Angående det här med julklappar...
Visste inte riktigt om jag skulle skriva något om det här på bloggen, då jag är väldigt försiktig med att skriva om debattheta frågor.
Men känner att jag måste få skriva av mig lite grann i alla fall.
Via en annan blogg hittade jag den här tråden på ett forum; ett inlägg med medföljande kommentarer.
Det handlar om en pojke (tydligen 6 år) som önskat sig en iPad i julklapp, och fick en på julafton. Inget konstigt än så länge... (Diskussionen huruvida sexåringar ska ha iPads, iPhones och övriga liknande teknikprylar kan vi lämna därhän just nu.) Pojken fick alltså den önskade iPaden i julklapp, och det är vad som hände sedan som blivit debatt på detta forum.
Tydligen, när han öppnat paketet blev han inte glad över att ha fått sin önskan uppfylld. Nej, tydligen blev han jättearg och upprörd. Kastade iPaden i golvet, skrek att han hatade den och sprang därifrån.
Och varför? Jo, anledningen var att den hade fel färg!! Han ville ha en svart, och denna var vit då de inte lyckats få tag i en svart...
Jag kan inte hjälpa det, men jag blir väldigt provocerad av att läsa sådana här saker. Och om det verkligen är sant så klarar jag knappt av att läsa om det.
Vad är det vi gör mot våra barn (okej, JAG har inga barn; men ni fattar) egentligen?
Dagens barn har mobiler typ innan de kan prata, de har iPads, laptops, mp3/iPods, dyra kameror och dessutom så mycket leksaker att barnrummen svämmar över. De har ALLT innan de ens börjat skolan! Självklart drar jag inte alla över en kant, men jag skriver allmänt här.
Egentligen är det inte så konstigt att dagens barn blir så bortskämda och nästan kräver att få vad de vill ha t.ex. till jul. Och när det gäller bortskämdhet (kan man kalla det det) är det ju inte barnets fel. Det är hos FÖRÄLDRARNA det brustit! Barn blir ju inte bortskämda om inte de vuxna skämmer bort dem.
På kärlek kan man självklart aldrig bli för bortskämd, men materiellt är det riktigt farligt!
Angående debatten bland kommentarerna i ovannämnda forumtråd så måste jag ägna ett speciellt stycke till dem. Till att börja med måste man ju gallra ganska hårt när man läser sådana debatter, då det finns väldigt många som skriver ENDAST för att provocera; ytterligheter åt båda hållen.
Sedan får man ju läsa lite mellan raderna också.
Som jag förstått det är det många i den debatten som tycker att det största felet man kan göra i den situationen är att ta ifrån barnet iPaden, eller att inte köpa en ny. Att det skulle vara att man i så fall typ "skuldbelägger barnets känslor".
Så som jag uppfattat det menar de att man ska köpa PRECIS EXAKT det barnet önskar sig vill ha. Och har man inte gjort det har man inte varit en bra förälder och då förstört barnets upplevelse med julafton.
Vad hände med ordet ÖNSKA??? Ordet betyder ju att man ÖNSKAR sig något, och själva spänningen ligger i OM man får det, eller inte! När kom vi egentligen till den punkten att det vi skriver på våra "önskelistor" är sådant som vi KRÄVER att få?
När jag läser debattens kommentarer känns det som om det är många av dem som anser att det är föräldrarnas (i detta fall pappan och styvmamman) plikt att verkligen förstå att pojken blev missnöjd med presenten, och så snabbt som möjligt köpa en ny, så att sonen ska få PRECIS det han ville ha.
Tydligen hade även den biologiska mamman ringt och skällt ut dem för att det var fel färg, så jag tycker inte något egentligen ligger på pojken. Är allt det här sant finns det stora problemet på vuxennivå...
DESSUTOM så fick ju pojken precis vad han önskade sig! Det anser i alla fall jag. En iPad är ju precis likadan, oavsett vilken färg den har till det yttre.
Och som sagt; vad LÄR det egentligen barnen om de kastar sönder en present; men när de ändå vill använda den sedan så har de en ny, fullt fungerande pryl? Lär det inte dem att man kan kasta grejor omkring sig, men det blir inga konsekvenser av det?
Självklart fanns det flera sunda åsikter också i de kommentarerna, men jag tycker det var skrämmande många som tydligen tyckte att man skulle se till att barnet hade en ny platta; en som var precis som han önskade sig. Som jag förstod det tyckte de att det skulle vara orättvist att plocka bort plattan. Att det som sagt skulle vara "att skuldbelägga och förbjuda hans känslor".
Jag VET att vissa saker är väldigt "lätt att sitta och säga" när man inte har egna barn. Men jag skulle aldrig ha köpt en ny iPad i en sådan situation! Även om nu vissa tydligen tycker det är ett orättvist straff att inte göra det (vilket övergår mitt förstånd) så kan jag inte låta bli att tycka att det sänder ut fel lärdom till barnen.
Kasta sönder saker. Inga problem; nästa gång du vill använda den så är den hel igen (en ny).
När jag var 6 år skulle jag ALDRIG ens ha kommit på tanken att kasta sönder julklappar mot golvet och skrika att jag hatade dem!
Konsumtionshetsen fanns visserligen även när jag var liten (sååå gammal är jag inte ;-)) men den är typ tusen gånger större idag. Jag tror att vi kommer förstöra dagens generation barn om detta fortsätter i samma riktning...
Ber om ursäkt för att det blev ett väldigt långt och "kraftigt" blogginlägg, men jag var som sagt tvungen att få skriva av mig lite.
Vad tror och tycker ni om allt detta?
Svar: Tack! Haha aa skicka gärna lite snö på posten! Då hade jag blivit glad. ;)
Bra skrivet, kunde inte ha sagt det bättre själv - håller med om ALLT du skriver!!
Det är ett materialistiskt samhälle vi lever i, men föräldrarna gör verkligen sina barn en otjänst när de låter dem få allt de vill ha... Våra barn har också fått fina presenter, men 13-åringen fick betala halva sin laptop själv, och 11-åringen fick vänta och längta länge på sin. Då tror jag de lär sej att vara försiktiga med grejorna också. Många av deras kompisar har iphones men jag tycker inte att behovet egentligen finns i den åldern... Det är bara en statuspryl. Jag skulle inte våga låta mina barn ta en iphone med sej till skolan, är så lätt hänt att den blir tappad, går sönder, stulen... Jösses, jag har inte ens råd med en iphone till mej själv! Nej, våra barn är nöjda med enklare och billigare modeller av smartphones. Jag är jätteglad över att de är tacksamma och glada över alla de presenter de får, t.o.m strumpor och underkläder ;-).
Så bra skrivet. Jag håller fullständigt med dig och tog särskilt fasta på "vad hände med ordet önska?
När min brors barn var yngre kommer jag ihåg att vi i resten av familjen fick långa listor på leksaker i detalj som var tvunget att köpas in. Inget annat än det som var på listan dög och knappt det. Och hans barn kunde absolut ha varit likadan som killen i din historia. De kanske inte skulle ha slagit sönder något men otacksamheten dröp om dem!! Det var så skittråkigt att ge dem julklappar för man visste hur otacksamma de skulle bli. Det enda som gällde var rena pengar eller skitdyra lyxvaror såsom tvapparater, dyra stereos eller nya telefoner osv... Inget som vi kunde köpa till dem!
Otacksamhet är världens gissel och att barn visar det på ett sånt sätt är naturligtvis föräldrarnas fel...och barnen idag får allt de pekar på. De får inte längta efter något, eller känna hur det är att spara ihop till något de verkligen vill ha!
SJÄLVKLART ska inte denna kille i historien få en ny i rätt färg. Duger inte den i fel färg ska han inte ha en ipad. Så enkelt är det med det! Det skadar inte barnet att inse att man inte kan få allt...det gör honom snarare starkare och får en mera rättvis syn på världen!! Jag förstår inte alls de som säger att hans känslor blir skuldbelagda. Det är bara att förklara lugnt att nu gjorde du såhär och det var inte bra. Så får man inte göra och då blir det konsekvenser. Det som skadar är om han får en ny och i rätt färg. DET kommer verkligen skada honom i längden!!!
Bra inlägg och jag tycker det var väldigt intressant att läsa! Bra skrivet dessutom! :O)