Lifestyle Photographer Erica Pettersson
Follow
Inspirationsdödande med ett positivt slut
 
Behöver bara få skriva av mig lite.
 
Ni som följt min blogg under en tid kommer kanske ihåg att jag i våras gjorde en Bucket list med saker jag ville/tänkte göra under sommaren. En av dessa punkter var att "fota så att jag alltid skulle ha nytt material till bloggen".
Det gick ju... eh... sådär, kan en säga.
Snacka om att det varit ett oinspirerande sommarhalvår!
Och just nu känns det väl som om jag kan släppa bitterheten lite grann angående sommaren. Den är över, och vi kan inte göra någonting åt den. Detta inlägg tänker jag snarare på den här hösten...
 
När vi får en kass sommar kan jag tycka att vi borde få en fin höst, som kompensation.
Men neeeejdå...
Det har ju regnat precis hela september månad!! Mulet, grått, MÖRKT och regnigt!
Gode så oinspirerande för den fotointresserade!
Nog för att det går fota regndroppsbilder och sådant, men när en redan har typ hur många sådana bilder i sitt tidigare bildarkiv som helst känns det inte så kul att fota exakt likadana för miljonte gången...
 
Bilden i detta inlägg är en screenshot från väderrapporten imorse. Nu kan det ju ha hunnit ändrats sedan dess, men det var då jag kollade sist. Och som ni ser är det bara moln, moln, moln. Och ja just ja; lite mera moln!
I och för sig inget regn (tack och lov), men så länge det är mulet finns ju alltid risken för att det kommer regn också.
Måndag verkar det i alla fall finnas chans till sol, men som ni ser täpps det snabbt till, för att resten av veckan bli moln, moln, moln... igen.
Vilken tur i alla fall att vi inte ska kolla alltför mycket på långtidsprognoser. Det kan hinna ändras flera gånger innan det blir nästa vecka :-)
 
Däremot, om vi ska hitta något positivt i allt detta så är det ju att allt regn gör att hösten försenas lite.
Oktober brukar ju vanligtvis vara en månad då träden redan tappat sina blad, men nu i år tycker jag att det är ovanligt många träd som fortfarande är gröna. För att vara slutet på september :-)
Dessutom känner jag, och detta är verkligen positivt för mig, att jag numera faktiskt KAN klaga på hösten. Tidigare har jag inte kunnat det utan att nästan bli deprimerad på kuppen.
MEN nu uppväger mitt jobb allting. Även om jag är väldigt negativ till t.ex. vädret så riskerar jag inte att bli höstdeprimerad, eftersom jag älskar mitt jobb så mycket!
 
Och för att inte riskera att återgå till en negativ sprial så tänker jag avsluta detta inlägg nu när det trots allt tog en liten positiv vändning :-)
.
.
JAG.ÄLSKAR.MITT:JOBB!!!
Kyrkovalet??
 
Jag har ett problem. Eller problem och problem egentligen... Är nog mest förvirrad.
De flesta har väl inte missat att det varit en hel del om detta Kyrkovalet som (tydligen) är imorgon, söndag.
 
Trots att jag inte är vidare insatt i politik har jag alltid röstat när det varit dags för Riksdagsval. Jag hade även åldern inne när det var EMU-valet, vilket var ett av de första valen jag röstade i.
Men jag måste erkänna att jag aldrig röstat i något kyrkoval. Min kunskap inom detta ligger verkligen på minus, och då känns det som om det är bättre att inte rösta alls. Eller? Är det bättre att rösta "i blindo"?
 
Hur gör ni?
Är ni insatta och brukar rösta i kyrkovalet?
Ska ni rösta imorgon?
Det är som om denna kvällen aldrig hänt...
Ursäkta ett negativt kvällsinlägg, men jag har SÅ mycket frustration i mig just nu som måste få komma ut på ett eller annat sätt!
 
När jag kom hem idag såg jag verkligen fram emot kvällen, då jag precis varit och inhandlat en webbkamera och skulle få prova på att ha min första egna livestream på min Youtube-kanal.
Det gick bara fint att ladda ner och installera omkodaren (programmet en kör streamen genom), och kameran installerades precis som den skulle. Den fungerade i omkodningsprogrammet.
Jag lade ut på Instagram att jag tänkte köra en livestream på Youtube klockan 18, och då jag älskar allt som har med sociala medier att göra så kände jag mig förväntansfull. Har länge velat prova på just livestreaming; med andra ord att "sända direkt".
 
MEN...!
 
Är det en sak livet lär oss är det att ingenting får gå alltför smidigt. Någonsin.
Jag fick faktiskt igång livestreamen. Bilden fungerade, om än med en viss fördröjning.
.
.
MEN... det gick inte att höra ett ord vad jag sa! Hela tiden var det ett öronbedövande metalliskt brus över ljudet.
Efter ett tag fick jag till det så att det hördes (hyfsat) bra, men endast i två sekunder. Sedan blev det bara sämre och sämre, och till slut brusade det bara metalliskt igen.
Det var som om bilden och ljudet inte hängde ihop för fem öre.
Det var som om uppspelningen sände ut den första meningen jag sa, och sedan fortsatte att spela upp den meningen om och om igen, trots att jag fortsatte prata. Så det var som om alla ord jag sa spelades upp på samma gång, om ni förstår hur jag menar.
Därav gick det inte att urskilja vilka ord som var vad, och allting tillsammans med det där öronbedövande metalliska bruset...
 
VARFÖR kan ALDRIG något tekniskt fungera som det ska på en gång?
Varför måste det ALLTID strula??
VARFÖR måste den där jäkla Murphy´s lag ALLTID vara där och bry sig???
 
Efter tre timmar utan ett enda steg framåt gav jag upp.
Under dessa timmar hade jag hunnit publicera flera inlägg på Instagram, eftersom jag naturligtvis ville förklara varför det inte kom upp någon livestream som jag skrivit från början.
Men nu, efter dessa tre timmar plockade jag bort alla dessa inlägg, inklusive det första (där jag berättar om streamen).
 
Så... nu är det som om min fredagskväll aldrig hänt (på sätt och vis).
Men men. Sådant är livet, antar jag. Slicka såren och gå vidare.
 
 
OM DET FINNS NÅGON HÄR SOM VID NÅGOT TILLFÄLLE SÄNT LIVE PÅ YOUTUBE:
Fungerade det bra för er?
Vilken omkodare/omkodningsprogramvara använde/använder ni?
 
Kärleken övervinner allt
Jag känner mig lite filosofisk såhär på (sen)kvällskvisten. Därför tänkte jag bara skriva av mig lite funderingar jag haft till och från de senaste månaderna...
Ni får ursäkta om det blir lite flummigt; klockan är trots allt elva på kvällen. Egentligen skulle jag behöva gå och sova, men min hjärna började gå på högvarv så jag måste bara få lite av det "out of my system", så att säga ;-)


Det brukar ju sägas att...
Kärleken övervinner allt.
Störst av allt är kärleken.
Och så vidare...
 
Detta måste ju helt enkelt faktiskt vara sant.
Hur mycket hat och ondska det än finns i vår värld (och det är MYCKET!) så verkar det ju faktiskt som att kärleken och medmänskligheten faktiskt alltid är ÄNNU större!
Jag tycker kärleken verkar ha en ENORM motståndskraft gentemot hatet.
Jag tycker kärleken verkligen verkar kunna stå emot så gott som vad som helst! 
I detta inlägg pratar jag inte direkt om några specifika händelser, utan det är bara en massa osorterad filosofi direkt ur min kvällströtta hjärna.
Jag kan inte hjälpa att jag nästan får rysningar (på ett bra sätt) sådana gånger då jag ser prov på hur människor verkligen sluter samman och kämpar mot samma mål när det är något som verkligen blivit helt galet.
 
Och om en ser till historien.
Ibland kan jag inte stoppa tankarna från att vandra iväg och fundera lite över alla krig som utkämpats genom historien. Att det trots allt är de "goda" (om jag kallar sidorna "de goda" och "de onda") som brukat vinna, även om de typ allt som oftast haft sämre arméer än motståndarsidan.
Och frågan hur världen skulle ha sett ut om vissa krig skulle slutat på ett annat sätt?
Om en tar t.ex. krig som handlat om just medmänsklighet vs. avsaknad av medmänsklighet...
Tänk om Hitler vunnit andra världskriget?
Tänk om sydstaterna vunnit amerikanska inbördeskriget?
Hur skulle världen idag ha sett ut om något av det hänt? Hade det överhuvudtaget gått att leva på planeten jorden?
I dessa fall ÄR det ju faktiskt kärleken som segrat. Det var mänskligheten som vann.
 
Ondska reser sig ju tyvärr hela tiden, fortfarande och kommer tyvärr alltid att göra.
MEN jag tycker ändå att medmänskligheten verkar ha en sådan otrolig kämparanda. Kärleken har verkligen något som ondskan aldrig ens kommer att komma i närheten av!
Det ger mig hopp om vår framtid här på jorden.
.
.
.
Vi får aldrig sluta kämpa för medmänsklighet. Aldrig sluta kämpa för att trycka tillbaka allt hat som ständigt sprider sig över jorden. Numera snabbare än någonsin, då hela världen ständigt är uppkopplad och vi är bara ett knapptryck från allting på hela jorden. Typ.
Kärleken ÄR starkare än hatet! Och tillsammans tror jag på att vi kan fortsätta att bevisa det.
Vid många milstolpar genom historien HAR medmänskligheten faktiskt vunnit.
Snälla; låt det få fortsätta så! <3
 
 
Jag kanske tar bort det här inlägget senare. Eventuellt. Om jag känner imorgon att det gränsar till privat, då djupa, filosofiska tankar ju är väldigt privata. Men just nu fick fingrarna bara dansa över tangentbordet utan att tänka efter så mycket :-)
5 saker jag lärt mig under mina år som bloggare
 
Det känns helt sjukt, men i höst har jag faktiskt bloggat i 10 år.
10 ÅR! TIO ÅR. Ett helt decennium! 
Inte på just den här bloggen i och för sig, men jag har funnits med i bloggvärlden så länge. Jag har varit en bloggare i tio år. Min hjärna kan helt ärligt inte riktigt ta in det.
Det var hösten 2007 som en 23-årig Erica tog steget och startade sin allra första blogg. Då via blogspot (en portal jag för övrigt INTE gillade)!
 
Jag har hunnit med att se många bloggar komma och gå; utvecklas och avvecklas.
Jag har varit med om måååånga bloggtrender. Se dem under sina storhetstider, för att sedan se något annat ta vid.
Jag har varit med under stora förändringar i bloggvärlden, t.ex. här på min portal blogg.se. Ni som bloggar här kanske minns det enorma plattformsbytet för en herrans (okej, nu ska vi kanske inte överdriva ;-P) massa år sedan? När alla tusentals blogg.se-bloggar flyttades över till publishme, vilket var blogg.se´s nya "plattform" (eller vad det kallades?)
Och jag har tappat räkningen på hur många upplägg av startsidan (blogg.se) jag hunnit vara med om.
 
Tio år ÄR en lång tid. Mycket hinner sannerligen hända under den tiden. Speciellt i "the world of social media"...
Jag tänkte i alla fall här lista 5 saker jag lärt mig under mina 10 år i bloggvärlden.
Listan ska helst läsas med en nypa salt. Men ärligt talat ligger det ändå ett litet uns av sanning i påståendena...
.
.
.
.
Om inläggstexten är 10 rader räknas det som en lååång text, vilket resulterar i att de allra flesta inte ids läsa igenom den.
That makes this blogpost doomed, I guess... ;-P
 
Om du inte är 20 år (plus/minus 3-4 år), modell och/eller Stockholmsbo har din blogg alla odds emot sig. (Ung förälder kan också fungera.)
Om du inte uppfyller dessa krav; om du är äldre och/eller bor norr om... typ Uppsala, så kommer du ha svårt att hitta människor som vill stanna kvar på din blogg. Om din blogg inte är väldigt speciellt nischad eller om du skriver om något MYCKET speciellt.
 
Kommentera andras bloggar (även om du kommenterar relevant till deras inlägg) för att locka besökare/läsare fungerar INTE.
I alla fall inte enligt min erfarenhet efter tio år i denna värld.
 
Andra prylar utöver datorer, såsom t.ex. smartphones och surfplattor är bloggarens värsta fiende.
Låter kanske konstigt, men det är i alla fall min erfarenhet. Vad jag lärt mig genom att vistas i bloggvärlden är att det är ÄNNU svårare idag än det var för några år sedan att få kommentarer på sin blogg, och enligt min analys beror det på dessa saker som inte är "riktiga" datorer.
Det ÄR bökigare att skriva på det lilla tangentbordet i en smartphone än på ett riktigt tangentbord, vilket gör att de flesta hoppar över att kommentera.
Kanske - eventuellt - klickar folk på Gilla-knappen om en sådan finns, men det är inte garanterat.
 
En bild säger mer än tusen ord.
Det måste väl nästan vara som den gyllene regeln i bloggvärlden ;-)
Bilder är a och o på en blogg.
Håll texten kort och kompensera med bilder; helst i så bra kvalité som du bara kan.
 
 
Det finns säkert en massa fler saker jag lärt mig genom alla dessa år i bloggvärlden, men detta är vad jag kommer på för tillfället. Och det var ju bara fem saker jag tänkte att jag skulle lista... :-)
The curse of being left-handed

Det var inte sååå länge sedan jag gjorde ett blogginlägg om detta ämne, men hittade den här videon på YouTube och tyckte den var så klockren att jag måste lägga in den här på bloggen :-)
Allt stämmer i och för sig inte in på mig, då jag använder höger hand till en del saker.
Till exempel använder jag datamusen med höger hand.
Och eftersom vi här i Sverige inte har sådana skolbänkar där själva bordet "går ut" på sidan så att en kan vila armen så är det naturligtvis inget jag känner igen mig i.

Diagrammet i början av videon är däremot klockrent!! Vet inte hur många gånger jag fått "frågan", när någon sett att jag skriver med vänster hand; "Är du vänsterhänt!?!" ;-)


Det är ett i-landsproblem, men att vara vänsterhänt i en värld gjord för högerhänta är inte lätt ;-P
End of summer
 
Kan inte fatta att det redan är dags att skriva den meningen. Känns ju som det var alldeles nyss vi förberedde oss för skolavslutningar, midsommar, semester...
Och nu är allt över.
Jobbet har börjat om (inte för att jag direkt gråter över det ;-))
Augusti går mot sin avslutande del.
Alla aktiviteter som händer här under sommaren är över.
Och det värsta av allt...
NU är det MÖRKT igen på nätterna. Är det mulet börjar det mörkna typ 21:30, och mitt i natten är det helt mörkt. Och som ni alla vet så HATAR jag mörkret! Jag får bokstavligt talat panik när jag tänker på att det är ett helt år kvar innan det är midnattsljus igen.

Dessutom har vi ju inte direkt haft någon sommar i år, så det finns inte mycket att titta tillbaka på under de mörkaste vinterdagarna som står framför oss, om några månader.
Temperaturen har knappt tagit sig upp till 20 grader i sommar. Som mest har den legat på runt 14-17 grader.
Den har till och med varit ner till ynka 7 grader! 7 grader i JULI! Det är ju bara så fel som det kan bli!
Och augusti är ju en sådan mitt-emellan-månad. När sommaren är slut men hösten har inte riktigt börjat ännu. Ungefär som april; då vintern är slut men våren har inte börjat än.
Så om April kallas vårvinter, så kanske vi kan kalla Augusti för sommarhöst ;-)
 
Men men... Min filosofi är ju att se framåt, inte bakåt. Så det är väl dags att börja leva upp till det igen :-)
Det enda jag inte kan vara positivt inställd till är dock mörkret. Det går helt enkelt inte.
Så jag får väl helt enkelt försöka tänka på allt annat som är positivt, så kanske det tar ut mörkernegativiteten (is that even a word ;-P).
 
Detta inlägg blev betydligt längre än jag planerat. Men det är ju som vanligt, ni är väl förmodligen vana vid det numera ;-) Speciellt som det inte kommer inlägg sådär hemskt ofta.
Jag vill verkligen blogga oftare, men har aldrig någon bra inspiration. Har lite funderingar, men detta kommer upp i ett separat inlägg.
 
På återseende!
Ute på landet
 
Jag har alltid varit en person som helst bor i mer tätbebyggda områden, vilket säkert bottnar i att jag trots allt är mörkrädd. Jag vill ha grannar nära.
MEN de senaste, typ 6-7, åren har jag nästan börjat längta efter att prova på att bo på landet. Men bara på somrarna; och då är det ju ändå ljust dygnet runt.
Att komma ut på landet tycker jag ger en känsla av lugn som aldrig kan upplevas på samma sätt inne i stan, eller ens i ett villaområde. På landet är det som om hjärnan går in i ett sinnestillstånd av att vara totalt stressfri.

Dessa bilder är fotade i fredags i Bodsjön, strax utanför Svensbyn. Det är en plats där jag absolut skulle kunna på bo på somrarna :-)

Vad säger ni? Var skulle ni helst vilja bo om ni fick bestämma -utan att behöva tänka på ekonomi, jobb och sådant?
Skulle ni också vilja bo på landet? Året runt, eller bara på somrarna?
Eller är ni hellre stadsmänniskor?
Villakvartermänniskor?
Helt enkelt -vad är ert drömboende?
Alla födda 1997 och framåt har aldrig gått på Dagis!

Har denna text även på en annan blogg jag startat, men ville gärna lägga ut den här också, för chansen att nå ut till så många som möjligt.


Jag kom nyligen in, av en slump, på ett blogginlägg som handlade om det här med Dagis och Förskola. För jag vet inte vilken gång i ordningen. Har med jämna mellanrum hamnat på sådana inlägg i flera år, och trots att jag inte är så mycket för att ge mig in i bloggdiskussioner så kan jag inte låta bli när jag verkligen brinner för någonting.
Och detta ämne är ett sådant...
Däremot känner jag också att jag har så mycket jag vill få ur mig runt detta att ett eget blogginlägg i frågan kunde vara en bra idé. Istället för att bara skriva romanlånga kommentarer på andras bloggar...

Jag VET att de människor som är mest emot sådant här med största sannolikhet inte kommer att läsa denna text. Av någon anledning tycker jag det oftast är just de personerna som är mest emot något som inte ids läsa långa texter...
Men visa mig gärna att jag har fel känsla. Jag hoppas ni vill ta er tid att läsa...


Det är ju, och har länge varit, ett hett ämne det här om en ska säga Förskola eller Dagis till verksamheten som finns för våra barn mellan 1 och 5 år.
Det finns så skrämmande många som himlar med ögonen och bara tycker en är ordryttare när en påpekar att det inte heter Dagis längre. Utan att det heter Förskola.
"Jobbiga PK-människor" muttras det hela tiden.
Men i det här fallet handlar det inte om ord som är politiskt korrekta eller inte.
Om det varit så att det endast var namnet på verksamheten som ändrats, så hade jag inte brytt mig om folk sa förskola eller dagis. Då hade det inte spelat någon roll, för verksamheten hade varit densamma.

MEN nu är det inte så!
Det är inte samma verksamhet.
Dagis, eller Daghem som det ju egentligen hette, existerar inte längre. Och det är inte ens något nytt påfund; så att en kan tänka att vi bara behöver lite tid för att vänja oss... Dagis har tekniskt sett inte existerat på 20 år! Hur mycket tid behöver vi?
En hel generation har hunnit växa upp under den tiden det varit Förskola.

Alla ni som är födda 1998 eller senare: Dagis har inte funnits under hela er livstid.

Daghem/Dagis
var egentligen bara ren och skär barnpassning. Dagis hade ingen läroplan (inga styrdokument) de var tvungna att hålla sig till. "15-timmars" fanns inte. Barnen fick inte ha en dagisplats om föräldrarna/någon av föräldrarna var arbetslös eller föräldraledig med syskon. Det var för att Dagis var ren och skär barnpassning, och ENDAST till för när föräldrarna förvärvsarbetade.

Förskolan är en pedagogisk verksamhet. De har ett eget styrdokument/läroplan från SKOLVERKET som de måste förhålla sig till. Det som görs i förskolan ska alltid kunna förankras i Läroplanen.
Lpfö98 heter förskolans läroplan. Förkortningen står för LäroPlan för rskolan och 98 för att den infördes 1998.
Det var alltså då som Dagis upphörde att existera och det blev Förskola istället.
Kuriosa: Läroplanen som används idag heter "Lpfö98 reviderad 2010", vilket naturligtvis betyder att den uppdaterades 2010. Just för att den var så gammal att den behövde uppdateras!

Så igen: Tekniskt kan jag säga att alla människor som är födda 1997 och framåt har aldrig gått på Dagis.
De/ni som föddes 1997 började ju inom barnomsorgen vid 1 års ålder, alltså 1998, alltså från det året då Förskolan infördes. Det är 20 år sedan.

Så till er som säger "Larvigt. Jag har då alltid sagt Dagis, det har alltid hetat Dagis och jag kommer då att fortsätta säga Dagis"....
Då utgår jag från att ni säger Folkskola istället för Grundskola också.
Och Realskola istället för Gymnasieskola.


Och om vi ska prata "vad det aaaalltid har hetat", så kan vi ju lika gärna strunta i att säga Dagis också.
Det var ju inte ens vad den kommunala barnomsorgen hette från början.
Det FÖRSTA namnet var faktiskt INTE Dagis. Från början hette den kommunala barnomsorgen Barnstuga!
Så OM jag då faktiskt ska vara liiite "PK", så har det inte aaaalltid hetat Dagis. Daghem/Dagis var faktiskt inte det första namnet på verksamheten.

Och att Dagis är "ett lättare ord för barn att säga" tycker jag personligen inte känns som världens mest hållbara argument heller. Barn lär sig fort.
Jag har hört 2-åringar, alltså barn som nyss lärt sig prata, använda ordet Förskola. Om det är ordet de hör omkring sig.
Och är en nu fast i att en vill förkorta ord/använda ord med -is ändelse; varför inte säga "Föris"? Samma princip.

Så vad jag kanske egentligen vill veta... Hur många generationer tar det egentligen innan människan har förändrat sitt tankesätt? Hur många generationer tar det att införa något nytt?
Med tanke på att Förskolan som sagt funnits i 20 år. Två decennier.
Räknas 20 år alltså som "något nytt"?

Och återigen... jag vet att det här blev ett långt inlägg. Men jag hoppas ändå att ni orkade ta er tid att läsa.
Jag skulle uppskatta det så mycket :-)
 
Love is Love
 
Satt och googlade lite när jag hamnade på en sådan lista över alla olika temadagar under året. Ni vet; typ Kanelbullens dag, Earth hour-dagen och så vidare. Det finns teman för i stort skett varje dag under året...
Det är ju inte direkt så att vi firar ALLA dessa temadagar, utan vi väljer oftast ut några av dem.
Men under dagens datum såg jag att det är Internationella dagen mot homo- och transfobi.
 
Först tänkte jag spontant att det faktiskt känns lite jobbigt att det faktiskt ska behövas en dag för detta.
Hur kommer det sig att så många människor idag - år 2017 - inte fattar att Kärlek är Kärlek?! Och att alla människor helt enkelt ska få vara precis vilka vi är.
Vi lever ju i ett sådant extremt upplyst samhälle, och ändå envisas så många människor med att inte förstå detta.
Kärlek är Kärlek. Love is Love.
Det spelar ingen roll om det är kvinna & man, kvinna & kvinna, man & man eller vilket kön en än identifierar sig med. Kärleken är densamma.
 
Har en turen att träffa en partner en älskar och vill dela sitt liv med spelar det ju för sjutton inte någon roll vilket kön parterna har. En relation är inte mindre äkta än en annan.
Jag undrar hur länge det egentligen ska ta innan alla människor lär sig respektera varandra för dem vi är?
När vi ALLA får vara precis de vi är!
 
 
♥ ♥ LOVE is LOVE ♥ ♥
Världens finaste syskonbarn
 
Ikväll fastnade jag i mina hårddiskar; jag har suttit ett bra tag och kollat igenom en del av det enorma bildarkiv jag har på mina hårddiskar. It really is A LOT!!
I alla fall så hittade jag bland annat dessa underbara bilder! (De tre översta ↑)
Det känns som om det var igår jag fotade dem, samtidigt som det känns som en evighet sedan.
Första bilden är fotad under midsommarhelgen och de andra under PSG-helgen 2015. Det är ju för sjutton snart TVÅ ÅR sedan!!
Tänk att detta lilla hjärta snart fyller TRE (3) ÅR! Och så blir han storebror i höst. 
Och hans lilla kusin har nyss passerat 6 månader.
Jag är verkligen välsignad med världens finaste syskonbarn :-D 
 
↑ Elias och Kajsa ↓
 
En stilla kväll i Piteå och lite tankar om stans alla nybyggnationer
 
 
Tog med kameran ut för några kvällar sedan för att fota lite bilder i mitt närområde (dvs stan).
Inga musöron på träden ännu, men nu är det bara några veckor kvar... :-D
Det blev även, som ni ser, lite annorlunda redigeringar än jag brukar. Först hade jag tänkt bara göra dem svartvita, men fick nå ryck och lekte vidare i Photoshop. Vad tycks?
 
En till sak jag har tänkt på den senaste tiden är att vid det här laget består typ halva Piteå av nybyggnationer. Det byggs verkligen nytt HELA tiden, och jag måste erkänna att jag faktiskt ÄLSKAR det!
Hade någon frågat mig under min uppväxt hade jag med största sannolikhet inte svarat samma sak, eftersom jag hade svårt för förändringar. Jag ville att allt skulle vara som det alltid varit (av någon jäkla anledning).
Numera är jag tvärtom... jag älskar förändringar!
Det är till och med så att jag kan bli jobbigt rastlös om saker och ting är likadant för länge. Kanske är det därför som jag vill möblera om här hemma hela tiden... ;-P
 
Jag älskar känslan av utveckling, och det känns sannerligen som att Piteå är inne i en otrolig tillväxt -och utvecklingsfas just nu. Med tanke på allt nytt som byggs, som sagt.
Det enda jag kan störa mig lite på, angående att det byggs sådana otroliga mängder lägenheter, är att det inte byggs något för vanliga människor.
 
Det byggs MASSOR med nya lägenheter här, men bara sådana som kostar skjortan att bo i. Lyxlägenheter.
Ta bara Stadstornet till exempel... Pitebo´s nya hus nere vid kanalen...
De största lägenheterna där är 5:or, och de kostar ganska precis 20 000 kr i månaden! TJUGOTUSEN SPÄNN bara i hyra varje månad!! Vad sjutton har en för inkomst om man har råd med en sådan hyra???
 
Okej att det kanske är tänkt att många säljer sina hus och flyttar in i någon av de nya lägenheterna.
Säg att en får 2 miljoner för sitt hus. Sen tillkommer ju typ mäklaravgifter, försäljningsskatter och allt vad det nu är (jag har aldrig köpt eller sålt något hus), så det äter upp en del av de 2 miljonerna.
Sedan kanske en har kvar av ett huslån, vilket en betalar klart vid en försäljnig.
Så säg att en har typ 1 miljon kvar sedan. Visst, det räcker att bo i en av lyxlägenheterna ett tag.
Men hur mycket pengar en miljon än är, så ÄR det tyvärr inte överdrivet mycket pengar i dagens samhälle. En miljon tar faktiskt slut ganska snabbt... speciellt om en har en hyra på tjugotusen PER MÅNAD. Plus alla andra utgifter som tillkommer i ett hushåll.
Tror till och med att ETTORNA i Stadstornet kostar typ 5000 eller något sådant! För en ETTA!
Min är i och för sig också ganska dyr. Den kostar ungefär 3300:- per månad, men är dock en stor etta (43,5 kvm). Den ligger dock i ett gammalt hus. Och inte gammalt som i typ sekelskiftshus i Sthlm, utan det är från 50-talet ungefär. Och inte 50-talet-retro, utan bara 50-talet-gammalt... 
 
Nu tog detta inlägg en vändning som jag inte planerat från början, men så kan det bli ibland. Eller hur ;-P
Vad som var tänkt som mest ett bildinlägg blev lite av ett skriva-av-mig-mina-funderingar-inlägg.
Avslutningsvis vill jag bara sammanfatta med att jag verkligen önskar att någon, vid något tillfälle, kunde bygga nya lägenheter med normala hyror. Som vanligt folk hade råd att bo i.
Självklart fattar jag att nybyggnationer alltid är dyrare, men drömma får man alltid. Det kostar ingenting.
Jag DRÖMMER om att någon ska bygga nya lägenheter med "vanliga" hyror, så att vanligt folk NÅGON GÅNG också får chansen att prova på att bo i en alldeles nybyggd lägenhet!
 
 
Om det är någon som orkat ta sig igenom hela denna text, så säger jag härmed:
Tack för att ni läste, och vi hörs i nästa inlägg!
Experienced Driver and a feeling of being old
 
Såhär har det sett ut varje dag den här veckan - i alla fall till och från. Det har snöat, slutat, snöat, slutat... om  vartannat. Varje dag.
Men i och för sig är det ju bara mitten på April, och det är inte ovanligt att det fortsätter komma snö hela den här månaden. Det är inte riktigt exakt vad detta inlägg handlar om...
Det är att idag är nämligen sista dagen en får ha vinterdäck på bilen.
Lite väl tidigt, kan jag tycka. Personligen tycker jag sista April känns som ett mer rimligt datum. Just för att vi fortfarande kan vänta eventuella snöfall. Det kan absolut snöa i slutet av april; det händer ju till och med att det kommer något sista snöfall i början av Maj.
 
Och jag vet att detta slutdatum för vinterdäck är lite flytande. Ska man någonstans där det fortfarande är vinterväglag (typ till fjällen) eller att det är risk för vinterväglag får en fortfarande ha vinterdäck, vilket gör att här uppe är det inte lika strikt.
Men det känns ändå som om en bryter mot reglerna när det passerat 15:e april.
Så mitt förslag är: Byt sista vinterdäck-dagen till 30:e April istället.
 
 
En annan bilrelaterad, men dock onödig, fakta är att jag precis kom på att jag haft körkort i exakt 14 år idag.
Det är fjorton år sedan jag klarade uppkörningen, den där vackra dagen i April 2003.
Faktiskt så var det exakt lika fint väder då som det är idag (i alla fall just nu, i skrivande stund). Blå himmel, sol och helt snöfria samt torra vägar.
14 år... Kan man kalla mig "experienced driver" nu då? ;-)
Å andra sidan kan jag säga som så också... att de barn som föddes när jag tog körkort får börja övningsköra själva om två år. Är det dags för mig att börja känna mig gammal snart? ;-P
10 saker bara vänsterhänta förstår
 
Jag är vänsterhänt.
Som vi alla vet är det en minoritet av befolkningen som har vänster hand som den dominanta.
Resten av världen är högerhänt.
Finns det någon av er som också är vänsterhänt, eller är ni allihopa högerhänta?
Om det finns någon mer vänsterhänt person som kikar in här känner ni kanske förmodligen till de problem jag skriver om i detta inlägg...
Problem med vardagliga ting och företeelser som högerhänta typ aldrig behöver tänka på, men som vi vänsterhänta brottas med hela tiden. Eller "brottas" låter väl kanske en aning dramatiskt, men jag försöker mest bara formulera mig på ett hyfsat sätt ;-)
 
 
--------------------------
 
Här kommer i alla fall 10 saker från vardagen som vi vänsterhänta känner igen...
 
 
 
1. Vi kan inte använda vanliga blyertspennor.
Nej, det är helt enkelt ingen idé. Blyertspennor går inte att använda om en är vänsterhänt.
Att skriva med sådana betyder två saker...
1 - Att hela sidan på handen blir alldeles mörkgrå, eller om en skrivit mycket; svart.
2 - Att allt man skrivit på pappret blir alldeles utsuddat, eftersom handen dras över pappret hela tiden en skriver.
Detta minns jag var extra jobbigt när jag gick i skolan. Vet inte hur det är nu, men då fick vi inte använda bläckpennor. I alla fall inte i grundskolan.
Och jag minns att i mellanstadiet (alltså 4:an-6:an) skulle vi alltid skriva en s.k. "kladd" först, för att sedan renskriva texten innan vi lämnade in den. Men det hjälpte ju inte direkt för min del, då verktyget var en blyertspenna. Mina renskrivna texter hade ju fortfarande det där gråa, utsuddade över sig då jag var vänsterhänt...
 
 
2. Problemet när det bara finns högersaxar tillgängliga.
Speciellt om saxarna var sådana där till och med handtaget var utformat för att den skulle ligga så skönt som möjligt i handen. Alltså de som har som typ en "vinge" som går ut från handtaget. Hoppas ni förstår vilka jag menar :-) Fiskars-saxar ser ut så.
De ÄR ju väldigt sköna att klippa med OM man använder rätt sax för handen!
Att använda motsatt sax (alltså t.ex. en högersax för en vänsterhänt) när det gäller just dem ÄR en PLÅGA!
Det gör ont och det bildas djupa märken i tummen. Det känner ni säkert igen om ni någon gång använt en sådan sax till fel hand.
 
Och visst, det brukar ändå ofta finnas både höger -och vänstersaxar. Dock, om det finns tio saxar sammanlagt på ett ställe, så finns det allt som oftast 9 höger och 1 vänster.
Och OM det bara finns en typ av sax så är det alltid en höger.
Den mesta befolkningen ÄR högerhänta. I get it. Men ÄR man vänsterhänt är det ett problem.
 
3. Multiplikationsstenciler när en gick i skolan.
Jag vet inte om det bara var vi som hade sådana, men när jag gick i låg -och mellanstadiet hade vi en viss typ av stencil för att träna upp multiplikationstabellerna (gångertabellerna).
 
De såg ut som så, att talen stod i en lodrät stapel på vänster sida av pappret.
Sedan var det typ 6-7 lodräta staplar bredvid, till höger. De var tomma, och en skulle alltså skriva svaren där.
Man började med spalten längst till höger.
När den var klar vek man hela den spalten bakåt, så att man inte såg den.
Sedan fortsatte man med nästa stapel, tills alla var ifyllda. Pappret såg ut som ett dragspel när man var helt färdig.
Varje stapel skulle dessutom göras på tid, för att en skulle träna upp tempot i huvudräkningen.
 
Och för en vänsterhänt betydde det att en alltid fick aningen längre tid än en högerhänt, eftersom en var tvungen att hela tiden lyfta handen för att se vilket tal det var.
Tror faktiskt att det ibland fanns spegelvända sådana stenciler också, men oftast fick man de som ultimat var gjort för högerhänta.
 
4. Fylla i/skriva på papper som sitter i en pärm.
Hittade denna punkt när jag googlade runt lite och måste bara ta med den! Klockrent.
Speciellt om det är en s.k. gaffelpärm.
 
5. Använda simpla köksredskap som t.ex. en vanlig konservöppnare.
Vänsterhänta blir ändå lysande på att hitta vägar att använda saker på, men det blir trots allt väldigt "bakvänt" och krångligare när prylen gjorts för högerhänta.
Med "vanlig" konservöppnare menar jag en sådan liten klassisk "manuell" sak.
De där större, klumpigare med typ ett vred försöker jag mig inte ens på. Någon enstaka gång tror jag att jag försökt, men jag får aldrig ett tillräckligt grepp om burken för att kunna öppna den när jag tvingas använda fel hand.
 
6. Att aldrig få en jämntjock skiva när man skivar bröd.
Klassiskt vänsterhandsproblem! Och störande!
Att skiva t.ex. en limpskiva betyder att en ALDRIG får en jämntjock skiva om en är vänsterhänt.
Det börjar alltid bra. Högst upp blir tjockleken perfekt. Men någonstans strax söder om mitten börjar kniven dra "inåt", och botten blir dubbelt så tjock som toppen. Och så blir det hur mycket en än försöker vinkla kniven "utåt".
Eller i och för sig... inte hur mycket man än gör det. Vinklar en tillräckligt mycket blir botten istället trådstunn. Det finns inget mellanting.
 
7. Smöret på fel sida av smörkniven när en tar över den efter en högerhänt. ;-P
Okej, denna punkt skrev jag mest bara med lite glimten i ögat ;-) Självklart blir det så även tvärtom.
Ifall en vänsterhänt haft smörkniven först och en högerhänt tar över. Då är ju smöret på "fel" sida för hen.
Dock är ju trots allt de flesta högerhänta och därmed använder vänster sida av kniven...
Vänsterhänta använder höger sida.
 
8. Att skriva på en whiteboardtavla.
Där har vi å ena sidan samma problem som med blyertspennorna... att man hela tiden suddar ut det man skrivit.
Det andra jag tänkt på är att det är omöjligt att skriva i en rak linje på just en whiteboardtavla.
Men jag vet inte... kanske har högerhänta det problemet också?
Ni som använder höger hand - tycker ni det är lätt att skriva rakt på en sådan tavla?
 
 
9. Att lära sig något handarbete, t.ex. att sticka eller virka.
Ofta - i alla fall av min erfarenhet - blir det så att en ska lära sig sådant av en högerhänt, vilket resulterar i att det blir alldeles bakvänt. För båda parter.
Det blir krångligt för "läraren", som måste försöka tänka om.
Och det blir krångligt för "eleven", just eftersom det blir så bakvänt för läraren.
 
 
10. Örat/handtaget alltid på "fel" sida om muggen/måttet.
Ett litet i-landsproblem visserligen, men för att få ihop 10 punkter fick den vara med :-)
På muggar med en bild på (ej sådana med mönster runt hela) sitter ju handtaget allt som oftast till höger om bilden, alltså så att högerhänta får bilden, framsidan, mot sig.
Vänsterhänta får dricka från "baksidan" ;-)
 
När det gäller olika mått (typ litermått) så ser man oftast märkningen, alltså deciliterstrecken, om man håller måttet med höger hand.
Håller man det med vänster hand är det oftast den amerikanska skalan man ser, alltså cups och sådant, eftersom det brukar finnas båda skalorna på måtten man köper numera.
 
 
Slutligen måste jag bara få säga - men det är bara mina egna funderingar - att jag på något sätt tror att vänsterhänta blir skickligare på att träna upp att använda sin högra hand, än vad högerhänta blir på att använda vänster.
Vad tror ni?
Tror ni det kan vara så?
Eller tror ni det kan vara tvärtom? 
To Påskpynta or not to Påskpynta?
 
Bilderna i detta inlägg är några år gamla och föreställer kommunens påskpynt det året. Ville bara börja med att säga det, och att jag gillar påskpynt på det sättet (med tanke på vad inlägget kommer handla om). Det var helt enkelt för att inlägget inte skulle bli bildlöst.
 
Det var en sak jag kom att filosofera över för någon vecka sedan, och tänkte att det kunde bli ett bra blogginlägg. Dock har jag glömt bort det av och till sedan dess, och de gånger jag kommit ihåg har det inte blivit av att sätta mig ner och skapa inlägget.
Men nu ska jag sluta förbabbla så mycket...
 
Det jag tänkte på var i alla fall det här med påsken och just påskpyssel.
När det kommer till julen är jag ju, som ni vet vid det här laget, en julälskare. Jag pyntar upp till första advent och vill gärna ha så mycket pynt som möjligt så länge som möjligt.
Påsken... det är dock en annan femma.
Vet att jag vid något tillfälle haft typ en eller två prydnadstuppar (eller liknande) men det var inte ens varje år de åkte fram.
Jag har aldrig haft speciella påskgardiner.
Jag har liksom, faktiskt, aldrig pyntat till påsk.
 
Kan visserligen tycka det ser härligt och vårigt ut med hem som är just påskpyntade, men samtidigt måste jag personligen säga att jag tycker det känns lite onödigt.
Julen är ju faktiskt typ en månad lång.
Påsken är fyra (4) dagar.
Det finns dessutom ingen tid som liksom "leder upp" till påsken (som advent i december).
Det är de fyra dagarna, varken mer eller mindre. Eller tja... egentligen mindre... Är man inte religiös kan man ju egentligen säga att man oftast bara uppmärksammar Påskaftonen, alltså lördagen.
Sen är det över.
Tycker tyvärr inte det känns så värt det att dra fram en massa gult pynt.

Dessutom är jag ju fortfarande så inne i min declutteringperiod, och har fått undan så otroligt mycket av mina ägodelar. Så jag vill helt enkelt inte köpa och dra fram en massa nytt bara för några dagar.
För mig räcker det gott och väl att titta på det pynt som kommunen brukar sätta upp här i stan :-)
 
Så för min del blir det not to Påskpynta :-)
 
 
Hur är det med Dig? Brukar du påskpynta?
Eller tycker du det känns onödigt?
Vill bara säga att naturligtvis finns inga rätt eller fel. Vi är alla olika, och vi gillar olika.
Ställde bara frågorna då jag tänkte det kunde vara roligt att höra vad mina läsare/besökare tycker :-)
Internationella kvinnodagen
Idag, den 8:e mars, har det varit (eller ÄR tekniskt sett två timmar till) Internationella kvinnodagen.
Jag tycker vi alla borde ta en liten stund och faktiskt reflektera över vad våra medsystrar i historien faktiskt gjort för oss.
ALLT som vi idag tar för givet har de ju faktiskt en gång i tiden slagits för.
De slogs för VÅRA rättigheter!
De slogs för att kommande generationer (dvs. vi idag) skulle få uppleva jämställdhet.
Det var DE som drog det allra tyngsta lasset i denna kamp, och det är VI som fick skörda frukterna av den kampen.
Vi kämpar fortfarande, och kommer förmodligen att få göra det under en lång tid.
Men DE människorna, de som levde och kämpade då, är värda vår yttersta respekt.
Vi kämpar på i en tid då vi HAR alla dessa saker, som vi tar för givna.
De kvinnorna, för länge sedan, hade ingenting. De kämpade under en tid då de inte var värda något. De kämpade för jämställdhet i en tid då kvinnan ansågs vara en ägodel. Mannens personliga ägodel.
 
Jag vill bara säga: Hatten av till alla dessa kvinnor. Det är tack vare Er som jag kan leva det liv jag vill idag!
Vi får aldrig sluta kämpa för jämställdhet och allas lika värde!
 
 
* * * * * * *
 
1845 – Kvinnor har rätt att ärva lika mycket som män, när någon dött.
1846 – Kvinnor får syssla med hantverk och handel.
1858 – Ogifta kvinnor kan bli myndiga när de fyller 25 år. Gifter de sig blir de däremot omyndiga igen.
1864 – Män har inte längre rätt att slå sina fruar.
1873 – Kvinnor får ta examen, men inte när det gäller högre studier.
1884 – Ogifta kvinnor blir myndiga när de fyller 21, alltså samma ålder som män.

1901 – Kvinnor får vara lediga i 4 veckor när de fött barn (men de får ingen lön under tiden).
1912 – Kvinnodagen firades för första gången i Sverige.
1919 – Kvinnor i Sverige får allmän rösträtt.

1921 – Kvinnor får rösta för första gången i Sverige. Nu blir även gifta kvinnor myndiga när de fyller 21.
1922 – De fem första kvinnorna kommer in i riksdagen.
1927 – Statliga läroverk (skolor) öppnas för flickor.

1935 – Kvinnor får samma rätt till folkpension som män.
1938 – Det blir tillåtet med preventivmedel.
1939 – Kvinnor kan inte längre sparkas från sina jobb på grund av att de blivit gravida eller gift sig.

1947 – Kvinnor som är anställda av staten får rätt till lika mycket lön som männen. Barnbidraget införs.

1951 – Kvinnor får behålla sitt svenska medborgarskap även om de gifter sig med män som är utländska medborgare.
1955 – Arbetande kvinnor får tre månaders betald ledighet när de fött barn.
1958 – Kvinnor får rätt att bli präster.

1964 – P-pillret börjar användas i Sverige.
1965 – Det blir olagligt med våldtäkt inom äktenskap.

1970 – Barnomsorgen byggs ut på allvar med dagis och fritis. Samtidigt börjar skolorna att jobba aktivt med jämställdhet.
1975 – FN:s kvinnoår. En ny abortlag införs; kvinnor får själva bestämma om de ska göra abort fram till den 18:de veckan. De första kvinnojourerna startar.

1980 – Den statliga myndigheten Jämställdhetsombudsmannen (JämO) skapas och jämställdhetslagen stiftas.
1982 – All kvinnomisshandel blir brottslig, oavsett vart den utövas.
En ny namnlag införs; kvinnan och mannen får välja mellan bådas efternamn när de gifter sig.
1983 – Kvinnor kan söka alla yrken, även inom försvaret.
1987 – En ny särskild lag om sambors gemensamma hem stiftas. Den heter sambolagen.

1995 – Nyblivna pappor får en särskild pappamånad då de har rätt att vara lediga. Månaden kan inte överlåtas till mamman. Samkönade par kan ingå partnerskap.
1996 – Den första tjejjouren startar!
1998 – Lag om våld mot kvinnor stiftas. Könsstympning av kvinnor förbjuds.
1999 – Köp av sexuella tjänster förbjuds.
 
Källa
Norrländska, Sveländska och Götländska...
"Jag ska åka till Norrland."
"Jaha, du är från Norrland."
"Åh, jag älskar Norrländska."
 
Tre vanliga fraser en har stött på ett otal gånger om man bor i detta landets nordligaste delar.
Det finns även en till kommentar som jag personligen inte – faktiskt – har fått riktad mot mig, men som andra hört... (Namnet i exemplet är såklart påhittat).
"Åh, är du från Norrland! Jag känner Pelle Svensson från Umeå. Känner du (till) honom?"
 
 
Känner bara att jag måste få skriva av mig lite i den här frågan.
Inte för att det egentligen dykt upp något speciellt just idag, men jag kom bara att tänka på det när jag lät tankarna vandra fritt. Och det ÄR något jag brukar tänka mycket på varje gång halva landet klumpas ihop till en enda enhet.
Visst, vi som bor här kan ibland klumpa ihop allt söder om Norrland till "Södra Sverige" ibland också. Men inte i "allmänna" (hittade inget bättre ord) sammanhang.
Ska vi resa dit så säger vi inte "Jag ska till Södra Sverige". I alla fall jag säger namnet på staden eller platsen dit jag ska.
 
"Jag ska till Norrland nästa vecka."
Okej, det var väl... roligt. Men frasen säger ju faktiskt egentligen inte särskilt mycket.
Ska du till Gävle? Sundsvall? Östersund? Lycksele? Boden? Ammarnäs? Kiruna?
Det är gaaanska så många mil mellan Gävle och Kiruna -och båda två ligger i Norrland.
Från riktigt södra norrland kan man ju faktiskt göra dagsutflykter till Stockholm... Såå långt är det inte.
Ibland tycker jag det låter på människor som om de ska så högt upp i landet det bara går, och så förstår man efter ett tag att personen ska till Sundsvall.
Självklart ÄR det en bra bit om man bor långt söderut i landet.
MEN Sundsvall ligger ju faktiskt precis mitt i Sverige! Det är lika mycket Sverige under den staden som det är ovanför... Och som ni ser på kartan längst till höger så ligger just Sundsvall faktiskt i den södra delen av Norrland.
 
Ibland tycker jag också det känns (men det är bara en känsla) som om människor blandar ihop Norrland med Norrbotten. Norrbotten är ett landskap som ligger i Norra Norrland.
 
"Jaha, du är från Norrland."
Skriver inte lika mycket här, eftersom det liksom går in mycket i den tidigare texten.
Men även detta är en fras/fråga/ett konstaterande jag stött på ibland.
Och visserligen bor jag i Norrland. I den norra delen av vårt avlånga land.
Men om man endast skulle svara kort "ja" på den frågan skulle den ge ungefär lika mycket information som om frasen skulle låtit "Jaha, du är från Sverige."
Det ÄR skillnad på om man bor i Lappland/Norrbotten/Västerbotten eller om man bor i Gästrikland.
 
"Åh! Jag älskar Norrländska!"
Måste nog säga att detta är vad jag brukar störa mig mest på när det gäller frågan om Norrland.
Vad är norrlänska för dialekt?
Återigen; Norrland är stort. Halva Sverige stort. Alla här pratar inte likadant. Det finns inte en (1) dialekt som täcker halva Sverige.
Det är inte ens en dialekt per landskap.
Det finns ju typ hur många dialekter som helst inom samma landskap! Och därmed huuur många dialekter som helst i Norrland!
Det finns versioner av samma dialekt på en del platser. 
När människor i de södra delarna av landet "härmar" norrländska så är det Kalixmål som är mest likt.
Men det är inte "norrländska". Det är en Norrländsk Dialekt. Det är en av alla dialekter som existerar i Norrland.
Man pratar inte Kalixmål i Gävle... 
Det är som om man skulle säga att alla i Svealand pratar Stockholmska och kalla det "Sveländska".
Eller att alla i Götaland pratar Skånska, och kalla det "Götländska"...
Norrländska.Är.Inte.En.Dialekt!
 
------------------------------
Sista exemplet i introt tänker jag inte skriva något om, eftersom jag personligen inte stött på just den frågan/frasen.
Det känns bara som en skaka-på-huvudet-grej.
Den största delen av befolkningen bor naturligtvis i landets södra delar, eftersom det är där de största städerna finns. Men det betyder ju inte att Norrland blir en alla-känner-alla-plats.
Som sagt; Norrland är STORT. Stort till ytan, och det bor ändå väldigt mycket människor här, både i större städer och mindre byar. Själv har jag bara besökt en bråkdel av alla städer här uppe. Och i inlandet har jag knappt varit...
-------------------------------
 
Ett stort Tack för att jag fick skriva av mig lite :-)
Och kom ihåg; Norrland är inte EN enda enhet och norrlänska är ingen dialekt.
Post-decluttering – 4 månader efteråt
 
Ni som följt mig ett tag kommer kanske ihåg att jag i höstas fastnade för det här med decluttering, alltså typ "utrensning" på ren svenska. Jag gillar dock ordet "decluttering" och tycker det passar så bra, därför kommer jag att använda mig av det även om det låter löjligt då jag skriver på svenska.
Med hull och hår satte jag igång och rensade ut typ 65% av allt jag ägde, och för en borderline hoarder som mig var detta ett stort steg.
Ni som följer mig på Instagram och Facebook kommer kanske ihåg kavalkaderna av nostalgigrejer jag publicerade där under en period ;-)
Känner fortfarande att jag inte riktigt är färdig med utrensningsprocessen, då det till viss del fortfarande känns "cluttered" här hemma. Det finns fler saker jag skulle vilja rensa ut, men det får ta den tid det tar. Det måste få ta den tid det tar :-)
 
Idag tänkte jag i alla fall skriva lite om mina reflektioner såhär ungefär fyra månader efteråt.
Har jag ångrat något?
Har jag saknat något?
Har jag ersatt sakerna med något annat?
 
Måste ju faktiskt erkänna att jag gick helt bananas med min decluttering när jag var som mest inne i det. Jag slängde (slängde i detta fall betyder även skänkte bort) till och med saker som jag var osäker på om jag verkligen ville slänga. Men jag hade på mig nostalgiskyddslapparna och verkligen gav bort allting som jag inte använt på länge, eller aldrig använt sedan jag flyttade hemifrån.
Jag hittade till exempel en potatispress jag köpte för typ 8 år sedan "OM jag någon gång skulle behöva en".
Den låg helt oanvänd längst in i ett köksskåp... Den sålde jag på Facebook Köp&Sälj till någon som förhoppningsvis fått mer användning av den. Och jag blev en tjuga rikare ;-)
Självklart förstår jag att detta var väldigt riskabelt. Risken fanns ju naturligtvis att jag skulle ångra mig, och då skulle det vara för sent.
Dock ville jag verkligen inte längre vara fast i att vara en borderline hoarder. Jag kände mig så stressad av allt clutter hemma. Mycket clutter gör ju även att det känns stökigt även om man städat, och jag tror det var just DET som stressade mig mest.
Jag har länge älskat inredning, och de inspirationsbilder jag fastnar för på internet är just de med mycket ljusa, öppna ytor och sparsamt dekorerat. Less is more, liksom. Förutom till jul...
 
Har jag då ångrat något? Har jag saknat något av sakerna jag skänkt/slängt bort och önskat att de fått stanna?
Helt ärligt... Ett stort och klart Nej!
Det är till och med så att jag ibland blivit förvånad över hur lite jag faktiskt tänkt på alla saker jag inte längre äger. Faktiskt så har jag inte en enda gång ens tänkt på något av sakerna som fått gå vidare.
När de fanns i mina ägor hade jag glömt bort att jag hade dem, och när de väl var borta har jag inte saknat dem.
Kanske är det för att jag trots allt fortfarande är i förälskelsefasen av det här med decluttering, men det enda jag känner är bara hur fler och fler stenar lyfter från mina axlar desto fler saker jag gör mig av med.
 
Jag ÄLSKAR att ha det luftigt och tomt runt omkring mig, så har jag då ersatt sakerna med något annat?
Även här är svaret faktiskt nej.
Visst har jag varit frestad när jag varit i någon butik och sett t.ex. någon fin inredningsdetalj, typ snygga ljushållare eller prydnader. Men då har jag verkligen ställt mig två frågor:
 – Behöver jag verkligen det/den här?
 – Är detta något jag kommer att tröttna på efter typ tre månader?
Och oftast är svaret på första frågan "nej" och svaret på andra "ja", och det har slutat med att jag lagt tillbaka prylen i hyllan.
 
Helt ärligt är det också som om jag, på något sätt, har känt mig extra lycklig de senaste månaderna. Som om jag känner mig extra lycklig av att ha det så pass tomt och luftigt omkring mig.
Samlaren (hoarder=samlare) i mig skriker visserligen ibland, men det är något jag väljer att ignorera. Jag vill verkligen inte släppa fram hen igen. Jag vill inte gå tillbaka.
 
Detta inlägg skriver jag INTE för att tvinga på någon annan att rensa ut större delen av sitt hem. Vi är alla olika, och vi trivs med olika stilar. Vi ÄR unika individer, och betydelsen av ordet "unik" skulle ju rivas sönder om vi alla var exakt likadana.
Enda anledningen till att jag skriver inlägget är som sagt att göra en liten uppföljning av hur det ser ut just nu, eftersom det trots allt var en sådan stor omställning i mitt liv.
 
Vad trivs du bäst med -mycket dekorationer/saker runt omkring dig, eller mer minimalistiskt?
Är du en väldigt nostalgisk person, eller har du lätt att göra dig av med saker?
 
Om det finns någon som fortfarande är kvar här efter den här långa texten vill jag bara säga: Tack för att ni ville läsa :-)
Och till er allihopa: Ha en fin dag, så ses vi i nästa inlägg!
Att ta sig ur en bubbla
 
Blyghet.
Vi kan alla ibland känna oss lite blyga, t.ex. när vi står inför nya situationer.
Men blyghet kan också gå så långt att det blir ett handikapp.
Ett socialt handikapp.
 
Eftersom vi skapat ett samhälle som bygger på att vi själva ska ta för oss av de möjligheterna som finns, så har vi ett samhälle som bygger på normen att ALLA är utåtriktade människor.
Därför är det inte så konstigt att vi som har blyghet som handikapp ofta känner oss utanför; som om vi står på andra sidan fönsterrutan och tittar in, med en enda önskan -att passa in med alla de andra.
 
Här vill jag passa på att också meddela att extrem blyghet är ungefär som med depression; det går inte bara att "rycka upp sig". Att "bara stålsätta sig och ta kontakt med andra människor" går helt enkelt inte.
Det har hänt, när jag försökt "bryta mig in i ett samtal", att min mun öppnats men inget ljud kommit över läpparna.
Känslan är exakt som om en stor potatis stannat halvvägs ner i halsen.
Hur medveten en än är att man INTE kommer göra bort sig, så finns ändå rädslan där. Den går helt enkelt inte att tänka bort, oavsett hur mycket en försöker eller hur ologisk den än må vara.
Det är som med rädslor för allt annat; man vet att det logiskt inte är något att vara rädd för. Men man kommer inte över den där högsta tröskeln.
 
Jag kan inte säga hur många gånger jag innerligt önskat att jag verkligen vågat ge mig in i ett samtal eller en diskussion, men jag har inte fått fram ett enda ljud. Istället har jag stått ett steg bakom/ i utkanten av gruppen och bara lyssnat.
"Tvång" gör det inte heller bättre, eller lättare.
Till exempel att en måste ta kontakt med den och den. För någon som vill hjälpa en person med sin blyghet kanske det kan verka som en bra idé att sätta lite "press". Och i vissa fall kan det kanske fungera.
Men jag kan bara skriva utifrån mina egna erfarenheter, och det går inte att hoppa över steg i den här processen.
Man måste börja i liten skala, och man måste förstå att det kommer att ta lång tid.
I mitt fall har det tagit flera år sedan jag aktivt började jobba på detta, och jag är fortfarande inte i mål.
 
För den utåtriktade är detta förmodligen svårt att greppa. Inget konstigt med det, eftersom en sådan person inte har några problem i kontakten med andra människor.
Det är ofta de personerna som säger/anser att "det är väl bara att göra det och det..."
Men nej; det ÄR inte så bara om man nått graden av handikappande blyghet.
 
Jag har däremot inte social fobi.
Jag får inte panik i offentliga sammanhang, inte ens när min blyghet var som värst.
Jag vill bara påpeka detta eftersom jag verkligen inte vill nedvärdera de som lider av social fobi genom att säga att det är samma sak som att "vara lite blyg".
Lider man av handikappande blyghet kan man naturligtvis även ha social fobi också, men det hänger inte nödvändigtvis ihop...
 
JAG lider inte av social fobi. Tack och lov!
MEN jag vet hur det är att vara så blyg att en blir socialt handikappad.
Jag vet t.ex. hur det är att vara arbetssökande när man lider av extrem blyghet. När man hela tiden hör att man ska vara aktiv och påstridig när det gäller att kontakta företag, men att det blir en ren och skär plåga när man verkligen inte vågar ta kontakt med nya människor.
 
Vändningen i mitt liv kom när jag började på Repris för några år sedan; 2011 för att vara mer exakt.
Där fick jag verkligen ta allting i min egen takt och börja i liten skala. Jag var också omgiven av så trevliga människor vid den tidpunkten, vilket också är en viktig faktor.
På den arbetsplatsen stannade jag till 2013, och då jag fick en sådan pass bra start så har det bara gått uppåt sedan dess. Det har bara gått bättre och bättre.
 
Blyghet går också ofta hand i hand med självförtroende.
Är man riktigt blyg har man ofta också ganska dåligt självförtroende, och mitt låg på botten...
Därför är även det något jag försökt träna upp; och ju bättre det blivit desto bättre har blygheten blivit.
Jag har fortfarande en bra bit kvar – kommer nog aldrig att bli 100% utåtriktad – men jag har fått en del reaktioner de senaste åren som verkligen ger en boost.
Personer jag träffat när jag varit som blygast och sedan träffat igen nu när det blivit bättre, har faktiskt reagerat på skillnaden. Och vissa jag träffat har blivit förvånade när jag berättat om hur blyg jag varit, eftersom blyg inte var deras första intryck.
Detta känns så bra, just eftersom detta är en så långsam process. Faktiskt så pass långsam att jag knappt själv märker av skillnaden.
 
Den här, otroligt långa, texten skriver jag inte för att någon ska tycka synd om mig eller så.
Det är mer så att jag vill förklara hur det är att faktiskt vara så blyg att det blir ett handikapp.
Och att det, även om det tar lååång tid, faktiskt finns hopp. Även om det tar lång tid går det träna upp sig själv  psykiskt. Speciellt om man hamnar bland "rätt sorts" människor; med andra ord människor som hjälper och stöttar och tror på en.
 
Det kommer, mest troligt, att kännas som om ditt liv börjat mycket senare än alla jämnåriga. Och när blygheten börjar släppa kan det också kännas som om du missat hela ungdomen eftersom du inte vågade göra något.
MEN det viktigaste är då att se framåt.
Det förflutna kan man inte göra något åt, och det bästa man kan göra är att släppa taget. För mig tog det tid, men när jag väl släppte greppet om min tonårstid kändes det som en befrielse.
Det är framtiden vi kan påverka.
Vi formas av vårt förflutna, men det betyder inte att vi måste låta det förflutna bestämma vår framtid.
Lördagsgodis och oskuldsläsk
Igår och idag publicerade min bloggvän Annika inlägg på det nostalgiska temat, vilket är något som ALLTID väcker mitt intresse. Jag älskar ju, som ni vet, nostalgi.
Igår handlade hennes inlägg i alla fall om mat från barndomen. Idag blev det en fortsättning med nostalgiskt godis, och det var när jag började skriva min kommentar till det inlägget som min hjärna verkligen började arbeta för högtryckt.
Så detta inlägg är inspirerat av hennes, men då med mina egna minnen :-)
 
 
* * * * *
 
 
TABLETTASKAR
 
 
Vi kan börja med tablettaskar. Det är nog något som har funnits i... alla tider, höll jag på att säga. Storleksmässigt är de ju trots allt bra för barn, då de är ganska små (men ändå tillräckligt stora, om ni förstår hur jag tänker).
Finns väl egentligen inte så mycket att säga om dessa. Det är helt enkelt de askar jag minns från min barndom. Tyckte att Smurf (framförallt den med Smurfina) och Skurt var godast.
Har det för att det fanns en röd "Elefant"-ask också. Kommer inte ihåg vilken smak det var, men om jag minns rätt så gillade jag den röda bättre.
 
 
DENNIS LÖRDAGSGODIS
Tyvärr har jag ingen bild till denna underrubrik, eftersom jag inte hittat det någonstans.
Men när det kommer till sådana färdigmixade lördagsgodispåsar så var det min favorit. Den var förmodligen billigast också, då det alltid var just Dennispåsar som delades ut på t.ex. julfester och så i skolan ;-)
Dennisasken i bilden här ovanför var bland annat en av sakerna i denna påse, och innehållet i den finns faktiskt fortfarande kvar, men i lösviktshyllan. Det är dessa små olikfärgade "pluppar" med fruktsmak. 
 
Av de lördagsgodispåsar som fanns då är det nog bara en som finns kvar idag, och det är Tom&Jerry-påsarna.
Kanske Palle Kuling också, men är inte säker. Det är ju rätt många år sedan jag köpte denna typ av godispåsar...
 
 
ÄR DET HÄR GODIS-GODIS?
 
 
Något som fanns på 90-talet (kanske även på 80-talet och början av 2000-talet?) var godis med mycket annorlunda namn. Hörde man bara namnet funderade man förmodligen på om det verkligen var godis... Det gjorde säkert de vuxna i alla fall ;-)
Ord som Kisseblöjor, Skurtrasor o.s.v. känns ju rent spontant inte som det första man tänker på när man tänker på godis. Only children of the 80´s and 90´s does that... ;-P
 
 
DIVERSE
 
 
Pollypåsen tog jag med bara för att jag hittade en bild med det gamla utseendet. Finns det någon mer som kommer ihåg när de såg ut så?
Bugg... Jag har aldrig varit något stort fan av tuggummi. Inte heller av klubbor, eller överhuvudtaget godis man har i munnen under ett längre tag. Men jag minns att jag ibland köpte dem ändå, då de kostade 50 öre/st.
Kunde inte låta bli, men fick plötsligt upp en replik ur Tre kronor i huvudet... När Abby säger till Taggen: "5 spänn... är ju 10 Bugg" ;-P
Dumleklubbor... Jag vet att jag nyss sagt att jag inte gillade/gillar klubbor, men just Dumleklubbor gillade jag. Kanske för att de inte riktigt är "som andra klubbor". De tog/tar inte lika lång tid att äta upp.
Nu kanske dessa finns kvar än; det är inte något jag brukar titta efter i butikshyllorna. Men det hör till nostalgigodis för mig.
 
Den sista bilden i detta kollage handlar egentligen inte om vilken smak det är på chokladen. Faktiskt så minns jag inte just den här smaken.
Nostalgin ligger närmare i själva förpackningen. Någon mer som kommer ihåg Marabouförpackningarna innan det blev dagens plastomslag? Det var pappersförpackningar med silverfärgad insida.
Det är verkligen nostalgi, och jag önskar faktiskt att Marabou kunde ta tillbaka det! :-)
 
 
GLASSAR SOM HEMGLASS OCH GB GÄRNA FÅR TA TILLBAKA!!!
 
 
Låter bilden tala för sig själv.
 
 
NOSTALGI I FLYTANDE FORM
 
 
Flinta-läsk - Den här hade jag helt, totalt, glömt bort. Det var när jag av en slump snubblade över bilden här på internet som jag faktiskt har ett svagt minne av de här burkarna. Smaken minns jag däremot inget av, men enligt bloggen där jag hittade dem var det passionsfrukt.
Sunkist i trekantig tetra - Det här är nostalgi från när jag var riktigt liten. Tror jag minns dem från 80-talet, så jag var alltså yngre än 6 år.
Festis i GLASflaska - Festis finns ju fortfarande, och har funnits före min tid (som jag förstått det) men just här sitter nostalgin i att flaskorna såg ut precis som på bilden här i kollaget.
Vira blåtira - Läsk med läskigt blå färg som även färgade tungan blå när man drack den. Denna läsk tyckte jag INTE om dock! Även här vet jag att Vira blåtira fortfarande säljs, i alla fall till och från. Men som sagt; nostalgi för min del.
SHIO läsk - Varför kan de inte ta tillbaka den här??? Kan inte riktigt exakt "återskapa" smaken i minnet, men jag har det för att den smakade väldigt friskt. Plus att jag minns att SHIO Lime var mammas favorit, och hon är ingen läskdrickare i vanliga fall.
.
.
.
Och när vi ändå är igång kan vi väl ändå ta en sekund att prata om sista nostalgidrycken på mitt kollage...
Vad sjutton är det för tankar som flyger genom huvudet på en människa när hen kommer på tanken att kalla en läsk för Virgin och sen (för att liksom spä på alltihop) utforma flaskan likt konturerna av en kvinnokropp???
Smaken var det inget fel på; jag vill minnas att det var en god läsk. Men ändå...
Såhär när man ser på allt i backspegeln; vem var det som kom på hela konceptet?
 
 
* * * * *
 
 
Det blev ett ganska rejält nostalgiinlägg såhär på fredagkvällen, men som sagt så älskar jag verkligen nostalgi och kan sjunka hur djupt som helst i ämnet.
Så ett stort Tack till Annika för inspirationen!
Och TACK till ALLA mina läsare som finns kvar här på bloggen trots mina perioder med sviktande bloggning :-D
 
 
* * * * *
Jag vet att jag inte länkat till var jag hittat alla bilder i dessa kollage.
Men jag hittade småbilder utspritt typ överallt, så om någon ser sin
bild här får ni väl säga till så tar jag bort den. 
Tidigare inlägg