Follow
 
Inte bara en gammal låt, utan också min älsklingskommuns officiella slogan.
Jag tror helt ärligt att jag är kär i denna kommun.
Varje gång jag tittar på bilder härifrån, eller bara tänker på min hemkommun är det som om jag får fjärilar i magen.
Och JA, jag ÄR medveten om hur löjligt detta låter. Plågsamt medveten.
Men det gör det inte mindre sant, och jag försöker ju vara så öppen som möjligt här på min blogg.
 
 
 
Piteå
 
Det är hit man kommer när man kommer hem
Jag vet att jag gjort en sådan här lista tidigare i år, men jag behöver bara få ur mig lite tankar igen just nu.
Om du vill komma direkt till listan så hoppa ner till under bilden.
 
Självklart är jag (plågsamt) medveten om att det är en chans på miljonen att få möjlighet till att jobba med en sådan sak som blogg, Youtube eller valfri social media-kanal.
Speciellt här uppe.
Söderut var det länge sedan bloggandet kom, och vid det här laget ÄR det faktiskt ett etablerat yrke (vilket jag tycker är jättebra, men det kan jag skriva mer om senare).
Där är det till och med så att de faktiskt till och med "gått vidare" och t.ex. Youtube och Instagram har i princip gått om bloggandet i storhet.

Här uppe går det tyvärr långsammare för nyheter att slå igenom.
Hur mycket jag än älskar den norra delen av vårt land, så går det inte att ignorera att det trots allt fortfarande är rätt inskränkt här. Speciellt i mindre städer och byar.
Jag tycker det är först nu som jag börjar se bloggar härifrån lite då och då.
Här är bloggandet för tillfället ungefär vad bloggandet var söderut runt 2007-2008. Vi ligger alltså ungefär 10 år efter, vilket ofta känns frustrerande.
 
Synen på bloggande i norr år 2018:
"Blogg? Vaddå skriva om sitt liv på nätet? Är det nåt´  att läsa om de´ ?"
I min del av Sverige tycker jag folk fortfarande är på gå-ut-och-skaffa-ett-RIKTIGT-jobb-nivån...
Inte nu alla förståss; men rent generellt.
 
 
 
Vad jag kommer lista här är de praktiska orsakerna till varför jag vill jobba som bloggare. 
De största anledningarna är naturligtvis att jag så gärna vill maximera den kreativitet jag känner. Att verkligen få möjlighet att utveckla det hade varit en DRÖM.
Den andra stora anledningen är att jag såklart också så gärna skulle vilja bli en Influencer!
Jag skulle så gärna vilja komma upp i att på något sätt vara en förebild för andra människor.
Tror detta bottnar i att jag alltid varit en medelmåtta. Vad jag än har gjort så har jag aldrig kommit upp längre än till medelmåttigt.
Vad det än har gällt; skola/studier, fritidsintressen, jobb, jobbsökande, privatliv med mera... Det spelar ingen roll vad det handlat om; jag har alltid legat där någonstans på mitten av skalan. Medelmåttig.
Uppmärksamhet har jag dock aldrig tyckt om, alltså att egentligen stå i rampljuset. Men jag har alltid önskat att någon gång få vara den som lyckats bäst med något.
I flera år, säkert 8-9, har jag drömt om att en dag kunna "förändra någons liv". Jag vet att det låter flummigt, men det är en hemlig dröm jag haft.
 
 
3 orsaker till varför jag vill jobba som Bloggare/Youtuber
 
1 ♦ Jag vill utnyttja årstiderna till max.
Är medveten om hur ytligt det låter, och som att jag är för lat för att jobba.
Men sanningen är den att jag ÄLSKAR mitt jobb! Jag har INGET emot att jobba, och SPECIELLT inte inom mitt nuvarande yrke!
Men jag skulle vilja vara lite mer "fri" att nyttja årstiderna. Inte vara totalt bunden till endast några veckor på sommaren.
Om vi t.ex. har en fantastisk höst skulle jag vilja hitta på en massa saker utan att vara särskilt tidsbunden (på det sättet en är med ett standardjobb). Plus att jag vill utnyttja det korta dagsljuset vi har på vintern.
Den årstiden då det är mörkt när en åker till jobbet och mörkt när en kommer hem. Då det finns 0% möjlighet att göra saker på vardagarna.
Men som bloggare/vloggare kan en ju dels jobba var som helst. Sådana saker som att hitta på olika aktiviteter gör ju bara det hela till bra content, vilket driver ens kanaler framåt.
Helt enkelt... om t.ex. en sommar är som årets, en riktig utomhussommar, och det blir så att samma väder fortsätter in mot hösten. Då hade det varit så underbart att slippa den där stressen över att sommarledigheten är över. Då kunde en fortsätta utnyttja vädret, samtidigt som en faktiskt jobbade!
 
2 ♦ Säga Adjöss och Goodbye till Arbetsförmedlingen!
Fick jag chansen att arbeta med detta skulle jag nog inte säga upp mig. Faktiskt.
MEN jag skulle på stående fot skriva ut mig från Arbetsförmedlingen.
Även om jag har jobb nu så måste jag ju ändå stå kvar där i och med att det inte riktigt är heltidsjobb.
Men om jag fick glädjen att få jobba med sociala medier behöver jag inte AF.
Jag kan jobba kvar med den arbetsprocenten jag har utan att känna någon press att utöka tiden så fort som möjligt. Det skulle ju faktiskt ge livskvalitén en skjuts också!
Och en sak är säker: Ingenting skulle göra mig gladare än att kunna säga hej då till myndigheter som AF för gott!
 
3 ♦ Friare tider
Jag är förbaskat morgontrött! Plågsamt morgontrött.
Men samtidigt blir jag alltid extra kreativ på kvällarna. Nästan så pass att jag har svårt för att komma mig i säng för att min hjärna arbetar så febrilt.
Men jobbade jag med något som bloggen kunde jag faktiskt börja arbetsdagarna kanske klockan 9:00, och istället jobba längre på eftermiddagarna/kvällarna. Jag kanske hade kunnat jobba till kl. 18-19-20 istället för kl. 16.
Ett plus, i alla fall utifrån vad jag sett, så ser de flesta dagar också olika ut i detta yrke. Tror verkligen att det skulle passa mig, eftersom jag sååå lätt blir rastlös av att göra exakt samma saker månad ut och månad in, år ut och år in. Jag är oftast lite i inre konflikt; jag behöver trygghet samtidigt som jag behöver förändring och variation med jämna mellanrum.
 
 
 
-----------------------------------
Jag har bloggat i snart 11 år.
Jag VET att jag inte kommer att komma längre än där jag är idag; en blogg med max 10 läsare (jag uppskattar ER, men det är ju inte direkt Influencer-antal), ett Instagramkonto där ingen bild kommer över 50 likes och ett halvdött Youtubekonto.
Men drömma bör man annars dör man, eller ;-P
Och drömmer GÖR jag! Mycket! 
Den här veckan har alltså årets PDOL gått av stapeln, och bortsett från en regnskur under onsdagsnatten så kunde vi inte haft mer tur med vädret (vilket kanske i och för sig inte är så konstigt med tanke på vilken sommar vi haft!)
 
I alla fall; i måndags stängdes Sundsgatan i vanlig ordning av och i onsdags startade "festivalen". Sätter ordet "festival" inom citationstecken, eftersom jag inte är riktigt säker på om en kan kalla det en festival. Mer som en "festivalliknande marknad med tivoli". Eller tja, kanske "liten stadsfestival" låter bättre ;-)
Oavsett vilket så älskar jag när Piteå lever upp på det här sättet.
Jag har aldrig varit något stort fan av att gå på PDOL. Jag känner ingen dragning till att tillbringa kvällarna på området.
MEN jag älskar att bo på festivalområdet!
Jag älskar att stå och titta ut genom fönstret när hela Sundsgatan lever upp.
 
Det blev lite bilder från denna helg, men inte överdrivet mycket. Är så svårt att fota (speciellt med systemkamera) när det är människor precis ÖVERALLT! Svårt att fota så att en inte får med någon då...
 
 
 
En sak jag reagerade på var alla glasflaskor som kastats överallt på marken.
I vanliga fall skulle jag nog inte tänkt så mycket på det; då det är vanligt efter sådana här jippon. MEN i år kan jag inte riktigt förstå hur en tänker...
Vi vet att det är eldningsförbud i hela landet, på grund av att det är sååå torrt efter den extrema värmen.
Vi vet också att något så litet som en glasbit KAN orsaka en stor brand om solen skiner rakt på den.
Därför kan jag inte förstå varför inte folk tänker på det, även vid sådana här tillfällen. Eller... speciellt vid sådana här tillfällen.
 
I ungefär ett (1) år nu har jag varit sugen på att prova på detta med s.k. Bullet journaling.
Hittade "fenomenet" vid något tillfälle i samband med att jag kom in mer och mer på videos angående minimalism och simple living, och tyckte direkt att det såg jätteroligt ut. Speciellt med tanke på att jag älskar att vara kreativ, vilket är precis vad en får vara i detta projekt.
 
Det handlar alltså om att en på riktigt från grunden designar sin egen almanacka.
Inte som en gör på t.ex. personligalmanacka.se (vilka jag för övrigt fortfarande älskar), utan med en Bullet journal börjar en med en tom anteckningsbok och bygger upp almanackan med precis det en önskar.
Ultimat för detta projekt är en anteckningsbok med prickar, alltså varken linjerade eller rutade blad.
Naturligtvis går det bra med sådana också, men jag tycker det blir absolut snyggast med de prickiga.
Prickarna blir en hjälp att få till snygga linjer o.s.v. utan att de (prickarna) egentligen syns.
 
Så; jag bestämde mig i alla fall för att använda lite av födelsedagspengarna och köpa en "Bullet journal-anteckningsbok". De är tyvärr ganska dyra; den här på bilden kostade 200 kronor.
Men det var det värt!
Jag är som sagt bara riktigt i början av detta projekt, men jag tycker redan det är jättekul!
Sedan dessa bilder togs har jag dock hunnit lite mer, det är därför det ser så tomt ut på uppslaget.
Ser sååå mycket fram emot att utveckla detta, och att bli bättre på att göra fina rubriker.
 
Hur är det med er? Har ni hört talas om Bullet journaling?
Har ni testat det?
Vad tyckte ni i så fall?
 
 
Av någon anledning har jag svårt att ta mig iväg till stranden på somrarna, även när det är fint väder. Detta beror förmodligen på att jag lätt blir rastlös och klarar därmed inte riktigt av att vara där en hel dag. 
MEN en av dagarna förra veckan kom jag mig i alla fall för att packa kylväskan och ge mig iväg till Sandängesstrandens naturreservat; eller GLÄNTAN som stället heter i folkmun.
Jag är inte säker på att ens alla pitebor vet vad en menar om en säger Sandängesstranden, då ALLA kort och gott bara säger Gläntan...
En sådan här sommar måste en ju nästan tillbringa i alla fall någon dag på stranden ;-)
 
Gläntan är verkligen ett guldkorn här i Piteå.
Det är denna strand större delen av alla Pitebor väljer för sina soliga dagar.
Turisterna åker till Pite havsbad, och piteborna själva åker till Gläntan ;-)
Så visst, det är ingen sådan här-får-du-vara-helt-ensam-strand (vilket många brukar gilla). Fina sommardagar brukar det vistas mycket människor här.
MEN den ÄR så pass stor att det ska mycket till innan det faktiskt upplevs som trångt. Själva stranden är lång och bred, så det går mycket bra att sprida ut sig även om det är mycket folk där.
Det var jättemycket människor där den dagen jag var där, och som ni ser på bilderna ser det ju ut som det är nästan tomt... Det är Gläntans fördel.
 
Detta är sådana bilder jag vill plocka fram om 6-7 månader när höstregnet piskar ute, eller när snön yr utanför fönsterna...
 
 
Jag är inget stort fan av Öjebyn, men när det kommer till solnedgångar och soluppgångar (det senare på dessa bilder) levererar den platsen alltid!
Det är så öppet och "ute på landet"-känsla, vilket gör att det inte är en massa saker som stör.
Igår kväll körde jag verkligen RAKT IN i det här UNDERBARA ljuset!
Höll på att köra av vägen (bildligt talat), så lamslagen blev jag!
 
Bilderna gör verkligheten långt ifrån rättvisa, men det gick helt enkelt inte att fånga skönheten till 100%.
 
 
 
Rallarrosor växer verkligen precis överallt! Jag tycker det blir så fint när det ser ut som rosa hav av blommor :-D
Natten till idag kom jag inte hem förrän 03:30 på morgonen, vilket resulterade i att jag sov till halv ett på dagen.
I vanliga fall hatar jag att sova så länge, men just idag var det sååååååå värt det!
Jag skulle göra om det för en natt till som den här!
Jag får bokstavligt talat ont i magen när jag tittar på alla dessa bilder. HUR kan det ens vara så vackert ute?!?!!!
Jag var nämligen ute på en fotorunda med bilen mitt i natten.
 
Eller rättare sagt hade jag lovat att vara chaufför från en fest, och på vägen dit höll jag på att dö när jag såg allt dis som låg över sommarängarna. Därför grabbade jag tag i kameran direkt jag skjutsat hem personerna i fråga och åkte ut för att låta Mark von Canon jobba!
 
DET HÄR är anledningen till att jag aldrig någonsin kommer lämna Piteå, Norrbotten, Sverige eller ens Skandinavien på livstid. No way!!
Det finns EN plats på jorden som för alltid har en ohotad förstaplats i mitt hjärta, och den platsen heter PITE(Å) !!!
 
Avslutningsvis... kan vi bara prata om vilken SINNESSJUKT BRA sommar vi haft hittills i år!!
Okej, det dippade visserligen lite i juni, men i helhet har den här sommaren sannerligen varit något utöver det fantastiska! Jag ryser av lycka!
Idag har det till och med varit 27-30 grader trots att det varit så gott som övermulet (har dock klarnat upp nu). Dessutom vindstilla, i alla fall här i stan, så det har verkligen varit så varmt!
 
Däremot har jag ju självklart hängt med i problemen med torkan också.
Stora brandrisker. Vattenbrist. Och så vidare.
Dessutom alla bönders stora problem. Hörde på nyheterna (tror jag det var) för ett tag sedan att det i år inte finns tillräckligt med bete för alla djur. Att många bönder tvingas nödslakta, alltså slakta i förväg, endast för att det helt enkelt inte finns tillräckligt med mat/bete till alla djur...
 
 
Nåja, det blev mer text än jag tänkt (som vanligt).
Därför tycker jag att jag slutar babbla nu och säger; Varsågoda! Här kommer en bildbomb från en helt underbar julinatt.
Dessa bilder är fotade ungefär mellan 02:00 och 03:00.
 
 
...så rekommenderar jag att ni läser Så lärde jag mig att älska min kropp.
Boken är skriven av den svenska influencern Linda-Marie Nilsson. En av de bästa förebilderna i Sverige när det gäller kroppspositivism.
Författaren kommer ursprungligen från Skåne, men bor och arbetar numera i Stockholm.
I denna bok beskriver hon sååå bra hur det är att växa upp med en kropp som inte följer samhällsnormen. Tankar, känslor, ord, svårigheter, självhat. Men att det trots allt GÅR att på riktigt börja älska sin kropp för exakt hur den ser ut. Att det går att börja älska sin kropp utan att först klämma in den i en norm som egentligen ingen i vårt samhälle passar in i.
I Linda-Maries bok finns SÅ mycket igenkänning att mina ögon tårats vid flera tillfällen.
 
Så lärde jag mig att älska min kropp är en bok jag så innerligt önskar hade funnits när jag var tio år.
När jag gick in i tonåren.
Under min tonårstid.
Efter min tonårstid.
 
Boken sprider ett så tydligt och klart budskap: Det är inte din kropp det är fel på. Det är samhällets snedvridna syn på hur en ska se ut som det är fel på!
Hittills har samhället lärt oss att "vi är alla unika och det är okej... Så länge vi är unika på rätt sätt".
Vi ska vara unika, men ändå ska vi se ut som kloner av varandra.
 
Vi har alltid satt likamedtecken mellan tjock och ful.
Alla filmer gör det. Alla TV-progam gör det. Alla tidningar gör det. Hela samhället gör det.
Vi har så länge hjärntvättats med att tjock är en känsla; att vi GLÖMT att det faktiskt är ett adjektiv!
En kan inte KÄNNA SIG tjock. KÄNNA SIG smal.
Tjock och smal är två adjektiv; ord som används för att BESKRIVA t.ex. en kroppsform.
Det är som om en blond person skulle säga: "Jag känner mig så rödhårig idag"...
Det finns inget likamedtecken mellan tjock och ohälsosam.
På samma sätt som det inte finns något likamedtecken mellan smal och hälsosam.
 
Men nu ska jag inte rabbla mer om det i just detta inlägg, eftersom jag tycker Linda-Marie skriver sååå mycket bättre om allt det här.
Hittills har jag lyssnat på denna bok säkert fem gånger (jag använder Nextory just nu. Inget samarbete, utan jag gillar den bara) och jag har inte lyssnat på den för sista gången!
 
Så lärde jag mitt att älska min kropp är en bok jag tycker ALLA borde läsa!
Jag tycker helt ärligt att den antingen borde användas i undervisningen på mellanstadiet, eller att alla tioåringar borde få den gratis av skolan. SÅ viktigt tycker jag detta budskap är!
Om JAG hade fått den här boken i min hand som tioåring tror jag innerligt att det hade hjälpt mig så mycket genom puberteten.
Den hade fått mig att känna att jag inte var ensam. Jag hade vetat att det finns fler barn och ungdomar som bär på precis samma känslor som jag.
 
Nu fanns den ju inte när jag var barn, men den finns NU!
Jag hoppas och tror genuint att den kan hjälpa nästa generation (mest) flickor att få växa upp till att verkligen älska sina kroppar precis som de är.
Kanske kan böcker som den här till och med stoppa upp den skrämmande utveckling av ätstörningar och självhat som vi idag ser hos framförallt flickor.
Att en kropp ska bantas, sminkas och göras om redan i lågstadiet för mig helt ärligt att gråta. INGET barn ska behöva ha de tankarna i 7-8 årsåldern!
Okej, INGEN ska behöva gå runt med tankarna på att bygga om sin kropp, men SPECIELLT inte barn i lågstadiet!!
 
 
Avslutningsvis vill jag bara säga detta:

LÄS DEN HÄR BOKEN!!!
 
Du kommer inte att ångra dig!
 
 
Om du bara ska läsa en enda bok i sommar, eller i år, så tycker jag den boken ska heta "Så lärde jag mig att älska min kropp"!
Jag är ganska säker på att dina första tankar efter sista sidan kommer att vara:
 
Varför fanns inte den här boken när jag var 12 år?
 
 
 
Länkar till hennes sociala medie-kanaler:
Youtube
Instagram
Twitter
 
Okej, det är tisdag idag och den här typen av inlägg borde väl egentligen göras på en måndag.
Nu blev det dock såhär, men det gör väl i och för sig ingenting :-) 
I ärlighetens namn har jag faktiskt ingen aning om vad jag egentligen gjorde igår, alltså måndag. Ingenting.
Det känns till och med som att vi har hoppat över en dag...
Det känns som om det var söndag igår...
 
I alla fall så har min födelsedagshelg precis passerat. Hela 34 år blev jag den här gången.
Helt sjukt.
Tänk att det är så mycket som trettiofyra år sedan jag föddes den där sommarnatten på Piteå BB. Ja, på den tiden då BB fortfarande fanns i Piteå. Idag måste föräldrar till Sunderby sjukhus för att föda. Eller ja, så har det varit ganska många år vid det här laget, men men.
Tretton minuter över ett, alltså mitt i natten, föddes jag. Två veckor över tiden.
Har fått berättat för mig att mina föräldrar skulle hyra film tillsammans med ett annat par under lördagskvällen, men väl inne på videobutiken gick vattnet och istället för filmkväll blev det förlossning ;-)
Så söndagen den 8:e juli 1984 klockan 01:13 är jag född.
Det roliga, vilket jag inte ens tänkt på förrän jag började skriva detta, är att min födelsedag i år inföll på samma veckodag som jag faktiskt är född. Söndag.
 
 
 
Under torsdagen och fredagen blev det städning. Måste ju göras speciellt när en vet att det kommer gäster, eller hur ;-P
Dock njuter jag verkligen av hur SMIDIGT det går att till och med storstäda nuförtiden! Sedan jag körde decluttering i mitt hem är det aldrig mycket att städa.
Innan dess tog det hur lång tid som helst att storstäda, och ändå såg det stökigt ut. Bara på grund av att jag hade såååå mycket saker...
Jag har hittills ALDRIG ångrat min utrensning, och jag har hittills inte saknat en enda grej jag slängt ut.
Det enda jag känner är ett lugn jag aldrig känt förut och en enorm glädje så fort jag kommer hem eller vaknar på morgonen.
De enda större sakerna som egentligen ska bort härnäst är matsalsbordet och den gräsliga träfärgade TV-möbeln. Hatar mörka möbler eftersom de slukar så mycket ljus! Vill ha genomgående VITT!
Jag älskar vitt, ljust, öppet och luftigt!
 
 
 
Under fredagen var jag tvungen åka till COOP för att handla lite smått och gott jag behövde till födelsedagsbaket.
Jag var faktiskt ordentlig och skrev en lista över vad jag skulle baka, och en handelslista vad jag behövde från affären. Jag kom till och med ihåg att ta med mig det lilla pappret när jag åkte.
För att, väl framme, upptäcka att jag tagit FEL papper med mig!
Det jag fiskade upp från börsen var inte handelslistan, utan listan över vad jag tänkte baka...
Naaaaaturligtvis! What else is new!?!
 
Däremot; när jag kom hem kollade jag listan, och jag hade faktiskt kommit ihåg allting!
Okej, det låter förmodligen inte som någon big deal för andra, men för mig är det stort. Jag har nämligen världens sämsta minne! Det är rent objektivt så dåligt att det skrämmer mig flera gånger per vecka!
 
 
Och efter en hel lördag vigd åt bakning blev det...
 
...Dumlekakor
 
...Hallongrottor
 
...Chokladbollar
 
...Kanelbullar
 
...Nutellakladdkaka...
 
och så, sist men inte minst...
 
...Jordgubbstårta!
Klart att en måste ha jordgubbstårta när en fyller år mitt i sommaren ;-)
 
 
 
Under min födelsedag på söndagen visade sig också vädret från sin allra bästa sida.
Sol, blå himmel och värme. Vad mer kan en begära?
Detta väder har vi faktiskt fått äran att njuta av också idag, tisdag. Ljuvligt!!
 
 
 
Presenter fick jag också.
Mest sådana där RIKTIGT roliga kuvert! Som vuxen ÄR ju faktiskt de där kuverten roligast att få! Eller vad säger ni ;-)  *Ser dollartecken framför ögonen*
Men av ett av mina syskon fick jag bland annat denna pryl på bilden här ovanför.
Dasspapper med en viss katastrof till president.
Rätt sak på rätt plats, eller hur ;-D
Ska dessutom endast användas efter ett bajsbesök! For the real statement liksom ;-P
 
 
Det var i alla fall lite om min kalasiga helg. Mycket trevligt. Mycket trevligt.
Hoppas att ni också hade en riktigt fin helg!
 
Nu är det länge sedan jag skrev här. Igen. Det var i mitten av juni.
Jag har haft verklig abstinens, men jag har helt enkelt inte haft någon inspiration.
Det märks också att det är sommar, eftersom den senaste kommentaren jag fick här på bloggen kom in den 2:a juni. Alltså lite drygt en månad sedan.
Sommaren är ju den tid då sociala medier generellt går på sparlåga, och för riktigt små bloggar som min betyder det att den står helt stilla (förutom de inlägg som publiceras ibland då´rå).
Att sjunka i läsarantal när en har 10 läsare betyder att en kommer ner till 0.
Inte meningen att klaga i detta inlägg; ville bara förklara lite varför det ekar så tomt.
 
 
 
Istället tycker jag vi går över till lite roligare saker.
Eller rättare sagt; något kul som blev något tråkigt som sedan vände till något kul igen.
Det började såhär...
 
 
Bakgrund
 
Som ni vet har jag ju vid det här laget jobbat ett längre tag i köket på en förskola här i Piteå.
Ett ställe där jag trivts nästan omänskligt BRA! Det är en 1-avdelningsförskola som ligger i en villa, vilket gör att känslan där blir väldigt lugn och familjär. Speciellt i kombination med att de pedagoger som arbetar där är SÅ gulliga människor!
Den enda nackdelen med jobbet är att tjänsten bara är på 56%, alltså 4,5 timmar per dag.
Att det gått runt hittills är tack vare att jag fått stämpla upp (a-kassa) resten av tiden upp till heltid.
Du kan få a-kassa i 300 dagar sammanlagt. Däremot har du 60 s.k. deltidsveckor, alltså veckor då du får jobba och ha a-kassa samtidigt. När dessa veckor är slut, men du har dagar kvar, kan du bara ta ut a-kassa på heltid. Alltså som heltidsarbetssökande.
 
 
Att tacka nej till en tillsvidaretjänst
 
Samma vecka som midsommar fick jag i alla fall ett extremt lockande erbjudande.
Jag blev erbjuden tjänsten på den förskolan. Alltså att den officiellt skulle bli min med en tillsvidaretjänst.
Hade jag endast gått på känslan i det läget hade jag inte ens behövt fundera. Jag hade tackat JA på stående fot. För jag vill verkligen inte sluta där!
Men... såhär är det... ibland kan en inte bara gå på känsla.
Då och då måste en tvinga hjärnan att tänka vuxet och logiskt. Hur mycket det än tar emot.
Det logiska i detta fall är nämligen att jag inte skulle klara mig på en halvtidsinkomst.
Mina deltidsveckor på a-kassan är nämligen snart slut, och då skulle 56% vara den enda inkomsten jag hade.
För om vi ska vara ärliga; vem idag klarar sig endast på en halvtid?
Hade jag levt i ett två-inkomsthushåll hade det förmodligen sett annorlunda ut, men nu gör jag inte det.
Av den anledningen, och efter mycket ångest över midsommarhelgen, tackade jag alltså Nej till denna tjänst.
Hur mycket det än tog emot.
Och det gjorde det. Mycket. Mer än ni någonsin kan ana!!
 
Jag visste också att jag, genom att tacka nej, skulle hamna längst ner på företrädelselistan. Dock skulle jag fortfarande ha kvar mina redan gjorda dagar och hamna högst upp första gången jag skulle tas ut i arbete igen.
Av den anledningen tänkte jag att "okej, då kanske det tar någon vecka eller någon månad. Kanske jag börjar bli utringd igen till hösten".
Jag kunde leva med det, då jag trots allt har stämplingsdagar kvar.
 
 
Belönad
 
Jag gjorde mitt bästa för att försöka få min hjärna att börja landa i beslutet.
Att acceptera det faktum att jag skulle sluta på min nuvarande arbetsplats och att hösten fortfarande såg lite oviss ut (även om alla jag pratat med varit stensäkra på att jag inte kommer stå utan jobb).
Och hur tråkigt det än kändes kunde jag ändå inte låta bli att verkligen känna det som att jag fattat rätt beslut.
 
Det var under måndagen den 25 juni som jag tackat nej till 56%-tjänsten, och det är nu som miraklet i min berättelse kommer...
Redan under tisdagen, alltså dagen efter att jag tackat nej, ringde en av de tre arbetsledarna från Måltidsservice upp mig.
Jag är verkligen så otroligt tacksam över hur förstående de varit allihop över mitt beslut att tacka nej. Jag har världens BÄSTA arbetsgivare!! Det har jag sagt tidigare, och det står jag fast vid!
I alla fall; den arbetsledare som nu ringde upp denna tisdagseftermiddag, erbjöd mig ett långtidsvikariat på en annan förskola! Ända till nyår, alltså hela höstterminen. Till att börja med.
 
Det är visserligen inte en tillsvidaretjänst, som Ringgatan-tjänsten var, MEN skillnaden är att det här nya stället är hela 81%! Jämfört med de 56% jag haft hittills.
56% är lite väl tajt att leva på.
81% går absolut att leva på. Det är inte heltid, men close enough! 1,5h från heltid...
Jag tror verkligen inte att de riktigt kan förstå hur GLAD jag faktiskt blev över att få detta erbjudande!
Hade jag fått erbjudandet öga-mot-öga hade jag nog till och med kramat om den arbetsledare som förmedlade det... 
Att den här förskolan ligger inom samma förskoleområde som "min" tidigare gör ju det hela inte mindre delikat!
Som ni säkert redan listat ut behövde jag ingen betänketid på detta erbjudande!
Jag tackade Ja på stående fot! Jag fick också behärska mig för att inte skrika rakt i luren...
 
Detta betyder att min höst är räddad. Jag vet vad jag ska göra efter sommaren, och faktiskt resten av året.
Efter sommarjouren, alltså när alla förskolor öppnar upp igen, kommer jag att jobba kvar på min nuvarande förskola. Detta känns mycket bra, eftersom det då hunnit komma igång när nästa person ska ta över (vem det blir har jag ingen aning om, och det vet nog ingen än skulle jag tro).
Sedan, vecka 34 (samma vecka som skolorna börjar om), börjar jag på den andra förskolan!
 
Jag är LYCKLIG nu!
Jag tror ingen kommer kunna förstå hur mycket Måltidsservice betyder för mig.
Jag har gjort mitt bästa för att fömedla till dem hur mycket jag uppskattar att få jobba där, men tror inte de någonsin kommer att kunna förstå till 100% HUR mycket de faktiskt betyder för mig!
Av den anledningen att jag helt enkelt inte har förmågan, eller tillräckliga ord, till att förmedla dessa känslor utåt.
Ja, jag vet att det såhär i skrift förmodligen låter väldigt överdrivet och kanske till och med lite löjligt?
Men sanningen är den att det jag formulerar i skrift, helt ärligt, bara är en bråkdel av den glädje jag känner inför Piteå kommun i stort, och Måltidsservice i synnerhet.
 
Från: pitea.se
 
 
 
Den här sommaren...
Verkar solen skina klarare.
Verkar himlen vara starkare blå.
Verkar blommorna lysa extra mycket.
 
Tack Piteå kommun!!!