Vad jag kommer lista här är de praktiska orsakerna till varför jag vill jobba som bloggare. 

De största anledningarna är naturligtvis att jag så gärna vill maximera den kreativitet jag känner. Att verkligen få möjlighet att utveckla det hade varit en DRÖM.

Den andra stora anledningen är att jag såklart också så gärna skulle vilja bli en Influencer!

Jag skulle så gärna vilja komma upp i att på något sätt vara en förebild för andra människor.

Tror detta bottnar i att jag alltid varit en medelmåtta. Vad jag än har gjort så har jag aldrig kommit upp längre än till medelmåttigt.

Vad det än har gällt; skola/studier, fritidsintressen, jobb, jobbsökande, privatliv med mera... Det spelar ingen roll vad det handlat om; jag har alltid legat där någonstans på mitten av skalan. Medelmåttig.

I flera år, säkert 8-9, har jag drömt om att en dag kunna "förändra någons liv". Jag vet att det låter flummigt, men det är en hemlig dröm jag haft.

 

 

 

Är medveten om hur ytligt det låter, och som att jag är för lat för att jobba.

Men sanningen är den att jag ÄLSKAR mitt jobb! Jag har INGET emot att jobba, och SPECIELLT inte inom mitt nuvarande yrke!

Men jag skulle vilja vara lite mer "fri" att nyttja årstiderna. Inte vara totalt bunden till endast några veckor på sommaren.

Om vi t.ex. har en fantastisk höst skulle jag vilja hitta på en massa saker utan att vara särskilt tidsbunden (på det sättet en är med ett standardjobb). Plus att jag vill utnyttja det korta dagsljuset vi har på vintern.
Den årstiden då det är mörkt när en åker till jobbet och mörkt när en kommer hem. Då det finns 0% möjlighet att göra saker på vardagarna.

Men som bloggare/vloggare kan en ju dels jobba var som helst. Sådana saker som att hitta på olika aktiviteter gör ju bara det hela till bra content, vilket driver ens kanaler framåt.

 

Fick jag chansen att arbeta med detta skulle jag nog inte säga upp mig. Faktiskt.

MEN jag skulle på stående fot skriva ut mig från Arbetsförmedlingen.

Även om jag har jobb nu så måste jag ju ändå stå kvar där i och med att det inte riktigt är heltidsjobb.

Men om jag fick glädjen att få jobba med sociala medier behöver jag inte AF.

Jag kan jobba kvar med den arbetsprocenten jag har utan att känna någon press att utöka tiden så fort som möjligt. Det skulle ju faktiskt ge livskvalitén en skjuts också!

 

Jag är förbaskat morgontrött! Plågsamt morgontrött.

Men samtidigt blir jag alltid extra kreativ på kvällarna. Nästan så pass att jag har svårt för att komma mig i säng för att min hjärna arbetar så febrilt.

Men jobbade jag med något som bloggen kunde jag faktiskt börja arbetsdagarna kanske klockan 9:00, och istället jobba längre på eftermiddagarna/kvällarna. Jag kanske hade kunnat jobba till kl. 18-19-20 istället för kl. 16.

Ett plus, i alla fall utifrån vad jag sett, så ser de flesta dagar också olika ut i detta yrke. Tror verkligen att det skulle passa mig, eftersom jag sååå lätt blir rastlös av att göra exakt samma saker månad ut och månad in, år ut och år in. Jag är oftast lite i inre konflikt; jag behöver trygghet samtidigt som jag behöver förändring och variation med jämna mellanrum.

 

 

 

-----------------------------------

Jag har bloggat i snart 11 år.

Jag VET att jag inte kommer att komma längre än där jag är idag; en blogg med max 10 läsare (jag uppskattar ER, men det är ju inte direkt Influencer-antal), ett Instagramkonto där ingen bild kommer över 50 likes och ett halvdött Youtubekonto.

Och drömmer GÖR jag! Mycket! 

Av någon anledning har jag svårt att ta mig iväg till stranden på somrarna, även när det är fint väder. Detta beror förmodligen på att jag lätt blir rastlös och klarar därmed inte riktigt av att vara där en hel dag. 

MEN en av dagarna förra veckan kom jag mig i alla fall för att packa kylväskan och ge mig iväg till Sandängesstrandens naturreservat; eller GLÄNTAN som stället heter i folkmun.

En sådan här sommar måste en ju nästan tillbringa i alla fall någon dag på stranden ;-)

 

Det är denna strand större delen av alla Pitebor väljer för sina soliga dagar.

Så visst, det är ingen sådan här-får-du-vara-helt-ensam-strand (vilket många brukar gilla). Fina sommardagar brukar det vistas mycket människor här.
MEN den ÄR så pass stor att det ska mycket till innan det faktiskt upplevs som trångt. Själva stranden är lång och bred, så det går mycket bra att sprida ut sig även om det är mycket folk där.

Det var jättemycket människor där den dagen jag var där, och som ni ser på bilderna ser det ju ut som det är nästan tomt... Det är Gläntans fördel.

 

Detta är sådana bilder jag vill plocka fram om 6-7 månader när höstregnet piskar ute, eller när snön yr utanför fönsterna...

 

 

Jag är inget stort fan av Öjebyn, men när det kommer till solnedgångar och soluppgångar (det senare på dessa bilder) levererar den platsen alltid!
Det är så öppet och "ute på landet"-känsla, vilket gör att det inte är en massa saker som stör.

Igår kväll körde jag verkligen RAKT IN i det här UNDERBARA ljuset!

Höll på att köra av vägen (bildligt talat), så lamslagen blev jag!

 

Bilderna gör verkligheten långt ifrån rättvisa, men det gick helt enkelt inte att fånga skönheten till 100%.

 

 

Natten till idag kom jag inte hem förrän 03:30 på morgonen, vilket resulterade i att jag sov till halv ett på dagen.

I vanliga fall hatar jag att sova så länge, men just idag var det sååååååå värt det!

Jag skulle göra om det för en natt till som den här!

Jag får bokstavligt talat ont i magen när jag tittar på alla dessa bilder. HUR kan det ens vara så vackert ute?!?!!!

Jag var nämligen ute på en fotorunda med bilen mitt i natten.

 

Eller rättare sagt hade jag lovat att vara chaufför från en fest, och på vägen dit höll jag på att dö när jag såg allt dis som låg över sommarängarna. Därför grabbade jag tag i kameran direkt jag skjutsat hem personerna i fråga och åkte ut för att låta Mark von Canon jobba!

 

DET HÄR är anledningen till att jag aldrig någonsin kommer lämna Piteå, Norrbotten, Sverige eller ens Skandinavien på livstid. No way!!

Det finns EN plats på jorden som för alltid har en ohotad förstaplats i mitt hjärta, och den platsen heter PITE(Å) !!!

 

Avslutningsvis... kan vi bara prata om vilken SINNESSJUKT BRA sommar vi haft hittills i år!!

Okej, det dippade visserligen lite i juni, men i helhet har den här sommaren sannerligen varit något utöver det fantastiska! Jag ryser av lycka!

Idag har det till och med varit 27-30 grader trots att det varit så gott som övermulet (har dock klarnat upp nu). Dessutom vindstilla, i alla fall här i stan, så det har verkligen varit så varmt!

 

 

 

Nåja, det blev mer text än jag tänkt (som vanligt).
Därför tycker jag att jag slutar babbla nu och säger; Varsågoda! Här kommer en bildbomb från en helt underbar julinatt.

 

 

...så rekommenderar jag att ni läser Så lärde jag mig att älska min kropp.

Boken är skriven av den svenska influencern Linda-Marie Nilsson. En av de bästa förebilderna i Sverige när det gäller kroppspositivism.

Författaren kommer ursprungligen från Skåne, men bor och arbetar numera i Stockholm.

I denna bok beskriver hon sååå bra hur det är att växa upp med en kropp som inte följer samhällsnormen. Tankar, känslor, ord, svårigheter, självhat. Men att det trots allt GÅR att på riktigt börja älska sin kropp för exakt hur den ser ut. Att det går att börja älska sin kropp utan att först klämma in den i en norm som egentligen ingen i vårt samhälle passar in i.

I Linda-Maries bok finns SÅ mycket igenkänning att mina ögon tårats vid flera tillfällen.

 

Så lärde jag mig att älska min kropp är en bok jag så innerligt önskar hade funnits när jag var tio år.

När jag gick in i tonåren.

Under min tonårstid.

Efter min tonårstid.

 

Boken sprider ett så tydligt och klart budskap: Det är inte din kropp det är fel på. Det är samhällets snedvridna syn på hur en ska se ut som det är fel på!

Hittills har samhället lärt oss att "vi är alla unika och det är okej... Så länge vi är unika på rätt sätt".

Vi ska vara unika, men ändå ska vi se ut som kloner av varandra.

 

Vi har alltid satt likamedtecken mellan tjock och ful.

Alla filmer gör det. Alla TV-progam gör det. Alla tidningar gör det. Hela samhället gör det.

Vi har så länge hjärntvättats med att tjock är en känsla; att vi GLÖMT att det faktiskt är ett adjektiv!

En kan inte KÄNNA SIG tjock. KÄNNA SIG smal.

Tjock och smal är två adjektiv; ord som används för att BESKRIVA t.ex. en kroppsform.

Det är som om en blond person skulle säga: "Jag känner mig så rödhårig idag"...

Det finns inget likamedtecken mellan tjock och ohälsosam.

På samma sätt som det inte finns något likamedtecken mellan smal och hälsosam.

 

Men nu ska jag inte rabbla mer om det i just detta inlägg, eftersom jag tycker Linda-Marie skriver sååå mycket bättre om allt det här.

Hittills har jag lyssnat på denna bok säkert fem gånger (jag använder Nextory just nu. Inget samarbete, utan jag gillar den bara) och jag har inte lyssnat på den för sista gången!

 

Jag tycker helt ärligt att den antingen borde användas i undervisningen på mellanstadiet, eller att alla tioåringar borde få den gratis av skolan. SÅ viktigt tycker jag detta budskap är!

Om JAG hade fått den här boken i min hand som tioåring tror jag innerligt att det hade hjälpt mig så mycket genom puberteten.

Den hade fått mig att känna att jag inte var ensam. Jag hade vetat att det finns fler barn och ungdomar som bär på precis samma känslor som jag.

 

Nu fanns den ju inte när jag var barn, men den finns NU!

Jag hoppas och tror genuint att den kan hjälpa nästa generation (mest) flickor att få växa upp till att verkligen älska sina kroppar precis som de är.

Kanske kan böcker som den här till och med stoppa upp den skrämmande utveckling av ätstörningar och självhat som vi idag ser hos framförallt flickor.

Att en kropp ska bantas, sminkas och göras om redan i lågstadiet för mig helt ärligt att gråta. INGET barn ska behöva ha de tankarna i 7-8 årsåldern!
Okej, INGEN ska behöva gå runt med tankarna på att bygga om sin kropp, men SPECIELLT inte barn i lågstadiet!!

 

 

Avslutningsvis vill jag bara säga detta:

 

Du kommer inte att ångra dig!

 

 

Om du bara ska läsa en enda bok i sommar, eller i år, så tycker jag den boken ska heta "Så lärde jag mig att älska min kropp"!

Jag är ganska säker på att dina första tankar efter sista sidan kommer att vara:

 

 

 

 

 

Okej, det är tisdag idag och den här typen av inlägg borde väl egentligen göras på en måndag.

Nu blev det dock såhär, men det gör väl i och för sig ingenting :-) 

I ärlighetens namn har jag faktiskt ingen aning om vad jag egentligen gjorde igår, alltså måndag. Ingenting.

Det känns till och med som att vi har hoppat över en dag...

Det känns som om det var söndag igår...

 

I alla fall så har min födelsedagshelg precis passerat. Hela 34 år blev jag den här gången.

Helt sjukt.

Tänk att det är så mycket som trettiofyra år sedan jag föddes den där sommarnatten på Piteå BB. Ja, på den tiden då BB fortfarande fanns i Piteå. Idag måste föräldrar till Sunderby sjukhus för att föda. Eller ja, så har det varit ganska många år vid det här laget, men men.

Tretton minuter över ett, alltså mitt i natten, föddes jag. Två veckor över tiden.

Har fått berättat för mig att mina föräldrar skulle hyra film tillsammans med ett annat par under lördagskvällen, men väl inne på videobutiken gick vattnet och istället för filmkväll blev det förlossning ;-)

Det roliga, vilket jag inte ens tänkt på förrän jag började skriva detta, är att min födelsedag i år inföll på samma veckodag som jag faktiskt är född. Söndag.