Lifestyle Photographer Erica Pettersson
Follow
"Smaken är som baken"...
 
En upphör aldrig att förvånas över sig själv, speciellt när det gäller smaklökarna...
Det finns egentligen ganska mycket som jag aldrig tyckt om tidigare, som jag gillar numera. Självklart kan ju smaken ändras, speciellt från att en går från barn till vuxen. Men ändå; jag finner det fascinerande.
Till exempel det att jag avskydde skolmaten när jag själv gick i skolan (tyckte om typ 2 rätter). Men numera gillar jag de flesta rätter. Så antingen har min smak förändrats ordentligt, eller så har skolmaten blivit hundra gånger bättre sedan jag gick i skolan.
Och ska jag vara ärlig så tror jag det är en kombination. Jag tycker helt ärligt att skolmaten är Riktigt BRA idag!
 
En sak som jag alldeles nyligen reflekterat över gäller godiset på bilden.
Jag har aldrig någonsin tyckt om surt godis, och speciellt inte dessa. Men av någon anledning smakade jag en för bara någon vecka sedan, och sedan dess är det typ det enda godiset jag äter...
Vem vet, kanske är det dags att smaka lakrits snart igen ;-P
 
Hur är det med er?
Finns det något ni avskytt tidigare i livet, men som ni helt plötsligt börjat tycka om?
Why am I so obsessed with success?
Jag vill bara skriva några rader, vilka jag egentligen borde ha skrivit för lääänge sedan. Men det har helt enkelt inte blivit av, och ska jag vara ärlig har jag inte riktigt haft koll på anledningen till allt detta förrän för bara någon dag sedan. Vet att det låter luddigt, men jag kommer förklara. 

Ni har säkert (förmodligen) märkt att det känns som om jag är väldigt "låst" på det här med att lyckas, framförallt inom typ sådant som sociala medier. Att jag egentligen är så mycket mer fixerad vid t.ex. statistik än en borde vara.
Och ska jag vara helt ärlig så stör det mig. Jag skulle ge mycket för att få vara mer lugn och inte bry mig så mycket om sådant.
För det ÄR ju naturligtvis så att statistiken inte spelar någon roll.
Det spelar ingen roll om en har 5 eller 500 eller 5000 eller 50000 läsare, så länge en bloggar för sin egen skull. För att en tycker det är roligt och när en har något kvalitativt att blogga om.
 
Men om jag vet detta; varför är jag då so obsessed with success?
Det är DET som jag funderat lite extra över den senaste tiden, och det enda jag kommer fram till är att det eventuellt kan handla om att jag alltid haft en dröm om att "göra något" i mitt liv.
Ända sedan jag var i tonåren har den allra största drömmen varit att få en egen familj, dvs barn. Jag har alltid önskat att jag skulle få 1-3 barn, och min hjärna har inte velat ge upp den drömmen.
MEN den bistra sanningen är ju trots allt den att jag kommer aldrig att få egna barn.
Jag har PCOS, jag är 33 år och jag har ju faktiskt inte hittat någon att bilda familj med än. Oddsen är ju inte direkt till min fördel, om en säger så...
Jag menar; folk i min ålder börjar ju ha barn i, jag vet inte... mellanstadieåldern vid det här laget.
Och faktiskt så tror jag att min hjärna nu, till slut, har accepterat detta. Hjärnan har accepterat det.
Men mitt hjärta har dock inte accepterat någonting, utan det känns som om det går i tusen bitar varje gång jag tänker på det.
MEN detta är inget tyck-synd-om-mig-inlägg: kände bara att jag var tvungen nämna det som en liten bakgrund till hur mina tankar går.
 
I alla fall... jag tror i alla fall det är den största anledningen till att jag verkligen vill lyckas inom något annat område.
Jag vill, när jag blir äldre, kunna säga att jag "gjort något annat med mitt liv än endast jobba, äta, sova".
Jag vill för en gångs skull vara den som faktiskt lyckas inom något område.
Och att det blivit just bloggen (sociala medier) jag tänker på är för att det har blivit lite min grej.
Jag kan inte sjunga. Jag kan inte skådespela. Jag är ingen storföretagartyp. Och så vidare.
Jag har ingen talang inom något sådant "klassiskt" område där en talangfull och viljestark människa har möjligheten att lyckas. (Visste inte riktigt hur jag skulle formulera den meningen.)
 
Jag tror det är DÄRFÖR som jag har sådana drömmar, hela tiden, gällande sociala medier.
Drömmar som ständigt är närvarande, trots att jag försöker jaga bort dem.
För att det är det enda jag har som det finns en liten skugga av en millimeters chans att det skulle kunna bli något av. Att JAG skulle kunna "bli något av". Kunna få lyckas med något annat i livet än som sagt bara äta-jobba-sova. Få möjligheten att kunna få säga "titta, till och med jag lyckades skapa något i mitt liv värt att berätta om/tänka tillbaka på. Jag blev någon mer än bara den där personen i bakgrunden som alltid bara pratade om en massa drömmar".
 
Ska jag vara helt ärlig så tror jag inte att dessa känslor hade varit lika starka om jag haft barn, eftersom det varit min högsta dröm. Mitt liv hade haft en annan mening. Nu kan en ju aldrig veta, men jag är ganska säker.
Men nu när det är som det är; nu när jag vet att jag ändå aldrig kommer att få en egen familj, så säger önskecellerna längst in i magen att jag så gärna skulle vilja uppnå någonting annat... någonting... Någonting.
 
Det är ingen ursäkt för alla dessa klagosångsinlägg jag brukar publicera på bloggen, men det är en förklaring till varför jag alltid verkar vara så fixerad vid statistik, läsarantal och kommentarer/feedback.
Och jag kände verkligen att jag faktiskt är skyldig er en förklaring.
 
 
Avslutningsvis vill jag bara säga till er... att jag verkligen uppskattar den lilla läsarskara jag har något enormt!  Jag älskar er alla som kikar in här och tar er tid att läsa och ge feedback på det jag lägger upp.
Ta hand om er <3
 
Kramar /Erica
 
Piteå blötast i Norrbotten i höst
 
Bilden är en printscreen från PT´s (Piteåtidningens) hemsida.
Också så är bilderna i artikeln inte från i höst, utan från 1997 respektive 2014. Men det ser en om en läser texten :-) 
 
Jag såg precis denna artikel på PT, och kunde inte låta bli att blogga om den...
Nu har jag i och för sig inte varit in specifikt på SMHI och bakgrundskollat, men det är ju ändå en faktaartikel... ;-)
Och jag måste få säga att det inte direkt förvånar mig. Inte för att jag vet "first hand" hur pass mycket det regnat i höst på andra orter, men här har det ju verkligen regnat HELA hösten!
Det har inte varit något sådant superskyfall, men det har regnat så gott som varje dag. Ibland flera dygn utan uppehåll.
Så deprimerande att verkligen få det svart på vitt, i siffror, att den här hösten verkligen regnat bort...!
 
Dessutom, som syns i slutet av artikeln, så har vi sannerligen rätten på vår sida att klaga på den här sommaren.
0-4 dagar med högsommarvärme! 0-4 dagar! På en hel sommar!
Deprimerande känns det ju också att sommartemperaturerna ändå klassas som "normala" i år.
Vad tusan?? Vid ett tillfälle i JULI hade vi ju så kallt som ynka 7 grader...!
 
En annan sak är att mitt minne inte brukar vara vad det borde, MEN jag har alltid sagt att hösten 2011 var den sämsta typ... ever!
Enligt mitt minne var det också en höst som regnade bort.
JAG.MINNS.RÄTT!!! (Läs vid den första röda pilen jag gjort).
 
Dock verkar ju sommaren 1997 typ ha gått till historien...
220mm regn i juli, varav 198mm under en enda dag!
Jag var nyss fyllda 13 år då, och jag kan inte säga att jag minns själva skyfallet. Eller att det var just 1997.
Det jag dock minns är själva översvämningarna efteråt, och att vägar spolats bort.
 

Så... avslutningsvis vill jag bara säga...
Om jag klagar mycket på vårt väder i år... så är det befogat.
 
 
Hur har hösten varit där Du bor? Regnig? Solig? Kall? Varm?
Har du något speciellt minne av något extremt oväder?
Det ultimata höstmyset
Jag älskar att resa.
ÄLSKAR det verkligen!
Tyvärr saknas ju oftast pengar, men fanns bara det i överflöd skulle jag förmodligen vara på resande fot mer än jag skulle vara hemma...

Ni som följt mig länge, och ni som känner mig, vet vid det här laget vilket som är min absolut högsta resedröm. Något jag drömt om i halva mitt liv; att åka till USA.
Men det finns faktiskt ett specifikt ställe jag alltid önskat att åka till. Något jag inte pratat om så mycket. Tror jag. Kanske.
Det är dock inom USA, så det är trots allt ihopkopplat med den drömmen. Men jag kan inte minnas att jag direkt pratat om det här specifikt förut.
.
.
Jag har alltid önskat att på hösten åka till den del av USA som kallas New England!
Jag ryser alltid av välbehag när jag ser bilder därifrån.
Jag tycker det är så vackert att jag får ont i hjärtat och blir alldeles knäsvag! True story.
Den känslan jag får när jag tittar på höstbilder därifrån är att det måste kännas som om en promenerar omkring i en sådan där löjligt perfekt amerikansk feelgood höst-julfilm.
 
 
Bara TITTA på alla dessa bilder (printscreen från en google bildsökning)!
Det är så vackert att jag får ont i ögonen (också)!
Att vandra omkring mitt i denna natur måste väl ändå vara det ultimata höstmyset!?!
Iklädd stickad mössa, stickade vantar och kanske en halsduk (beroende på hur kallt det är). Sådär så det blir nästan löjligt perfekt. Sådär så en känner att det är nästan för perfekt...
Och inte att förglömma... kameran i högsta beredskap, för att fånga allt det ljuvliga på bild.
 
 
Jag har ju själv tillbringat ett par veckor i ett otroligt fint höstland; när jag var till Belgien 2011.
Kameran (hade bara min 400D på den tiden) gick varm och efter 2 veckor kom jag hem med, jag tror, runt 2500 bilder...
Lägger in några bilder därifrån i detta inlägg, men här kan ni klicka om ni vill komma direkt till kategorin jag skapade för bilderna från Belgienresan.
 
MEN den resan går in på långa vägar att jämföra hur mycket jag vill åka på höstresa till NEW ENGLAND, USA!
Har ni något drömresmål ni skulle vilja åka till någon speciell årstid, t.ex. på hösten?
Skriv gärna :-)
 
Knowing when it´s time to quit...
 
Jag vet att jag skrivit detta förut. Många gånger. Och det har aldrig blivit någonting av det.
Men först så är ju min blogg till för att jag ska kunna skriva av mig då och då, och för det andra så ÄR det ju faktiskt så att jag älskar att blogga.
 
Som jag skrev för ett tag sedan har jag ju snart bloggat i tio år (i slutet av oktober för att vara exakt).
Och jag har faktiskt på allvar funderat över att sluta blogga när den dagen kommer. Har dock inte bestämt mig ännu.
Dessutom... det är ju just detta som jag sagt hur många gånger som helst. Men att det inte blivit av tidigare är helt ärligt för att jag ville nå 10-årsdagen.
Jag tror jag kan prata för ALLA oss bloggare när jag säger att feedbacken från läsare är en av de viktigaste sakerna för en blogg.
Naturligtvis är det allra viktigast att en tycker om att blogga; att en gör det för sin egen skull och att en skriver om vad en gillar. Men om vi ska vara helt och hållet ärliga så ÄR det inte så att alla bloggare vill ha läsare och feedback? Få känna att en når ut med sina texter och bilder.
Utan feedback/kommentarer/kommunikation stannar ens blogg till slut av.
Det senaste året... eller 2-3 åren... har jag haft nästan omänskligt många, och långa, blogguppehåll. Det kan gå flera veckor mellan blogginläggen för att jag inte har någon inspiration.
Sedan hittar jag några saker att blogga om, skriver 2-4 inlägg och sedan hamnar jag i torka igen. Det har ni garanterat märkt.
Och jag mår så dåligt av att ha sådan oregelbunden uppdatering; för jag ÄLSKAR ju som sagt att blogga och jag VILL ju verkligen blogga. Och jag vill inte blogga bara en massa nonsens hela tiden, bara för att. Därav alla uppehåll.
 
En annan orsak till att jag faktiskt inte lagt ner bloggen än är att jag trots allt är en person som hatar att ge upp. Jag kämpar oftast på och ger inte upp förrän jag absolut måste, men till och med då känns det jobbigt.
MEN nu när det närmar sig min 10-årsdag som bloggare funderar jag seriöst på att lägga ner denna blogg. Är något jag egentligen blundat för då jag inte ville att det skulle vara så, men den här bloggen har varit död länge.

Det är den blogg jag haft allra längst och den blogg jag känt allra mest för, vilket förmodligen är anledningen till att jag blundat för sanningen.
 
Jag har som tur är fortfarande lite tid på mig att fundera, men kanske börjar det vara dags att se sanningen i vitögat...
Inspirationsdödande med ett positivt slut
 
Behöver bara få skriva av mig lite.
 
Ni som följt min blogg under en tid kommer kanske ihåg att jag i våras gjorde en Bucket list med saker jag ville/tänkte göra under sommaren. En av dessa punkter var att "fota så att jag alltid skulle ha nytt material till bloggen".
Det gick ju... eh... sådär, kan en säga.
Snacka om att det varit ett oinspirerande sommarhalvår!
Och just nu känns det väl som om jag kan släppa bitterheten lite grann angående sommaren. Den är över, och vi kan inte göra någonting åt den. Detta inlägg tänker jag snarare på den här hösten...
 
När vi får en kass sommar kan jag tycka att vi borde få en fin höst, som kompensation.
Men neeeejdå...
Det har ju regnat precis hela september månad!! Mulet, grått, MÖRKT och regnigt!
Gode så oinspirerande för den fotointresserade!
Nog för att det går fota regndroppsbilder och sådant, men när en redan har typ hur många sådana bilder i sitt tidigare bildarkiv som helst känns det inte så kul att fota exakt likadana för miljonte gången...
 
Bilden i detta inlägg är en screenshot från väderrapporten imorse. Nu kan det ju ha hunnit ändrats sedan dess, men det var då jag kollade sist. Och som ni ser är det bara moln, moln, moln. Och ja just ja; lite mera moln!
I och för sig inget regn (tack och lov), men så länge det är mulet finns ju alltid risken för att det kommer regn också.
Måndag verkar det i alla fall finnas chans till sol, men som ni ser täpps det snabbt till, för att resten av veckan bli moln, moln, moln... igen.
Vilken tur i alla fall att vi inte ska kolla alltför mycket på långtidsprognoser. Det kan hinna ändras flera gånger innan det blir nästa vecka :-)
 
Däremot, om vi ska hitta något positivt i allt detta så är det ju att allt regn gör att hösten försenas lite.
Oktober brukar ju vanligtvis vara en månad då träden redan tappat sina blad, men nu i år tycker jag att det är ovanligt många träd som fortfarande är gröna. För att vara slutet på september :-)
Dessutom känner jag, och detta är verkligen positivt för mig, att jag numera faktiskt KAN klaga på hösten. Tidigare har jag inte kunnat det utan att nästan bli deprimerad på kuppen.
MEN nu uppväger mitt jobb allting. Även om jag är väldigt negativ till t.ex. vädret så riskerar jag inte att bli höstdeprimerad, eftersom jag älskar mitt jobb så mycket!
 
Och för att inte riskera att återgå till en negativ sprial så tänker jag avsluta detta inlägg nu när det trots allt tog en liten positiv vändning :-)
.
.
JAG.ÄLSKAR.MITT:JOBB!!!
Kyrkovalet??
 
Jag har ett problem. Eller problem och problem egentligen... Är nog mest förvirrad.
De flesta har väl inte missat att det varit en hel del om detta Kyrkovalet som (tydligen) är imorgon, söndag.
 
Trots att jag inte är vidare insatt i politik har jag alltid röstat när det varit dags för Riksdagsval. Jag hade även åldern inne när det var EMU-valet, vilket var ett av de första valen jag röstade i.
Men jag måste erkänna att jag aldrig röstat i något kyrkoval. Min kunskap inom detta ligger verkligen på minus, och då känns det som om det är bättre att inte rösta alls. Eller? Är det bättre att rösta "i blindo"?
 
Hur gör ni?
Är ni insatta och brukar rösta i kyrkovalet?
Ska ni rösta imorgon?
Det är som om denna kvällen aldrig hänt...
Ursäkta ett negativt kvällsinlägg, men jag har SÅ mycket frustration i mig just nu som måste få komma ut på ett eller annat sätt!
 
När jag kom hem idag såg jag verkligen fram emot kvällen, då jag precis varit och inhandlat en webbkamera och skulle få prova på att ha min första egna livestream på min Youtube-kanal.
Det gick bara fint att ladda ner och installera omkodaren (programmet en kör streamen genom), och kameran installerades precis som den skulle. Den fungerade i omkodningsprogrammet.
Jag lade ut på Instagram att jag tänkte köra en livestream på Youtube klockan 18, och då jag älskar allt som har med sociala medier att göra så kände jag mig förväntansfull. Har länge velat prova på just livestreaming; med andra ord att "sända direkt".
 
MEN...!
 
Är det en sak livet lär oss är det att ingenting får gå alltför smidigt. Någonsin.
Jag fick faktiskt igång livestreamen. Bilden fungerade, om än med en viss fördröjning.
.
.
MEN... det gick inte att höra ett ord vad jag sa! Hela tiden var det ett öronbedövande metalliskt brus över ljudet.
Efter ett tag fick jag till det så att det hördes (hyfsat) bra, men endast i två sekunder. Sedan blev det bara sämre och sämre, och till slut brusade det bara metalliskt igen.
Det var som om bilden och ljudet inte hängde ihop för fem öre.
Det var som om uppspelningen sände ut den första meningen jag sa, och sedan fortsatte att spela upp den meningen om och om igen, trots att jag fortsatte prata. Så det var som om alla ord jag sa spelades upp på samma gång, om ni förstår hur jag menar.
Därav gick det inte att urskilja vilka ord som var vad, och allting tillsammans med det där öronbedövande metalliska bruset...
 
VARFÖR kan ALDRIG något tekniskt fungera som det ska på en gång?
Varför måste det ALLTID strula??
VARFÖR måste den där jäkla Murphy´s lag ALLTID vara där och bry sig???
 
Efter tre timmar utan ett enda steg framåt gav jag upp.
Under dessa timmar hade jag hunnit publicera flera inlägg på Instagram, eftersom jag naturligtvis ville förklara varför det inte kom upp någon livestream som jag skrivit från början.
Men nu, efter dessa tre timmar plockade jag bort alla dessa inlägg, inklusive det första (där jag berättar om streamen).
 
Så... nu är det som om min fredagskväll aldrig hänt (på sätt och vis).
Men men. Sådant är livet, antar jag. Slicka såren och gå vidare.
 
 
OM DET FINNS NÅGON HÄR SOM VID NÅGOT TILLFÄLLE SÄNT LIVE PÅ YOUTUBE:
Fungerade det bra för er?
Vilken omkodare/omkodningsprogramvara använde/använder ni?
 
Kärleken övervinner allt
Jag känner mig lite filosofisk såhär på (sen)kvällskvisten. Därför tänkte jag bara skriva av mig lite funderingar jag haft till och från de senaste månaderna...
Ni får ursäkta om det blir lite flummigt; klockan är trots allt elva på kvällen. Egentligen skulle jag behöva gå och sova, men min hjärna började gå på högvarv så jag måste bara få lite av det "out of my system", så att säga ;-)


Det brukar ju sägas att...
Kärleken övervinner allt.
Störst av allt är kärleken.
Och så vidare...
 
Detta måste ju helt enkelt faktiskt vara sant.
Hur mycket hat och ondska det än finns i vår värld (och det är MYCKET!) så verkar det ju faktiskt som att kärleken och medmänskligheten faktiskt alltid är ÄNNU större!
Jag tycker kärleken verkar ha en ENORM motståndskraft gentemot hatet.
Jag tycker kärleken verkligen verkar kunna stå emot så gott som vad som helst! 
I detta inlägg pratar jag inte direkt om några specifika händelser, utan det är bara en massa osorterad filosofi direkt ur min kvällströtta hjärna.
Jag kan inte hjälpa att jag nästan får rysningar (på ett bra sätt) sådana gånger då jag ser prov på hur människor verkligen sluter samman och kämpar mot samma mål när det är något som verkligen blivit helt galet.
 
Och om en ser till historien.
Ibland kan jag inte stoppa tankarna från att vandra iväg och fundera lite över alla krig som utkämpats genom historien. Att det trots allt är de "goda" (om jag kallar sidorna "de goda" och "de onda") som brukat vinna, även om de typ allt som oftast haft sämre arméer än motståndarsidan.
Och frågan hur världen skulle ha sett ut om vissa krig skulle slutat på ett annat sätt?
Om en tar t.ex. krig som handlat om just medmänsklighet vs. avsaknad av medmänsklighet...
Tänk om Hitler vunnit andra världskriget?
Tänk om sydstaterna vunnit amerikanska inbördeskriget?
Hur skulle världen idag ha sett ut om något av det hänt? Hade det överhuvudtaget gått att leva på planeten jorden?
I dessa fall ÄR det ju faktiskt kärleken som segrat. Det var mänskligheten som vann.
 
Ondska reser sig ju tyvärr hela tiden, fortfarande och kommer tyvärr alltid att göra.
MEN jag tycker ändå att medmänskligheten verkar ha en sådan otrolig kämparanda. Kärleken har verkligen något som ondskan aldrig ens kommer att komma i närheten av!
Det ger mig hopp om vår framtid här på jorden.
.
.
.
Vi får aldrig sluta kämpa för medmänsklighet. Aldrig sluta kämpa för att trycka tillbaka allt hat som ständigt sprider sig över jorden. Numera snabbare än någonsin, då hela världen ständigt är uppkopplad och vi är bara ett knapptryck från allting på hela jorden. Typ.
Kärleken ÄR starkare än hatet! Och tillsammans tror jag på att vi kan fortsätta att bevisa det.
Vid många milstolpar genom historien HAR medmänskligheten faktiskt vunnit.
Snälla; låt det få fortsätta så! <3
 
 
Jag kanske tar bort det här inlägget senare. Eventuellt. Om jag känner imorgon att det gränsar till privat, då djupa, filosofiska tankar ju är väldigt privata. Men just nu fick fingrarna bara dansa över tangentbordet utan att tänka efter så mycket :-)
5 saker jag lärt mig under mina år som bloggare
 
Det känns helt sjukt, men i höst har jag faktiskt bloggat i 10 år.
10 ÅR! TIO ÅR. Ett helt decennium! 
Inte på just den här bloggen i och för sig, men jag har funnits med i bloggvärlden så länge. Jag har varit en bloggare i tio år. Min hjärna kan helt ärligt inte riktigt ta in det.
Det var hösten 2007 som en 23-årig Erica tog steget och startade sin allra första blogg. Då via blogspot (en portal jag för övrigt INTE gillade)!
 
Jag har hunnit med att se många bloggar komma och gå; utvecklas och avvecklas.
Jag har varit med om måååånga bloggtrender. Se dem under sina storhetstider, för att sedan se något annat ta vid.
Jag har varit med under stora förändringar i bloggvärlden, t.ex. här på min portal blogg.se. Ni som bloggar här kanske minns det enorma plattformsbytet för en herrans (okej, nu ska vi kanske inte överdriva ;-P) massa år sedan? När alla tusentals blogg.se-bloggar flyttades över till publishme, vilket var blogg.se´s nya "plattform" (eller vad det kallades?)
Och jag har tappat räkningen på hur många upplägg av startsidan (blogg.se) jag hunnit vara med om.
 
Tio år ÄR en lång tid. Mycket hinner sannerligen hända under den tiden. Speciellt i "the world of social media"...
Jag tänkte i alla fall här lista 5 saker jag lärt mig under mina 10 år i bloggvärlden.
Listan ska helst läsas med en nypa salt. Men ärligt talat ligger det ändå ett litet uns av sanning i påståendena...
.
.
.
.
Om inläggstexten är 10 rader räknas det som en lååång text, vilket resulterar i att de allra flesta inte ids läsa igenom den.
That makes this blogpost doomed, I guess... ;-P
 
Om du inte är 20 år (plus/minus 3-4 år), modell och/eller Stockholmsbo har din blogg alla odds emot sig. (Ung förälder kan också fungera.)
Om du inte uppfyller dessa krav; om du är äldre och/eller bor norr om... typ Uppsala, så kommer du ha svårt att hitta människor som vill stanna kvar på din blogg. Om din blogg inte är väldigt speciellt nischad eller om du skriver om något MYCKET speciellt.
 
Kommentera andras bloggar (även om du kommenterar relevant till deras inlägg) för att locka besökare/läsare fungerar INTE.
I alla fall inte enligt min erfarenhet efter tio år i denna värld.
 
Andra prylar utöver datorer, såsom t.ex. smartphones och surfplattor är bloggarens värsta fiende.
Låter kanske konstigt, men det är i alla fall min erfarenhet. Vad jag lärt mig genom att vistas i bloggvärlden är att det är ÄNNU svårare idag än det var för några år sedan att få kommentarer på sin blogg, och enligt min analys beror det på dessa saker som inte är "riktiga" datorer.
Det ÄR bökigare att skriva på det lilla tangentbordet i en smartphone än på ett riktigt tangentbord, vilket gör att de flesta hoppar över att kommentera.
Kanske - eventuellt - klickar folk på Gilla-knappen om en sådan finns, men det är inte garanterat.
 
En bild säger mer än tusen ord.
Det måste väl nästan vara som den gyllene regeln i bloggvärlden ;-)
Bilder är a och o på en blogg.
Håll texten kort och kompensera med bilder; helst i så bra kvalité som du bara kan.
 
 
Det finns säkert en massa fler saker jag lärt mig genom alla dessa år i bloggvärlden, men detta är vad jag kommer på för tillfället. Och det var ju bara fem saker jag tänkte att jag skulle lista... :-)
The curse of being left-handed

Det var inte sååå länge sedan jag gjorde ett blogginlägg om detta ämne, men hittade den här videon på YouTube och tyckte den var så klockren att jag måste lägga in den här på bloggen :-)
Allt stämmer i och för sig inte in på mig, då jag använder höger hand till en del saker.
Till exempel använder jag datamusen med höger hand.
Och eftersom vi här i Sverige inte har sådana skolbänkar där själva bordet "går ut" på sidan så att en kan vila armen så är det naturligtvis inget jag känner igen mig i.

Diagrammet i början av videon är däremot klockrent!! Vet inte hur många gånger jag fått "frågan", när någon sett att jag skriver med vänster hand; "Är du vänsterhänt!?!" ;-)


Det är ett i-landsproblem, men att vara vänsterhänt i en värld gjord för högerhänta är inte lätt ;-P
End of summer
 
Kan inte fatta att det redan är dags att skriva den meningen. Känns ju som det var alldeles nyss vi förberedde oss för skolavslutningar, midsommar, semester...
Och nu är allt över.
Jobbet har börjat om (inte för att jag direkt gråter över det ;-))
Augusti går mot sin avslutande del.
Alla aktiviteter som händer här under sommaren är över.
Och det värsta av allt...
NU är det MÖRKT igen på nätterna. Är det mulet börjar det mörkna typ 21:30, och mitt i natten är det helt mörkt. Och som ni alla vet så HATAR jag mörkret! Jag får bokstavligt talat panik när jag tänker på att det är ett helt år kvar innan det är midnattsljus igen.

Dessutom har vi ju inte direkt haft någon sommar i år, så det finns inte mycket att titta tillbaka på under de mörkaste vinterdagarna som står framför oss, om några månader.
Temperaturen har knappt tagit sig upp till 20 grader i sommar. Som mest har den legat på runt 14-17 grader.
Den har till och med varit ner till ynka 7 grader! 7 grader i JULI! Det är ju bara så fel som det kan bli!
Och augusti är ju en sådan mitt-emellan-månad. När sommaren är slut men hösten har inte riktigt börjat ännu. Ungefär som april; då vintern är slut men våren har inte börjat än.
Så om April kallas vårvinter, så kanske vi kan kalla Augusti för sommarhöst ;-)
 
Men men... Min filosofi är ju att se framåt, inte bakåt. Så det är väl dags att börja leva upp till det igen :-)
Det enda jag inte kan vara positivt inställd till är dock mörkret. Det går helt enkelt inte.
Så jag får väl helt enkelt försöka tänka på allt annat som är positivt, så kanske det tar ut mörkernegativiteten (is that even a word ;-P).
 
Detta inlägg blev betydligt längre än jag planerat. Men det är ju som vanligt, ni är väl förmodligen vana vid det numera ;-) Speciellt som det inte kommer inlägg sådär hemskt ofta.
Jag vill verkligen blogga oftare, men har aldrig någon bra inspiration. Har lite funderingar, men detta kommer upp i ett separat inlägg.
 
På återseende!
Ute på landet
 
Jag har alltid varit en person som helst bor i mer tätbebyggda områden, vilket säkert bottnar i att jag trots allt är mörkrädd. Jag vill ha grannar nära.
MEN de senaste, typ 6-7, åren har jag nästan börjat längta efter att prova på att bo på landet. Men bara på somrarna; och då är det ju ändå ljust dygnet runt.
Att komma ut på landet tycker jag ger en känsla av lugn som aldrig kan upplevas på samma sätt inne i stan, eller ens i ett villaområde. På landet är det som om hjärnan går in i ett sinnestillstånd av att vara totalt stressfri.

Dessa bilder är fotade i fredags i Bodsjön, strax utanför Svensbyn. Det är en plats där jag absolut skulle kunna på bo på somrarna :-)

Vad säger ni? Var skulle ni helst vilja bo om ni fick bestämma -utan att behöva tänka på ekonomi, jobb och sådant?
Skulle ni också vilja bo på landet? Året runt, eller bara på somrarna?
Eller är ni hellre stadsmänniskor?
Villakvartermänniskor?
Helt enkelt -vad är ert drömboende?
Alla födda 1997 och framåt har aldrig gått på Dagis!

Har denna text även på en annan blogg jag startat, men ville gärna lägga ut den här också, för chansen att nå ut till så många som möjligt.


Jag kom nyligen in, av en slump, på ett blogginlägg som handlade om det här med Dagis och Förskola. För jag vet inte vilken gång i ordningen. Har med jämna mellanrum hamnat på sådana inlägg i flera år, och trots att jag inte är så mycket för att ge mig in i bloggdiskussioner så kan jag inte låta bli när jag verkligen brinner för någonting.
Och detta ämne är ett sådant...
Däremot känner jag också att jag har så mycket jag vill få ur mig runt detta att ett eget blogginlägg i frågan kunde vara en bra idé. Istället för att bara skriva romanlånga kommentarer på andras bloggar...

Jag VET att de människor som är mest emot sådant här med största sannolikhet inte kommer att läsa denna text. Av någon anledning tycker jag det oftast är just de personerna som är mest emot något som inte ids läsa långa texter...
Men visa mig gärna att jag har fel känsla. Jag hoppas ni vill ta er tid att läsa...


Det är ju, och har länge varit, ett hett ämne det här om en ska säga Förskola eller Dagis till verksamheten som finns för våra barn mellan 1 och 5 år.
Det finns så skrämmande många som himlar med ögonen och bara tycker en är ordryttare när en påpekar att det inte heter Dagis längre. Utan att det heter Förskola.
"Jobbiga PK-människor" muttras det hela tiden.
Men i det här fallet handlar det inte om ord som är politiskt korrekta eller inte.
Om det varit så att det endast var namnet på verksamheten som ändrats, så hade jag inte brytt mig om folk sa förskola eller dagis. Då hade det inte spelat någon roll, för verksamheten hade varit densamma.

MEN nu är det inte så!
Det är inte samma verksamhet.
Dagis, eller Daghem som det ju egentligen hette, existerar inte längre. Och det är inte ens något nytt påfund; så att en kan tänka att vi bara behöver lite tid för att vänja oss... Dagis har tekniskt sett inte existerat på 20 år! Hur mycket tid behöver vi?
En hel generation har hunnit växa upp under den tiden det varit Förskola.

Alla ni som är födda 1998 eller senare: Dagis har inte funnits under hela er livstid.

Daghem/Dagis
var egentligen bara ren och skär barnpassning. Dagis hade ingen läroplan (inga styrdokument) de var tvungna att hålla sig till. "15-timmars" fanns inte. Barnen fick inte ha en dagisplats om föräldrarna/någon av föräldrarna var arbetslös eller föräldraledig med syskon. Det var för att Dagis var ren och skär barnpassning, och ENDAST till för när föräldrarna förvärvsarbetade.

Förskolan är en pedagogisk verksamhet. De har ett eget styrdokument/läroplan från SKOLVERKET som de måste förhålla sig till. Det som görs i förskolan ska alltid kunna förankras i Läroplanen.
Lpfö98 heter förskolans läroplan. Förkortningen står för LäroPlan för rskolan och 98 för att den infördes 1998.
Det var alltså då som Dagis upphörde att existera och det blev Förskola istället.
Kuriosa: Läroplanen som används idag heter "Lpfö98 reviderad 2010", vilket naturligtvis betyder att den uppdaterades 2010. Just för att den var så gammal att den behövde uppdateras!

Så igen: Tekniskt kan jag säga att alla människor som är födda 1997 och framåt har aldrig gått på Dagis.
De/ni som föddes 1997 började ju inom barnomsorgen vid 1 års ålder, alltså 1998, alltså från det året då Förskolan infördes. Det är 20 år sedan.

Så till er som säger "Larvigt. Jag har då alltid sagt Dagis, det har alltid hetat Dagis och jag kommer då att fortsätta säga Dagis"....
Då utgår jag från att ni säger Folkskola istället för Grundskola också.
Och Realskola istället för Gymnasieskola.


Och om vi ska prata "vad det aaaalltid har hetat", så kan vi ju lika gärna strunta i att säga Dagis också.
Det var ju inte ens vad den kommunala barnomsorgen hette från början.
Det FÖRSTA namnet var faktiskt INTE Dagis. Från början hette den kommunala barnomsorgen Barnstuga!
Så OM jag då faktiskt ska vara liiite "PK", så har det inte aaaalltid hetat Dagis. Daghem/Dagis var faktiskt inte det första namnet på verksamheten.

Och att Dagis är "ett lättare ord för barn att säga" tycker jag personligen inte känns som världens mest hållbara argument heller. Barn lär sig fort.
Jag har hört 2-åringar, alltså barn som nyss lärt sig prata, använda ordet Förskola. Om det är ordet de hör omkring sig.
Och är en nu fast i att en vill förkorta ord/använda ord med -is ändelse; varför inte säga "Föris"? Samma princip.

Så vad jag kanske egentligen vill veta... Hur många generationer tar det egentligen innan människan har förändrat sitt tankesätt? Hur många generationer tar det att införa något nytt?
Med tanke på att Förskolan som sagt funnits i 20 år. Två decennier.
Räknas 20 år alltså som "något nytt"?

Och återigen... jag vet att det här blev ett långt inlägg. Men jag hoppas ändå att ni orkade ta er tid att läsa.
Jag skulle uppskatta det så mycket :-)
 
Love is Love
 
Satt och googlade lite när jag hamnade på en sådan lista över alla olika temadagar under året. Ni vet; typ Kanelbullens dag, Earth hour-dagen och så vidare. Det finns teman för i stort skett varje dag under året...
Det är ju inte direkt så att vi firar ALLA dessa temadagar, utan vi väljer oftast ut några av dem.
Men under dagens datum såg jag att det är Internationella dagen mot homo- och transfobi.
 
Först tänkte jag spontant att det faktiskt känns lite jobbigt att det faktiskt ska behövas en dag för detta.
Hur kommer det sig att så många människor idag - år 2017 - inte fattar att Kärlek är Kärlek?! Och att alla människor helt enkelt ska få vara precis vilka vi är.
Vi lever ju i ett sådant extremt upplyst samhälle, och ändå envisas så många människor med att inte förstå detta.
Kärlek är Kärlek. Love is Love.
Det spelar ingen roll om det är kvinna & man, kvinna & kvinna, man & man eller vilket kön en än identifierar sig med. Kärleken är densamma.
 
Har en turen att träffa en partner en älskar och vill dela sitt liv med spelar det ju för sjutton inte någon roll vilket kön parterna har. En relation är inte mindre äkta än en annan.
Jag undrar hur länge det egentligen ska ta innan alla människor lär sig respektera varandra för dem vi är?
När vi ALLA får vara precis de vi är!
 
 
♥ ♥ LOVE is LOVE ♥ ♥
Världens finaste syskonbarn
 
Ikväll fastnade jag i mina hårddiskar; jag har suttit ett bra tag och kollat igenom en del av det enorma bildarkiv jag har på mina hårddiskar. It really is A LOT!!
I alla fall så hittade jag bland annat dessa underbara bilder! (De tre översta ↑)
Det känns som om det var igår jag fotade dem, samtidigt som det känns som en evighet sedan.
Första bilden är fotad under midsommarhelgen och de andra under PSG-helgen 2015. Det är ju för sjutton snart TVÅ ÅR sedan!!
Tänk att detta lilla hjärta snart fyller TRE (3) ÅR! Och så blir han storebror i höst. 
Och hans lilla kusin har nyss passerat 6 månader.
Jag är verkligen välsignad med världens finaste syskonbarn :-D 
 
↑ Elias och Kajsa ↓
 
En stilla kväll i Piteå och lite tankar om stans alla nybyggnationer
 
 
Tog med kameran ut för några kvällar sedan för att fota lite bilder i mitt närområde (dvs stan).
Inga musöron på träden ännu, men nu är det bara några veckor kvar... :-D
Det blev även, som ni ser, lite annorlunda redigeringar än jag brukar. Först hade jag tänkt bara göra dem svartvita, men fick nå ryck och lekte vidare i Photoshop. Vad tycks?
 
En till sak jag har tänkt på den senaste tiden är att vid det här laget består typ halva Piteå av nybyggnationer. Det byggs verkligen nytt HELA tiden, och jag måste erkänna att jag faktiskt ÄLSKAR det!
Hade någon frågat mig under min uppväxt hade jag med största sannolikhet inte svarat samma sak, eftersom jag hade svårt för förändringar. Jag ville att allt skulle vara som det alltid varit (av någon jäkla anledning).
Numera är jag tvärtom... jag älskar förändringar!
Det är till och med så att jag kan bli jobbigt rastlös om saker och ting är likadant för länge. Kanske är det därför som jag vill möblera om här hemma hela tiden... ;-P
 
Jag älskar känslan av utveckling, och det känns sannerligen som att Piteå är inne i en otrolig tillväxt -och utvecklingsfas just nu. Med tanke på allt nytt som byggs, som sagt.
Det enda jag kan störa mig lite på, angående att det byggs sådana otroliga mängder lägenheter, är att det inte byggs något för vanliga människor.
 
Det byggs MASSOR med nya lägenheter här, men bara sådana som kostar skjortan att bo i. Lyxlägenheter.
Ta bara Stadstornet till exempel... Pitebo´s nya hus nere vid kanalen...
De största lägenheterna där är 5:or, och de kostar ganska precis 20 000 kr i månaden! TJUGOTUSEN SPÄNN bara i hyra varje månad!! Vad sjutton har en för inkomst om man har råd med en sådan hyra???
 
Okej att det kanske är tänkt att många säljer sina hus och flyttar in i någon av de nya lägenheterna.
Säg att en får 2 miljoner för sitt hus. Sen tillkommer ju typ mäklaravgifter, försäljningsskatter och allt vad det nu är (jag har aldrig köpt eller sålt något hus), så det äter upp en del av de 2 miljonerna.
Sedan kanske en har kvar av ett huslån, vilket en betalar klart vid en försäljnig.
Så säg att en har typ 1 miljon kvar sedan. Visst, det räcker att bo i en av lyxlägenheterna ett tag.
Men hur mycket pengar en miljon än är, så ÄR det tyvärr inte överdrivet mycket pengar i dagens samhälle. En miljon tar faktiskt slut ganska snabbt... speciellt om en har en hyra på tjugotusen PER MÅNAD. Plus alla andra utgifter som tillkommer i ett hushåll.
Tror till och med att ETTORNA i Stadstornet kostar typ 5000 eller något sådant! För en ETTA!
Min är i och för sig också ganska dyr. Den kostar ungefär 3300:- per månad, men är dock en stor etta (43,5 kvm). Den ligger dock i ett gammalt hus. Och inte gammalt som i typ sekelskiftshus i Sthlm, utan det är från 50-talet ungefär. Och inte 50-talet-retro, utan bara 50-talet-gammalt... 
 
Nu tog detta inlägg en vändning som jag inte planerat från början, men så kan det bli ibland. Eller hur ;-P
Vad som var tänkt som mest ett bildinlägg blev lite av ett skriva-av-mig-mina-funderingar-inlägg.
Avslutningsvis vill jag bara sammanfatta med att jag verkligen önskar att någon, vid något tillfälle, kunde bygga nya lägenheter med normala hyror. Som vanligt folk hade råd att bo i.
Självklart fattar jag att nybyggnationer alltid är dyrare, men drömma får man alltid. Det kostar ingenting.
Jag DRÖMMER om att någon ska bygga nya lägenheter med "vanliga" hyror, så att vanligt folk NÅGON GÅNG också får chansen att prova på att bo i en alldeles nybyggd lägenhet!
 
 
Om det är någon som orkat ta sig igenom hela denna text, så säger jag härmed:
Tack för att ni läste, och vi hörs i nästa inlägg!
Experienced Driver and a feeling of being old
 
Såhär har det sett ut varje dag den här veckan - i alla fall till och från. Det har snöat, slutat, snöat, slutat... om  vartannat. Varje dag.
Men i och för sig är det ju bara mitten på April, och det är inte ovanligt att det fortsätter komma snö hela den här månaden. Det är inte riktigt exakt vad detta inlägg handlar om...
Det är att idag är nämligen sista dagen en får ha vinterdäck på bilen.
Lite väl tidigt, kan jag tycka. Personligen tycker jag sista April känns som ett mer rimligt datum. Just för att vi fortfarande kan vänta eventuella snöfall. Det kan absolut snöa i slutet av april; det händer ju till och med att det kommer något sista snöfall i början av Maj.
 
Och jag vet att detta slutdatum för vinterdäck är lite flytande. Ska man någonstans där det fortfarande är vinterväglag (typ till fjällen) eller att det är risk för vinterväglag får en fortfarande ha vinterdäck, vilket gör att här uppe är det inte lika strikt.
Men det känns ändå som om en bryter mot reglerna när det passerat 15:e april.
Så mitt förslag är: Byt sista vinterdäck-dagen till 30:e April istället.
 
 
En annan bilrelaterad, men dock onödig, fakta är att jag precis kom på att jag haft körkort i exakt 14 år idag.
Det är fjorton år sedan jag klarade uppkörningen, den där vackra dagen i April 2003.
Faktiskt så var det exakt lika fint väder då som det är idag (i alla fall just nu, i skrivande stund). Blå himmel, sol och helt snöfria samt torra vägar.
14 år... Kan man kalla mig "experienced driver" nu då? ;-)
Å andra sidan kan jag säga som så också... att de barn som föddes när jag tog körkort får börja övningsköra själva om två år. Är det dags för mig att börja känna mig gammal snart? ;-P
10 saker bara vänsterhänta förstår
 
Jag är vänsterhänt.
Som vi alla vet är det en minoritet av befolkningen som har vänster hand som den dominanta.
Resten av världen är högerhänt.
Finns det någon av er som också är vänsterhänt, eller är ni allihopa högerhänta?
Om det finns någon mer vänsterhänt person som kikar in här känner ni kanske förmodligen till de problem jag skriver om i detta inlägg...
Problem med vardagliga ting och företeelser som högerhänta typ aldrig behöver tänka på, men som vi vänsterhänta brottas med hela tiden. Eller "brottas" låter väl kanske en aning dramatiskt, men jag försöker mest bara formulera mig på ett hyfsat sätt ;-)
 
 
--------------------------
 
Här kommer i alla fall 10 saker från vardagen som vi vänsterhänta känner igen...
 
 
 
1. Vi kan inte använda vanliga blyertspennor.
Nej, det är helt enkelt ingen idé. Blyertspennor går inte att använda om en är vänsterhänt.
Att skriva med sådana betyder två saker...
1 - Att hela sidan på handen blir alldeles mörkgrå, eller om en skrivit mycket; svart.
2 - Att allt man skrivit på pappret blir alldeles utsuddat, eftersom handen dras över pappret hela tiden en skriver.
Detta minns jag var extra jobbigt när jag gick i skolan. Vet inte hur det är nu, men då fick vi inte använda bläckpennor. I alla fall inte i grundskolan.
Och jag minns att i mellanstadiet (alltså 4:an-6:an) skulle vi alltid skriva en s.k. "kladd" först, för att sedan renskriva texten innan vi lämnade in den. Men det hjälpte ju inte direkt för min del, då verktyget var en blyertspenna. Mina renskrivna texter hade ju fortfarande det där gråa, utsuddade över sig då jag var vänsterhänt...
 
 
2. Problemet när det bara finns högersaxar tillgängliga.
Speciellt om saxarna var sådana där till och med handtaget var utformat för att den skulle ligga så skönt som möjligt i handen. Alltså de som har som typ en "vinge" som går ut från handtaget. Hoppas ni förstår vilka jag menar :-) Fiskars-saxar ser ut så.
De ÄR ju väldigt sköna att klippa med OM man använder rätt sax för handen!
Att använda motsatt sax (alltså t.ex. en högersax för en vänsterhänt) när det gäller just dem ÄR en PLÅGA!
Det gör ont och det bildas djupa märken i tummen. Det känner ni säkert igen om ni någon gång använt en sådan sax till fel hand.
 
Och visst, det brukar ändå ofta finnas både höger -och vänstersaxar. Dock, om det finns tio saxar sammanlagt på ett ställe, så finns det allt som oftast 9 höger och 1 vänster.
Och OM det bara finns en typ av sax så är det alltid en höger.
Den mesta befolkningen ÄR högerhänta. I get it. Men ÄR man vänsterhänt är det ett problem.
 
3. Multiplikationsstenciler när en gick i skolan.
Jag vet inte om det bara var vi som hade sådana, men när jag gick i låg -och mellanstadiet hade vi en viss typ av stencil för att träna upp multiplikationstabellerna (gångertabellerna).
 
De såg ut som så, att talen stod i en lodrät stapel på vänster sida av pappret.
Sedan var det typ 6-7 lodräta staplar bredvid, till höger. De var tomma, och en skulle alltså skriva svaren där.
Man började med spalten längst till höger.
När den var klar vek man hela den spalten bakåt, så att man inte såg den.
Sedan fortsatte man med nästa stapel, tills alla var ifyllda. Pappret såg ut som ett dragspel när man var helt färdig.
Varje stapel skulle dessutom göras på tid, för att en skulle träna upp tempot i huvudräkningen.
 
Och för en vänsterhänt betydde det att en alltid fick aningen längre tid än en högerhänt, eftersom en var tvungen att hela tiden lyfta handen för att se vilket tal det var.
Tror faktiskt att det ibland fanns spegelvända sådana stenciler också, men oftast fick man de som ultimat var gjort för högerhänta.
 
4. Fylla i/skriva på papper som sitter i en pärm.
Hittade denna punkt när jag googlade runt lite och måste bara ta med den! Klockrent.
Speciellt om det är en s.k. gaffelpärm.
 
5. Använda simpla köksredskap som t.ex. en vanlig konservöppnare.
Vänsterhänta blir ändå lysande på att hitta vägar att använda saker på, men det blir trots allt väldigt "bakvänt" och krångligare när prylen gjorts för högerhänta.
Med "vanlig" konservöppnare menar jag en sådan liten klassisk "manuell" sak.
De där större, klumpigare med typ ett vred försöker jag mig inte ens på. Någon enstaka gång tror jag att jag försökt, men jag får aldrig ett tillräckligt grepp om burken för att kunna öppna den när jag tvingas använda fel hand.
 
6. Att aldrig få en jämntjock skiva när man skivar bröd.
Klassiskt vänsterhandsproblem! Och störande!
Att skiva t.ex. en limpskiva betyder att en ALDRIG får en jämntjock skiva om en är vänsterhänt.
Det börjar alltid bra. Högst upp blir tjockleken perfekt. Men någonstans strax söder om mitten börjar kniven dra "inåt", och botten blir dubbelt så tjock som toppen. Och så blir det hur mycket en än försöker vinkla kniven "utåt".
Eller i och för sig... inte hur mycket man än gör det. Vinklar en tillräckligt mycket blir botten istället trådstunn. Det finns inget mellanting.
 
7. Smöret på fel sida av smörkniven när en tar över den efter en högerhänt. ;-P
Okej, denna punkt skrev jag mest bara med lite glimten i ögat ;-) Självklart blir det så även tvärtom.
Ifall en vänsterhänt haft smörkniven först och en högerhänt tar över. Då är ju smöret på "fel" sida för hen.
Dock är ju trots allt de flesta högerhänta och därmed använder vänster sida av kniven...
Vänsterhänta använder höger sida.
 
8. Att skriva på en whiteboardtavla.
Där har vi å ena sidan samma problem som med blyertspennorna... att man hela tiden suddar ut det man skrivit.
Det andra jag tänkt på är att det är omöjligt att skriva i en rak linje på just en whiteboardtavla.
Men jag vet inte... kanske har högerhänta det problemet också?
Ni som använder höger hand - tycker ni det är lätt att skriva rakt på en sådan tavla?
 
 
9. Att lära sig något handarbete, t.ex. att sticka eller virka.
Ofta - i alla fall av min erfarenhet - blir det så att en ska lära sig sådant av en högerhänt, vilket resulterar i att det blir alldeles bakvänt. För båda parter.
Det blir krångligt för "läraren", som måste försöka tänka om.
Och det blir krångligt för "eleven", just eftersom det blir så bakvänt för läraren.
 
 
10. Örat/handtaget alltid på "fel" sida om muggen/måttet.
Ett litet i-landsproblem visserligen, men för att få ihop 10 punkter fick den vara med :-)
På muggar med en bild på (ej sådana med mönster runt hela) sitter ju handtaget allt som oftast till höger om bilden, alltså så att högerhänta får bilden, framsidan, mot sig.
Vänsterhänta får dricka från "baksidan" ;-)
 
När det gäller olika mått (typ litermått) så ser man oftast märkningen, alltså deciliterstrecken, om man håller måttet med höger hand.
Håller man det med vänster hand är det oftast den amerikanska skalan man ser, alltså cups och sådant, eftersom det brukar finnas båda skalorna på måtten man köper numera.
 
 
Slutligen måste jag bara få säga - men det är bara mina egna funderingar - att jag på något sätt tror att vänsterhänta blir skickligare på att träna upp att använda sin högra hand, än vad högerhänta blir på att använda vänster.
Vad tror ni?
Tror ni det kan vara så?
Eller tror ni det kan vara tvärtom? 
To Påskpynta or not to Påskpynta?
 
Bilderna i detta inlägg är några år gamla och föreställer kommunens påskpynt det året. Ville bara börja med att säga det, och att jag gillar påskpynt på det sättet (med tanke på vad inlägget kommer handla om). Det var helt enkelt för att inlägget inte skulle bli bildlöst.
 
Det var en sak jag kom att filosofera över för någon vecka sedan, och tänkte att det kunde bli ett bra blogginlägg. Dock har jag glömt bort det av och till sedan dess, och de gånger jag kommit ihåg har det inte blivit av att sätta mig ner och skapa inlägget.
Men nu ska jag sluta förbabbla så mycket...
 
Det jag tänkte på var i alla fall det här med påsken och just påskpyssel.
När det kommer till julen är jag ju, som ni vet vid det här laget, en julälskare. Jag pyntar upp till första advent och vill gärna ha så mycket pynt som möjligt så länge som möjligt.
Påsken... det är dock en annan femma.
Vet att jag vid något tillfälle haft typ en eller två prydnadstuppar (eller liknande) men det var inte ens varje år de åkte fram.
Jag har aldrig haft speciella påskgardiner.
Jag har liksom, faktiskt, aldrig pyntat till påsk.
 
Kan visserligen tycka det ser härligt och vårigt ut med hem som är just påskpyntade, men samtidigt måste jag personligen säga att jag tycker det känns lite onödigt.
Julen är ju faktiskt typ en månad lång.
Påsken är fyra (4) dagar.
Det finns dessutom ingen tid som liksom "leder upp" till påsken (som advent i december).
Det är de fyra dagarna, varken mer eller mindre. Eller tja... egentligen mindre... Är man inte religiös kan man ju egentligen säga att man oftast bara uppmärksammar Påskaftonen, alltså lördagen.
Sen är det över.
Tycker tyvärr inte det känns så värt det att dra fram en massa gult pynt.

Dessutom är jag ju fortfarande så inne i min declutteringperiod, och har fått undan så otroligt mycket av mina ägodelar. Så jag vill helt enkelt inte köpa och dra fram en massa nytt bara för några dagar.
För mig räcker det gott och väl att titta på det pynt som kommunen brukar sätta upp här i stan :-)
 
Så för min del blir det not to Påskpynta :-)
 
 
Hur är det med Dig? Brukar du påskpynta?
Eller tycker du det känns onödigt?
Vill bara säga att naturligtvis finns inga rätt eller fel. Vi är alla olika, och vi gillar olika.
Ställde bara frågorna då jag tänkte det kunde vara roligt att höra vad mina läsare/besökare tycker :-)
Tidigare inlägg