Jag har alltid varit en person som helst bor i mer tätbebyggda områden, vilket säkert bottnar i att jag trots allt är mörkrädd. Jag vill ha grannar nära.
MEN de senaste, typ 6-7, åren har jag nästan börjat längta efter att prova på att bo på landet. Men bara på somrarna; och då är det ju ändå ljust dygnet runt.
Att komma ut på landet tycker jag ger en känsla av lugn som aldrig kan upplevas på samma sätt inne i stan, eller ens i ett villaområde. På landet är det som om hjärnan går in i ett sinnestillstånd av att vara totalt stressfri.

Dessa bilder är fotade i fredags i Bodsjön, strax utanför Svensbyn. Det är en plats där jag absolut skulle kunna på bo på somrarna :-)

Vad säger ni? Var skulle ni helst vilja bo om ni fick bestämma -utan att behöva tänka på ekonomi, jobb och sådant?
Skulle ni också vilja bo på landet? Året runt, eller bara på somrarna?
Eller är ni hellre stadsmänniskor?
Villakvartermänniskor?
Helt enkelt -vad är ert drömboende?
 
Fotade egentligen dessa bilder för typ två veckor sedan, men jag älskade verkligen ljuset i dem så därför ville jag ändå blogga dem :-)
 
Den här helgen som gick kom jag mig faktiskt iväg på två olika fotoutflykter! En under fredagskvällen, och en under lördagskvällen. Det gäller att passa på under dessa ovanliga dagar då solen faktiskt är framme och en faktiskt ser att det döljer sig en himmel bakom molnen.
För nu har det återigen återgått till att vara grått, regnigt och kyligt. Och det ser inte direkt bättre ut framöver heller. Det skulle inte förvåna mig om det blir riktigt bra sommarväder lagom tills jag börjar om att jobba. Det skulle inte förvåna mig alls.
Dessutom verkar temperaturen vägra gå över 20-gradersstrecket den här semestern. Det håller sig därmellan 14 och 17 grader, i genomsnitt.

MEN under fotoutflykten i fredags fick jag ett par bilder jag faktiskt blev riktigt nöjd med; bland annat den jag lagt ovanför texten i detta inlägg.
På min sommar-Bucket list har jag ju att "fota minst en trolsk bild", och trots att denna bild inte har alla kvalifikationer för hur jag vill ha min trolska bild, så känner jag att den är klart godkänd för min Bucket list :-)
Den är fotad i Bodsjön, Svensbyn.
 
 
Fredagens fotoutflyktsfordon var bil.
Lördagens var cykel.
Dessutom hade jag inte cyklat på två år, så ni kan ju ana hur ont det gjorde att sitta hela söndagen ;-)

Har denna text även på en annan blogg jag startat, men ville gärna lägga ut den här också, för chansen att nå ut till så många som möjligt.


Jag kom nyligen in, av en slump, på ett blogginlägg som handlade om det här med Dagis och Förskola. För jag vet inte vilken gång i ordningen. Har med jämna mellanrum hamnat på sådana inlägg i flera år, och trots att jag inte är så mycket för att ge mig in i bloggdiskussioner så kan jag inte låta bli när jag verkligen brinner för någonting.
Och detta ämne är ett sådant...
Däremot känner jag också att jag har så mycket jag vill få ur mig runt detta att ett eget blogginlägg i frågan kunde vara en bra idé. Istället för att bara skriva romanlånga kommentarer på andras bloggar...

Jag VET att de människor som är mest emot sådant här med största sannolikhet inte kommer att läsa denna text. Av någon anledning tycker jag det oftast är just de personerna som är mest emot något som inte ids läsa långa texter...
Men visa mig gärna att jag har fel känsla. Jag hoppas ni vill ta er tid att läsa...


Det är ju, och har länge varit, ett hett ämne det här om en ska säga Förskola eller Dagis till verksamheten som finns för våra barn mellan 1 och 5 år.
Det finns så skrämmande många som himlar med ögonen och bara tycker en är ordryttare när en påpekar att det inte heter Dagis längre. Utan att det heter Förskola.
"Jobbiga PK-människor" muttras det hela tiden.
Men i det här fallet handlar det inte om ord som är politiskt korrekta eller inte.
Om det varit så att det endast var namnet på verksamheten som ändrats, så hade jag inte brytt mig om folk sa förskola eller dagis. Då hade det inte spelat någon roll, för verksamheten hade varit densamma.

MEN nu är det inte så!
Det är inte samma verksamhet.
Dagis, eller Daghem som det ju egentligen hette, existerar inte längre. Och det är inte ens något nytt påfund; så att en kan tänka att vi bara behöver lite tid för att vänja oss... Dagis har tekniskt sett inte existerat på 20 år! Hur mycket tid behöver vi?
En hel generation har hunnit växa upp under den tiden det varit Förskola.

Alla ni som är födda 1998 eller senare: Dagis har inte funnits under hela er livstid.

Daghem/Dagis
var egentligen bara ren och skär barnpassning. Dagis hade ingen läroplan (inga styrdokument) de var tvungna att hålla sig till. "15-timmars" fanns inte. Barnen fick inte ha en dagisplats om föräldrarna/någon av föräldrarna var arbetslös eller föräldraledig med syskon. Det var för att Dagis var ren och skär barnpassning, och ENDAST till för när föräldrarna förvärvsarbetade.

Förskolan är en pedagogisk verksamhet. De har ett eget styrdokument/läroplan från SKOLVERKET som de måste förhålla sig till. Det som görs i förskolan ska alltid kunna förankras i Läroplanen.
Lpfö98 heter förskolans läroplan. Förkortningen står för LäroPlan för rskolan och 98 för att den infördes 1998.
Det var alltså då som Dagis upphörde att existera och det blev Förskola istället.
Kuriosa: Läroplanen som används idag heter "Lpfö98 reviderad 2010", vilket naturligtvis betyder att den uppdaterades 2010. Just för att den var så gammal att den behövde uppdateras!

Så igen: Tekniskt kan jag säga att alla människor som är födda 1997 och framåt har aldrig gått på Dagis.
De/ni som föddes 1997 började ju inom barnomsorgen vid 1 års ålder, alltså 1998, alltså från det året då Förskolan infördes. Det är 20 år sedan.

Så till er som säger "Larvigt. Jag har då alltid sagt Dagis, det har alltid hetat Dagis och jag kommer då att fortsätta säga Dagis"....
Då utgår jag från att ni säger Folkskola istället för Grundskola också.
Och Realskola istället för Gymnasieskola.


Och om vi ska prata "vad det aaaalltid har hetat", så kan vi ju lika gärna strunta i att säga Dagis också.
Det var ju inte ens vad den kommunala barnomsorgen hette från början.
Det FÖRSTA namnet var faktiskt INTE Dagis. Från början hette den kommunala barnomsorgen Barnstuga!
Så OM jag då faktiskt ska vara liiite "PK", så har det inte aaaalltid hetat Dagis. Daghem/Dagis var faktiskt inte det första namnet på verksamheten.

Och att Dagis är "ett lättare ord för barn att säga" tycker jag personligen inte känns som världens mest hållbara argument heller. Barn lär sig fort.
Jag har hört 2-åringar, alltså barn som nyss lärt sig prata, använda ordet Förskola. Om det är ordet de hör omkring sig.
Och är en nu fast i att en vill förkorta ord/använda ord med -is ändelse; varför inte säga "Föris"? Samma princip.

Så vad jag kanske egentligen vill veta... Hur många generationer tar det egentligen innan människan har förändrat sitt tankesätt? Hur många generationer tar det att införa något nytt?
Med tanke på att Förskolan som sagt funnits i 20 år. Två decennier.
Räknas 20 år alltså som "något nytt"?

Och återigen... jag vet att det här blev ett långt inlägg. Men jag hoppas ändå att ni orkade ta er tid att läsa.
Jag skulle uppskatta det så mycket :-)
 
 
Hej från andra semester(-ish)dagen. Det kändes så konstigt att inte kliva upp och åka till jobbet igår.
Men eftersom jag vet att jag har jobb hela höstterminen (från och med vecka 32) så kan jag faktiskt njuta av det. Njuta av att kunna sova lite längre på mornarna.
Blir dock fort rastlös, så måste hitta på något att sysselsätta mig med.
Tyvärr har vädret återgått till att vara osäkert. Det regnade ju som sagt en stor del av förra veckan, och så blev det toppenväder under helgen. Men igår drog molnen ihop sig på himlen igen och regnet kom tillbaka.
Det är fortfarande molnigt idag. Just i skrivande stund regnar det inte, men det är ju som sagt så osäkert när det är övermulet.
 
Men men... nu känns det som om min blogg håller på att ta sig ner i en negativ spiral.
Dags att vända på trenden.
Dags att fokusera på det positiva i livet. För det finns mycket av den varan!
 
Så eftersom jag inte har särskilt mycket att skriva för tillfället avslutar jag detta inlägget nu. Bättre än att sitta och ordbajsa en massa onödigt. Kände dock att jag var bloggsugen; därför blev det ett smått oinspirerat inlägg trots allt ;-)
 
Den här helgen var det alltså dags igen... för den där dagen jag inte direkt är överförtjust i.
Närmare bestämt min födelsedag, vilken inföll i lördags (alltså den 8:e).
Nix, jag gillar inte min egen födelsedag. Alla andras, javisst. Men inte min egen. Dels för att jag aldrig tyckt om att stå i centrum. Och dels för att jag har nått den åldern då jag inte vill bli äldre.
Ja, jag har blivit gammal ;-P
 
Och om jag ska filosofera lite närmare i detta ämne så tror jag också det kan bero lite grann på att födelsedagen är den enda dagen på året då det verkligen blir så uppenbart vad jag inte har.
För trots att jag just nu, allmänt, aldrig känt mig lyckligare så blir en födelsedag (dagen då en blir ytterligare ett år äldre) en påminnelse om allting jag önskat mig men inte har. Och aldrig kommer få.
Som barn.
Och...
Okay, that´s pretty much it...
 
Ursäkta den negativa riktning detta inlägg tog. Det var inte meningen från början, men jag brukar bara låta fingrarna dansa över tangenterna, och oftast får det bli vad det blir.
Tror det betyder att jag bara behöver få de tankarna ur mig på något sätt. Fästa dem i skrift liksom (och fysiska dagböcker har aldrig varit min grej). För när jag väl fått det ur mig kan jag allt som oftast gå vidare.
 
Men om vi lägger själva födelsedagsdelen åt sidan; att ha gäster är alltid trevligt, och jag tackar för alla gratulationer jag fått och tackar alla som kom på tårtkalas i lördags :-D
 
Så... jag har alltså uppnått 33 år nu, och eftersom ingen av oss kan vrida tillbaka eller manipulera tiden så är allt vi kan göra att göra det bästa vi kan av situationen :-)
 
Kunde inte låta bli att dra fram kameran när de nya blommorna (ja, de är konstgjorda) kastade sådana inspirerande skuggor ner på bordet ;-)
 
Som ni ser har jag även fixat med en ny design som kom upp tidigare idag.
Dels känns det skönt att ha en mer avskalad design igen, och så känns det som om förnyelse ofta brukar ge bränsle till inspirationen.
Dessutom har jag också lagt till en Gilla-knapp under inläggen igen. Så gillar ni vad jag publicerar får ni mer än gärna klicka på Gilla innan ni lämnar bloggen. Och gärna också lämna en kommentar. Det finns egentligen inget bättre för blogginspirationen och motivationen än att få feedback på sitt material :-)
 
Jag har haft problem med mina händer i hur många år som helst nu. I alla fall under hela mitt vuxna liv. De blir otroligt lätt, nästan löjligt lätt, extremt torra. Detta resulterar i att huden spricker upp ungefär så fort jag böjer på fingrarna. I perioder är mina händer så torra och spruckna att det ser ut som om de är fulla av eksem (stavning?), vilket naturligtvis innebär att det gör skitont. Både att böja på fingrarna och sedan att räta ut dem igen. Det är dock inte eksem, utan som sagt bara extremt torr hud.
 
Känns som jag har testat hur mycket olika mjukgörande salvor som helst, men ingenting som fungerat längre än typ fem minuter.
Och att jag nu jobbar där jag jobbar gör ju inte det hela bättre...
Som ni vet älskar jag ju verkligen mitt jobb. Jag har aldrig trivts så bra inom något yrke, eller mått så bra, som nu när jag arbetar inom Måltidsservice.
MEN överdrivet bra för händerna kan en ju inte säga att yrket är.
Naturligtvis finns det handkräm på plats i alla kök, och helt ärligt tycker jag det är en av de bättre jag testat.
Dock är det ju ändå en vanlig mjukgörande salva likt alla andra jag brukat använda, så jag måste ju smörja in händerna så många gånger per dag för att det ska hålla sig mjukt.
Anledningen har ni ju säkert redan gissat vid det här laget... Händerna konstant i vatten under en hel arbetsdag. Först i köket med matförberedelser och framförallt disken. Och sedan städdelen; där händerna också lever sitt liv i vattenhinken. Vrida ur både trasor och moppar.
Och bara för att vara tydlig på den här punkten -jag skriver inte det här för att klaga på jobbet/arbetsuppgifterna, utan det är bara en beskrivning av hur mycket vatten händerna trots allt utsätts för på daglig basis.
 
Förra veckan var en sådan period då mina händer såg och kändes förskräckliga. De var röda, torra, spruckna och gjorde ont. Trots salvor.
Men så fick jag en klick från handkrämen på bilden av mamma.
Och efter endast två dagar, med en smörjning per dag, var mina händer helt bra. HELT bra.
Det är den enda salvan som gjort sådan skillnad för mina händer. Och behållit dem mjuka.
Jag har både jobbat tre dagar i kök efter att ha börjat med denna handkräm, och jag har jobbat med storstädning en hel vecka = händerna i vatten hela tiden.. Och händerna har varit fortsatt mjuka.
Det var till och med två dagar då jag glömde smörja in händerna, men de blev inte torra ändå. Och det skulle de blivit med mina tidigare handkrämer.
 
Dessutom, som en extra bonus... Krämen går helt in i huden på en gång!
Jag tycker allt som oftast att en brukar vara kladdig eller halvkladdig om händerna ett tag efter att en smörjt in sig, och det är just detta som jag tyckt varit så störande. Speciellt när en jobbar i kök... Eller överhuvudtaget när en ska hålla i någonting efteråt.
Men med denna handkräm blir händerna inte det minsta kladdiga. De blir bara mjuka.
 
Nu blev detta inlägg betydligt längre än vad jag tänkt från början. Hade planerat att egentligen bara skriva några rader, men jag antar att det blir såhär på grund av att jag älskar att skapa med ord lika mycket som jag älskar att skapa med min kamera.
 
Summan av alltihopa är i alla fall att denna handkräm är som magi för händerna. I alla fall enligt den erfarenhet jag har så kan jag verkligen rekommendera den!
Jag köpte den på Apoteket. Tror den kostade runt 50 kronor, och det är ändå en ganska liten tub; 50 ml.
Dock behöver en så väldigt lite varje gång, att den räcker länge trots sin storlek.