Runt omkring mig tornar fjälltopparna upp sig.
Rakt framåt finns inget annat än snö och en ljusblå himmel så långt ögat ser.
Under mig mullrar kraftpaketet som bara väntar på att få sträcka ut sig över allt detta vidsträckta vita. Jag nuddar försiktigt vid gasen med höger hand och åker en halvmeter framåt.
En tillfredsställande rysning går genom ryggraden. Det här var så länge sedan.
Varför hade jag låtit det gå så lång tid?
Ordentligt påpälsad med tjock overall, fodrade kängor, mössa med öronlappar, och termovantar behöver jag inte oroa mig för att frysa, trots att termometern imorse visade minus tjugoen grader.
Dessutom är det extra kallt här ute på grund av de öppna vidderna. Inga träd eller bebyggelse som skyddar. Den tunna, vita röken som kommer från min mun och näsa bevisar detta. Vinden biter tag i näsan, typ det enda på min kropp som inte är täckt av kläder för tillfället, och jag kan känna att den börjar vara röd.
Jag bryr mig inte. Det enda som finns i mitt huvud just nu är känslan över att vara helt ensam på denna vackra plats.

Allt som låter är skoterns brummande.
I övrigt är det helt tyst; knappt ens vinande från vinden trots att jag står mitt på vad som i vanliga fall är öppet hav.
Jag befinner mig långt från storstadens stressiga puls, och jag känner hur varje liten nerv i kroppen totalt går in i viloläge. Till och med tankarna verkar lämna hjärnan.
Kylan håller fortfarande näsan, och kinderna, i ett starkt grepp.
Solen skiner starkt från himlen rakt framför mig, och jag tackar mig själv för att jag kom ihåg att ta med solglasögonen.

Detta var platsen jag vuxit upp på. Mina hemkvarter. Skoterturer av den här typen hade en gång i tiden varit vardag i mitt liv.
Varför hade jag inte uppskattat dem mera?
Varför hade allt jag kunnat tänka på varit när jag skulle få flytta därifrån?
Varför hade jag haft så jäkligt bråttom härifrån att jag flyttat endast tre dagar efter att gymnasiet var avklarat?
En enda gång hade jag kommit tillbaka på besök. En enda gång på tolv år.
Visst; jag hade haft fullt upp. Mitt schema hade alltid varit fulltecknat –nästan mer än fullt. Just nu kände jag dock att det inte var någon ursäkt. Nog borde jag väl sett till att återvända oftare; i alla fall en gång per år hade jag väl kunnat uppbringa.
För arton månader sedan hade dock mitt stressiga schema tagit ut sin rätt, och jag gick in i den där välkända väggen.
Varför hade jag inte åkt tillbaka då?
Det  här var ju för sjutton bättre än all terapi jag gått i under alla dessa månader.

Jag fixerar blicken mot horisonten, känner värmen från skotern och jag kan till och med känna hur det vibrerar under skosulorna.
Med högerhanden kramar jag återigen om gasen, och den här gången får verkligen alla hästarna under motorhuven sträcka ut. Jag känner vinden piska mot ansiktet när jag styr rakt fram, i full fart, genom det vidöppna landskapet mot horisonten.
Det enda jag känner är genuin lycka.
Det här är frihet.