7 saker jag önskar jag visste när jag var 20
15 år "Jag är ju vuxen nu. Jag skulle klara mig hur bra som helst i vuxenvärlden!"
30 år "Shit! Vad liten och barnslig jag var som femtonåring!"
Någon som känner igen sig?
Jag vågar nästan sätta min vänstra arm på att ALLA känner igen sig... ;-)
Jag vågar nästan sätta min vänstra arm på att ALLA känner igen sig... ;-)
Tänk att det är så.. Tänk att vi faktiskt, på allvar, tror att vi är vuxna, mogna och färdigutvecklade när vi är femton år gamla (hela tonåren, men använder 15 år för att texten blir tydligare då).
Självklart är alla olika, och naturligtvis är en alldeles snart vuxen i den åldern.
Men vi är inte färdigutvecklade. Våra hjärnor har inte ens växt klart förrän, när? 20-årsåldern? Tror det är efter skoltiden i alla fall.
Eller ja, med tanke på att hjärnan är plastisk (föränderlig och anpassningsbar) kan man väl nästan säga att den aldrig blir helt färdig.
För ett gäng månader satt jag och funderade över vad jag önskat att jag "visste" när jag var 20 år. Typ om mitt nutida jag kunnat göra en tidsresa och träffa Erica 20 år.
Saker som var otroligt viktiga då, men som kanske egentligen inte är viktiga. Eller tvärtom.
Saker som, om jag fått upp ögonen redan då, hade besparat mig så otroligt mycket ångest (vill egentligen inte använda det ordet lättvindligt, men kommer inte på något annat).
I alla fall skrev jag ner några sådana punkter i anteckningar på mobilen, men glömde sedan bort dem. Tills nu när jag gick igenom telefonen.
Tänkte att jag kan viga ett blogginlägg till dessa...
Det viktigaste livsmålet är inte att "få en pojkvän".
Har ingen aning om huuur många gamla dagboksanteckningar jag hittat från min ungdomstid där jag skriver av mig min önskan att slippa vara singel. Det var så pass att jag i princip verkligen trodde på att "jag skulle bli lycklig om jag bara hittade någon som ville bli tillsammans med mig".
Det gör så ont i hjärtat när jag läser dessa dagboksanteckningar, och jag vill bara gå tillbaka och berätta att du kan leva ett fullt liv utan att befinna dig i ett förhållande. Det går nästan bättre till och med!
Du mår sååååå mycket bättre av att INTE banta! Släng ut den jä*la vågen!
Om halva mina dagböcker handlade om längtan efter ett förhållande, så handlade andra halvan om drömmen om att bli smal. Det var typ "bara jag blir smal..." hela tiden, och jag har ingen aning om hur många anteckningar jag har hittat nu i efterhand med listor. Listor vad jag ätit. Listor vad jag ska äta (alltså matscheman). Listor över när, var och hur jag skulle motionera. Men inte för att må bra, utan för att "gå ner så och så många kilon innan den och den dagen"...
Massvis med listor över belöningssystem av typen "den och den belöningen vid si och så många kilos nedgång".
Massvis med listor över belöningssystem av typen "den och den belöningen vid si och så många kilos nedgång".
Jag mår illa när jag tänker på hur mycket av mitt liv och mina tankar detta har tagit.
För nu, efter att jag fattade beslutet att helt enkelt Sluta Banta så har jag aldrig mått bättre! Aldrig!
Att skriva upp allt du äter och göra matscheman för att hålla koll på detta ÄR en ätstörning! Eller i alla fall ett ätstört beteende!
Jepp! Det är ett ätstört beteende, inget annat.
Jepp! Det är ett ätstört beteende, inget annat.
Det är inte "jag tänker på vad jag äter". Det är en fixering som grundar sig i internationaliserad fettskräck.
Det är inte farligt att säga nej.
Du behöver inte säga ja till och gå med på allting. Jag vet att du vill visa att du är öppen för möjligheter och inte vill vara till besvär, men att säga nej kan ibland till och med vara bättre än att säga ja. Att säga nej kan till och med leda till bättre saker i längden... Jag lovar.
När du möblerar ditt hem är det bättre att välja det du gillar än att gå på "det funkar tills vidare"-tänket.
Vet att det låter svårt, och det kan vara skillnad beroende på vad det är för grej... men det är faktiskt värt att till och med vara utan en specifik möbel en stund, tills du hittar/har råd med det du verkligen vill ha.
Lyssna inte på vårdens prat och "råd" om kost och vikt!
Vården är lika fettskrämd som hela samhället, och deras syn på bantning har inte uppdaterats sedan 80-talets banta-med-light-produkter-och-pulverdieter-era.
Bantar du med hjälp av vården mår du bara dåligt, eftersom de endast fokuserar på vikten när det kommer till "hälsa". Den västerländska vården kör lite på attityden att "bara du går ner i vikt löser sig allt". Hälsa är SÅ mycket mer!
Att äta en bra balanserad kost och röra på sig är otroligt viktigt, men att banta förstör din kropp.
Tiden går fortare och fortare; slösa inte bort din 20-årstid! Snälla!!
Självförklarande. Tiden går extremt jäkla snabbt, och snabbare för varje år.
Snälla, slösa inte bort ditt liv!
Så. Det här var alltså sju saker jag skulle vilja säga till mig själv om mitt 35-åriga jag fick resa tillbaka och träffa 20-åriga Erica.
Vad skulle Du vilja säga till Ditt 20-åriga jag om du fick träffa hen?
Vilka livsupptäckter önskar Du att du visste redan som nybliven vuxen?
Det jag hade velat få mitt 20-åriga jag att förstå är bland annat detta:
*Valen du gör nu är inte livsavgörande. Du kan ändra dig, byta inriktning, välja något annat - ha därför inte ångest över att du väljer "fel", för i Sverige finns alla möjligheter att välja om. Mitt 20-åriga jag visste detta i teorin, man jag väldigt gärna fått henne att förstå det i praktiken också.
*Lyssna inte på alla som säger att åren kring 20 är den bästa tiden i livet, att det aldrig blir roligare än nu och att du måste "passa på att leva nu". De där åren är säkert de bästa för en del människor, men inte för alla.
*Var inte så osäker! Ta för dig mer och våga tala om för människor vad de betyder för dig, även om du tycker att det känns fånigt, känslosamt och allmänt jobbigt.