Nu har då officiellt nedräkningen till julafton 2014 påbörjats.
NU har årets mysigaste tid inletts!
Första Advent.
Och imorgon är det 1:a december :-D
Alltså; det är helt allvarligt skitläskigt hur snabbt 2014 har gått! Jag har så svårt att förstå att det bara är en månad kvar av det här året. Jag menar; det var ju NYSS nyårsafton... Jag vet att jag sagt så tidigare, men tiden måste gå snabbare och snabbare för varje år som går.
Jagvet ju självklart att jag blir äldre och äldre, men även förutom det. Det känns som om tiden går så mycket snabbare nu än för vuxna när jag var liten. Men återigen; det kan jag ju i och för sig inte veta ;-)
1:a advent-bilden i detta inlägg är från förra året, men jag har inte hunnit tända min ljusstake idag. Hade tänkt vänta tills ikväll då jag planerat att ha lite adventsmys, men jag ville publicera ett blogginlägg redan nu.
Slängde i alla fall ihop en pepparkaksdeg igår kväll, som stått och dragit sig under natten, så det blir mest troligt pepparkaksbak idag. Samt eventuellt lussekattsbak :-)
Hoppas ni får en fin Första Advent!
Tänkte inte lägga in den här designen förrän imorgon, men jag kunde helt enkelt inte vänta längre. Den har legat och bränt på min testblogg i typ en vecka...
Så här är den i alla fall; bloggens julklädsel 2014!
Pepparkaksknapparna är också tillbaka igen. Jag hade de ju i förra årets juldesign, och fick fina kommentarer om dem. Den här gången är de dock lite mindre och med ikoner istället för text.
Designen är inte heller lika stilren som jag egentligen vill ha min blogg. Men det är JUL, och jag vill att julstämningen ska kännas även här ;-D
Bild från julafton 2013.
Tänkte bara kika in här och säga god morgon.
Ska strax iväg dock, så det blir inget långt inlägg. Tyvärr har jag inga toppenbilder heller för tillfället, så de fick bli en av de nya självporträtt jag fotade för några dagar sedan.
Att jag valt en karriär bakom kameran har sina orsaker (förutom att jag faktiskt tycker det är roligt att fota); jag känner mig alltid fruktansvärt obekväm framför. Av den anledningen är det inte direkt någon lätt uppgift att fota självporträtt. Och speciellt inte när batteriet i min fjärrkontroll är slut och jag har slut på sådana batterier, så jag måste springa fram och tillbaka till kameran.
Men det kan ju liksom vara bra att ha uppdaterade bilder lite då och då, så det är bara att bita ihop ;-)
Märkte det när jag höll på med årets juldesign (den här för övrigt färdig, och redo att klistras in på bloggen till helgen). I alla fall; när jag skulle fixa med profilen upptäckte jag att jag inte hade några nya bilder på mig själv, så det var bara att plocka fram stativet och kära Mark (min kamera för ev. nya läsare).
Oj, det var inte meningen att skriva någon roman om att fota självporträtt. Men ni har säkert upptäckt vid det här laget att jag lätt svävar iväg när jag skriver ;-)
Nu måste jag i alla fall gå och göra mig iordning.
Hoppas ni får en fin onsdag allihopa!
Jag är trött.
Jag vet inte vad det är, men det känns som om jag aldrig varit så trött som jag varit den här hösten (och speciellt nu i november). Vet inte; kanske beror det på att det knappt varit någon snö ännu. Blir ju alltid lite extra mörkt då; men ändå hoppas jag fortfarande på en snöfri vinter...
Jag avskyr verkligen mörkret! Numera är det fortfarande mörkt vid 8-tiden på morgonen, och det är helt mörkt vid tretiden på eftermiddagen (vilket betyder att det börjar skymma efter 14 någon gång.
Hade det inte varit för att det är jul så skulle jag aldrig i livet klara av att överleva december.
Jag behöver solen. Jag BEHÖVER ljuset!
Egentligen klarar jag inte av att bo här. Jag klarar verkligen inte av att bo på ett ställe där det är mörkt nästan 24 timmar om dygnet under november-januari.
Och nej, jag överdrivet inte mycket! I december är det dagsljus mellan 10 och 14 ungefär. Det betyder att det är mörkt 20 av 24 timmar per dygn!
Inte så konstigt att man känner vinterdepression.
I alla fall jag.
Jag är så otroligt tacksam över allt ljus (dagsljus 24 timmar per dygn) vi får mitt i sommaren, då jag får chansen att försöka ladda upp batterierna och stålsätta mig inför vinterns mörker.
Did I mentioned I hate the winter darkness... ;-P
Bilden fotad vid 12-tiden (mitt på dagen) 21:a december 2012.
Ja, solen såg verkligen sådär konstig ut;
den var gigantisk och såg ut som ett eldklot.
Men vissa vinterdagar är vackra...
Bild från januari 2013.
UPDATE: Kom precis på att det i alla fall idag är precis en månad kvar till julafton :-D
Hittade den här videon.
Tänkvärt...
Det är inte många filmer jag känner att jag vill betala för att se på bio (även om jag älskar att gå på bio), och därmed är det inte överdrivet många filmer jag längtar efter att de ska komma ut.
Men Hungergamestrilogin är en av dem.
I och med att jag läst böckerna och sett filmerna ett och två, så har jag längtat efter den här; första filmen av sista boken.
Och den här gången har jag till och med läst ut sista boken ett tag innan filmpremiären (förra gången fick jag ju skynda mig ett par dagar innan). Jag vill ju, som ni vet, alltid läsa boken före filmen om filmen är baserad på en bok.
Så, imorgon (onsdagen den 19:e) blir det i alla fall ett biobesök. Sverigepremiären av Mocking jay, part 1 :-D
Det betyder att den här kvällen kommer att ägnas framför TV:n för att se de två första filmerna, då det var ett tag sedan. Som ett litet "maraton", kan man säga.
Bio 3:an visar samma sak nu ikväll –de två första filmerna visas efter varandra under kvällen, för att avslutas vid midnatt med nattpremiären av Mocking jay.
På ett sätt hade jag gärna gått på det maratonet (heter det så i bestämd form?), men dels vet jag inte om jag orkar sitta på bio en hel kväll. Och dels kostar det 300 spänn! En film för 120kr är alldeles tillräckligt.
Någon mer som ska gå och se Hunger games -Mocking jay imorgon?
Nu var det länge sedan jag skrev ett genusinlägg (länge sedan jag bloggade överhuvudtaget), så jag tänkte att det kunde vara på tiden. Det är ju trots allt en hjärtefråga som jag tänker/funderar på varje dag.
Jag vill bara i förväg ursäkta om texten eventuellt blir lite virrigt skriven. När det kommer till dessa frågor har jag så mycket tankar som snurrar runt i huvudet hela tiden, att det är svårt att få ner dem i skrift. Det är därför jag helst av allt pratar muntligt om det.
Det finns speciellt en sak som verkligen stör mig när det kommer till det här...
Det är att ordet "tjej" används som ett skällsord. Har ni inte tänkt på det? Det verkar om om den absolut värsta förolämpningen man kan ge till en kille/man är just "Vilken tjej du är".
Om det är något "dåligt" man gör (oftast sådant som handlar om känslor) så "gör man det som en tjej". Som exemplerna jag skrivit till vänster i bilden här ovanför.
Orden "man" – och liknande – däremot, används för att ge folk komplimanger. "hen ... som en riktig karl" kanske ni hört då och då. Används när en person gjort något positivt.
"Take it like a man", som jag skrivit här ovanför, är ju en sådan sak som betyder att man ska tuffa till sig. För det andra alternativet är ju att man visar känslor, vilket är en svaghet enligt samhället. Och det betyder i sin tur att man "är en tjej/tjejig". Och tjej vill man ju inte vara...
Och jag tycker det känns som att man inte får reagera på detta, för då får man himlande ögon tillbaka och blickar/ord som säger typ Men och? Håll inte på och bråka så mycket om sådana småsaker.
Men det är inte småsaker. Många bäckar små...
"Boys will be boys" är också ett uttryck som jag tog med i inläggsbilden, då jag tycker att detta alltid sägs med en positiv underton... det sägs med en charmig ton i rösten. Och ändå används det alltid för att förklara pojkars våldsamhet. Ungefär som "Nåja, det är så pojkar är. De är i alla fall normala när de håller på sådär."
Och vips har vi lärt barnen att pojkar ska slåss, annars är de tjejer (DÄR har vi det igen... "Tjej" är en förolämpning).
Och att, som flicka, vara en s.k. "tomboy" – alltså pojkflicka – är något att vara stolt över. Men att som pojke vara "tjejig" är pinsamt (främst för föräldrarna...) Detta måste väl ändå lära barnen att det som "hör till pojkarnas värld" är något bra, och det som är "typiskt tjejigt" är något dåligt.
Folk i samhället reagerar inte direkt när flickor har på sig typiska "pojkfärger" och "pojkkläder", men det är otänkbart att en pojke skulle kunna kläs i t.ex. en klänning.
Varför egentligen?
De flesta kan tänka sig att t.ex. klä sin dotter i byxor/jeans, skjorta, spindelmannentröja o.s.v. Men de kan absolut inte tänka sig att klä sin son i ett glittrigt linne, rosa byxor eller en klänning med volanger.
"Jag vill inte att han ska behöva bli retad."
Nej, naturligtvis! Det finns ingen förälder som vill att deras barn ska behöva ta emot glåpord och bli retad. Och inget barn ska behöva ta emot sådant heller.
Men varför retas barn för sådana saker som t.ex. färger och kläder? Kan vi trots allt inte leda det tillbaka till de vuxna? Någonstans har ju faktiskt dessa barn lärt sig att "pojkar kan inte ha rosa/klänning" (eller vad det kan handla om).
I den sekund man föds har man ingen som helst aning om vilka färger/kläder man är förväntad att bära och tycka om. Man vet inte ens vad färger är för något. Så någonstans på vägen är det något som man lär sig...
MÅSTE vi verkligen hålla på och sätta "flick/tjej-" samt "pojk/kill-" framför allting? Måste vi verkligen, redan innan barnen får dem i sina händer, bestämma vilket kön som ska leka (o.s.v.) med vad?
Flickfärger. Flickkläder. Flicklekar. Flickleksaker.
Pojkfärger. Pojkkläder. Pojklekar. Pojkleksaker.
Kan vi inte bara säga:
FÄRGER. KLÄDER. LEKAR. LEKSAKER.
Det betyder att alla skulle få tycka om precis vad de vill, utan att behöva dras med vetskapen om att man "tycker om fel saker".
För som det är idag tycker jag det känns som om det är typ:
För flickor: Hon får naturligtvis tycka om att leka med bilar... bara hon faktiskt förstår att det är en pojkleksak.
För pojkar: Han får naturligtvis leka med dockor... bara han faktiskt förstår att det är en flickleksak.
Och på så sätt lär vi barnen att de är onormala om de inte tycker om det som de förväntas tycka om.
Speciellt pojkar.
För som sagt: "Pojkflicka" är en komplimang. "Tjejig" är en grov förolämpning.
Manligt är normen, värd att sträva efter.
Kvinnligt är något svagt, något som är sämre.
UPDATE: Fick en kommentar med en länk till den här videon. Jag har sett den en gång tidigare, men glömde bort den när jag skrev inlägget. Dock passar den så bra, att jag helt enkelt måste lägga in den i efterhand.
Alla borde se den...
Vad är det jag brukar säga om veckodagarna... veckorna består typ endast av måndagar och fredagar!
Idag är det måndag igen. Vilket betyder att det kommer att vara fredag typ imorgon ;-)
Man hinner inte ens bli "veckotrött".
Annars då?
Tja, det kom aningen snö för ett par dagar sedan. Men det har, som tur är, tinat bort igen.
I would LOVE a winter without snow!!
Farsdagsmiddag i lördags (en dag för tidigt, jag vet. Men det passade bäst att ta det på lördagen).
Fotografering igår. Och det var verkligen helt underbart att få rasta Canon ordentligt. Han har mest fått ligga och samla damm de senaste månaderna. Tyvärr.
Jag har velat fota, men inte haft särskilt mycket inspiration. Har ingen aning om varför, då det faktiskt funnits fototillfällen och vackra dagar.
Vi hörs snart igen, vänner!
En gammal bild (hösten 2013) för att inte inlägget ska bli bildlöst.
Jag har insett en sak när det kommer till bloggar... Om jag inte kommit in i bloggvärlden skulle jag aldrig ha en susning om alla dessa "matverks/bakverksdagar" (annat än möjligtvis Kanelbullens dag).
Nu under fredagen den 7:e november var det i alla fall Kladdkakans dag, vilket "firades" med sagda bakverk.
Och... som bloggare bara måste man ju blogga om det också... ;-P
Fredag. Igen.
Finns det verkligen inga fler veckodagar än fredagar nu för tiden?
Imorgon är det en hel vecka sedan knivmordet på Sundsgatan begicks. Minnesljus lyser fortfarande upp platsen.
Annars har jag nog tyvärr inte så mycket att meddela. Mitt liv har lunkat på som det brukar den här veckan.
Dock kan jag inte riktigt koncentrera mig på att skriva detta, då min hjärna precis försöker komma ihåg den dröm jag hade inatt (vilket i och för sig brukar vara omöjligt).
Jag älskar, faktiskt, att drömma. Men jag hatar sådana nätter då jag först drömmer MYCKET intensivt och typ HELA natten (jag vet att det inte är så, men det KÄNNS så).
Och så fort jag öppnar ögonen är den som försvunnen. Eller; jag kommer ihåg att jag har drömt och nästan vad jag har drömt, men alla detaljer är precis utom räckhåll för minnet.
Ungefär som när man försöker komma på ett speciellt ord, och man "har det på tungan".
Jag vet inte varför jag vill komma ihåg den här drömmen.
Det jag kommer ihåg av den var hyfsat läskigt (ingen mardröm, men ändå).
I princip det enda jag vet är att jag kastades runt olika platser, och vid ett tillfälle var jag på väg till Kallax flygplats(?). Men jag kom norrifrån istället för söderifrån och det var som om jag flydde från något, eller någon. Ibland var jag ensam, ibland tillsammans med familjen och ibland var familjen spelad av olika skådespelare.
Drömtydare någon? ;-P
Nåja, jag tycker vi avslutar det här inlägget med två bilder jag tog för ett par dagar sedan på det ljusarrangemang jag har stående på vardagsrumsbordet.
Jag hatar verkligen vinterhalvåret, men att tända ljus ÄR mysigt! :-D
Natten mellan lördag och söndag gick jag och lade mig ganska sent; klockan hann bli en bra bit över midnatt. Precis när jag lagt mig hörde jag ambulanssirener, men jag tänkte inte så mycket på det (händer ju lite då och då att de kör förbi på Sundsgatan).
Men så upptäckte jag att det började blinka blått mot en av mina fönsterkarmar.
De måste ha stannat precis utanför, tänkte jag och kunde inte hindra nyfikenheten. Därför gick jag fram till fönstret/balkongdörren och fick syn på två (2) ambulanser med blåljus stående typ 20 meter bort.
Tyvärr är det ganska mycket träd på Sundsgatan, så jag såg inte exakt vad de höll på med, men gissade att det kanske hänt en bilolycka eller något (det hade snöat ganska rejält under kvällen och det höll på att smälta till slask).
Förutom de två ambulanserna fanns även en polisbil (eller två) på plats precis vid platsen, en bit bort stod en annan polisbil, de höll på att sätta upp sådana blå-vita avspärrningsband och stoppa trafiken på den sidan av vägen.
Det var ett ordentligt pådrag.
Jag vet att jag kanske borde smitit ut med kameran (nyhetsvärdesbilder) men det kändes absolut inte rätt.
Det första jag gjorde på morgonen var i alla fall att gå ut på internet och se om det stod något någonstans (prenumererer inte på Piteåtidningen då den är svindyr!) Och det fanns artiklar både på PT:s hemsida, på Expressen och Aftonbladet. Trodde inte nyheter från Lilla Piteå hade så stort nyhetsvärde för sådana rikstäckande tidningar.
Nåja.
Det var inte en bilolycka. Det var ett knivmord (alternativt, eller kanske mer troligt; dråp)!
20 meter från min lägenhet.
På öppen gata, en lördagsnatt när alla krogar fortfarande är öppna... blev en person i 25-27 årsåldern knivskuren så pass att han dog av skadorna.
Tydligen är två personer i alla fall gripna och anhållna för mord/dråp.
Det är verkligen läskigt när sådant faktiskt händer i ens närhet.
Inte för att Piteå direkt är himmelriket på jorden (ingen stad är perfekt), men det känns ändå konstigt – läskigt – när sådant här händer i vår lilla stad.
Och tjugo meter ifrån mitt hem...
