JA, jag är medveten om att flera av dessa punkter inte går ihop. Till exempel resandet och miljötänket. Att resa utomlands är inte klimatsmart.

Men det här handlar inte om vad som passar ihop med vad, eller ens vad som är rimligt att uppnå.

Det handlar om att jag sitter här och bara brainstormar vad jag VILL göra just nu. Vad jag drömmer om och hur mitt drömliv skulle se ut.

Jag tror vi behöver sådant i våra liv, oavsett vad som sedan händer eller inte händer.

Drömmar är extremt viktigt!

Ibland behöver vi, eller i alla fall jag, bara få sitta och få ur mig allting jag önskar mig. Jag behöver få se det i skrift.

 

 

💖 Flytta ut till ett hus på landet och leva lite mer lantligt. Lite grann med inspiration från Jonna Jinton.

 

💖 Jobba hemifrån med något kreativt, typ fotografi och skrivande.

 

💖 Resa utomlands.

 

💖 Ha ett förskolekök på jobbet som är "mitt".

 

💖 Leva klimatsmart, på sättet att t.ex. odla själv, köra så nära zero waste som möjligt, köpa livsmedel lokalt (typ kött, mjölk, ägg från lokala gårdar) och sådant en kan göra som privatperson för miljön.

 

💖 Leva i en bostad där jag, förutom sovrum, vardagsrum och kök ha rum såpass att jag kan ha både kontor och fotostudio.

 

💖 Renovera, bygga upp och inreda ett hem totalt från grunden. Från golv, väggar och tak till möbler och inredning. Precis som JAG vill ha det!

 

💖 Lyckas med att fota ett årstidsprojekt. Inspiration Elin Kero/Nevnarien.

 

💖 Vara så duktig på fotografering att jag kan sälja bilder.

 

💖 Vara så duktig på fotografering att jag kan få till så pass drömmiga bilder att de blir virala.

Inspiration: Elena Shumilova.

 

💖 Ha en talang inom något det går att tjäna pengar på, typ musik och/eller skådespeleri.

Jag är tondöv och usel på att skådespela, men har alltid drömt om att ha dessa talanger.

Detta inlägg skriver jag inte av någon anledning att typ fiska "nej då"-kommentarer, utan det är bara en ren faktatext. Jag skriver om hur det är och varför. Känner att jag dels vill berätta om hur just jag fungerar (och varför) och dels bara behöver få skriva av mig.

 

 

 

Jag är världens sämsta vän.

Det låter hårt. Det låter som att jag är taskig, eller rentav elak, mot de jag träffar. Så är dock inte fallet.

Jag ska förklara.

 

 

Under hela min barndom hade jag inga kompisar. Jag hade ingen kompis. 

Tänk på filmer där exempelvis huvudpersonen är en blyg eller "udda" person utan vänner. Filmen kanske handlar om att hen (oftast hon) är mobbad, och även om hon inte är det så är hon utanför gemenskapen på något sätt.

MEN i de allra flesta fall har hon en eller två nära vänner, och den lilla gruppen är liksom porträtterade som "de udda".

Men grejen är att huvudpersonen i alla fall har en (1) vän.

Min erfarenhet är att jag inte ens hade det.

Visst, i lågstadiet var det någon som jag fick leka med någon enstaka gång, men från typ årskurs 3 har jag varit helt ensam, kompismässigt. Jag hade ingen vän att umgås med på fritiden och på skolloven. Inte ens en (1).

Detta var ju självklart en stor bidragande faktor till det urusla självförtroendet jag hade under uppväxten. Eller urusla... det var snarare obefintligt.

Det kan jag ju fundera över ett tag ;-P

 

I alla fall.

Allt detta har resulterat i att jag idag egentligen inte vet hur jag ska bete mig i relationer med vänner.

De där sociala koderna som de allra flesta klurar ut under barndomen, i samspel med andra, de har halkat efter för mig. Inte förrän nu i vuxen ålder har jag haft möjligheten att börja lösa dem.

Eller, när jag befinner mig i de sociala situationerna (när jag umgås med vänner) går det såklart bra.

Anledningen till att jag känner att jag är en så dålig vän är att jag inte riktigt har "koll på protokollet" när det gäller att kontakta vänner.

Jag har kommit över en stor del av min blyghet, och därmed också fått betydligt bättre självförtroende. Men det haltar fortfarande lite efter när det kommer till att kontakta vänner.

Detta gör att jag fortfarande är osäker på det här med "hur ofta en ska ta kontakt med vänner för att vara en bra vän kontra när man räknas som för efterhängsen". En biverkning av mitt dåliga självförtroende är att jag är livrädd för att betraktas som för efterhängsen.

Det här resulterar tyvärr i att jag istället blir alldeles för dålig på att höra av mig.

Av rädsla för att ringa för ofta, blir det istället så att jag aldrig hör av mig. Sedan blir ju även det ett stressmoment. Tanken på att vara en nonchalant vän som inte verkar bry sig.

 

På allt detta, lägg då till att jag är en introvert personlighet.

Enda gången jag på allvar kan koppla av och samla energi är när jag befinner mig med bara mig själv hemma i mitt eget hem.

Jag trivs bra tillsammans med andra, i alla fall om jag känner mig trygg i sällskapet, men jag behöver som sagt den där lugna tiden ensam hemma för att vila upp mig på allvar.

 

Jag är inte nonchalant, jag är inte elak och jag är en lojal vän. Det är bara så att jag är dålig på att höra av mig, på grund av ovanstående orsaker. Rädslan att verka för efterhängsen tar tyvärr över, hur lite jag än vill det.

Jag jobbar hela tiden med det, med mig själv, men det tar tid. Sådant här tar tar tid, vilket ofta känns väldigt frustrerande när en är mitt uppe i det.

Jag VILL ju vara en sådan person som är bra på att ta kontakt med vänner, styra upp saker och helt enkelt vara en bra vän på det sättet.

Kanske kan det bli så i framtiden. Hoppas det.

Men just nu vill jag bara skriva detta inlägg för att dels berätta hur det är. Berätta hur det känns från mitt håll. Och dels för att jag vill belysa den här typen av problem och personligheter, för jag gissar att det finns fler som känner ungefär på samma sätt. Det finns ju liksom fler än jag som är blyga och introverta.

 

 

Ni vet den här bilden av svensk semester; att ligga på stranden, sola och bada i havet. Eller bo i närheten av någon sjö, för att varma dagar bara springa ner och kasta sig i vattnet.

Nej, nej, nej!

Ska jag nu vara helt ärlig så gillar jag inte stranden. Jag har egentligen aldrig gillat stranden.

Det är för varmt för att ligga direkt under den stekande solen. Jag blir rastlös direkt. Det kommer in sand precis överallt. Det är otäckt att bada i havet (har alltid haft lite fobi för det tyvärr). När en kommer från vattnet med blöta fötter och kliver på picknickfilten så blir den full av blöt sand och geggamoja (som vi kallade det som barn; sand blandat med vatten). Det flyger sand över picknickmackorna.

Kan nog göra listan hur lång som helst nästan över varför jag inte gillar stranden.

Och det här med att bada i någon sjö någonstans. Jag får panik av tanken på att springa och kasta sig ut i vatten där jag inte vet hur det ser ut på botten.

Jag skrev ju för några meningar att jag har fobi för att bada i havet. Det gäller sjöar också, eftersom min fobi ligger i att jag är rädd för botten och vad en trampar på. Jag ryser i hela kroppen när jag tänker på att trampa på sjögräs.

Så ja, jag är så kräsen att jag bara klarar av att bada i pooler, där jag inte behöver vara rädd för botten.

 

Kan ju vara för att jag inte gillar Disney (se punkt 1), men jag tycker verkligen Frost är överhypead. Finns nog ingen Disneyfilm som dragit in sådana extrema mängder pengar som just den, om vi räknar med allt inklusive merchandise (stavning?) och sådant.

Men jag tycker ärligt att den inte är bättre än valfri annan Disneyfilm.

 

 

 

Ja, jag vet att detta påstående bara viftas bort av personer inom förhållanden. Att det bara är "bittra singlar som inte får någon dejt" som säger så. Det är i alla fall vad film -och mediavärlden lärt oss.

Men nej! Helt ärligt så handlar det inte om det.

Det spelar ingen roll om jag var i ett förhållande, dejtade eller var singel. Jag skulle inte gå på date den 14:e februari.

Visst; det är toppenfint att uppmärksamma kärleken och att sprida mer kärlek. Men det kan vi se till att göra varje dag. Det är själva det kommersiella med Alla hjärtans dag jag inte gillar.

Det är bara en massa småkrafs som köps - gosedjur och sådant - för att ges bort och sedan ligga och damma i något hörn eller någon låda. För det är ju inte som att det plockas fram nästa år... Nej, då ska det köpas nya grejer.

Nej, mig kommer ni aldrig få se tacka ja till, eller bjuda ut, någon den 14 februari!

 

I den här tiden verkar det vara mer vanligt (i alla fall i Sverige) att vilja avskaffa monarkin och kungahuset. Men jag gillar det. Jag gillar kungahuset. Jag gillar kungafamiljen.

Inte så att jag slaviskt följer dem och deras steg, men jag gillar att vi har ett kungahus.
Helt ärligt så stör det inte mig det minsta att de får apanage, vilket verkar vara största stenen i hjulet för de flesta. Mitt liv skulle inte se annorlunda ut om kungahuset avskaffades.

Jag tror helt ärligt inte det skulle bli någon skillnad alls i samhället om det hände. De där pengarna som så många gnäller på att hovet får; jag är gode säker på att de ändå inte skulle gå till välfärden.

Så ja, jag gillar kungahuset.

 

Jag vet att det finns fler som också tycker så, men det känns ändå som att en väldigt stor del av alla människor gillar hösten. I alla fall enligt en massa bloggar jag kommer in på...

Folk gillar naturens skiftningar, mörkret, myset, nystarterna och sådant som hör årstiden till.

Men JAG får panik bara jag tänker på hösten.

Jag hatar hur mörkret kryper sig inpå oss.

Jag hatar hur temperaturen sjunker och sjunker.

Jag hatar tanken på att alla löv ska ramla ner och lämna träden kala.

Jag avskyr vetskapen om att hela vintern är kvar.

Jag har verkligen försökt gilla hösten. Jag lovar! Jag.Har.Verkligen.FÖRSÖKT.Gilla.Hösten!

Hur många gånger som helst. Jag har försökt många gånger att uppskatta det där höstmyset som alla andra trivs så bra med. Men jag har aldrig lyckats. Visst, det är mysigt att tända ljus på kvällarna, men jag skulle utan att blinka byta bort det mot vår och sommar året runt!

 

 

----------------------------------------------------------------------------------

Har antagligen många fler, vilka jag förmodligen kommer på senare. Men dessa är i alla fall vad jag kommer på på rak arm.