Jag avlägger inga nyårslöften.
Jag sätter inte upp några nyårsönskningar.
Varför?
Jo, av den enkla anledningen att nyår inte känns på riktigt som en nystart för mig. Eller ja, i alla fall inte på samma sätt som när semestern är slut och hösten/höstterminen börjar. DET har alltid känts mer som en nystart i mitt liv än vad nyår har gjort.
Dessutom har jag alltid känt att nyårslöften är sådana att man "ska" lova vissa saker som man sedan går all in i 2-3 veckor för att sedan glömma bort. För att sedan slå ner sig själv nästa nyår för att man inte uppfyllde årets löften.
Så nej, jag avger inga nyårslöften.
 
MEN om det skulle vara en (1) sak jag verkligen önskade mig av 2024 så är det att blogg.se, en gång för alla, fixar problemen med plattformen!
ELLER som allra minst - om det är så att de planerar nedläggning - går ut med ett meddelande om det till alla sina bloggare. Bara så vi vet om det är värt att fortsätta hoppas på en förbättring, eller om vi ska påbörja förberedelerna med att flytta någon annanstans.
Den här hösten har känts som att befinna sig i någon sorts limbo när det kommer till bloggandet på den här plattformen.
Det är som att fler och fler funktioner börjar krångla, och när de väl börjar göra det så blir det inte bättre. Det är som om det, när krånglande börjar, är det nya normaltillståndet.
 
Inloggningen är seg. Ibland kommer man in på sin blogg. Ibland kommer man knappt in. Ibland tar det evigheter, där man måste uppdatera sidan flertalet gånger.
För varje funktion man klickar på inne på sin sida (alltså översikten, inte själva bloggen som andra ser den) tar det "evigheter" innan man kommer dit.
Det blir regelbundet Error-sidor.
Stora svårigheter att fixa ny design (det har alltid varit så lätt!), eftersom det numera tycks krävas flera timmar efter att man ändrat något i CSS-mallen innan dessa ändringar syns på bloggen.
Exempel: Jag håller på med en ny design. Skulle lägga in en Gillaknapp till inläggen. Gillaknappen syns inte på förhandsgranskningssidan, utan man måste klicka på Spara och sedan gå in på själva bloggen för att se hur det ser ut. MEN det tar flera timmar innan den ändringen faktiskt syns på bloggen. Så jag får vänta flera timmar, gå in på bloggen, se att knappen kommit in men den ligger på fel ställe. Gå in i CSS-mallen för att ändra i koden. Klicka på Spara. Vänta några timmar för att se hur det blev. Upprepa tills det blir som jag vill ha det. Så numera tar det ju typ minst en vecka att fixa en ny design; vilket kunde ta en kväll tidigare...
 
Vad finns det mer för fel med bloggportalen??
Ja, just det! Kommentarerna! Kanske det mest störande av allt!
Det verkar vara permanent svårt för andra människor att kommentera på blogg.se-bloggar.
Människor inom Sverige verkar kunna kommentera, dock med problem. En verifiering som aldrig vill ge sig (lastar bara fram fler och fler bilder att klicka i) samt att man ofta måste skicka flera gånger för att det ska fungera (och då slutar det ändå med att samma kommentar publiceras flera gånger till slut).
Befinner man sig dessutom utanför Sverige verkar det inte gå kommentera alls längre.
Det jobbiga är också att jag själv inte kan testa för att se svårigheterna, då ägaren av bloggen alltid tycks kunna kommentera sin egen blogg utan problem.
Jag har provat flertalet gånger, och för mig fungerar det alltid helt problemfritt.
Detta gör det hela så fruktansvärt frustrerande, eftersom det inte är mina kommentarer som är de viktiga här på bloggen. Det Är Mina Följares!!!
Jag vill att det ska vara enkelt att kommentera här och jag vill inte att mina följare ska skrämmas bort av den anledningen att det inte går kommentera.
För som vi alla vet så är det KOMMENTARERNA som håller en blogg levande!
Kvalitativa inlägg är jätteviktigt, men de är trots allt ingenting utan feedback och kommunikation...
 
Och ja; jag vet att det finns andra bloggplattformar där ute att välja på. Plattformar med mindre problem.
MEN sanningen är att för en person som fotobloggar/publicerar mycket bilder samt har typ en släng av Design-OCD (kryper i kroppen om jag inte får bloggens utseende precis som jag vill ha det) så är blogg.se i särklass den bästa plattformen!
Jag har hittills aldrig hittat en annan gratis bloggportal som har 100% öppna *CSS -och HTML-koder.
Andra sidor har oftast ett gäng färdiga mallar man kan välja mellan, för att sedan få individualisera dem lite genom att välja färger, kanske någon egen bild på vissa ställen, åt vilket håll man vill ha content -och sidomenyn o.s.v.
Men här på blogg.se får man gå rakt in i själva kodmallarna och bygga om precis hur man vill.
Och ja, jag vet att man kan bygga helt själv om man har exempelvis Wordpress, men då gäller det att man har egenhostad Wordpress och ganska rejäla kunskaper inom kodande för att man ska lyckas få till något vettigt. Gratis-Wordpress ger inget (eller väldigt väldigt litet) utrymme för egna bloggdesigner.
 
 
Därför är min önskan inför 2024 att blogg.se ska "get their shit together" och en gång för alla få bukt med de problem som finns här.
För det måste vara från deras håll det krånglar! Alla andra sidor jag använder här på datorn/i webbläsaren fungerar felfritt. Utom blogg.se. Och det är samma problem med bloggen även när jag kollar från andra datorer.
Problemen med bloggen står även fast även de gånger jag nyss rensat cashen. Eller vad det heter. Webbläsarhistoriken. Problemen står kvar även när jag startat om datorn.
Så snälla blogg.se; jag hoppas så mycket att problemen ska lösa sig under det kommande året. Eller om det faktiskt är så att ni planerar att lägga ner; snälla gå ut med det i ett meddelande.
Jag saknar blogg.se´s "storhetstid"...
 
 
 
 
* CSS är koden som brukar kallas "Stilmall", alltså den som styr utseendet på sidan.
HTML är koden som brukar kallas "Kodmall" och styr innehållet på sidan.
CSS-kod styr alltså över hur HTML-kod kommer att se ut, enkelt beskrivet.
Hejsan hoppsan!
Det blev ett litet uppehåll igen. Det var inte planen och det är inte så att min blogglust runnit ut i sanden igen. Jag har bara varit så extremt trött efter jobbet nu ett tag, så trots att jag haft saker att blogga om har jag inte klarat av att fokusera på att skriva.
Men det ska det bli ändring på! Hade jag tänkt i alla fall.
Har äntligen kommit mig för att köpa hem D-vitamintillskott, så vi får väl se om de hjälper till... om än bara att det skulle vara placeboförbättring. Dock spelar det ju ingen större roll om det är placeboeffekten eller "på riktigt", då det skulle resultera i att jag blir piggare oavsett. Det är ju det som är meningen.
 
Jag har också mailat blogg.se angående problemen jag har med inloggning, om det är något de kan hjälpa till med. Passade också på att fråga om problemen med kommentarerna, och om det på något sätt skulle gå att de kunde plocka bort funktionen med verifieringen. Eller på något sätt göra den enklare.
Har tyvärr inte fått något svar än, men ville bara meddela att jag kontaktat dem.
Så vi får se vad som händer, om det händer något...

Slut på uppdateringsrant.
 
 
 
Hur länge tar det egentligen innan något är helt etablerat i samhället?
Har blivit mycket bättre de 2-3 senaste åren, men så många säger fortfarande "Dagis".
Jag kan acceptera felsägningar några år efter att något nytt införst... MEN det är EN KVARTS SEKEL sedan Dagis byttes ut mot Förskola.
Det är bokstavligen en kvart sekel - 25 år i år.
En hel generation har hunnit växa upp efter att Dagis försvann!
Ingen inom Gen Z har gått på Dagis.
Gen Z börjar ungefär 1995-96. Dagens Förskola infördes 1998.
Så ja, okej då. De allra allra äldsta inom den generationen hann gå kanske 1-2 år på dagis, om de började vid 1 års ålder.
Men de är uppvuxna med Förskola.
Är man född 1997 är man nu - 2023 - tjugosex år gammal. Närmare 30 än 20. Är man född 1997 har man aldrig gått på Dagis.
 
Så jag undrar; hur länge tar det?
Sa man fortfarande Folkskola på 80-talet?
Använde människor fortfarande ordet Folkskola med hänvisning till "Det har aaaalltid hetat så faktiskt!" eller accepterades det att Grundskolan infördes på 60-talet? Hur länge tog det för befolkningen att acceptera att Folkskolan inte längre fanns?
 
För att nej; det handlar inte bara om ett namnbyte från Daghem till Förskola. Om det varit fallet hade jag kunnat acceptera att folk sa Dagis.
Men...
Förskolan ligger under Skolverkets paraply.
Det gjorde inte Dagis.
Förskolan har en egen läroplan.
Det hade inte Dagis.
Förskolan är en pedagogisk verksamhet.
Dagis var, rent krasst, barnpassning.
 
Förskolan innehåller både Barnskötare och Förskollärare.
Barnskötare som i huvudsak har hand om barnens omvårdnadsbehov, och Förskollärare (med 3,5 års universitetsutbildning!) som i huvudsak har hand om pedagogiken och barnens lärande.
Bara för att Förskolan idag är underfinansierad, för stora barngrupper och brist på Förskollärare trollas den inte automatiskt tillbaka till Dagis.
Verksamheten har fortfarande samma krav på sig att leva upp till läroplanen (för närvarande Lpfö 18).
Här vill jag också bara flika in: HEDER till alla förskolepedagoger!! De är helt fantastiska och jag skulle ALDRIG klara av det jobb de gör, under de förutsättningar de har idag!
Jag arbetar "på sidan av" och fascineras varje dag över vilket hästjobb som görs inom förskolan!

Skolpersonal är också toppen, men det här inlägget handlar specifikt om förskolan. Skolan kallas ju trots allt vad det heter; Skola/Grundskola. Det är ingen som envisas med att kalla den något annat.
Förskolan behöver högre status i samhället!
Förskolan är bokstavligen samhällsbärande.
HELA arbetsmarknaden är beroende av att förskolan finns; inklusive andra samhällsbärande instutitioner som skolan, vården, polisen, renhållningen och så vidare och så vidare! Även förskolan själv är beroende av att förskolan finns, för alla pedagoger som har egna barn.
Jag tycker det minsta man kan göra för respekt är att kalla verksamheten vid sitt rätta namn. Speciellt efter 25(!) år.
Enligt min mening har befolkningen fått alldeles tillräckligt med tid att anpassa sig.
 
Jag tycker också att det här med "Det är enklare för barn att säga dagis" är ett uselt argument.
Jag har genom åren hört otroligt många tvååringar som nyss lärt sig prata använda ordet Förskola. Även om de såklart inte pratar "rent", men i den åldern gäller det ju typ 95% av alla ord de säger.
 
 
Ja, det är skillnad på om en person av misstag pratar om förskolan och säger "dagis", blir rättad, ber om ursäkt och rättar till sitt vokabulär...
vs
om en person säger "dagis", blir rättad och genast kontrar med "Jag har då alltid sagt dagis och kommer då alltid att säga dagis. Sådeså!"
Jag har absolut större förståelse för den första personen.
Men igen; jag undrar hur länge det egentligen tar innan en befolkning slutar säga fel av gammal vana.
Jag menar... det är ju inte ens en "ny grej" längre.
Det är 25 år sedan begreppet Daghem aka Dagis försvann. Som jag skrev i början; i en kvarts sekel har Förskola varit det enda ordet för denna pedagogiska verksamhet. Hur mycket tid behöver vi?
Men måste man nu prompt använda ett "gulligt ord med is-ändelse", vad är det för fel på Föris?
Det är exakt samma princip som med Dagis (som ju är en förkortning av Daghem!) men det anspelar på rätt ord.
DAGhem - DAGis
FÖRskola - FÖRis
 
 
Tack för mig!
 
Nu är vi inne i den; årstiden då hela naturen gått i ide. Den årstid som kallas Vinter.
Allt är dött och kommer inte göra någon ansats att leva upp igen förrän mot vårkanten, dvs ett halvår bort.
Naturen följer sin rytm där allting har sin tid och sin plats.
Vi människor är en del av naturen, så varför försöker vi konstant kämpa för att blomma ut på vintern?
Ja, jag vet att det finns människor där ute som inte gör det. Att det finns många som faktiskt älskar vintern (kanske till och med mer än sommaren). Men jag kommer generalisera människosläktet i detta inlägg, annars vet jag inte hur spretigt det skulle bli.
Jag måste utgå från mig själv, och trots allt en generell del av befolkningen. I alla fall på våra breddgrader.
 
 
Jag har, som ni vet, själv varit en person som med näbbar och klor försökt kämpa emot vinterkänslorna. Ni vet; de som innehåller trötthet, nedstämdhet och melankoli. Jag har verkligen kämpat för att behålla den känslan jag har under sommarmånaderna, och vägrat flyta med naturens skiftningar.
Det har ju uppenbart inte fungerat, så nu är jag äntligen redo att prova något annat.
För vad om vi helt sonika struntar i att kämpa emot? Om vi låter oss flyta med? Vad händer då?
Det är mycket runt omkring oss som är viktigt att kämpa emot, men jag tror inte längre årstiderna är en av dessa saker.
 
Naturen stänger ner, går i dvala, när vintern kommer. Vi människor känner oss (ofta) tröttare och mer slöa inför denna mörka och kalla årstid. Jag tror absolut det kan bero på att det är tänkt att vi också ska gå lite i dvala.
Och nej; jag menar naturligtvis inte att vi typ ska sluta jobba och bara sova hela vintern. Men vi ska absolut "omfamna" den lägre energin.
Att tillåta oss känslorna av trötthet. Det är kroppens sätt att budgetera vår energi så att den ska räcka alla sex månaderna.
 
 
Don´t fight the seasons.
Det är en mening jag tänker göra mitt bästa för att leva efter framöver.
I den kala, råa, vintriga naturen finns en typ av ro, trots allt. Kände det så tydligt igår (söndag) när jag var ute ett par timmar tillsammans med Canon.
Det finns något rofyllt i att allt är dött och vilande.
Som ett löfte om att "får jag bara vila nu så återkommer jag med full kraft sedan".
 
 
Dessutom är det så konstigt hur just Björkar kan vara vackra oavsett årstid. De är underbara på våren, jättefina på sommaren, fantastiska på hösten och så fotovänliga på vintern!
 
 
 
De senaste åren har varit väldigt tuffa för mig mentalt.
Inte så att något speciellt stort och jobbigt har hänt; det är mest måendet.
Vintrarna har såklart varit värst, men överlag över åren har det inte riktigt känts helt hundra.
 
Men så var det en grej som plötsligt slog mig när jag stod i köket tidigare ikväll... Jag mår bra.
För första gången på länge känner jag att jag faktiskt mår genuint bra.
Ja; jag har befunnit mig på en bra våg hela den här hösten, men på något sätt var det först nu som min hjärna faktiskt "insåg" det.
Min hjärna har varit lite i "överlevnadsmode" de senaste 2-3 åren i syfte att hålla näsan ovanför ytan. Därför har hobbies, intressen och annat fått stå tillbaka.
Nu känns till och med framtiden ljus.
Jag fick inte ens panik tidigare idag då det snöade. Visst, jag gillar fortfarande inte snö. Men det känns som att det mindset jag för närvarande är inne i faktiskt hjälper mig.
Jag förstår också att vi bara är i början av vintern och att jag fortfarande kan trilla ner i det där mörka hålet. Men det KÄNNS annorlunda än det brukar, så jag håller hoppet uppe.
 
Faktiskt vet jag inte vad jag vill ha ut av det här inlägget, annat än att jag känner ett behov av att dokumentera den här känslan.
Jag har alltid brukat skriva av mig när jag mår dåligt (har ett dagboksdokument här på datorn som är ett djupt, svart hål av ångest att läsa), och då vill jag gärna skriva ner när jag mår bra också.
 
Ett exempel på att jag känns annorlunda är min almanacka.
Jag vet; det här kommer låta otroligt löjligt! Men det är åtta veckor sedan jag beställde och fick hem min kalender från personligalmanacka.se, och jag använder den fortfarande varje dag. Jag kommer ihåg att ta den med mig. Jag kommer ihåg att skriva ner saker i den.
I mitt liv är detta stort, eftersom jag har aldrig - Aldrig - tidigare klarat av att hålla liv i en almanacka i två månader. Det har helt enkelt runnit ut i sanden betydligt snabbare.
Jag har också publicerat flera inlägg på bloggen under samma vecka, och DET var länge sedan!
Jag har haft fler "energikvällar" än jag brukar. Alltså sådana kvällar då jag kommer mig för att ta mig an någon typ av projekt (exempelvis bakning) efter att jag kommit hem från jobbet.
 

Jag älskar att känna lycka över saker igen.
Jag älskar att känna inspiration och motivation till hobbies igen! Speciellt bloggen.
Nu ska jag bara hitta ett bra sätt att hålla fast i den här känslan.
 
Och imorgon är det LÖÖÖÖÖÖN!!
Älskar att kunna säga detta igen: Livet leker!
Detta inlägg kopierar jag direkt från min Wordpressblogg (men eventuellt med lite redigering).
Min tanke var att det kanske kunde vara en bra idé, då kanske inte alla följt med till den bloggen; jag har ju liksom varit expert på att hoppa mellan bloggar ;-P
 
 
 
 
Som ni vet vid det här laget (ni som följt mig ett tag) är att jag mest troligt lider av vad som kallas SAD -Seasonal Affective Disorder.
Ja, jag är självdiagnostiserad så Nej, jag kan naturligtvis inte veta om det är vad jag har.
Jag kan inte veta om det är SAD, eller om det helt enkelt bara är “ja, de allra flesta känner så på vintern”.
Jag är inte korkad och jag claimar inte att jag verkligen HAR säsongsdepression.
Men jag väljer just nu att se på mina symptom som att jag har det och försöker ta till alla knep jag kan hitta för att stävja det, förutom medicin då såklart (sådant som kräver en faktisk officiell diagnos).

Planen i år är att göra ett försök i att inte bli överrumplad, vilket händer de allra flesta år. Trots att jag vet om att det kommer, så är det som om jag blir knockad varje gång. Helt plötsligt är jag bara mitt inne i det liksom.
Känner ofta en känsla och ett behov av nystart efter semestern (vilket i vanliga fall brukar gå över snabbt), och även i år. Dock känns det lite starkare just i år av anledningar jag inte riktigt kan greppa.
Av den anledningen tänker jag – i alla fall FÖRSÖKA – ta tillfället i akt och sätta upp en liten plan inför kommande vinter.
Försöka få ihop en lista med saker att göra, och ett mindset att fortsätta göra de roliga sakerna trots att jag inte känner för det.
Till exempel att blogga. Eller fota. Eller läsa. Eller vad jag nu kan komma på som jag tycker är roliga aktiviteter.


Min (påbörjade) lista över saker att göra för att hålla “SAD” i schack!

♥ Bara ställa ett eller två morgonlarm på mobilen, istället för fem.
♥ Meditera? Se över om det kan vara något för mig, hur flummigt det än låter.
♥ Äta D-vitamintillskott. Om inte annat kanske placeboeffekten kickar in…
♥ Äta mat som innehåller mycket vitaminer; speciellt B12 (då jag lite grann misstänker att de nivåerna är låga).
♥ Investera i en ljusterapilampa. Vet inte om sådana egentligen hjälper, men det är väl värt ett försök… eller?
♥ FÖRSÖKA gå ut mer, helst i solljus. Svårt mitt i vintern när man jobbar; men i alla fall FÖRSÖKA.
♥ FÖRSÖKA göra mina hobbies även sådana dagar då jag inte har någon direkt lust att sätta igång.
 
Jag har också planer på att försöka anamma ett av Jonna Jintons tips. Eller snarare ett mindset hon förmedlade i en av sina videos och som jag tog till mig...
Jag tänker försöka att inte kämpa emot vintertröttheten. Att inte ägna all min kraft och energi till att försöka känna som jag gör på sommaren.
Jag tänker försöka att lite bara "följa med" i naturens rytm. Vintern är en tid då saker och ting saktar ner, vi känner oss tröttare, har ofta lägre energi generellt o.s.v. Vad händer om jag slutar streta emot och istället accepterar årstiden precis som den är?
Erkänner villigt att detta förmodligen skulle vara enklare om jag levde närmare naturen och inte mitt inne i stan, men det går väl hitta strategier som passar här också..?


Om det här kommer fungera? Ingen som helst aning.
Jag hoppas det ska hjälpa i alla fall. Jag hoppas, genom att ha dessa stolpar framför mig, att det ska mildra min vinter.
Dock är den här årstidsdepressionen en otroligt stark och sneaky jävel som smyger sig på när jag minst anar det, men det kan väl ändå inte vara en nackdel att ha någon typ av tydliga verktyg klara. Eller?
 
 
 
 
 
Vad tycker du om vintern?
Är du en person som "stretar emot" och försöker uppnå samma känsla som under sommaren, eller låter du vintern styra din rytm och liksom följer med i årstidens skiftningar och energier? (Om det går att förstå hur jag menar med frågan.)
Har du några speciella verktyg du brukar använda dig av för att bättre klara de mörka månaderna?
Böcker.
De har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, och de betyder något alldeles speciellt för mig.
Böcker har varit en så stor del i mitt liv, och de platser där böcker finns har varit sådana trygga platser för mig.
 
Jag är en introvert person och har såklart alltid varit. Dessutom var jag under barndomen sjukligt blyg.
Jag hade inga kompisar, och visste heller inte hur jag skulle skaffa några. Det var kort och gott så att jag inte vågade ta kontakt med och kommunicera med andra.
Detta skriver jag inte som något tyck-synd-om-mig, utan syftet är helt enkelt att förklara grunden till min relation med böcker.
 
Från att jag knäckte läskoden som femåring har jag alltid älskat att läsa och skriva. Exempelvis har mitt drömyrke sedan jag var ungefär 7-8 år varit Författare. Drömmer fortfarande om att ge ut min alldeles egna roman en dag.
När jag var tio år och gick i fjärde klass fick jag mitt egna lånekort, och plötsligt kunde jag själv låna helt fritt på biblioteket (eller bibblan som den alltid kallades). Den obetalbara känslan att kunna låna hem basically hur många böcker jag ville, eller åtminstone kunde bära... ;-)
Hortlax bibliotek värmer mig fortfarande inombords när jag tänker på det.
Det var min säkra plats. Min trygga plats. Ja, förutom mitt hem då, men mitt hem hade inte alla dessa böcker.
På bibblan behövde jag inte hålla mig undan andra barn för att jag var rädd för att ta kontakt med dem. Jag kunde bara hänge mig åt alla titlar som fanns uppradade på hyllorna.
Har ingen aning om hur många timmar jag spenderat på Hortlax bibliotek totalt. Många!
Jag brukade aboslut gå till Strömbacka skolbibliotek under gymnasietiden också, men det var aldrig riktigt samma sak. Det var inte lika mysigt, trots att det var ännu mindre (som jag minns det).
Men vår bibbla hemma i Hortlax... Den ger mig trygghetskänslor.
 
 
Bild härifrån
 
Bokhandlar älskade jag lika mycket som bibliotek, om inte ännu mer. Jag älskade att bara hålla i helt nya böcker. Böcker som aldrig blivit lästa. Omslag som inte hade den där typiska biblioteksbindningen. Vet inte hur jag ska förklara den. Har en exakt bild i mitt huvud, men har ingen aning om hur den bäst ska beskrivas.
Ni kanske vet vad jag menar? Hur biblioteksböcker klassiskt har sett ut. Att alla ryggar hade liksom samma material... såg ut lite som tyg-ish.
Idag var det länge sedan jag var på ett bibliotek så jag vet inte; kanske köper de in "vanliga" utgåvor numera. Men tänker på de klassiska.
 
Nåja, tillbaka till tråden.
Jag hittade faktiskt en gammal bild på min absoluta favoritbutik här i Piteå under min uppväxt. Bokia.
Speciellt just DEN HÄR butiken, när den låg precis där på bilden (korsningen Storgatan-Lillbrogatan). Fortfarande kan jag ibland sakna den så det gör ont. Låter väl överdrivet, men den var en så stor del av mina uppväxtår.
Jag har aldrig gillat klädbutiker, inte ens i tonåren. Jag blev uttråkad efter MAX fem minuter. Samtidigt som jag kunde spendera TIMMAR inne på Bokia!
När alla andra drogs till butiker som Kicks och JC ville jag bara till Bokia.
 
Jag har också en grej som kommer låta otroligt pretentiöst, men det är en känsla jag har...
Jag tycker bäst om att läsa inbundna böcker. Pocket går an också (plus att det är billigare), men helst av allt vill jag hålla i och läsa en "vanlig" inbunden bok.
Plattor och annan elektronik är jag inget fan av när det kommer till bokläsning. Har verkligen inget emot dem, eller de som läser böcker på dem. Det verkar otroligt smidigt att ha allt samlat i en läsplatta eller en iPad.
Det är tyvärr inget för mig; speciellt eftersom jag drömmer om att ha ett eget hembibliotek i mitt hem en vacker dag. Det kräver ju sina (riktiga) böcker :-)
 
Att hitta en bok det slutar med att jag sträckläser är en av de bästa känslorna som finns. Paradoxalt nog känner jag mig alltid "tom" när jag lägger ifrån mig boken efter sista sidan.
Jag älskar känslan att ligga och läsa en hel natt bara för att jag inte klarar av att lägga ifrån mig boken. Därför är det så att böcker jag misstänker kan bli sträckläsning måste jag styra så att jag läser under semestern... när tider spelar mindre roll. Eller som allra minst på fredagar eller lördagar. Alltså när jag inte ska upp en viss tid dagen efter.
 
 
Älskar/tycker du om att läsa?
Föredrar du inbundna böcker, pocket, ljudböcker eller att läsa elektroniskt?
Om du gillar att läsa som vuxen; gillade du det som barn också eller har det kommit med åren?
Eller kanske tvärtom; gillade du att läsa som barn med skyr det i vuxen ålder?
Vikt är inte hälsa.
Vikt är inte synonymt med hälsa.
Låg vikt är inte synonymt med bra hälsa.
Hög vikt är inte synonymt med dålig hälsa.
Hälsa kommer i alla möjliga kroppsformer!
 
 
Det går alldeles utomordentligt att prata om hälsa utan att ens nämna vikt.
Ändå är vi som samhälle fixerade vid vikt. Tjockhatet är så djupt rotat i oss att det värsta så många människor kan tänka sig är att bli tjock.
Som att det vore en jäkla dödsdom likt AIDS eller cancer.
Till och med i början av Coronapandemin dök det upp kommentarer till höger och vänster (när många hamnde i karantän och det blev poppis att baka) om att "Nu får man akta sig när man bara är hemma så man inte bli fet".
DET var alltså mer oroväckande än en ny global sjukdom ingen ännu visste något om...
Det spelar ingen roll om det skrevs/yttrades på skämt eller på allvar. Det bidrar och bottnar i den redan starka normaliseringen av fetthat.
 
Nidbilden av tjocka är så normaliserad att den ses som sanning. Tjocka människor tilldelas karaktärsdrag som lat, ointelligent, ohälsosam, glupsk och så vidare. Ordet tjock kopplas till och med ihop som en synonym till ful...
Hur många gånger har man inte hört meningar som "Åh, vad jag känner mig tjock idag!" eller "Men vad SNYGG du blivit! Har du gått ner i vikt?"
Det senare har till och med blivit så normaliserat som en "komplimang" man förväntas bli glad över; men man har inte en tanke på vad det är man egentligen säger.
Och ja! Det är många som blir glad av att höra det, och detta beror på att vi alla är så indoktrinerade i att smal=bra, tjock=dålig. Det är klart vi blir glada över att få bekräftelse på att "jag är bra".
Jag läste en gång ett citat av Karin Kajjan på Instagram; en mening jag har tagit med mig:
 
"Tror du verkligen att det faktum att du 'mår så mycket bättre' när du går ner i vikt är
frikopplat från det faktum att du samtidigt behandlas som mindre värdelös av samhället?"
 
 
Det pågår en samhällsaccepterad mobbning av tjocka människor, bara för att de är tjocka. En mobbning till och med vården är med på (eller leder...) Tack och lov har det börjat luckras upp lite grann och bli bättre, men det är fortfarande myrsteg framåt.
Viktstigma är farligare än vikten i sig.
Det finns dessutom inte en enda sjukdom som är unik för tjocka personer.
Och hade jag stått framför en stor grupp människor kan jag nu bara HÖRA protesterna "Men Diabeteeeees 2 då!!!"
För att...
1. Folk tror att man automatiskt får Diabetes typ 2 bara genom att gå upp två kilo i vikt eller äta en chokladkaka, och
2. Bara tjocka människor kan få Diabetes typ 2.
Nix. Typ 2-diabetes handlar inte om vilken kroppsform du har. Typ 2-diabetes är en Livsstilssjukdom! Plus att den är ärftlig.
Om du är tjock, rör mycket på dig, äter bra och varierat samt lever ett genomgående hälsosamt liv - och dessutom inte har sjukdomen i släkten - är risken väldigt liten att du skulle drabbas av Typ 2-diabetes.
En smal person som lever ett stillasittande och hälsomässigt destruktivt liv, och har det i släkten, kan mycket väl drabbas av sjukdomen.
Men det är här som den kollektiva synen på tjocka kommer in...
En smal person som drabbas av sjukdom ses som otur.
En tjock person som drabbas av sjukdom; hen får skylla sig själv...
 
För övrigt handlar skillnaderna mellan Typ 1 och 2-diabetes (enkelt beskrivet) om insulinet.
Vid Typ 1 kan kroppen inte (längre) producera insulin själv.
Vid Typ 2 kan kroppen fortfarande producera insulin, men inte tillräckligt för vad den behöver.
Det är därför man vid Typ 1 alltid behöver ta insulin, medan vid Typ 2 kan det räcka med att lägga om levnadsvanor.
Notera; lägga om levnadsvanor, inte går ner i vikt.
Viktnedgång kan bli en effekt av andra levnadsvanor, men vi (samhället) har satt "viktnedgång" som lösningen på allt, därför säger man oftast att "det kan hjälpa att gå ner i vikt". När förbättringen egentligen handlar om livsstilsförändringen man gjort och inte om själva viktnedgången.
 
 
"Kroppsaktivister promotar fetma och vill att alla ska bli tjocka!"
 
En mening jag sett sååå många gånger vid det här laget.
För det första är det ren och skär lögn.
För det andra är det omöjligt. Det finns INGEN som vill eller komma vilja bli tjock i en värld som hatar tjocka!
Kroppsaktivismen handlar om att sprida kunskap om att alla, oavsett kroppstyp, är värd basic respekt. Att tjock inte är ett fult ord. Att vikten inte definierar hälsa. HÄLSA är det centrala i kroppsaktivismen.
 
 
Att fokusera på vikt och viktnedgång handlar inte om hälsa; det handlar om utseende och normer.
Hur vet jag det?
Jo, bara det att man sätter en "målvikt" för sin viktresa (kallas alltid "Hälsoresa", men jag kallar det för vad det är) berättar att det inte handlar om hälsan. Det handlar om att du vill se ut på ett visst sätt.
Säg att du väger... 100 kg. Du bestämmer dig för att sätta igång med en bantningsres... förlåt "hälsoresa".
Innan du börjar bestämmer du att ditt mål är 60 kg.
Vid 75 kg stannar viktnedgången av, och det blir nästan omöjligt att tappa mer. Dietkulturen gör här att du kommer känna dig misslyckad.
Dietkulturen säger att det bara handlar om dålig karaktär, och dietkulturen är så stark att du verkligen tror på det.
Du tror det är dig själv det är fel på.
Du är säker på att det handlar om att du saknar karaktär och bara inte vill tillräckligt mycket, trots att du lever striktare än någonsin.
Du levlar upp i hur du plågar dig själv.
Istället för att tänka tanken att din kropp har hittat sin ideala form.
Du kanske säger nu att "jamen, jag har vägt 60 kg tidigare, och jag mådde jättebra då."
Javisst, men det betyder inte att det är vad din kropp vill väga NU. Kroppen ändras hela livet. Ibland väger vi mer, ibland mindre. Kroppen ser olika ut i olika stadier i livet.
"Komma tillbaka till min kropp" är dietkulturens manipulerande sätt att få oss att känna oss missnöjda och ständigt sträva efter att se ut som när vi var 20, oavsett hur gamla vi blir.
 
"Oh, jag har gått upp 5/8/10 kilo. Jag måste ta tag i det så att min kropp mår bra igen."
Jag vill säga att det beror inte på vikten. Om du mår så dåligt av en sådan viktuppgång så är det något annat som är fel i kroppen.
En frisk kropp kan hantera en sådan viktuppgång.
Att gå upp fem kilo under semestern gör inte kroppen sjuk; den kan hantera det. Om något känns fel är det något annat som är fel, och bantning är inte en mirakellösning.
Bantning fungerar inte långsiktligt. På kort sikt; absolut att man går ner i vikt. Såklart går man ner i vikt när man svälter kroppen.
För ja; att äta mindre än man gör av med är definitionen av svält...
Sedan går kroppen upp mer än från början, eftersom den gör allt för att skydda sig från just svält och kommande svält.
Då går man ner igen via bantning. Och går upp ännu mer.
Har du hört begreppet "banta sig tjock"? Det är precis vad som händer.
Jag använder ordet 'banta'. Det är vad det är, och det användes på främst 1980 -och 90-talen. Idag finns det ungefär ett par tusen(...) ord, men det är samma sak alltihop.
Här är dietkulturen också och härjar (den är överallt), och har tutat i oss att gå upp de kilon vi förlorat är brist på självkontroll och igen; dålig karaktär. Och vips känner vi oss värdelösa som inte klarar det.
När det i själva verket handlar om kroppens överlevnadsinstinkt och att den gör allt den kan för att rädda sig själv från exempelvis svält.
Kroppen (biologiskt) vet nämligen inte skillnad mellan valfri och påtvingad svält. Den vet bara att den svälter, och sätter in resurser för att undvika detta.
 
 
Några punkter att tänka på:
 
♥ Det finns noll anledningar för privatpersoner att äga en personvåg!
Inom sjukvården kan det vara bra att veta vikten för eventuell medicindosering, se om det oförklarligt spurtar iväg åt något håll och indikerar något allvarligare osv. Men privatpersoner har ingen anledning till att äga en.
 
♥ Inte heller finns någon anledning till att mäta olika kroppsdelar. Dietvärlden säger ofta "kasta vågen och mät istället".
Nej, gör inget av det. Hur hälsosam du är definieras inte av hur stora dina kroppsdelar är eller vad du väger.
 
♥ Du behöver aldrig förtjäna mat!
Mat ska inte användas som belöning, brist på mat och träning ska inte användas som straff.
Du måste inte träna/"ta en promenad" för att kompensera det du åt.
 
♥ Du behöver inte utöva en viss träning bara för att vissa träningsformen anses som "bättre" än andra.
Exempelvis; avskyr du gymmet, gå inte till gymmet. Det finns massvis av andra saker man kan göra för att röra på sig. Allt du rör på dig är bra!
 
♥ Är det en dag då din kropp skriker Nej till träning; Lyssna! Skit i det den dagen.
Kanske din kropp längtar ut dagen efter; gör något rörelserelaterat då.
 
♥ Skit i att räkna allt du äter i kalorier. Lär dig lyssna på kroppen. Hon vet vad du behöver just i den stund du är i.
 
 
Tänk också på:
 
♥ Förbud mot olika livsmedel skapar mer hetsätning och fixering av just det livsmedlet än vad inga förbud gör.
Jag pratar naturligtvis inte om allergier! Det är en helt annan femma!
När kroppen vet att hon får det hon vill ha när hon vill ha det, då kommer hetsätningsmekanismen att avta.
Du kommer mest troligt att äta mer t.ex. godis om du "bara äter på lördagar" än om du har en godisskål framme hela veckan.
Nu är det säkert många som tänker att "om jag har godis hemma/framme jämt kommer jag minsann att fullkomligt vräka i mig".
Det är en vanlig replik, och ett resultat av sagda dietkultur. Vi har lärt oss att vi inte kan lita på våra kroppar; därför måste vi hålla fast dem genom strikta matregler.
När det egentligen visat sig vara tvärtom.
Detta gäller även barn. Jag har börjat se fler och fler människor som reflekterat över hur det är barn som växer/vuxit upp med "lördagsgodisprincipen" som är de barn som blir mest fixerade vid godsakerna när de väl plockas fram, och nästan kan äta tills de spyr.
Samtidigt som de barn som växer upp med godis tillgängligt hela tiden oftast inte är lika intresserade.
 
Jag läste någonstans (minns tyvärr inte var) någon som skrev ett så bra exempel.
Att om man börjar ge barnet chansen att plocka sitt eget lösgodis så kan det absolut bli så att de plockar påsen full den första eller de första gångerna. Av just ovanstående anledning.
Men till slut, om de får fortsätta utan pekpinnar, kommer mängden i påsen att minska. Till slut kommer de plocka de godisar de är sugna på just vid den tidpunkten; eftersom hjärnan är trygg i att det andra finns kvar att välja en annan gång.
Makes total sense!
 
♥ "En hungrig människa är en foglig människa."
Dietkulturen vill att det här är det enda vi ska tänka på.
Samhället vill att det här är det enda vi ska tänka på. Om vi är upptagna med att försöka forma våra kroppar efter ouppnåeliga ideal har vi ingen ork att tänka och agera på andra, viktiga frågor och problem.
 
 
 
Hälsa är så mycket mer än vikten. Så mycket mer att vikten knappt blir en prick på radarn.
Låt oss börja prata hälsa på riktigt!
Jag började skriva den här texten för ett år sedan, men plötsligt blev jag osäker på om jag ens ville publicera det.
Sparade alltihop som Utkast och glömde sedan bort det. Ett tag senare bytte jag till Wordpress och glömde bort det helt.
Tills jag började fundera på att gå tillbaka till blogg.se igen, och såg det ligga där under "Utkast". Läste igenom och tänkte att; tja, varför inte?
Så texten har fått lite nytt liv, och då testar vi väl :-)

Disclaimer (för att ni vet... sociala medier!) : Det här är inte en faktatext. Det är rent och skärt filosoferande.
Jag VET också att:
1. Det är bara böcker. Påhittade berättelser.
2. De är skrivna för barn, i barns perspektiv.
MEN som sagt; det är småfilosofiska tankar och behöver inte läsas som om jag haft ihjäl någon.


~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~

Som ni vet är jag filosofiskt lagd. Jag funderar mycket över många olika saker. Jag analyserar och eventuellt omvärderar invanda åsikter, värderingar och företeelser.
Detta kommer bli ett sådant inlägg, då det är en sak jag funderat över ett bra tag.
Det kommer handla om karaktärer från Astrid Lindgren-sagor, och av den anledning vill jag börja med att påpeka att jag älskar Astrid Lindgrens sagoskatt. Det är inget som kommer ändras på grund av denna text.
Jag var aldrig något riktigt Disneybarn. Aldrig fixerad vid Disneyfilmer. Jag var ett Astrid Lindgrenfilmer-barn.
Jag älskar historierna. Jag älskar karaktärerna (Förutom Karlsson på taket. Hatar den karaktären). Jag älskar hur långt före sin tid Astrid var när hon skrev. Jag älskar att hennes fokus hela tiden ligger på att ge barnen det allra bästa.
 
Däremot finns det faktiskt - har jag insett på senare tid - ett par karaktärer i böckerna/filmerna som jag liksom omvärderat lite grann.
Karaktärer jag börjat se lite i ett annat ljus, med andra ögon så att säga.
Karaktärer som är skrivna för att man ska se på dem på ett visst sätt.
Och ja, jag vet att det är utifrån huvudpersonens perspektiv. Utifrån barnens perspektiv. Men återigen; detta är ett filosofiskt och analyserande inlägg.
 
 
'Prussiluskan' (Pippi Långstrump)
 
Kvinnan med sin färgsprakande outfit och hatt som ständigt försökte få med sig Pippi till ett barnhem.
Hon är skriven så att man ska tycka så synd om Pippi för att "Fru Prusselius" hela tiden stör henne. Nästan lite som att hon försöker kidnappa henne.
Men har insett att jag plötsligt börjat se just Prussiluskan på ett nytt sätt. Är inte hon egentligen en otroligt rimlig vuxen människa?!
Om vi kollar på hela situationen...
Hon är en vuxen kvinna, som älskar barn och dessutom jobbar med barn.
Hon ses på av andra som utmattande; men när hon leker med barnen har hon så mycket inlevelsefull energi på barnens nivå (ni vet... PEDAGOGISK!), och övrig tid tar hon på sig rollen som ansvarstagande vuxen.
Hon ser en 10(!)-åring som flyttar in i och bor helt ensam i ett stort, nergånget hus. Helt Utan Någon Vuxen i Närheten. Dessutom med ett halvt zoo i huset.
Hon vänder inte bort blicken, utan tar sitt vuxen -och samhällsansvar för att se till att det till synes övergivna barnet ska få ett tryggt hem och bli omhändertaget av vuxna människor.
Och ja, jag vet att sagan handlar om att Pippi är starkt och självständig. Men om man faktiskt tänker på det så ÄR hon ju ändå bara ett tioårigt barn. Det spelar ingen roll hur självständig man är; ett tioårigt BARN ska under inga omständigheter bo ensam och vara helt utelämnad till sig själv.
Är Prussiluskan verkligen den "onda" i denna berättelse?
Eller är hon helt enkelt stadens enda vuxna med faktiskt civilkurage?
 
 
Efraim Långstrump (Pippi Långstrump)
 
Ja, vi kan väl fortsätta på samma serie. Den här gången med Pippis pappa.
Han som framställs som en så fin och rolig pappa. Han som var någon slags piratkung med en massa roliga berättelser i bagaget.
Men var han en så bra förälder? Egentligen? Om vi bara går på rent föräldraskap.
Ser man det från en annan vinkel... var inte han en förälder som lämnat sitt tioåriga barn vind för våg att klara sig själv i land samtidigt som han åkte ut på fler äventyr till havs, på obestämd tid. Typ "här är en väska med pengar. Hej då."
Och JA, det var Pippi som ville gå iland och bo på fastlandet, och jag vet att det handlar om att hon var envist lagd... Men igen; hon var tio år gammal. Vilken förälder skulle gå med på en sådan sak.
Jag tänker att; om Efraim varit en bra förälder (eller bara en helt normal förälder), hade han antingen gått iland tillsammans med henne... eller sagt något liknande att "bo ensam får hon vänta med tills hon blivit vuxen".
Tänk dig att ditt 10-åriga barn säger att hen vill flytta hemifrån/bo själv, och din reaktion är "Jomen såklart går det bra. Här är lite pengar, hej då". Fullt rimligt. Eller... kan det vara så att din reaktion, och ditt handlande, blir något helt annat..?
Ja, igen; jag vet att det är en saga. Men som sagt blir det lite once you start thinking about it...
 
 
Emil i Lönneberga
 
Ni vet; den lilla pojken som framställs som att han gör så mycket hyss att det är så synd om hans föräldrar. Lite av ett problembarn som hade en "vad ska det bli av honom"-stämpel.
Ja, jag vet att den historien utspelar sig på 1800-talet; på den tiden då gränsen för oregerlig var helt sjukt låg.
Då när det handlade om blind lydnad eller uppfostringsanstalt, typ.
För Emil var ju faktiskt ett helt normalt barn. Jag kan till och med tycka han var ett väldigt lugnt barn. Ett barn som lekte och nyfiket utforskade världen omkring sig.
Hans hyss var ju inte ens hyss. Han gjorde ju aldrig något i syfte att driva med någon annan, utan alla hans 'hyss' var ju saker han ville hjälpa till med. Och ja, jag vet att det till viss del också framgår i berättelserna... att allt han gjorde var med ett gott hjärta.
Men allting klassades ju ändå som hyss; och han blev alltid bestraffad för allt.
I mina ögon var Emil ett otroligt välartat och fullkomligt normalt barn.



Vad tycker ni?
Finns det någon ur Astrid Lindgrens sagoskatt som ni börjat se med andra ögon såhär i vuxen ålder (som ni såg på ett annat sätt som barn)?
Eller finns det kanske någon annan figur från barndomen som passar in i den analysen?
Nämen HEJ! Det var inte igår!
Faktum är att jag är medveten om att jag inte skrivit här sedan i februari.
Däremot har jag, enligt statistiken, haft förvånadsvärt många som ändå kikat in här varje dag. Det brukar gå ner väldigt snabbt när man inte publicerar, men ni har verkligen haft tålamod med mig. Jag är er otroligt tacksam för detta, och jag ber om ursäkt för att ni inte fått något nytt content.
Nu när ljuset återvänt rejält (både på mornarna och eftermiddagarna) känner jag mig piggare, men är fortfarande väldigt trött när jag kommer hem från jobbet. Som jag skrivit tidigare gör jag knappt annat på vardagarna än jobbar och sover, och på helgerna har jag ingen gnista att företa mig saker annat än vila upp mig efter/inför veckan.
Jag är däremot liiiite mer aktiv på Instagram, då det är ett lättsammare medieverktyg än bloggen.
 
Däremot fick jag nyss vetskap om att det är en temadag idag som jag känner är väldigt viktig, och aktuell, att uppmärksamma.
Det är nämligen Källkritikens dag.
 
 
 
Internets fördelar
 
Internet. "Nätet". Detta band som knutit samman världen de senaste tre decennierna på ett helt otroligt sätt.
Det har gjort världen mindre och större på samma gång.
Det har gett otroliga möjligheter vi inte kunnat ana för bara trettio år sedan. "Internet är bara en fluga" (ni som vet ni vet).
Det har bundit samman människor. Personer som tidigare exempelvis stått utanför normen på ett eller annat sätt kan jag tänka mig kunde känna sig väldigt ensamma, för att de bodde på en liten plats där normerna var väldigt cementerade. Eh, ja. Jag kaaanske har typ små samhällen här uppe i norr i tankarna...
Tänker i alla fall att alla dessa personer, tack vare internets intåg i våra liv, kommit i kontakt med andra att relatera till.
 
Internet har gjort världen mindre och mer tillgänglig för alla (eller i alla fall de flesta).
Internet har gjort världen större, eftersom vi bara med ett par knapptryck har tillgång till så otroligt mycket mer än bara den lilla värld som en by på 1000 invånare kan ge.
Internet kan vara en fantastisk plats.
 
 
 
Internets nackdelar
 
MEN internet är också raka motsatsen!
I och med att världen bundits samman på detta sätt blir vi överrösta med information från alla möjliga håll och kanter.
Mobbning sköt i höjden när internet gjorde intåg i våra hem. Den slutade vara begränsad till skolmiljö och arbetsplatser, och fortsätter i hemmen -digitalt.
Källor med information finns det miljontals av där ute, och propaganda flyger otroligt mycket enklare än det gjorde förr.
Vi måste alltid vara otroligt på vår vakt när vi är ute på internet, och även om vi är det så är det väldigt väldigt lätt att trilla ner i potthål då och då.
 
 
 
Ifrågasätt allt!
 
Källkritik är ett ord som aldrig varit så viktigt som det är idag.
Jag skulle säga; Ifrågasätt ALLT du läser och hör. Hellre en gång för mycket än en gång för lite i det här fallet.
Det är bättre att ha ifrågasatt någonting och sedan fått veta att det var sant, än att helt okritiskt svalt något som visar sig vara illvillig propaganda. Hoppas ni förstår hur jag menar.
 
msb.se hittade jag informationen på bilden här till höger, vilket är några punkter som är bra att alltid ha i bakhuvudet när man läser olika typer av information.
 
Vet inte riktigt vad jag ska skriva om denna bild utan att bara upprepa vad som står. Men punkterna är tydliga och bra. Man kommer ändå ganska långt om man har detta i bakhuvudet när man ska sålla bland alla intryck i sina internetflöden.

Det är otroligt viktigt att man tänker på var informationen ligger. Är det den ursprungliga informationen eller är det något inlägg som är delat tusentals gånger?
Vem förmedlar budskapet? Vad har vederbörande för agenda?
Och så en otroligt viktig punkt: NÄR är informationen från. NÄR är texten publicerad?
Om det är en delad text; när är ursprungstexten publicerad?
 
Det är mänskligt att automatiskt och specifikt leta efter sådan information som stärker sin egen ståndpunkt, som sista punkten på bilden handlar om. Det är naturligt, eftersom man vill hitta bekräftelse och källor på att det stämmer.
Men just därför blir det extra viktigt att även läsa kritik om ämnet. Läsa om ämnet från olika infallsvinklar.
 
"Låter det för bra för att vara sant, då är det förmodligen det" är ett uttryck som följt med oss länge, av en bra anledning.
Den meningen har alltid varit viktig, men nu mer än någonsin.
 
 
 
Börja tidigt
 
Källkritik är ingenting vi kan börja med i vuxen ålder, speciellt inte idag. Vi måste se till att våra barn växer upp med ett källkritiskt tänkande. Det är något som måste sitta i ryggraden, som man brukar säga.
Vi måste lära barn att ifrågasätta det de ser, hör och läser. Granska källor.
Att källkritik är en viktig punkt i skolan. Nu ska jag inte säga att det inte är så; det kan mycket väl vara så att skolan idag jobbar ordentligt med just källkritiskt tänkande.
Och internetanvändning är ju idag nere på förskolebarns nivå. De som växer upp idag växer bokstavligen upp med internet som en naturlig del av vardagen. Källkritik måste därför vara en lika - om inte ännu större - del av livet.
 
 
Så surfa kritiskt. När du är ute på internet; tänk Var? Vem? Varför?
Lycka till!
 
Bensinpriset
 
Det senaste jag såg var att nu ligger bensinpriset på över 18 kronor litern. På min billigare, obemannade, station. Det sjunker någon gång under 18, men sedan är det tillbaka där igen.
Och ja, dieseln ligger ännu högre och pushar tjugo spänn.
Det börjar sannerligen vara svettigt nu, och jag har så gott som bestämt mig... När priset på bensin passerar 20 spänn per liter... Då slutar jag köra bil.
Om jag får ihop vardagen utan bil? Nja, det vette f*n!
Jaf vet faktiskt inte om det går, men det får lov att gå. Det måste gå. För tjugo kronor litern. Nej, DET går inte. Då handlar livet basically om att jobba för att ha råd att ta sig till jobbet.
 
 
Svinnmätning
 
Just nu är det svinnmätningsvecka på jobbet.
Förutom att jag blir alldeles slut i huvudet av alla siffror samt att komma ihåg att väga allting som går ut på buffén, och allt som kommer tillbaka in i köket, så har jag varit riktigt taggad på de här mätningsdagarna.
Har verkligen haft "my mind set" på att få ner mina siffror så mycket jag bara kan. Hittills har det, om jag får säga det själv, gått riktigt bra.
Har jag räknat rätt så lyckades jag de första två dagarna få ner serveringssvinnet med ungefär hälften de två första dagarna. I skrivande stund är det bara tisdag, så resten av veckan är ju fortfarande kvar.
Jag jobbar med mig själv på det sättet att jag försöker tänka på att "ha is i magen", som jag uttrycker det. Konstigt uttryck i sammanhanget, men jag kommer inte på något bättre.
Jag är nämligen alltid så otroligt rädd att det ska bli för lite mat, men istället blir det oftast för mycket.
Jag försöker lära mig själv att verkligen stanna när jag tänker att "med största sannolikhet räcker detta". För det gör det i de allra flesta fall. Men jag lägger alltid till lite extra ändå, just för att jag är rädd att det "blir för lite".
Hittills i veckan har jag jobbat utifrån is i magen, och hittills har det gett fina resultat.
Jag hoppas djupt och innerligt jag klarar av att fortsätta så.
 
 
Att det ska vara så svårt!
 
Jag har ett stort problem. Eller ja, egentligen är väl detta definitionen av i-landsproblem, men men...
Jag har fortfarande inte hittat taklampor till lägenheten!
Ville inte, och vill fortfarande inte, köpa någon lampa förrän jag hittat en jag verkligen vill ha (som jag vet att jag inte tröttnar på nästa månad). Men liiite stressad känner jag mig för tillfället, i och med att vi gått in i den mörkaste årstiden. Det blir så väldigt skumt här hemma.
Har visserligen fönsterlampor, men det blir inte riktigt samma sak.
Att det ska vara så förbaskat svårt att hitta bestämma sig för en lampa!
 
Kruxet är att jag inte vet exakt vilken typ av inredning jag faktiskt vill ha. Har några uppslag i huvudet, men kan inte bestämma mig.
Går jag mot en mer "bohemiskt mysig" inredning vill jag ju inte ha en übermodern, kromad taklampa med "lampklot" åt olika håll (ni vet säkert ungefär vilka jag menar), och väljer jag en mer modern, avskalad inredning vill jag inte riktigt ha exempelvis en bohemisk lampa gjord av rotting.
 
I köket skulle jag vilja ha en lampa lite i Tiffanystil. Dock är de ju inte direkt de billigaste man kan hitta... Annars kan jag tänka mig en kökslampa lite mer i retrostil, typ sådana här, eller så lite mer industristil.
I hallen vet jag redan vad det blir. En enkel, vit plafond (hittat en på Clas Ohlsons). Kan inte ha en pendellampa där, eftersom lampan då kommer vara i vägen för både toadörren och garderobsdörren.
Men i sovrummet och framförallt vardagsrummet... Det är där beslutsångesten ligger. Jag vet att jag vill ha pendellampor, men det är i skrivande stund allt jag med säkerhet vet.
Jag vet att det är en lampa som typ alla har just nu, men jag gillar verkligen Sinnerlig-lampan från IKEA. Återkommer till den med jämna mellanrum. På ett sätt vill jag inte ha något som alla andra också har, så att hemmet ser ut som ett IKEA-showroom. Men samtidigt gillar jag verkligen den lampan.
 
Igen; Att Det Ska Vara Så Svårt Att Välja En Fricking Taklampa!!
 
 
Morgondagens hemmakockar
 
En helt random grej jag funderat lite över de senaste månaderna är det här med matlagning.
Klassiskt sett har det ju varit en sådan sak som unga vuxna, när man varit i början av sitt vuxenliv, varit halvbra på. Man har flyttat till sitt första egna boende och kämpat på för att skapa något ätbart (generellt alltså), och på så sätt övat upp sina matkunskaper mer och mer.
Men jag har en känsla av att dagens unga och framtidens unga vuxna kommer vara skitbra på matlagning! Redan när de flyttar hemifrån.
Bättre än generationerna före dem.
Har tänkt på det när jag ser alla matvideos och matlagningskonton på sociala kanaler. Jag tycker det dyker upp matlagningsvideos överallt i sociala medier; så fort man går in på vilken plattform som helst. Det finns hur många som helst, och det verkar gå så bra för dem.
Jag kan ju såklart ha helt fel, men det är en känsla jag har. Att morgondagens unga vuxna kommer vara fantastiska hemmakockar redan när de flyttar hemifrån.
 
 
True crime-eran
 
Det finns en genre jag aldrig i livet trodde jag skulle falla för, eftersom jag är waaaaay to harig. Jag är rädd för allt som det allra minsta kan uppfattas som läskigt. Jag kan tycka saker är läskiga, saker som ingen annan uppfattar så.
Finns inte en chans i universum att jag skulle utsätta mig för att kolla på skräckfilmer eller liknande. Jag kan till och med vara känslig för vissa thrillers.
Men jag har fastnat för, och fascineras av... True crime-historier!
True crime -alltså verkliga historier om brott/mord.
Jag tycker det är läskigt, men ändå kan jag inte låta bli att lyssna vidare.
Jag till och med betalar för en mordpodd! Mordisk stämning av Fayme och Natashja (Patreon).
Har faktiskt ingen aning om hur det kom sig att jag drogs in i denna genre, men nu är jag i alla fall där.
Några utvalda avsnitt av Mordisk stämning finns även gratis på Spotify, om man skulle vara nyfiken på vad det är för podd men inte vill eller kan signa upp sig för att betala varje månad. Sök på "Dålig stämning", så ligger även mordpoddens avsnitt där. Plus såklart hela Dålig stämning-podden, om man missat den :-)
 
 
-------------------------------------
 
Idag blir det en 12-timmarsdag med jobbgrejer för mig. Först till jobbet som vanligt, och sedan APT mellan 15:30 och 17:30.
Men fick i alla fall iväg ett blogginlägg redan nu på morgonen. Kors i taket!
 
Hoppas ni får en fin onsdag allihopa!
 
 
"Det var bättre förr."
 
Hur många gånger har inte den meningen sagts genom tiderna? Dessa ord som yttrats i alla möjliga sammanhang, speciellt precis när det kommer något nytt och ovant. Något som förändrar.
Det är också vad typ varenda generation sagt om "nästa generation" genom alla tider.
Såklart finns det ungefär en miljon olika trådar att följa när det kommer till detta uttryck, men jag tänkte bara fokusera på en sak som jag faktiskt har funderat på ett tag.
Det är ingen kritik mot någonting, och det är inte ett klagoinlägg. Det är bara några tankar som fått gro i min typiskt filosofiska hjärna ett tag.
 
Det handlar om trenden att "bo gammaldags".
Just nu, tycker jag, det går likt en våg av människor som vill flytta och flyttar ut på landet. Gärna köper ett äldre hus, renoverar det och sedan inreder med gammaldags inredningsstil.
Missförstå mig rätt nu; det är en dröm även jag delar och jag älskar gammaldags inredning. Och modern. Och lite mer bohemisk. Jag har flera stilar jag gillar.
Jag förstår också totalt varför folk dras till naturen och vill flytta ut på landet. Desto stressigare samhälle vi skapar, desto större kommer behovet av lugn och ro att bli. Och säg mig något som är mer avstressande än just naturen...
Men igen; som ni vet är jag otroligt filosofiskt lagd, och kan därmed inte hindra mig själv från att övertänka. Speciellt när jag blir ensam med mig själv. Ni ska bara veta huuuur många ämnen jag hinner avhandla i huvudet medans jag sitter på dass...
 
I alla fall...
 
Ibland kan jag få en känsla av att vi romantiserar "gammaldags livsstil", kanske lite för mycket.
Att vi nästan ser det som en "så mycket enklare tid" för att de inte hade stressen om att ständigt vara uppkopplad. För att internet var många decennier från att uppfinnas. Och visst; vi mår bättre av att inte vara uppkopplade precis hela tiden. Men jag är ju rätt säker på att dåtiden inte var en enklare tid att leva i.
De gamla detaljerna i ett modernt hem kan vara fint att titta på och andas historia för att de är välanvända och köpta på loppis. Men de fungerar som dekoration eftersom vi ändå har våra moderna hjälpmedel som gör vardagen enklare.
En gammaldags vedspis är en otroligt vacker detalj i ett lantligt kök, men i en tid då de var det enda som fanns hade människorna som levde då förmodligen tyckt våra elspisar varit extrem lyx.
Vi kan tycka det är så mysigt att elda i öppenspisar, men det är inget vi behöver göra för att överhuvudtaget ha värme inomhus.
Utedass kan kännas lite sådär pittoreskt mysigt ute vid sommarstugan på somrarna, men vi behöver inte ut i mörkret och kylan mitt i vintern varje gång vi måste på toa.
Istället för att värma vatten för handdisk varje dag har vi ändå varmvatten i kranen och ofta finns inbyggd diskmaskin i de där designade lantliga köken. Samma sak med varmvatten i duschen.
Vi har också kylskåp och frys. Tvättmaskin. Bilar, så att vi ändå snabbt och enkelt kan ta oss in till stan eller var vi nu behöver.
Så även om vi byter bort vissa bekvämligheter man har tillgång till om man bor i en stad, så är våra liv idag tusen gånger enklare än "förr i tiden".
 
Och ja, jag fattar att "enklare" menas just att leva helt utan bekvämligheter och bara låta sig typ omfamnas av naturen (för att vara lite sådär flummig ;-))  Men detta är inte någon slags facit. Det är bara mina lite kvällsfilosofiska tankar som tumlar runt i huvudet.
Igen så handlar det inte om att trycka ner någons livsstil eller inredningssmak. Återigen så har jag själv precis samma dröm. Jag gillar just den typen av inredning som gör att hemmet ser ut att vara hämtat från 1930-talet och bakåt.
Jag är också medveten om att det faktiskt finns människor som verkligen flyttar Off grid och lever enkelt utan el och rinnande vatten i någon liten stuga i skogen. Det finns.
Men jag vågar nog ändå säga att den stora majoriteten av alla som flyttar ut till landet eller skogen flyttar till ett hus innehållande moderna bekvämligheter. Det är vad även jag skulle göra om jag fick den möjligheten.
Den moderna civilisationen finns ju där vid våra fingertoppar hela tiden, som ett skyddsnät.
 
Det är lite så jag menar med att vi kanske romantiserar det gamla.
Vi har lyxen att liksom lajva "förr i tiden", men vi har ändå allt i nutiden att falla tillbaka på om det skiter sig, så att säga.
Vi kan prova flytta Off grid. Men blir det exempelvis en alldeles för tuff vinter ett år har vi ändå möjligheten att flytta tillbaka till en modern bostad.
Flyttar vi någonstans och provar på självhushåll av formen odla egna grödor och det blir ett dåligt skördeår; ja, då har vi ändå möjligheten att handla allt det vi behöver i butik.
Förr i tiden (och ja, jag pratar långt tillbaka) när det blev dåliga skördeår för människor på landsbygden... Ja, då blev det helt enkelt tuffa vintrar.
 
Så alla gamla saker som idag är trendigt att ha som inredning; det var saker som kämpades med och användes i vardagen förr.
Vill igen påpeka - känner att det kan inte sägas för mycket - att jag absolut inte menar att det är något fel med att flytta och leva lite enklare och mer stressfritt. Tvärtom tror jag på att det gör gott. Känner bara att det är en bra grej, i alla fall för mig, att ha dessa tankar i bakhuvudet.
Att flytta ut på landet och "leva lite enklare" blir mer stressfritt för OSS på 2020-talet. Men jag tror ju inte det var lika stressfritt att bo på landet för människor hundra år tillbaka.
Den stora skillnaden är att vi som lever idag har det så bekvämt att vårt fokus ligger på att arbeta för livskvalitet.
Människor förr i tiden arbetade basically för sin överlevnad.
 
 
Med allt detta sagt finns det inget jag hellre skulle vilja än att köpa ett hus på landet, inreda som ett modernt-gammaldags-lantligt-bohemiskt-mysigt-fusionhem, försörja mig på någon typ av skrivande eller fotograferande eller en mix av de båda och ha en stor gård där jag kan känna total frihet.
Det här blir inget särskilt långt inlägg (tror jag ;-)) men känner att jag måste dokumentera detta för mitt framtida minne.
Jag var nämligen med om något natten till idag som jag aldrig varit med om tidigare. Medveten om att det låter mer dramatiskt än det egentligen är, och kommer förmodligen låta lite konstigt i skrift. Men men.
 
Fredagkväll igår alltså, och i vanlig ordning somnade - eller snarare slocknade - jag relativt tidigt. Gör alltid det på fredagar. Det är liksom som att all veckans trötthet kommer ikapp mig. Så fort jag slappnar av, och speciellt om jag "bara lägger mig ner en sekund" så är jag liksom död för omvärlden på två sekunder.
Så även denna fredag.
 
Men mitt i natten, eller väldigt tidigt morgon (beroende på hur man ser det), vaknade jag till. Tror klockan var någonstans mellan två och tre.
Vände mig om och somnade om... Det var då som jag gick in i världens konstigaste dröm.
Det hände huuur mycket saker som helst i denna dröm, och allt hoppade verkligen fram och tillbaka. I ärlighetens namn så kommer jag knappt ihåg några detaljer alls annat än vissa sekvenser; förutom en (1) grej.
Jag befann mig på något ställe som liksom var en salig mix av platser som är välkända för mig i verkliga livet.
Det konstiga var att där fanns flera katter. Helt vanliga huskatter. Bara detta känns så konstigt. Jag brukar nämligen då och då drömma om att Lucky fortfarande lever; de drömmarna är jag van vid. Men jag har aldrig drömt om katter tidigare.
I alla fall; större delen av dessa katter var mest med i bakgrunden. Det var inga djur jag integrerade med, utan bara noterade. Förutom en... denna katt - nu i vaket tillstånd har jag ingen aning om utseende - hovrade liksom runt mig. Återkom gång på gång för att klösa eller bita mig.
Försöker fösa den ifrån mig utan att lyckas, och ingen runt omkring mig gör någonting.
Det är det sista jag minns av drömmen.
 
Här kommer det som är mest konstigt av allt...
Jag vaknar av att jag gråter! På riktigt grinar; med snyftningar, tårar och hela kalaset.
I den stunden vet jag heller inte varför jag gråter. När jag lyckats sluta kopplar hjärnan ihop det med vad jag kommer ihåg av drömmen och jag (av någon anledning) lyckas somna om. Det är fortfarande väldigt väldigt tidig morgon.
Jag har aldrig förut vaknat av att jag gråtit. Aldrig.
Jag har aldrig någonsin gråtit av en dröm, så vad i denna som utlöste det förblir ett mysterium. Tänker att det var ju inte ens en dröm man tänker ska utlösa något sådant. Jag menar; har drömt betydligt värre saker än aggresiva katter!
 
Sådana här händelser gör en ju dock sjukt nyfiken på drömtydning.
Känns som att en dröm som aktiverar tårkanalerna måste ha en djupare mening.
Och nej, jag tror inte på drömtydning, astrologi och sådant. Tror bara att drömmar helt enkelt är hjärnans sätt att bearbeta intryck i efterhand. Men som sagt; det kan inte hjälpa att tankarna börjar vandra åt det hållet.
Försökte i alla fall googla lite på eventuella betydelser, men fick upp att det tydligen kan typ femtioelva olika betydelser att drömma om katter.
Lite som med horoskop; man skriver så luddigt som möjligt för att det alltid ska passa in på någon...
 
Tycker i alla fall det var en så obehaglig känsla; lite som den här känslan när man nästan somnat och man börjat drömma trots att man delvis är kvar i medvetande.
Hjärnan är så sjukt fascinerande!
En sak vill jag börja med att säga; jag är helt med på miljökampen (hittar inget bättre ord).
Jag är ombord med att vi håller på att köra planeten käpprätt åt h...... och att vi behöver göra allt vi kan för att rädda den.
Det ligger ständigt i mitt bakhuvud att jag vill och försöker göra vad jag kan för att ta mig mot en hållbar livsstil. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något heter det ju.
Men det finns ett område som hela tiden bråkar med min övertygelse, just för att det är något som ligger mig så nära.
Absolut inte bråkar i den meningen att jag blir klimatförnekare, men jag hoppas ni förstår hur jag menar.
Det handlar såklart om drivmedelspriserna.
 
När jag växte upp låg bensinpriset stadigt på runt 8 kr/litern. Dieseln ännu lägre.
När jag köpte min bil 2012 låg priset ganska stadigt på runt 12 kr. Vid något tillfälle kunde det tippa över på 13kr, men gick sedan tillbaka igen.
Nu, 2021, ligger priserna farligt nära 20 kr/litern. TJUGO KRONOR LITERN! Inte är det långt ifrån.
På "min" billigare (obemannade) station ligger priserna för närvarande på runt 17,50 för bensin och upp mot 19(!) spänn för diesel!
Vilket betyder att dieseln faktiskt bara är ören ifrån tjugo spänn.
Jag har en gammal bil och tankar bensin, så för mig ligger det ändå liiite längre ifrån. Men inte mycket. Inte mycket alls, med tanke på hur priserna verkligen rusar uppåt.
Tjugo kronor per liter... ja, det är farligt nära bristningsgränsen känner jag. Kommer jag att kunna fortsätta ha bil om (när) priserna går över tjugan?
Och vad händer då? När bilen är ett måste för att klara vardagen.
Och jag tänker på alla som har det sämre än mig, i och med att jag "bara har mig själv". Ensamstående med barn exempelvis. Pendlare som måste köra bil eftersom det inte går bussar alls; eller bussen (singular) som går matchar inte arbetstiderna.
 
 
Åk kommunalt...
 
"Åk kommunalt istället. Det är bättre för miljön. Ta bussen eller tåget istället för bilen."
Javisst; kommunalt är bättre för miljön. Håller med.
Men... Tåg?! Vilka tåg? Och buss? Prova bo någonstans där det går en (1) buss på morgonen och en på eftermiddagen. Morgonbussen kanske till och med går kl 7, och det är tiden då du börjar arbeta och ska därmed redan befinna dig på arbetsplatsen.
Kan tycka det är lite läskigt hur man verkar utgå endast från typ Stockholm och andra storstäders infrastruktur.
Helt ärligt tycker jag inte ens man kan referera till Stockholm alls när det kommer till denna fråga. En storstad där man i princip inte ens behöver ta körkort om man inte vill. Man klarar livet och vardagen fint ändå.
Lyssna istället på människor på landsbygden. Människor som bor där det knappt eller inte alls går bussar. Människor som har två mil till närmaste affär och fyra mil till jobbet. Det jobb där de ska infinna sig klockan sju på morgonen, och innan dess ska de hinna lämna barnen på förskolan i byn.
"Varför bosätter man sig där då?" Eh, okej. Ska alla bo i städerna då? Jag som trodde det var bostadsbrist redan nu...
 
 
Elbilar
 
"Det vore bättre om alla körde elbilar istället för fossilbilar."
Visst, återigen håller jag med. Och återigen säger jag; det fungerar inte i praktiken!
Ja, i framtiden kanske. När allt, förhoppningsvis, är ordentligt utbyggt. Men att förbjuda eller göra något omöjligt att använda, för att istället ersätta det med en lösning som långt ifrån alla har tillgång till... Det fungerar inte.

För att Ett. Vad kostar inte en elbil?!?! Det är väl för fasen inget man bara kan gå och köpa sig bara sådär. För mig skulle det ju ta typ 30 år att spara ihop till en sådan.
"Men de går ju ner i pris de också när de blir begagnade, precis som fossilbilar".
Javisst. Men hur snabbt går det då? Priset sjunker ju inte direkt från flera hundra tusen till tio tusen på ett år direkt. För ja, det finns faktiskt människor som måste ha bil, men har inte råd att lägga mer än kanske 10k i inköp. Med andra ord; en väldigt gammal bil, men den behöver bara kunna ta en från punkt A till punkt B.

Och två. Laddning.
Har förstått det som att det är ett speciellt uttag för laddning av elbilar. Alltså att det inte går koppla in den direkt i ett vanligt uttag, typ motorvärmare. Och hur gör man då om man bor i lägenhet? Jag exempelvis, som bor i hyresrätt med en parkeringsplats utanför huset med ett (1) motorvärmaruttag...
Det är ju inte som att jag kan installera något där. Det är ju inte min parkeringsplats. Jag hyr den ju bara, så den ägs ju av min hyresvärd.
Och även om det bara skulle vara att koppla in något i motorvärmaruttaget; hur ska jag då kunna koppla in själva motor/kupévärmaren på vintern?
Det finns ju inte direkt laddstolpar överallt heller. Än i alla fall, även om det sätts upp fler och fler.
Men jag har ju också fattat det som att det "är så praktiskt att kunna ladda bilen på nätterna och då alltid ha "full tank" när man ska iväg".
Så skulle jag då vara tvungen iväg någonstans för att ställa bilen på laddning? Hur långt tid tar en laddning? Samma som att tanka? Eller måste man avsätta flera timmar?
Nej, jag kan helt enkelt inte se hur det skulle vara möjligt att ha en elbil i nuläget om man bor i hyreslägenhet.
 
 
Det går ju inte att göra något omöjligt att använda - det går inte ta bort saker - innan man fixat ett alternativ som är tillgängligt för alla.
Antingen får väl Regeringen skänka en elbil till varenda körkortsinnehavare (eller hushåll) i landet. Men då har vi ju som sagt problemet med laddningen...
Eller Bygg Ut Infrastrukturen IDAG så att varenda liten småby i hela Sverige har tillgång till tät och pålitlig busstrafik.
Eller Sänk Priset På Drivmedel!
Bensinskatten ligger på ca. 60%. Sextio procent! Det betyder att i nuläget så skulle drivmedelspriset - utan skatt - ligga på 7-8 kronor/liter.
Missförstå mig rätt; jag är absolut pro-skatt och allt man får för att man betalar skatt. Men det känns helt sjukt när man ser siffrorna i skrift.
60% av bensinpriset är ren skatt. Själva bensinpriset är så lite som 7-8 kronor... det är vad man betalade för bensin på 90-talet.
Och såklart säger jag inte att det inte ska vara skatt alls. Men om priset idag hade legat på 10-12 kronor... Bara det hade hjälpt så sjukt mycket.
Och vill de inte göra något av detta... ja, då får de väl införa Basinkomst eller liknande. Det är ju det enda som återstår i så fall.
För har man varken råd eller minsta möjlighet att ta sig till jobbet, hur ska man då kunna jobba -hur mycket man än vill?
 
Ja, jag vet att agendan är att fasa ut fossilbilar. Men det går faktiskt inte göra den formen av transportmedel otillgänglig innan det finns alternativ.
Är medveten om att jag skrivit det flera gånger nu, men det tål att upprepas.
Vad händer den dagen då en stor del av befolkningen faktiskt inte har råd att tanka bilen längre?
Än så länge är det så att Stannar bilen Stannar Sverige.
 
 
Tack för mig!
Såg i mitt Instagramflöde att det är International Safe Abortion Day idag.
Jag har ingen direkt koll på temadagar annat är typ Internationella kvinnodagen och Kanelbullens dag ;-) men känner att detta viktiga är värt att vika några rader till. Speciellt nu när det känns som att aborträtten är extra hotad runt om i världen. Eller ja; den är ju alltid hotad, men ni fattar.
Har faktiskt tänkt länge på att skriva något på detta, men har inte riktigt vågat då det är så otroligt laddat.
But here we go...
 
 
Än så länge lever jag i ett land där aborträtten fortfarande är intakt, men det finns sååå många kvinnor som lever i länder där abort är förbjudet. Eller där det rent tekniskt är lagligt, men i princip otillgängligt.
Att förbjuda abort är ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Bokstavligen. I de mänskliga rättigheterna ingår nämligen Rätten till sin egen kropp, vilket i sin tur omfattar sexualitet och fortplantning.
Det finns lika många anledningar till abort som det finns kvinnor i världen, så att säga. Ingen har någonting att göra med varför en annan kvinna väljer att göra abort.
Hon ska inte bestraffas. Hon ska inte skammas. Hon ska inte fördömas. Hon behöver inte förklara sitt val. Om hon själv vill och behöver prata så har hon naturligtvis rätt till det, men hon ska inte tvingas till att motivera sitt beslut.
Ingen kvinna ska tvingas genomgå en graviditet om hon inte vill. Det är som sagt en mänsklig rättighet.
 
 
Abortmotståndarna kör sin propaganda om att abort i princip handlar om att "döda färdigutvecklade barn i magen", som att abort på något sätt skulle handla om att majoriteten av alla kvinnor går en hel graviditet för att sedan göra abort.
Jag vågar påstå att alla de som gör sena aborter vill ha barnet. Det är en ytterst liten del av aborter som sker sent i graviditeten, och då handlar det om grava fosterskador eller risk för mammans liv.
Faktiskt så är det så att 59% av alla aborter sker innan vecka 7, och 85% innan vecka 9; siffror från 2019 (källa: Socialstyrelsen).
 
 
Det är också så att det sker lika många aborter i länder där abort är olagligt som där det är lagligt. Skillnaden är att det är extremt osäkra och rent utav livshotande ingrepp för kvinnorna. För om det verkligen inte finns en chans att man kan eller vill föda ett barn blir man desperat.
Och ingen ska komma med "då borde väl mord/misshandel/droger o.s.v. också vara lagligt för folk kommer göra det ändå" (läses med överlägsen sarkasm i rösten). Ja, jag vill minnas att jag faktiskt stött på den meningen i någon "prolife"-debatt i sociala medier.
Det är så dumt så klockorna stannar. DET är verkligen som att jämföra äpplen och grodor.
 
En annan aspekt när det kommer till att förbjuda aborter är att i ett sådant scenario finns det risk att kvinnor som får missfall hamnar under utredning för att undersöka ifall de gjort illegal abort. Eftersom ett missfall och en abort, kroppsligt, är samma sak. Skillnaden är att det förstnämnda är ofrivilligt och det senare är framkallat.
 
 
En annan sak jag brukar höra och läsa är "Ja, jag tycker absolut man ska få göra abort om man blivit våldtagen men jag tycker inte man ska få använda abort som preventivmedel"...
Jag har två saker att säga om detta:
Ett. Det är per definition omöjligt att använda abort som preventivmedel. Ett preventivmedel är - vilket namnet faktiskt antyder - ett verktyg för att förhindra att en graviditet uppstår. Abort är en lösning på en oönskad graviditet.
Två. Det är inget annat än ren misogyni. Är man ok med abort för vissa situationer så betyder det basically endast att man vill straffa kvinnor för att ha haft sex. För här återkommer vi till: Anledningen till att någon gör abort angår ingen annan än den gravida kvinnan själv.
Även om graviditeten kommit till pga slarv eller oansvarighet så har man rätt att avsluta den om man inte vill föda fram ett barn.
"Man får ju ta konsekvenserna av sina handlingar faktiskt". Abort är ett sätt att ta konsekvenserna av en oönskad graviditet.
 
Personligen har jag aldrig gjort abort. Jag vill gärna ha barn, men inte till vilket pris som helst. Hade jag exempelvis blivit oplanerat gravid, säg, för tio år sedan... Då är jag 100% säker på att jag gjort abort. På den plats mitt liv låg för ett decennium sedan finns det nämligen inte en chans att jag hade valt att föda ett barn.
I dagens läge hade valet varit betydligt svårare, men av olika anledningar hade jag definitivt behövt betänketid.
 
 
Jag har även, återigen i abortdebatter i sociala medier, sett personer skriva "Jag är Pro-life för mig själv men pro-choice för andra".
Inte bara en gång, utan jag har sett det vid flertalet tillfällen, och det blir så tydligt att de inte vet vad pro-choice betyder. Med den meningen definierade de precis pro-choice. Den meningen är självaste definitionen av pro-choice.
Pro-choice betyder Rätten att välja; avsluta graviditeten eller behålla barnet.
En mänsklig rättighet.
Aborträtt ger säkra aborter och räddar därmed kvinnoliv. Den är otroligt viktig att bevara!
 
Tack för mig!
Till att börja med vill jag bara säga än en gång - kan inte vara nog tydlig med detta - att jag älskar mitt jobb.
Hur konstigt det än låter, med tanke på vad jag kommer skriva i detta inlägg, så har det faktiskt ingenting att göra med själva jobbet. Tvärtom; hade det inte varit för min kärlek till mitt jobb, om jag hatat det, så hade jag brutit ihop för länge sedan.
Jag vill bara att det ska vara helt klart för alla, och att jag börjar inlägget såhär är kort och gott för att jag vill kunna skriva smidiga meningar i själva texten. Jag vill inte behöva göra disclaimers för varenda litet ord jag skriver, eftersom det enda som händer då är att texten blir obegriplig, virrig och själva grundmeningen försvinner.
Faktiskt så är det egentligen vad jag hatar mest med sociala medier; att man numera inte kan skriva en enda mening utan att man måste disclaima precis varenda ord. Rent generellt alltså. Såklart finns det människor som klarar av att läsa mellan raderna, men igen... generellt.
Och när jag tänker på det känns det liiite grann så IRL nuförtiden också. Men det kanske bara är jag?
Att man inte bara kan få "ösa ur" sig något negativt bara på ren impulsivitet utan att man i samma andetag måste känna sig tvungen att klargöra saker som faktiskt är rätt självklart (så länge det negativa inte är något som är till för att såra andra såklart). Hoppas ni förstår hur jag menar.
Att kunna proklamera känslor man bär inom sig utan att behöva vända ut och in på sig själv för att förklara att man faktiskt inte är otacksam över det man har trots att man kanske är less på det eller drömmer om något annat en period.
Jag vet, nu blev det en lååång disclaimer såhär i början. Men som jag skrev; kan inte vara nog tydlig! Och jag vill verkligen inte hålla på och hacka upp texten längre här under med en massa förklaringar.
 
Så kort och gott (too late ;-P)... Jag ÄLSKAR mitt jobb! Jag ÄLSKAR att ha ett jobb! Jag är INTE otacksam över mitt jobb!
Sådär.
 
---------------------------------------------
 
 
Det är sista dagen på semestern.
Eller ja, det var tekniskt sett i fredags. Första och sista helgen på semestern är ju egentligen rena bonusdagar när man har ett måndag-fredagjobb, eftersom man hade varit ledig då i vilket fall som helst.
Så... jag har nu använt upp mina tjugofem semesterdagar. Har åtta kvar, men det är för att jag hade sparat sedan tidigare.
MEN årets sommarsemeter är alltså slut nu. Vi går precis in på söndagen den 15:e augusti när jag skriver detta, vilket betyder sista lediga dagen av sammanlagt trettiofem.
Jag har panik. Ja, panik.
Är inte en person som lättvindligt vill ta till ord som ångest och depression. Det senare kommer jag inte använda nu heller. Jag är ju faktiskt INTE medicinskt deprimerad, och vill inte förminska en diagnos. Det görs tillräckligt i samhället ändå, genom att det är många som använder ordet för att beskriva att man är lite nedstämd en dag.
Jag vill inte använda mig av ordet ångest heller, men jag hittar verkligen inget annat ord.
Jag har inte ångestproblematik, men det jag känner skulle jag kunna tänka mig är lite grann av hur det känns att ha en mildare form av ångest.
Det känns som någon form av ångest bubblar upp inom mig varje gång jag tänker på att semstern är slut. Försöker att inte tänka på det, men det går inte att inte tänka på det.
När jag försöker tränga bort de tankarna klarar jag istället inte av att tänka på något annat heller. Kan knappt fokusera på exempelvis att skriva den här texten.
Vill nästan att klockorna ska stanna, för att hjärnan ska bli lurad att tiden stannar. Orealistiskt, jag vet.
 
Man brukar ju säga att de är en vanlig känsla i slutet av sommarsemestern. Det är så för de allra flesta, att man gärna skulle haft ett par veckor till. Men lika vanligt tycker jag det är att människor pratar om att "Ja, det har varit så skönt med semester! Men nog ska det ändå bli skönt att få komma in i de vanliga rutinerna igen. Vi har ju verkligen inte haft några rutiner alls under ledigheten."
Jag känner aldrig den känslan. Den enda gång jag känt så är när jag börjat jobba efter en långtidsarbetslöshet, eftersom det blir på ett annat sätt. Men när jag vet vad jag ska göra under året känner jag verkligen inte den känslan.
 
Min dröm är att skapa mina egna rutiner, helst utifrån vad som passar min egen person och vad som passar just mig bäst.
Tidsmässigt exempelvis... Min dröm är att kunna kliva upp kanske klockan sju på morgonen. Klä på mig och bege mig ut på en morgonpromenad. Efter det äta frukost och så sätta igång och jobba runt nio.
Och på vintrarna, när det ljusnar så sent på förmiddagen... Kliva upp klockan sju. Göra mig iordning och äta frukost. Jobba ett par timmar, och så ta en promenad kanske runt tiotiden, för att sedan fortsätta jobba.
Min dröm är att ha det lite som en "grundrutin", men med utrymme för variation. Att jag exempelvis skulle kunna, om det är en extra tung dag, ta det lugnt under förmiddagen. Samla ihop mig. Kanske göra något extra, vad det nu skulle vara, för min egen skull. För att sedan börja jobba vid tolvtiden och istället sluta arbetsdagen lite senare under kvällen.
Jepp, det kaaaan vara så att min drömförsörjning är hemmabaserad.
 
Så ja, jag känner ångest över att semestern är slut, och till skillnad från hur de flesta andra verkar vara så ser jag inte fram emot "vardagens rutiner".
Eller såhär...
Jag mår bra av rutiner. Men jag mår dåligt över vardagsrutiner som inte går att variera i perioder (om ni förstår hur jag menar).
 
Det är också så att jag är livrädd över att gå in i vinter igen. Jag är livrädd över att kommande vinter kommer att bjuda på likadana snöstormar som början av det här året.
Och då menar jag inte bara som man kan säga; typ lite skojfriskt nästan, att "åh, jag är rädd att det blir samma typ av väder nästa vinter".
Nej, nu "blottar" jag mina känslor, men jag är verkligen LIVRÄDD för att hamna i en likadan snöstorm igen som 12 januari 2021!
Jag har aldrig varit så rädd ute på vägarna som jag var den eftermiddagen. Kommer alltför tydligt ihåg hur jag, när jag äntligen kom fram till garaget där jag parkerade den kvällen, stängde av bilen och på riktigt satt och skakade.
Det låter överdrivet, men det är sant.
Jag vet att det är flera månader kvar, men jag tror ändå att detta minne är en del av den ångest jag känner just nu över att sommaren är slut. Livrädd för att kommande vinter ska bli likadan som den förra, och livrädd för att en sådan snöstorm ska drabba oss en vardag då man faktiskt måste ut med bilen på vägarna.
Spås det snöstorm en helg, eller om man jobbar hemma, är det ju liksom bara att ställa in bilen i ett garage och sedan inte ta ut den förrän det värsta dragit förbi. Det är fasen värt de kronorna det kostar att få parkera under tak!
Nej, nu får jag fysiskt magknip av att skriva om den dagen, så jag lämnar det.
Vet att det verkar lite konstigt att nämna det överhuvudtaget, men gjorde det just för att jag är säker på att den dagen faktiskt är en av orsakerna till att jag har ångest över att påbörja detta läsår.
 
Det är också vanligt att säga "jo, men när man jobbat några dagar har man kommit in i det igen. Då går det lättare."
Inte sant.
Eller ja, jag pratar såklart inte för alla människor.
Men det är sant att efter några dagar har man kommit in i jobbet igen. Falskt dock att allt känns lättare. Efter några dagar känns det snarare som om man aldrig haft semester alls...
Det är tur att jag gillar mitt jobb. Tänker på alla de som hatar sina.
 
Jag är inte ute efter evig semester.
Jag har inga som helst planer på att säga upp mig.
Jag är inte ute efter att misskreditera mitt jobb. Tvärtom är jag aldrig så tacksam gentemot mitt arbete som just när jag känner slut-på-semester-ångest.
Jag är tacksam över att jag äntligen hittat min plats i samhället.
Jag är så tacksam över att ha ett kul jobb.
Jag är extremt tacksam över att ha ett jobb med schyssta arbetsvillkor och trevligt arbetsklimat.
Och jag är oändligt tacksam över att ha en så fantastisk arbetsgivare.
...
Mitt liv är egentligen perfekt just nu, och det vet jag om. Jag känner ångest över att jag känner ångest, om ni förstår hur jag menar.
Jag hatar mig själv just nu för att jag känner den här ångesten. Jag känner mig otacksam.
 
En dag kvar.
Sedan börjar ekorrhjulet snurra.
Först vill jag bara varna om att detta kommer bli lite av en klagosång. Så ifall du inte är intresserad av att läsa den typen så ses vi gärna i kommande inlägg istället.
Det är nämligen så att jag kort och gott behöver få skriva av mig lite, och eftersom dagboksskrivande aldrig varit min grej får det bli bloggen. Den är, så att säga, en bra terapi. En riktigt bra terapi faktiskt.
Inlägget handlar inte heller om att jag behöver tips och råd, och jag fiskar inte efter medlidande.
Enkelt uttryckt så behöver allt bara få komma ut.
 
 
Som ni vet bor jag i en tillfällig lägenhet den här våren, under tiden då min egen helrenoveras. Här har jag i skrivande stund bott i två månader, och det dröjer nog ett tag till innan allt är klart.
Hela tiden sedan jag fick informationen om renoveringen, vilket var i höstas, har mina tankar varit inställda på att det faktiskt är tillfälligt och att jag ska flytta tillbaka.
Jag har sett fram emot det, eftersom det har varit en dröm sedan jag flyttade dit. Lägenheten har varit väldigt skabbig, för att tala klarspråk, och ända sedan inflyttningsdagen för 16 år sedan har jag drömt om att "prova på att få bo där när den är totalt nyrenoverad".
So far so good.
 
Sedan nu i mars har jag alltså bott halvt-om-halvt uppackad i en tillfällig lägenhet på våningen under min. Detta är en 3:a på 77 kvadrat.
Min egen lägenhet är en 1:a på 43kvm.
Det är alltså en stor etta, men dock ändå en etta med allt vad det innebär av allting i samma rum.
Jag kände mig dock HEMMA i den här trean PÅ EN GÅNG. Det gick så snabbt att det chockade mig, då jag inte ens kände så när jag flyttade in i min etta.
Jag har aldrig känt mig så trygg, och dessutom direkt, som nu i trean.
Menar såklart inte att jag känner mig otrygg hos mig själv, men kan inte förklara det på något annat sätt.
Har hela tiden haft en känsla av - den är dessutom ständigt tilltagande - att jag inte vill flytta härifrån.
 
I söndags fick jag ett mail från min hyresvärd med svar på en fråga jag hade skickat för en tid sedan. Jag hade ställt frågan vad de större lägenheterna i detta hus kostar.
Förutom min 1:a finns det två nyrenoverade 2:or, en nyrenoverad 3:a plus den här trean jag bor i nu.
Den nyrenoverade trean gick såklart genast bort, då den kommer kosta närmare 10 lax per månad.
Men om jag skulle välja att byta till en av tvåorna (alltså permanent) skulle det bli totalt runt 7000 i månaden, och att bo kvar här var till och med en möjlighet. Det skulle bli runt 8000 kr per månad.
Under ett par timmar var jag överlycklig.
 
Men så började jag räkna på inkomster och utgifter.
Jag var överlycklig dels för att det fanns en chans att få bo kvar här med "vardagsrum, ett sovrum OCH ett separat kontor", och dels för att jag faktiskt hade möjligheten att ens överväga dessa alternativ. För tio år sedan hade det inte ens varit möjligt att tänka tanken.
MEN så började jag räkna, och mitt hjärta sjönk som en jäkla sten.
Det visade sig nämligen att ja, jag skulle klara hyran oavsett om jag valde en tvåa eller trean.
Jag skulle kunna betala hyran, mina övriga räkningar och ha pengar över efteråt.
Det är här det blir så surt; som att äta en apelsin och först när man tagit ett bett inse att det är en citron.
Det är här det SUGER att vara vuxen och tänka förståndigt/logiskt.
Marginalerna efter räkningarna blir för små.
Visst; jag har klarat mig på mindre. Men det var när jag hade försörjningsstöd, där det är menat att man inte ska ha mer än existensminimum.
Har man jobb och lön är ju ändå tanken just att man ska kunna unna sig att leva, på ett sätt som inte går på f-stöd.
För närvarande ligger marginalen efter räkningar på ca 8500.
Med en dyrare lägenhet skulle det landa på ca 5000-6000 kr. Det är gode mycket mindre.
Känner också att det känns så surt att det var så pass liten skillnad mellan en 2:a och en 3:a.
7000 respektive 8000. Det är ändå bara en tusenlapp skillnad för ett helt rum och en balkong mer.
 
Vill också påpeka att detta inte är någon roast till min hyresvärd!
När jag har jämfört med ett par andra så är exempelvis 8000 ändå rätt bra pris för en trea. Speciellt som den har två balkonger och ändå hyfsat nyss renoverad.
Jag älskar min hyresvärd för att de fixar upp hela det här huset!
Det är helt enkelt bara min inkomst som är för låg ;-P
 
För övrigt så Ja, jag vet att jag såklart får en nyrenoverad lägenhet i vilket fall som helst. Min bostad kommer bli jättefin, och ingen får tro att jag är otacksam för detta!
Och jag vet att man får tänka som så att "det är ju ändå ett väldigt stor etta, och den här väldigt fin".
Jag vet.
Just nu är det dock bara så svårt att styra in hjärnan på de tankarna.
Just nu är panik och uppgivenhet det enda som får plats i mig.
Panik över att flytta ifrån den här stora fina lägenheten (tror den är underbar att bo i under sommaren).
Uppgivenhet över hur trångt det kommer kännas att flytta tillbaka till mina 43 kvadrat.
Också uppgivenhet över tanken att det är just den lägenheten som jag alltid kommer bo i. Alltid som i för gott.
Jag menar; oftast brukar ju 1:or vara den typ av lägenhet man flyttar in i när man flyttar hemifrån.
Man bor där ett par år innan man går vidare och kan uppgradera.
Tidigare har jag ju haft tankarna att "ja, det blev ganska många år här. Men förr eller senare kommer jag förmodligen flytta till något större".
NU vet jag att det inte blir så.
 
Jomen, det kan väl fortfarande bli så, tänker ni kanske.
Och såklart kan det bli så någon gång. Ingenting är väl omöjligt, så att säga. MEN oddsen talar för motsatsen.
Eftersom det blir för små marginaler även med en tvåa, alltså ett (1) snäpp större, så finns det inte mycket som talar för att jag kommer kunna flytta ifrån min bostad.
Man behöver väl inte bo inne i stan, kanske någon tänker.
Och nej, såklart. Jag skulle gärna bo utanför stan. Men när jag kollat runt lite så verkar det som om just tvåor och treor ligger på ungefär samma prisnivå som de i det här huset.
Kanske lite lägre, men då ska man ju tänka att det också tillkommer el och parkeringsplats.
Man kan naturligtvis komma liiite billigare undan, men då får man flytta typ långt ut åt f**ders. Typ Rosvik, mitt ute i skogen halvvägs till Luleå ;-P
Och man vill ju kunna ha en rimlig väg till jobbet, speciellt när man börjar 6:30 alla dagar.
 
De årliga löneökningarna då?
Jomen, de är ju mycket att hurra för i låglöneyrken... Och disclaimer igen: INTE en roast mot min arbetsgivare.
Jag har aldrig hittills känt det direkt jobbigt att ha en låg lön. Inte förrän nu.
En sak är säker; löneutveckling och pris/hyresutveckling går inte hand i hand. Det förstnämnda går betydligt långsammare än det sistnämnda.
För att kunna uppgradera lägenhet ens till en tvåa skulle jag behöva komma upp i typ 2-3000 kr högre lön; netto.
Och hur långt tid tar det?? Hela mitt yrkesliv...
Och NIX! Jag tänker INTE säga upp mig. Kan säga som så... att varför skulle jag göra det när jag äntligen har hittat ett jobb jag älskar? Eller bara När jag äntligen hittat ett jobb, punkt.
 
Så det är helt enkelt bara att göra sig så bekväm det bara går i min lilla lägenhet, för där blir jag kvar.
Det visade sig att lägenheten på 43 kvadrat utan balkong faktiskt är mitt livsboende.
Inte Livs Boende som i Drömboende, utan livsboende -som i resten av livet.
Jag ser nämligen inget annat alternativ. Större lägenheter är för dyra för min lön, jag har ett jobb där jag kommer jobba på obestämd tid framöver och det är inte ett yrke där lönerna helt mirakulöst kommer skjuta i höjden.
 
Jag är inte heller intresserad av rumskompisboende såhär vid 37 års ålder. Inte heller letar jag efter, eller är särskilt sugen på, ett förhållande. Helt ärligt.
Förutom avsaknaden av barn trivs jag kriminellt bra med min nuvarande status.
 
I svaga stunder (ja, som de här) kan jag inte låta bli att undra över När är det MIN tur?
Jag älskar mitt liv i övrigt, men vaaaaarför kunde jag inte få ta den här unika chansen? Att till och med få VÄLJA mellan lägenheter.
Att vara så nära att jag kan känna det nya, för att sedan känna det rinna genom fingrarna. Som finkornig sand.
 
 
Ja, negativt inlägg. MEN jag flaggade och varnade i början!
Tack för att jag fått skriva av mig en massa skit.
Skulle ljuga om jag sa att det känns bättre nu, men det känns i alla fall skönt att ösa ur sig.
 
Ta hand om er där ute!
Hem ljuva hem är en farlig butik ;-) I princip varenda gång jag går in där kan jag inte låta bli att låta någonting följa med hem. Men de har ju så fina saker! Dyra, men det är ju å andra sidan märkesinredning och sådant. Husgeråden de har är ju exempelvis Ittala och liknande...
Det jag oftast brukar köpa där är Muminmuggar, och det var en sådan jag faktiskt hade tänkt köpa sist jag var där. Men så blev det denna bricka istället. Har tittat på den jag tror varenda gång jag varit där det senaste året, så till sist slog jag ändå till.
Som ni ser är det tryckt ett sådant ordmoln innehållande en massa ord på Pitemål.
Butiken har även mycket andra Piteå-grejer, men oavsett hur mycket jag vill ha allt tänker jag inte ruinera mig, haha :-)
 

Instagrammade denna bild när jag kom hem, och fick samtidigt en idé till bloggen. Tänkte att istället för att göra en lång jäkla Instagramtext som bara blir jobbig att läsa på så liten skärm, så gör jag ett litet dialektlexikon här istället.
Planen är att översätta ord som står med på brickan, såklart. Men kommer även lägga till lite andra ord. Sådana som inte finns med på bilden, men som jag gillar -eller bara vill ta med helt enkelt.
Kommer faktiskt inte ta med alla ord, då jag i ärlighetens namn inte kan riktigt alla.
Ja, jag är född, uppvuxen och boende i Piteå kommun, men jag kan inte prata Pitemål. Jag kan vissa fraser och ord, men jag pratar inte flytande dialekt. Tyvärr.
Detta är något jag aldrig direkt reflekterat över, förrän de senaste åren. Kan känna en viss sorg över att inte kunna min egen dialekt, men vi pratade "vanligt" (i brist på bättre ord) hemma då jag växte upp.
Skulle säga att jag pratar "svenska med Pitebrytning". Flertalet dialektsord finns ju trots allt med i mitt dagliga tal.
 
Detta blir lite mer som ett lexikon när det kommer till översättning. Det är dock tyvärr svårt att få med hur orden uttalas, eftersom många av dem inte riktigt uttalas som de stavas.
Till exempel om det är u eller o i ett ord, så uttalas dessa bokstäver tydligt "som bokstäverna", så att säga.
Ta t.ex. ordet "bullen". Där uttalas u:et verkligen tydligt som U. bUllen. Betyder bullar.
Ordet "päron" betyder Potatis och uttalas med ett tydligt O. pärOn.
 
Det finns också två varianter av Pitemålet. Det ena kallas Bondska (bonscka) och det andra Pitefint (korta i).
Båda är såklart pitemål men, som det låter, så är "pitefint" en mer "förfinad" variant av den breda bondskan.
Den bredare varianten pratades historiskt mer ut mot byarna, ut på landsbygden. Den förfinade (om man nu kan kalla den så) växte fram bland de som bodde inne i och runt omkring stan.
 
Tänker att vi kör igång med den lilla (hm...) ordlistan. Pitemål till Svenska...
 
 
Peitmål = Pitemål (börjar med namnet på dialekten, haha ;-))
Bull/Bullen = Bulle/Bullar [ bUll / bUllen ]
Hajna / Hojna / Häjna = Han här, Hon här, Den här
Stögo = Stuga [ stöggo ]
Nöges / Nööst = Måste
Nagerst = Någonstans
Sko = Ska
Arbeit = Arbeta
Båoka = Boken
Djära = Göra [ jära ]
Bäjne = Benet
Flecken = Flickor [ fLekken ]
Flecka = Flickan [ fLekka ]
Påtjen = Pojken
Nallta = Lite grann
Mytje = Mycket [ myche ]
Oppa = På ("Oppa bojn" = På byn)
Sleckedena = Sådant där
Möttogräv = Retsticka
Remidjen = Bestick
Nestjäla = Matsäck
Sönna = Sådär
Vosch = Var/vars
Nager = Några
Skånn = Skorna
Sååck = Socka
Såcken = Sockarna [ såkken ]
Hännren = Händerna
Gren = Gran
Åssit = Ingenting
Tjöp = Köpa
Slentat = Halkigt [ schläntat ]
Bödd-du-höv = Behövde du
Bödd-du-höv-hä = Behövde du det?
Hä-bö-dö-it-höv = Det behöver du inte
 
 
Fler roliga ord:
 
bakofjö:L = Brödspade
Päro / Päron = Potatis [ pärO / pärOn ]
Päroflose = Potatisskal
Göudat = Galen
Gåode = Ganska
Kogamoj = Harskrank [ kåggamåj ]
Moj = Mygg [ mOj ] "Hä va mOjjat jena" = "Det var myggigt här"
Håongra = Hungrig ("våra jä håongra?" = Är ni hungriga?) 
Ingerst = Ingenstans
Kållt = Kallt
Krööym = Klaga
Fjuksnönn = Mjuksnö
illt = Ont
Gamelsmöko = Omodern [ gammelschmökko ]
RakkeL = Skräp
Stjägga = Skäggig [ sTjägga ]
Gulle dä = "Snälla du" / "Gulliga du" [ gUlle dä ]
Kwedo = Uppblåst, mätt
Stjider = Åka skidor
Skreekk = Åka skridskor
Leiik = Ändå, i alla fall ("i sko leiik åt sta:n" = Jag ska ändå till stan)
Ordet "jag" är endast bokstaven i. Precis som i engelskan. Det uttalas dock som svenska "i".
Ex. "i sko fara dell sta:n" = Jag ska åka till stan
 
 
(Maybe) Fun fact: Under hela min barndom trodde jag att Koggamoj var ett svenskt ord. Alltså att de där stora myggorna hette så.
Det var först i vuxen ålder, eller i typ tonåren, som jag förstod att det tydligen är dialekt.
 
 
En sak kan man i alla fall säga om pitemålet; det låter inte direkt akademiskt! Är snarare arbetarklassen som skiner igenom där, haha ;-P
Däremot tycker jag ändå att det, på något sätt, låter ganska mysigt/hemtrevligt. Önskar som sagt att jag kunde prata flytande bonscka.
 
 
Hur är det med er? Pratar ni utpräglad dialekt (från där ni kommer ifrån)?
Eller pratar ni mer "vanlig" svenska?
Gillar Du dialekter? Vilken är din favorit (om du har någon)?
Har det för att de ofta är typ Göteborska? och Värmländska? som oftast brukar vinna när det är sådana "mysigaste dialekten". Själv har jag nog faktiskt ingen direkt favorit på det sättet. Jag älskar dock det charmiga med just olikheter mellan dialekter. Jag hoppas ändå att de får leva kvar, och inte försvinna helt och hållet.
 "2021 is 2020 on f***ing steroids!"
Ja, jag kan ha hört detta citat på Tiktok nu under helgen, men jag är beredd att hålla med.
Vad i hela fridens namn är det som händer med världen?
Alla vet nog vad jag syftar på...
Terroristattacken i USA i onsdags. Stormningen av the capitol building. Och ja, kalla det för vad det är -terrorism. En attack mot demokratin.
Kommer ihåg att jag satt och skrev på ett blogginlägg när telefonen lyste upp med en notis från SR. Skummade bara igenom den, och ska jag vara ärlig tänkte jag inte mer på det.
Men så började det plinga till flera gånger efter varandra, och varje notis handlade om samma sak...
Trumpsupportrar hade invaderat the capitol building i USA´s huvudstad.
Trumpsupportrar som var där för att demonstrera mot valresultatet och Biden som nästa president; och ja jag vet inte... hindra att valresultatet skulle godkännas (vilket gjordes i onsdags om jag inte är helt fel ute).
Personligen tycker jag allting liksom känns så... overkligt. Känns så konstigt att allt detta verkligen händer.
Hur ska USA någonsin kunna samla ihop sig igen? kan jag inte låta bli att undra. Det blir inte lätt.
Det blir en ovanligt tung uppgift Biden-Harris axlar den 20:e januari. Om landet ens klarar sig dit.
 
Och Trump? Tja, som jag förstått det har han väl lite halvhjärtat "fördömt" själva handlingarna. Men samtidigt har han hyllat terroristerna för deras "lojalitet" och "patriotism".
Patriotism? Snacka om att ha fått ordet om bakfoten!
Har inte läst särskilt mycket i helgen, men har förstått det som att man försöker få Trump avsatt i förtid, så att vicepresidenten kan kliva in dessa sista dagar.
Men ska jag vara ärlig tror jag ju inte det kommer fungera. Det är bara tio dagar kvar.
Och ja, vem vet vad den där 45:an kan tänkas hitta på under dessa dagar. Men jag tror ändå det är alldeles för lite tid för att lyckas avsätta honom.
Tror helt enkelt vi får hålla tummarna och hoppas på det bästa (att han ändå inte hinner hitta på något allvarligt den tiden som är kvar innan installationen av nästa president).
 
------------------------
Jag har faktiskt haft en egen "insikt" den här veckan.
Ni vet; när något ändrats utan att man tänkt på det, men helt plötsligt "slår" det en likt en blixt från en klar himmel.
Jag har drömt om att besöka, till och med bo i, USA sedan jag var i tidiga tonåren. Mer än halva mitt liv.
Denna dröm har liksom blivit som en del av min personlighet, så pass att jag inte ens har tänkt på det. Den där drömmen har liksom bara funnits där. Som en del av min personlighet.
Men... så insåg jag plötsligt en sak precis den här veckan. Jag tänkte inte ens på den där USA-drömmen då det hände, utan insikten bara slog mig helt plötsligt.
Drömmen har dött.
Helt plötsligt insåg jag att den inte fanns där längre.
Det gick en konstig känsla genom kroppen när jag insåg att jag inte ens kände mig ledsen av tanken på att aldrig komma mig iväg dit.
Visst; det finns fortfarande saker där som det skulle vara kul att uppleva, men det tillhör inte längre mina drömmar.
 
Här vill jag dock påpeka att detta inte betyder att jag blir utan drömmar.
Jag har fortfarande en del resedrömmar kvar, drömmar om vad jag vill göra i framtiden, vissa drömmar om livet och även ett par nya drömmar.
Men den där stora USA-drömmen, den som överskuggat alla andra drömmar i över 20 år, den finns inte kvar.
Måste erkänna att det känns lite... tomt för tillfället. Det känns lite konstigt.
Denna dröm har varit en så otroligt stor del av mitt liv ända sedan mellanstadiet, att jag på riktigt inte kommer ihåg hur det var att inte drömma om och tänka på USA.
 
Jag vet faktiskt inte riktigt vad detta betyder, om jag ska vara ärlig.
Att min hjärna "släpper" USA kanske betyder att jag är på väg in i en annan fas i livet?
Kanske är något på väg att hända? Vem vet?
Jag har ingen aning, men måste erkänna att jag ändå tycker det känns lite spännande. Det är någonting med den här känslan som jag inte kan sätta fingret på.
Det känns Bra. Överväldigande. Spännande. Nytt. Skrämmande. Konstigt. Förvirrande. Allt på samma gång.
 
Det mest fascinerande med livet är att man faktiskt aldrig vet vad som händer härnäst.
Gamla drömmar dör, men det betyder att nya föds.
Det finns en sak jag funderat lite över den senaste tiden, och det handlar om all kritik riktad till Regeringen samt FHM angående Coronasituationen.
All kritik som lyder typ att "de gör inte tillräckligt", att de "borde göra mer". Att regeringen är "för mesiga" och så vidare.
Det är här jag är genuint nyfiken, måste jag erkänna. Vad betyder egentligen "göra mer"? Vilka åtgärder är det man fiskar efter? Konkret; vad är det regeringen kan införa framöver som inte redan är gjort?
Och nej, jag är inte sarkastisk; jag är genuint nyfiken.
Vilka steg finns egentligen kvar -förutom fullskalig lockdown av hela landet?
 
Visst, de skulle absolut kunna lagstadga munskydd (ser inget problem med det). Men sedan då?
Vad är det Regeringen kan göra som de inte hittills gjort, utan att tumma på lagen?
För som jag förstått det så går det inte att införa en fullskalig lockdown i Sverige, och det är grundlagen som sätter stopp för det.
Var tvungen googla lite, och hittade då att det inte är gjort i en handvändning att ändra i grundlagen. Det tar flera år. För att ändra i grundlagen krävs att Riksdagen fattar två likadana beslut OCH att det går ett riksdagsval mellan besluten.
Grundlagarna står över alla andra lagar, och en total lockdown strider mot grundlagen.
Har också förstått det som att det jobbas på en ny "pandemilag" som ska ge Regeringen större möjligheter när det kommer till denna typ av kriser, men eftersom en sådan egentligen strider mot grundlagen om människors frihet så tar det tid att få igenom.
Så igen, jag är genuint nyfiken: Vad kan Regeringen egentligen göra för fler åtgärder, alltså drastiska åtgärder, som skulle göra kritikerna nöjda?
 
Kan inte låta bli, men det är nästan så att jag önskar att det infördes en total lockdown här. Alltså total. Då allting stänger; alla butiker, alla företag, alla föreningar, allt. Inklusive alla skolor och förskolor.
Ja, basically att alla människor här i landet skulle leva under totalt "utegångsförbud" under typ två månader. Med undantag för att handla mat.
Inte för att jag vill vara isolerad. Jag hoppas såklart INTE på en lockdown (absolut inte), men detta är ett tankeexperiment.
För att.. kan hända att jag är cynisk nu, men skit samma... Jag har en KÄNSLA av att många som klagar på Regeringen nu - att de gör för lite - är samma personer som skulle kasta skit på Regeringen om vi hamnade i ett isoleringsläge. "Regeringen kan inte bestämma över MEJ! Jag har rätt att gå var jag vill faktiskt!"
SÅKLART inte alla, men en stor grupp som skulle klaga på regeringen oavsett vilket beslut de skulle fatta.
 
En annan sak jag även tänkt på; Är vi så jä*la dåliga på det här med att tänka själva och ta eget ansvar??
Återigen, jag menar naturligtvis inte alla. Finns många som följer rekommendationer, och jag ser faktiskt fler och fler använda munskydd nu än förut, det ÄR många som faktiskt arbetar hemifrån och det är många som faktiskt ställer in sina sociala tillställningar trots att det känns aptrist.
Men nu pratar jag generellt hur det ser ut.
Behöver vi verkligen att någon inför regelrätta lagar för saker och ting för att vi ska klara av att göra [vad det nu kan vara]?
Jag tycker ändå myndigheterna har gett oss lång tid att verkligen ta eget ansvar i att följa rekommendationerna. Nio månader - inte långt från ett år - har vi ju haft på oss att verkligen ta ansvar i att följa rekommendationerna de satte upp.
Och nu har det ju då kommit hårdare restriktioner; för att en så stor del av befolkningen slarvar med rekommendationerna. För att...vad...för att ordet rekommendation i folks öron betyder typ att jag behöver bara följa det om jag vill...?
För att "men jag VILL ju verkligen [insert valfri social aktivitet]".
 
Om jag tar munskydd som exempel, då det varit en het debatt senaste halvåret. Det känns liksom som ett bra exempel också, då det är en sådan konkret grej.
FHM har blivit bombarderade med frågor sedan pandemin startade om varför de inte rekommenderar munskydd. Och javisst, jag funderar också. Min personliga åsikt är att det kan väl inte skada?
Låt oss hypotetiskt säga att det inte fungerar; då spelar det väl ändå ingen roll att man har dem på sig. Det skulle ju inte bli VÄRRE för att man bär dem.
Och fungerar de; ja, då räddar man liv.
Vi kommer ju liksom inte att dö För Att vi bär munskydd...
MEN vad jag känner är att... spelar det egentligen någon större roll om myndigheterna rekommenderar dem eller inte? MÅSTE de rekommendera (eller lagföra) dem för att vi ska klara av att använda sådana?
Munskydd är ju liksom inte olagliga att använda!
Det är ju bara att skaffa hem ett gäng och ta på sig en när man åker iväg någonstans där det finns andra människor. Vi kan väl tänka själva. Behöver vi verkligen, som sagt, myndigheterna till att diktera varenda liten detalj?
För om tillräckligt många (ja, jag pratar till mig själv också!) bara skulle börja använda munskydd så skulle det ju inte behövas en order från FHM eller Regeringen.
 
Vad jag försöker få fram på mitt komplicerade sätt är i alla fall att jag kan tycka det på ett sätt är lite konstigt med all kritik om att "Myndigheterna inte har lyckats få ner smittan", när det faktiskt är VI - befolkningen - som generellt varit usla på att följa rekommendationerna.
Och nej, jag menar självklart inte att all kritik är obefogad. Naturligtvis måste man få kritisera regeringen och andra myndigheter. Det är viktigt till och med. Så viss kritik är absolut befogad.
Men som sagt; vi kan väl ändå tänka själva också. Vi KAN faktiskt tillföra eller ta bort saker ur våra egna liv utan att Regeringen gjort det till en regel.
Vad är det folk vill ha egentligen? Regeringsbeslutad lockdown/isolering/utegångsförbud?
 
Och igen; såklart finns det delar där man kan kritisera hur myndigheterna skött det nu under pandemin. Äldreomsorgen. Vården. Förskola och skola.
Speciellt med de sistnämnda (jag har ju inte särskilt mycket insyn i de två första, så kan ej uttala mig) funderar jag faktiskt över varför FHM fortsätter hålla fast vid samma linje för skolorna, när Covid uppenbarligen tagit sig in på just skolor.
Men det finns så många grenar att klättra i gällande allting under denna pandemi, och jag hade inte tänkt skriva en bok här i bloggen.
Att man belyser/pratar om en vinkel på en gren betyder inte att man skiter i resten av trädet, om ni förstår hur jag menar.
 
 
Vad tycker du om myndigheterna under den här pandemin? Regeringen? FHM?
Använder du munskydd?
Jobbar du "på plats" eller har du möjligheten att jobba hemma i år?
Vill dock bara påpeka att det inte finns rätt och fel svar. Jag själv och många med mig har ju inte jobb där det går att jobba hemifrån :-)
Finns det någon specifik åtgärd du tycker Regeringen ska göra härnäst?
 
 
 
Stay Safe!
Den här veckan har jag kommit på mig själv med att tänka saker jag aldrig trodde om mig själv... Men jag har varit TACKSAM över regnet!
Jag har till och med "bett" till universum att vi ska få ha regnväder hela vintern -även om det skulle betyda att det skulle regna flera gånger per vecka.
Ja, chockerande va! ;-P
Men anledningen är enkel... Om det regnar hela vintern betyder det att det REGNAR hela vintern. Och om det regnar hela vintern så betyder det att det inte snöar.
Nej, egentligen har jag inte särskilt mycket emot snö, utan kan till och med tycka det är mysigt.
Men.Jag.Hatar.Att.Ha.Bil.På.Vintern.
Jag hatar att krångla med motorvärmaren.
Jag hatar att skrapa rutor.
Jag hatar att försöka sopa två decimeter snö från hela bilen. För att sedan skotta runt den innan jag ens kommer mig iväg till jobbet på morgonen.
Hade jag inte haft bil hade jag inte haft något alls emot snö, men jag måste ha bil. Speciellt på vintern. Jag bor ju inte direkt i Stockholm, där kollektivtrafiken går stup i ett och där man kan välja mellan både buss, tunnelbana och tåg. Ja, jag kanske är lite avundsjuk på alla val där borta ;-)
 
 
Imorgon spås i alla fall snön komma tillbaka.
Läste att det väntas 2-3 decimeter under torsdagen här vid kusten. Kul. Not.
Men det är väl bara att hacka i sig, antar jag. Eller flytta.
Snart är det i alla fall jul. Glädjepunkt i vintermörkret.
Sedan är det januari, vilket såklart är en tuff månad.
MEN sedan är det februari, och även om det är en vintermånad så börjar man se tydliga skillnader i dagsljuset/längden på dagarna. Så egentligen, om vi tänker på det, så av dessa tre månader (december-februari) är det endast en månad som är riktigt kämpig. #silverlining
 
 
 
Tänkte knyta tillbaka lite till gårdagens inlägg om nostalgiska filmer.
När jag skrivit klart och publicerat hittade jag nämligen en till av mina gamla favoritfilmer, men eftersom den ingår i en annan genre får den en plats här istället.
Skulle vilja säga att det här var min absoluta favoritfilm, till och med före Time at the top.
Vet inte hur många gånger jag såg den här...
På svenska hette den Stulen identitet, men originaltiteln (engelska) är The face on the milk carton.
Någon som sett den?
Filmen handlar om high schoolstudenten Janie som lever ett normalt och lyckligt liv tillsammans med sina föräldrar, tills hon en dag får syn på sig själv som barn på ett mjölkpaket.
Janies värld vänds upp och ner när sanningen om hennes identitet kryper fram.
 
En rolig sidofakta är att det var när jag såg den här filmen som min kärlek till "amerikanska hus" väcktes. En kärlek vilken, som alla vet, fortfarande lever kvar i mig idag.
Numera gillar jag olika amerikanska husstilar, men typen som jag tror kallas kolonialstil kommer nog alltid att ligga närmast hjärtat (så att säga).
Och det är just den här filmen jag tänker på när jag ser sådana hus (de vita).
 
Filmen är baserad på ungdomsböckerna Saknad -Jennie 3 år, Vad hände med Jennie och Måste Jennie välja?
Vet dock inte vad de heter på engelska.
 
Det här var också, likt tidsresorna, en genre jag blev besatt av att skriva egna historier om.
Och när jag inte skrev den typen av berättelser skrev jag otaliga fanfiction om Sweet Valley-tvillingarna Jessica och Elisabeth haha ;-P
Jag har verkligen skrivit huuur många små berättelser som helst under min barndom och min tonårstid. Och lika många påbörjade men inte avslutade berättelser. Ja, jisses alltså.
 
 
Till något annat då...
Jag börjar känna hur känslan att flytta ut på landet blir mer och mer akut. Jag vill verkligen flytta ut på glesbygden nu, helst igår. Jag vill verkligen titta ut genom fönsterna i mitt hem och bara se exempelvis åkermark. Kanske ett till hus en bit bort, men inte så nära att man kan se in genom varandras fönster.
Jag vill kunna bara gå ut och ställa mig mig mitt på gården när jag beghöver luft, och då få andas den där rena och friska luften som finns på landet. ÄVEN om det skulle vara så att det luktar gödsel från någon närliggande bondgård så känns det mer friskt än den avgasfyllda luften man andas inne i stan.
 
Tillbaka till naturen helt enkelt.
Tror det är många som känner så, speciellt i år. Men fatta vad härligt det skulle vara. Lugnande. Stressfritt, i alla fall i jämförelse med att bo i stan. Att ha hus är ju stressigt på lite andra sätt, men jag hoppas ni förstår hur jag menar.
En dag kanske. En dag...
 
Läste förresten nu när jag kom hem att Piteås 400-årsfirande i maj nästa år (alltså 2021) kommer hållas digitalt.
Ja, det var absolut väntat och inte förvånande med tanke på rådande läge. Men trots det kan jag ändå känna en viss besvikelse. Det är lite som... hm, vad ska jag ta för exempel?... lite som om man deltar i en tävling, och man vet och ställer in sig på att man inte kommer vinna. För att det finns andra som är mycket bättre där och då. Man ställer in sig på att inte vinna. Men automatiskt känner man sig ändå besviken när man inte vinner. Inte jättebra exempel, men det enda jag kunde komma på såhär på rak arm.
För jag menar; ett jämnt hundratalsfirande är ingenting man är med om två gånger under en livstid.
Jag kommer vara död sedan länge när Piteå firar 500 år som stad.
Inte ens mina far -och morföräldrar var födda när Piteå firade 300 år (farfar föddes dock 2 år efter det).
Och ja, jag vet att 400-årsfirande är långt ifrån inställt. Men jag önskar så innerligt att det hade gått fira på alla sätt det var tänkt från början.
#fuckcorona #fuckcovid19
 
 
 
Hoppas ni haft en finfin onsdag! Halva veckan avklarad; nu är det neförsbacke mot helgen!
Jihooo! Nu kör ni!
Tack för att ni finns och på återseende!