som kom och "värpte" påskäggen, så de låg bredvid kudden när en vaknade på "påsklördagens" (påskaftonens) morgon.
Vi hade inte den traditionen, som många tydligen haft/har, att äggen var gömda och en fick leta efter dem.
Det var först när jag blev äldre jag hörde talas om Påskharen. Att hen gömde äggen under natten för barnen att leta efter på påskaftonens morgon.
Tydligen, som jag förstått det, har det varit vanligt att äggen varit gömda utomhus också (eller det kanske bara är för att jag sett Lotta på Bråkmakargatan? ;-P) Så det kanske är därför som vi inte hade Påskharen som tradition... då jag ju faktiskt är uppvuxen på ett ställe där det så gott som aldrig varit barmark under påskhelgen.
Svårt att gömma påskägg ute när det ligger kvar drivor av snö, liksom.
 
 
Brukade ni "gå påskkärringar" i ert bostadsområde?
 
En annan fråga jag känner är intressant, då jag gillar att höra vilka traditioner andra haft.
Jag vet att det är en gammal tradition, men det är något jag också upptäckte lite senare. Jag kan nämligen inte minnas att vi någonsin klädde ut oss och gick runt i området som påskkärringar.
Det enda jag minns är att vi klädde ut oss på Lekis och promenerade runt byn (men utan godis"tiggeriet").
Men jag har inte ett enda minne av att vi gjorde det hemma.
Eventuellt att vi klädde ut oss och åkte till mormor/morfar och farmor/farfar för att hälsa Glad påsk. Men inte mer än så.
 
Vi har egentligen inte haft några direkta traditioner rörande Påsk, annat än att äta påskbord och få påskägg.
Det är inget jag saknat heller, utan jag redogör bara för mina minnen.
Nu kanske jag har extremt dåligt minne och att jag glömt en massa. Men i så fall får väl mina syskon som ev. läser detta påminna mig ;-)
 
Men som sagt hoppas jag att ni alla får en riktigt fin helg; oavsett vilka traditioner ni har, eller inte har.
Oavsett om ni firar påsk, eller om ni inte gör det.
Vädret här hos oss kunde inte ha varit bättre. Jag hoppas att ni upplever samma.
Det är ganska sjukt, men samtidigt lite fascinerande, hur beroende vi är av internet idag.
Sannerligen allt sköter vi från den där lilla skärmen på vår smartphone (eller surfplatta, dator o.s.v, but you get the point).
För -och nackdelarna med detta kan en väl säga är värt ett helt eget inlägg egentligen, men jag tycker faktiskt det är riktigt fascinerande att observera oss människor idag...
Vi lever i en tid då så många människor knappt vet hur de socialiserar (stavning?) sig med andra i verkliga världen, eftersom alla konstant går/sitter/står med näsorna nere i sina telefoner.
Ungdomar vet knappt hur en skriver, eftersom att i internetvärlden kommuniceras det med förkortningar och emojis.
 
Nu var det inte meningen att i detta inlägg klaga på tekniken, utan det var bara ett litet intro.
Det här inlägget kommer faktiskt att handla om just teknik, men från en halvt-om-halvt annan tidsepok.
 
 
Jag är 80-talist.
Jag är född i mitten av 1980-talet (1984).
Jag tror helt ärligt det är relativt säkert att säga att 80-talisterna är den sista generationen som växte upp utan internet. Den tiden då det tekniskt sett fanns, men det var inte något som fanns i gemene mans hem.
Visst, internet hann komma innan vi tekniskt sett var vuxna. Men jag var i högstadieåldern när vi fick vår första hemdator, och inte förrän på gymnasiet fick jag tillgång till en värld av obegränsat internet (bredband).
Innan dess var det "telefonmodem" som gällde.
Minns ni?
För att komma ut på internet kopplade en upp sig via telefonlinjen, och därmed blockerade den under hela tiden en satt på internet. Detta var dyrt som sjutton! eftersom det kostade per minut, precis som vanliga telefonsamtal.
Och vem glömmer väl inte det där klassiska skrikande ljudet från modemet när en kopplade upp sig?
 
Så... vad använde jag då datorn till innan internet, sociala medier, smartphones och surfplattor slog igenom?
På den tiden då en telefon var en telefon.
När ett hushåll inte hade en dator per familjemedlem, utan en (1) familjedator att tillgå.
När mobiltelefon inte var något som satt i varenda unges hand, utan fortfarande mest sågs som något som "kostymnissar" använde sig av (även om det började komma så smått till ungdomar också).
Vad använde jag då datorn till, när det var min tur?
Jag skriver "jag", eftersom just dessa saker var vad just jag pysslade med mest.
 
 
 
 
Rosemond Valley-serien
 
Jag har aldrig, egentligen, varit överdrivet mycket för dataspel. Inte då och inte nu. Det fanns helt enkelt inte jättemycket som fångade mitt intresse.
Men denna serie spel hörde till dem.
Det började med att jag fick en bok i julklapp som hette Arvet från Rosemond hill, vilken jag då tyckte var jättebra. Jag älskade nämligen hästar och därmed läste både hästtidningar och hästböcker.
Sedan märkte jag att det var en del av en serie dataspel, vilka handlade om olika personer i den fiktiva staden Rosemond Valley.
 
I Arvet från Rosemond hill spelade du karaktären Annie, som hade en egen häst. En skulle ta hand om den hästen och träna inför olika tävlingar samtidigt som en skulle leta efter olika ledtrådar till att lösa mysteriet på gården (tror jag det var). En kan även köpa fler hästar genom att vinna tävlingar.
Om jag förstått det rätt finns det idag ett spel som heter Starstable, eller liknande. Hästdelen av 'Arvet' tror jag en kan säga är ungefär som en tidig version av Starstable-spelet.
 
I Diamantmysteriet i Rosemond Valley spelar du karaktären Emma, som fått jobb som journalist, och uppdraget i detta spel är att en ska leta ledtrådar för att lösa ett mysterium med en försvunnen diamant. Detta är lite mer av ett detektivspel än vad 'Arvet' är (eftersom det fokuserar mest på hästarna).
 
I Drömjobbet i Rosemond Valley spelar du karaktären Josephine som ärvt en gammal nyrenoverad galleria.
Ditt jobb i det här spelet är att vara chef över gallerian, öppna butiker, ordna jippon och allt som allt se till att alltihop går med vinst.
 
Och naaaaturligtvis fanns det i alla tre spelen ett "kärleksintresse" för huvudpersonerna... ;-P
Åh, jag minns att dessa spel verkligen var mina favoriter. Speciellt Mysteriet i Rosemond Valley kommer jag ihåg att jag och min ena syster kunde sitta i timmar och spela.
Finns det någon mer här som kommer ihåg denna spelserie, och har ni spelat dem?
 
 
Backpacker

Ett av de första spelen jag minns att jag spelat mycket; det var Backpacker. Spelet där en "reste" runt i världen och bland annat svarade på en massa frågor.
Vet inte om det fortfarande finns kvar, men då i senare versioner?
Det jag minns från min barndom var då såklart 1:an och 2:an.
Egentligen... lärde en sig inte en massa saker om olika länder genom detta spel?
Kanske skulle det vara ett bra redskap att använda i skolorna?
Ett pedagogiskt och riktigt roligt läromedel...
 
 
 
Den magiska biografen
 
Egentligen tror jag att jag var lite för gammal för detta då jag spelade det, men det struntar jag faktiskt i. Jag tyckte det var skitkul, minns jag!
Det var ett animerat spel för barn, med enkla animerade figurer och ljud  som en använde för att skapa små filmer.
 
Många lustiga filmer blev det under de många timmar en satt med detta spel. Och ännu fler skratt.
Kommer ni ihåg Den magiska biografen?
Brukar ni spela det?
 
 
 
 
 
 
Skrivande/författande
 
Detta var nog vad jag gjorde allra mest när det var min tur att sitta vid datorn...
Jag skrev. Och skrev. Och skrev.... Och skrev.
Huuuuuur många berättelser hade jag egentligen på huuuuuuuur många disketter??
Ni som var med kommer kanske ihåg att disketter var dessa små svarta plastkvadrater en sparade saker på vid den tiden. På ett sätt kan vi väl säga att de var föregångaren till CD-romskivan.
Diskettstationen på bilden till höger var något som satt i alla datorer.
Och att disketterna endast var 1,44 MB stora säger väl lite om hur "små" alla program var då jämfört med nu...
Jag menar... 1,44 MB!! Ta det idag... vad skulle du få plats med på en sådan idag? Ingenting.
 
Berättelserna skrev jag i textprogrammet Works.
Nej, inte Word. Utan då var det Microsoft WORKS som gällde.
Och DET var ändå moderniserat. När jag började skriva mina berättelser på datorn använda jag det simpla WORDPAD.
 
Nu när jag sitter och skriver detta känns det som om det verkligen är evigheter sedan. Men egentligen ÄR det inte sååå länge sedan, om vi tänker efter. Det är ungefär 20 år.
TÄNK så otroligt mycket som hänt bara de senaste två decennierna...
 
 
 
Lunarstorm
 
Så vad gjorde jag då på internet? Innan sociala medier. Innan Facebook.
Jo, likt alla andra i min ålder hängde jag på Lunarstorm. Vår generations Facebook.
Kommer till och med ihåg vad jag hette där... MissErica84.
Minns att bland det bästa var när en loggade in och fötterna högst upp blinkade, vilket betydde att någon skrivit i ens gästbok.
Att hjärtat var helt och bultade rött var inte heller helt fel, eftersom det innebar att en fått en vänförfrågning (rätta mig om jag har fel).
 
Det var också på Lunarstorm som jag allra första gången kom i kontakt med ordet "blogg". Det var nämligen så att dagboken en kunde skriva där kallades för just Blogg.
Vad en riktig blogg var för något upptäckte jag dock inte förrän 2007 när jag genom random surfande hittade till det som sedan dess blev min favoritblogg.
 
 
BONUS: Sim Park
 
Under tiden jag suttit och skrivit detta inlägg dök det upp ett annat spel i mitt huvud, som jag också kommer ihåg att jag spelade. Men eftersom jag redan har "5 saker", så får detta bli en bonus, så kan rubriken stå kvar som den är.
Jag kommer ihåg ett spel jag och mina syskon brukade spela som hette "Sim Park".
Tror nog att jag kan beskriva det som en tidig och riktigt förenklad variant av Sims.
"Spelplanen" var typ som en platt "karta", om jag minns rätt.
På denna kunde du placera ut alla möjliga olika växtligheter. Träd, blommor, buskar o.s.v.
Sedan kunde du placera ut alla möjliga djur; både vilda och mer tama.
Du kunde också bygga typ som parker, med sådant som picknickbänkar, rutschkanor med mera. Och så fort du placerat ut sådant började det dyka upp människor. De åt vid picknickborden, lekte i lekparkerna o.s.v.
Det kunde också hända att växter/träd dog, att det kom dit skadedjur o.s.v.
 
 
---------------------------------------------
Oj, vad roligt detta inlägg var att skriva! Som ni vet älskar jag nu att gräva ner mig i nostalgi ;-)
Så mycket minnen som sköljer över mig!
 
Av dessa saker jag listat; är det något Du känner igen?
Är du 90-talist eller äldre kommer du säkert ihåg disketterna, och är du 80 -eller 90-talist kommer Du säkert ihåg Lunarstorm.
Men är det något av spelen Du kommer ihåg/känner igen?
Är det något Du brukade spela?
Det vore roligt att läsa, så ni får mer än gärna lämna en kommentar innan ni lämnar min blogg :-)
Alla som känner mig – och förmodligen alla som följer mig på sociala medier – vet att jag ärligt och innerligt älskar mitt jobb. Att börja arbeta inom Måltidsservice (Piteå kommun) har hittills varit det bästa som hänt mig.
Jag har aldrig trivts så bra på ett jobb som jag gjort de senaste två åren.
 
Men naturligtvis har jag ju ändå kvar mina absoluta drömyrken. Sådant som jag allra mest skulle vilja jobba med.
Ville bara skriva denna inledande text för att verkligen understryka att det just nu känns som om det inte skulle göra något även om jag blev stannandes inom Måltidsservice ända tills pensionen.
Jag skulle vara nöjd ändå.
 
Men alla, eller i alla fall de flesta, som inte arbetar med sin hobby drömmer väl om att arbeta med just vad som är deras största intresse?
 
Mina två absoluta drömyrken är ju som ni vet Fotograf och Författare.
Men generellt skulle en nog kunna säga att det faktiskt är att arbeta med sociala medier som jag drömmer mest om just nu. Detta går ju också väldigt mycket "in i" varandra. Både Fotograf och Författare går ju faktiskt att kombinera på ett perfekt sätt med just sociala medier; eller Influencer som det ju kallas.
 
Här tänkte jag lista fem (5) anledningar till varför jag så högt drömmer om att arbeta med sociala medier; som t.ex. blogg, Youtube, Instagram. Men framförallt blogg och youtube.
 
♦ ♦ ♦
 
1 – Styra över mina egna tider.
Tyvärr måste jag erkänna att jag är en förbaskat morgontrött människa. Har verkligen skitsvårt att vakna till på morgonen. Jag skulle inte ha något emot att jobba lite längre på eftermiddagarna, om jag fick börja kanske klockan 9 på morgonen.
Och som anställd på de flesta "vanliga" jobben börjar ju arbetsdagen klockan 7. Vilket betyder att en ska vara på plats den tiden; helst en stund innan.
Därför är "styra över mina egna tider" en stor del till att mitt drömyrke är Influencer.
 
2 – Inget dåligt samvete om jag sitter flera timmar med blogg, bildredigering etc.
Jag tror att en stor orsak till att jag uppdaterar bloggen så oregelbundet är att jag tyvärr får så extremt dåligt samvete när jag sitter vid/fixar något till mina sociala medier, eller sitter med Photoshop och bildredigering.
Lite som när en gick i skolan och satt framför någon TV-serie när en egentligen borde läst läxor.
En annan orsak tror jag ligger kvar från den heltidsarbetslösa tiden. Eftersom en visste att en var tvungen att, egentligen, söka jobb "på heltid" varje dag, så kändes det som om jag gjorde något förbjudet när jag gjorde något annat.
Som om en slösar tid på "en massa onödiga saker" när en borde göra "något riktigt".
Till och med nu, i skrivande stund, kan jag inte riktigt skaka av mig känslan av att jag inte borde sitta här, utan istället "göra något riktigt".
Men OM sociala medier faktiskt var mitt jobb – det jag faktiskt försörjde mig på – så skulle jag helt utan dåligt samvete kunna ägna mig åt mitt största intresse.
Jag skulle kunna fokusera på att skapa regelbundet och kvalitétsmässigt content som jag skulle kunna leverera till mina läsare.
 
3 – Hålla på med ett av mina största intressen.
Pretty self explained, wouldn´t you say? ;-)
Att få möjligheten att jobba med sitt intresse är väl en dröm för många människor här på jorden?
Och speciellt som sociala medier faktiskt omfamnar alla mina största intressen... Foto. Skrivande. Skapande. Videofilmande. 
 
4 – Möjlighet att utveckla Youtubekanalen.
Jag startade ju en youtubekanal förra året (tror jag det var), men de senaste månaderna har det inte direkt blivit någon uppdatering där. Till stor del på grund av det som står i punkt 2 i denna lista.
Men om jag hade möjligheten att arbeta som Influencer, t.ex. komma igång med bloggen på allvar, och på så sätt få den gyllene möjligheten att försörja mig på det så skulle jag verkligen kunna avsätta tid (utan dåligt samvete) för att utveckla Youtubekanalen. Jag kunde sätta mig in mer i videoinspelning, videoredigering och allt som hör den världen till, och därmed få ut en massa härligt content även på den sidan.
 
5 – Frihet.
Det är mycket jobb som Influencer. Det är tufft, jag tror verkligen inget annat. Mycket tufft.
Men jag tror ändå att det, i alla fall när en kommit en bit på vägen, ger betydligt mer frihet och livslust än som anställd på ett vanligt 7-16 jobb.
Som Influencer kan en ju faktiskt hitta på en massa roliga saker, som faktiskt blir spännande inslag på ens sociala kanaler. Utflykter och aktiviteter som en vanlig anställd måste vänta till semestern för att kunna genomföra.
Om en t.ex. bara har en dator/mobil och tillgång till internet kan en ju faktiskt befinna sig var som helst och ändå jobba. Vilket kanske i och för sig till slut blir ett stressmoment i sig; men i denna punkt väljer jag att fokusera på frihetsaspekten.
Har en råd att t.ex. resa någonstans är det bara att boka och åka iväg två veckor. Samtidigt som en bloggar/vloggar från resan. Ergo jobbar samtidigt som en njuter av livet fullt ut.
 
♦ ♦ ♦
 
Nu kanske jag helt har fått allting här om bakfoten. Men eftersom jag faktiskt inte jobbar med sociala medier (än) så är det de positiva aspekter jag kan tänka mig att en kan få av detta yrke.
Jag kan inte låta bli att känna att livskvalitén måste ju bli så mycket större med så pass mycket frihet.
 
 
Har Du något drömyrke, eller är du helt nöjd där du är just nu?
Om du har något speciellt drömyrke, vad är det?
Eller du kanske redan arbetar med ditt drömyrke? Skulle vara roligt att läsa vilket det är i så fall :-)
 
En vit jul.
Och då menar jag inte det där vita, fluffiga som faller utanför våra fönster.
Nej, det handlar om något mycket viktigare.
 
Varje år vid den här tiden dyker det upp kampanjer för att få människor att utesluta, eller i alla fall drastiskt minska ner, sin alkoholkonsumtion under julhelgen. Det tycker jag bara är bra! Det kan inte sägas nog många gånger.
Julen är den bästa/mysigaste tiden på året för många av oss, men det är också hiskeligt många (framförallt barn) som mår dåligt under julen. Som bara önskar att den vore över. Barn som inte får några tindrande minnen av jul. På grund av alkohol.
 
Ska jag vara helt ärlig så tycker jag inte att alkohol hör hemma på julen. Överhuvudtaget.
Visst, firar en jul tillsammans med endast vuxna är det en sak. Alla får göra precis som de vill; det struntar jag i.
Men så fort det är BARN inblandade fattar jag faktiskt inte varför det är så viktigt att ha med alkohol under julen. Jag förstår faktiskt inte det.
Ett argument jag stött på (läst) vid några tillfällen är att folk ursäktar sig med typ att "det är så lite", "jag/vi dricker bara ett eller två glas" o.s.v.
Eh. Igen... Är barn inblandade tycker jag inte det spelar någon roll. Alkohol.hör.inte.hemma.på.julen.

Alkohol är för sjutton ingen mänsklig rättighet!
Vad jag däremot tycker är en rättighet är att alla barn ska få den där tindrande känslan kring jul. De där tindrande minnena. Nu vet jag ju naturligtvis att alla på jorden inte firar jul, men detta inlägg är fokuserat på den (ändå stora) grupp i världen som firar högtiden på ett eller annat sätt.
"Julen är barnens högtid" brukar vi säga. Men då fattar jag inte varför det är så jäkla viktigt att alkohol ska finnas med i bilden på julafton...
Som sagt; vad vuxna människor, som firar jul endast med andra vuxna människor, gör är deras ensak.
MEN barn väljer inte var de ska tillbringa julaftonen. Barn firar jul där deras föräldrar väljer att fira jul. De har ingen annan valmöjlighet. De har inte heller valmöjligheten att åka därifrån om det spårar ur.
 
Om jag ska vara helt ärlig så tog det lång tid för mig innan jag förstod att många människor faktiskt dricker alkohol på jul (oavsett om det är "mycket" eller "lite").
Det beror säkert på att jag trots allt hör till den lyckliga gruppen människor som faktiskt bara har tindrande minnen från mina barndomsjular. Julen var alltid magisk, och det är säkert därför som jag älskar den så mycket idag. Alkohol existerade inte på julafton hemma hos oss.
Det hugger alltid i magen och i hjärtat när jag tänker på den onödigt stora grupp barn som inte får sådana minnen med sig i bagaget. 
 
Så ja; jag tycker att om en har barn så finns det inte ett enda vettigt argument att dricka alkohol under julen.
Vi behöver inte alkohol för att överleva.
Alkohol är ingen mänsklig rättighet.
Men däremot har alla barn rätt till den magi som omsluter julen!

#EnVitJulFörAllaBarn
 
 
Vad tycker ni?
Håller ni med mig?
Eller har ni andra tankar angående jul och alkohol?
När vi är små kan och vet vi så lite om världen.
Naturligtvis inte så konstigt, eftersom det är meningen att vi ska lära oss. Men när vi senare, som vuxna, tittar tillbaka på vad vi trodde (på) är det oftast med en blandning av charm och pinsamhet. Mest det senare...
Eller är det bara jag?
I detta inlägg tänkte jag lista 7 saker jag trodde som barn; vissa saker mer pinsamma än andra att erkänna.
Vill bara understryka att i detta fall när jag pratar om "när jag var liten", så handlar det INTE om typ 12-13 årsåldern! Det handlar om typ lågstadieåldern och tidigare. Absolut max 10 år. En kan säga att det handlar om åldern Under 10 år.
 
 
 
Jag trodde att Lypsyl hette LÄPPsyl.
Ja, jag trodde verkligen det hette Läppsyl; säkert för att en använde det just på läpparna.
 
Jag trodde Bankomater var maskiner där en alltid bara kunde hämta pengar, obegränsat, när en hade slut i börsen.
Jepp. Att kortet en använder faktiskt är kopplat till ens eget bankkonto och en kan bara få ut pengar så länge det finns pengar där hade jag inte kopplat ännu.
I ett barns huvud är det ju helt logiskt... banken har hur mycket pengar som helst, så när en har slut i börsen går en bara och hämtar där ;-)
 
 
Jag trodde att ALLA barn längtade efter jul -och sommarlovet.
Detta gäller alltså endast min allra första tid i skolan; sedan blev jag som tur är smartare.
Men ja, jag kunde verkligen inte föreställa mig att en inte längtade efter skolloven. Snacka om att leva i en egen liten skyddad bubbla...
 
Jag trodde att hela Sveriges skolor hade samma matsedel.
Alltså att alla skolbarn i hela landet åt exakt samma skollunch samma dagar. Att matsedeln på något sätt var nationellt bestämd. Och av någon anledning trodde jag detta relativt länge ändå... Hmm...
 
Jag trodde att alla barn i Sverige bodde/växte upp i villa.
Där har vi den där bubblan igen! Alltså, så naivt.
Det känns pinsamt att tänka på att jag trodde det, och ärligt undrar jag hur jag ens kunde tro det (handlar ju självklart om väldigt unga år). Och visst, i min barndomsby tror jag nog de allra flesta faktiskt bodde i just villa. Men jag måste väl ha träffat något barn som bodde i lägenhet?
Men som jag minns det trodde jag att barn bodde i villa, och lägenhet var något en flyttade till när en som vuxen flyttade hemifrån...
 
 
Jag trodde att alla filmer spelades in i "ett stycke", alltså typ som en lång tagning från början till slut.
Kommer ihåg att jag brukar fundera över vad som hände om en skådespelare behövde gå på toa när det inte var tänkt att rollen skulle det ;-)
Som om inte skådespelaryrket är tufft nog ändå... ;-P
 
När jag gick i lågstadiet trodde jag att alla svenska skolbarn började med engelska i 1:an.
Det var först senare som jag fick veta att våran skola var bland pionjärerna med att påbörja engelskaundervisningen så pass tidigt, och att många andra fortfarande började i 3:an.
 
 
 
Det var alltså sju saker. Kan hända att det finns många fler också (det gör det garanterat), men det här är vad jag kommer på nu.
Har ni något speciellt ni minns att ni trodde som barn, som visade sig vara alldeles fel?
 
En upphör aldrig att förvånas över sig själv, speciellt när det gäller smaklökarna...
Det finns egentligen ganska mycket som jag aldrig tyckt om tidigare, som jag gillar numera. Självklart kan ju smaken ändras, speciellt från att en går från barn till vuxen. Men ändå; jag finner det fascinerande.
Till exempel det att jag avskydde skolmaten när jag själv gick i skolan (tyckte om typ 2 rätter). Men numera gillar jag de flesta rätter. Så antingen har min smak förändrats ordentligt, eller så har skolmaten blivit hundra gånger bättre sedan jag gick i skolan.
Och ska jag vara ärlig så tror jag det är en kombination. Jag tycker helt ärligt att skolmaten är Riktigt BRA idag!
 
En sak som jag alldeles nyligen reflekterat över gäller godiset på bilden.
Jag har aldrig någonsin tyckt om surt godis, och speciellt inte dessa. Men av någon anledning smakade jag en för bara någon vecka sedan, och sedan dess är det typ det enda godiset jag äter...
Vem vet, kanske är det dags att smaka lakrits snart igen ;-P
 
Hur är det med er?
Finns det något ni avskytt tidigare i livet, men som ni helt plötsligt börjat tycka om?
Jag vill bara skriva några rader, vilka jag egentligen borde ha skrivit för lääänge sedan. Men det har helt enkelt inte blivit av, och ska jag vara ärlig har jag inte riktigt haft koll på anledningen till allt detta förrän för bara någon dag sedan. Vet att det låter luddigt, men jag kommer förklara. 

Ni har säkert (förmodligen) märkt att det känns som om jag är väldigt "låst" på det här med att lyckas, framförallt inom typ sådant som sociala medier. Att jag egentligen är så mycket mer fixerad vid t.ex. statistik än en borde vara.
Och ska jag vara helt ärlig så stör det mig. Jag skulle ge mycket för att få vara mer lugn och inte bry mig så mycket om sådant.
För det ÄR ju naturligtvis så att statistiken inte spelar någon roll.
Det spelar ingen roll om en har 5 eller 500 eller 5000 eller 50000 läsare, så länge en bloggar för sin egen skull. För att en tycker det är roligt och när en har något kvalitativt att blogga om.
 
Men om jag vet detta; varför är jag då so obsessed with success?
Det är DET som jag funderat lite extra över den senaste tiden, och det enda jag kommer fram till är att det eventuellt kan handla om att jag alltid haft en dröm om att "göra något" i mitt liv.
Ända sedan jag var i tonåren har den allra största drömmen varit att få en egen familj, dvs barn. Jag har alltid önskat att jag skulle få 1-3 barn, och min hjärna har inte velat ge upp den drömmen.
MEN den bistra sanningen är ju trots allt den att jag kommer aldrig att få egna barn.
Jag har PCOS, jag är 33 år och jag har ju faktiskt inte hittat någon att bilda familj med än. Oddsen är ju inte direkt till min fördel, om en säger så...
Jag menar; folk i min ålder börjar ju ha barn i, jag vet inte... mellanstadieåldern vid det här laget.
Och faktiskt så tror jag att min hjärna nu, till slut, har accepterat detta. Hjärnan har accepterat det.
Men mitt hjärta har dock inte accepterat någonting, utan det känns som om det går i tusen bitar varje gång jag tänker på det.
MEN detta är inget tyck-synd-om-mig-inlägg: kände bara att jag var tvungen nämna det som en liten bakgrund till hur mina tankar går.
 
I alla fall... jag tror i alla fall det är den största anledningen till att jag verkligen vill lyckas inom något annat område.
Jag vill, när jag blir äldre, kunna säga att jag "gjort något annat med mitt liv än endast jobba, äta, sova".
Jag vill för en gångs skull vara den som faktiskt lyckas inom något område.
Och att det blivit just bloggen (sociala medier) jag tänker på är för att det har blivit lite min grej.
Jag kan inte sjunga. Jag kan inte skådespela. Jag är ingen storföretagartyp. Och så vidare.
Jag har ingen talang inom något sådant "klassiskt" område där en talangfull och viljestark människa har möjligheten att lyckas. (Visste inte riktigt hur jag skulle formulera den meningen.)
 
Jag tror det är DÄRFÖR som jag har sådana drömmar, hela tiden, gällande sociala medier.
Drömmar som ständigt är närvarande, trots att jag försöker jaga bort dem.
För att det är det enda jag har som det finns en liten skugga av en millimeters chans att det skulle kunna bli något av. Att JAG skulle kunna "bli något av". Kunna få lyckas med något annat i livet än som sagt bara äta-jobba-sova. Få möjligheten att kunna få säga "titta, till och med jag lyckades skapa något i mitt liv värt att berätta om/tänka tillbaka på. Jag blev någon mer än bara den där personen i bakgrunden som alltid bara pratade om en massa drömmar".
 
Ska jag vara helt ärlig så tror jag inte att dessa känslor hade varit lika starka om jag haft barn, eftersom det varit min högsta dröm. Mitt liv hade haft en annan mening. Nu kan en ju aldrig veta, men jag är ganska säker.
Men nu när det är som det är; nu när jag vet att jag ändå aldrig kommer att få en egen familj, så säger önskecellerna längst in i magen att jag så gärna skulle vilja uppnå någonting annat... någonting... Någonting.
 
Det är ingen ursäkt för alla dessa klagosångsinlägg jag brukar publicera på bloggen, men det är en förklaring till varför jag alltid verkar vara så fixerad vid statistik, läsarantal och kommentarer/feedback.
Och jag kände verkligen att jag faktiskt är skyldig er en förklaring.
 
 
Avslutningsvis vill jag bara säga till er... att jag verkligen uppskattar den lilla läsarskara jag har något enormt!  Jag älskar er alla som kikar in här och tar er tid att läsa och ge feedback på det jag lägger upp.
Ta hand om er <3
 
Kramar /Erica
 
 
Bilden är en printscreen från PT´s (Piteåtidningens) hemsida.
Också så är bilderna i artikeln inte från i höst, utan från 1997 respektive 2014. Men det ser en om en läser texten :-) 
 
Jag såg precis denna artikel på PT, och kunde inte låta bli att blogga om den...
Nu har jag i och för sig inte varit in specifikt på SMHI och bakgrundskollat, men det är ju ändå en faktaartikel... ;-)
Och jag måste få säga att det inte direkt förvånar mig. Inte för att jag vet "first hand" hur pass mycket det regnat i höst på andra orter, men här har det ju verkligen regnat HELA hösten!
Det har inte varit något sådant superskyfall, men det har regnat så gott som varje dag. Ibland flera dygn utan uppehåll.
Så deprimerande att verkligen få det svart på vitt, i siffror, att den här hösten verkligen regnat bort...!
 
Dessutom, som syns i slutet av artikeln, så har vi sannerligen rätten på vår sida att klaga på den här sommaren.
0-4 dagar med högsommarvärme! 0-4 dagar! På en hel sommar!
Deprimerande känns det ju också att sommartemperaturerna ändå klassas som "normala" i år.
Vad tusan?? Vid ett tillfälle i JULI hade vi ju så kallt som ynka 7 grader...!
 
En annan sak är att mitt minne inte brukar vara vad det borde, MEN jag har alltid sagt att hösten 2011 var den sämsta typ... ever!
Enligt mitt minne var det också en höst som regnade bort.
JAG.MINNS.RÄTT!!! (Läs vid den första röda pilen jag gjort).
 
Dock verkar ju sommaren 1997 typ ha gått till historien...
220mm regn i juli, varav 198mm under en enda dag!
Jag var nyss fyllda 13 år då, och jag kan inte säga att jag minns själva skyfallet. Eller att det var just 1997.
Det jag dock minns är själva översvämningarna efteråt, och att vägar spolats bort.
 

Så... avslutningsvis vill jag bara säga...
Om jag klagar mycket på vårt väder i år... så är det befogat.
 
 
Hur har hösten varit där Du bor? Regnig? Solig? Kall? Varm?
Har du något speciellt minne av något extremt oväder?
Jag älskar att resa.
ÄLSKAR det verkligen!
Tyvärr saknas ju oftast pengar, men fanns bara det i överflöd skulle jag förmodligen vara på resande fot mer än jag skulle vara hemma...

Ni som följt mig länge, och ni som känner mig, vet vid det här laget vilket som är min absolut högsta resedröm. Något jag drömt om i halva mitt liv; att åka till USA.
Men det finns faktiskt ett specifikt ställe jag alltid önskat att åka till. Något jag inte pratat om så mycket. Tror jag. Kanske.
Det är dock inom USA, så det är trots allt ihopkopplat med den drömmen. Men jag kan inte minnas att jag direkt pratat om det här specifikt förut.
.
.
Jag har alltid önskat att på hösten åka till den del av USA som kallas New England!
Jag ryser alltid av välbehag när jag ser bilder därifrån.
Jag tycker det är så vackert att jag får ont i hjärtat och blir alldeles knäsvag! True story.
Den känslan jag får när jag tittar på höstbilder därifrån är att det måste kännas som om en promenerar omkring i en sådan där löjligt perfekt amerikansk feelgood höst-julfilm.
 
 
Bara TITTA på alla dessa bilder (printscreen från en google bildsökning)!
Det är så vackert att jag får ont i ögonen (också)!
Att vandra omkring mitt i denna natur måste väl ändå vara det ultimata höstmyset!?!
Iklädd stickad mössa, stickade vantar och kanske en halsduk (beroende på hur kallt det är). Sådär så det blir nästan löjligt perfekt. Sådär så en känner att det är nästan för perfekt...
Och inte att förglömma... kameran i högsta beredskap, för att fånga allt det ljuvliga på bild.
 
 
Jag har ju själv tillbringat ett par veckor i ett otroligt fint höstland; när jag var till Belgien 2011.
Kameran (hade bara min 400D på den tiden) gick varm och efter 2 veckor kom jag hem med, jag tror, runt 2500 bilder...
Lägger in några bilder därifrån i detta inlägg, men här kan ni klicka om ni vill komma direkt till kategorin jag skapade för bilderna från Belgienresan.
 
MEN den resan går in på långa vägar att jämföra hur mycket jag vill åka på höstresa till NEW ENGLAND, USA!
Har ni något drömresmål ni skulle vilja åka till någon speciell årstid, t.ex. på hösten?
Skriv gärna :-)
 
 
Jag vet att jag skrivit detta förut. Många gånger. Och det har aldrig blivit någonting av det.
Men först så är ju min blogg till för att jag ska kunna skriva av mig då och då, och för det andra så ÄR det ju faktiskt så att jag älskar att blogga.
 
Som jag skrev för ett tag sedan har jag ju snart bloggat i tio år (i slutet av oktober för att vara exakt).
Och jag har faktiskt på allvar funderat över att sluta blogga när den dagen kommer. Har dock inte bestämt mig ännu.
Dessutom... det är ju just detta som jag sagt hur många gånger som helst. Men att det inte blivit av tidigare är helt ärligt för att jag ville nå 10-årsdagen.
Jag tror jag kan prata för ALLA oss bloggare när jag säger att feedbacken från läsare är en av de viktigaste sakerna för en blogg.
Naturligtvis är det allra viktigast att en tycker om att blogga; att en gör det för sin egen skull och att en skriver om vad en gillar. Men om vi ska vara helt och hållet ärliga så ÄR det inte så att alla bloggare vill ha läsare och feedback? Få känna att en når ut med sina texter och bilder.
Utan feedback/kommentarer/kommunikation stannar ens blogg till slut av.
Det senaste året... eller 2-3 åren... har jag haft nästan omänskligt många, och långa, blogguppehåll. Det kan gå flera veckor mellan blogginläggen för att jag inte har någon inspiration.
Sedan hittar jag några saker att blogga om, skriver 2-4 inlägg och sedan hamnar jag i torka igen. Det har ni garanterat märkt.
Och jag mår så dåligt av att ha sådan oregelbunden uppdatering; för jag ÄLSKAR ju som sagt att blogga och jag VILL ju verkligen blogga. Och jag vill inte blogga bara en massa nonsens hela tiden, bara för att. Därav alla uppehåll.
 
En annan orsak till att jag faktiskt inte lagt ner bloggen än är att jag trots allt är en person som hatar att ge upp. Jag kämpar oftast på och ger inte upp förrän jag absolut måste, men till och med då känns det jobbigt.
MEN nu när det närmar sig min 10-årsdag som bloggare funderar jag seriöst på att lägga ner denna blogg. Är något jag egentligen blundat för då jag inte ville att det skulle vara så, men den här bloggen har varit död länge.

Det är den blogg jag haft allra längst och den blogg jag känt allra mest för, vilket förmodligen är anledningen till att jag blundat för sanningen.
 
Jag har som tur är fortfarande lite tid på mig att fundera, men kanske börjar det vara dags att se sanningen i vitögat...
 
Behöver bara få skriva av mig lite.
 
Ni som följt min blogg under en tid kommer kanske ihåg att jag i våras gjorde en Bucket list med saker jag ville/tänkte göra under sommaren. En av dessa punkter var att "fota så att jag alltid skulle ha nytt material till bloggen".
Det gick ju... eh... sådär, kan en säga.
Snacka om att det varit ett oinspirerande sommarhalvår!
Och just nu känns det väl som om jag kan släppa bitterheten lite grann angående sommaren. Den är över, och vi kan inte göra någonting åt den. Detta inlägg tänker jag snarare på den här hösten...
 
När vi får en kass sommar kan jag tycka att vi borde få en fin höst, som kompensation.
Men neeeejdå...
Det har ju regnat precis hela september månad!! Mulet, grått, MÖRKT och regnigt!
Gode så oinspirerande för den fotointresserade!
Nog för att det går fota regndroppsbilder och sådant, men när en redan har typ hur många sådana bilder i sitt tidigare bildarkiv som helst känns det inte så kul att fota exakt likadana för miljonte gången...
 
Bilden i detta inlägg är en screenshot från väderrapporten imorse. Nu kan det ju ha hunnit ändrats sedan dess, men det var då jag kollade sist. Och som ni ser är det bara moln, moln, moln. Och ja just ja; lite mera moln!
I och för sig inget regn (tack och lov), men så länge det är mulet finns ju alltid risken för att det kommer regn också.
Måndag verkar det i alla fall finnas chans till sol, men som ni ser täpps det snabbt till, för att resten av veckan bli moln, moln, moln... igen.
Vilken tur i alla fall att vi inte ska kolla alltför mycket på långtidsprognoser. Det kan hinna ändras flera gånger innan det blir nästa vecka :-)
 
Däremot, om vi ska hitta något positivt i allt detta så är det ju att allt regn gör att hösten försenas lite.
Oktober brukar ju vanligtvis vara en månad då träden redan tappat sina blad, men nu i år tycker jag att det är ovanligt många träd som fortfarande är gröna. För att vara slutet på september :-)
Dessutom känner jag, och detta är verkligen positivt för mig, att jag numera faktiskt KAN klaga på hösten. Tidigare har jag inte kunnat det utan att nästan bli deprimerad på kuppen.
MEN nu uppväger mitt jobb allting. Även om jag är väldigt negativ till t.ex. vädret så riskerar jag inte att bli höstdeprimerad, eftersom jag älskar mitt jobb så mycket!
 
Och för att inte riskera att återgå till en negativ sprial så tänker jag avsluta detta inlägg nu när det trots allt tog en liten positiv vändning :-)
.
.
JAG.ÄLSKAR.MITT:JOBB!!!
Tidigare inlägg