Jag blir extremt lätt fixerad vid saker.
Jag är också otroligt otålig, så om jag fått något på hjärnan är jag en "helst igår"-person.
Tror att jag har en väldigt lättframkallad beroendepersonlighet; vilket är en av anledningarna till att jag håller mig ifrån sådant som enkelt kan utvecklas till riktigt skadliga beroenden... exempelvis spel.
Skulle aldrig våga ge mig in i något annat än någon enstaka Trisslott ibland.
Och ja; jag vet att oddsen för skraplotter är sjukligt obefintliga, men någon gång om sänder kan jag inte låta bli.

Däremot verkar min nyaste fixering i alla fall inte vara särskilt skadlig. Tvärtom känns det som motsatsen, det känns som att det är någonting verkligt gynnande i längden.
Min nya fixering verkar vara Sparande.

 

Jag jobbar inom ett extremt låglöneyrke och har såklart inte möjlighet att lägga undan tusentals kronor varje månad, men det känns verkligen som att jag fått blodad tand till att få ihop till mitt mål (en ordentlig buffert) så snabbt som möjligt.
Jag har på senaste tid börjat följa flertalet konton som skriver mycket om ekonomi och just sparande, och det har på något sätt väckts en liten gnista i mitt eget huvud att "tävla" mot mig själv. Typ "vad kan jag åtgärda i mitt eget liv för att spara så mycket som möjligt och på kortast möjliga tid". Jag kan tyvärr inte svara på varför min hjärna absolut hamnar i tävlingsmode, eftersom det inte är en tävling. Men av någon anledning fungerar min hjärna på det viset.
Ett väldigt enkelt exempel är på jobbet; ju mer tidsmarginal jag har - t.ex. vid lunchdisken - desto mer stressar jag. Trots att jag inte behöver, och trots att jag säger till mig själv att lugna ner mig. Men det är som att hjärnan på något sätt tävlar med sig själv om att "hinna klart så och så många minuter tidigare än gårdagen".

Tillbaka till ämnet...
Började i alla fall med att fundera över vad jag skulle ha som mål, och vad jag specifikt vill spara till. Kom fram till att första projektet blir att äntligen kunna ha en ordentlig buffert. Och då menar jag verkligen en summa som gör att något kan hända där jag inte behöver få panik över att inte kunna ersätta det.
Läste någonstans att en bra riktlinje brukar vara ca 2-3 månadslöner. Dock så blir det för min del en så ojämn siffra att jag avrundade för att få något jämnt att förhålla mig till som första mål. Bestämde mig för att i första skedet sikta på 50.000 kr.
Mycket pengar, men ändå inte orimligt högt nu när jag ändå har en säker månadslön.
Sedan tar jag naturligtvis resan vidare efter det, men det känns som en rimlig första målsättning.

Det första jag gjorde - såklart - var att gå igenom alla småutgifter. Eftersom jag har allting förutom hyran och internet på autogiro så sköts det ju automatiskt. Då är det så lätt att vissa saker som man kanske inte använder så ofta, eller knappt alls, bara ligger och drar pengar.
Av den anledningen satte jag mig ner och började säga upp en del streamingtjänster och lite andra smågrejer.
Räknade ihop alltihop igår, och insåg att jag sparar en tusenlapp per månad bara genom att säga upp dessa saker! Många bäckar små indeed!

Den här resan mot rikedom (hehe) måste jag ändå säga har börjat rätt bra. Bara genom att strama åt småkostnader och minskat/slutat har jag trots allt, sedan februari i år, sparat ihop 40%(!) av mitt sparmål. Efter endast åtta månader är jag alltså nästan halvvägs!

Ja! Jag fattar att sådant här är långt ifrån nyheter för typ alla andra vuxna människor, och det är inte som att jag LÄRT mig NU hur man sparar.
Det är bara det att jag, under majoriteten av mitt vuxna liv haft så liten inkomst att jag nästan aldrig haft någon möjlighet att spara pengar. I alla fall inte på riktigt. Nu har jag äntligen det.
Och jag känner verkligen ovanligt starkt hur mina egenskaper "envis" och "otålig" just nu inte vill annat än att arbeta FÖR mig och inte MOT mig.

Det här är min nya fixering.

Och det känns bra.