Hej svejs!
Tänkte att jag faktiskt skulle ta mig i kragen och hinna publicera ett inlägg innan lördagen är över; det är ju liksom inte varje år man får ett inlägg publicerat den 29:e februari.
Vart fjärde år, rättare sagt.
Tänkte att jag faktiskt skulle ta mig i kragen och hinna publicera ett inlägg innan lördagen är över; det är ju liksom inte varje år man får ett inlägg publicerat den 29:e februari.
Vart fjärde år, rättare sagt.
Måste faktiskt säga att det är få veckor då jag varit så GLAD över fredagen när den kommer som just den här veckan. Egentligen har det väl inte varit jättemycket saker som hänt, men det känns så.
Jag minns knappt måndagen, men då tror jag inte det var något specifikt annat än jobbet som vanligt.
I tisdags, däremot, jobbade jag i mitt kök; sedan fick jag städningen (tror det var tisdag) och efter det var planen att hämta det hörnskåp jag köpt på PMU förra lördagen.
Hade bett min bror om hjälp, eftersom de har släpvagnen hemma hos sig.
Hade varit på PMU torsdagen veckan innan också, och jag var säker på att de hade samma öppettider under tisdagarna (de har bara öppet tisdagar, torsdagar och lördagar), alltså 12-18.
Men så visade det sig att tisdagar stängde de redan klockan 16. Detta upptäckte jag alltså strax efter klockan 17... Så det var bara att "avboka" hämtningshjälpen och planera om till torsdag.
Det var dock värt väntan, då skåpet faktiskt passade perfekt in i mitt kök.
Trodde ärligt detta var en möbel jag aldrig skulle köpa till mitt hem, speciellt då det är grönt.
Men är glad att det ändå blev så, för som sagt så blev det jättebra.
Ett plus är ju att det dessutom bara kostade 300 spänn. Som fått! Hade varit fel att inte köpa det!
Ett plus är ju att det dessutom bara kostade 300 spänn. Som fått! Hade varit fel att inte köpa det!
Jag hittade även två mysbelysningslampor på PMU som jag inte kunde låta bli att köpa. Även dessa sådana jag inte trodde jag skulle dra hem, men tyckte de var så söta.
Onsdagen var jobb som vanligt, och vid middagstid åkte jag iväg till Bersika för familjens årliga Pizza -och semmelkväll. Vi har ätit Pizza på Fettisdag sedan jag var i tonåren, och innan dess var vi alltid och åt Palt på Fagervik (de hade Paltservering som Fettisdagstradition).
Och så semlor till efterrätt.
I år blev det dock en dag i efterskott för oss, eftersom tisdagen inte passade alla.
Tog dock inga bilder från den kvällen, så semlorna på bilden är från riktiga Fettisdagen. Det är de semlor jag gjorde hemma. Älskar dessa små bakverk :-D
Vad tycker du om semlor? Älskar dem? Hatar dem?
Vilken fyllning vill du ha? Klassisk mandelmassa, eller något annat?
Har du ätit någon semla den här veckan?
Torsdagen på jobbet var så stressig att när klockan närmade sig två kändes det så fruktansvärt skönt. Jag har varuleverans på torsdagar, vilket betyder kartonger typ överallt (känns det som). Känns som att var jag än tittar så är det saker, saker, saker. Stressfaktor.
Men som tur är löser det sig alltid. Jag får ändå mer och mer kontroll över dagen allt vad den lider. Måste erkänna att det är väldigt tillfredsställande att se hur det blir mer och mer ordning :-)
Vi avslutar med lördagens middag. Måste bara göra det, eftersom jag provade en ny maträtt som jag hittade på COOP´s hemsida. Och måste säga att jag verkligen inte tror det går att få något enklare recept. Det tog bokstavligen typ tre sekunder att svänga ihop.
Lade kycklingfiléer i en ugnsform, saltade och pepprade.
Blandade ihop grädde och grön pesto, hällde det över kycklingen och lade över tomater.
Sedan in i ugnen och så skötte den sig själv där inne i 30-35 minuter.
Det blev så jäkla GOTT! Kommer definitivt att göra denna maträtt fler gånger!
Hoppas ni haft en fin vecka och att ni har en trevlig helg!
Det här kommer bli en hel del "rant" eftersom jag behöver skriva av mig. Jag står dock för varenda ord!
Vi vet ju alla vid det här laget att vi med största sannolikhet kommer få en borgerlig regering vid nästa val, och jag får så mycket panik att jag svettas bara vid tanken. Jag blir nästan illamående, bokstavligt talat.
Jag kan verkligen inte förstå - jag kan verkligen inte det - hur man kan rösta på ett borgerligt parti, t.ex. Moderaterna!
Okej, visst. Jag fattar det om man är rik/höginkomsttagare utan förankring i verkligheten.
Men det övergår mitt förstånd hur fattiga, arbetarklassen, sjukskrivna samt kvinnor kan rösta på ett sådant parti. Det är ju för tusan som att rösta emot sig själv och sitt eget värde som människa...
Moderaterna har aldrig varit, och kommer aldrig någonsin att vara, ett arbetarklassparti!
Moderaterna bryr sig endast om de som sitter i toppen av samhällets hierarki.
Moderaterna HATAR arbetarklassen och den fattiga delen av befolkningen.
Moderaternas grundfilosofi gentemot arbetarklassen är "Varför ska vi lägga resurser/pengar på rättigheter och trygghet för fattiga? De borde ju inte klaga, utan istället tacka oss. Vi ger dem ju sysselsättning. De får ju faktiskt städa våra hus."
En åsikt som jag står för till 100% är att empatilöshet och borgare är synonymer.
Empati och borgerlig politik går ihop lika bra som olja och vatten.
Fullfjädrade Borgare har inte förmågan att känna empati för andra människor.
Eller ja, det är inte riktigt sant, om jag ska vara ärlig. De kan känna empati med andra rika människor.
Höginkomsttagare till fellow höginkomsttagare:
"Åh! Måste du betala 50% i skatt? Får du bara ut 40K netto? Din stackare! Alltså, vilket skitsamhälle vi lever i!"
Borgare/Moderat till låginkomsttagare som kört totalslut på sin kropp vid 55 års ålder:
Borgare/Moderat till låginkomsttagare som kört totalslut på sin kropp vid 55 års ålder:
"Vaddå inte råd att hämta ut din medicin? Det är väl bara att jobba lite hårdare om du vill ha mer pengar. Jag har minsann JOBBAT hårt för att nå dit jag är."
De arbeten som är sämst betalda är de som är tyngst i samhället! Punkt. Utropstecken!
Visst, många höginkomsttagare har säkert arbetat hårt för att komma sig upp. Men jag står fast vid att det fortfarande inte kan jämföras med att tvingas pressa sin kropp inom t.ex. vården tills den dagen man är 50-55 och bokstavligen inte kan komma upp ur sängen.
Ofta har ju också höginkomsttagare (alltså de riktigt rika) kommit sig upp genom att, så att säga, stå på arbetarklassens ryggar.
Om den frågan kom på tal, så tror jag helt och fullt att Moderaterna skulle rösta Ja till att återinföra Statarsystemet.
Det system som fanns i Sverige under 1700 -och 1800-talen som innebar att fattiga människor arbetade för en markägare, och deras arbetsvillkor var sådana att de basically var slavar. De fick så lite i lön att de som var statare aldrig kunde ta sig ur sin situation. De var i princip livegna.
Med tanke på att Moderaterna genom tiderna röstat Nej ↑ till ALLT som gjort livet bättre för arbetarklassen så drar jag slutsatsen att de drömmer sig tillbaka till Statartiden...
Hade Moderaterna fått bestämma under 1900-talet hade vi, som ni ser, inte haft NÅGONTING av det vi har idag!
De röstade Nej till 8-timmarsdagar, till 40-timmarsveckor, till semester, till sjukkassa och till A-kassan.
De röstade Nej till folkskolereformen, nej till gratis skolmat, nej till barnbidrag och nej till förbud mot barnaga!
De röstade Nej till typ allt som har med kvinnors rättigheter att göra; t.ex. kvinnlig rösträtt och fri abort.
De har bokstavligen röstat Nej till allting som hjälpt arbetarklassen till en mänsklig tillvaro.
De har bokstavligen röstat Nej till allting som hjälpt arbetarklassen till en mänsklig tillvaro.
FATTAR ni vilket Sverige vi hade haft idag om Moderaterna fått bestämma under nittonhundratalet..!!
Moderater/borgare sätter, enligt min erfarenhet, likamedtecken mellan orden fattigdom och lathet.
De anser att fattigdom är självförvållat, och att man då får "skylla sig själv". Om man inte har pengar är det endast på grund av att man inte VILL jobba. Deras åsikt är att sjukskrivning bara är en omskrivning för lathet.
Vad jag också observerat genom diskussioner t.ex. i olika grupper/plattformar på internet är att en typisk moderatåsikt är att det inte spelar någon roll om en person arbetar heltid (eller drygt heltid)... Är de inte rika så anstränger det sig bara inte tillräckligt och är bara lata.
Jag tror helt och fullt på att arbetarklassen generellt är bättre människor.
De är ödmjukare och sliter hårdare än verklighetsfrånvända Borgare som aldrig behövt oroa sig över hushållsekonomin.
De där människorna som vuxit upp i övre medelklassens skyddade bubbla har oftast noll förståelse för alla familjer som är överlyckliga om månadsekonomin går plus-minus noll.
Och så alla människor som inte kan gå till läkaren för att de helt enkelt inte har råd med patientavgiften på 200(?) kronor. Moderaterna har absolut inget intresse av att de människorna ska få det bättre. Deras fokus ligger på att höginkomsttagarna ska behöva betala så lite skatt som möjligt.
Moderaterna har aldrig, och kommer ALDRIG att vara, ett Arbetarparti!
Borgerlig politik är Av rika För rika.
Den här bilden behöver egentligen inte så många ord... Den cirkulerade runt på internet omkring förra valet.
Det är borgerlig vs vänsterns syn på det här med "lika för alla".
Bilden till vänster är såklart Moderaternas syn på det hela. Ingen ska behöva få mindre än någon annan, oavsett vad man har i grunden.
Att barnet i lila tröja fortfarande inte ser matchen spelar ingen roll, huvudsaken är att hen inte fått mer än den vuxna i blå tröja...
"Vaaaarför ska jaaaag betala en högre summa i skatt baaaara för att jaaag tjänar meeeer?" tycker jag det brukar låta.
Ett bevis på att borgare totalt saknar empatisk förmåga.
Tycker ofta de har en åsikt som säger typ att "antingen ska vi rika ha mest, eller så ska vi alla ha lika mycket. Fattiga kan ABSOLUT INTE få mer av någonting! Det är ju orättvist!"
Den högra bilden är vänsterns syn på jämlikhet, och finns det verkligen någon som inte tycker detta är en rimligare syn på det hela?!
Att eftersom alla har olika förutsättningar i grunden (i exemplet: att personerna är olika långa) så behöver man olika mycket för att faktiskt få samma möjligheter.
Den vuxna i blå tröja är så pass lång att hen ser över staketet utan hjälp av en låda. Då kan istället barnet i lila tröja få två lådor, och vips har hen samma möjlighet att se matchen.
Barnet i röd tröja behöver komma upp en bit, men behöver inte lika mycket som minsta barnet. Så hen får en (1) låda att stå på.
Borgerlig politik vurmar för kapitalismen.
Vänsterpolitik står på människornas sida.
"Hjärtat är rött och sitter till Vänster"
Okej, när jag kom hem efter jobbet hade jag en idé till det här inlägget. Tyckte den kändes bra och jag var till och med taggad på att skriva ner den.
Men så, när jag väl började skriva så var det som att det bara kändes fel och konstigt. Därför tror jag vi skippar det. Tror jag skriver ner lite random tankar om den här dagen istället.
Jag har absolut inga traditioner som rör Alla hjärtans dag, och jag är inte intresserad heller. Inte det allra minsta. Tanken är fin, men jag är ungefär lika intresserad av den här dagen som jag är av namnsdagar (vi har aldrig firat namnsdagar).
Hittills har jag raderat den här inläggstexten tre gånger för att jag inte riktigt vet hur jag ska uttrycka mig för att det jag vill säga ska komma fram.
Det låter hela tiden som att jag menar något annat än det jag skriver, men faktum är att jag menar allt jag skriver i det här inlägget. Ärligt och bokstavligt.
♥
Tanken med Alla hjärtans dag är fin, och jag tycker absolut vi ska vårda våra relationer (alla relationer) lite extra idag.
Under en period i tonåren ville jag helst av allt vara i en relation och därmed ha något att spendera sådana här dagar tillsammans med, men i ärlighetens namn gick det ändå över ganska snabbt.
Jag har alltid känt mig obekväm med publika ömhetsbetygelser (visst heter det så?). Jag har alltid, och har fortfarande, jättesvårt att säga orden "jag älskar dig" till någon, även om jag känner så.
För min del är det tur att man kan säga den meningen med handlingar :-)
Jag skulle aldrig acceptera en dejt på Alla hjärtans dag, jag skulle aldrig fria till någon på Alla hjärtans dag och jag skulle definitivt aldrig lägga ett bröllopsdatum till den 14:e februari.
Jag struntar i hur andra gör - de får göra precis som de vill - men för min egen del blir det aaaalldeles för sliskigt snuttigulligt, och snuttigulligt är definitivt inte jag.
♥
Alla hjärtans dag fokuserar ju trots allt mest på romantik, alltså kärleken inom tvåsamheten.
Jag gillar snarare i så fall den delen av dagen som handlar om familj och vänner, men mest av allt passerar dagen ganska obemärkt förbi i mitt liv.
Idag njuter jag av att det är fredag. Jag kommer sitta här framför datorn, blogga lite och slösurfa. Kanske sätter jag mig i soffan med en bok (tänkte försöka tvinga in mig i en bokperiod igen) eller ett par avsnitt av Bones. Har inte sett den på ett tag, men kom in i en liten sådan period förra helgen.
♥
Tanken med Alla hjärtans dag är fin, men jag kan inte hjälpa att tycka dagen är lite överskattad.
Ni då? Firar ni alla hjärtans dag?
Har ni några specifika "traditioner" kring den här dagen?
Hur hade du helst av allt önskat att "fira"?
Hur hade du helst av allt önskat att "fira"?
Vem firar du med? Man/fru? Sambo? Flickvän/pojkvän? Föräldrar? Barn? Syskon? Vänner? Husdjur? Ensam?
Är du romantiskt lagd?
Medveten om att det är sent på kvällen, men känner ändå att jag bara behöver få skriva några rader här på bloggen.
Ni vet ju vid det här laget att detta varit en väldigt jobbig vinter för min del. Ni som följer mig vet att jag varit extra trött och inte orkat med något annat än jobba och sova. Bokstavligen.
Sedan har jag också mått dåligt över att de gånger jag faktiskt hittat ork till att blogga så har det blivit väldigt negativt, eftersom det handlat om tröttheten.
Tror det är mycket därför jag känner att jag vill skriva detta...
Det är nämligen så att för kanske två veckor sedan (i skrivande stund minns jag inte exakt vilken dag det var) fick jag en "konstig" känsla i kroppen. En känsla av vändning. En nästan fysisk känsla av det helt utan vidare kändes som att komma ut ur en tunnel och mötas av solens strålar mot ansiktet.
Ja, jag vet att det låter löjligt poetiskt, men kan inte förklara på något annat sätt. Har nästan svårt att förstå det själv; alltså hur det kunde kännas så bara över en natt.
I alla fall; den känslan blev inte tillfällig (som jag först, i ärlighetens namn, trodde).
Den utvecklades, jag kände mig liksom piggare och piggare och jag orkade mer och mer.
Den utvecklades, jag kände mig liksom piggare och piggare och jag orkade mer och mer.
Att jag sitter här, efter elva på kvällen, och skriver detta är ett bevis på detta. Det hade aldrig gått för en månad sedan. Då hade jag sovit sedan, jag vet inte, sex timmar tillbaka...
Men nu... jag kan sitta här och skriva utan att somna mellan varje ord.
Men nu... jag kan sitta här och skriva utan att somna mellan varje ord.
Jag kan koncentrera mig igen.
Jag kan läsa bloggar och även kommentera.
Jag kan fokusera på att sköta övriga saker här hemma utan att halvsomna, eller behöva vila mellan varven.
Nej, jag vet inte vad som hände. Jag har ingen aning om varför det helt plötsligt kändes bra igen, eftersom jag inte gjorde någon direkt omställning i mitt liv.
Det var faktiskt så att det i princip "klickade till" en dag och efter det har allt känts så mycket enklare och ljusare. Sömnen styr mig inte längre.
Visst, ljuset kanske kan ha en del med det att göra. Men helt ärligt är jag inte så säker på det. På något konstigt sätt känns det som att det vände så snabbt att det inte handlade om ljuset.
Visst, det påverkar naturligtvis också eftersom jag inte riktigt tål mörkret. Men inte i den omfattning jag trodde.
Jag älskar i alla fall hur det blivit nu. Det går fortfarande åt rätt håll, och det känns som jag fått mitt liv tillbaka nu när jag fått min fritid tillbaka. Det känns verkligen som att livsglädjen återvänder mer och mer för varje dag.
Tidigare i vinter är det jobbet som hållit mig över ytan. Hade jag inte haft mitt jobb vet jag inte hur jag hade klarat det. Men nu har jag som sagt verkligen fått hela mitt liv tillbaka.
Igen; det låter löjligt, jag hör det. Men det kan inte hjälpas.
Det är så jag känner, och från och med nu ser jag verkligen fram emot resten av 2020.
Men NU är det däremot dags att gå och uppsöka kudde och täcke.
Det är ju trots allt vardag och jag ska jobba imorgon som vanligt.
Det är ju trots allt vardag och jag ska jobba imorgon som vanligt.
Jag älskar mitt liv, och jag älskar er läsare som stått ut med mig under de tuffa första månaderna den här vintern. TACK! Ni är bäst!
Hade någon sagt detta till mig för sisådär 10-15 år sedan hade jag skrattat rakt ut och skakat på huvudet, men jag har fått en ny dröm.
Eller ja, ny och ny. Den börjar väl har ett par år på nacken ändå, eftersom den liksom smygit sig på.
Det var inte så att hela drömmen slog ner som en bomb i mitt huvud, utan den började som ett litet frö och utvecklades därifrån.
Det var inte så att hela drömmen slog ner som en bomb i mitt huvud, utan den började som ett litet frö och utvecklades därifrån.
Det handlar om en längtan efter att flytta ut på landet. Alltså "riktiga" landet.
Att bo i hus har alltid varit min dröm. Jag är ju uppvuxen i hus (villa) och det har alltid varit min dröm att bo så som vuxen också.
Men under hela livet har jag alltid sett framför mig att bo mitt i något villaområde, precis som mitt barndomshem. Att ha grannar nära.
Det är just DET som ändrats de senate åren.
Istället för att drömma om villaområden har jag börjat snegla mot gårdar på landet.
Hus med mycket mark runt omkring sig. Eller ja, det är inte så att jag absolut behöver ha ett stort hemman, men det ska vara längre till grannen än 10.-20 meter...
Jag vill kunna gå ut bara utanför dörren och kunna få underbart mysiga bilder. Om t.ex. Norrskenet uppenbarar sig vill jag bara kunna gå ut på gården och ändå inte besväras av en massa artificiellt ljus.
Jag vill kunna prova på att ha lite mer självhushåll på sättet odling o.s.v. Odla egna grönsaker, rotfrukter, jordgubbar, hallon. Ja, ni fattar.
Ja, jag vet. Det är inte säkert att jag skulle klara av det. Skulle jag väl få det livet kanske det inte passar mig och jag kanske inte skulle klara av att hålla dessa odlingar levande.
Men drömma får man ju alltid göra, eller hur!
Och vem vet vad jag skulle klara av om jag bara fick chansen...
Det bästa med Piteå är att det faktiskt är ganska nära till stan även om man bor på "riktiga" landet.
Man behöver faktiskt inte åka särskilt långt utanför stadskärnan för att nå den här typen av miljöer som på bilderna i detta inlägg.
Okej, just dessa bilder är fotade i Svensbyn och det finns byar längre bort. Men jag tror nog ni förstår poängen :-) Det är inga extrema avstånd.
Jag har även en bild av hur jag vill att mitt hus ska se ut, och med tanke på den visionen så kommer jag förmodligen vara tvungen bygga detta hus.
Eller, egentligen har jag två visioner. Den ena är en speciell typ av nytt hus, och den andra är ett gammalt hus som är renoverat men i gammal stil (om ni fattar).
Dock, om jag verkligen kom i den positionen att det var dags att välja, så hade jag nog gått på det nyare huset. Anledningen är att den drömmen har jag haft under en längre tid och det är en stadigare dröm.
Dock, om jag verkligen kom i den positionen att det var dags att välja, så hade jag nog gått på det nyare huset. Anledningen är att den drömmen har jag haft under en längre tid och det är en stadigare dröm.
MEN nu vill jag bara vara tydlig: Detta inlägg betyder INTE att jag är på väg att köpa/bygga hus!
Jag har inte dessa möjligheter just nu, och dessutom trivs jag väldigt bra där jag bor för tillfället.
Inlägget är enbart en beskrivning över en av mina största drömmar.
Trivs du där du bor?
Har du något drömboende?
Bor du hellre i stan, eller dras du till lugnet ute på landet? Eller du kanske helst av allt vill bo i ett klassiskt villakvarter?
Är du en lägenhets -eller hus/villaperson?
Eh... är jag sinnessjuk?! Ett fjärde inlägg som handlar om snö?? Vad har tagit åt mig egentligen?
Men den simpla anledningen är att det helt enkelt varit så fantastiskt väder den här veckan att det nästan skulle vara kriminellt att vara fotointresserad och inte gå ut för att fota.
Plus att det förmodligen är lika bra att passa på, eftersom prognosen säger att det ska bli både regn och plusgrader nästa vecka.
Plus att det förmodligen är lika bra att passa på, eftersom prognosen säger att det ska bli både regn och plusgrader nästa vecka.
Idag blev det dock inte alls en lång sväng, eftersom jag var tvungen hinna förbi Grolls också och hämta mina nya arbetskläder innan de stängde. Däremot kunde jag inte åka direkt till Grolls efter jobbet, eftersom kameran låg i väskan och det var stört omöjligt att ignorera solnedgången med sina pastellfärger.
Därför stannade jag och knäppte några bilder nere vid Piteå ice arena, alltså banan som är upplogad ute på isen vid Norrstrand.
Är du grönless på vinterbilder? Då ses vi imorgon. Ha en fin kväll!
Gillar du detta vita fluffiga? Då säger jag bara: Enjoy!
Vill du ta en sväng eller en dag ute på isen en vacker vinterdag? Vid Norrstrand kan du låna en spark att använda på isarenan.
Det är helt gratis; bara att välja en och börja sparka. Piteå kommun tillhandahåller tjänsten genom att de upprättat denna Sparkering.
Färgglada sparkar både för vuxna och barn väntar på att användas.
När du kommer tillbaka från din tur lämnar du bara sparken på Sparkeringen igen för nästa person att låna den.
Walk on water...
Praktiskt att bo på Svartudden på vintern... Man kan bara gena över isen för att komma till stan ;-)
Och så naturligtvis vilken UTSIKT de har, de som bor där. Ja, jag kanske är liiite avundsjuk, även om det inte är det område jag skulle välja i första hand att flytta till. Men det kanske är bra ändå, med tanke på vad husen förmodligen kostar...
Hoppas ni haft en jättebra torsdag allihopa!
Gårdagens fotorunda avslutades ju på Hemlunda, och då tänkte jag att jag väcka lite nostalgiska känslor och minnen... så det sista stället jag stannade till på var Pottan (o:et uttalas som o). Eller ja; Hemlunda camping om vi ska vara noga, men det är lite som med Gläntan. Vi kan säga "Hemlunda camping" och "Sandängesstrandens naturreservat", men säger vi Pottan och Gläntan så vet alla Pitebor vad som menas ;-)
På denna camping firade jag alltså alla mina midsomrar upp till jag var ungefär i mellanstadieåldern, och det känns så konstigt att komma hit såhär i vuxen ålder.
Såklart visste jag även som barn att det var en liten camping, men den känns verkligen så extremt mycket mindre nu. Den är såklart lika stor som den var då; det är bara detta med barnperspektiv vs. vuxenperspektiv...
Men däremot verkar den lilla kiosken som fanns på den tiden vara borta. Kiosken som sålde glass och lite godis, men även där man betalade campingavgiften. Den låg ungefär i mitten på bilden; där det ligger en rishög.
Verkar som att de byggt en ny kiosk och flyttat den längre bort, närmare badstranden.
Är det ett barndomsminne jag minns med värme, så är det den idylliska tiden på denna camping.
I den här backen brukade vi åka pulka, stjärtlapp, tefat och madrass på vintrarna.
Även Pottan verkar vara ett populärt skoterställe på vintrarna... med tanke på alla skoterspår :-)
Börjar ni vara less på snöbilder?
Inte? Bra, för här kommer en ny lavin med vinterbilder.
Inte? Bra, för här kommer en ny lavin med vinterbilder.
Det gäller ju att passa på när det ser ut såhär ute, eller hur :-) Vem vet hur länge det varar...
Ärligt så känner jag mig faktiskt nästan stolt över att jag faktiskt kommit mig iväg två gånger hittills i veckan (och då är det bara onsdag).
Eftersom jag jobbar så blir det visserligen att jobba mot klockan och ljuset; men det positiva är ju att det kan bli sååå vackra bilder att fota i gyllene timmen!
Den här gången åkte jag i alla fall åt ett annat håll än i måndags.
Dagens fotofärd blev Hemlunda–Bersika (Bergsviken).
Eftersom också detta blir en massiv fotolavin så tycker jag vi håller texten lite till ett minimum och fokuserar på hur otroligt vackert det är i Piteå med omnejd just nu...
Att köra bil (och gå) i dessa omgivningar är som att befinna sig i ett magiskt sagolandskap. Typ Narnia.
Någon som sprungit ifrån sin ena vante ;-)
Är det någon som känner igen den här platsen...?
Det är precis samma ställe där denna bild är fotad. Minns ni den?
Skoterspår överallt. Gör ju inte den där skoterlängtan mindre direkt...
Bullerviken.
När jag kom till Hemlunda var gyllene timmen så gott som slut, men mot horisonten fanns det fortfarande kvar en del härligt ljus. Hade så mycket önskat att jag kunnat gå närmare stranden, men tyvärr gick det inte. Sjönk ner för mycket i snön och jag hade fel skor för det ändamålet. Så jag fick nöja mig med att fota lite på avstånd istället.
Hoppas Din onsdag varit lika bra som min!
På återseende och vi hörs!
Tänkte att vi kör en stor jäkla bildbomb idag...
Jag behöver väl egentligen inte säga det i och med att jag redan gjort lite av en följetong om ämnet... men JISSES vad det snöade förra veckan!
Det verkade som om universum bestämt att all vinterns snö skulle komma under en och samma vecka.
Från i princip ingen snö alls (lite is och små bruna snöhögar) till FULL VINTER på några dagar.
Piteå kommun lade ut på sin facebook idag att det snöat 60 cm under dessa dagar. 60 cm! Det är ju mer än en halvmeter snö!
Inte så konstigt att det ser ut som det gör hos oss idag...
Vitt, vitt, vitt. Överallt.
Plogkanter som på sina ställen är lika höga som bilarna.
Idag, måndag, är första dagen på över en vecka som det faktiskt varit sol och molnfri himmel. Men ändå har det inte direkt varit kallt.
Det har varit tillräckligt för att snön ska vara torr och fluffig, men inte så man fryser ihjäl så fort man går ut.
I skrivande stund är det minus 9 grader.
Snön utanför mitt jobb. Blir ju nästan som att ha sin bil i ett igloogarage ;-P
Fint plogat överallt :-)
Magisk solnedgång nere vid Skuthamn.
Ni som följt min blogg länge kanske känner igen vyn... Jag har varit precis här och fotat vinterljusbilder för två vintar sedan. Det måste nästan ha varit i januari 2018. Den gången blev det mer pastelliga färger.
Idag blev just dessa bilder lite varmare solnedgång. Och det framkommer inte av bilderna, men solen var verkligen gigantisk!
Som ni förstått så fick käraste Canon följa med mig idag, och på väg hem från jobbet åkte jag en liten omväg för att dokumentera den här fantastiska dagen. Jag menar, när det verkligen är en vacker snödag den här vintern så måste det ju dokumenteras, eller hur ;-)
Det enda negativa är att när man jobbar på vardagarna och vill fota efteråt så jobbar man lite mot klockan.
Jag kom mig från jobbet ungefär halv tre. Visserligen är det ljust ända till klockan fyra(!!) nu, men solen var ju rätt snabbt på neråtgående även när jag slutade. Vill ju samtidigt åka någonstans där det blir bättre bilder, så alltså: Man jobbar mot klockan.
Ni fellow fotoentusiaster vet vad jag menar ;-)
Styrde även ut mot Gläntan för att se om det kanske gick fota där. Hade dock inga förväntningar på att det ens skulle gå köra dit, eftersom man kör av på en skogsväg.
Men tro´t eller ej, men det var faktiskt finplogat hela vägen fram!
Är det någonting som fungerar här, så är det snöröjningen!
Jepp, det var hur det ser ut runt omkring i Piteå för närvarande.
Vitt, vitt, vitt.
Undrar hur länge detta får ligga kvar?
Ja, det blir en gammal bloggklassiker idag. Den här typen av lista har nog funnits lika länge som det funnits bloggar... det vill säga ungefär femton år.
Men jag gillar fortfarande att läsa dem hos andra, och jag hoppas ni känner likadant.
+ Jag gick ut högstadiet/grundskolan med usla betyg. Slutade 9:an med genomgående G i mitt betygsdokument. Eventuellt kanske jag hade VG i ett eller ämnen, men annars G i allt.
Så på håret Godkänd.
Däremot gick jag ut gymnasiet med majoriteten VG i mitt slutbetyg. Några MVG och några G, men som sagt övervägande VG.
Jag skäms över mitt grundskolebetyg, men är jäkligt stolt över mitt gymnasiebetyg :-)
+ Jag röstade Nej i EMU-valet 2003. Alltså "Nej till att Sverige skulle införa Euron".
+ Vid ett tillfälle ett sommarlov ägnade jag två timmar och femton minuter i sträck till ett enda hopp i Super Mario Bros till Nintendo64...
Ska man hitta något positivt med det kanske man kan säga att jag i alla fall inte är en person som lätt ger upp ;-P
+ Jag pratar inte mycket, utan är en mer lyssnande person. Men när jag väl börjar prata bokstavligen RINNER orden bara ur mig. Jag babblar på så att det till slut känns i munnen som jag svalt en hel öken...
+ Paradoxalt nog vill jag gärna få en stor plattform av något slag på sociala medier, men jag vill inte bli känd/igenkänd.
+ Att läsa för ett barn under uppväxten har en extrem påverkan på ordförrådet.
Låter väl inte så underligt, kanske du tänker.
Nej, det låter naturligtvis som en självklarhet. Men visste du hur mycket det egentligen påverkar?
Vid 17 års ålder har...
Barn som inte blivit lästa för 15000-17000 ord i sitt ordförråd.
Barn som blivit lästa för 50000-70000(!) ord i sitt ordförråd!
Förstår ni skillnaden!!
I sitt vuxna liv behöver man ett ordförråd på minst 50000 ord för att klara av att hänga med i nyhetssändningar, läsa dagstidningar, förstå instruktioner och helt enkelt hålla sig flytande i sitt dagliga liv.
+ Under ditt liv har du garanterat hört frasen "den som svär har bara dåligt ordförråd" vid ett flertal tillfällen, speciellt när du var barn och hörde det från de äldre generationerna.
Detta för att få folk att inte använda svordomar.
Men modern forskning visar att det faktiskt är tvärtom. Att det är en myt, förmodligen påhittad av kyrkan för att få folk att inte använda svordomar (min anm.)
Ny forskning har faktiskt visat att människor som använder svordomar i sitt tal faktiskt har ett större och mer välutvecklat ordförråd än de som inte använder dem.
Ny forskning har faktiskt visat att människor som använder svordomar i sitt tal faktiskt har ett större och mer välutvecklat ordförråd än de som inte använder dem.
Enda undantaget var människor som använder nedsättande ord och öknamn om sina medmänniskor, men i övrigt så visade sig användandet av svordomar vara ett tecken på att vara verbalt begåvad.
Dessa människor visade sig även vara bättre på att samtala med många olika typer av personer.
Det finns en typ av människor jag alltid varit avundsjuk på, och det är s.k. storläsare.
Alltså människor som alltid har en bok på gång och hinner läsa typ 50-60 böcker per år. En i veckan varje år, ibland mer.
Jag har alltid tyckt om att läsa, men har samtidigt alltid varit "bokperiodare". Mitt inne i en period har jag kunnat läsa flera böcker efter varandra, och även sträckläsa nästan allihopa. Jag älskar den känslan.
Men den kommer som sagt i perioder, och ju äldre jag blir desto längre tycks det bli mellan dessa perioder. Ofta flera år, och om jag inte är i en period så klarar jag inte av att påbörja en bok.
Det går med andra ord inte att "tvinga igång" en bokperiod.
Jag har försökt sååå många gånger, eftersom jag verkligen VILL läsa. Jag älskar konceptet att "fly in i en annan värld", men försöker jag mig på att läsa utanför en läsperiod tar jag mig knappt genom första kapitlet (hur spännande historien än verkar vara).
Det slutar med att jag måste läsa om samma sak om och om och om igen, för att jag inte riktigt fattar vad jag precis läst.
Jag klarar inte heller av konceptet att Läsa en stund innan jag somnar.
Att läsa i sängen är för mig helt uteslutet, eftersom så fort jag hamnar under täcket så somnar jag. Obönhörligt.
Och visst, jag kan ju sitta någon annanstans här hemma och läsa för att sedan förflytta mig till sängen. Men i ärlighetens namn så tycker jag det verkar så mysigt det där med att göra sig iordning för natten, mysa ihop sig i sängen och läsa 2-3 kapitel innan man somnar.
Andra problemet (lyxproblem visserligen, men ändå) är att även om jag skulle sitta någon annanstans med min bok så har jag oerhört svårt att lägga ifrån mig en bok jag kommit in i.
Även om det innebär att jag sitter uppe en hel natt så klarar jag inte av att sluta innan jag sträckläst från pärm till pärm.
Problemet med detta är ju såklart väldigt uppenbart... Dels skulle jag inte kunna läsa under vardagskvällar, plus att det överhuvudtaget inte är bra att dygna regelbundet.
Därför är jag så avundsjuk på människor som köper (eller lånar) en hög med kanske 10 böcker, och detta täcker typ månadsbehovet. Eller semesterbehovet.
SÅ har jag alltid önskat vara!
Att jag varit i en konstant läsperiod. Att jag varit en sådan som kunnat gå från bok till bok till bok, och i slutänden ha bokhyllor (ja, plural) fyllda med böcker jag läst ut. Bildligt såklart, med tanke på att jag inte vill ha det så "cluttered" hemma numera. Men till exempel att jag kunde ha en bokblogg där arkivet faktiskt var gediget. Fyllt med recensioner, och att den kunde uppdateras ofta.
Har faktiskt provat ha en bokblogg vid ett tillfälle, men eftersom mina perioder kom så sällan så stod den mest still. Slutade med att jag plockade bort den.
Hälften av böckerna jag ägde pre-decluttering var olästa pga så sällsynta bokperioder.
Nu var inte detta meningen att vara ett klagoinlägg, utan grundtanken var att jag ville skriva om en önskan jag har. Som sagt; den om att vara en sådan person som läser massor. Som alltid har en bok på gång.
Nextory har jag, men det hjälper tyvärr inte mycket när det kommer till skönlitteratur (den typen jag gillar bäst att läsa).
Jag har alltid haft otroligt svårt att läsa biografier, och det visade sig att Nextory var perfekt för mig gällande sådana böcker, så det är vad jag använder den appen till.
Detta är INTE något samarbete med Nextory! I wish!
Men när det kommer till skönlitteratur; ja, då vill jag sitta med en fysisk bok i händerna och med mina egna ögon läsa de tryckta orden.
Jag vill så gärna komma tillbaka till den känslan jag hade i mellanstadieåldern.
Som de flesta andra barn var jag inne i en bokslukarperiod då (10-12 årsåldern kallas ju för Bokslukaråldern). Jag konsumerade Wahlströmsböckerna om Tvillingarna Wakefield (typ alla 80-talstjejer vet vilka jag menar ;-)) snabbare än det hann komma ut nya...
Nu menar jag inte att jag vill läsa Tvillingböcker idag, men jag vill tillbaka till den känslan igen.
Hur är det med dig? Tycker du om att läsa?
Läser du mycket?
Läser du mycket?
Är du bokperiodare eller är du en person som alltid har en bok aktiv?
Har du någon favoritförfattare? Genre?
Ni får mer än gärna tipsa om både bra författare och titlar!
Jag är inget jättefan av t.ex. smetiga kärleksromaner, skräck och fantasy. Gillar mer typ deckare och kriminalromaner. Den typen där man inte riktigt kan lista ut hur det slutar (lex Harlan Coben).