Jag har äntligen fått ändan ur vagnen och läst ur denna bok, vilken jag började på någon gång i somras. Tyvärr kom jag av mig efter bara några kapitel eftersom jag hade svårt att komma in i den.

Jag skulle ljuga om jag sa att det är den bästa bok jag läst. Det var det inte; tvärtom så blev jag på sätt och vis lite besviken. Men det kanske bara beror på mina höga förväntningar. Hade ju hört och läst så mycket om just den här boken som alla verkar älska och som, enligt omslaget, blivit en bästsäljare.

 

Den innehåller absolut jättefina, levande miljöbeskrivningar. Det märks att författaren har en förkärlek till biologi och miljö.
Tyvärr imponeras jag inte särskilt lätt av miljöbeskrivningar; tvärtom gör det att jag har svårt att ta mig igenom (framförallt komma in i) en bok. Jag tycker böcker blir "seglästa" om det finns för mycket miljöbeskrivningar.

Såklart får det inte vara för få heller -man måste ju ändå få en känsla av var handlingen utspelar sig, och man måste få en chans att se det hela framför sig. Men jag vill som sagt inte ha för mycket av det.

 

 

 

Handlingen då?

Nu vill jag inte berätta alltför mycket om vad som händer, ifall det är någon som inte läst men tänker läsa boken. Därför kommer jag skriva lite mer generellt. Dock kan det hända att jag skriver något som kan uppfattas som spoilers, så förvarning på det.

Handlingen känns bitvis lite "det där skulle inte hända i verkligheten". Lite osannolik nästan.

Bokens huvudperson heter Kya, och när det kommer till hennes familjesituation - vad som hände med att familjemedlemmar försvann allteftersom - köper jag. I en misshandelsrelation blir man desperat.

Vad jag däremot har ganska svårt att köpa är hur en 6-7 åring som överges och lämnas ensam lyckas överleva och försörja sig själv. Speciellt om barnet också överges av samhället. Måste erkänna att jag har svårt att tro att ett sådant barn skulle överleva en längre period.

Sedan har jag lite svårt för den här Disneyromantiken i boken.

6-åring överges och lämnas ensam att ta hand om sig själv. Smutsig och ovårdad. Men som - naaaturligtvis - växer upp till stadens skönhet.

Jag får lite känslan av "ja, hon är konstig men hon är i alla fall snygg!"

Kärlekshistorierna känns lite grann som jag skrev kärlekshistorier när jag var i tonåren.

 

Mordhistorien då?

Jag tycker den känns både planerad och oplanerad på samma gång.

Planerad på så sätt att jag kan känna att författaren verkligen har en plan med den. Att hon faktiskt tänkt ut från början hur det ska gå och hur det ska sluta. Detta är en positiv grej, i mitt tycke. Jag tycker hon är bra på att hålla på detaljer och inte avslöja allt för mycket för snabbt. Jag tycker hon är bra på att hålla kvar läsaren. Lyckades ju trots allt med mig, trots att jag tyckte boken kändes seg...

Tycker polisarbetet kändes lite... lamt. Återigen; lite som om jag skulle skriva om en polisutredning.

Jag känner också att det känns lite overkligt att en åklagare skulle gå till rättegång med så pass lite/svagt på fötterna.

 

När jag läste första delen av boken kände jag att jag inte ville ge den mer än 1 - 1,5 av 5 i betyg, men när jag passerat hälften kände jag att jag behövde gå upp ett par steg.

Känner fortfarande att det var en lite seg bok att läsa, med vissa fallgropar i handlingen, men att författaren ändå lyckades hålla mig fast gör att jag vill ge den ett lite högre betyg.

Därför får Där kräftorna sjunger 3 av 5 i betyg från mig.