En sak jag varit väldigt intresserad av ända sedan jag gick på Lärarutbildningen, och som bara blivit ett större och större intresse, är det här med genus. Känner att jag kan prata om det hur mycket som helst, men försöker "hålla igen", eftersom alla inte är lika intresserade av att prata om ämnet.

Jag har också ett tag nu velat skriva ett blogginlägg angående mina tankar runt omkring ämnet genus och jämställdhet. Tyvärr vet jag inte riktigt hur jag ska uttrycka mig. Har ju egentligen inte särskilt mycket "på fötterna", faktamässigt sett. I princip det enda jag har (för tillfället) är MINA tankar gällande detta.

 

Min erfarenhet säger att kritiska röster tycker "Det har alltid varit såhär. Varför ändra?", "Vi är olika, det går inte att ändra på", "vaddå? Ska pojkar bli flickor och flickor bli pojkar?" o.s.v.

Men saken är den att det handlar ju inte om att byta på könsrollerna.

Och självklart är det skillnad på pojkar och flickor. Biologiska skillnader, och de går naturligtvis inte att göra något åt. Men det ÄR skillnad på biologiskt och könsroller. Könsrollerna är INTE biologiska, utan något som vi människor har konstruerat!

Jag tycker också det känns som att de kritiska rösterna tycker att "det är väl ingen idé. Det ändras ju inte över en natt..." Och DET är visserligen sant. Det här tankesättet är inte något som går att ändra på under en natt, ett halvår, ett år, eller ens en generation. Men JUST för att det tar så lång tid så måste ju NÅGON generation börja...! Om ingen börjar så blir det ju aldrig någon skillnad!

 

Den första fråga nyblivna föräldrar får är "Vad blev det?"

Och ska jag vara ärlig är det en fråga jag inte reflekterat över tidigare, inte förrän jag började intressera mig för dessa frågor. Och ska man tänka efter vad den frågan egentligen säger så är det att omgivningen vill veta Hur de ska bemöta barnet, om de ska köpa rosa eller blå kläder, Hur de ska prata åt barnet och helt enkelt vilka förväntningar de ska ha.

Vi som lever i världen idag har ju nämligen vuxit upp i en värld där förväntningarna på könen är så djupt rotade att vi knappt tänker på det.

Vi pratar mjukare till flickor och förväntar oss att de ska vara omhändertagande och försiktiga.

Pojkar å andra sidan förväntas ta för sig av världen, vara "bullriga" och högljudda och vi pratar på ett annat sätt till dem.
Och det finns inget utrymme för något annat.

Jag hoppas innerligt att vi allihopa en dag kommer att automatiskt se individer, och inte kön. Att båda könen har möjlighet att erövra världen på samma villkor.