Follow

Detta inlägg finns redan på min nya blogg,
men vad sjutton. Gör väl inget att publicera det
här på Pixeliebloggen också ;-)


December. Jul.
Detta är sannerligen en tid för mys och magi. Finns väl ingen högtid som tindrar så magiskt som just julen? I alla fall för väldigt många av oss på jorden.
Självklart finns det de som inte firar jul, samt de som mår dåligt av olika anledningar under denna högtid. Det är absolut inte meningen att vara exkluderande, men då inlägget kommer handla om en specifik detalj angående julen så vill jag inte sväva ut i hur många trådar som helst.
Det kan göras i andra blogginlägg.

Jag har aldrig varit någon stor filmentusiast, utan har snarare alltid blivit uttråkad eller somnat efter tio minuter när jag försökt se en film.
Dock har en sak slagit mig den senaste tiden, framförallt när jag loggat in på mitt Netflixkonto...
Det är frågan "Huuuur många julfilmer finns det egentligen??"
Jisses alltså!
Mitt "flöde" på Netflix svämmar verkligen över av julfilmer. Det är nästan så att det kommer upp fler julfilmer än vanliga filmer/serier för tillfället...

 
Vad som slår mig är dessutom att alla dessa julfilmer är av typen Du-kan-gissa-dig-till-med-lilltån-hur-den-slutar. Cheesy, gulligull, cis-normativt av typen "följ snygg tjej och snygg kille i ett Hollywood-romantiserat juläventyr".

Och innan någon hinner påpeka det: Ja! Jag vet att det är tanken med julfilmer.
I denna genre står den där tindrande julkänslan som prio ett, och handlingen kommer lite i andra hand. Jag vet att det är meningen att det ska vara lite cheesy.

Men jag kan ändå inte låta bli att fundera...
Går det inte att göra någon lite mer normbrytande julfilm?
Ja, jag vet att det faktiskt finns lite andra julfilmer än just dessa "cheesy" också. Men det jag tänker på är om någon kunde göra en med typ samma innehåll (alltså t.ex. julromantik), men istället för ytterligare ett "vackert cis-par" kanske karaktärerna kunde vara... ett homosexuellt par? Trans? Ickebinära? Familjer som inte enbart består av mamma-pappa-barn?
Men vem vet... kanske finns det? Bara att jag inte hittat dessa filmer?
Jag tycker i alla fall att den stora majoriteten av alla julfilmer en bombarderas med under december handlar om heterosexuella cis-relationer. Inte mycket variation där...

Helt ärligt så är detta inga nya tankar i mitt huvud.
Just julfilmerna har jag nyligen börjat reflektera över, men min önskan om normbrytande film har jag haft länge. Faktiskt långt innan jag fick på mig de feministiska glasögonen. Långt innan jag hade en feministisk analys överhuvudtaget. 

Jag kommer ihåg att redan när jag var yngre, typ i skolåldern, fantiserade jag över hur det skulle vara om någon (eller jag själv då jag alltid gillat att skriva) skrev någon sådan klassisk "prinsessa-prins-saga" men vände på allting i sagan. Vände på alla roller och perspektiv. Hur skulle det bli då?
Att jag tog upp detta var mest för att jag precis insåg att jag nog faktiskt ändå, längre än jag trott, drömt om normbrytande berättelser. Bara det att jag inte kunde just ordet "normbrytande" som 12/13-åring...

Kanske jag skulle försöka mig på att skriva en normbrytande julsaga/berättelse..?
Undrar hur det skulle gå? ;-P


Känner Du till någon romantisk julfilm som är normbrytande (utan att den gör en "big deal" av att den bryter normer)? Jag tar mer än gärna emot tips!
Vad tycker Du om tanken på (fler) normbrytande julfilmer?
Gillar Du julfilmer? Eller undviker du dem helst?

"Jag hade inte alls kunnat gissa att du varit blyg."
Kanske låter det konstigt, men jag har aldrig blivit så glad över en komplimang som just denna.

Kommentaren ovan har jag faktiskt fått flera gånger de senaste 4-5 åren, av flertalet personer jag antingen nyss träffat eller som jag inte träffat på länge.
Mitt hjärta suger åt sig och rangordnar den som den finaste komplimang jag någonsin fått och fortfarande får.
Det är en bekräftelse.
Ett bevis på att allt mitt mentala arbete äntligen bär frukt!
Ett bevis på att andra människor verkligen ser min förändring.

Hela min barndom och hela min ungdomstid var färgad av min blyga personlighet. Den plågade mig konstant när jag dag efter dag aldrig vågade prata i skolan.
När jag kväll efter kväll satt hemma och ÖNSKADE att jag vågade skaffa kompisar för att ha någon att umgås med på fritiden (alltså någon i min ålder utanför familjen).
När mitt 14-åriga jag inte såg ens en strimma ljus i den blyga tunneln, och därmed trodde att jag aldrig någonsin skulle få uppleva saker som mina jämnåriga fick vara med om.
Jag har haft ett handikapp.
Jag har varit blyg bortom introvert.

"Jag hade inte alls kunnat gissa att du varit blyg."
Orden träffar rakt i hjärtat och sprider sig likt värmen från en mysfilt genom kroppen. Varje gång.
Jag är säker på att personerna som formulerar denna mening inte förstår vilken effekt orden faktiskt har på mig.
Jag vill bara uppfinna en tidsmaskin, resa tillbaka till 1998 och berätta det för 14-åriga Erica.
Avslöja att hon som vuxen faktiskt kommer kunna fungera normalt socialt i samhället.
Att hon kommer ha hittat ett jobb där hon stortrivs, och där hon faktiskt vågar ha en kommunikation med andra människor runt omkring sig.


Jag kommer alltid att vara introvert.
Jag tror inte att vår grundläggande personlighet är någonting vi kan ändra.
Eller ja, kanske kan vi det? Jag är ingen vetenskapsperson, så jag har ingen aning.
Men vi är ju introverta eller så är vi extroverta. Jag tror inte det riktigt går att ändra på, och jag är en introvert personlighet. Jag kan aldrig bli extrovert.
MEN vad jag KAN göra, är att träna upp mina sociala förmågor och fungera i samhället på ett sätt jag aldrig kunnat tidigare i mitt liv.
DET har jag bevisat de senaste åren. Främst för mig själv.
Att allt (i alla fall det mesta) går med en vilja av stål, massor med mental träning och framför allt om en låter det ta den tid som behövs. Att stressa fram ett resultat i sådana här situationer leder bara till att allt låser sig.
Eller ja; detta är såklart olika från person till person. Vissa behöver utmanas för att komma framåt. Andra personer, som jag, är sådana att om händelseförloppet stressas fram så tar allt bara längre tid.


Så...
Från att ha varit handikappad av blyghet till att få höra orden "jag hade inte alls kunnat gissa att du varit blyg"... ger en känsla av att jag faktiskt äntligen klättrat upp på prispallen. Det är som att jag vunnit ett pris för alla mina ansträngningar!

Det känns som att NU kan livet äntligen börja!

 
Jag upptäckte nyss en sak och känner att jag måste uppmärksamma det här på bloggen.
Idag är det den 25:e november; en dag som FN instiftat som Internationella dagen för bekämpning av våld mot kvinnor.
Att det ens ska behövas en sådan dag är egentligen helt sjukt, och mitt hjärta går i tusen bitar när jag tänker på den skräck SÅ många kvinnor runt om i världen lever i, och det i sina HEM.
Hemmet som är den plats där alla människor ska ha den mänskliga rättigheten att känna sig som allra tryggast. Den plats som ska vara en frizon från resten av världen.
DEN platsen – HEMMA – är den plats som är allra farligast för kvinnor.
 
Enligt Brå (brottsförebyggande rådet) dödas ca. 13 kvinnor per år av sin partner.
13 kvinnor!
Dessutom är detta oftast resultatet av en LÅNG tid av både fysisk och psykisk misshandel.
Dessa 13 kvinnor är alltså också de som DÖDAS av sin partner. Antalet som lever under hot och våld är SÅ många fler.
Och NEJ! Det är inte så enkelt som att "bara att lämna" heller.
Dessa män börjar ju aldrig med att utöva fysiskt våld. De börjar aldrig med att slå.
Händelseförloppet i en våldsam relation är allt som oftast att det är jättebra i början, för att sedan eskalera mer och mer. Han kan efter ett tag visa tendenser på svartsjuka och misstänksamhet. Han kan börja med att komma med subtila gliringar. Allt i att steg för steg bryta ner kvinnans psyke.
Han blir oftast väldigt kontrollerande, får henne att sluta umgås med vänner och familj.
Ja, helt enkelt isolerar henne.
Att mannen hotar med självmord om kvinnan skulle lämna honom är inte heller ovanligt.
Först när hon är tillräckligt långt nere psykiskt och har tillräckligt låg självkänsla -då börjar den fysiska misshandeln.
Nu har jag tack och lov inga personliga erfarenheter av våld i nära relationer, utan detta är utifrån det jag vet generellt om det.
Mannen gör oftast kvinnan även ekonomiskt beroende av honom till råga på allt annat.
Så nej, det är inte "bara att lämna".
 
Och innan någon besserwisser kommer och flikar in att "det finns faktiskt män som blir misshandlade av kvinnor också..."
Ja, det finns det. Det finns män som misshandlas. Och det finns kvinnor som misshandlar.
MEN fakta är att den allra största majoriteten är MÄN som utövar våld mot KVINNOR!
Mäns våld mot kvinnor är så vanligt att DET är ett stort samhällsproblem världen över!
Jag tycker också det ofta är samma personer som är snabba med att säga "det finns faktiskt kvinnor som misshandlar också", som inte tycker könsmaktsordningen i samhället borde ändras med argumentet att "män är faktiskt starkare" (och då menar de fysiskt)...
 
Enligt Brå dödas i genomsnitt 4 män per år av kvinnliga partners.
Den stora skillnaden är ANLEDNINGEN till mäns respektive kvinnors dödliga våld.
I de fallen där en kvinna dödat sin manliga partner är båda oftast missbrukare, och/eller så beror mordet på att kvinnan under en lång tid innan utsatts för våld av sin partner.
I fallen där en man dödat sin kvinnliga partner är det oftast "slutstationen" av ett långvarigt våldsutövande och kontrollerande beteende. 
 
 
Det finns också ett så skrämmande stort mörkertal när det kommer till mäns våld mot kvinnor.
Detta beror på att sååå många offer aldrig vågar bryta sig loss. De vågar inte lämna honom.
De vågar inte anmäla, utan blir kvar i det våldsamma förhållandet tills... ja... tills det tar död på dem.
Ofta har ju omgivningen ingen aning om vad som händer heller.
Mannen kan vara hur trevlig som helst utåt. Han kan vara social, ha en fasad som "den perfekta partnern".
Hur många gånger har en inte läst/hört om män som åkt dit för kvinnomisshandel där omgivningen stått som stora frågetecken...?
"Han som alltid var så snäll/trevlig/omtänksam/gullig. Hur kan HAN ha gjort något sådant?"
Det läskiga är att det verkligen kan vara vem som helst!
Vi kan alla känna en kvinnomisshandlare, utan att vi vet om det.
På samma sätt som vi alla kan känna en våldtäktsman, utan att vi vet om det...
Det kan vara din vän, din granne, din kollega, din läkare, din brevbärare...
Det kan till och med vara någon i din egen släkt!
 
 
"Ingen form av kontroll och isolering är okej.
Det är olagligt att kontrollera någons e-post, telefon, tvinga eller hota,
stänga in eller låsa ute, vara hemma hos någon utan lov eller förfölja någon.
Att hota med att skada barn, husdjur, ägodelar, att hota om att begå självmord,
eller hota att avslöja någons sexuella läggning eller könsidentitet mot dennas
vilja på till exempel arbetsplats eller för familj är andra exempel på våld.
 
Nedvärderande och kränkande ord om ens person, vänner eller familj, extrem
svartsjuka, att skämma ut sin partner inför andra och förödmjuka henne eller
honom liksom att försätta någon i ekonomisk beroendeställning är också
att betrakta som våld.
 
Att bli skakad, knuffad, släpad, att någon tar stryptag eller hotar med kniv är exempel
på fysiskt våld. Det är våld även om det inte skulle synas några blåmärken eller sår
efter våldet. Att ha sex med någon som sover eller är drogad är en form av sexuellt
övergrepp och är olagligt."
Källa: Brottsofferjouren.se
 
 
Som vi kan se i texten ovan är våld inte bara det uppenbara; fysiska slag och våldtäkter.
Att kontrollera en annan människa, kontrollera dennes e-mail, telefon osv, att hota om saker som självmord, hota att skada barn, djur, personens materiella saker osv. räknas i högsta grad till utövande av våld.
Och ja, i majoriteten av alla fall är det MANNEN som är förövare!
 
 
Och så finns det de som högljutt spottar ur sig att "Feminismen har gått för långt".
Jag säger bara en sak! BULLSHIT!
Så länge vi lever i ett patriarkat där kvinnan är underlägsen mannen så kan inte feminismen gå för långt!
 
 
 
Jag tänder ett ljus för alla kvinnor i vår värld som blivit offer för mäns våld.
Och jag tänder ett ljus för alla kvinnor som fortfarande lever i daglig skräck i sina hem på grund av att de lever med en våldsam och kontrollerande man.
Jag hoppas vi snart får se ett ljus i detta mörker som fått pågå alltför länge redan!
 
Tjock = Ful
Den "sanningen" har vi matats med, generation efter generation. Och vi matas fortfarande med det.
Vi har byggt upp ett samhälle där ordet ful är en synonym till ordet tjock. Där tjock är det värsta en kan vara; speciellt som kvinna.
Tjock har blivit en känsla...
"Åh, vad jag känner mig tjock", ett uttryck som används för att beskriva en dålig dag. En dag då en liksom känner sig "fulare" och allmänt oattraktiv.
 
Tjock är inte en känsla!
Du kan inte "känna dig" tjock.
Tjock är ett ADJEKTIV!
Och vet du inte vad adjektiv är -gå tillbaka till första klass. Där lär en sig de tre basordklasserna; Substantiv, Adjektiv och Verb.
Tjock är ett adjektiv.
Ett ord som förklarar hur något är.
Du kan inte känna dig tjock.
Du ÄR tjock. Eller du ÄR smal. Eller du ÄR lång. Kort. Mörkhårig. Blond. Brunögd.
 
Jag har varit tjock hela mitt liv. Jag har också tänkt på vikten hela mitt liv, och önskat att jag vore smal. Gjort massvis med försök att gå ner i vikt.
För smal är ju bra. Tjock är dåligt. Tjock vill en inte vara. För tjock är lika med Ful.
Det är så inpräntat i oss att vi inte ens reagerar på hur sjukt det faktiskt är!
Det sitter så djupt rotat i oss att det är en självklarhet att följande mening ses som en komplimang om en gått ner i vikt:
"Vad snygg du har blivit!"
Helt ärligt; det är inte en komplimang!
Det ÄR ett sätt att cementera att tjock faktiskt betyder ful!
 
Det senaste året har jag börjat följa fler och fler s.k. kroppspositiva konton på sociala medier, främst på Instagram.
Och fakta är att en tjock person kan inte lägga ut bilder på sig själv utan att få hatkommentarer.
Inte nu t.ex. jag, som har en så pass liten följarskara, men de som når ut till fler.
Hur många gånger har jag inte sett, där en tjock tjej (alltid tjejer) lägger upp en vanlig bild på sig själv, hur det dräller in anklagande kommentarer i stil med "DU UPPMUNTRAR FETMA!"
Det behöver inte ens stå något annat under selfien än typ "Godmorgon onsdag" eller liknande.
Bara genom att finnas, och visa upp att en finns, uppmuntrar en alltså till fetma om en är tjock.
Det går dessutom inte att "uppmuntra till fetma", eftersom ingen i dagens samhälle vill bli tjock.
Det finns INGEN som aktivt väljer att "nu jävlar ska jag kämpa för att bli fet".
 
En annan kommentar jag sett mycket på kroppspositiva konton är dessa "välvilliga" människor.
"Du borde faktiskt gå ner lite i vikt för hälsan".
No shit! Ungefär som att "den här tjocka personen vet nog inte om att det är dåligt för hälsan att vara tjock. Jag gör en god gärning och berättar det för hen".
Med 99% säkerhet kan jag säga att tjocka människor förmodligen vet MER om hälsa och viktnedgång än smala människor.
Det går inte att SE på en människa och säga hur hen mår!
 
Kroppshetsen har för länge sedan passerat sjuka proportioner.
Och det sjukaste av allt är hur långt ner i åldrarna det gått!
Lågstadiebarn som "vill bli smalare"... LÅGSTADIEBARN (allra flest flickor)!
Lågstadiebarn ska inte behöva tänka på vikt, oavsett omständigheter!
Jag gjorde en story på Instagram för ett tag sedan, angående en annan Instastory jag läst.
Den handlade om vittnesmål efter vittnesmål om skolsköterskor och läkare som helt utan skam säger åt 7-8-åringar att de är för tjocka och "måste tänka på vad de äter".
BVC-läkare(!) som säger åt föräldrar att ge sina barn lättprodukter!
Gemensamt för alla dessa vittnesmål var dessutom att ingen hänsyn togs till barnens övriga livsstil. Det fanns vittnesmål där barn åt normal mat, åt godis bara på lördagar, hade någon sport ett par gånger per vecka och var allmänt aktiva. Men till och med sådana barn hade fått höra "du väger för mycket".
Allt för att vården är så jävla fixerade vid de tre bokstäverna BMI.
BMI säger INGENTING om en människas mående!
BMI säger INGENTING om en människas hälsa!
Det är vikt mot längd. Inget mer; därför kan det bli så missvisande.
T.ex. så kan ju en person som byggt mycket muskler få ett väldigt högt BMI-tal. Kollar en bara på det så kan en sådan person anses som överviktig, eller kanske till och med fet, enligt BMI-skalan.
Jag kan helt ärligt inte förstå varför vården inte, år 2018, bara skrotar BMI.
 
Jag tycker också att det borde vara förbjudet för vårdpersonal att prata vikt med barn.
Är det nu så jäkla viktigt kan de ta det med föräldrarna. Men INTE med barnen.
Tänk dig en 7-åring. Tänk dig att det är ett barn som inte hunnit börja fundera över sin kropp, och speciellt inte att det skulle vara något fel på den.
En helt vanlig, aktiv sjuåring (alltså inte har några fysiska hinder som motverkar aktiviteter) som tycker det är roligt att leka med kompisar, kanske nyligen börjat med någon sport o.s.v.
Helt plötsligt är det dags för kontroll hos skolsköterskan, och denne säger till sjuåringen rakt ut att "du väger mer än du ska. Du måste tänka på hur mycket mat du äter".
Från en sekund till nästa har nu denna sjuåring blivit medveten om att hens kropp inte är normal, utan något som måste göras om för att passa in i samhällets mall.
Sedan funderas det över hur det kommer sig att ätstörningarna ökar lavinartat bland ungdomar...
 
Ja... till att börja med kan vi väl ge f*n i att introducera kroppshets redan hos barn!
Vi kan väl stryka likamedtecknet mellan tjock och ful.
Vi kan väl strunta i att prata om vikt så att barn hör, även när det gäller vår egen vikt.
Vi kan väl låta alla kroppar, oavsett storlek, bara få VARA!
Utan värderingar. Bara vara.
 
 
För några månader sedan gjorde jag mig av med min (person)våg.
Jag tog ett beslut om att aktivt sluta banta och försöka göra om min kropp för att den ska passa in i samhällets snäva normer.
Vill bara påpeka att jag verkligen inte skammar någon som fortfarande är en del av det hjulet. Jag vill bara dela med mig.
Jag kämpar fortfarande när jag ser mig själv i spegeln, men det blir bättre och bättre.
En stor hjälp för mig är att jag följer flertalet kroppspositiva konton på sociala medier.
I mitt flöde är det numera en ström av bilder på kroppar som liknar min. Retuscherade bilder i media är inte längre det enda jag ser. Det ökar mitt självförtroende och min självkänsla på ett sätt att jag nästan kan KÄNNA från dag till dag hur det sker!
 
Här på bloggen har jag raderat min viktminskningskategori jag gjorde när jag åt LCHF, och även alla inlägg som låg i den kategorin.
Det kan faktiskt hända att jag börjar äta LCHF snart igen, men då helt utan fokus på viktminskning. Det skulle i så fall vara för att få alla de andra fördelarna jag fick på den kosten, t.ex. att magen lugnade ner sig och min PCOS rättade till sig.
Däremot kan jag säga att jag aldrig mer kommer blogga om viktminskning och bantning.
Det är inget som ni framöver kommer att behöva läsa om på min blogg.
Och jag kan säga så... att det känns som ett av de bästa bloggbesluten jag tagit hittills.
 
 
Jag har kastat vågen, jag har slutat aktivt banta, jag har inte en aning om vad jag väger...
Och vet ni vad... Jag har aldrig mått bättre än jag gör just precis nu.
True story.
 
 
Tack.
Jag har alltid hatat att laga mat.
Eller ja, hata är väl ett starkt ord. Men jag har starkt ogillat matlagning.
Det har varit tråkigt, tråkigt, tråkigt! Och bara ett nödvändigt ont.
"Laga mat är något jag aldrig kommer att gilla", brukade jag tänka.
 
Men...

TÄNK vilka oväntade vändningar livet kan ge ändå!
Det är en av de sakerna jag verkligen älskar med livet; att det är så oförutsägbart. Det kan vända på en femöring, och utan att en förstått vad som här står en där med ett intresse som sannerligen inte kunnat förutses.
 
Ni som följer min blogg vet att jag sedan tre år tillbaka arbetar inom Måltidsservice;
närmare bestämt i förskolekök.
Jag älskar verkligen mitt jobb, vilket visar sig bland annat i att jag oftast inte vill åka hem när
jag slutar för dagen.
 
Trots att jag rent tekniskt faktiskt inte lagar maten, så har det här jobbet väckt ett intresse
för matlagning.
Det började med att jag tyckte det var roligare och roligare det här med att fixa olika sallader
till salladsbuffén. Det tycker jag fortfarande är roligt.
Jag älskar att hitta inspiration från olika håll för att sedan testa fixa ihop och servera det.
Jag älskar att lägga ner min tid och "kärlek" på olika sallader och sedan se om de gillas eller inte.
 
Men det gäller inte bara sallader.
Det känns fortfarande konstigt, men jag har blivit förvånadsvärt fascinerad av att kolla in
vad andra gör för mat, hitta inspiration till vad en kan laga samt framförallt att laga till rätter
utan att följa recept. Typ gå på måfå och blanda på känsla vad som kan tänkas passa ihop
med varandra.
 
Egentligen vet jag inte riktigt vad jag vill med detta inlägg.
Tror nog det är mest för att jag, återigen, behöver få ur mig en massa överväldigande
känslor gentemot mitt jobb.
Jag hade aldrig väntat mig detta när jag klev in första dagen på min praktik för tre och ett halvt år sedan. DÅ trodde jag verkligen att det skulle bli en praktik som alla andra jag varit på.
Några veckor där och sedan vidare till nästa...
Men här står jag nu; tre år senare. Fast anställd på ett jobb jag ÄLSKAR! OCH ett nyväckt intresse för matlagning.
 
Jag hoppas innerligt att detta intresse inte svalnar, utan snarare tilltar i styrka allteftersom tiden går.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag vet att det bara är sallader på bilderna i detta inlägg, men jag har tyvärr typ inga matbilder (ännu).
 
 
Gillar ni matlagning? Eller tycker ni bara det är ett nödvändigt ont?
 
Finns det någon bättre känsla som bloggare än när denna gula ruta (på blogg.se) uppenbarat sig när en loggar in på sin blogg? 
Jag älskar den känslan; dock kan jag inte låta bli att få lite blandade känslor gentemot den...
 
Gula rutan betyder på blogg.se "Nya kommentarer".
Så jag undrar: Finns det någon mer där ute som känner att en knappt vill svara på kommentarer, för att en inte vill att den rutan ska försvinna?
 
Jag personligen kan inte låta bli att känna så, eftersom en inte vet när rutan dyker upp nästa gång.
Det blir liksom en ond cirkel...
Inga (eller väldigt få) nya inlägg betyder självklart inga nya kommentarer.
Samtidigt som inga (eller väldigt få) kommentarer betyder ingen inspiration.
I genomsnitt går det ungefär 2-3 veckor mellan kommentarerna. Beroende på vilken tid på året det är, självklart. På sommaren kan det gå kanske 1-1,5 månader mellan, och under vinterhalvåret kanske 1,5-2 veckor.
 
OBS! Bara för att förtydliga... Jag skriver INTE detta inlägg för att klaga på någon annan än mig själv. Och för att jag då och då bara behöver få skriva av mig.
Att min blogg står stilla så mycket numera hatar jag mig själv för.
Jag hatar att min hjärna verkar gått in i någon typ av inspirations-paus-mode.
 
VILJAN finns där! BLOGGLUSTEN finns där precis hela tiden, likt motivationen till att blogga.
Det som ligger på latsidan är INSPIRATIONEN. Idéer om VAD jag ska blogga om, som:
1. Inte skulle bli samma sak dag ut och dag in.
2. Skulle kunna hålla intresset uppe hos mina läsare.
 
För ja! Jag vet att en ska blogga för sin egen skull och skriva om just det som en själv vill, och när en känner för det.
MEN har man en öppen blogg så ÄR det ju oftast för att en faktiskt vill att människor ska hitta till och bli så intresserade att de vill stanna kvar på bloggen.
En sådan bloggare, i alla fall jag, VILL ju också skriva/publicera sådant som följarna vill läsa om.
 
 
DU som bloggläsare:

Vad vill DU se/läsa om på min blogg?

Vad skulle få DIG att stanna kvar här?
Vad skulle få DIG att vilja klicka dig in på Pixelie-bloggen regelbundet?
 
 
Tack på förhand!
Jag måste bara få skriva av mig lite.
Det är nämligen så att jag för tillfället känner mig sååå frustrerad över mitt vardagliga liv.
Inte på jobbet; jag älskar fortfarande mitt jobb och det är orsaken till att jag inte ens känner den där klassiska söndagsångesten längre. Jag trivs med andra ord som fisken i vattnet!
 
Men vad är jag då frustrerad över?
Jo, min fritid. Eller ska vi säga bristen på den.
Inte för att jag har mycket att göra, utan för att jag insett att mina dagar numera består av tre (3) saker...
Jobba, äta och sova.
Bokstavligen!
Fattar inte hur jag kan vara så trött. Hela tiden. Jag somnar som om jag inte sovit på en vecka, och på mornarna är jag så trött att det är som om jag bara sovit typ en (1) timme under natten.
 
Jag åker till jobbet vid 6-tiden, kommer hem strax efter 14-tiden, somnar till på soffan, äter middag, somnar om på soffan typ vid sju-åttatiden, vaknar till några timmar senare för att då göra mig i ordning och lägga mig för natten.
Också då somnar jag utan problem.

Så jag bokstavligt talat bara jobbar, äter och sover.
Det är så frustrerande eftersom jag ju då inte "hinner" med något annat. I alla fall inte på vardagarna.
Jag sitter vid datorn just nu eftersom jag bara har en stationär, men det är knappt så att jag vet vad jag skriver. Ögonlocken känns som om de är gjorda av bly!
 
Delvis vet jag vad detta beror på. Mörkret.
Numera när det är mörkt då jag åker till jobbet, och det är mörkt redan vid 18-tiden på kvällen.
Det dröjer inte länge innan det faktiskt kommer att vara mörkt (eller i alla fall kraftig skymning) redan när jag åker hem från jobbet.
 
Men jag vet inte... Blir en verkligen SÅ trött bara av mörkret?
Så trött att det känns som en ska somna alla timmar som inte är arbetstid?
Att lätt kunna sova mellan kl.15 och 21, sedan hela natten, för att ÄNDÅ vid 5-tiden på morgonen vara så trött att en knappt kommer upp ur sängen...
Jag vet att en faktiskt kan sova för mycket, men det känns ändå inte riktigt normalt.
Eller ÄR det faktiskt normalt när en bor på ett ställe med så extremt mycket mörker under en så lång period på året?
Jag vet att motion och frisk luft också är otroligt viktigt för den här typen av problem.
Men om vi säger att jag går ut på en promenad när jag slutat jobba; då slocknar jag som en stock när jag kommer hem från den istället.
 
Hur det än är så påverkar det i alla fall min vardag.
I grund och botten har jag ju faktiskt "inget liv" på vardagarna.
Jobba, äta, sova -That´s it liksom.
Är SÅ GLAD över att jag har mitt jobb! Jag måste säga att just nu så är det, helt ärligt, jobbet som är det största ljuset i mitt liv!
 
 
 
OBS!
Nu säger jag INTE att jag råkat ut för en depression eller något annat lika allvarligt, eller att det är synd om mig.
Jag behövde bara få skriva av mig lite och ventilera mina tankar och känslor.
Tack för att jag fick göra det!
 
 
Finns det någon mer som känner igen sig i det här?
Drabbas du av liknande under senhöst och vinter?
Eller har du kanske varit med om det tidigare, och kommit ur det? I så fall får du mer än gärna ge mig tips på vad jag kan göra.
Kost och frisk luft är dock sådana självklara saker som jag redan vet om, så sådana tips behövs inte. 
 
 
 
Nu är alla dessa vackra löv borta...
Eller... de ligger nere på marken allihopa.
 
Jag har ont i magen. På riktigt.
Inte för att jag har ätit något olämpligt eller så.
Utan för att nu ÄR det inte många dagar kvar.
Den dagen som ändå har känts så avlägsen; lite som att det är ändå ett tag kvar.
Det kan vi inte säga längre...
Om två ynka dagar är det VAL 2018!
 
En sak måste jag få säga... känslorna inför detta val har sannerligen varit något utan dess like!
Jag tycker Ödesval är ett sådant perfekt namn på vad som sker på söndag, för det känns verkligen som ett ödesval.
Mer än någonsin känns det som om det är NU det gäller.
Vilken väg ska Sverige ta?
Den hoppfulla, mänskliga vägen där alla människor är lika mycket värda?
Eller köper vi en one-way ticket rakt mot vår undergång?
 
Jag är medveten om att det låter otroligt dramatiskt, men det ÄR sanningen.
Kommer svenska folket hinna vakna upp och ta sitt förnuft till fånga innan söndag?
 
Vi har ett parti med i leken som verkligen inte borde tillåtas plats på den politiska arenan.
Ett parti som är EMOT ALLA värderingar som Sverige byggt upp under så många år!
De är emot jämställdhet, mänskliga rättigheter och i grund och botten: Demokrati.
Vad de än försöker påskina så är demokratin i allvarlig FARA om detta parti får verklig makt.
Om SD vinner på söndag, om de kommer i en verklig maktposition på så sätt att de blir största partiet, DÅ är det slut med Sverige som vi känner till det.
SD hatar invandrare, kvinnor, HBTQ-personer samt "landsförrädare" (vilket betyder människor som tror på mänskliga rättigheter och allas lika värde). Låter inte det skrämmande likt något vi sett förut...?!
 
Är det verkligen ett sådant parti vi vill ska bestämma över vårt land?
Är det verkligen sådana människor vi vill ska representera vårt land?
Jag säger NEJ! SD representerar INTE MITT land!
 
Nu kanske det kommer någon idiot och påstår att Vänstern är likadan som SD. Jag har hört det förut.
Och ärligt talat övergår det fullkomligt mitt förstånd hur det ens går att göra en sådan jämförelse!
Ett parti är uppbyggt på grundstenen HAT.
Ett annat parti är uppbyggt på grundstenen KÄRLEK.
För inte ens SD:are kan väl säga att deras parti är byggt på kärlek. De gör ju för f*n inget annat än hatar! De hatar alla som inte är etniskt svenska vita män!
 
För om vi t.ex. tar SD och F!. Två partier som står på varsin sida om den politiska skalan.
F! är GRUNDAT på synen och åsikten om alla människors LIKA värde. Oavsett nationalitet, etnicitet, kön, religion eller sexuell läggning. Deras politik är byggd på den människosynen, och hela deras politik genomsyras av den.
SD däremot, är ett parti som kom till ur människors missnöje och hat. Deras politik är baserad på att vissa människor är bättre än andra, och den genomsyras konstant av deras hat mot invandrare.
 
Dessutom har SD en kvinnosyn som överhuvudtaget inte hör hemma 2018! Fullkomligt vidrig.
Därför kommer jag aldrig att förstå hur just kvinnor ens kan tänka tanken att rösta på SD. Lika lite som jag kunde förstå hur amerikanska kvinnor kunde rösta på Trump.
Deras ideologi är att de vill tillbaka till 50-talets syn på kvinnor och män, på kärnfamiljen och samhället.
I grund och botten: De vill skapa en tidsmaskin som tar oss 60 år tillbaka i tiden.
 
-------------------
 
Någonting jag faktiskt är nästan lika rädd för som att SD vinner (men bara nästan) är att det blir regeringsskifte på söndag.
Jag blir alldeles kallsvettig varje gång jag tänker på att vi kanske får en borgerlig regering igen.
För DÅ blir det inte heller roligt!
Alliansen är Robin Hoods elaka tvilling. De tar från de fattiga och ger till de rika.
Alliansen, med då Moderaterna i spetsen, ger blanka f*n i arbetarklassen.
Gynnar deras beslut de allra rikaste så är de nöjda. Att klassklyftorna skjuter i höjden under borgerliga ledningar och att de fattigaste inte har råd att leva skiter de totalt i. Och det är inte ens överdrivet!
Jag har deras förra mandatperiod i ALLDELES för färskt minne!!
 
Jag är livrädd för att Alliansen, om de vinner valet, ska införa slaveri igen. Precis som när de satt sist.
Att de tekniskt sett kallade det för "Fas 3" spelar ingen roll. Det var bara en omskrivning för vad det egentligen var!
Om SD vill tillbaka till 50-talet, så vill Alliansen inget hellre än gå tillbaka till 1800-talets BONDESAMHÄLLE!
Deras dröm är ett samhälle där klassklyftorna är monstruösa, så att en verkligen kan SE tydligt vem som hör till vilken klass. Där underklassen är i beroendeställning till de rikaste.
Adel, präster, borgare och bönder...
 
--------------------
 
Vi har haft borgerliga regeringar ett par gånger förut, men tack och lov har de aldrig suttit länge.
Dock, det jag tycker är jobbigast... Det är att när det varit en borgerlig regering och sedan blir skifte, då har alltid det röda blocket varit tvungen börja med att städa upp efter högerpartierna.
Och då har det istället blivit så att de Socialdemokratiska regeringarna fått ta all skit för att det "blir så dåligt".
Allt bara för att människor inte verkar ha förmågan att tänka längre än vad näsan räcker!
 
När ska folk egentligen förstå att borgerlig politik inte passar ett land som Sverige?!?!
Det bor endast 10 miljoner här, och den STÖRSTA delen är arbetarklass!
Hur många procent kan vara rika/överklass? Det kan inte vara många, alltså procentuellt.
Det säger sig väl ändå självt att vi då inte kan ha partier som fattar beslut endast utifrån de rikas intressen, och skiter i hur det går för alla andra.
 
-------------------
 
Att veta hur en ska rösta kan vara skitsvårt. Jag vet! Jag är där själv.
Har två partier jag väljer mellan, och har svårt att bestämma mig för vilket av dem som får min röst. Speciellt eftersom det egentligen inte spelar jättestor roll vilket jag väljer, då båda två står för precis mina värderingar.
Snälla svenska folket; alla ni som har rösträtt på söndag, rösta på det parti vars ideologi bäst stämmer överens med vilket samhälle Du vill leva i.
Det spelar ingen roll om det finns en eller två mindre punkter i partiprogrammet du inte håller med om. Ifall du ska hitta ett parti där du håller med om ALLT kommer du gå bet.
Så snälla; ställ dig frågorna...
Vilket samhälle vill jag leva i?
Vilket parti delar min vision?
 
Kanske har du inte tänkt rösta alls?
Snälla! Tänk om!
Jag vet att det är din rätt att avstå, men snälla! Det här valet är SÅ viktigt!
För oss. För Sverige!
I det här fallet är en utebliven röst en hjälp till att stärka SD.
 
Vi innehar vår allra värdefullaste rättighet - vår rösträtt.
Rätten att få vara med och påverka. Den får vi aldrig ta för given!
Vi lever trots allt i ett fritt demokratiskt land. Det betyder att vid sådana här tillfällen – val – spelar det ingen roll vilken klass du tillhör. Om du är rik eller fattig. Gammal eller ung. Man eller kvinna!
ALLA har en röst, och allas röster är lika viktiga.
Ta det inte för givet.
 
Speciellt till alla kvinnor där ute.
Nyttja den rättighet vi fick för 97 år sedan. Hedra alla de otroligt starka kvinnorna som för hundra år sedan slogs i extrem motvind för vår rätt att rösta.
Det är VI som fått skörda frukterna av deras arbete.
DE kämpade för OSS. För kommande generationer.
VI är DERAS "kommande generationer"...
 
De två partier som delar Min syn på vilket samhälle jag vill leva i, är Feministiskt initiativ (F!) samt Vänsterpartiet (V).
Jag fyllde 18 år 2002, så jag har hunnit med att rösta i några val vid det här laget.
Alla gånger har jag röstat på Vänsterpartiet.
Förutom i förra valet; 2014. Då var det F! som fick min röst.
Båda dessa partier står för det medmänskliga samhälle jag vill leva i. Det är anledningen till att jag inte kan bestämma mig mellan dessa två i år, samtidigt som det ju faktiskt inte spelar någon större roll eftersom jag kommer känna mig nöjd i vilket fall som helst.
Det lutar mycket mot V, men samtidigt VILL jag verkligen rösta på F! och hoppas på att de tar sig in i riksdagen.
 
Jag har sådana fjärilar i magen av detta val att det känns som jag ska få ett nervöst sammanbrott när som helst. Och att tänka "på söndag är det över" hjälper inte heller, för då börjar hjärnan skissa på alla möjliga skräckscenarios...
 
Avslutningsvis måste jag bara få säga att det här har verkligen varit det konstigaste valet hittills. Känns som att det har varit en mycket udda valrörelse jämfört med tidigare år. Mycket oroväckande och skrämmande händelser, uttalanden och framtidsutsikter.
Det känns också som det VIKTIGASTE valet hittills!
Helt ärligt; jag har aldrig känt såhär inför något val tidigare. Det KÄNNS verkligen som om Sveriges öde avgörs nu i helgen.
 
 
Snälla; LÅT oss få behålla de grundläggande mänskliga
värderingar som vi under en så lång tid byggt upp!
 
RÖSTA RÖD-GRÖN-ROSA!
NEJ TILL SD!!!
 
 
 
Ska du rösta? Eller har du redan röstat?
OM du vill säga det; vilka röstar du på? (110% frivilligt att svara!)
Röstar du efter ideologi eller sakfrågor?
Har du röstat på samma parti alla gånger du röstat, eller brukar du rösta på olika?
Vad tror du om utgången i detta val?
När jag satt och skrev detta inlägg kände jag att det var en del av det jag gärna ville fördjupa mig lite i, men då inlägget redan var så långt tänkte jag att det fick bli ett separat inlägg för just det här.
 
 
Vad är ett Riktigt jobb?
 
I dagens läge finns det många människor runt om i världen som försörjer sig online.
Det finns många typer av jobb på nätet, men gemensamt är att dessa människor har sin inkomstkälla från arbete på "nätet".
Det är 2018.
Den här typen av arbete är helt normal idag. Det är i alla fall min syn på saken. Min åsikt. Min upplevelse.
Vi lever alla i år 2018.
Och ändå känns det som att det är en skrämmande stor andel människor som anser att sociala medier "inte är ett riktigt jobb". Som inte kan förstå hur och varför det kommer sig att en kan tjäna pengar på att "skriva om sin dag på internet".
 
Att det är SÅ många människor idag som fortfarande lever kvar i åsikten "Gå-ut-och-skaffa-dig-ett-RIKTIGT-jobb-istället". Det spelar ingen roll om en person skulle tjäna kanske 25000kr per månad. Kommer de pengarna från sociala medier så är det inget RIKTIGT jobb.
 
Det känns som att kriterierna för statusen "riktigt jobb" är:
 - Det ska vara ett 7-16, måndag-fredag jobb (alternativt schema som inom t.ex. vården).
 - Det ska generera pengar så pass att en kan försörja sig, men inte mycket mer.
Och tredje och sista punkten som måste uppfyllas:
 - Det får absolut inte vara något du egentligen tycker är roligt. Ett jobb ska BARA vara något du gör som ett måste för att du ska kunna försörja dig. Är det din hobby kan det absolut inte vara ditt jobb!
 
Den åsikten stör mig något enormt!
 
Varför får inte Influencer, Bloggare, Youtuber, Instagrammare klassas som riktiga jobb?
Tiderna förändras. Världen förändras. Världen UTVECKLAS!
Jag anser till 110% att ovanstående titlar ÄR riktiga jobb!
Jag anser att om du arbetar med någonting som du faktiskt tjänar så pass mycket på varje månad att du kan försörja dig (och din familj) på, så ÄR det ett RIKTIGT jobb!
 
Exempel:
En 19-åring har precis gått ut gymnasiet. Hen har en blogg/Youtubekanal.
Det är en driftig person som faktiskt lyckats riktigt bra med bloggen/kanalen, och därmed lyckats ta sig upp så pass att hen tjänar pengar på den. Hen har lyckats så bra att det kommer in stadigt, låt oss säga, 20000kr varje månad.
Är det då bättre att denne ungdom struntar i sin kanal och istället går till Arbetsförmedlingen, där hen endast får ett par tusen per månad i Aktivitetsersättning?
För att sedan kanske lyckas hitta, och få, ett jobb där lönen kanske ligger på 18-19000kr.
Ska hen hellre välja den vägen då, bara för att det är den "riktiga" vägen att gå, till ett s.k. "riktigt" jobb?
När hen har möjligheten att jobba med något hen brinner för och faktiskt kunna bli totalt självförsörjande och självständig direkt efter gymnasiet...
 
"Blogg/Youtube kommer inte att finnas för evigt. Vaaaad ska de göra då, va va va?"
Detta är en vanlig fras jag tycker jag stöter på lite då och då.
Och nej, sociala medier kommer inte att finnas för alltid. Som de ser ut idag.
Allting ändras och förändras. SOM med ALLTING annat!
Men jag tycker inte en ska ta det som en orsak att trycka ner Influenceryrket!
De människor som arbetar som Influencers har kommit dit de är för att de är DRIFTIGA! Faktiskt betydligt driftigare än andra människor!
De skapar kontakter, bygger nätverk, utvecklar kringliggande intressen osv osv. På ett sätt som folk med "vanlig" jobb inte kommer i närheten av.
De är företagare. Entreprenörer.
 
 
Nya tider, nya jobb
 
Jag är ganska säker på att dessa människor, de som uppenbarligen vägrar erkänna Influencer som ett riktigt jobb och säger "Sociala medier kommer inte finnas för evigt"... Det är samma människor som i mitten på 90-talet sa med bestämdhet i rösten "Internet är bara en modefluga!"
 
Arbeten kommer och går hela tiden. Har gjort och kommer alltid att göra.
Det finns så många jobb som idag är socialt accepterade som "riktiga jobb", som en gång i tiden varit nya yrken.
Och yrken som fanns förr i tiden, men som inte finns idag. För att de inte behövs längre.
För att samhället utvecklas hela tiden.
För att världen inte ser likadan ut från århundrade till århundrade.
 
----------------------------------------
Tänkte att jag skulle lista några yrken som passar in i den kategorin.
Alltså sådana som ingen idag ifrågasätter, men som faktiskt inte alltid funnits. Alltså yrken som någon gång i historien varit NYA jobb.
 
Bilmekaniker
Ingen idag ifrågasätter att detta är ett riktigt jobb. Men bilar har funnits i, vad... 120-130 år. Innan dess existerade inte yrket.
 
Elektriker
Samma här. Det fanns en tid (inte överdrivet länge sedan) då vi inte hade elektricitet. Då fanns heller inte detta yrke.
 
Fotograf
Kameror har inte funnits för evigt.
Människor avporträtterades visserligen, men då var det Målare som målade porträttavlor. Fotograf blev ett NYTT yrke i och med att kameran uppfanns.
 
Kirurg
Läkare har visserligen funnits, MEN det fanns faktiskt en tid för länge sedan då de inte visste att det gick att öppna människor för att fixa det som satt på insidan. Och även när de började inse att det gick att öppna människor så fanns inte själva yrket Kirurg.
Och INGEN skulle väl idag säga att det prestigefyllda yrket Kirurg inte är ett riktigt jobb!
 
Pilot och Lokförare
Förr fanns det inte flygplan, och därmed inga piloter.
Före järnvägens uppfinnande behövdes det heller inga lokförare, för det fanns inga tåg.
 
Fabriksarbetare!!!
Detta om något ses väl som ett Riktigt jobb idag, och sedan en lång tid tillbaka!
MEN inte heller det har funnits för alltid.
Innan industrialiseringen och fabrikernas uppkomst... då fanns det ju heller inga FABRIKSarbetare...
 
Lastbilschaufför och Busschaufför
Inga bilar, inga lastbilar, inga bussar = Inga chaufförer...
 
Personlig tränare
Detta är ju till och med ett relativt nytt yrke. Fanns det Personliga tränare ens för 50 år sedan?
Och t.ex. på 1800-talet hade ju människor liiiite annat att oroa sig för än hur vältränade de såg ut...
Men ingen idag ifrågasätter någon som valt att arbeta som Personlig tränare.
 
Webbutvecklare/Webbdesigner
Också ett relativt nytt yrke. Det har ju bara funnits i vad... de senaste 20-30 åren...
Detta är till och med ett sådant jobb som innebär att jobba online, men till skillnad mot Influencer är det ett accepterat yrke. Att jobba med att designa hemsidor är ett accepterat riktigt jobb idag.
 
Förskollärare
Att vara Förskollärare är lika accepterat som att vara Sjuksköterska eller Bilmekaniker, men det är faktiskt också ett relativt nytt yrke. Historiskt sett är ju faktiskt barnomsorgen ny. Genom större delen av historien var det en självklarhet att kvinnorna var hemma och det var deras uppgift att ta hand om barnen. Därför behövdes ju inte heller organiserad barnomsorg. Den kom inte förrän så sent som på 1900-talet, när kvinnorna började ta plats i arbetslivet.
 
 
Alla dessa yrken har som sagt en gång i tiden varit nya.
I takt med att världen förändras förändras också arbetsmarknaden. Yrken tillkommer. Yrken försvinner.
Vi har ingen aning idag om vilka yrken som kommer finnas om 40år. 50år. 70år. 100år. 200år...
Förmodligen kommer det att finnas yrken som innefattar saker som ännu inte är uppfunna.
Och vad tror ni 1700-talsmänniskorna hade sagt, om vi kunde resa tillbaka i tiden och berätta för dem att "Elektriker kommer att vara ett vanligt jobb i framtiden"?
El? Vad är det?
 
Influencer. Bloggare. Youtuber.
Detta är JOBB som existerar idag.
Jobb som människor kan försörja sig på.
De är inte mindre riktiga bara för att deras arena är online.
 
En fråga en kan ställa sig är: Är jag självförsörjande tack vare detta?
Är svaret NEJ: Då är det en hobby.
Är svaret JA: Då ÄR det ett jobb. Ett RIKTIGT jobb.
 
 
Tack för mig!
Jag vet att jag gjort en sådan här lista tidigare i år, men jag behöver bara få ur mig lite tankar igen just nu.
Om du vill komma direkt till listan så hoppa ner till under bilden.
 
Självklart är jag (plågsamt) medveten om att det är en chans på miljonen att få möjlighet till att jobba med en sådan sak som blogg, Youtube eller valfri social media-kanal.
Speciellt här uppe.
Söderut var det länge sedan bloggandet kom, och vid det här laget ÄR det faktiskt ett etablerat yrke (vilket jag tycker är jättebra, men det kan jag skriva mer om senare).
Där är det till och med så att de faktiskt till och med "gått vidare" och t.ex. Youtube och Instagram har i princip gått om bloggandet i storhet.

Här uppe går det tyvärr långsammare för nyheter att slå igenom.
Hur mycket jag än älskar den norra delen av vårt land, så går det inte att ignorera att det trots allt fortfarande är rätt inskränkt här. Speciellt i mindre städer och byar.
Jag tycker det är först nu som jag börjar se bloggar härifrån lite då och då.
Här är bloggandet för tillfället ungefär vad bloggandet var söderut runt 2007-2008. Vi ligger alltså ungefär 10 år efter, vilket ofta känns frustrerande.
 
Synen på bloggande i norr år 2018:
"Blogg? Vaddå skriva om sitt liv på nätet? Är det nåt´  att läsa om de´ ?"
I min del av Sverige tycker jag folk fortfarande är på gå-ut-och-skaffa-ett-RIKTIGT-jobb-nivån...
Inte nu alla förståss; men rent generellt.
 
 
 
Vad jag kommer lista här är de praktiska orsakerna till varför jag vill jobba som bloggare. 
De största anledningarna är naturligtvis att jag så gärna vill maximera den kreativitet jag känner. Att verkligen få möjlighet att utveckla det hade varit en DRÖM.
Den andra stora anledningen är att jag såklart också så gärna skulle vilja bli en Influencer!
Jag skulle så gärna vilja komma upp i att på något sätt vara en förebild för andra människor.
Tror detta bottnar i att jag alltid varit en medelmåtta. Vad jag än har gjort så har jag aldrig kommit upp längre än till medelmåttigt.
Vad det än har gällt; skola/studier, fritidsintressen, jobb, jobbsökande, privatliv med mera... Det spelar ingen roll vad det handlat om; jag har alltid legat där någonstans på mitten av skalan. Medelmåttig.
Uppmärksamhet har jag dock aldrig tyckt om, alltså att egentligen stå i rampljuset. Men jag har alltid önskat att någon gång få vara den som lyckats bäst med något.
I flera år, säkert 8-9, har jag drömt om att en dag kunna "förändra någons liv". Jag vet att det låter flummigt, men det är en hemlig dröm jag haft.
 
 
3 orsaker till varför jag vill jobba som Bloggare/Youtuber
 
1 ♦ Jag vill utnyttja årstiderna till max.
Är medveten om hur ytligt det låter, och som att jag är för lat för att jobba.
Men sanningen är den att jag ÄLSKAR mitt jobb! Jag har INGET emot att jobba, och SPECIELLT inte inom mitt nuvarande yrke!
Men jag skulle vilja vara lite mer "fri" att nyttja årstiderna. Inte vara totalt bunden till endast några veckor på sommaren.
Om vi t.ex. har en fantastisk höst skulle jag vilja hitta på en massa saker utan att vara särskilt tidsbunden (på det sättet en är med ett standardjobb). Plus att jag vill utnyttja det korta dagsljuset vi har på vintern.
Den årstiden då det är mörkt när en åker till jobbet och mörkt när en kommer hem. Då det finns 0% möjlighet att göra saker på vardagarna.
Men som bloggare/vloggare kan en ju dels jobba var som helst. Sådana saker som att hitta på olika aktiviteter gör ju bara det hela till bra content, vilket driver ens kanaler framåt.
Helt enkelt... om t.ex. en sommar är som årets, en riktig utomhussommar, och det blir så att samma väder fortsätter in mot hösten. Då hade det varit så underbart att slippa den där stressen över att sommarledigheten är över. Då kunde en fortsätta utnyttja vädret, samtidigt som en faktiskt jobbade!
 
2 ♦ Säga Adjöss och Goodbye till Arbetsförmedlingen!
Fick jag chansen att arbeta med detta skulle jag nog inte säga upp mig. Faktiskt.
MEN jag skulle på stående fot skriva ut mig från Arbetsförmedlingen.
Även om jag har jobb nu så måste jag ju ändå stå kvar där i och med att det inte riktigt är heltidsjobb.
Men om jag fick glädjen att få jobba med sociala medier behöver jag inte AF.
Jag kan jobba kvar med den arbetsprocenten jag har utan att känna någon press att utöka tiden så fort som möjligt. Det skulle ju faktiskt ge livskvalitén en skjuts också!
Och en sak är säker: Ingenting skulle göra mig gladare än att kunna säga hej då till myndigheter som AF för gott!
 
3 ♦ Friare tider
Jag är förbaskat morgontrött! Plågsamt morgontrött.
Men samtidigt blir jag alltid extra kreativ på kvällarna. Nästan så pass att jag har svårt för att komma mig i säng för att min hjärna arbetar så febrilt.
Men jobbade jag med något som bloggen kunde jag faktiskt börja arbetsdagarna kanske klockan 9:00, och istället jobba längre på eftermiddagarna/kvällarna. Jag kanske hade kunnat jobba till kl. 18-19-20 istället för kl. 16.
Ett plus, i alla fall utifrån vad jag sett, så ser de flesta dagar också olika ut i detta yrke. Tror verkligen att det skulle passa mig, eftersom jag sååå lätt blir rastlös av att göra exakt samma saker månad ut och månad in, år ut och år in. Jag är oftast lite i inre konflikt; jag behöver trygghet samtidigt som jag behöver förändring och variation med jämna mellanrum.
 
 
 
-----------------------------------
Jag har bloggat i snart 11 år.
Jag VET att jag inte kommer att komma längre än där jag är idag; en blogg med max 10 läsare (jag uppskattar ER, men det är ju inte direkt Influencer-antal), ett Instagramkonto där ingen bild kommer över 50 likes och ett halvdött Youtubekonto.
Men drömma bör man annars dör man, eller ;-P
Och drömmer GÖR jag! Mycket! 
Jag ber om ursäkt att detta inlägg blir bildlöst, men jag hade inga bra bilder att illustrera med.
Tänkte i alla fall att jag skulle köra på en sådan "10 saker du (kanske) inte visste om mig", och eftersom jag alltid har sååå svårt för att begränsa mig i text så kommer det att bli ett längre inlägg.
Hoppas det inte gör något ;-)
 
 
Here we go..!
 
 
» Jag kunde inte skriva/läsa/plugga i skolan.
 
Kan inte säga att jag egentligen hade dåliga betyg. Eller ja, högstadiebetygen kunde väl varit bättre. Men gymnasiebetygen var faktiskt riktigt bra.
MEN jag kan ärligt inte minnas att jag egentligen jobbade jättemycket när jag var i skolan. Det mesta läste och skrev jag hemma.
 
Jag har alltid älskat att skriva, men jag kunde aldrig koncentrera mig på det när jag satt i skolan. I ett klassrum.
Inte ens när det handlade om "fri skrivning", alltså att skriva någon berättelse/uppsats om vad vi ville. Vilket jag ÄLSKADE!
Men hemma på mitt rum kunde jag sitta och skriva i timmar.
Samma med t.ex. arbeten (typ "forska om något"). Jag fick sällan mycket nerskrivet på lektionerna, utan allt jag gjorde, gjorde jag hemma. I alla fall lite högre upp i årskurserna.

Samma med läsning. Jag har alltid älskat att läsa, men aldrig kunnat koncentrera mig på en bok någon annanstans än hemma.
Till och med om vi hade "Bänkbok" på schemat (alltså att vi satt tysta och läste valfri bok) och det alltså var helt tyst i klassrummet, minns jag att jag inte riktigt kunde koncentrera mig.
Ljud runt omkring mig var distraherande. Men också tystnad var på något sätt distraherande.
 
 
» Jag är så gott som född folkskygg.
 
Okej, naturligtvis är DET en aning överdrivet, men inte sååå mycket ändå.
Jag var rädd för en massa människor som bebis, och när jag var i småbarnsåren var jag typ nästan folkskygg.
Detta är självklart inget jag minns, men har fått det berättat för mig... till exempel om jag satt ute på gården och lekte i sandlådan och det kom dit något annat barn... då släppte jag det jag hade för händer och gick upp på altanen. Istället för att på en tvåårings vis vara nyfiken på andra barn...
Faktiskt så har jag alltid känt mig tryggare och mer tillfreds tillsammans med människor som är äldre än jag.
Jag föredrog alltid hellre att sitta tillsammans med de vuxna än umgås med andra barn, trots att de vuxnas samtal inte direkt var några jag hade förmågan att vara delaktig i.
 
Detta har, som ni vet, följt med mig under hela uppväxten. Men såklart tagit sig uttryck på olika sätt i olika åldrar.
 
 
» Jag jobbade ut tre (3) arbetsböcker på två (2) dagar när jag gick i 3:an.
 
Det fanns en typ av arbetsböcker när jag gick i skolan, vilka var som en "följetong". Efter lite googlande verkar det som att det var läsförståelseböcker.
De hette Äppel, Päppel, Piron, Paron, Kråkan och Tallekvist (som ramsan).
Någon som gått skolan nyligen; Finns dessa böcker fortfarande?

Jag kommer i alla fall ihåg vid ett tillfälle i 3:an, då jag arbetade ut (jag tror det var) tre av dessa inom loppet av 2-3 dagar. Jag har inte heller något minne att jag "hastade" mig igenom dem och därmed slarvade, utan kom bara in i en fokuserad period med just dessa böcker.
 
 
» Jag hatar att ha människor bakom mig.
 
Kan inte svara på varför, men jag tycker det är sjukt obehagligt att ha människor bakom mig. Till exempel om jag står i kö, om jag står mitt i en folksamling o.s.v.
Jag har egentligen inga problem att vistas i t.ex. folksamlingar, men jag hatar att ha människor precis bakom mig.
 
 
» Jag är så disträ att det dränerar min energi att tränga undan det och fokusera på något i vardagen.
 
Jag ber om ursäkt till alla som eventuellt känt det som om jag inte lyssnar om jag fört ett samtal med dem och det verkat som om jag inte lyssnat. För jag gör det.
Jag har dock märkt de senare åren att jag ÄR en väldigt disträ person. Jag måste verkligen anstränga mig för att fokusera när jag pratar med andra och ska hålla mig till ämnet.
Dessutom, om det är längre samtal, glömmer jag lätt bort mycket av det som sagts. Jag har alltid haft dåligt (korttids)minne, men de senaste åren har jag nästan blivit lite rädd för mig själv.
Men jag lovar; Jag kämpar för att bli bättre på detta.
 
Jag märker det i mitt bloggande också.
Ett blogginlägg eller en kommentar på en annans blogg kan ta evigheter att skriva för att jag då och då istället kan sitta och titta ut, leka med något på skrivbordet eller bara börja tänka på något sidospår, som typ vad jag ska lägga in i nästa veckas livsmedelsbeställning på jobbet eller liknande.
Det tar sååå mycket energi att fokusera.
Men det kanske är därför som jag kan sova middag i 2-3 timmar på eftermiddagen, och ändå sedan sova som en stock hela natten ;-P
 
 
» Jag har aldrig haft en bästa kompis.
 
Stämmer. Jag har aldrig haft en bästis.
Under min barndom hade jag inga kompisar.
I låg -och mellanstadiet kunde jag kanske umgås med någon klasskompis någon enstaka gång. OM det var den personen som tog kontakt/initiativet. Eftersom jag var så blyg/folkskygg VÅGADE jag helt enkelt inte ta initiativet. Då kan en ju inte heller förvänta sig att andra ska göra det varenda gång, och det var heller inget jag förväntade mig.
Så jag var helt enkelt ensam.
 
 
» Jag blir aldrig helt nöjd med något jag skapar.
 
Tyvärr är det så.
Jag kan känna mig nöjd med något jag gjort, men jag har aldrig hittills varit 100% nöjd.
Tror det kan vara lite prestationsångest.
Jag har alltid målat upp en bild exakt hur jag vill att något ska se ut, t.ex. en teckning, ett fotografi eller på senare år; en bloggdesign. Men jag har aldrig haft förmågan/kunskapen att leverera upp till den där bilden jag haft i huvudet.
Numera kan jag naturligtvis handskas med detta. Jag kan nöja mig, vara nöjd med, något jag skapat även om det inte ser exakt ut som den bild jag målat upp.
Men SÅÅÅÅ många teckningar/målningar/pyssel jag varit frustrerad över under min uppväxt...!
 
 
» Jag klarar inte att komma igång med en uppgift om det är för lång tid kvar till deadline.
 
Det tydligaste exemplet här går tillbaka till min skoltid. Att komma igång i god tid med läxor eller andra uppgifter var nästan omöjligt, även om jag ofta tänkte att "NU ska jag börja i bra tid och plugga lite varje dag".
Det gick inte.
Säg att vi fick en läxa på måndagen som skulle vara klar på fredagen... Att börja plugga på den redan på måndagen gick inte. Jag kunde verkligen inte koncentrera mig. Tankarna vandrade konstant iväg till annat (ungefär som det jag beskrev lite högre upp här, under att jag är disträ).
Det gick inte, även om jag gjorde mitt bästa för att fokusera.
Däremot, dagen innan läxförhöret, gick det sååå mycket bättre att plugga. Trots att det var en sådan sista-minuten-situation, då en känner att stressen egentligen borde tagit över.
Men tydligen var det ändå det som fungerade bäst för mig... för under hela min skolgång har jag bara behövt göra ett enda omprov, vilket var i 8:an eller 9:an, tror jag.
 
Jag jobbar alltså allra bäst under stress. Måttlig stress. För stressigt klarar jag inte heller av, utan då slår hjärnan ifrån (som förmodligen för alla andra). Men som sagt får det inte vara avsaknad av stress heller.
 
 
» När jag hamnar i en period då jag kollar på en viss serie eller film så är den det enda jag kan kolla på. Klarar knappt av att byta innan den "perioden" är slut.
 
Det är inte så många serier jag hittills fastnat för, och något större filmintresse har jag aldrig haft.
MEN hittar jag något, och hamnar i en period av det, så blir jag nästan besatt. Då är det det enda jag kan titta på, tills den perioden är slut.
Exempel:
De första åren efter att jag flyttat hemifrån var Vänner min favoritserie (I KNOW...!!), och under de åren var den serien det enda jag tittade på. Om och om igen.
Sedan var det 2½ men (I KNOW again..!!!!!).
En sommar var det pjäser från Vallarnas friluftsteater.
En sommar var det Beck-filmer.
De senaste åren har det varit Bones (vilket fortfarande ÄR min största favorit!)
 
Men det är oftast så gott som "en åt gången".
Samma med författare och böcker. Hittar jag en författare som blir min favorit så klarar jag egentligen inte av att läsa några andra böcker än de skrivna av just DEN författaren.
 
 
» Jag AVSKYDDE grupparbeten i skolan!
 
Det här kommer låta som att jag är fruktansvärt egoistisk och egocentrisk, men det är inte menat så.
Men, också under min skolgång, HATADE jag verkligen grupparbeten.
Jag ville inte utforma ett arbete tillsammans med någon annan, och på så sätt kompromissa utseendet på arbetet.
Jag ville helst av allt arbeta själv. Utforma texten själv. Utforma layouten själv. Få det precis som JAG ville ha det.
Samtidigt var jag inte den som dikterade arbetet och bestämde över de andra i gruppen.
Jag var snarare den som inte sa något, utan jobbade med min del av arbetet.
Jag vågade inte komma med förslag.
Jag vågade inte tycka och tänka.
Men så klarade jag heller inte av att känna någon stolthet över det färdiga arbetet, då det inte fanns "någonting av mig" i utformningen.
DÄRFÖR hatade jag grupparbeten, och DÄRFÖR jobbade jag helst för mig själv.
 
Från linne till jacka

Ja, vi börjar väl med vädret. I am Swedish, after all... ;-P
Sommaren tog sannerligen en paus!
Hela Maj hade hela Sverige verkligen en värmebölja som heter DUGA! Det var inte ens vår, utan det var i stort skett högsommar. Det fortsatte även de två första dagarna i Juni, och jag började nästan hoppas på att hela månaden skulle fortsätta så.
Men nej. Så blev det naturligtvis INTE.
Redan runt 3-4:e juni hade värmeböljan sprungit och gömt sig.
Efter att hela föregående månad varit van vid att temperaturerna legat på över 20 grader, dippade det ner till runt 13-14 grader. Där har det legat sedan dess. Dessutom har det blåst en del, så det har verkligen känts kallt.
Usch!
 
Jag har förstått att vissa platser i landet har fortsatt att få njuta av sol och värme, men som sagt; inte vi här uppe. Vi var tvungen börja om med jacka, efter en månad av bikiniväder.
Det jag är mest rädd för är att sommaren är över för i år. Att vi "gjort bort" sommarvädret och att resten av sommarmånaderna blir kalla, gråa och regniga.
Jag HOPPAS så mycket att sommaren - den riktiga sommaren - ska komma tillbaka snart. Att denna köldknäpp bara är tillfällig. 
Å andra sidan är ju det här kyligare vädret helt normalt Juniväder, så vem vet...
Vi får tänka positivt och hålla tummarna för att 3:e juni inte var årets sista sommardag.
 
Den blå himlen har gjort tappra försök flera gånger att tränga igenom det tjocka molntäcket,
men har aldrig lyckats. Junimolnen är helt enkelt för envisa.
 
 
Bloggens framtid
 
Sorry att det låter lite väl dramatiskt, men det är helt enkelt så att jag just nu är inne i en av de där perioderna då jag funderar på om det är värt att blogga. Eller om jag ska låta den här sidan ebba ut.
Det känns dock jobbigt av tre anledningar:
1. Det är den blogg jag skrivit på längst.
2. Det är den blogg jag känner mig allra mest hemma på.
3. Jag tycker, trots allt av någon anledning, fortfarande att det är så kul att blogga.
 
Men eftersom jag numera bloggar så att säga bara för mig själv har jag funderat på två alternativ:
1. Sätta lösenord på den här bloggen och på så sätt göra om det till en ren och skär dagbok, men i digital istället för fysisk form.
2. Lägga ner eller ta bort den här bloggen helt och starta en ny blogg som jag i sin tur gör till en lösenordsskyddad digital dagbok.
Anledningen till att jag ens funderar i de banorna om en digital dagbok är för att jag provat hur många projekt Fysisk Dagbok hur många gånger som helst, och jag klarar inte av att hålla sådana flytande.
Att skriva på datorn fungerar mycket bättre. 
 
Jag vet inte hur det kommer bli.
Kanske är det så att det här bara är en vanlig period av "det känns meningslöst att blogga". Jag hoppas det, för då vet jag att det går över.
Men det kan också vara så att det verkligen är tid att sluta. Att på allvar inse att bloggen egentligen redan är död.
Tror nog att tiden får utvisa hur det blir i den här frågan.

Jag vet att statistiken för alla bloggare brukar dippa under sommaren.
Men för en bloggare som "bara" har 10 läsare känns det lite tråkigare än om en har 5000 läsare.
Att tillfälligt minska med kanske 1000 läsare om en har 5000/dag betyder att en i alla fall har 4000 kvar.
Men att gå från 10 läsare till kanske 0-3 känns lite jobbigare.
NATURLIGTVIS ska en egentligen inte titta på statistiken, men det ÄR trots allt så att ju mindre blogg en har desto svårare är det att låta bli. Sommardipparna BLIR mer påtagliga för en liten blogg.
 
 
Tack för att jag fick skriva av mig lite :-)
Snart är det dags igen. 
Det där som sker vart fjärde år. 
Val.
Det är återigen dags att välja vilka som ska få förtroendet att styra vårt land de kommande fyra åren.
 
* * * * *
Jag är inte politiskt kunnig, utan detta är bara mina egna tankar.
* * * * *
 
Jag tycker det var nyss det var val.
2018 kändes så långt bort, i alla fall tyckte jag det.
I år har jag dock ingen som helst aning om vad som kommer hända. Allting känns så förvirrande och ingenting känns säkert.
Men en sak gissar jag; och det är att vi garanterat kommer få regeringsskifte igen. Tyvärr.
Av den anledningen att de flesta verkar tänka väldigt kortsiktligt, och det kan en inte göra när det kommer till politik. Jag är inte politisk, men jag vet att en måste tänka långsiktligt.
 
Jag hoppas innerligt att det inte blir regeringsskifte.
Jag vet att mer eller mindre alla partier drar mer åt mitten/höger än de gjorde förr, men jag ser hellre att vi har en röd regering än en blå. Detta på grund av att t.ex. Moderaterna endast bryr sig om den lilla klick människor som är tillräckligt rika. Resten av oss spelar ingen roll.
Vi minns väl alla att de införde slavarbete sist de satt vid makten.
Okej, tekniskt sett användes det "finare" namn som Fas 3 eller Sysselsättningsfasen. Men de är bara maskerade namn på vad det egentligen var.
För att jobba heltid, utan betalt (bokstavligen) och där arbetsgivaren får betalt för att ta emot arbetaren... Vad kallar vi det? Just det; slavarbete.
 
Nu är Fas 3 borttaget, tack och lov. Men jag är så rädd att om Allianspartierna vinner valet kommer de införa det igen. Nu har jag inte läst några partiprogram på sistone, men det är en oro jag har.
Och visst; på pappret låter det bra med "Sysselsättningsfasen". Många människor får sysselsättning och slipper sitta hemma.
Men vad betyder det när dessa personer ändå inte är självförsörjande??
Visst, alla dessa personer inom Fas 3 hade ett jobb att gå till varje morgon. Heltid. 8 timmar om dagen.
Men de fick inget betalt för det. Ingen lön.
De var fortfarande hänvisade till att söka Försörjningsstöd varje månad, vilket är existensminimum.
Trots att de faktiskt arbetade heltid.
Jag är i alla fall så tacksam över att jag personligen lyckades undvika Fas 3 varenda gång! Jag lyckades alltid komma in på andra vägar under de åren.
 
* * * * *
 
I år har jag ingen aning om vilket parti jag ska rösta på. Verkligen ingen aning! Och det stressar mig.
Det finns nämligen en sak jag är ännu mer rädd för än det här med att få en borgerlig regering... och det är SD.
Att de idag är ett av Sveriges största partier skrämmer mig till den grad att tårarna bränner i ögonen.
Jag kan helt ärligt inte förstå hur SD kan vara tredje störst (eller näst? störst) i Sverige och ett parti som F! inte ens klarar regeringsgränsen.
Jag tror inte att SD vinner valet – eller jag HOPPAS INTE det – men tänk OM de skulle vinna...
Jag känner hur det rent fysiskt knyter sig i magen när jag tänker på det.
Om folk tycker det varit kalabalik i regeringen de senaste fyra åren, HUUUUR skulle det då inte bli om SD röstades fram till en faktisk maktposition?!?! Jag vill inte tänka på det, och jag hoppas vi slipper få reda på det.
 
Förra gången, 2014, röstade jag på F! eftersom jag ville hjälpa dem in i riksdagen.
Inte till att vinna, självklart. Ett litet parti kan inte ta sig an makten på så sätt. Men de behövs i riksdagen.
Nu klarade de ju som vi vet inte den gränsen förra gången, och därför skulle jag vilja rösta på dem igen i år.
MEN samtidigt känns det som om det viktigaste i detta val är att försöka hålla SD borta från makten, så jag funderar på om det kanske skulle vara bättre att rösta på något av de större partierna. För att liksom stärka deras position.
I alla val innan 2014 har jag röstat på Vänsterpartiet. Så ska jag rösta på ett mer "etablerat" parti känns det naturligt att åter lägga mig röst på dem.
Men just i detta val funderar jag på om det kanske ändå skulle vara bäst att rösta på Socialdemokraterna (även om jag helst röstar på V eller F!)?
Helt enkelt av den anledningen att S trots allt är störst på "den sidan", och vi borde som sagt göra allt för att hålla SD på avstånd.
 
Det är i alla fall lite av hur mina tankar går just nu. Jag har inte bestämt mig, men har ju ändå några månader kvar att fundera.
Jag är inte politiskt aktiv eller särskilt politiskt kunnig, vilket självklart gör det hela svårare.
Jag personröstar nämligen inte heller, just pga okunnighetsbiten. Känner mig inte så insatt i politik att jag kan göra det, utan jag partiröstar bara.
Min magkänsla säger mig att just det här valet verkligen är ett ödesval...
Vilken väg tar Sverige i september?
Jag kommer sitta som på nålar under rösträkningarna.
Den 9:onde September får vi veta...
 
 
Gammal bild, jag vet.
Men årets röstkort skickas ju inte ut än...
 
 
Hur går era tankar runt årets val?
Hur tror ni utgången kommer bli i september?
Vilka röstar ni på? (om ni vill säga det såklart. Vill en inte berätta är det naturligtvis 110% okej.)
Har ni alltid röstat på samma parti, eller röstar ni på olika?
Vad tycker ni om det blir en fortsatt röd-grön regering? En borgerlig regering?
Hur är era tankar om att SD ligger och nosar på att vara Sveriges näst största parti..?
          Här är i alla fall min reaktion på det: 😡😖🤢😫
Idag är det en temadag som verkligen är värd att uppmärksammas.
Det är den 17 maj – Förskolans Dag!
Samhällets stöttepelare, i alla fall för vårt svenska samhälle. För om vi tänker efter så skulle faktiskt hela samhället rasa ihop som ett korthus om förskolan försvann.
Jag har skrivit ett inlägg om detta för inte så länge sedan. Gå gärna in på den här länken och läs den texten om ni inte redan gjort det; Förskolan, den bärande väggen.
 
Vad förskolepersonalen gör varje dag, månad efter månad, år efter år, är så sjukt imponerande!
Idag blir barngrupperna större och större, så pass att det i längden är ohållbart. Speciellt eftersom personalbristen också blir större och större...
Men ändå lyckas personalen med konststycket att alltid vara lika pedagogiska.
Om deras löner skulle matcha deras arbetsbörda skulle personalen inom förskolan behöva tjäna minst 50000 kr/månad!
Jag har mycket tankar fortfarande, men vet inte riktigt hur jag ska formulera mig eftersom det är så pass kort tid sedan jag skrev förra inlägget om förskolan. Som sagt; gå gärna in på blogginlägget jag länkade här ovanför för att läsa mer.
 
Idag, den 17:e maj 2018, är det alltså Förskolans dag och jag tycker att just i år är det värt att fira lite extra.
I år, 2018, fyller nämligen Förskolan 20 år!
Helt sjukt att det faktiskt gått så lång tid! Tjugo år är ju faktiskt Två hela decennier! Det är en människas hela uppväxt!
1998 kom Förskolans egen läroplan.
Innan det hade vi gått på Daghem, eller "Dagis" som det kallades, under dagarna när föräldrarna arbetade.
Men så, 1998, föddes Förskolan.
20 år.
På ett sätt känns det lite svindlande.
Jag gick bara på högstadiet då. Jag var en liten fjortonårig åttondeklassare.
 
 
GRATTIS till alla Förskolor där ute i vårt land!
Grattis på Förskolans dag!
Och Grattis 20-åringen Förskolan!
Jag vet att det tekniskt sett inte är Förskolans födelsedag, men jag tänkte att jag passar på att uppmärksamma det i samma inlägg som förskolans dag :-) 
 
Och till er alla som arbetar i Förskolan:
NI gör verkligen ett imponerande jobb! NI förtjänar all cred!
 
 
 
 
En sak jag brukar göra när jag behöver inspiration till bloggen; är att googla fram listan över årets olika temadagar. Oftast finns det något att blogga om, eftersom typ varenda dag under hela året har ett speciellt "tema" numera. 
Idag är det Teckensspråkets dag.
 
Jag har alltid varit fascinerad av Teckenspråk, ända sedan jag var 8-9 år och fick mitt första sådant här handalfabetskort i skolan.
På gymnasiet hade jag Teckenspråk som tillval.
Tyvärr är så gott som all den kunskapen bortblåst idag, vilket naturligtvis beror på att jag inte underhållit språket sedan jag slutade skolan. Av den anledningen att det inte är någon annan i min krets som kan/pratar Teckenspråk.
Jag brukar lite då och då känna att det är väldigt tråkigt. Tänk vilken tillgång om en faktiskt förstod och kunde prata just Teckenspråk. Kanske tar jag faktiskt tag i det en vacker dag...
 
 
Praktisk kunskap för alla
 
Jag kan också känna att egentligen är Teckenspråk någonting som många människor i samhället skulle ha en fördel att kunna. Till exempel alla människor som jobbar inom serviceyrken.
Butiksbiträden, kundtjänster (alltså fysiska, inte via telefon ;-)) , busschaufförer, vaktmästare, lärare, läkare, vårdpersonal och så vidare och så vidare. Listan kan göras lång.
Tänk så enkelt det hade varit om alla dessa yrkesgrupper kunnat kommunicera direkt med människor som är hörselskadade.
Självklart finns det ju tolkar, och jag menar inte att göra deras yrke överflödigt. De kommer alltid att behövas.
Men jag kan tänka mig att tolk är sådant en får beställa inför något specifikt möte t.ex.
Kan tänka mig att en inte har tolk med sig varje gång en t.ex. behöver åka buss.
 
 
Introducera teckenspråk tidigt?
 
Jag vet att på många förskolor idag används tecken lite grann i verksamheten. Inte så att hela språket lärs ut, utan enskilda tecken för att underlätta vardagen. Det är ju, generellt, inte alltid så lätt att förstå barn som inte ännu kan prata eller som inte kan prata rent.
Så på sätt och vis kanske en kan säga att Teckenspråket introduceras tidigt. Men jag antar att det glöms bort snabbt också när en väl lärt sig prata ordentligt.
 
Jag säger inte att Teckenspråk "borde läggas in som skolämne" eller att alla är tvungna att lära sig Teckenspråk. Det här är bara lite allmänna filosoferingar såhär på måndagskvisten.
För nog skulle det väl ändå vara ganska praktiskt om det såg ut som så, att vi alla kunde prata Teckenspråk på samma sätt som vi kan prata Engelska...
Eller har ni några andra tankar runt detta?
Dela gärna med er. Detta är ju som sagt bara mina spontana tankar; det skulle vara roligt att höra vad ni säger också :-)
Hej på er denna Valborgsmässoafton!
Hoppas ni har det bara bra, oavsett om ni jobbar, jobbat eller om ni är lediga. Jag kan tänka mig att det är många som är lediga idag, då valborgs trots allt är en klämdag i år.
Själv har jag jobbat under förmiddagen, men sitter just nu hemma och filosoferar lite ;-)
 
Tänkte i alla fall att vi kör på lite mer nostalgi här på bloggen. Mitt favoritämne, som ni vet ;-)
Den här gången är det TV som gäller. Närmare bestämt 5 program jag tittade på under min barndom.
Lägger fokus på vad jag kollade på under 90-talet. Dels för att jag knappt minns 80-talet, och dels för att under det decenniet var typ Björnes magasin och Bolibompa de barnprogram jag kollade på.
På 80-talet hade vi, som så många andra, två kanaler. 1:an och 2:an.
1990 fick vi en tredje kanal; 4:an.
Senare under 90-talet började det komma fler och fler kanaler, men det var ändå rätt länge vi "bara" hade 2-3 kanaler.
 
Men det var bara en kort bakgrundscheck.
Tycker vi kör igång nu...
 
 
 
Tippen
 
Ett program som, jag tror, gick som sommarlovsmorgon ett eller något år minns jag hyfsat tydligt.
Jag minns programmet och övergripande vad det handlade om, men kan inte säga att jag minns specifika avsnitt.
Tippen gick i alla fall ut på att det var Lasse, Morgan, Eva och Kenneth som på ett lekfullt, lärorikt och pedagogiskt sätt guidade 90-talets barn i det här med sopsortering och vikten att ta hand om naturen.
 
 
 
Mirror Mirror
 
Var det något jag sannerligen var såld på under min barndom, så var det historier som handlade om tidsresor.
Mirror mirror var en serie med ett visst antal avsnitt, inspelad på Nya zeeland (tror jag). Snabbt förklarat handlade den om två flickor som hade samma spegel i sina rum, men vid olika årtal i historien. Denna spegel visar sig vara en portal mellan årtalen, och flickorna kan gå mellan tiderna.
Det är Jo som lever på 1990-talet, och det är Louisa från år 1919.
Ganska snart upptäcker de problematiska händelser i "dåtiden", vilka de måste kämpa för att stoppa för att det inte ska få katastrofala följder i framtiden.
 
 
Screenshot från Youtube
 
Disneyklubben
 
Klicka här för att komma till ett avsnitt av Disneyklubben på YT (gick inte att bädda in, nämligen).
Disneydags såg jag också naturligtvis, men något jag faktiskt tyckte var ännu bättre var Disneyklubben!
Med Alice Bah, Eva Röse och Johan Pettersson som programledare.
Kommer ihåg att jag älskade blandningen av Disneyserier, att själva programmet spelades in i en Disneyinspirerad studio (naturligtvis) samt att de hade så mycket olika och roliga inslag. Bland annat hade de en återkommande punkt som kallades "Märkvärdigt". En fick skriva in om en hade något som var lite "annorlunda". Kommer ihåg till exempel i ett avsnitt så var det två tjejer som hade sparat håret så att det räckte ner till fötterna...
 
 
 
Småstjärnorna
 
Också ett program jag satt bänkad framför på fredags(?)kvällarna -Småstjärnorna. Minns att jag till och med ett år - 1996 - spelade in hela säsongen på VHS.
Dessa kassetter har jag faktiskt fortfarande kvar, och jag har en VHS-spelare. Så känner jag mig nostalgisk är det bara att sätta igång -96 års avsnitt av Småstjärnorna :-)
Programledare för detta program var Agneta Sjödin och juryordförande var Anders Berglund. De två övriga jurydeltagarna var olika personer varje vecka.
 
Dessutom, bland alla barn som mimade till sina idoler i detta program hittar vi också, som alla vet, en liten 8-årig framtida Oscarsvinnare...
 
 
 
 
 
Lilla sportspegeln
 
Har egentligen inte mycket att säga här, men Lilla sportspegeln får vara med för att jag ändå tittade på det vilket betyder att det ger mig nostalgikänslor.
Dock måste jag ändå erkänna att nog kollade jag mest på detta program bara för att jag gillade introlåten samt Tom&Jerry-inslaget... ;-P
 
Dessutom; även här är det ju en människa som senare kom att gå vidare till att bli internationellt känd artist... Robyn var det som sjöng temalåten till Lilla sportspegeln.
 
 
 
 
 
Hjärnkontoret
 
Hjärnkontoret var ett teknik(sience)program för barn. På ett pedagogiskt och nyfiket sätt gick de igenom allt möjligt som hade med t.ex. teknik, jorden o.s.v. att göra. En kan säga att det liksom var ett roligt sätt att ha en NO-lektion på.
 
 
 
Jakten på den röda rubinen
 
Den här serien hittade jag under tiden jag letade på Youtube efter klipp till inlägget, men det var en sådan "Ja just ja!"-upplevelse.
Jakten på den röda rubinen var en typ av program där ett barn åkte ut någonstans i världen (med följeslagaren Agneta Sjödin) samtidigt som föräldrarna befann sig i en studio hemma i Sverige. Föräldrarna vet inte innan var barnet befinner sig någonstans, utan får reda på det under sändning.
Med hjälp av ledtrådar och frågor i studion ska barnet försöka hitta "den röda rubinen" där hen befinner sig.
Detta var ett program jag verkligen gillade, men minns dock inte hur många avsnitt det var. Eller om det höll igång mer än en säsong.
 
 
 
------------------------
Åh, vad kul sådant här är! Det tycker i alla fall jag, och jag kan sannerligen drunkna totalt i nostalgi!
Det är lite som när jag fotar, jag glömmer bort klockan...
 
 
Känner ni igen något av dessa program?
Framkallar de barndomsnostalgi för er?
Eller var ni kanske för gamla för dem när de gick? Eller för unga?
Har jag missat något program/serie?
Vilket barnprogram var DU som mest såld på under barndomen?
Det skulle vara jätteroligt att läsa era svar. Och på så sätt, som sagt, kanske komma på gamla TV-program jag glömt.
Tänk dig ett hus. Vilket som helst.
Du behöver inte vara arkitekt för att sitta inne med denna kunskap. Alla, eller i alla fall de allra flesta, människor vet att ett hus består av olika "typer" av väggar. Det finns vissa väggar du kan riva och fixa med hur mycket du vill för att få den planlösning du önskar.
Men det finns också vissa väggar i ett hus som är så kallat bärande. De är liksom "skelettet" i ett hus, vilket betyder att om du börjar plocka bort någon av dessa bärande väggar så rasar hela huset.
Förskolan är en sådan bärande vägg i Sverige.
Plockas förskolan bort rasar hela vårt samhälle. Därför kan jag inte förstå varför inte förskolan behandlas utifrån detta. Varför behandlas inte förskolan som den grundsten den faktiskt är?
 
* * *
Till att börja med vill jag bara säga att jag inte har någon utbildning i ämnet. Jag arbetar inte inom förskolan (dock lite "på sidan om" så att säga) och det var länge sedan jag gick mina kurser på Lärarutbildningen. Jag har inte ens barn inom förskolan.
Detta är alltså vad jag själv filosoferar om enbart utifrån de få kunskaper jag har, och ska absolut inte läsas som en faktaartikel.
Dock känner jag att jag bara behöver få skriva av mig lite, och jag står på förskollärarnas/förskolepersonalens sida. Alltid.
 
 
Vi som bor i Sverige är privilegiade, och har varit under en lång tid, speciellt när det kommer till barnomsorg. Vi har ett utvecklat förskolesystem som verkligen är tillgängligt för i stort skett alla människor i landet. Det kostar inte skjortan, som i många andra länder. Har barnet dessutom fyllt tre år så ÄR verkligen barnomsorgen tillgänglig för ALLA (allmän förskola).
Vid det här laget är det en rättighet vilken vi så gott som tar för given. Eller, det var en underdrift. Som många av oss TAR för given.
Vi har möjligheten att få lämna våra barn på förskolan under all den tid vi behöver för att jobba.
Ja, vi har till och med privilegiet att få lämna våra barn på förskolan när vi själva t.ex. är föräldralediga med barnets syskon, när vi är arbetslösa samt när vi (vuxna) är sjuka. Ja, jag ser det som ett privilegium mer än en rättighet.
Och det ÄR faktiskt så att dessa möjligheter finns till för BARNENS skull. INTE för "föräldrarnas rätt till egentid", vilket det känns som om det blivit mer och mer de senare åren...
Det handlar faktiskt om barnens rätt till att få socialiseras/umgås med jämnåriga kompisar samt att få möjligheten till att utvecklas i en speciellt pedagogisk utformad miljö (förskollärare får rätta mig om jag totalt cyklar iväg i min text).
 
Dessutom går vår rätt, och vårt enorma behov, av barnomsorg ut över förskolepersonalen (jag använder detta ord här, för att inkludera förskollärare, barnskötare och överhuvudtaget personer som arbetar med våra barn).
Dessa människor förväntas utföra mirakel utan varken tid eller pengar. Under dessa förutsättningar ska de hinna med att ta hand om barnens basbehov, deras utveckling, se till att förskolan håller en pedagogisk och lärande miljö enligt läroplanen, möta barnen på deras individuella nivå, administrativa uppgifter samt vara professionella i möten med föräldrar. OCH om detta inte vore nog ska allt detta ske i ohållbart stora barngrupper med extremt lite personal.
För att matcha lönerna med allt det arbete denna yrkesgrupp gör skulle de behöva tjäna typ 50000kr/månad. Men så är inte fallet. Trots arbetsbördan så räknas detta som ett låglöneyrke.
 
Jag blir inte förvånad för fem öre över att förskolepersonal toppar sjukskrivningslistorna när det kommer till utbrändhet/utmattningssjukdomar.
Dessutom tycker jag en ständigt "hör" från beslutsfattare hur de frågar sig huuur de ska kunna få ner sjukskrivningarna, samt få fler unga att söka sig till detta yrke (gäller även vården, men här avhandlar jag barnomsorgen).
Med "beslutsfattare" tänker jag lite högre, generellt mer på regeringsnivå, alltså inte mot enskilda kommuner.
Huuur ska vi få tillbaka de sjukskrivna till arbetet?
Huuur ska vi få fler människor att vilja jobba inom förskolan? frågar de sig och kliar sig frenetiskt i huvudet.
Spontant känner jag att jag bara vill skrika "Svaret finns för fasen rakt framför näsan på er! Öppna ögonen!"
 
Istället för att genom tvång förvägra sjukskrivning till de som redan mår så dåligt att de fysiskt inte kan arbeta; lägg den energin på att förbättra arbetsvillkoren för yrkesgruppen!
Höj lönerna, minska barngrupperna, lätta på arbetsbördan (det är omänskligt att kräva att 1 person ska göra 2-3 personers arbete). Blir detta bättre kanske det blir fler, t.ex. unga människor, som väljer förskoleyrket. På så sätt blir det fler tillgängliga personer att anställa, vilket resulterar i högre personaltäthet i barngrupperna. Vilket resulterar i lättnader i befintlig personals arbetsbörda. Vilket i sin tur kommer resultera, på längre sikt, i färre sjukskrivningar!
Naturligtvis fattar jag att allting handlar om pengar. MEN jag har helt ärligt svårt att förstå hur dessa självklara förändringar inte skulle kunna ha en positiv påverkan på ekonomin i det långa loppet.
Alla sjukskrivningar måste väl ändå kosta oss mer än dessa förändringar skulle göra, på lång sikt?
Vill också passa på att påpeka att jag nu såklart skriver generellt angående hela landet. Självklart ser det olika ut i olika delar. I vissa kommuner ser det allmänt bättre ut, och i andra ser det sämre ut. I en del kommuner är det katastrof, och i en del ser det ändå ganska hyfsat ut.
Jag personligen känner att jag har förmånen att få bo i en lite mer privilegiad kommun.
Men utifrån vad jag uppfattat så är detta ändå ett problem i hela landet; därför begränsar jag inte mina tankar. 
 
Naturligtvis skulle jag kunna inkludera t.ex. vården och äldreomsorgen här, då de i princip dras med samma problem. Men dels känner jag att det blir för spretigt att prata om flera olika yrken, och jag ville just i detta inlägg fokusera på just förskolan.
Främsta anledningen till detta är att förskolan trots allt är en förutsättning även för vårdyrken. För att alla människor med barn ska kunna gå till sina jobb inom vård och äldreomsorg behövs... ja, just det... Förskolan.
 
 
Tänk er detta scenario...
Om Förskollärare och Barnskötare i hela landet skulle
strejka, eller om alla förskolor av någon anledning skulle stänga ner;
hur skulle detta påverka Sverige?
Vi kan väl alla enas om att det skulle bli totalt kaos.
Hela landet skulle rasa.
Det skulle påverka alla andra yrken, då alla föräldrar i landet inte skulle ha
någon "barnpassning" under sina arbetsdagar.
Det här bevisar att Förskolan verkligen är en bärande vägg i samhället,
och den Måste börja behandlas med all den respekt den förtjänar!
 
 
I tre års tid har jag arbetat på sidan om förskolepersonalen, och en sak har jag slagit fast under denna tid:
De människor som jobbar i förskolan (förskollärare, barnskötare, förskolepersonal) ÄR vardagens hjältar!
Vad de gör för våra barn Varje Dag är otroligt! Och när en tänker på hur mycket de faktiskt måste kämpa mot och under vilka förutsättningar de arbetar, gör det hela så extremt mycket mer imponerande!
De tar hand om det värdefullaste vi har. De ser till att våra barn utvecklas på bästa möjliga sätt. I grund och botten; de fostrar samhällets framtid.
Jag kan inte tänka mig någon mer ansvarstyngd uppgift!
Det är verkligen dags nu att personalen inom våra förskolor får den cred de förtjänar!
Att förskolan börjar behandlas med den respekt den förtjänar med tanke på vilken grundpelare den faktiskt är i vårt samhälle.
För jag kan nämligen inte se det på något annat sätt...
Utan Förskolan rasar hela Sveriges samhällssystem som det ser ut idag. Bokstavligen.
 
 
Var rädd om våra pedagoger och vår förskola!
Jag måste bara få skriva av mig lite. Som vanligt.
Den här gången handlar det om vad jag inte kan se som annat än en bestraffning mot alla vi som bor främst här uppe i de norra delarna av vårt land (men egentligen alla ställen i landet som är glesbygd).
Det handlar om bilar och möjligheterna att ta oss till olika ställen.
 
Idag pratas det mer än tidigare om problemet med all biltrafik och dess inverkan på miljön.
Och NATURLIGTVIS är jag för miljömedvetenhet! Självklart tycker jag också att bilar är en stor miljöbov och det vore bra om vi kunde minska på utsläppen.
MEN jag ÖNSKAR att beslutsfattare (jag använder det ordet i detta inlägg) kunde tänka liiiiite längre än bara inom den inskränkta bubblan Stockholm!
 
Bensinpriserna börjar vara svindlande (i alla fall om en lever på en vanlig låglöneinkomst). Har det för att det funderas över diverse förbud inom ämnet bilar. Det känns som om planerna är att göra det så dyrt som möjligt att ha bil. Allt för att människor ska lämna bilen, åka kollektivt och därmed blir det bättre för miljön.
Och ja, självklart ser jag inget fel med det ur miljösynpunkt.
Allt vi kan göra för miljön är välkommet idag med klimatförändringarna hängande över våra huvuden.
 
Att lämna bilen hemma och istället åka kollektivt är en positiv grej.
OM en bor i Fjollträsk eller så gott som valfri storstad!
Där en har tillgång till alla möjliga färdmedel. Hela tiden.
Bussar som går typ var femtonde minut, tunnelbana, tåg...
Men för alla oss (för ja, vi är fortfarande många!) som bor långt utanför detta är det inte lika enkelt. Till exempel här uppe i norra Sverige, där vi varken har tunnelbana, tåg eller spårvagnar...
Den enda kollektivtrafik vi har är bussar, och de går inte på långa vägar lika ofta som de gör i större städer!
Jag bor ju inne i en stad, så jag har tillgång till bussavgångar oftare. Ungefär en gång i timmen går bussarna här.
Vissa linjer, vissa tider på dagen, går de en gång i halvtimmen. Så jag har det förspänt om jag vill åka buss.
MEN utanför stan, när det kommer till mindre orter, går det inte bussar så tätt.
På vissa ställen är det till och med så att det gå EN (1) buss på morgonen och sedan går det ingen mer förrän på eftermiddagen.
Det vill säga: Missar du morgonbussen och inte har någon bil så kommer du dig inte till jobbet/skolan den dagen.
 
Vi som bor här uppe MÅSTE ha bil!
Det säger jag inte för att "det är skönast att ha en egen bil", utan för att det är FAKTA!
Det är mot OSS alla höjningar av bilkostnader, eventuella förbud och skyhöga bensinpriser slår som hårdast!
 
I skrivande stund kostar bensinen över femton (15) kronor per liter! FEMTON SPÄNN LITERN!
JAG tycker det är sinnessjukt!
När jag köpte min bil år 2012 låg priset på ungefär 12-ish kronor. Det kunde ibland gå ner till elva.och.nånting.
Idag är det sällan priset går under 14 kr. Och idag, samt de senaste dagarna, har det alltså legat på över femton kronor (kommer ej ihåg exakta ören). Och detta är på obemannade mackar, där det alltid är billigare än på bemannade.
Jag kan knappt se det på något annat sätt än att det är en bestraffning mot oss som bor här, för att vi bor här, och ett försök att utplåna/avbefolka glesbygden.
För att fortsätter det såhär med t.ex. bensinpriserna kommer ingen att ha råd att köra bil, för lönerna hänger ju inte direkt med i samma tempo...
 
Jag älskar Piteå och jag älskar Norrbotten.
Jag vill inte flytta av den anledningen att jag inte har råd eller möjlighet att ta mig till jobbet.
Flyttar jag kan det vara av nästan vilken anledning som helst, men inte det!
 
Tack för att jag fick skriva av mig dessa tankar. Det känns faktiskt lite bättre nu :-)
Tror att anledningen till att jag känner mig negativ just nu är att det vräkt ner snö ute halva dagen idag (och det har inte slutat än).
 
Det finns en sak jag reflekterat över ganska länge.
Kan hända att det finns publicerat någon sådan här text tidigare på bloggen, eller på någon av mina andra bloggar. Eftersom jag bloggat så pass länge är det självklart svårt att komma ihåg precis allt jag skrivit om, men vissa saker kanske till och med är värt att vädra flera gånger?
Och vissa saker behöver jag helt enkelt bara få ur mig lite då och då.
 
Men om jag ska ta och komma till saken...
 
Som sagt; det finns något jag filosoferat över länge när det kommer till internetvärlden; närmare bestämt sociala medier och främst då bloggar och Youtube.
Och det är frågan Varför är det så att långa bloggtexter/mycket content tycks "skrämma iväg" besökare inom sociala medier-världen?
 
Jag tycker det känns lite grann som om ifall ett blogginlägg innehåller mer än 10 meningar blir det aaaaalldeles för långt för att andra människor ska idas läsa igenom det.
Ibland känns det som om en blogg med mer text än de korta bildtexterna skrämmer iväg läsare.
Samtidigt som t.ex. engelskspråkiga bloggare kan skriva långa och insiktsfulla inlägg och få massor med relevant respons på sina texter.
Inte bara "fin bild/blogg" som kommentar på ett blogginlägg som handlar om ett viktigt, aktuellt ämne, en tragisk historia o.s.v.
 
Samma sak har jag reflekterat över på Youtube.
Där tycker jag det känns som om du måste vara en stor Youtuber (minst 100 000 följare) för att kunna publicera videor som är längre än ett par minuter. Och speciellt om det är videor då du sitter ner och "bara" pratar om något speciellt ämne.
Är det en "pratvideo" som är 6,7,8,9 minuter, även om det handlar om något intressant, så ids inte människor kolla igenom den.
Det känns som att i det svenska Youtubeklimatet ska det hända någon precis varenda sekund i en video, och videon ska helst inte vara längre än max 3 minuter. Annars blir folk uttråkade.
Samtidigt som det känns som att t.ex. amerikanska Youtubers kan lägga ut minst tio minuter långa videos där de "bara" sitter och pratar om någonting. Och besökarna tittar uppenbarligen på dessa videor, eftersom de alltid får rejält med relevant feedback.
Nu ska jag väl inte säga att det är så för ALLA, då jag naturligtvis inte kollat alla youtubers som finns. Men det känns som om det rent generellt ser ut på detta viset.
 
Självklart fattar jag ju att det är (stor) skillnad i storleken på länderna t.ex. Sverige och USA. Att det finns fler människor som hittar till, och blir intresserade av, engelska videos.
Men hur ologisk önskan än är, så kan jag inte låta bli att önska att vi i det svenska "sociala medier-klimatet" kunde vara lite mindre otåliga.
Att vi verkligen kunde ta oss tid att läsa. Ta oss tid att lyssna.
 
Med tanke på vad detta inlägg handlar om fattar jag ju naturligtvis att det knappt kommer vara någon som ids läsa igenom denna långa text. Men å andra sidan har jag ju bloggen mycket för att ha någonstans att få skriva av mig, eftersom fysiskt dagboksskrivande aldrig varit min grej.
 
Och OM det finns någon som mot förmodan orkat ta sig igenom texten:
Vad tycker ni? Håller ni med mig, eller har ni en helt annan syn på saken?
Kan det vara så att svenskar i sociala medier generellt är "latare" än t.ex. engelskspråkiga?
 
Vem "kom med" påskäggen till er när ni var små; Påskharen eller Påsktuppen?
 
När jag var liten var det Påsktuppen som kom och "värpte" påskäggen, så de låg bredvid kudden när en vaknade på "påsklördagens" (påskaftonens) morgon.
Vi hade inte den traditionen, som många tydligen haft/har, att äggen var gömda och en fick leta efter dem.
Det var först när jag blev äldre jag hörde talas om Påskharen. Att hen gömde äggen under natten för barnen att leta efter på påskaftonens morgon.
Tydligen, som jag förstått det, har det varit vanligt att äggen varit gömda utomhus också (eller det kanske bara är för att jag sett Lotta på Bråkmakargatan? ;-P) Så det kanske är därför som vi inte hade Påskharen som tradition... då jag ju faktiskt är uppvuxen på ett ställe där det så gott som aldrig varit barmark under påskhelgen.
Svårt att gömma påskägg ute när det ligger kvar drivor av snö, liksom.
 
 
Brukade ni "gå påskkärringar" i ert bostadsområde?
 
En annan fråga jag känner är intressant, då jag gillar att höra vilka traditioner andra haft.
Jag vet att det är en gammal tradition, men det är något jag också upptäckte lite senare. Jag kan nämligen inte minnas att vi någonsin klädde ut oss och gick runt i området som påskkärringar.
Det enda jag minns är att vi klädde ut oss på Lekis och promenerade runt byn (men utan godis"tiggeriet").
Men jag har inte ett enda minne av att vi gjorde det hemma.
Eventuellt att vi klädde ut oss och åkte till mormor/morfar och farmor/farfar för att hälsa Glad påsk. Men inte mer än så.
 
Vi har egentligen inte haft några direkta traditioner rörande Påsk, annat än att äta påskbord och få påskägg.
Det är inget jag saknat heller, utan jag redogör bara för mina minnen.
Nu kanske jag har extremt dåligt minne och att jag glömt en massa. Men i så fall får väl mina syskon som ev. läser detta påminna mig ;-)
 
Men som sagt hoppas jag att ni alla får en riktigt fin helg; oavsett vilka traditioner ni har, eller inte har.
Oavsett om ni firar påsk, eller om ni inte gör det.
Vädret här hos oss kunde inte ha varit bättre. Jag hoppas att ni upplever samma.
Tidigare inlägg