Lifestyle Photographer Erica Pettersson
Follow


Besökare   Idag: Denna vecka: Totalt (sedan augusti 2017): Online just nu:
Att ta sig ur en bubbla
 
Blyghet.
Vi kan alla ibland känna oss lite blyga, t.ex. när vi står inför nya situationer.
Men blyghet kan också gå så långt att det blir ett handikapp.
Ett socialt handikapp.
 
Eftersom vi skapat ett samhälle som bygger på att vi själva ska ta för oss av de möjligheterna som finns, så har vi ett samhälle som bygger på normen att ALLA är utåtriktade människor.
Därför är det inte så konstigt att vi som har blyghet som handikapp ofta känner oss utanför; som om vi står på andra sidan fönsterrutan och tittar in, med en enda önskan -att passa in med alla de andra.
 
Här vill jag passa på att också meddela att extrem blyghet är ungefär som med depression; det går inte bara att "rycka upp sig". Att "bara stålsätta sig och ta kontakt med andra människor" går helt enkelt inte.
Det har hänt, när jag försökt "bryta mig in i ett samtal", att min mun öppnats men inget ljud kommit över läpparna.
Känslan är exakt som om en stor potatis stannat halvvägs ner i halsen.
Hur medveten en än är att man INTE kommer göra bort sig, så finns ändå rädslan där. Den går helt enkelt inte att tänka bort, oavsett hur mycket en försöker eller hur ologisk den än må vara.
Det är som med rädslor för allt annat; man vet att det logiskt inte är något att vara rädd för. Men man kommer inte över den där högsta tröskeln.
 
Jag kan inte säga hur många gånger jag innerligt önskat att jag verkligen vågat ge mig in i ett samtal eller en diskussion, men jag har inte fått fram ett enda ljud. Istället har jag stått ett steg bakom/ i utkanten av gruppen och bara lyssnat.
"Tvång" gör det inte heller bättre, eller lättare.
Till exempel att en måste ta kontakt med den och den. För någon som vill hjälpa en person med sin blyghet kanske det kan verka som en bra idé att sätta lite "press". Och i vissa fall kan det kanske fungera.
Men jag kan bara skriva utifrån mina egna erfarenheter, och det går inte att hoppa över steg i den här processen.
Man måste börja i liten skala, och man måste förstå att det kommer att ta lång tid.
I mitt fall har det tagit flera år sedan jag aktivt började jobba på detta, och jag är fortfarande inte i mål.
 
För den utåtriktade är detta förmodligen svårt att greppa. Inget konstigt med det, eftersom en sådan person inte har några problem i kontakten med andra människor.
Det är ofta de personerna som säger/anser att "det är väl bara att göra det och det..."
Men nej; det ÄR inte så bara om man nått graden av handikappande blyghet.
 
Jag har däremot inte social fobi.
Jag får inte panik i offentliga sammanhang, inte ens när min blyghet var som värst.
Jag vill bara påpeka detta eftersom jag verkligen inte vill nedvärdera de som lider av social fobi genom att säga att det är samma sak som att "vara lite blyg".
Lider man av handikappande blyghet kan man naturligtvis även ha social fobi också, men det hänger inte nödvändigtvis ihop...
 
JAG lider inte av social fobi. Tack och lov!
MEN jag vet hur det är att vara så blyg att en blir socialt handikappad.
Jag vet t.ex. hur det är att vara arbetssökande när man lider av extrem blyghet. När man hela tiden hör att man ska vara aktiv och påstridig när det gäller att kontakta företag, men att det blir en ren och skär plåga när man verkligen inte vågar ta kontakt med nya människor.
 
Vändningen i mitt liv kom när jag började på Repris för några år sedan; 2011 för att vara mer exakt.
Där fick jag verkligen ta allting i min egen takt och börja i liten skala. Jag var också omgiven av så trevliga människor vid den tidpunkten, vilket också är en viktig faktor.
På den arbetsplatsen stannade jag till 2013, och då jag fick en sådan pass bra start så har det bara gått uppåt sedan dess. Det har bara gått bättre och bättre.
 
Blyghet går också ofta hand i hand med självförtroende.
Är man riktigt blyg har man ofta också ganska dåligt självförtroende, och mitt låg på botten...
Därför är även det något jag försökt träna upp; och ju bättre det blivit desto bättre har blygheten blivit.
Jag har fortfarande en bra bit kvar – kommer nog aldrig att bli 100% utåtriktad – men jag har fått en del reaktioner de senaste åren som verkligen ger en boost.
Personer jag träffat när jag varit som blygast och sedan träffat igen nu när det blivit bättre, har faktiskt reagerat på skillnaden. Och vissa jag träffat har blivit förvånade när jag berättat om hur blyg jag varit, eftersom blyg inte var deras första intryck.
Detta känns så bra, just eftersom detta är en så långsam process. Faktiskt så pass långsam att jag knappt själv märker av skillnaden.
 
Den här, otroligt långa, texten skriver jag inte för att någon ska tycka synd om mig eller så.
Det är mer så att jag vill förklara hur det är att faktiskt vara så blyg att det blir ett handikapp.
Och att det, även om det tar lååång tid, faktiskt finns hopp. Även om det tar lång tid går det träna upp sig själv  psykiskt. Speciellt om man hamnar bland "rätt sorts" människor; med andra ord människor som hjälper och stöttar och tror på en.
 
Det kommer, mest troligt, att kännas som om ditt liv börjat mycket senare än alla jämnåriga. Och när blygheten börjar släppa kan det också kännas som om du missat hela ungdomen eftersom du inte vågade göra något.
MEN det viktigaste är då att se framåt.
Det förflutna kan man inte göra något åt, och det bästa man kan göra är att släppa taget. För mig tog det tid, men när jag väl släppte greppet om min tonårstid kändes det som en befrielse.
Det är framtiden vi kan påverka.
Vi formas av vårt förflutna, men det betyder inte att vi måste låta det förflutna bestämma vår framtid.
1

Intressant, Erica.
OCH jobbigt. Jag har också varit blyg, men inte riktigt lika blyg som du. Introvert är jag, mkt mer introvert än Peter och Karolina. Men samtidigt har jag väldigt kul ihop med folk också. Men, ibland måste jag få vara ensam. Jag är inte heller den som går rakt på en person och börjar snacka och skratta.
Åren i USA har lärt mig att bli friare. Att lära mig kallprata och vara social på ett annat sätt, nyttigt.
Hade du kompisar som liten? Det hade jag, hela tiden. Många.
Jag hade svårast för att stå och snacka inför klassen, tex redovisningar. DET hatade jag.
Än idag får jag jobba på det här, men jag har kommit långt. Men att bli som tex Karolina, eller andra extremt extroverta, blir jag aldrig.Det är OK.
Det är ju otroligt bra, Erica, att du kommit så långt i detta. SÅ bra att du fick det är jobbet 2011, och så bra att du bara känner att det går framåt hela tiden. GULD!!
Din YT-kanal är ju också så tufft! SNACKA om att våga!!! Fortsätt med den!
Var det blygheten som fick dig att hoppa av din uni-utbildning?
DU skulle ju kunna ta upp den igen, nu när du är så mkt säkrare i dig själv. Visst har du även fått en hel del nya kompisar nu via jobbet? Hoppas att ni kan hitta på lite roliga saker på fritiden också.
Men ja, jag tror att man ständigt får kämpa på som introvert och blyg. Mer eller mindre.
Heja dig som kommit SÅ långt. Längre kommer du!!!

Svar: Tack! Vad kul att du gillade inlägget :-) Jag var lite nervös för att publicera det och tvekade lite fram och tillbaka, i och med att det trots allt är väldigt djupt och personligt.
Jag tror USA hade kunnat ha en positiv effekt till och med på mig om jag bott där (eller så är det bara en önskedröm). Naturligtvis förstår jag att det finns blyga människor där också, men jag tycker det känns som om amerikaner allmänt är mer utåtriktade än t.ex. svenskar. Så att få träna på att småprata o.s.v. från unga år kanske hade varit bra för en sådan som mig... :-) Jag kan ju alltid hoppas ;-)

Härligt att höra att det gått framåt för dig också under din tid i USA. Precis; är man en introvert person blir man nog aldrig exakt som någon som är född utåtriktad, men man kan få leva ett tillräckligt bra och socialt liv ändå :-)

Nej, jag har aldrig haft några kompisar. Eftersom jag inte vågade ta kontakt med andra så hade jag aldrig någon kompis. Jag var för mig själv, eller tillsammans med mina syskon (de var dock mer utåtriktade än jag, så de hade egna kompisar), under hela barndomen. Det är en av sakerna jag verkligen sörjt genom livet, och speciellt som vuxen, med barndomen i backspegeln. Men just det är också en av sakerna jag bestämde mig för att släppa greppet om när jag bestämde mig för att gå vidare.

Ja, blygheten bidrog nog en del till att jag hoppade av utbildningen. Det handlade framförallt om att jag inte riktigt klarade av praktikperioderna; att ta egna initiativ o.s.v. Så i grund och botten handlade det om blygheten...
Ja, möjligheten finns att jag faktiskt skulle klara av att ta upp utbildningen igen nu. Eventuellt. Dock finns det annat som gör att jag inte kommer att börja om... Och det är att jag inte vill bli Förskollärare längre. Jag ångrar inte tiden på universitetet, men jag vill inte jobba som pedagog.

Ja, under 2016 har jag och två arbetskompisar hittat på lite saker på fritiden; som t.ex. att åka till Ikea, gå ut och äta och lite sådant. Jätteroligt :-D

Ett varmt tack för din kommentar, och hoppas du får en fin helg!!
P I X E L I E - Erica Pettersson

2

Vacker bild..!!

Svar: Tack! :-D
P I X E L I E - Erica Pettersson

3

Tack för ditt inlägg! Känner igen mig direkt. Jag var också tystlåten/blyg under hela min skolgång, dagis-gymnasiet och det var hemskt att inte kunna uttrycka sig eller ens "kunna prata" normalt! Vissa dagar i skolan sa jag inte ett ljud. Hemma var tryggheten och jag umgicks mycket med mina syskon, för då kunde jag vara mig själv. Min blyghet släpptes/försvann gradvis när jag började på folkhögskola helt själv och tog även mod tills mig att flytta in i studentkorridoren. Då beslutade jag mig för att "vara mig själv" och glömma bort mina tidigare blyga år och börja om på riktigt. Och jag lyckades! Ny skola, nytt hem, ny ort, nya människor.

Idag kan man inte tro att jag någonsin varit så extremt blyg som jag var då. Tack återigen för ditt inlägg, så himla bra!

Svar: Hej! Och tack för din kommentar :-D Vad roligt att jag kunnat nå ut med min text till någon med samma/liknande erfarenheter. Det är just det jag gillar mest med bloggvärlden... när jag växte upp och var såhär extremt blyg kände jag mig så ensam. Det kändes som om jag var ensam i världen om att vara blyg bland en massa utåtriktade människor. Bloggvärlden gör att man kan hitta andra att dela sina erfarenheter med, och på så sätt inte känna att man är ensam. Det gillar jag :-)
Dina erfarenheter låter i princip exakt som mina. Jag umgicks också bara med mina syskon hemma, då det var där jag kände mig mest trygg. Jag hade inga kompisar under min uppväxt, då jag inte vågade ta kontakt med någon. Inte ens mina egna klasskompisar. Och det med att ibland inte säga ett enda ord på en hel dag. DET känner jag så tydligt igen mig i! I högstadiet var det till och med vissa av mina betyg (t.ex. i engelska och svenska) som hölls nere/sänktes för att jag helt enkelt inte vågade prata på lektionerna. Och att vid den tidpunkten i mitt liv våga ifrågasätta ett betyg fanns inte ens på kartan.

Och även fast jag ändå inte vågade prata med dem var jag skitnervös när jag skulle börja gymnasiet och insåg att INGEN från min grundskoleklass skulle gå samma linje som mig. Det visade sig dock vara det bästa som kunde hända. Jag var fortfarande extremt blyg under gymnasiet, men det var under den tiden som den allra första grunden lades till förbättring :-)

Ja, folkhögskola har jag hört har varit otroligt bra för många. Att man på ett sätt får "starta om", plugga i en trevlig miljö och träffa mycket härliga människor.
Vad roligt att det blev en vändning för dig och att du också lyckats komma ur den värsta blygheten. Heja!

Det är bara vi som lidit av denna extrema blyghet som till fullo verkligen vet hur det känns, och vilken frihet det verkligen är att till slut våga ta plats, ta kontakt och till och med argumentera för och stå upp för sina egna åsikter. Jag har nästan fått ett nytt intresse sedan jag kommit ut ur min bubbla -att debattera ;-)

Igen, ett stort Tack för din kommentar! Lycka till med allt i framtiden :-D
P I X E L I E - Erica Pettersson

Anna
4

Härligt att du kommit en bra bit på vägen med din blyghet.
Kommer ihåg på Repris att jag var en av dom som blev förvånade över att du sa att du var blyg, för den märkte jag inte av. Så du hade nog kommit en bra bit på vägen redan då :)

Svar: Hej! Vad roligt att höra från någon från Repris-tiden :-D Det känns så nära och så långt bort i tid.
Ja, jag hade kommit en bit på vägen när jag började där, men jag tror nog jag kan säga att tiden på Repris blev den riktiga "startbrädan" när det kommer till mina framsteg :-) Jag har den tiden att tacka för så mycket; i princip för det liv jag vågar leva idag.

Och förstås min nuvarande arbetsgivare; Måltidsservice! Jobbmässigt har jag aldrig varit så lycklig som just nu :-D
P I X E L I E - Erica Pettersson

Skriv din kommentar här
Jag uppskattar verkligen om du lämnar en liten kommentar innan du går.

Jag fotar med Canon EOS 5D mark II.
Jag har två objektiv; Canon EF 24-105mm f/4 L IS USM and Canon EF 50mm f/1.4 USM.
För redigering använder jag mig av Photoshop CS5.

Klicka här så hittar du designer jag gjort för gratis nedladdning.
Beställ en personlig bloggdesign!

Jag tar mer än gärna emot konstruktiv kritik/feedback, då det hjälper mig att bli en bättre Fotograf och Bloggare.
Namn:

E-mail: (publiceras ej)

Webbadress:

Skriv din kommentar här:

Kom ihåg mig?