Follow
Snart är det dags igen. 
Det där som sker vart fjärde år. 
Val.
Det är återigen dags att välja vilka som ska få förtroendet att styra vårt land de kommande fyra åren.
 
* * * * *
Jag är inte politiskt kunnig, utan detta är bara mina egna tankar.
* * * * *
 
Jag tycker det var nyss det var val.
2018 kändes så långt bort, i alla fall tyckte jag det.
I år har jag dock ingen som helst aning om vad som kommer hända. Allting känns så förvirrande och ingenting känns säkert.
Men en sak gissar jag; och det är att vi garanterat kommer få regeringsskifte igen. Tyvärr.
Av den anledningen att de flesta verkar tänka väldigt kortsiktligt, och det kan en inte göra när det kommer till politik. Jag är inte politisk, men jag vet att en måste tänka långsiktligt.
 
Jag hoppas innerligt att det inte blir regeringsskifte.
Jag vet att mer eller mindre alla partier drar mer åt mitten/höger än de gjorde förr, men jag ser hellre att vi har en röd regering än en blå. Detta på grund av att t.ex. Moderaterna endast bryr sig om den lilla klick människor som är tillräckligt rika. Resten av oss spelar ingen roll.
Vi minns väl alla att de införde slavarbete sist de satt vid makten.
Okej, tekniskt sett användes det "finare" namn som Fas 3 eller Sysselsättningsfasen. Men de är bara maskerade namn på vad det egentligen var.
För att jobba heltid, utan betalt (bokstavligen) och där arbetsgivaren får betalt för att ta emot arbetaren... Vad kallar vi det? Just det; slavarbete.
 
Nu är Fas 3 borttaget, tack och lov. Men jag är så rädd att om Allianspartierna vinner valet kommer de införa det igen. Nu har jag inte läst några partiprogram på sistone, men det är en oro jag har.
Och visst; på pappret låter det bra med "Sysselsättningsfasen". Många människor får sysselsättning och slipper sitta hemma.
Men vad betyder det när dessa personer ändå inte är självförsörjande??
Visst, alla dessa personer inom Fas 3 hade ett jobb att gå till varje morgon. Heltid. 8 timmar om dagen.
Men de fick inget betalt för det. Ingen lön.
De var fortfarande hänvisade till att söka Försörjningsstöd varje månad, vilket är existensminimum.
Trots att de faktiskt arbetade heltid.
Jag är i alla fall så tacksam över att jag personligen lyckades undvika Fas 3 varenda gång! Jag lyckades alltid komma in på andra vägar under de åren.
 
* * * * *
 
I år har jag ingen aning om vilket parti jag ska rösta på. Verkligen ingen aning! Och det stressar mig.
Det finns nämligen en sak jag är ännu mer rädd för än det här med att få en borgerlig regering... och det är SD.
Att de idag är ett av Sveriges största partier skrämmer mig till den grad att tårarna bränner i ögonen.
Jag kan helt ärligt inte förstå hur SD kan vara tredje störst (eller näst? störst) i Sverige och ett parti som F! inte ens klarar regeringsgränsen.
Jag tror inte att SD vinner valet – eller jag HOPPAS INTE det – men tänk OM de skulle vinna...
Jag känner hur det rent fysiskt knyter sig i magen när jag tänker på det.
Om folk tycker det varit kalabalik i regeringen de senaste fyra åren, HUUUUR skulle det då inte bli om SD röstades fram till en faktisk maktposition?!?! Jag vill inte tänka på det, och jag hoppas vi slipper få reda på det.
 
Förra gången, 2014, röstade jag på F! eftersom jag ville hjälpa dem in i riksdagen.
Inte till att vinna, självklart. Ett litet parti kan inte ta sig an makten på så sätt. Men de behövs i riksdagen.
Nu klarade de ju som vi vet inte den gränsen förra gången, och därför skulle jag vilja rösta på dem igen i år.
MEN samtidigt känns det som om det viktigaste i detta val är att försöka hålla SD borta från makten, så jag funderar på om det kanske skulle vara bättre att rösta på något av de större partierna. För att liksom stärka deras position.
I alla val innan 2014 har jag röstat på Vänsterpartiet. Så ska jag rösta på ett mer "etablerat" parti känns det naturligt att åter lägga mig röst på dem.
Men just i detta val funderar jag på om det kanske ändå skulle vara bäst att rösta på Socialdemokraterna (även om jag helst röstar på V eller F!)?
Helt enkelt av den anledningen att S trots allt är störst på "den sidan", och vi borde som sagt göra allt för att hålla SD på avstånd.
 
Det är i alla fall lite av hur mina tankar går just nu. Jag har inte bestämt mig, men har ju ändå några månader kvar att fundera.
Jag är inte politiskt aktiv eller särskilt politiskt kunnig, vilket självklart gör det hela svårare.
Jag personröstar nämligen inte heller, just pga okunnighetsbiten. Känner mig inte så insatt i politik att jag kan göra det, utan jag partiröstar bara.
Min magkänsla säger mig att just det här valet verkligen är ett ödesval...
Vilken väg tar Sverige i september?
Jag kommer sitta som på nålar under rösträkningarna.
Den 9:onde September får vi veta...
 
 
Gammal bild, jag vet.
Men årets röstkort skickas ju inte ut än...
 
 
Hur går era tankar runt årets val?
Hur tror ni utgången kommer bli i september?
Vilka röstar ni på? (om ni vill säga det såklart. Vill en inte berätta är det naturligtvis 110% okej.)
Har ni alltid röstat på samma parti, eller röstar ni på olika?
Vad tycker ni om det blir en fortsatt röd-grön regering? En borgerlig regering?
Hur är era tankar om att SD ligger och nosar på att vara Sveriges näst största parti..?
          Här är i alla fall min reaktion på det: 😡😖🤢😫
Tänk dig ett hus. Vilket som helst.
Du behöver inte vara arkitekt för att sitta inne med denna kunskap. Alla, eller i alla fall de allra flesta, människor vet att ett hus består av olika "typer" av väggar. Det finns vissa väggar du kan riva och fixa med hur mycket du vill för att få den planlösning du önskar.
Men det finns också vissa väggar i ett hus som är så kallat bärande. De är liksom "skelettet" i ett hus, vilket betyder att om du börjar plocka bort någon av dessa bärande väggar så rasar hela huset.
Förskolan är en sådan bärande vägg i Sverige.
Plockas förskolan bort rasar hela vårt samhälle. Därför kan jag inte förstå varför inte förskolan behandlas utifrån detta. Varför behandlas inte förskolan som den grundsten den faktiskt är?
 
* * *
Till att börja med vill jag bara säga att jag inte har någon utbildning i ämnet. Jag arbetar inte inom förskolan (dock lite "på sidan om" så att säga) och det var länge sedan jag gick mina kurser på Lärarutbildningen. Jag har inte ens barn inom förskolan.
Detta är alltså vad jag själv filosoferar om enbart utifrån de få kunskaper jag har, och ska absolut inte läsas som en faktaartikel.
Dock känner jag att jag bara behöver få skriva av mig lite, och jag står på förskollärarnas/förskolepersonalens sida. Alltid.
 
 
Vi som bor i Sverige är privilegiade, och har varit under en lång tid, speciellt när det kommer till barnomsorg. Vi har ett utvecklat förskolesystem som verkligen är tillgängligt för i stort skett alla människor i landet. Det kostar inte skjortan, som i många andra länder. Har barnet dessutom fyllt tre år så ÄR verkligen barnomsorgen tillgänglig för ALLA (allmän förskola).
Vid det här laget är det en rättighet vilken vi så gott som tar för given. Eller, det var en underdrift. Som många av oss TAR för given.
Vi har möjligheten att få lämna våra barn på förskolan under all den tid vi behöver för att jobba.
Ja, vi har till och med privilegiet att få lämna våra barn på förskolan när vi själva t.ex. är föräldralediga med barnets syskon, när vi är arbetslösa samt när vi (vuxna) är sjuka. Ja, jag ser det som ett privilegium mer än en rättighet.
Och det ÄR faktiskt så att dessa möjligheter finns till för BARNENS skull. INTE för "föräldrarnas rätt till egentid", vilket det känns som om det blivit mer och mer de senare åren...
Det handlar faktiskt om barnens rätt till att få socialiseras/umgås med jämnåriga kompisar samt att få möjligheten till att utvecklas i en speciellt pedagogisk utformad miljö (förskollärare får rätta mig om jag totalt cyklar iväg i min text).
 
Dessutom går vår rätt, och vårt enorma behov, av barnomsorg ut över förskolepersonalen (jag använder detta ord här, för att inkludera förskollärare, barnskötare och överhuvudtaget personer som arbetar med våra barn).
Dessa människor förväntas utföra mirakel utan varken tid eller pengar. Under dessa förutsättningar ska de hinna med att ta hand om barnens basbehov, deras utveckling, se till att förskolan håller en pedagogisk och lärande miljö enligt läroplanen, möta barnen på deras individuella nivå, administrativa uppgifter samt vara professionella i möten med föräldrar. OCH om detta inte vore nog ska allt detta ske i ohållbart stora barngrupper med extremt lite personal.
För att matcha lönerna med allt det arbete denna yrkesgrupp gör skulle de behöva tjäna typ 50000kr/månad. Men så är inte fallet. Trots arbetsbördan så räknas detta som ett låglöneyrke.
 
Jag blir inte förvånad för fem öre över att förskolepersonal toppar sjukskrivningslistorna när det kommer till utbrändhet/utmattningssjukdomar.
Dessutom tycker jag en ständigt "hör" från beslutsfattare hur de frågar sig huuur de ska kunna få ner sjukskrivningarna, samt få fler unga att söka sig till detta yrke (gäller även vården, men här avhandlar jag barnomsorgen).
Med "beslutsfattare" tänker jag lite högre, generellt mer på regeringsnivå, alltså inte mot enskilda kommuner.
Huuur ska vi få tillbaka de sjukskrivna till arbetet?
Huuur ska vi få fler människor att vilja jobba inom förskolan? frågar de sig och kliar sig frenetiskt i huvudet.
Spontant känner jag att jag bara vill skrika "Svaret finns för fasen rakt framför näsan på er! Öppna ögonen!"
 
Istället för att genom tvång förvägra sjukskrivning till de som redan mår så dåligt att de fysiskt inte kan arbeta; lägg den energin på att förbättra arbetsvillkoren för yrkesgruppen!
Höj lönerna, minska barngrupperna, lätta på arbetsbördan (det är omänskligt att kräva att 1 person ska göra 2-3 personers arbete). Blir detta bättre kanske det blir fler, t.ex. unga människor, som väljer förskoleyrket. På så sätt blir det fler tillgängliga personer att anställa, vilket resulterar i högre personaltäthet i barngrupperna. Vilket resulterar i lättnader i befintlig personals arbetsbörda. Vilket i sin tur kommer resultera, på längre sikt, i färre sjukskrivningar!
Naturligtvis fattar jag att allting handlar om pengar. MEN jag har helt ärligt svårt att förstå hur dessa självklara förändringar inte skulle kunna ha en positiv påverkan på ekonomin i det långa loppet.
Alla sjukskrivningar måste väl ändå kosta oss mer än dessa förändringar skulle göra, på lång sikt?
Vill också passa på att påpeka att jag nu såklart skriver generellt angående hela landet. Självklart ser det olika ut i olika delar. I vissa kommuner ser det allmänt bättre ut, och i andra ser det sämre ut. I en del kommuner är det katastrof, och i en del ser det ändå ganska hyfsat ut.
Jag personligen känner att jag har förmånen att få bo i en lite mer privilegiad kommun.
Men utifrån vad jag uppfattat så är detta ändå ett problem i hela landet; därför begränsar jag inte mina tankar. 
 
Naturligtvis skulle jag kunna inkludera t.ex. vården och äldreomsorgen här, då de i princip dras med samma problem. Men dels känner jag att det blir för spretigt att prata om flera olika yrken, och jag ville just i detta inlägg fokusera på just förskolan.
Främsta anledningen till detta är att förskolan trots allt är en förutsättning även för vårdyrken. För att alla människor med barn ska kunna gå till sina jobb inom vård och äldreomsorg behövs... ja, just det... Förskolan.
 
 
Tänk er detta scenario...
Om Förskollärare och Barnskötare i hela landet skulle
strejka, eller om alla förskolor av någon anledning skulle stänga ner;
hur skulle detta påverka Sverige?
Vi kan väl alla enas om att det skulle bli totalt kaos.
Hela landet skulle rasa.
Det skulle påverka alla andra yrken, då alla föräldrar i landet inte skulle ha
någon "barnpassning" under sina arbetsdagar.
Det här bevisar att Förskolan verkligen är en bärande vägg i samhället,
och den Måste börja behandlas med all den respekt den förtjänar!
 
 
I tre års tid har jag arbetat på sidan om förskolepersonalen, och en sak har jag slagit fast under denna tid:
De människor som jobbar i förskolan (förskollärare, barnskötare, förskolepersonal) ÄR vardagens hjältar!
Vad de gör för våra barn Varje Dag är otroligt! Och när en tänker på hur mycket de faktiskt måste kämpa mot och under vilka förutsättningar de arbetar, gör det hela så extremt mycket mer imponerande!
De tar hand om det värdefullaste vi har. De ser till att våra barn utvecklas på bästa möjliga sätt. I grund och botten; de fostrar samhällets framtid.
Jag kan inte tänka mig någon mer ansvarstyngd uppgift!
Det är verkligen dags nu att personalen inom våra förskolor får den cred de förtjänar!
Att förskolan börjar behandlas med den respekt den förtjänar med tanke på vilken grundpelare den faktiskt är i vårt samhälle.
För jag kan nämligen inte se det på något annat sätt...
Utan Förskolan rasar hela Sveriges samhällssystem som det ser ut idag. Bokstavligen.
 
 
Var rädd om våra pedagoger och vår förskola!
 
En vit jul.
Och då menar jag inte det där vita, fluffiga som faller utanför våra fönster.
Nej, det handlar om något mycket viktigare.
 
Varje år vid den här tiden dyker det upp kampanjer för att få människor att utesluta, eller i alla fall drastiskt minska ner, sin alkoholkonsumtion under julhelgen. Det tycker jag bara är bra! Det kan inte sägas nog många gånger.
Julen är den bästa/mysigaste tiden på året för många av oss, men det är också hiskeligt många (framförallt barn) som mår dåligt under julen. Som bara önskar att den vore över. Barn som inte får några tindrande minnen av jul. På grund av alkohol.
 
Ska jag vara helt ärlig så tycker jag inte att alkohol hör hemma på julen. Överhuvudtaget.
Visst, firar en jul tillsammans med endast vuxna är det en sak. Alla får göra precis som de vill; det struntar jag i.
Men så fort det är BARN inblandade fattar jag faktiskt inte varför det är så viktigt att ha med alkohol under julen. Jag förstår faktiskt inte det.
Ett argument jag stött på (läst) vid några tillfällen är att folk ursäktar sig med typ att "det är så lite", "jag/vi dricker bara ett eller två glas" o.s.v.
Eh. Igen... Är barn inblandade tycker jag inte det spelar någon roll. Alkohol.hör.inte.hemma.på.julen.

Alkohol är för sjutton ingen mänsklig rättighet!
Vad jag däremot tycker är en rättighet är att alla barn ska få den där tindrande känslan kring jul. De där tindrande minnena. Nu vet jag ju naturligtvis att alla på jorden inte firar jul, men detta inlägg är fokuserat på den (ändå stora) grupp i världen som firar högtiden på ett eller annat sätt.
"Julen är barnens högtid" brukar vi säga. Men då fattar jag inte varför det är så jäkla viktigt att alkohol ska finnas med i bilden på julafton...
Som sagt; vad vuxna människor, som firar jul endast med andra vuxna människor, gör är deras ensak.
MEN barn väljer inte var de ska tillbringa julaftonen. Barn firar jul där deras föräldrar väljer att fira jul. De har ingen annan valmöjlighet. De har inte heller valmöjligheten att åka därifrån om det spårar ur.
 
Om jag ska vara helt ärlig så tog det lång tid för mig innan jag förstod att många människor faktiskt dricker alkohol på jul (oavsett om det är "mycket" eller "lite").
Det beror säkert på att jag trots allt hör till den lyckliga gruppen människor som faktiskt bara har tindrande minnen från mina barndomsjular. Julen var alltid magisk, och det är säkert därför som jag älskar den så mycket idag. Alkohol existerade inte på julafton hemma hos oss.
Det hugger alltid i magen och i hjärtat när jag tänker på den onödigt stora grupp barn som inte får sådana minnen med sig i bagaget. 
 
Så ja; jag tycker att om en har barn så finns det inte ett enda vettigt argument att dricka alkohol under julen.
Vi behöver inte alkohol för att överleva.
Alkohol är ingen mänsklig rättighet.
Men däremot har alla barn rätt till den magi som omsluter julen!

#EnVitJulFörAllaBarn
 
 
Vad tycker ni?
Håller ni med mig?
Eller har ni andra tankar angående jul och alkohol?

Har denna text även på en annan blogg jag startat, men ville gärna lägga ut den här också, för chansen att nå ut till så många som möjligt.


Jag kom nyligen in, av en slump, på ett blogginlägg som handlade om det här med Dagis och Förskola. För jag vet inte vilken gång i ordningen. Har med jämna mellanrum hamnat på sådana inlägg i flera år, och trots att jag inte är så mycket för att ge mig in i bloggdiskussioner så kan jag inte låta bli när jag verkligen brinner för någonting.
Och detta ämne är ett sådant...
Däremot känner jag också att jag har så mycket jag vill få ur mig runt detta att ett eget blogginlägg i frågan kunde vara en bra idé. Istället för att bara skriva romanlånga kommentarer på andras bloggar...

Jag VET att de människor som är mest emot sådant här med största sannolikhet inte kommer att läsa denna text. Av någon anledning tycker jag det oftast är just de personerna som är mest emot något som inte ids läsa långa texter...
Men visa mig gärna att jag har fel känsla. Jag hoppas ni vill ta er tid att läsa...


Det är ju, och har länge varit, ett hett ämne det här om en ska säga Förskola eller Dagis till verksamheten som finns för våra barn mellan 1 och 5 år.
Det finns så skrämmande många som himlar med ögonen och bara tycker en är ordryttare när en påpekar att det inte heter Dagis längre. Utan att det heter Förskola.
"Jobbiga PK-människor" muttras det hela tiden.
Men i det här fallet handlar det inte om ord som är politiskt korrekta eller inte.
Om det varit så att det endast var namnet på verksamheten som ändrats, så hade jag inte brytt mig om folk sa förskola eller dagis. Då hade det inte spelat någon roll, för verksamheten hade varit densamma.

MEN nu är det inte så!
Det är inte samma verksamhet.
Dagis, eller Daghem som det ju egentligen hette, existerar inte längre. Och det är inte ens något nytt påfund; så att en kan tänka att vi bara behöver lite tid för att vänja oss... Dagis har tekniskt sett inte existerat på 20 år! Hur mycket tid behöver vi?
En hel generation har hunnit växa upp under den tiden det varit Förskola.

Alla ni som är födda 1998 eller senare: Dagis har inte funnits under hela er livstid.

Daghem/Dagis
var egentligen bara ren och skär barnpassning. Dagis hade ingen läroplan (inga styrdokument) de var tvungna att hålla sig till. "15-timmars" fanns inte. Barnen fick inte ha en dagisplats om föräldrarna/någon av föräldrarna var arbetslös eller föräldraledig med syskon. Det var för att Dagis var ren och skär barnpassning, och ENDAST till för när föräldrarna förvärvsarbetade.

Förskolan är en pedagogisk verksamhet. De har ett eget styrdokument/läroplan från SKOLVERKET som de måste förhålla sig till. Det som görs i förskolan ska alltid kunna förankras i Läroplanen.
Lpfö98 heter förskolans läroplan. Förkortningen står för LäroPlan för rskolan och 98 för att den infördes 1998.
Det var alltså då som Dagis upphörde att existera och det blev Förskola istället.
Kuriosa: Läroplanen som används idag heter "Lpfö98 reviderad 2010", vilket naturligtvis betyder att den uppdaterades 2010. Just för att den var så gammal att den behövde uppdateras!

Så igen: Tekniskt kan jag säga att alla människor som är födda 1997 och framåt har aldrig gått på Dagis.
De/ni som föddes 1997 började ju inom barnomsorgen vid 1 års ålder, alltså 1998, alltså från det året då Förskolan infördes. Det är 20 år sedan.

Så till er som säger "Larvigt. Jag har då alltid sagt Dagis, det har alltid hetat Dagis och jag kommer då att fortsätta säga Dagis"....
Då utgår jag från att ni säger Folkskola istället för Grundskola också.
Och Realskola istället för Gymnasieskola.


Och om vi ska prata "vad det aaaalltid har hetat", så kan vi ju lika gärna strunta i att säga Dagis också.
Det var ju inte ens vad den kommunala barnomsorgen hette från början.
Det FÖRSTA namnet var faktiskt INTE Dagis. Från början hette den kommunala barnomsorgen Barnstuga!
Så OM jag då faktiskt ska vara liiite "PK", så har det inte aaaalltid hetat Dagis. Daghem/Dagis var faktiskt inte det första namnet på verksamheten.

Och att Dagis är "ett lättare ord för barn att säga" tycker jag personligen inte känns som världens mest hållbara argument heller. Barn lär sig fort.
Jag har hört 2-åringar, alltså barn som nyss lärt sig prata, använda ordet Förskola. Om det är ordet de hör omkring sig.
Och är en nu fast i att en vill förkorta ord/använda ord med -is ändelse; varför inte säga "Föris"? Samma princip.

Så vad jag kanske egentligen vill veta... Hur många generationer tar det egentligen innan människan har förändrat sitt tankesätt? Hur många generationer tar det att införa något nytt?
Med tanke på att Förskolan som sagt funnits i 20 år. Två decennier.
Räknas 20 år alltså som "något nytt"?

Och återigen... jag vet att det här blev ett långt inlägg. Men jag hoppas ändå att ni orkade ta er tid att läsa.
Jag skulle uppskatta det så mycket :-)
 
Jaha, det blev alltså så till slut... 
Det blir nyval här i Sverige den 22:a mars 2015.
Jag har inte hängt med i politiken så bra, men det är tydligen i grund och botten SD:s fel. Och det är ju INTE särskilt överraskande, direkt! Tydligen röstar de emot regeringens budget bara för att framkalla regeringskris.
Vad håller de på med egentligen?? Jag tycker de snarare håller på som småbarn ("Får inte jag komma på ditt kalas får du då inte låna min cykel") istället för politiker.
Den senaste tiden har hela politiken mer liknat en sandlåda med förskolebarn än en byggnad med människor som har hand om vårt land.
Till svenska folket: Ta ert ansvar och rösta bort SD!!! 
 
Jag kan inte låta bli att känna mig en aning nervös.
Tänk om nästa valresultat blir annorlunda på ett negativt sätt.
Tänk om nuvarande regering trots allt förlorar makten till Alliansen.
Tänk om SD får ännu större stöd.
Jag vågar inte riktigt tänka på dessa scenarion, men kan samtidigt inte låta bli.
 
I och för sig kan det ju bli så att svenska folket fått ett uppvaknande efter SD:s positiva resultat, och att de flesta då struntar i att rösta på dem. Tyvärr tvivlar jag på detta, då svenska folket vid upprepade tillfällen visat att vi inte är särskilt intelligenta...
 
MEN det kan ju faktiskt också bli så att Fi! får ett bättre valresultat. Kanske. Förhoppningsvis.
"Hoppet är det sista som lämnar oss", brukar man ju säga :-)
 
Nyvalet/omvalet ska tydligen utlysas den 29:e december, och datumet för valet blir den 22:a mars.
Kan det äntligen få bli någon rätsida på den svenska regeringssituationen efter det, så vi kan få gå vidare?
 
För ett par dagar sedan ramlade jag över nyheten om att det tydligen kommit ett förslag om att gymnasieskolan ska bli obligatorisk. Som jag förstod det; att den skulle innefattas av skolplikten, som hittills inneburit grundskolan (1:an - 9:an). Gymnasiet har ju varit, och är fortfarande, frivillig.
Nu är det i och för sig länge sedan jag gick i skolan och jag är inte överdrivet insatt i skolans värld. Men tänkte ändå att jag skulle skriva några rader om mina tankar angående detta.
 
På ett sätt kan man väl kanske säga att det är en bra idé. Att i dagens samhälle vara utan gymnasieutbildning sätter ju en person i en MYCKET utsatt sits. I princip så klarar man sig inte (knappt) om man inte har gått gymnasiet.
MEN min första tanke när jag såg förslaget var ändå "nej".
Jag tror på något sätt att studiemotivationen blir bättre just för att det är frivilligt. Om man jämför skoltröttheten på högstadiet vs. gymnasiet... Man har valt att fortsätta studera, och man har valt VAD man vill studera.
Jag har inga vetenskapliga fakta, men jag har en känsla av att skoltröttheten är betydligt större bland högstadieelever än bland gymnasiestudenter. Eller?
Jag tror inte att lösningen ligger i att göra gymnasiet obligatorisk. Tyvärr tror jag inte så mycket gott kan komma ur det, utan det är bara bra för ungdomarnas studiemotivation att det är en frivillig skolform.
 
Och nästa problem...
Jag har fått för mig att det idag är många som inte ens kommer in på gymnasiet. Att betygen inte räcker till. Eller att man inte har godkänt i svenska, engelska och/eller matte (de tre ämnena man måste ha godkänt i för att ens få söka till gymnasiet). Jag vet att IV-programmet finns, men jag har ändå fått för mig att det är många som inte kommer in på gymnasiet. Är det så?
Därför tror jag att om det ska införas obligatorisk gymnasieskola så måste intagningen också ändras. Eller tas bort helt? Om det ska vara ett måste att gå gymnasiet så måste det ju också finnas plats för ALLA ungdomar. ALLA måste ju garanteras en plats.
 
Och när de ändå håller på kan de ju se till att alla har samma chans att komma in på gymnasiet, oavsett vilken skola man gått på.
Eller jag vet inte; idag kanske det är bättre på den fronten. Men när jag gick i skolan var det väldigt olika gällande betygen på olika skolor. Även inom samma kommun.
På min högstadieskola (plus en till) ansågs det att vi hade svårast att ta oss in på gymnasiet, MEN vi hade bäst kunskaper. Medans på övriga skolor hade eleverna lättare att ta sig in på gymnasieprogrammen, då de hade lägre betygskriterier.
Det var en liten parentes, men jag säger bara att jag tror de måste se över intagningen ifall gymnasieskolan ska bli obligatorisk.
 
I alla fall tycker jag det ska bli intressant att se vilken väg svenska skolan kommer ta framöver.
Fortsätta neråt? Eller göra en U-sväng och vända uppåt?
 
Vad tycker ni? Tumme upp eller tumme ner till obligatorisk gymnasieskola?
 
Avslutningsvis; som en liten parentes till:
På denna skola tillbringade jag de 3 bästa skolåren i mitt liv :-)
Strömbackaskolan, Piteå (2000-2003)
 
En vecka kvar...
Tänk, om en vecka kan vi ha en annan regering!
Jag vet inte vad det är och jag kan inte riktigt sätta någon konkret känsla, men det här känns nästan som... jag vet inte... ett "ödesval". Det här blir fjärde valet (till riksdag o.s.v.) som jag röstar i, och det känns inte som om något av dem varit lika viktiga som årets.
På något sätt känns det som om årets val bestämmer typ hela Sveriges framtid eller något sådant.
Jag vet inte varför. För om fyra år är det ju val igen, precis som vanligt.
 
Eller kanske är det så att det här valet bestämmer min framtid? På ett annat sätt än tidigare, menar jag.
Jag vet inte.
Jag har ju sagt att jag verkligen gör allvar av mitt "hot" att emigrera om Moderaterna (Alliansen) vinner den här gången också. Nog för att jag faktiskt VILL emigrera, men överhuvudtaget: Alliansen får inte vinna en gång till! Det är år 2014 nu. Varför ska vi då gå tillbaka till Medeltidens klassklyftor???
Och ÄNNU viktigare: RÖSTA BORT SD!!!
 
Rösta Rätt – Rösta Rött ;-)
 
 
Jag tänkte skriva lite grann om mina tankar angående ett ämne som blivit ganska "infekterat", eller hur jag ska uttrycka mig. Det är i alla fall ett ämne som skapar debatt.
Ämnet jag tänker på är det här med Förskolan.
 
Denna verksamhetsform har vid det här laget haft namnet Förskola väldigt länge, och ändå är det så otroligt många människor som säger "dagis" fortfarande.
Det.Heter.Inte.Dagis. Inte numera. 
Dagis är en förkortning på "daghem", och det heter inte daghem längre.
Det är inte samma verksamhet (daghem/dagis = ren barnpassning).
Styrdokumentet (curriculum) som används i verksamheten för barn mellan 1 och 6 år  heter LP 98!
LäroPlan för rskolan! (98 för att den upprättades -98, naturligtvis).
Den heter faktiskt inte "LPD" eller något sådant. Den heter LPFÖ, som ni ser på bilden här i inlägget.
 
"Det har aaaalltid hetat Dagis. Jag tänker då minsann fortsätta säga det."
"Det låter mysigare att säga Dagis."
På ett sätt kan jag väl förstå att själva ordet låter mysigare. Förkortningar med -is-ändelser låter oftast "mysiga".
Men jag kan inte hjälpa det; jag tycker faktiskt INTE att ordet "dagis" låter mysigt. Inte längre.
Jag tycker mest bara det känns som om ordet på något sätt "ser" på personalen som barnvakter.
Att de endast är människor som passar barnen under tiden föräldrarna arbetar.
Och det i sin tur tycker jag nedvärderar deras utbildning. Faktiskt!
De som arbetar i Förskola är Förskollärare. Ja, det finns visserligen Barnskötare också, men t.ex. i min kommun (Piteå) anställs inga Barnskötare längre. Endast Förskollärare.
Som sagt; personalen i Förskolan är Förskollärare. Det betyder att de faktiskt har 3½ års UNIVERSITETSutbildning.
Ordet "dagis" tycker jag alltså nedvärderar den pedagogiska verksamheten (och vad förskolan är idag) samt även nedvärderar Förskollärarnas utbildning och yrkesidentitet. Förminskar dem till "Barnvakter".
 
Och nej, jag tycker inte att denna reaktion är att överreagera.
Jag tycker absolut att man kan jämföra det med t.ex. äldreomsorgen...
De som arbetar inom äldreomsorgen tycker jag oftast blir mycket irriterade om någon använder ordet Ålderdomshem.
"Det heter Äldreboende. Ålderdomshem var det gamla ordet, och det används inte längre."
Och på något sätt känns det som att det är mer accepterat att bli irriterad för och rätta det ordet.
När det gäller "dagis" är det mer "Men bråka inte så mycket. Det har alltid hetat dagis och jag kommer då minsann alltid att säga dagis!"
 
Självklart förstår jag att det är svårt att lägga om någonting man gjort/sagt under hela livet. Vissa ord "tänker man ju knappt på att man säger", liksom.
MEN till saken hör att de flesta som vägrar säga något annat än Dagis försöker inte heller. Och det är väl främst det som jag skriver utifrån här i min text.
Då kan vi väl lika gärna gå "all in" och sluta använda t.ex. orden grundskola och gymnasium, och istället gå tillbaka till att använda folkskola och realskola... 
Och kommer man och säger typ "Det är ju inte direkt samma sak. Folkskolan då var ju inte direkt som Grundskolan är idag" så kan jag faktiskt kontra med att det är EXAKT samma sak med Dagis/Förskola...
Barnomsorgen har faktiskt utvecklats från att vara en ren förvaringsplats för barn till att faktiskt vara en pedagogisk verksamhet!
 
Jag står för det jag skrivit här.
Jag ändrar mig inte/vänder kappan efter vinden, som jag gjorde när jag var yngre och inte vågade debattera. Jag har fått ett självförtroende och jag vågar äntligen stå upp för och stå fast vid mina åsikter, och det känns UNDERBART!