Jag har äntligen fått ändan ur vagnen och läst ur denna bok, vilken jag började på någon gång i somras. Tyvärr kom jag av mig efter bara några kapitel eftersom jag hade svårt att komma in i den.

Jag skulle ljuga om jag sa att det är den bästa bok jag läst. Det var det inte; tvärtom så blev jag på sätt och vis lite besviken. Men det kanske bara beror på mina höga förväntningar. Hade ju hört och läst så mycket om just den här boken som alla verkar älska och som, enligt omslaget, blivit en bästsäljare.

 

Den innehåller absolut jättefina, levande miljöbeskrivningar. Det märks att författaren har en förkärlek till biologi och miljö.
Tyvärr imponeras jag inte särskilt lätt av miljöbeskrivningar; tvärtom gör det att jag har svårt att ta mig igenom (framförallt komma in i) en bok. Jag tycker böcker blir "seglästa" om det finns för mycket miljöbeskrivningar.

Såklart får det inte vara för få heller -man måste ju ändå få en känsla av var handlingen utspelar sig, och man måste få en chans att se det hela framför sig. Men jag vill som sagt inte ha för mycket av det.

 

 

 

Handlingen då?

Nu vill jag inte berätta alltför mycket om vad som händer, ifall det är någon som inte läst men tänker läsa boken. Därför kommer jag skriva lite mer generellt. Dock kan det hända att jag skriver något som kan uppfattas som spoilers, så förvarning på det.

Handlingen känns bitvis lite "det där skulle inte hända i verkligheten". Lite osannolik nästan.

Bokens huvudperson heter Kya, och när det kommer till hennes familjesituation - vad som hände med att familjemedlemmar försvann allteftersom - köper jag. I en misshandelsrelation blir man desperat.

Vad jag däremot har ganska svårt att köpa är hur en 6-7 åring som överges och lämnas ensam lyckas överleva och försörja sig själv. Speciellt om barnet också överges av samhället. Måste erkänna att jag har svårt att tro att ett sådant barn skulle överleva en längre period.

Sedan har jag lite svårt för den här Disneyromantiken i boken.

6-åring överges och lämnas ensam att ta hand om sig själv. Smutsig och ovårdad. Men som - naaaturligtvis - växer upp till stadens skönhet.

Jag får lite känslan av "ja, hon är konstig men hon är i alla fall snygg!"

Kärlekshistorierna känns lite grann som jag skrev kärlekshistorier när jag var i tonåren.

 

Mordhistorien då?

Jag tycker den känns både planerad och oplanerad på samma gång.

Planerad på så sätt att jag kan känna att författaren verkligen har en plan med den. Att hon faktiskt tänkt ut från början hur det ska gå och hur det ska sluta. Detta är en positiv grej, i mitt tycke. Jag tycker hon är bra på att hålla på detaljer och inte avslöja allt för mycket för snabbt. Jag tycker hon är bra på att hålla kvar läsaren. Lyckades ju trots allt med mig, trots att jag tyckte boken kändes seg...

Tycker polisarbetet kändes lite... lamt. Återigen; lite som om jag skulle skriva om en polisutredning.

Jag känner också att det känns lite overkligt att en åklagare skulle gå till rättegång med så pass lite/svagt på fötterna.

 

När jag läste första delen av boken kände jag att jag inte ville ge den mer än 1 - 1,5 av 5 i betyg, men när jag passerat hälften kände jag att jag behövde gå upp ett par steg.

Känner fortfarande att det var en lite seg bok att läsa, med vissa fallgropar i handlingen, men att författaren ändå lyckades hålla mig fast gör att jag vill ge den ett lite högre betyg.

Därför får Där kräftorna sjunger 3 av 5 i betyg från mig.

 

 

"Bild för uppmärksamhet", eller vad man säger ;-P

 

 

Alltså...ja...jag har liksom behövt några timmar nu bara för att låta hjärnan samla ihop den här dagen.

Det kommer inte att låta som att det hänt jättemycket egentligen, men tro mig när jag säger att varenda liten hjärncell varit mycket aktiv idag.

 

Det är fredag.

"Skönt" tänkte jag i vanlig ordning.

Eller ja, okej då. Jag kaaanske hann tänka när jag vaknade imorse att "åh nej! Inte morgon redan. Vill bara vända mig om och somna om".

Maybe I was on to something..?

Men men; det var i alla fall fredag, vilket betyder lyxfrukost i form av varm choklad och äggsmörgås på förskolan. Idag betydde det även väldigt enkel mat; här i form av sojafärssås och spagetti. Allting värms med ångfunktionen. En Rationalugn har tre standardfunktioner; Ånga, Kombi och Stek. Sådant som typ potatis, pasta, ris, gröt, köttfärssås o.s.v. värms på ånga. För "fast" mat typ biffar, köttbullar, plättar, hamburgare o.s.v. används kombi eller stek.

I alla fall, när jag anlände till jobbet startade jag dagen som jag alltid gör... Jag satte igång ugnarna så att de skulle hinna förvärmas, jag startade diskmaskinen så den skulle hinna fyllas upp med vatten och jag svepte runt kylar och frysar för att se så de sköter sig (temperaturmässigt).

So far so good.

Då händer det.

 

Pang! Bokstavligen; det lät som ett kraftigare "poff", och lamporna börjar flimra som galningar. I några sekunder. Sedan slocknar de.

Köksutrustningen fungerar dock fortfarande.

Pedagogerna som sitter utanför köket (vi har en matsal precis utanför köket) säger att de såg hur det smällde till från elskåpet.

Nu lägger även köksutrustningen av. Basically allting förutom kylarna.

Diskmaskinen död. Ugnarna, spisen och lagerkylen (dit maten levereras). Allting har slagit ifrån.

Men great! Gaaah!

Skyndar mig i alla fall med att flytta över maten från lagerkylen till vanliga kylen, som fortfarande fungerar.

Trodde ni det slutade här?

Nej, eller hur. Plötsligt börjar det tjuta för kung och fosterland.

Fricking inbrottslarmet sätter igång!

Det kommer såklart dit folk omgående som hjälper till att stänga av det och kolla felen. Inbrottslarmet hinner dock sätta igång en gång till kort därefter. Det är officiellt en kaosmorgon. Men om inte annat vaknar man till ifall man kom halvsovande till jobbet ;-P

Felet lokaliseras och kan börja åtgärdas. Strömmen kommer tillbaka, men min köksutrustning fungerar fortfarande inte. Varken diskmaskinen, ugnarna eller spisen. Jag får också veta att det förmodligen kommer dröja flera timmar innan de lyckas komma igång. Långt efter lunchtid med andra ord.

 

Jahapp... aldrig varit i denna situation tidigare.

Engångsartiklar finns såklart, men jag kan ju inte värma maten eller koka spagetti.
Frukosten är dock inga problem. Tråkigt nog blev det såklart ingen varm choklad idag; men fil, flingor och äggsmörgås är ju också gott. Hade faktiskt varit förutseende (för att spara tid på morgonen) och kokat äggen redan igår eftermiddag.
Men det stora problemet var lunchen. Hur löser jag detta?

TUR att vi ligger som närmaste granne med skolan. Jag har sådan tur att jag kan få låna lite plats i deras ugnar för att fixa min mat.

Det blir en del spring fram och tillbaka inför lunchen, men jag tror ändå det var det absolut smidigaste sättet att lösa problemet på.

 

Däremot; när jag kommer tillbaka med den varma maten till förskolan upptäcker jag att felet är fixat och mina maskiner fungerar igen. Tack och lov tog det kortare tid än beräknat, och jag kan alltså använda diskmaskninen för att diska upp lite grejer som samlats upp (som jag tänkte ta för hand efter lunchen).

Här känner jag att stresspaniken jag byggt upp börjar släppa successivt. Grejerna fungerar igen och framförallt; barnen får mat. Lite försenat, men ingenting extremt. Vi har normalt sett två sittningar, och det blev så att alla åt samtidigt under "andra sittningstiden".

Måste också få säga att jag är oerhört glad och tacksam över att jobba där jag jobbar, speciellt när sådant här händer. Personalen är verkligen fantastisk! Alltid så flexibla och förstående. Älskar min arbetsplats!!

 

Efter lunchen är ju då "det värsta" avklarat som sagt. Det är endast mellis kvar, vilket inte är några problem alls eftersom jag inte behöver några maskiner (konstigt ord, men kommer inte på något annat) för att fixa det.

Men alltså... min hjärna är verkligen MOS vid det här laget. I kroppen är jag egentligen inte tröttare än jag brukar, men mentalt vet jag knappt vad jag heter ;-P Detta resulterar i att jag missar att lägga in mejeribeställningen inför måndag. Beställningsstopp för måndagsleverans är nämligen fredag kl.14. Jag upptäcker detta 14:10.

Loggar snabbt som sjutton in på Norrmejerier, men det har såklart hunnit switcha till "nästa leveransdag". Alltså "beställ senast tisdag kl.10 för leverans onsdag".

Chansar och ringer till mejeriet. Tänker att det, om jag har tur, går lägga in en telefonbeställning även om "tiden gått ut". Och ja, kanske är det självklart att det går, men jag har aldrig missat mejeribeställningstiden förut.

Det går i alla fall! Och jag kommer då alltså få både mjölk och fil på måndag. Puh!

 

Och som en liten parentes, för att liksom toppa denna dag, snubblar jag över mina egna fötter. Bokstavligen. Tur att jag är ensam i köket, för det måste ha sett dråpligt ut.

Har ingen aning om vad det är med min högra fotled, men den har något problem... Den ger liksom "vika" ibland. Jag kan stå stilla rakt upp och ner, och plötsligt är det som om jag trampar snett. Trots att jag inte tar ett enda steg.

Vet inte hur jag ska förklara, men det är som att fotleden ger vika och foten viker sig inåt. Det var det som hände nu.

Jag har aldrig ont i foten eller några andra problem. Det är bara att den ger vika då och då.

Tre sekunder senare kom det i alla fall in två personer som kollade på frysarna. Som tur är kom de inte in tre sekunder tidigare; då hade jag haft publik till min lilla vurpa haha ;-P

Men men; här fixar jag bara de sista detaljerna för dagen och sedan byter jag om, släcker och låser.
Och jag kan säga som så; det har ALDRIG varit så skönt att gå på helg som det var idag!

Det första - absolut första - jag gjorde när jag kom hem var att däcka i soffan. Minns knappt ens att jag lade mig där, men vaknade i alla fall strax efter nio nu ikväll. Så en typ fem timmar lång "naptime" blev det ;-P

Mycket välbehövligt och nödvändigt, då hjärnan som sagt gått på högvarv hela dagen. Att försöka tänka, fundera ut, göra och prata samtidigt... Det gör verkligen mos av hjärnan.

 

Och om jag ska vara helt ärlig; på något sätt älskar jag det.

Missförstå mig inte; jag hatar en sådan här dag när saker inte fungerar som de ska. Hoppas ni förstår hur jag menar när jag säger att jag ädnå, på något sätt, älskar känslan. Jag kan till och med tycka om den här tröttheten jag känt; just eftersom den kommer ifrån att jag faktiskt varit igång.

Det blir nästan en egoboost att upptäcka att jag faktiskt klarar av att hantera en sådan här situation på ett arbete och lösa saker trots att saker strular ordentligt. Det ger mitt självförtroende en boost jag bara kunnat drömma om för 10-20 år sedan.

 

Hoppas ni haft en bättre fredag än jag, och att ni får en riktigt fin helg!

Och till mig själv: Må nästa vecka bli bättre ;-)

Av den anledningen åkte jag i alla fall till Öjebyn med tanke att fota lite grann bland alla kyrkstugor. Det är verkligen så fint där under strålande höstdagar. Vet inte vad det är, men jag älskar hur bilderna blir där under hösten!

 

Parkerade alldeles intill kyrkan och utgick därifrån.

Jag tycker verkligen det är så mysigt att gå runt alla gamla kyrkstugor. Vet inte om det är mitt intresse för historia eller om det är min "författarhjärna", vilken alltid - alltid! - sätter igång att fantisera ihop historier. Speciellt när jag ser övergivna hus, men det gäller egentligen gamla hus generellt. Och Öjeby kyrkstugor är ju faktiskt inte övergivna, bara väldigt väldigt gamla.

 

Ni som följer mig på sociala medier vet vid det här laget att Piteå firar 400-årsjubileum i år. Min lilla stad fick sina stadsrättigheter den 12 maj 1621. Däremot är Piteå som plats betydligt äldre.

Öjebyn är det så kallade gamla Piteå. Det var här staden låg innan den flyttade till sin nuvarande plats på vad som kallades Häggholmen.

Därför är Öjebykyrkan och den intilliggande kyrkbyn 600 år gammal. Faktiskt så firade kyrkan sitt 600-årsjubileum bara för några år sedan.

600 år. Om vi går tillbaka sexhundra år i tiden är vi ju nere på Medeltiden. Känns faktiskt ganska coolt.

På något sätt känns det mäktigt att gå där och strosa mellan husen... att gå på samma ställen som människor före mig gått på för ett halvt millennium sedan. Människor har byggt de där stugorna, och de har bott i de där stugorna på medeltiden. Människor har gått där, levt sina liv, fött barn, haft drömmar och så vidare... sexhundra år innan jag ens var påtänkt!

Jag känner mig både så liten och så fascinerad bara av att tänka på det sättet.

 

 

Här kommer lite fler bilder fotade under samma kväll som de tidigare vissna Rallarrosbilderna. Faktiskt från samma ställe, men jag ville inte blanda bilderna i samma inlägg.

Bilderna är alltså från sista semesterhelgen, vilket - eftersom jag vet om tidpunkten - lägger ett extra vemod över dem. De är verkligen Nu-Är-Det.Slut.På.Sommaren-bilder.

Hittade dessutom en kvarglömd barntröja med Greta Gris där på stranden, vilket i sin tur blev en representation av att badsäsongen är över. För en filosofiskt lagd person som jag går det inte att inte gå till dessa tankar.

Men de ger samtidigt ett lugn. En stress över att ledigheten är slut, visst. Men också en känsla av stillhet.

 

Nu har jag arbetat en månad (shit!) efter semestern, och "elva månader kvar tills nästa" har blivit tio månader kvar. Egentligen helt sjukt vad tiden går snabbt. Speciellt om jag kopplar ihop det med gårdagens inlägg där jag satt och listade mitt liv för tio år sedan.

Det går fort, fort, fort.

I skrivande stund är det verkligen HÖST utanför mitt fönster. En solig höstdag.

Träden och all växtlighet skiftar färger i ett rasande tempo; det är nästan så att man kan SE det ändras. Jag skulle säga att det är väldigt nära 50-50 nu gul/orange/rött vs grönt. Om inte helt 50-50. Nu är det bara en tidsfråga innan det gröna i naturen kapitulerar helt och hållet.

Och ja, det är vackert med höstfärger... men jag föredrar det gröna. Kaaan som sagt också ha att göra med att jag är livrädd för att gå in i vintern igen. Brukar inte känna så, men förra vintern ärrade mig verkligen.

 

Men men, vintern kommer. Det är något vi inte kan göra något åt.

Istället ägnar vi ett par minuter till att ta in dessa bilder, vilka kommer hjälpa i alla fall mig att ta mig igenom den långa, mörka årstiden.

 

 

Min blogg är tillbaka, och det är fredag! Livet kunde ju vara sämre om man säger så...

Jag tycker det här har varit en sådan typiskt konstig vecka; känns som den varit väldigt kort, men samtidigt som att det var evigheter sedan det var helg.

Misstänker dock att allt kan ha lite att göra med att jag liksom "worked myself up to" den här fredagen, då vi haft Tacobuffé-servering till lunch på förskolan. Känns alltid som det är så mycket att tänka på vid dessa serveringar. Egentligen är det inte det, men det känns så.

Kan vara för att det är så pass sällan; i vanliga fall två gånger per läsår. En gång strax efter skolstart och en gång strax innan examen.

Jag tycker innerligt det är jätteroligt när det är Tacos, då det är så roligt att servera en så pass populär rätt, men samtidigt är jag glad över att det inte är oftare ;-)