Satt helt random och kollade igenom lite gamla mappar på min ena hårddisk, och ramlade över denna bild. Kan inte låta bli att småle.

Snacka om att det inte går missta sig på vilket årtionde den är från... En studie i nittiotal, typ ;-P

 

Bilden är fotad på min 13-årsdag och visar verkligen på pricken vem jag var på den tiden.

Till att börja med... Frisyren! Och kläderna! Går det få mer 90-tal tonåring?

Och 13 år. Juli. Fortfarande ovetande om allt ont pga inte börjat högstadiet ännu.

Presenterna jag fått här reflekterar även min personlighet helt och fullt.

Skrivblock för alla mina små berättelser.

Brevpapper för att skriva till brevvännerna.

Pennor. Undrar hur många pennor jag förbrukat under min livstid...?

Tvillingbok, för att det var den stående punkten på alla mina önskelistor. Jag har fortfarande kvar hela min samling (har alla böcker i serien när Tvillingarna är 12 år).

Kalender med hästar, såklart. Jag vill kalla mig Hästtjej, trots att jag inte hade möjlighet att hänga i något stall och hålla på med hästar.

Mjuka och luftiga nattlinnen som inte sitter åt någonstans. Har alltid hatat kläder som sitter åt. Hatade - verkligen HATADE - exempelvis strumpbyxor. Och BH:ar.

 

Då och då kan jag inte låta bli att tänka på den här tiden...

Tänk så mycket man trodde man visste. Om livet exempelvis.

Och tänk så lite man egentligen visste.

 Nu rapar jag upp samma sak igen; men det är helt enkelt så det är på vardagarna. Detta inlägg skulle ha kommit upp igår kväll, men jag somnade ifrån det som vanligt.

Satt med redigering, sparade ner bilderna till bloggmappen samt laddade upp dem på bloggen. Det var så långt jag kom. Sedan kunde jag bokstavligen inte hålla ögonlocken uppe längre. Jag hade helt enkelt inget annat val än att lägga mig ner, och nästa minne jag har är att första alarmet på mobilen väckte mig, vilket är satt till klockan 4.

 

Upptäckte nämligen igår att jag aldrig publicerat alla de bilder jag fotade under min nostalgirunda i slutet av semestern; alltså i mitten av augusti. Lade upp mobilbilderna på Instagram, men Canons uppsättning blev liggande på hårddisken.

Sista helgen innan jobbet drog igång igen åkte jag ju som sagt "hem" till Hortlax och tog mig en liten kvällspromenad i nostalgins tecken -runt de två skolor där jag tillbringade min tid i nio år.

Och wow! Vad jag såhär i vuxen ålder känner mig tacksam över att jag växte upp på denna plats.

Ingen bullrig stadsmiljö.

Ingen enorm skola där man blir en liten plutt av flera hundra.

Nog för att jag tror det gick runt 300 elever på Hortlaxskolan, men det är ju ändå jämförelsevis en liten högstadieskola. Och nu vildgissar jag bara, men skulle tro att det kanske var 100-någonting elever på Norrbyskolan.

Och det att Norrby är en enplansskola, så alla klassrum är på markplan, och alla klasser har sin egen ingång och sitt eget kapprum. När jag gick i 1:an till och med början av 3:an hade Norrby till och med eget kök och egen matsal. I trean byggdes det dock om till klassrum och vi började äta i Hortlaxskolans matsal.

 

Men men, vi sätter väl igång eller vad säger ni?

I och för sig är väl något sådant här mest roligt för mig, eftersom det inte är nostalgi för er. Men jag skriver ju inte dagbok, så det får bli bloggen :-)

 

 

Kvarteret där jag växte upp. Där mina föräldrar byggde hus 1982. Där jag är född (okej, född på Piteå BB, men ni fattar).

Basically granne med skolan, så under hela grundskolan var jag aldrig beroende av skolbussar, busstider och jag kunde enkelt bara springa hem på håltimmar.

(OBS! Inget av husen som syns på denna bild är vårt.)

 

Den här veckan har jag kommit på mig själv med att tänka saker jag aldrig trodde om mig själv... Men jag har varit TACKSAM över regnet!

Jag har till och med "bett" till universum att vi ska få ha regnväder hela vintern -även om det skulle betyda att det skulle regna flera gånger per vecka.

Ja, chockerande va! ;-P

Men anledningen är enkel... Om det regnar hela vintern betyder det att det REGNAR hela vintern. Och om det regnar hela vintern så betyder det att det inte snöar.

Nej, egentligen har jag inte särskilt mycket emot snö, utan kan till och med tycka det är mysigt.

Men.Jag.Hatar.Att.Ha.Bil.På.Vintern.

Jag hatar att krångla med motorvärmaren.

Jag hatar att skrapa rutor.

Jag hatar att försöka sopa två decimeter snö från hela bilen. För att sedan skotta runt den innan jag ens kommer mig iväg till jobbet på morgonen.

Hade jag inte haft bil hade jag inte haft något alls emot snö, men jag måste ha bil. Speciellt på vintern. Jag bor ju inte direkt i Stockholm, där kollektivtrafiken går stup i ett och där man kan välja mellan både buss, tunnelbana och tåg. Ja, jag kanske är lite avundsjuk på alla val där borta ;-)

 

 

♦ Imorgon spås i alla fall snön komma tillbaka.

Läste att det väntas 2-3 decimeter under torsdagen här vid kusten. Kul. Not.

Men det är väl bara att hacka i sig, antar jag. Eller flytta.

Snart är det i alla fall jul. Glädjepunkt i vintermörkret.

Sedan är det januari, vilket såklart är en tuff månad.
MEN sedan är det februari, och även om det är en vintermånad så börjar man se tydliga skillnader i dagsljuset/längden på dagarna. Så egentligen, om vi tänker på det, så av dessa tre månader (december-februari) är det endast en månad som är riktigt kämpig. #silverlining

 

 

 

♦ Tänkte knyta tillbaka lite till gårdagens inlägg om nostalgiska filmer.

När jag skrivit klart och publicerat hittade jag nämligen en till av mina gamla favoritfilmer, men eftersom den ingår i en annan genre får den en plats här istället.

Skulle vilja säga att det här var min absoluta favoritfilm, till och med före Time at the top.

Vet inte hur många gånger jag såg den här...

På svenska hette den Stulen identitet, men originaltiteln (engelska) är The face on the milk carton.

Någon som sett den?
Filmen handlar om high schoolstudenten Janie som lever ett normalt och lyckligt liv tillsammans med sina föräldrar, tills hon en dag får syn på sig själv som barn på ett mjölkpaket.

Janies värld vänds upp och ner när sanningen om hennes identitet kryper fram.

 

En rolig sidofakta är att det var när jag såg den här filmen som min kärlek till "amerikanska hus" väcktes. En kärlek vilken, som alla vet, fortfarande lever kvar i mig idag.

Numera gillar jag olika amerikanska husstilar, men typen som jag tror kallas kolonialstil kommer nog alltid att ligga närmast hjärtat (så att säga).

Och det är just den här filmen jag tänker på när jag ser sådana hus (de vita).

 

Filmen är baserad på ungdomsböckerna Saknad -Jennie 3 år, Vad hände med Jennie och Måste Jennie välja?

Vet dock inte vad de heter på engelska.

 

Det här var också, likt tidsresorna, en genre jag blev besatt av att skriva egna historier om.

Och när jag inte skrev den typen av berättelser skrev jag otaliga fanfiction om Sweet Valley-tvillingarna Jessica och Elisabeth haha ;-P

Jag har verkligen skrivit huuur många små berättelser som helst under min barndom och min tonårstid. Och lika många påbörjade men inte avslutade berättelser. Ja, jisses alltså.

 

 

♦ Till något annat då...

Jag börjar känna hur känslan att flytta ut på landet blir mer och mer akut. Jag vill verkligen flytta ut på glesbygden nu, helst igår. Jag vill verkligen titta ut genom fönsterna i mitt hem och bara se exempelvis åkermark. Kanske ett till hus en bit bort, men inte så nära att man kan se in genom varandras fönster.

Jag vill kunna bara gå ut och ställa mig mig mitt på gården när jag beghöver luft, och då få andas den där rena och friska luften som finns på landet. ÄVEN om det skulle vara så att det luktar gödsel från någon närliggande bondgård så känns det mer friskt än den avgasfyllda luften man andas inne i stan.

 

Tillbaka till naturen helt enkelt.

Tror det är många som känner så, speciellt i år. Men fatta vad härligt det skulle vara. Lugnande. Stressfritt, i alla fall i jämförelse med att bo i stan. Att ha hus är ju stressigt på lite andra sätt, men jag hoppas ni förstår hur jag menar.

En dag kanske. En dag...

 

♦ Läste förresten nu när jag kom hem att Piteås 400-årsfirande i maj nästa år (alltså 2021) kommer hållas digitalt.

Ja, det var absolut väntat och inte förvånande med tanke på rådande läge. Men trots det kan jag ändå känna en viss besvikelse. Det är lite som... hm, vad ska jag ta för exempel?... lite som om man deltar i en tävling, och man vet och ställer in sig på att man inte kommer vinna. För att det finns andra som är mycket bättre där och då. Man ställer in sig på att inte vinna. Men automatiskt känner man sig ändå besviken när man inte vinner. Inte jättebra exempel, men det enda jag kunde komma på såhär på rak arm.

För jag menar; ett jämnt hundratalsfirande är ingenting man är med om två gånger under en livstid.

Jag kommer vara död sedan länge när Piteå firar 500 år som stad.

Inte ens mina far -och morföräldrar var födda när Piteå firade 300 år (farfar föddes dock 2 år efter det).

Och ja, jag vet att 400-årsfirande är långt ifrån inställt. Men jag önskar så innerligt att det hade gått fira på alla sätt det var tänkt från början.

 

 

 

Hoppas ni haft en finfin onsdag! Halva veckan avklarad; nu är det neförsbacke mot helgen!

Jihooo! Nu kör ni!

Tack för att ni finns och på återseende!

Just i år tror jag dock det är väldigt många gymnasieungdomar som är mycket glada över att åter få bege sig fysiskt till skolan, efter nästan en hel vårtermin av distansstudier.

Säkert är det också många 6 -och 7-åringar som varit både lite nervösa och förväntansfulla.

6-åringar som för allra första gången kliver in inom skolans väggar för att börja i förskoleklass.

Sedan har vi 7-åringarna. De som visserligen redan tillbringat ett år i skolvärlden, men som nu på allvar börjar SKOLAN! Första klass. Milstolpe.

 

Måste erkänna att jag faktiskt känner ett litet stygn av avundsjuka gentemot de som har skolstart nu. Jag ska förklara.

 

 

Jag hatade skolan när jag gick i grundskolan.

Eller ja, det tål en förklaring. Jag hatade inte själva skolan som i skolarbetet. Det har jag aldrig haft några större problem med. Hade dock usla betyg i högstadiet, men ids inte gå in närmare på allt det.

I stort skett gillade jag skolarbetet (förutom idrotten), men som jag skrivit tidigare så hade jag inga vänner under min uppväxt, och jag var alldeles för blyg för att våga gå in i sociala situationer.

Jag var det barnet som inte gjorde något väsen av sig på rasterna. Som vandrade ensam på skolgården och väntade på att höra vår inringningssignal (på Norrbyskolan hade alla klasser sin egen inringningssignal efter rasterna. Vår var "fyra korta pling" minns jag). Har något minne att jag brukade leka/"dribbla" med en basketboll ibland på rasterna i mellanstadiet. Men jag spelade inte med någon.

Jag VILLE våga. Oh, vad jag ville! ÖNSKADE alltid att jag skulle vara modigare och våga ta kontakt med andra barn. Fråga om jag fick vara med i lekarna.

Detta är inte något tyck-synd-om mig. Jag lider inte av detta nu sedan jag lade barndomen bakom mig. Jag har aldrig heller krävt av någon annan att de ska ta kontakt med mig, eftersom jag inte tog kontakt med dem.

Det är bara en förklaring till varför jag HATADE skoltiden.

Jag hade ångest sista sommarlovsveckan från typ trean till nian. Ångest över att det långa lovet var över.

 

 

Jag känner avundsjuka inför alla som börjar skolan. Varför?

Jo, det fanns nämligen en sak jag älskade med skolstarten... och det var att köpa och packa skolväskan med nytt material. Kanske till och med en ny skolväska. Eftersom jag av någon anledning alltid tog hem typ alla mina skolböcker (på högstadiet när vi hade skåp) så hann jag gå igenom en hel del väskor som inte pallade tyngden. Oops.

Jag älskade att strosa runt på Bokia, kolla på och välja ut fina skrivblock, pennor, sudd... Även pennfack, även om man kanske rent tekniskt vore lika bra att använda samma flera år. Men hur kul var det hehe ;-P

Jag älskade känslan att starta varje skolår med alldeles nytt och fräscht material.

Och ja, visst fick man ju pennor, sudd och sådant av skolan. Men igen; hur roliga var de? ;-)

Köpte man egna fick man ju välja bland en explosion av färger, mönster och figurer.

 

Jag älskade den där känslan av att skolåret var nytt, när det kom till skolarbetet.

Då när jag fortfarande kunde drömma om att det HÄR året kanske blir det då jag lyckas med en studieteknik som passar mig.

Det HÄR året blir det då jag lyckas få MVG på ett matteprov...

Det sistnämnda hände under andra året på gymnasiet och ja, det var stort för mig då jag överhuvudtaget inte är gjord för matte. Är också fortfarande så stolt övet detta, helt ärligt.

Dels för att det... ja, det var MATTE!

Och dels för att det resultatet var det som puttade upp mitt totalbetyg i Matematik A till VG.

Sedan kan vi ju ignorera att jag knappt fick G i Matte B ;-P

Men jag glider från fokus.

 

Hur än mitt sociala skolliv - eller som sagt bristen på det - såg ut så saknar jag känslan att påbörja ett nytt skolår med nya grejer. Skulle verkligen vilja uppleva det igen.

Och ja, jag vet att det såklart går söka in på universitetet, men det är den där känslan från tonåren jag vill åt.

Lite som med skolavslutningarna. Man kan uppleva dem som vuxen, om man är exempelvis förälder till ett skolbarn eller om man är lärare. Då får man vara med om det, men det blir ändå inte på samma sätt - samma känsla - som att stå där framme i kören som faktiskt skolbarn.

 

En sak ska dock tilläggas: Högstadiet är en tid jag aldrig i livet skulle göra om, vad jag än blev erbjuden. Det är tre år jag helt och hållet vill radera ur mitt minne, och inget i hela världen skulle få mig att göra om det.

Gymnasiet däremot, det är en annan femma. Jag älskade gymnasiet, så pass att jag inte ens hade sista-veckan-på-sommarlovet-ångest under de åren. Jag hade fortfarande inget socialt liv och jag var fortfarande lika blyg, men på något konstigt sätt kände jag mig som en del av gemenskapen på ett sätt jag aldrig känt under grundskolan.

Gymnasiet hade jag gjort om GRATIS! Lätt!

 

 

 

 

Så hade jag tänkt börja detta inlägg, men så fick jag för mig att googla och insåg att det egentligen räknas från 37.

Positivt på det sättet att jag fortfarande har ett år kvar ;-)

Negativt på det sättet att då börjar mitt inlägg egentligen lite fel ;-)

Men men; det lät bra så ni får leva med det ;-P

 

En sak är då säkert i alla fall... Jag är numera närmare 40 än 30! Bara att skriva det ger mig världens jäkla jätteklump i magen. Ni som följt mig i alla fall de senaste 6 åren vet att jag haft åldersnoja sedan jag fyllde 30. Jag har försökt, och försöker, tränga undan det hela tiden. Men det liksom bubblar upp.

Vill dock bara ha sagt att denna åldersnoja inte har ett dugg med fysiskt åldrande att göra. Jag har aldrig känt mig så tillfreds med mig själv och min kropp som jag gör idag.

Jag har också aldrig varit lyckligare än jag är idag.

Så varför åldersnojar jag då för?

 

Jaa... den största anledningen är ju såklart den biologiska klockan. Jag har alltid önskat att få barn, och även om jag vet att detta aldrig kommer ske (av olika anledningar) så har hjärtat fortfarande inte accepterat det. För efter 35 har man ju liksom liiite mer än bara Pcos:en emot sig, om man säger så...

När jag gick in i tjugoårsåldern hoppades jag på att typ ha barn i skolåldern vid en ålder av "nästan 40". Nu blev det inte så. Nu blir det inte så. Och nej, jag kan inte låtsas som att det inte spelar någon roll. Har faktiskt försökt det också. Det spelar roll, och jag gör hela tiden mitt bästa för att landa i någon slags acceptans.

Ska jag vara ärlig så hjälper det tyvärr inte nämnvärt att umgås med barnfamiljer heller. Det fyller inte tomrummet, utan det blir snarare större.

Naturligtvis missunnar jag inte alla andra att skaffa barn (jag är så glad för alla som kan det) men ja, jag känner avundsjuka. Can´ t help it.

Till och med när jag tittar på mina egna barndomsbilder sticker det till i magen.

 

Och vem vet... kanske är det en del av det som kallas natural selection...

 

I alla fall; idag fyller jag alltså 36 år, och tänkte att jag firar det med en liten bildkavalkad från 80-talet. Mina första 6 år i livet.

 

Hortlax kyrka

Här har jag startat tio sommarlov.

Här har jag firat tio skolavslutningar.

Efteråt samlades allihopa klassvis utanför kyrkan. Hur det såg ut kan ni se på denna bild.

Här togs det mycket bilder (bara analogt på den tiden ;-)) , byttes kompisrosor, kramade lärarna (i alla fall i låg -och mellanstadiet) och jag tror det var här och nu som läraren fick sin examenspresent av klassen.

Sedan ja... då skingrades alla och var familj åkte hem till sina firanden.

Kan hända att olika kompisgäng umgicks här också, det vet jag inte. Jag hade tyvärr inga vänner under uppväxten pga blyg, men det har jag skrivit om tidigare. Drar inte upp det igen.

I alla fall; min familj åkte alltid hem till oss tillsammans med mormor & morfar, farmor & farfar samt morbror.

Där fikade vi den gräddtårta mamma alltid gjorde till examen. Vi tog också den årliga syskonbilden på bron utanför huset. Entusiasmen över den traditionen har väl varit lite... upp och ner, men i efterhand är det faktiskt rätt roligt att ha de bilderna.

Vi har ju faktiskt tagit samma bild vid samma tidpunkt varje år hela barndomen.

 

 

 

Den var inte extremt olik Norrbyexamen, men några skillnader som jag ändå vill adressera.

Under högstadietiden var det inget flaggtåg från skolan på morgonen, utan vi samlades i kyrkan.

Det var också så att det bara var niornas familjer som fick vara med inne i kyrkan.

Dels för att - obviously - det är så speciellt att gå ut grundskolan, och eftersom alla inte skulle rymmas i kyrkan så prioriterades 9:ornas familjer.

Det var ju dock lugnt, eftersom kören såg lite annorlunda ut här.

Istället för att alla klasser skulle gå fram och sjunga, så hade vi Examenskören. Den fick man, om man gick i nian, anmäla sig till om man ville.

Vi hade inga antagningsprov eller något sådant, utan alla som ville fick vara med.

Detta är jag så otroligt tacksam över; jag kan nämligen inte sjunga, men jag ville inte missa känslan att vara med i examenskören.

 

Efter avslutningen i kyrkan gick vi tillbaka till skolan, där alla klasser samlades i sina respektive hemklassrum. Nej, vi hade ingen aula eller samlingssal på någon av mina två grundskolor.

7:an - Typ säga glad sommar och sedan gå hem.

8:an - Få våra betyg, säga glad sommar och sedan gå hem.

I 9:an däremot samlades alla klasser (9 A-D) i matsalen för att avslutningsfika tillsammans med lärarna. Efter det samlades respektive klass i sitt klassrum för att få betyg.

 

 

 

Igår lånade jag hem mina föräldrars stora box med gamla fotografier; alltså bilder från vår barndom.

Ni som följt mig ett tag vet att jag älskar nostalgi och kan riktigt nörda ner mig i det.
För mig är det med nostalgi lite som med fotograferingen -jag tappar väldigt lätt bort tiden när jag väl går in i det.

Och just att sitta och titta på gamla bilder från min egen barndom är så lugnande för mig. Det är liksom som att sitta och titta på ett helt annat liv. Ett liv som inte innehöll ett enda problem i världen.

 

I alla fall, när jag satt och kollade igenom bilderna kom jag till den här ↑.

Jag vill minnas att den är tagen när jag och min syster skulle sova första natten i den våningsäng vi nyss fått, och det får mig att tänka på att den här sängen är beviset för att jag talar sanning när jag brukar säga att jag kan sova mig igenom allting. Precis ALLTING!

 

Jag personligen har självklart inget minne av denna händelse, men har fått den berättad för mig.

Eller ja, historia och historia. En väldigt kort historia då, men ändå ;-)

Det var nämligen så att en kväll ett tag efter att vi somnat, så hade våra föräldrar plötsligt hört en hård smäll.

När de kom in i rummet hade jag helt sonika ramlat ner från överslafen. Tydligen visade det sig att jag rörde mig mycket i sömnen redan då.

Det roliga, och mystiska, i kråksången var att jag aldrig ens vaknade när jag ramlade ner. Jag sov mig alltså igenom att ramla ner från övervåningen till en våningsäng...

Kan säga att det första som fixades efter den händelsen var en "sarg" som kunde stoppas ner längst långsidan ;-)

 

Önskar verkligen att det var möjligt att "skänka bort" sömn man inte behöver, så att säga. Brukar tänka på det varje gång jag pratar med någon som har sömnproblem.

 

 

Jag är tyvärr varken eller. Jag har fått förbannelsen att vara BÅDE morgontrött och kvällstrött...

Eh... ja, det här inlägget skulle ju egentligen ha publicerats i lördags eftersom det var "rätt datum" då. Kruxet var att jag kom på det på kvällen, fotade bilderna men sen... ja, eh... så somnade jag ifrån allting. Stor chock va ;-P

Nåja, bättre sent än aldrig heter det va :-)

 

 

I lördags, alltså den 6:e juni - på självaste nationaldagen - var det 17 år sedan jag tog Studenten.

Sjutton år.

Var sjutton (no pun intended ;-)) tog åren vägen??? Det närmar sig tjugo år med stormsteg. Jag menar; det är betydligt närmare 20 år sedan än 10 år sedan.

Och ja, jag är fullt medveten om att sådant här är en rätt löjlig grej att uppmärksamma. Det är så länge sedan, och sjutton är ju inte direkt ett "jämnt årtal".

Men jag ÄR nostalgisk och drömmer mig lätt bort (och tillbaka), så jag kan helt enkelt inte hjälpa det.

 

Jepp, vår studentdag sammanföll med självaste Nationaldagen. Det var två år innan dagen blev en "röd dag", alltså nationell helgdag.

Kunde också inte låta bli att tänka på att om det inte varit skottår i år så hade 6:e juni varit en fredag, precis som 2003.

 

Glömmer nog aldrig den dagen; minns fortfarande precis allting. Jag minns hur jag kände. Jag kastades fram och tillbaka mellan glädje och sorgsenhet.

Högstadiet var en tid jag hade HATAT (minst sagt) och jag är fortfarande idag glad över att den tiden i mitt liv är över. Men gymnasiet var något helt annat. Jag ÄLSKADE min tid på gymnasiet, och helt ärligt ville jag inte sluta. Hade någon kommit och sagt på studentdagen att "ni måste gå ett år till", då hade jag jublat inombords. Låter löjligt det också, men det var så jag kände.

Jag älskade min skola (Strömbackaskolan, Piteå), jag älskade min linje (Barn och fritidsprogrammet) och jag älskade min klass (BF3A+B).

 

Ja, jag var fortfarande extremt blyg då vilket betyder att de flesta av mina klasskompisar förmodligen inte minns mig idag (gissar jag). Jag var inte direkt en person som utmärkte mig.
MEN ändå... ändå minns jag gymnasietiden med värme.

Jag minns att jag kände en trygghet i den klassen som jag inte känt i grundskolan, och då gick jag ändå i samma grundskoleklass i 10 år, jämfört med gymnasiets tre.