Så.
Julhelgen är över.
Nyår är över.
Vi har lämnat 2023 bakom oss och officiellt gått in i 2024.
Och jag har inte förevigat mitt julpynt förrän nu. Men här kommer i alla fall lite bilder från min julpyntade lägenhet.
Jag älskar mitt julhem. Verkligen ÄLSKAR det! Så mycket att jag aldrig vill lämna det under hela december. Det finns ingen tid på året då jag så innerligt önskar att jag jobbade hemifrån som just under månad nummer tolv.
Ja, jag kör på levande ljus. Jag vet att batteriljus är säkrare och säkert bättre på alla möjliga plan, men jag vill ha levande ljus!
Jag vill känna värmen de avger.
Jag vill känna lukten när man blåser ut dem (speciellt som det är riktiga stearinljus man eldar).
Jag tycker levande ljus ger den där lilla extra mysstämningen.
Jag älskar levande ljus.
 
Men i övrigt tycker jag vi gör detta till ett bildinlägg; därför avslutar jag texten här och så fokuserar vi istället på de mysiga bilderna.
 
 
 
Hoppas ni allihopa har haft en
riktigt
 
God Jul
 
och ett
 
Gott NyttÅr!
 
Jag avlägger inga nyårslöften.
Jag sätter inte upp några nyårsönskningar.
Varför?
Jo, av den enkla anledningen att nyår inte känns på riktigt som en nystart för mig. Eller ja, i alla fall inte på samma sätt som när semestern är slut och hösten/höstterminen börjar. DET har alltid känts mer som en nystart i mitt liv än vad nyår har gjort.
Dessutom har jag alltid känt att nyårslöften är sådana att man "ska" lova vissa saker som man sedan går all in i 2-3 veckor för att sedan glömma bort. För att sedan slå ner sig själv nästa nyår för att man inte uppfyllde årets löften.
Så nej, jag avger inga nyårslöften.
 
MEN om det skulle vara en (1) sak jag verkligen önskade mig av 2024 så är det att blogg.se, en gång för alla, fixar problemen med plattformen!
ELLER som allra minst - om det är så att de planerar nedläggning - går ut med ett meddelande om det till alla sina bloggare. Bara så vi vet om det är värt att fortsätta hoppas på en förbättring, eller om vi ska påbörja förberedelerna med att flytta någon annanstans.
Den här hösten har känts som att befinna sig i någon sorts limbo när det kommer till bloggandet på den här plattformen.
Det är som att fler och fler funktioner börjar krångla, och när de väl börjar göra det så blir det inte bättre. Det är som om det, när krånglande börjar, är det nya normaltillståndet.
 
Inloggningen är seg. Ibland kommer man in på sin blogg. Ibland kommer man knappt in. Ibland tar det evigheter, där man måste uppdatera sidan flertalet gånger.
För varje funktion man klickar på inne på sin sida (alltså översikten, inte själva bloggen som andra ser den) tar det "evigheter" innan man kommer dit.
Det blir regelbundet Error-sidor.
Stora svårigheter att fixa ny design (det har alltid varit så lätt!), eftersom det numera tycks krävas flera timmar efter att man ändrat något i CSS-mallen innan dessa ändringar syns på bloggen.
Exempel: Jag håller på med en ny design. Skulle lägga in en Gillaknapp till inläggen. Gillaknappen syns inte på förhandsgranskningssidan, utan man måste klicka på Spara och sedan gå in på själva bloggen för att se hur det ser ut. MEN det tar flera timmar innan den ändringen faktiskt syns på bloggen. Så jag får vänta flera timmar, gå in på bloggen, se att knappen kommit in men den ligger på fel ställe. Gå in i CSS-mallen för att ändra i koden. Klicka på Spara. Vänta några timmar för att se hur det blev. Upprepa tills det blir som jag vill ha det. Så numera tar det ju typ minst en vecka att fixa en ny design; vilket kunde ta en kväll tidigare...
 
Vad finns det mer för fel med bloggportalen??
Ja, just det! Kommentarerna! Kanske det mest störande av allt!
Det verkar vara permanent svårt för andra människor att kommentera på blogg.se-bloggar.
Människor inom Sverige verkar kunna kommentera, dock med problem. En verifiering som aldrig vill ge sig (lastar bara fram fler och fler bilder att klicka i) samt att man ofta måste skicka flera gånger för att det ska fungera (och då slutar det ändå med att samma kommentar publiceras flera gånger till slut).
Befinner man sig dessutom utanför Sverige verkar det inte gå kommentera alls längre.
Det jobbiga är också att jag själv inte kan testa för att se svårigheterna, då ägaren av bloggen alltid tycks kunna kommentera sin egen blogg utan problem.
Jag har provat flertalet gånger, och för mig fungerar det alltid helt problemfritt.
Detta gör det hela så fruktansvärt frustrerande, eftersom det inte är mina kommentarer som är de viktiga här på bloggen. Det Är Mina Följares!!!
Jag vill att det ska vara enkelt att kommentera här och jag vill inte att mina följare ska skrämmas bort av den anledningen att det inte går kommentera.
För som vi alla vet så är det KOMMENTARERNA som håller en blogg levande!
Kvalitativa inlägg är jätteviktigt, men de är trots allt ingenting utan feedback och kommunikation...
 
Och ja; jag vet att det finns andra bloggplattformar där ute att välja på. Plattformar med mindre problem.
MEN sanningen är att för en person som fotobloggar/publicerar mycket bilder samt har typ en släng av Design-OCD (kryper i kroppen om jag inte får bloggens utseende precis som jag vill ha det) så är blogg.se i särklass den bästa plattformen!
Jag har hittills aldrig hittat en annan gratis bloggportal som har 100% öppna *CSS -och HTML-koder.
Andra sidor har oftast ett gäng färdiga mallar man kan välja mellan, för att sedan få individualisera dem lite genom att välja färger, kanske någon egen bild på vissa ställen, åt vilket håll man vill ha content -och sidomenyn o.s.v.
Men här på blogg.se får man gå rakt in i själva kodmallarna och bygga om precis hur man vill.
Och ja, jag vet att man kan bygga helt själv om man har exempelvis Wordpress, men då gäller det att man har egenhostad Wordpress och ganska rejäla kunskaper inom kodande för att man ska lyckas få till något vettigt. Gratis-Wordpress ger inget (eller väldigt väldigt litet) utrymme för egna bloggdesigner.
 
 
Därför är min önskan inför 2024 att blogg.se ska "get their shit together" och en gång för alla få bukt med de problem som finns här.
För det måste vara från deras håll det krånglar! Alla andra sidor jag använder här på datorn/i webbläsaren fungerar felfritt. Utom blogg.se. Och det är samma problem med bloggen även när jag kollar från andra datorer.
Problemen med bloggen står även fast även de gånger jag nyss rensat cashen. Eller vad det heter. Webbläsarhistoriken. Problemen står kvar även när jag startat om datorn.
Så snälla blogg.se; jag hoppas så mycket att problemen ska lösa sig under det kommande året. Eller om det faktiskt är så att ni planerar att lägga ner; snälla gå ut med det i ett meddelande.
Jag saknar blogg.se´s "storhetstid"...
 
 
 
 
* CSS är koden som brukar kallas "Stilmall", alltså den som styr utseendet på sidan.
HTML är koden som brukar kallas "Kodmall" och styr innehållet på sidan.
CSS-kod styr alltså över hur HTML-kod kommer att se ut, enkelt beskrivet.
Jag behöver lite hjälp.
Om det är någon som ser detta inlägg, skulle ni ha lust att hjälpa mig en extra minut? Skulle ni kunna försöka skriva och skicka en kommentar under detta inlägg?
Jag har fått vetskap om att det inte går kommentera min blogg. Inte som förut att det "bara" varit svårt, utan att det numera inte längre går.
Kommentarerna försvinner bara när man klickar på Skicka kommentar.
Jag har själv testat under eftermiddagen idag att logga ut (för att "komma utifrån" så att säga) och sedan provat skicka kommentarer på min egen blogg. Det har fungerat utan problem alla gånger, så det verkar som att jag själv är den enda som kan kommentera nu.
Och det är ju inte MINA kommentarer jag vill ha under mina inlägg; det är ERA.
Ifall den enda som kan kommentera ens blogg är bloggägaren själv så försvinner ju hela idén med ett kommentarsfält...
 
Därför vill jag nu ödmjukast be er om denna tjänst; skulle ni kunna testa skicka en kommentar under det här inlägget?
Det behöver inte vara något insiktsfullt; bara typ "Jag provar kommentera" eller något liknande.
 
Och ja, jag förstår att om det inte kommer några kommentarer så vet jag ändå inte om det beror på att det inte går kommentera eller om det är så att ingen sett inlägget.
Därför kommer jag lägga upp en Story på min Instagram (Bitter.and.happy) med en widget där man kan meddela hur det gick för en att kommentera.
 
 
 
 
(Detta inlägg kommer att tas bort efter ett tag.)
 
Okej. Det blev inte "imorgon" när dessa bilder kom upp. Det var planen från början; att publicera dem dagen efter förra inlägget.
Men återigen; vardagar är i regel lite svåra eftersom jag är så trött när jag kommer hem. Och även om jag inte känner mig så jättetrött... när jag slappnar av sveper allt över mig.
Det är inte jobbigt som det var förra året, och det är ingen ursäkt. Bara en ren förklaring.
 
Läste igenom förra inlägget och insåg något rätt ironiskt... Skrev där att jag tyckte vi hade "den perfekta mängden snö".
HAHA, tänkte vädret och släppte en två dagars snöstorm över oss ;-D
Så när du tittar på dessa bilder, dubblera snömängden. Minst. Då får du hur det ser ut just nu (ni som följer mig på Instagram vet redan hur det ser ut).
Så snöstorm i två dagar alltså; OCH det snöar fortfarande idag. Tredje dagen. Dock ingen storm, utan bara lite småyrande flingor.
 
Nästan naturligt monokroma bilder...
 
Gamla, gamla stugor...
 
Med ljusstakar i fönstren blir allt lite som i en annan värld-mysigt!
 
Ner mot kyrkogården.
 
Så fint det är!
 
Det gamla möter det nya...
 
Vilka var de människor som levde i och runt omkring dessa stugor? Hur såg deras liv ut?
 
 
Som ni ser på elcentralen så finns det ju numera el i stugorna. Men återigen kan jag inte låta bli att fundera över hur det var att bo här på vintrarna för flera hundra år sedan...
Jag vet såklart att de inte bodde här hela tiden; men många bodde ju i alla fall här varje helg, för att de som bodde långt borta skulle kunna gå i kyrkan på söndagarna. Snabbgooglade lite, och tydligen var det så att det inte var alla som fick bygga? köpa? en kyrkstuga. Tydligen var man tvungen ha som minst ett visst avstånd från sitt hem till kyrkan.
På somrarna lär det ju inte varit några större problem. Men vintrarna... Kallt och becksvart nästan hela tiden.
Jag är rätt säker på att inte en enda av oss nutidsmänniskor hade klarat av att leva som våra förfäder gjorde.
Men men; det var bara en liten avstickartanke. Författarhjärna som sagt.
 
Måååånga av dessa smala gränder finns det. Husen står otroligt tätt ihop.
 
 
Varför känns det som att dessa hus antingen är byggda lite senare, eller att det var De Rika som bodde här? ;-P
Stora, pampiga och ligger närmast kyrkan...
Nej, skämt åsido. Det är/var nämligen så att de flesta (alla?) kyrkstugor är uppdelade i olika "kammare" (vilket var ordet jag hittade när jag googlade), och man ägde varsin kammare. Alltså bodde det flera familjer per stuga.
Så är det även idag i flera av stugorna; man äger inte hela stugan utan bara en del.
 
Hur det är med dessa småstugor har jag dock ingen aning om. De ser ju liksom ut som att de bara har ett rum.
Jag har inte alla fakta; jag gillar mest att strosa omkring här och knäppa bilder haha ;-)
 
 
 
På återseende!
 
I helgen har det varit vinter -/julmarknad vid Öjebykyrkan, och tro det eller ej men jag kom mig faktiskt dit en sväng i lördags.
Inte för att man brukar hitta så mycket på sådana marknader, men det är ganska mysigt att bara gå omkring där en stund. Speciellt när vädret är som det var den här helgen...
Kallt men inte jobbigt kallt; runt 5-6 minusgrader bara. Vilket i sin tur betyder att det är torr, fluffig snö.
Det är dessutom så pass med snö för att man ska få den där mysiga julstämningen.
Dessutom igen... Det började också snöa under tiden jag var där, så mysstämningen var verkligen på topp!
Lägg också till en doft av grillade Hamburgare och eldrök för att få den där äkta utomhuskänslan! :-D
Canon fick följa med ut, så nu jag har nästan onödigt mycket bilder att visa framöver ;-)
 
 
Runt om kyrkan ligger Öjeby kyrkstad, och varje gång jag strosar där mellan husen börjar min "författarhjärna" att dra iväg med mig.
Jag kan inte låta bli att tänka på alla de människor som för 600 år sedan bodde där i stugorna varje helg.
Vilka var de? Vad levde de för liv? Vilka livsöden bar de på som ingen av oss som lever idag har någon aning om?
Det är som om min hjärna målar upp och ser en hel film framför sig när jag går runt i kyrkbyn, både under vintern och sommaren.
 
 
Ett Winter Wonderland har vi haft den här helgen!
Det är egentligen den perfekta mängden snö just nu. Inte sådär jättemycket; man kan fortfarande gena och gå utanför vägarna.
Men tillräckligt mycket för att skapa ett riktigt vinterlandskap.
 
Såhär mysigt var det gjort i ett fönster till en kyrkstuga, Var bara tvungen att ta en bild för dokumentation!
Fick känslan av att det inte var en privat kyrkstuga, utan att det var någon förening eller företag.
 
Så många nästan kriminellt söta hundar som fått följa med ut.
Lucky hade ju DÖTT av glädje om han levt idag och fått följa med dit!!
 
 
 
Jag tycker ändå det var väldigt välbesökt på marknaden i lördags. Men det måste ju bero på det milda vädret. Som sagt så var höll det sig runt fem minusgrader (har jag det för) så det kändes inte som man skulle frysa ihjäl. Samtidigt som det faktiskt höll sig under nollan och därmed inte orsakade äckelslask.
 
Detta är en privat stuga (utgår jag från), men kunde inte låta bli att ta en bild på fönstret. Tänkte att man ser ju ändå inte in ;-P
Var flertalet fönster runt om i kyrkbyn som hade sådana här isrosor, och trots att det betyder att de inte är isolerade så är det ändå så VACKERT! För en fotonörd är det helt fantastiskt vackert!!
 
 
Det finns en enda sak under året som alltid är ett löfte här uppe... och det är att det kommer snö på vintern.
Jag skulle nästan till och med gå så långt att jag kan säga att snö på julen är garanterat här hos oss.
Inte alltid såklart. Det har hänt att vi haft ingen eller yttepyttelite snö under julen, men det är ändå lite mer av en regel att vi har vita jular.
Även om nu inte alla år är som Julen 2017... med sinnessjukt mycket snö (vintern 2017-2018... jag säger bara det..)!
 
 
Anisbröd... Påminner så starkt om farmor och farfar. De hade alltid Anisbröd till fika hemma hos dem. Som jag minns det. Kan ju ha varit bara till jul, men jag minns det med ett barns minne som "alltid". Och nu blev jag dessutom osäker på om det var hos farmor & farfar det var... kan ha varit hos mormor och morfar. Eller kanske båda? Nåja, strunt samma.
I vilket fall som helst så avskyr jag verkligen Anisbröd. Klarade inte av dem då och kan inte förmå mig att smaka dem nu. Anis smakar ju som bekant lakrits, och jag HATAR lakrits!
Kunde inte låta bli att lägga in denna lilla anekdot av hur jag accocierar just Anisbröd ;-P
Hur är det med dig (om du smakat sådana)? Gillar du dem, eller är du också team Usch?
 
 
Det syns knappt på bilderna, men om man kollar noga mot exempelvis de röda husen så går det se att det faktiskt snöade lite grann.
 
Alltså titta så mysigt! Man får verkligen gammaldags julkänsla av klassiska ljusstakar i de gamla fönsterna till de gamla kyrkstugorna.
 
 
Det första jag kommer köpa den dagen jag köper hus och flyttar ut på landet är en spark!
Jag kan bli så sugen på att sparka ibland, men det går ju av naturliga skäl inte ha en sådan i stan. Behöver vara sand -och grusfritt för att de ska kunna glida fram.
Som tur är har jag i alla fall nära till isbanan på vintern. Varje år plogar Piteå kommun upp en bana ute på isen; en bana som brukar vara välbesökt. Där sätter de även fram ett stort antal sparkar som man kan låna gratis och sparka runt sagda isbana.
 
 
Imorgon kommer fler bilder från själva kyrkbyn. Stay tuned! :-D
Hejsan hoppsan!
Det blev ett litet uppehåll igen. Det var inte planen och det är inte så att min blogglust runnit ut i sanden igen. Jag har bara varit så extremt trött efter jobbet nu ett tag, så trots att jag haft saker att blogga om har jag inte klarat av att fokusera på att skriva.
Men det ska det bli ändring på! Hade jag tänkt i alla fall.
Har äntligen kommit mig för att köpa hem D-vitamintillskott, så vi får väl se om de hjälper till... om än bara att det skulle vara placeboförbättring. Dock spelar det ju ingen större roll om det är placeboeffekten eller "på riktigt", då det skulle resultera i att jag blir piggare oavsett. Det är ju det som är meningen.
 
Jag har också mailat blogg.se angående problemen jag har med inloggning, om det är något de kan hjälpa till med. Passade också på att fråga om problemen med kommentarerna, och om det på något sätt skulle gå att de kunde plocka bort funktionen med verifieringen. Eller på något sätt göra den enklare.
Har tyvärr inte fått något svar än, men ville bara meddela att jag kontaktat dem.
Så vi får se vad som händer, om det händer något...

Slut på uppdateringsrant.
 
 
 
Hur länge tar det egentligen innan något är helt etablerat i samhället?
Har blivit mycket bättre de 2-3 senaste åren, men så många säger fortfarande "Dagis".
Jag kan acceptera felsägningar några år efter att något nytt införst... MEN det är EN KVARTS SEKEL sedan Dagis byttes ut mot Förskola.
Det är bokstavligen en kvart sekel - 25 år i år.
En hel generation har hunnit växa upp efter att Dagis försvann!
Ingen inom Gen Z har gått på Dagis.
Gen Z börjar ungefär 1995-96. Dagens Förskola infördes 1998.
Så ja, okej då. De allra allra äldsta inom den generationen hann gå kanske 1-2 år på dagis, om de började vid 1 års ålder.
Men de är uppvuxna med Förskola.
Är man född 1997 är man nu - 2023 - tjugosex år gammal. Närmare 30 än 20. Är man född 1997 har man aldrig gått på Dagis.
 
Så jag undrar; hur länge tar det?
Sa man fortfarande Folkskola på 80-talet?
Använde människor fortfarande ordet Folkskola med hänvisning till "Det har aaaalltid hetat så faktiskt!" eller accepterades det att Grundskolan infördes på 60-talet? Hur länge tog det för befolkningen att acceptera att Folkskolan inte längre fanns?
 
För att nej; det handlar inte bara om ett namnbyte från Daghem till Förskola. Om det varit fallet hade jag kunnat acceptera att folk sa Dagis.
Men...
Förskolan ligger under Skolverkets paraply.
Det gjorde inte Dagis.
Förskolan har en egen läroplan.
Det hade inte Dagis.
Förskolan är en pedagogisk verksamhet.
Dagis var, rent krasst, barnpassning.
 
Förskolan innehåller både Barnskötare och Förskollärare.
Barnskötare som i huvudsak har hand om barnens omvårdnadsbehov, och Förskollärare (med 3,5 års universitetsutbildning!) som i huvudsak har hand om pedagogiken och barnens lärande.
Bara för att Förskolan idag är underfinansierad, för stora barngrupper och brist på Förskollärare trollas den inte automatiskt tillbaka till Dagis.
Verksamheten har fortfarande samma krav på sig att leva upp till läroplanen (för närvarande Lpfö 18).
Här vill jag också bara flika in: HEDER till alla förskolepedagoger!! De är helt fantastiska och jag skulle ALDRIG klara av det jobb de gör, under de förutsättningar de har idag!
Jag arbetar "på sidan av" och fascineras varje dag över vilket hästjobb som görs inom förskolan!

Skolpersonal är också toppen, men det här inlägget handlar specifikt om förskolan. Skolan kallas ju trots allt vad det heter; Skola/Grundskola. Det är ingen som envisas med att kalla den något annat.
Förskolan behöver högre status i samhället!
Förskolan är bokstavligen samhällsbärande.
HELA arbetsmarknaden är beroende av att förskolan finns; inklusive andra samhällsbärande instutitioner som skolan, vården, polisen, renhållningen och så vidare och så vidare! Även förskolan själv är beroende av att förskolan finns, för alla pedagoger som har egna barn.
Jag tycker det minsta man kan göra för respekt är att kalla verksamheten vid sitt rätta namn. Speciellt efter 25(!) år.
Enligt min mening har befolkningen fått alldeles tillräckligt med tid att anpassa sig.
 
Jag tycker också att det här med "Det är enklare för barn att säga dagis" är ett uselt argument.
Jag har genom åren hört otroligt många tvååringar som nyss lärt sig prata använda ordet Förskola. Även om de såklart inte pratar "rent", men i den åldern gäller det ju typ 95% av alla ord de säger.
 
 
Ja, det är skillnad på om en person av misstag pratar om förskolan och säger "dagis", blir rättad, ber om ursäkt och rättar till sitt vokabulär...
vs
om en person säger "dagis", blir rättad och genast kontrar med "Jag har då alltid sagt dagis och kommer då alltid att säga dagis. Sådeså!"
Jag har absolut större förståelse för den första personen.
Men igen; jag undrar hur länge det egentligen tar innan en befolkning slutar säga fel av gammal vana.
Jag menar... det är ju inte ens en "ny grej" längre.
Det är 25 år sedan begreppet Daghem aka Dagis försvann. Som jag skrev i början; i en kvarts sekel har Förskola varit det enda ordet för denna pedagogiska verksamhet. Hur mycket tid behöver vi?
Men måste man nu prompt använda ett "gulligt ord med is-ändelse", vad är det för fel på Föris?
Det är exakt samma princip som med Dagis (som ju är en förkortning av Daghem!) men det anspelar på rätt ord.
DAGhem - DAGis
FÖRskola - FÖRis
 
 
Tack för mig!
 
I helgen har det varit... tja... Väder!
Snön vräkte ner hela lördagen och förvandlade Piteå till vinter på riktigt. Dock dröjde det inte länge innan det återigen blev plusgrader, snön övergick i regn och nu under söndagen har vi istället haft ungefär en decimeter slask överallt.
Finns det ens något värre ute i naturen än slask??
Det värsta är dessutom när det blir spårigt slask som inte hinner plogas bort innan det fyser på igen. Kör man bil blir det då stört OMÖJLIGT att köra. Notering: Jag Älskar Buss! Speciellt i sådana lägen!
 
Plus; en liten disclaimer: Bilderna i detta inlägg är inte från den här helgen, utan från förra. Har inte varit ute med kameran något denna helg.
 
 
Jag är också starkt medveten om att jag tjatar om detta, men kan helt enkelt inte låta bli. Är så fascinerad över mina egna känslor. Fascinerad och nästan lite överväldigad.
Men än så länge (peppar peppar) håller min nya årstidsattityd. Än så länge känner jag ingen dipp i mitt psykiska mående. Än så länge har jag betydligt mer energi än jag i vanliga fall brukar ha när mörkret faller tidigare och tidigare.
Hur kommer det sig egentligen?
Jag har ingen som helst aning! Jag har ingen aning om vad jag gjort för att känna såhär; jag har ju inte gjort något speciellt.
Men jag är tacksam så inni Norden!! Och jag tar det inte för givet.
 
 
Vad som däremot är ett störande moment just nu är bloggen!
Krånglet med kommentarerna är jag medveten om, och det stör mig varje dag att ni ska behöva ha sådana problem när ni vill lämna kommentarer. Hatar den där verifieringen och önskar så djupt och innerligt att jag kunde plocka bort den.

Men det finns ett problem till som varit här på blogg.se i alla fall sedan jag kom tillbaka hit tidigare i höst... och det är problemen med att logga in!
När jag känner för att blogga går jag till blogg.se´s startsida, skriver in mina uppgifter i inloggningsrutorna (mail och lösenord).
Jag klickar på Logga in och sedan väntar jag en liten stund medans sidan "tänker".
Efter det (sidan står fortfarande och tänker) uppdaterar jag webbläsarfönstret.
Då dyker mitt namn och profilbild upp högst upp på sidan; den som visar att jag faktiskt är inloggad på mitt konto.
Här klickar jag på mitt namn och hoppas komma in på min kontoöversikt.
Det fungerar oftast inte med att klicka bara en gång. Jag brukar vara tvungen sitta och klicka samt uppdatera webbläsarfliken typ tre gånger upp till kanske 1-2 minuter innan jag faktiskt kommer in på min översikt.
Jag har aldrig någonsin haft sådana problem med inloggningen på blogg.se som jag haft den här hösten! Visst har det varit lite problem någon gång då och då, men aldrig såhär konstant. Nu handlar det verkligen om varenda gång jag ska logga in, och det har varit precis hela hösten.
 
Och ja; jag tror absolut det handlar om något fel hos själva blogg.se och inget fel på varken min uppkoppling eller min webbläsare.
Alla andra sidor jag besöker fungerar nämligen fint. Även när jag har flera flikar upp samtidigt så fungerar alla toppen, utom just blogg.se-fliken.
Det är också samma problem trots att jag nyss rensat historiken/cachen.
Jag vill verkligen inte heller lämna den här portalen igen. Wordpress dödade verkligen min kreativitet mer än vad blogg.se´s krångel gör, så det säger väl allt...
 
 
 
Till något mer positivt: Jag har äntligen hittat en hatfri zon på sociala medier! En trevlig del av Instagram där jag, i alla fall inte ännu, stött på någon typ av hat.
Jag pratar om "Bookstagram". En del av Instagram fylld av bokkonton. Där jag får hur mycket boktips som helst, och där alla känns så gulliga och trevliga och bara vill hjälpa varandra att hitta bra böcker att läsa.
Och ja, jag vet att det finns "Booktok" också. Men jag använder det så lite att jag är så dåligt insatt i Tiktokvärlden.
En helt ny värld, utan hat och drama. Plötsligt händer det...
 
 
 
Hoppas ni haft en fin vecka allihopa, och att kommande vecka blir lika trevlig!
På återseende!

Denna text har jag redan publicerat för länge sedan på min andra blogg (Wordpressbloggen). Därför har jag bara kopierat den rakt av och in på den här bloggen; så att jag har den här också. Har dock ändrat lite lite grann, för att göra den helt aktuell utifrån var mitt liv är just nu.



Hur vet vi när vi är lyckliga? 


Hur vet vi när det är dags att ge upp, och hur vet vi när det är värt att fortsätta kämpa för något som är så flyktigt som lycka?

Är det när vi uppnått en viss utbildningsnivå? En viss familjebildning? En viss karriärnivå? En viss summa på kontot?
Har vi redan upplevt lycka i vårt liv, utan att vi visste om att vi var lyckliga just där och då? Är lycka något vi upptäcker att vi redan haft den dagen då vi känner oss olyckliga? 
Eller är det så att lyckan finns där, i våra liv, hela tiden? I de små sakerna. I stunderna av glädje.
 
 
 

Vad är egentligen lycka? 

Själv tänker jag att den frågan har tusen olika svar, om du frågar tusen olika personer. 
Varför jagar vi Lycka som om det är en specifik pryl för oss att hitta. Och när vi hittat den, vad händer då? 
Jag tror att vi kan skapa vår egen lycka. Spring inte förbi allting i hopp om att det finns något ännu bättre längre bort. Det är så vi gör, de flesta av oss. Vi tror vi ska "bli lyckliga sedan", efter det och det. Och vips har hela livet redan gått oss förbi.
Stanna upp. Hitta lyckan i de små sakerna. 
Lycka ser olika ut för var och en av oss. Vi kan inte jaga någon kollektiv bild av lycka, för vad som gör Dig lycklig gör inte nästa person lycklig. 

Allt det här är lättare sagt än gjort, minst sagt. 
Men jag vill försöka. Jag vill verkligen det. 
Hitta vad som skulle göra just Mig lycklig i Min vardag. Lära mig stanna upp och faktiskt njuta av de småsaker jag blir lycklig av.
Jag tror inte på ödet. 
Våra liv skapas utifrån de val vi gör. 
"Om du fick ändra på en sak i ditt liv, vad skulle det vara?" är en sådan typisk filosofisk fråga jag stött på hur många gånger som helst genom åren. 
Jag har på allvar försökt komma på vad jag skulle välja att förändra (om jag kunde), men kommer alltid fram till samma sak... Det finns massor av saker jag förmodligen borde ha ändrat på för att exempelvis lyckas bättre med olika saker. Men sanningen är den att jag inte skulle ändra på någonting. 
Om jag bara skulle ändra på en enda sak, ett enda val, i mitt förflutna så skulle jag inte vara där jag är idag. Jag skulle inte vara den jag är idag. Den jag är idag och där jag är idag beror på de val jag gjort tidigare. 
Därför tror jag inte på ödet, då det vore som att säga att "det spelar ingen roll vad du väljer, för ditt liv är ändå förutbestämt". Usch, vad jag ogillar den tanken.
Jag blir snarare tillfreds med tanken på att livet är en bok med blanka sidor. Sidor som vi kan fylla med precis det vi vill och behöver.
Tanken på att om jag skrivit något på en sida som visat sig inte passa just mitt liv; så kan jag bara vända blad och så har jag en helt ny blank sida igen.

Igen; jag tror och hoppas att vi kan skapa vår egen lycka precis där vi står istället för att jaga den. 
Och det är precis Det jag tänker försöka göra.
 
 
 
Tänkte att jag avslutar med tre tillfällen då jag känt ren, genuin lycka. Sådär då benen, och hela kroppen, nästan skakar och man (i alla fall jag) nästan måste kura ihop mig för att hantera det. Vet inte varför; men de senaste åren har jag ibland fått en våg av lycka (känner att det är lycka) som gör att hela kroppen typ krampar ihop. Som om jag fått en elstöt som varar i några sekunder. Vet att det låter urfånigt, men jag kan inte beskriva det på något annat sätt.
Här är i alla fall tre tillfällen då jag fått sådana "anfall" av genuin lycka:

Den dagen under hösten 2018 då jag pratade med min chef i telefonen och jag fick veta att jag blivit Tillsvidareanställd.
Den dagen under hösten 2019 när jag fick meddelandet om att Ostronstigen skulle vara Mitt ställe, alltså jag skulle vara den som var ordinarie personal i det köket. Det kan fortfarande idag - fyra år senare - komma overklighetskänslor över mig när jag tänker på det.
17:e januari 2012. Media Markt Storheden Luleå. Jag går genom kassan, drar mitt kort, blir ett x antal tusenlappar fattigare ;-) men är istället ägare till en splitterny Canon EOS 5D mark II ! Tror nog att jag fick en överdos av Dopamin den dagen...
 
 
 
Tänkte att jag inte skulle skriva så mycket här, utan det får bli ett rent fotoinlägg.
Dessa bilder är en del av min Canonpromenad i söndags, och är fotade i Badhusparken här i stan. Det är en salig blandning mellan närbilder/detaljbilder och mer översiktsbilder.
Ja, då kör vi då...
 
 
Tyckte det var så mysigt hur det är uppsatt ljusslingor under taket på sommarcaféet.
 
 
Minnen av en svunnen årstid...
 
 
Och här har vi dem igen... Fina VinterBjörkar!
 
 
Badhusparken (eller ja, en del av den)...
 
 
Man kan promenera längst med kanalen runt parken.
Sedan kan man fortsätta mot Norrstrand och vidare mot Djupviken -hela tiden går promenaden längst vattnet.
 
 
Och till sist går jag över bron som tar mig till gångvägen på väg till Södra hamn och dess parkområde. Men de bilderna får plats i ett eget inlägg.
Lite info: Gårdagens bilder är fotade mitt mellan där denna sista bild är fotad och Södra hamn.
 
 
Hoppas ni haft en fin tisdag alla goa kompisar!
På återseende!
 
Nu är vi inne i den; årstiden då hela naturen gått i ide. Den årstid som kallas Vinter.
Allt är dött och kommer inte göra någon ansats att leva upp igen förrän mot vårkanten, dvs ett halvår bort.
Naturen följer sin rytm där allting har sin tid och sin plats.
Vi människor är en del av naturen, så varför försöker vi konstant kämpa för att blomma ut på vintern?
Ja, jag vet att det finns människor där ute som inte gör det. Att det finns många som faktiskt älskar vintern (kanske till och med mer än sommaren). Men jag kommer generalisera människosläktet i detta inlägg, annars vet jag inte hur spretigt det skulle bli.
Jag måste utgå från mig själv, och trots allt en generell del av befolkningen. I alla fall på våra breddgrader.
 
 
Jag har, som ni vet, själv varit en person som med näbbar och klor försökt kämpa emot vinterkänslorna. Ni vet; de som innehåller trötthet, nedstämdhet och melankoli. Jag har verkligen kämpat för att behålla den känslan jag har under sommarmånaderna, och vägrat flyta med naturens skiftningar.
Det har ju uppenbart inte fungerat, så nu är jag äntligen redo att prova något annat.
För vad om vi helt sonika struntar i att kämpa emot? Om vi låter oss flyta med? Vad händer då?
Det är mycket runt omkring oss som är viktigt att kämpa emot, men jag tror inte längre årstiderna är en av dessa saker.
 
Naturen stänger ner, går i dvala, när vintern kommer. Vi människor känner oss (ofta) tröttare och mer slöa inför denna mörka och kalla årstid. Jag tror absolut det kan bero på att det är tänkt att vi också ska gå lite i dvala.
Och nej; jag menar naturligtvis inte att vi typ ska sluta jobba och bara sova hela vintern. Men vi ska absolut "omfamna" den lägre energin.
Att tillåta oss känslorna av trötthet. Det är kroppens sätt att budgetera vår energi så att den ska räcka alla sex månaderna.
 
 
Don´t fight the seasons.
Det är en mening jag tänker göra mitt bästa för att leva efter framöver.
I den kala, råa, vintriga naturen finns en typ av ro, trots allt. Kände det så tydligt igår (söndag) när jag var ute ett par timmar tillsammans med Canon.
Det finns något rofyllt i att allt är dött och vilande.
Som ett löfte om att "får jag bara vila nu så återkommer jag med full kraft sedan".
 
 
Dessutom är det så konstigt hur just Björkar kan vara vackra oavsett årstid. De är underbara på våren, jättefina på sommaren, fantastiska på hösten och så fotovänliga på vintern!
 
 
 
De senaste åren har varit väldigt tuffa för mig mentalt.
Inte så att något speciellt stort och jobbigt har hänt; det är mest måendet.
Vintrarna har såklart varit värst, men överlag över åren har det inte riktigt känts helt hundra.
 
Men så var det en grej som plötsligt slog mig när jag stod i köket tidigare ikväll... Jag mår bra.
För första gången på länge känner jag att jag faktiskt mår genuint bra.
Ja; jag har befunnit mig på en bra våg hela den här hösten, men på något sätt var det först nu som min hjärna faktiskt "insåg" det.
Min hjärna har varit lite i "överlevnadsmode" de senaste 2-3 åren i syfte att hålla näsan ovanför ytan. Därför har hobbies, intressen och annat fått stå tillbaka.
Nu känns till och med framtiden ljus.
Jag fick inte ens panik tidigare idag då det snöade. Visst, jag gillar fortfarande inte snö. Men det känns som att det mindset jag för närvarande är inne i faktiskt hjälper mig.
Jag förstår också att vi bara är i början av vintern och att jag fortfarande kan trilla ner i det där mörka hålet. Men det KÄNNS annorlunda än det brukar, så jag håller hoppet uppe.
 
Faktiskt vet jag inte vad jag vill ha ut av det här inlägget, annat än att jag känner ett behov av att dokumentera den här känslan.
Jag har alltid brukat skriva av mig när jag mår dåligt (har ett dagboksdokument här på datorn som är ett djupt, svart hål av ångest att läsa), och då vill jag gärna skriva ner när jag mår bra också.
 
Ett exempel på att jag känns annorlunda är min almanacka.
Jag vet; det här kommer låta otroligt löjligt! Men det är åtta veckor sedan jag beställde och fick hem min kalender från personligalmanacka.se, och jag använder den fortfarande varje dag. Jag kommer ihåg att ta den med mig. Jag kommer ihåg att skriva ner saker i den.
I mitt liv är detta stort, eftersom jag har aldrig - Aldrig - tidigare klarat av att hålla liv i en almanacka i två månader. Det har helt enkelt runnit ut i sanden betydligt snabbare.
Jag har också publicerat flera inlägg på bloggen under samma vecka, och DET var länge sedan!
Jag har haft fler "energikvällar" än jag brukar. Alltså sådana kvällar då jag kommer mig för att ta mig an någon typ av projekt (exempelvis bakning) efter att jag kommit hem från jobbet.
 

Jag älskar att känna lycka över saker igen.
Jag älskar att känna inspiration och motivation till hobbies igen! Speciellt bloggen.
Nu ska jag bara hitta ett bra sätt att hålla fast i den här känslan.
 
Och imorgon är det LÖÖÖÖÖÖN!!
Älskar att kunna säga detta igen: Livet leker!
Drömmar och idéer; det är något som vi alla bär på (ok, i alla fall de flesta av oss).
Hemmet är en typisk sådan plats där man oftast saknar något man så gärna vill ha. Såvida man nu inte har en massa pengar och nyss har byggt sitt drömhus där man satt in precis varenda liten detalj från sina drömmar. Men ni fattar poängen.
Drömmar är också något som ändras genom hela livet, även om vi får det vi allra helst ville ha.
Jag drömde om vissa saker när jag bodde i ettan, som jag numera har här i tvåan jag bor i nu (ett kök som ger inspiration till bak och matlagning comes to mind...)

Men med det sagt så finns det självklart vissa saker jag fortfarande drömmer om att ha i mitt framtida boende, hur mycket jag än älskar den här lägenheten. För det GÖR jag. Det har gått över två år sedan jag flyttade in, men jag kan fortfarande få överväldigande overklighetskänslor att jag BOR här.
I alla fall; i detta inlägg tänkte jag lista fem (5) saker jag drömmer om att ha i mitt boende.
 
 
 
 
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
 
 
Ett litet hembibliotek!

Det behöver inte vara ett helt rum, men jag har förälskat mig i att sitta och kolla på inspirationsbilder från hur andra människor byggt upp bokyllor i sina hem och fyllt dem med böcker.
Och jag har faktiskt planer på att skapa en bibliotekshörna här i min lägenhet, med vanliga enkla exempelvis Billybokhyllor som bas. Sedan fixa dem på något snyggt sätt.
Efter det dekorera vissa delar av bokhyllorna med t.ex. växter, någon ljuskälla och så vidare. För att i slutänden fylla dem med böcker!
Helst av allt skulle jag vilja ha en mysfotölj också i anslutning till hyllorna, men eftersom jag även planerat en liten matsalsdel i den änden av rummet så kommer det inte att få plats (har ju inte hur stort boende som helst även om det är en stor tvåa).

Jag förstår också att det kan låta som det kommer bli väldigt plottrigt, men jag är säker på att det kommer bli toppensnyggt! Jag har en bild i mitt huvud som borde fungera utifrån hur rummet ser ut.
Plus; min målbild kommer vara liiiite plottrig i alla fall. Jag vill skapa något levande; inte ett sterilt inredningsreportage.
Och nej, jag dissar inte sådana hem! Jag har själv drömt om ett sådant hem. Men enligt min nuvarande drömstil känns det inte som ett levande hem.
 
 
Ett PANTRY/"walk in-skafferi" !!!

Detta kommer jag såklart inte kunna förverkliga här i lägenheten, utan det får i så fall bli om jag köper hus i framtiden.
Och jisses vad jag drömt om ett stort skafferi!! Nya kök i lägenheter tycks ofta byggas utan ett specifikt skafferi, utan man tvingas ofta låta ett eller två vanliga skåp agera förvaring för torra livsmedel.
Jag börjar nästan dreggla när jag kollar inspirationsbilder på skafferier, och speciellt walk in-pantrys. ÄLSKAR dem verkligen! Och är så avundsjuk på människor som har sådana i sina hem!
 
I somras funderade jag på att göra om mitt städskåp till ett fullstort skafferi (har städskåpet i köket). Tänkte att det "är ju bara att flytta om lite hyllor så vips... har jag ett helt skafferi. Tyvärr visade det sig att inget av mina andra skåp och garderober är lika smala som städskåpet.
Eller ja; en garderob är smalare än de andra... MEN då var det SMALARE än städskåpet!
Så innan jag kan sätta det projektet i rullning måste jag hitta hyllor med samma mått som mitt städskåp.
 
Men ett Pantry! Jamen JA please!!
 
 
Fullstor kyl och frys
 
Okej, det första är väl inte jättenödvändigt egentligen. Det är bara en "ja, varför inte"-grej.
Men en fullstor FRYS! Oj, vad jag längtar efter en sådan. Min nuvarande är en delad kyl/frys, där kylskåpsdelen är lite större. Vilket i sin tur gör frysdelen ganska liten.
Jag vill kunna baka när jag får feeling och frysa ner.
Jag vill kunna passa på att plocka bär under bärsäsong och frysa ner inför vintern.
Jag vill kunna passa på att köpa något som kanske har något superextrapris någon gång, även om jag inte planerat att använda det just den veckan.
Ja, ni fattar.
 
Dock är detta en dröm som kan komma att gå i uppfyllelse inför en inte alltför avlägsen framtid...
Med tanke på hur bra sparandet går hittills i år så KAN det hända att jag faktiskt har råd att köpa en frys redan under 2024 någon gång. Kanske till och med redan till sommaren.
Ett normalt frysskåp är ju trots allt inte omänskligt dyrt.
 
 
En egen tvättmaskin!
 
Oh! GISSA hur mycket jag önskar mig en egen tvättmaskin!!!
Vet inte om jag var korkad eller inte som faktiskt valde bort möjligheten till en sådan i samband med renoveringen. Eftersom hela badrummet i min förra lägenhet skulle totalrenoveras samtidigt som hela lägenheten, så skulle den även förberedas för tvättmaskin (om man vill köpa en sådan). Så hade jag flyttat tillbaka dit hade jag kunnat ha en sådan nu.
Istället valde jag att byta upp mig till en tvåa; där badrummet inte renoverades och inte är förberett för tvättmaskin (det är alldeles för litet).
(OBS! Frågan är hypotetisk. Jag ångrar INTE att jag bytte till min nuvarande lägenhet.)
Även i trean jag bodde några månader under renoveringen var badrummet förberett för tvättmaskin. Dessutom var det badrummet ENORMT, och jag saknar det varje dag. Synd att jag inte hade råd att ta DEN lägenheten ;-)
 
MEN det är en dröm i alla fall. En egen tvättmaskin.
Tänk att slippa boka tvättider.
Hålla reda på tvättider.
Springa upp och ner från tvättstugan.
Tänk att kunna tvätta när jag vill.
Vilken DRÖM!
 
 
En ordentligt balkong, alternativt uteplats eller trädgård
 
När jag bodde i 1:an och hade "fransk balkong" var min dröm och KRAV på nästa lägenhet att det skulle finnas en riktig balkong. En jag kunde gå ut på och sitta ute i solen under vackra sommardagar (om jag inte var iväg någonstans).
Nu har jag en balkong. En riktig balkong.
Dock en balkong som inte känns sådär jättesäker att vistas på.
Det är säkert inga större problem, men den är väldigt gammal, räcket är delvis rostigt och från själva "grundplattorna" (gäller alla balkongerna på den sidan av huset) har det lossnat lite bitar av betong.
För mig som är höjdrädd i grunden känner jag mig inte sådär extremt modig att använda balkongen.
Som sagt; det är säkert inga problem och jag utgår från att de är besiktade. Men tror ändå jag måste komma ihåg att höra med min hyresvärd när balkongerna besiktigades senast.
Så; en riktig balkong, uteplats eller allra helst trädgård finns med på min högsta önskelista för mitt framtida boende.
Någonstans att gå ut.
 
 
 
 
Finns det någonting du drömmer om att få till ditt boende, eller som du vill ha i ditt framtida boende?
Eller du kanske redan bor i ditt drömhus/lägenhet?
Föredrar du hus eller lägenhet?
Stan eller landet?
Detta inlägg kopierar jag direkt från min Wordpressblogg (men eventuellt med lite redigering).
Min tanke var att det kanske kunde vara en bra idé, då kanske inte alla följt med till den bloggen; jag har ju liksom varit expert på att hoppa mellan bloggar ;-P
 
 
 
 
Som ni vet vid det här laget (ni som följt mig ett tag) är att jag mest troligt lider av vad som kallas SAD -Seasonal Affective Disorder.
Ja, jag är självdiagnostiserad så Nej, jag kan naturligtvis inte veta om det är vad jag har.
Jag kan inte veta om det är SAD, eller om det helt enkelt bara är “ja, de allra flesta känner så på vintern”.
Jag är inte korkad och jag claimar inte att jag verkligen HAR säsongsdepression.
Men jag väljer just nu att se på mina symptom som att jag har det och försöker ta till alla knep jag kan hitta för att stävja det, förutom medicin då såklart (sådant som kräver en faktisk officiell diagnos).

Planen i år är att göra ett försök i att inte bli överrumplad, vilket händer de allra flesta år. Trots att jag vet om att det kommer, så är det som om jag blir knockad varje gång. Helt plötsligt är jag bara mitt inne i det liksom.
Känner ofta en känsla och ett behov av nystart efter semestern (vilket i vanliga fall brukar gå över snabbt), och även i år. Dock känns det lite starkare just i år av anledningar jag inte riktigt kan greppa.
Av den anledningen tänker jag – i alla fall FÖRSÖKA – ta tillfället i akt och sätta upp en liten plan inför kommande vinter.
Försöka få ihop en lista med saker att göra, och ett mindset att fortsätta göra de roliga sakerna trots att jag inte känner för det.
Till exempel att blogga. Eller fota. Eller läsa. Eller vad jag nu kan komma på som jag tycker är roliga aktiviteter.


Min (påbörjade) lista över saker att göra för att hålla “SAD” i schack!

♥ Bara ställa ett eller två morgonlarm på mobilen, istället för fem.
♥ Meditera? Se över om det kan vara något för mig, hur flummigt det än låter.
♥ Äta D-vitamintillskott. Om inte annat kanske placeboeffekten kickar in…
♥ Äta mat som innehåller mycket vitaminer; speciellt B12 (då jag lite grann misstänker att de nivåerna är låga).
♥ Investera i en ljusterapilampa. Vet inte om sådana egentligen hjälper, men det är väl värt ett försök… eller?
♥ FÖRSÖKA gå ut mer, helst i solljus. Svårt mitt i vintern när man jobbar; men i alla fall FÖRSÖKA.
♥ FÖRSÖKA göra mina hobbies även sådana dagar då jag inte har någon direkt lust att sätta igång.
 
Jag har också planer på att försöka anamma ett av Jonna Jintons tips. Eller snarare ett mindset hon förmedlade i en av sina videos och som jag tog till mig...
Jag tänker försöka att inte kämpa emot vintertröttheten. Att inte ägna all min kraft och energi till att försöka känna som jag gör på sommaren.
Jag tänker försöka att lite bara "följa med" i naturens rytm. Vintern är en tid då saker och ting saktar ner, vi känner oss tröttare, har ofta lägre energi generellt o.s.v. Vad händer om jag slutar streta emot och istället accepterar årstiden precis som den är?
Erkänner villigt att detta förmodligen skulle vara enklare om jag levde närmare naturen och inte mitt inne i stan, men det går väl hitta strategier som passar här också..?


Om det här kommer fungera? Ingen som helst aning.
Jag hoppas det ska hjälpa i alla fall. Jag hoppas, genom att ha dessa stolpar framför mig, att det ska mildra min vinter.
Dock är den här årstidsdepressionen en otroligt stark och sneaky jävel som smyger sig på när jag minst anar det, men det kan väl ändå inte vara en nackdel att ha någon typ av tydliga verktyg klara. Eller?
 
 
 
 
 
Vad tycker du om vintern?
Är du en person som "stretar emot" och försöker uppnå samma känsla som under sommaren, eller låter du vintern styra din rytm och liksom följer med i årstidens skiftningar och energier? (Om det går att förstå hur jag menar med frågan.)
Har du några speciella verktyg du brukar använda dig av för att bättre klara de mörka månaderna?
Böcker.
De har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, och de betyder något alldeles speciellt för mig.
Böcker har varit en så stor del i mitt liv, och de platser där böcker finns har varit sådana trygga platser för mig.
 
Jag är en introvert person och har såklart alltid varit. Dessutom var jag under barndomen sjukligt blyg.
Jag hade inga kompisar, och visste heller inte hur jag skulle skaffa några. Det var kort och gott så att jag inte vågade ta kontakt med och kommunicera med andra.
Detta skriver jag inte som något tyck-synd-om-mig, utan syftet är helt enkelt att förklara grunden till min relation med böcker.
 
Från att jag knäckte läskoden som femåring har jag alltid älskat att läsa och skriva. Exempelvis har mitt drömyrke sedan jag var ungefär 7-8 år varit Författare. Drömmer fortfarande om att ge ut min alldeles egna roman en dag.
När jag var tio år och gick i fjärde klass fick jag mitt egna lånekort, och plötsligt kunde jag själv låna helt fritt på biblioteket (eller bibblan som den alltid kallades). Den obetalbara känslan att kunna låna hem basically hur många böcker jag ville, eller åtminstone kunde bära... ;-)
Hortlax bibliotek värmer mig fortfarande inombords när jag tänker på det.
Det var min säkra plats. Min trygga plats. Ja, förutom mitt hem då, men mitt hem hade inte alla dessa böcker.
På bibblan behövde jag inte hålla mig undan andra barn för att jag var rädd för att ta kontakt med dem. Jag kunde bara hänge mig åt alla titlar som fanns uppradade på hyllorna.
Har ingen aning om hur många timmar jag spenderat på Hortlax bibliotek totalt. Många!
Jag brukade aboslut gå till Strömbacka skolbibliotek under gymnasietiden också, men det var aldrig riktigt samma sak. Det var inte lika mysigt, trots att det var ännu mindre (som jag minns det).
Men vår bibbla hemma i Hortlax... Den ger mig trygghetskänslor.
 
 
Bild härifrån
 
Bokhandlar älskade jag lika mycket som bibliotek, om inte ännu mer. Jag älskade att bara hålla i helt nya böcker. Böcker som aldrig blivit lästa. Omslag som inte hade den där typiska biblioteksbindningen. Vet inte hur jag ska förklara den. Har en exakt bild i mitt huvud, men har ingen aning om hur den bäst ska beskrivas.
Ni kanske vet vad jag menar? Hur biblioteksböcker klassiskt har sett ut. Att alla ryggar hade liksom samma material... såg ut lite som tyg-ish.
Idag var det länge sedan jag var på ett bibliotek så jag vet inte; kanske köper de in "vanliga" utgåvor numera. Men tänker på de klassiska.
 
Nåja, tillbaka till tråden.
Jag hittade faktiskt en gammal bild på min absoluta favoritbutik här i Piteå under min uppväxt. Bokia.
Speciellt just DEN HÄR butiken, när den låg precis där på bilden (korsningen Storgatan-Lillbrogatan). Fortfarande kan jag ibland sakna den så det gör ont. Låter väl överdrivet, men den var en så stor del av mina uppväxtår.
Jag har aldrig gillat klädbutiker, inte ens i tonåren. Jag blev uttråkad efter MAX fem minuter. Samtidigt som jag kunde spendera TIMMAR inne på Bokia!
När alla andra drogs till butiker som Kicks och JC ville jag bara till Bokia.
 
Jag har också en grej som kommer låta otroligt pretentiöst, men det är en känsla jag har...
Jag tycker bäst om att läsa inbundna böcker. Pocket går an också (plus att det är billigare), men helst av allt vill jag hålla i och läsa en "vanlig" inbunden bok.
Plattor och annan elektronik är jag inget fan av när det kommer till bokläsning. Har verkligen inget emot dem, eller de som läser böcker på dem. Det verkar otroligt smidigt att ha allt samlat i en läsplatta eller en iPad.
Det är tyvärr inget för mig; speciellt eftersom jag drömmer om att ha ett eget hembibliotek i mitt hem en vacker dag. Det kräver ju sina (riktiga) böcker :-)
 
Att hitta en bok det slutar med att jag sträckläser är en av de bästa känslorna som finns. Paradoxalt nog känner jag mig alltid "tom" när jag lägger ifrån mig boken efter sista sidan.
Jag älskar känslan att ligga och läsa en hel natt bara för att jag inte klarar av att lägga ifrån mig boken. Därför är det så att böcker jag misstänker kan bli sträckläsning måste jag styra så att jag läser under semestern... när tider spelar mindre roll. Eller som allra minst på fredagar eller lördagar. Alltså när jag inte ska upp en viss tid dagen efter.
 
 
Älskar/tycker du om att läsa?
Föredrar du inbundna böcker, pocket, ljudböcker eller att läsa elektroniskt?
Om du gillar att läsa som vuxen; gillade du det som barn också eller har det kommit med åren?
Eller kanske tvärtom; gillade du att läsa som barn med skyr det i vuxen ålder?
Vikt är inte hälsa.
Vikt är inte synonymt med hälsa.
Låg vikt är inte synonymt med bra hälsa.
Hög vikt är inte synonymt med dålig hälsa.
Hälsa kommer i alla möjliga kroppsformer!
 
 
Det går alldeles utomordentligt att prata om hälsa utan att ens nämna vikt.
Ändå är vi som samhälle fixerade vid vikt. Tjockhatet är så djupt rotat i oss att det värsta så många människor kan tänka sig är att bli tjock.
Som att det vore en jäkla dödsdom likt AIDS eller cancer.
Till och med i början av Coronapandemin dök det upp kommentarer till höger och vänster (när många hamnde i karantän och det blev poppis att baka) om att "Nu får man akta sig när man bara är hemma så man inte bli fet".
DET var alltså mer oroväckande än en ny global sjukdom ingen ännu visste något om...
Det spelar ingen roll om det skrevs/yttrades på skämt eller på allvar. Det bidrar och bottnar i den redan starka normaliseringen av fetthat.
 
Nidbilden av tjocka är så normaliserad att den ses som sanning. Tjocka människor tilldelas karaktärsdrag som lat, ointelligent, ohälsosam, glupsk och så vidare. Ordet tjock kopplas till och med ihop som en synonym till ful...
Hur många gånger har man inte hört meningar som "Åh, vad jag känner mig tjock idag!" eller "Men vad SNYGG du blivit! Har du gått ner i vikt?"
Det senare har till och med blivit så normaliserat som en "komplimang" man förväntas bli glad över; men man har inte en tanke på vad det är man egentligen säger.
Och ja! Det är många som blir glad av att höra det, och detta beror på att vi alla är så indoktrinerade i att smal=bra, tjock=dålig. Det är klart vi blir glada över att få bekräftelse på att "jag är bra".
Jag läste en gång ett citat av Karin Kajjan på Instagram; en mening jag har tagit med mig:
 
"Tror du verkligen att det faktum att du 'mår så mycket bättre' när du går ner i vikt är
frikopplat från det faktum att du samtidigt behandlas som mindre värdelös av samhället?"
 
 
Det pågår en samhällsaccepterad mobbning av tjocka människor, bara för att de är tjocka. En mobbning till och med vården är med på (eller leder...) Tack och lov har det börjat luckras upp lite grann och bli bättre, men det är fortfarande myrsteg framåt.
Viktstigma är farligare än vikten i sig.
Det finns dessutom inte en enda sjukdom som är unik för tjocka personer.
Och hade jag stått framför en stor grupp människor kan jag nu bara HÖRA protesterna "Men Diabeteeeees 2 då!!!"
För att...
1. Folk tror att man automatiskt får Diabetes typ 2 bara genom att gå upp två kilo i vikt eller äta en chokladkaka, och
2. Bara tjocka människor kan få Diabetes typ 2.
Nix. Typ 2-diabetes handlar inte om vilken kroppsform du har. Typ 2-diabetes är en Livsstilssjukdom! Plus att den är ärftlig.
Om du är tjock, rör mycket på dig, äter bra och varierat samt lever ett genomgående hälsosamt liv - och dessutom inte har sjukdomen i släkten - är risken väldigt liten att du skulle drabbas av Typ 2-diabetes.
En smal person som lever ett stillasittande och hälsomässigt destruktivt liv, och har det i släkten, kan mycket väl drabbas av sjukdomen.
Men det är här som den kollektiva synen på tjocka kommer in...
En smal person som drabbas av sjukdom ses som otur.
En tjock person som drabbas av sjukdom; hen får skylla sig själv...
 
För övrigt handlar skillnaderna mellan Typ 1 och 2-diabetes (enkelt beskrivet) om insulinet.
Vid Typ 1 kan kroppen inte (längre) producera insulin själv.
Vid Typ 2 kan kroppen fortfarande producera insulin, men inte tillräckligt för vad den behöver.
Det är därför man vid Typ 1 alltid behöver ta insulin, medan vid Typ 2 kan det räcka med att lägga om levnadsvanor.
Notera; lägga om levnadsvanor, inte går ner i vikt.
Viktnedgång kan bli en effekt av andra levnadsvanor, men vi (samhället) har satt "viktnedgång" som lösningen på allt, därför säger man oftast att "det kan hjälpa att gå ner i vikt". När förbättringen egentligen handlar om livsstilsförändringen man gjort och inte om själva viktnedgången.
 
 
"Kroppsaktivister promotar fetma och vill att alla ska bli tjocka!"
 
En mening jag sett sååå många gånger vid det här laget.
För det första är det ren och skär lögn.
För det andra är det omöjligt. Det finns INGEN som vill eller komma vilja bli tjock i en värld som hatar tjocka!
Kroppsaktivismen handlar om att sprida kunskap om att alla, oavsett kroppstyp, är värd basic respekt. Att tjock inte är ett fult ord. Att vikten inte definierar hälsa. HÄLSA är det centrala i kroppsaktivismen.
 
 
Att fokusera på vikt och viktnedgång handlar inte om hälsa; det handlar om utseende och normer.
Hur vet jag det?
Jo, bara det att man sätter en "målvikt" för sin viktresa (kallas alltid "Hälsoresa", men jag kallar det för vad det är) berättar att det inte handlar om hälsan. Det handlar om att du vill se ut på ett visst sätt.
Säg att du väger... 100 kg. Du bestämmer dig för att sätta igång med en bantningsres... förlåt "hälsoresa".
Innan du börjar bestämmer du att ditt mål är 60 kg.
Vid 75 kg stannar viktnedgången av, och det blir nästan omöjligt att tappa mer. Dietkulturen gör här att du kommer känna dig misslyckad.
Dietkulturen säger att det bara handlar om dålig karaktär, och dietkulturen är så stark att du verkligen tror på det.
Du tror det är dig själv det är fel på.
Du är säker på att det handlar om att du saknar karaktär och bara inte vill tillräckligt mycket, trots att du lever striktare än någonsin.
Du levlar upp i hur du plågar dig själv.
Istället för att tänka tanken att din kropp har hittat sin ideala form.
Du kanske säger nu att "jamen, jag har vägt 60 kg tidigare, och jag mådde jättebra då."
Javisst, men det betyder inte att det är vad din kropp vill väga NU. Kroppen ändras hela livet. Ibland väger vi mer, ibland mindre. Kroppen ser olika ut i olika stadier i livet.
"Komma tillbaka till min kropp" är dietkulturens manipulerande sätt att få oss att känna oss missnöjda och ständigt sträva efter att se ut som när vi var 20, oavsett hur gamla vi blir.
 
"Oh, jag har gått upp 5/8/10 kilo. Jag måste ta tag i det så att min kropp mår bra igen."
Jag vill säga att det beror inte på vikten. Om du mår så dåligt av en sådan viktuppgång så är det något annat som är fel i kroppen.
En frisk kropp kan hantera en sådan viktuppgång.
Att gå upp fem kilo under semestern gör inte kroppen sjuk; den kan hantera det. Om något känns fel är det något annat som är fel, och bantning är inte en mirakellösning.
Bantning fungerar inte långsiktligt. På kort sikt; absolut att man går ner i vikt. Såklart går man ner i vikt när man svälter kroppen.
För ja; att äta mindre än man gör av med är definitionen av svält...
Sedan går kroppen upp mer än från början, eftersom den gör allt för att skydda sig från just svält och kommande svält.
Då går man ner igen via bantning. Och går upp ännu mer.
Har du hört begreppet "banta sig tjock"? Det är precis vad som händer.
Jag använder ordet 'banta'. Det är vad det är, och det användes på främst 1980 -och 90-talen. Idag finns det ungefär ett par tusen(...) ord, men det är samma sak alltihop.
Här är dietkulturen också och härjar (den är överallt), och har tutat i oss att gå upp de kilon vi förlorat är brist på självkontroll och igen; dålig karaktär. Och vips känner vi oss värdelösa som inte klarar det.
När det i själva verket handlar om kroppens överlevnadsinstinkt och att den gör allt den kan för att rädda sig själv från exempelvis svält.
Kroppen (biologiskt) vet nämligen inte skillnad mellan valfri och påtvingad svält. Den vet bara att den svälter, och sätter in resurser för att undvika detta.
 
 
Några punkter att tänka på:
 
♥ Det finns noll anledningar för privatpersoner att äga en personvåg!
Inom sjukvården kan det vara bra att veta vikten för eventuell medicindosering, se om det oförklarligt spurtar iväg åt något håll och indikerar något allvarligare osv. Men privatpersoner har ingen anledning till att äga en.
 
♥ Inte heller finns någon anledning till att mäta olika kroppsdelar. Dietvärlden säger ofta "kasta vågen och mät istället".
Nej, gör inget av det. Hur hälsosam du är definieras inte av hur stora dina kroppsdelar är eller vad du väger.
 
♥ Du behöver aldrig förtjäna mat!
Mat ska inte användas som belöning, brist på mat och träning ska inte användas som straff.
Du måste inte träna/"ta en promenad" för att kompensera det du åt.
 
♥ Du behöver inte utöva en viss träning bara för att vissa träningsformen anses som "bättre" än andra.
Exempelvis; avskyr du gymmet, gå inte till gymmet. Det finns massvis av andra saker man kan göra för att röra på sig. Allt du rör på dig är bra!
 
♥ Är det en dag då din kropp skriker Nej till träning; Lyssna! Skit i det den dagen.
Kanske din kropp längtar ut dagen efter; gör något rörelserelaterat då.
 
♥ Skit i att räkna allt du äter i kalorier. Lär dig lyssna på kroppen. Hon vet vad du behöver just i den stund du är i.
 
 
Tänk också på:
 
♥ Förbud mot olika livsmedel skapar mer hetsätning och fixering av just det livsmedlet än vad inga förbud gör.
Jag pratar naturligtvis inte om allergier! Det är en helt annan femma!
När kroppen vet att hon får det hon vill ha när hon vill ha det, då kommer hetsätningsmekanismen att avta.
Du kommer mest troligt att äta mer t.ex. godis om du "bara äter på lördagar" än om du har en godisskål framme hela veckan.
Nu är det säkert många som tänker att "om jag har godis hemma/framme jämt kommer jag minsann att fullkomligt vräka i mig".
Det är en vanlig replik, och ett resultat av sagda dietkultur. Vi har lärt oss att vi inte kan lita på våra kroppar; därför måste vi hålla fast dem genom strikta matregler.
När det egentligen visat sig vara tvärtom.
Detta gäller även barn. Jag har börjat se fler och fler människor som reflekterat över hur det är barn som växer/vuxit upp med "lördagsgodisprincipen" som är de barn som blir mest fixerade vid godsakerna när de väl plockas fram, och nästan kan äta tills de spyr.
Samtidigt som de barn som växer upp med godis tillgängligt hela tiden oftast inte är lika intresserade.
 
Jag läste någonstans (minns tyvärr inte var) någon som skrev ett så bra exempel.
Att om man börjar ge barnet chansen att plocka sitt eget lösgodis så kan det absolut bli så att de plockar påsen full den första eller de första gångerna. Av just ovanstående anledning.
Men till slut, om de får fortsätta utan pekpinnar, kommer mängden i påsen att minska. Till slut kommer de plocka de godisar de är sugna på just vid den tidpunkten; eftersom hjärnan är trygg i att det andra finns kvar att välja en annan gång.
Makes total sense!
 
♥ "En hungrig människa är en foglig människa."
Dietkulturen vill att det här är det enda vi ska tänka på.
Samhället vill att det här är det enda vi ska tänka på. Om vi är upptagna med att försöka forma våra kroppar efter ouppnåeliga ideal har vi ingen ork att tänka och agera på andra, viktiga frågor och problem.
 
 
 
Hälsa är så mycket mer än vikten. Så mycket mer att vikten knappt blir en prick på radarn.
Låt oss börja prata hälsa på riktigt!