"Bild för uppmärksamhet", eller vad man säger ;-P
 
 
Alltså...ja...jag har liksom behövt några timmar nu bara för att låta hjärnan samla ihop den här dagen.
Det kommer inte att låta som att det hänt jättemycket egentligen, men tro mig när jag säger att varenda liten hjärncell varit mycket aktiv idag.
 
Det är fredag.
"Skönt" tänkte jag i vanlig ordning.
Eller ja, okej då. Jag kaaanske hann tänka när jag vaknade imorse att "åh nej! Inte morgon redan. Vill bara vända mig om och somna om".
Maybe I was on to something..?
Men men; det var i alla fall fredag, vilket betyder lyxfrukost i form av varm choklad och äggsmörgås på förskolan. Idag betydde det även väldigt enkel mat; här i form av sojafärssås och spagetti. Allting värms med ångfunktionen. En Rationalugn har tre standardfunktioner; Ånga, Kombi och Stek. Sådant som typ potatis, pasta, ris, gröt, köttfärssås o.s.v. värms på ånga. För "fast" mat typ biffar, köttbullar, plättar, hamburgare o.s.v. används kombi eller stek.
I alla fall, när jag anlände till jobbet startade jag dagen som jag alltid gör... Jag satte igång ugnarna så att de skulle hinna förvärmas, jag startade diskmaskinen så den skulle hinna fyllas upp med vatten och jag svepte runt kylar och frysar för att se så de sköter sig (temperaturmässigt).
So far so good.
Då händer det.
 
Pang! Bokstavligen; det lät som ett kraftigare "poff", och lamporna börjar flimra som galningar. I några sekunder. Sedan slocknar de.
Köksutrustningen fungerar dock fortfarande.
Pedagogerna som sitter utanför köket (vi har en matsal precis utanför köket) säger att de såg hur det smällde till från elskåpet.
Nu lägger även köksutrustningen av. Basically allting förutom kylarna.
Diskmaskinen död. Ugnarna, spisen och lagerkylen (dit maten levereras). Allting har slagit ifrån.
Men great! Gaaah!
Skyndar mig i alla fall med att flytta över maten från lagerkylen till vanliga kylen, som fortfarande fungerar.
Trodde ni det slutade här?
Nej, eller hur. Plötsligt börjar det tjuta för kung och fosterland.
Fricking inbrottslarmet sätter igång!
Det kommer såklart dit folk omgående som hjälper till att stänga av det och kolla felen. Inbrottslarmet hinner dock sätta igång en gång till kort därefter. Det är officiellt en kaosmorgon. Men om inte annat vaknar man till ifall man kom halvsovande till jobbet ;-P
Felet lokaliseras och kan börja åtgärdas. Strömmen kommer tillbaka, men min köksutrustning fungerar fortfarande inte. Varken diskmaskinen, ugnarna eller spisen. Jag får också veta att det förmodligen kommer dröja flera timmar innan de lyckas komma igång. Långt efter lunchtid med andra ord.
 
Jahapp... aldrig varit i denna situation tidigare.
Engångsartiklar finns såklart, men jag kan ju inte värma maten eller koka spagetti.
Frukosten är dock inga problem. Tråkigt nog blev det såklart ingen varm choklad idag; men fil, flingor och äggsmörgås är ju också gott. Hade faktiskt varit förutseende (för att spara tid på morgonen) och kokat äggen redan igår eftermiddag.
Men det stora problemet var lunchen. Hur löser jag detta?
TUR att vi ligger som närmaste granne med skolan. Jag har sådan tur att jag kan få låna lite plats i deras ugnar för att fixa min mat.
Det blir en del spring fram och tillbaka inför lunchen, men jag tror ändå det var det absolut smidigaste sättet att lösa problemet på.
 
Däremot; när jag kommer tillbaka med den varma maten till förskolan upptäcker jag att felet är fixat och mina maskiner fungerar igen. Tack och lov tog det kortare tid än beräknat, och jag kan alltså använda diskmaskninen för att diska upp lite grejer som samlats upp (som jag tänkte ta för hand efter lunchen).
Här känner jag att stresspaniken jag byggt upp börjar släppa successivt. Grejerna fungerar igen och framförallt; barnen får mat. Lite försenat, men ingenting extremt. Vi har normalt sett två sittningar, och det blev så att alla åt samtidigt under "andra sittningstiden".
Måste också få säga att jag är oerhört glad och tacksam över att jobba där jag jobbar, speciellt när sådant här händer. Personalen är verkligen fantastisk! Alltid så flexibla och förstående. Älskar min arbetsplats!!
 
Efter lunchen är ju då "det värsta" avklarat som sagt. Det är endast mellis kvar, vilket inte är några problem alls eftersom jag inte behöver några maskiner (konstigt ord, men kommer inte på något annat) för att fixa det.
Men alltså... min hjärna är verkligen MOS vid det här laget. I kroppen är jag egentligen inte tröttare än jag brukar, men mentalt vet jag knappt vad jag heter ;-P Detta resulterar i att jag missar att lägga in mejeribeställningen inför måndag. Beställningsstopp för måndagsleverans är nämligen fredag kl.14. Jag upptäcker detta 14:10.
Loggar snabbt som sjutton in på Norrmejerier, men det har såklart hunnit switcha till "nästa leveransdag". Alltså "beställ senast tisdag kl.10 för leverans onsdag".
Chansar och ringer till mejeriet. Tänker att det, om jag har tur, går lägga in en telefonbeställning även om "tiden gått ut". Och ja, kanske är det självklart att det går, men jag har aldrig missat mejeribeställningstiden förut.
Det går i alla fall! Och jag kommer då alltså få både mjölk och fil på måndag. Puh!
 
Och som en liten parentes, för att liksom toppa denna dag, snubblar jag över mina egna fötter. Bokstavligen. Tur att jag är ensam i köket, för det måste ha sett dråpligt ut.
Har ingen aning om vad det är med min högra fotled, men den har något problem... Den ger liksom "vika" ibland. Jag kan stå stilla rakt upp och ner, och plötsligt är det som om jag trampar snett. Trots att jag inte tar ett enda steg.
Vet inte hur jag ska förklara, men det är som att fotleden ger vika och foten viker sig inåt. Det var det som hände nu.
Jag har aldrig ont i foten eller några andra problem. Det är bara att den ger vika då och då.
Tre sekunder senare kom det i alla fall in två personer som kollade på frysarna. Som tur är kom de inte in tre sekunder tidigare; då hade jag haft publik till min lilla vurpa haha ;-P

Men men; här fixar jag bara de sista detaljerna för dagen och sedan byter jag om, släcker och låser.
Och jag kan säga som så; det har ALDRIG varit så skönt att gå på helg som det var idag!
Det första - absolut första - jag gjorde när jag kom hem var att däcka i soffan. Minns knappt ens att jag lade mig där, men vaknade i alla fall strax efter nio nu ikväll. Så en typ fem timmar lång "naptime" blev det ;-P
Mycket välbehövligt och nödvändigt, då hjärnan som sagt gått på högvarv hela dagen. Att försöka tänka, fundera ut, göra och prata samtidigt... Det gör verkligen mos av hjärnan.
 
Och om jag ska vara helt ärlig; på något sätt älskar jag det.
Missförstå mig inte; jag hatar en sådan här dag när saker inte fungerar som de ska. Hoppas ni förstår hur jag menar när jag säger att jag ädnå, på något sätt, älskar känslan. Jag kan till och med tycka om den här tröttheten jag känt; just eftersom den kommer ifrån att jag faktiskt varit igång.
Det blir nästan en egoboost att upptäcka att jag faktiskt klarar av att hantera en sådan här situation på ett arbete och lösa saker trots att saker strular ordentligt. Det ger mitt självförtroende en boost jag bara kunnat drömma om för 10-20 år sedan.
 
Hoppas ni haft en bättre fredag än jag, och att ni får en riktigt fin helg!
Och till mig själv: Må nästa vecka bli bättre ;-)
 
Min blogg är tillbaka, och det är fredag! Livet kunde ju vara sämre om man säger så...
Jag tycker det här har varit en sådan typiskt konstig vecka; känns som den varit väldigt kort, men samtidigt som att det var evigheter sedan det var helg.
Misstänker dock att allt kan ha lite att göra med att jag liksom "worked myself up to" den här fredagen, då vi haft Tacobuffé-servering till lunch på förskolan. Känns alltid som det är så mycket att tänka på vid dessa serveringar. Egentligen är det inte det, men det känns så.
Kan vara för att det är så pass sällan; i vanliga fall två gånger per läsår. En gång strax efter skolstart och en gång strax innan examen.
Jag tycker innerligt det är jätteroligt när det är Tacos, då det är så roligt att servera en så pass populär rätt, men samtidigt är jag glad över att det inte är oftare ;-)
 
 
Anekdot: Jag har ett tydligt minne från när det serverades Tacos i skolan allra första gången. Jag gick i 4:an, vilket betyder att det var någon gång under läsåret 1994/95.
Jag minns hur hypade alla var inför lunchen. Jag minns också hur elever typ i princip "tävlade" om vem som kunde äta flest tacos.
Vid den här tiden serverades inga tortillas eller nachochips till, utan det var sådana klassiska Tacoskal.
Jag minns OCKSÅ att jag hörde i efterhand att köttfärsen tog slut - pga "tävlingarna" och att elever lassade på med mat - vilket innebar att de äldsta årskurserna (9:orna och kanske även 8:orna) blev utan.
 
Anekdot 2: Tro´t eller ej, men det slängs aldrig så mycket mat i skolorna som när det är de populäraste rätterna.
 
Men men... Hos oss blev det inte för lite idag i alla fall :-)
 
 
 
Bloggen då? Ja, den är som sagt äntligen tillbaka! Det var något certifikat som tydligen gått ut. Har aldrig varit med om det tidigare, men de löste det från blogg.se´s håll.
Det måste jag ge min bloggportal cred för; jag har alltid fått svar snabbt när jag behövt kontakta kundservice! Tack!
Hade varit så trist om jag förlorat denna blogg och det enorma arkiv jag har här.
Har bloggat sedan 2007, dock inte här på Pixelie förrän flera år senare. Men det här är ändå den blogg jag drivit absolut längst. Näst längsta blogg var min förra - Pitetjejbloggen, vilken var aktiv i omkring tre år. Pixeliebloggen (alltså den här) är hela NIO år i år.
Trodde inte det var sååå länge sedan, utan insåg precis nu att det varit min huvudblogg i så gott som ett helt decennium!
Startade den i juli 2012. Helt jäkla sjukt vad tiden gått snabbt!
 
 
Saker som känns som en livstid sedan, men som var verklighet i mitt liv när Pixeliebloggen föddes:
 
Jag hade inte ens fyllt trettio år! Hade nyss fyllt 28...
Morfar levde fortfarande.
 Morfar hade inte blivit sjuk än.
 Lucky levde fortfarande.
 Inget av mina syskonbarn var födda.
 Det var mindre än ett år sedan Belgienresan.
 Jag jobbade på Repris.
 Hade alldeles nyligen blivit utskriven från Projekt Norrsken*.
               * Tidsbegränsat projekt för långtidsarbetslösa i Piteå och Arvidsjaur. Aktiviteter bl.a. Belgienpraktiken.
 Min älskade kamera var endast ett halvår gammal. DEN blir också snart 10 år! Shit!
 Jag köpte min älskade bil. Min första (och enda) bil.
 Det var tre år innan jag för första gången satte min fot i ett förskolekök, och hade aldrig hört ordet/namnet Måltidsservice*.
               * Har så svårt att greppa att det ens fanns en tid innan detta. (Inte meningen att rimma.)
 Jag trodde jag var lycklig, bara för att jag hade något att göra under ett års tid. Med facit i hand: Det var jag inte.
   Jag är lycklig NU! Trots min gnällighet på Instagram är jag genuint lycklig nu.
   Hur jag vet det? Jag känner det. Det känns annorlunda. Det känns på ett sätt jag aldrig kände under Reprisåret.
   Jag kände mig glad under det året, men aldrig under det året kände jag den på djupet genuina lycka jag känner idag.
   TACK Måltidsservice!
 
 
Bilderna i detta inlägg är för övrigt fotade under semesterns sista helg, alltså för en månad sedan. Har bara inte kommit mig för att gå igenom och redigera dem.
 
Hoppas ni haft en fin fredag, att ni får hålla er friska och att ni får en lugn och skön helg (eller vilken typ av helg ni helst önskar)!
 
När man är riktigt pissnödig (typ inte varit på dass på hela dagen), kommer hem och sätter sig på dass! Halleluja! Det är som om precis hela kroppen slappnar av på samma gång.
 
♥♥
 
När man kommer hem efter att ha varit borta en hel dag, exempelvis efter en arbetsdag, och sätter sig ner i datorstolen alternativt soffan. Samma känsla som punkt 1; precis varenda muskel i hela kroppen slappnar av på en och samma gång.
Det går knappt att fokusera på någonting överhuvudtaget första minuten, eftersom det känns som till och med hjärncellerna checkat ut.
 
♥♥♥
 
Den 27 dagen varje månad, när lönen trillat in på kontot men innan man hunnit betala räkningarna.
Trots att så inte är fallet så är känslan av att plötsligt blivit stenrik helt outstanding!
 
♥♥♥♥
 
Åka hem från jobbet den dagen man går på semester samt göra en liten ceremoni av att helt radera varenda morgonlarm man haft på mobilen i elva månader.
 
♥♥♥♥♥
 
Lämna Bilprovningen efter att fått Godkänt på besiktningen. Så underskattad känsla ändå!
Känslan av att man inte "behöver bry sig" på ett helt ÅR, utan det är helt enkelt bara att tuta och köra.
Känslan att man inte behöver tillbaka inom en månad, utan det är fjorton månader tills nästa gång.
Till att börja med vill jag bara säga än en gång - kan inte vara nog tydlig med detta - att jag älskar mitt jobb.
Hur konstigt det än låter, med tanke på vad jag kommer skriva i detta inlägg, så har det faktiskt ingenting att göra med själva jobbet. Tvärtom; hade det inte varit för min kärlek till mitt jobb, om jag hatat det, så hade jag brutit ihop för länge sedan.
Jag vill bara att det ska vara helt klart för alla, och att jag börjar inlägget såhär är kort och gott för att jag vill kunna skriva smidiga meningar i själva texten. Jag vill inte behöva göra disclaimers för varenda litet ord jag skriver, eftersom det enda som händer då är att texten blir obegriplig, virrig och själva grundmeningen försvinner.
Faktiskt så är det egentligen vad jag hatar mest med sociala medier; att man numera inte kan skriva en enda mening utan att man måste disclaima precis varenda ord. Rent generellt alltså. Såklart finns det människor som klarar av att läsa mellan raderna, men igen... generellt.
Och när jag tänker på det känns det liiite grann så IRL nuförtiden också. Men det kanske bara är jag?
Att man inte bara kan få "ösa ur" sig något negativt bara på ren impulsivitet utan att man i samma andetag måste känna sig tvungen att klargöra saker som faktiskt är rätt självklart (så länge det negativa inte är något som är till för att såra andra såklart). Hoppas ni förstår hur jag menar.
Att kunna proklamera känslor man bär inom sig utan att behöva vända ut och in på sig själv för att förklara att man faktiskt inte är otacksam över det man har trots att man kanske är less på det eller drömmer om något annat en period.
Jag vet, nu blev det en lååång disclaimer såhär i början. Men som jag skrev; kan inte vara nog tydlig! Och jag vill verkligen inte hålla på och hacka upp texten längre här under med en massa förklaringar.
 
Så kort och gott (too late ;-P)... Jag ÄLSKAR mitt jobb! Jag ÄLSKAR att ha ett jobb! Jag är INTE otacksam över mitt jobb!
Sådär.
 
---------------------------------------------
 
 
Det är sista dagen på semestern.
Eller ja, det var tekniskt sett i fredags. Första och sista helgen på semestern är ju egentligen rena bonusdagar när man har ett måndag-fredagjobb, eftersom man hade varit ledig då i vilket fall som helst.
Så... jag har nu använt upp mina tjugofem semesterdagar. Har åtta kvar, men det är för att jag hade sparat sedan tidigare.
MEN årets sommarsemeter är alltså slut nu. Vi går precis in på söndagen den 15:e augusti när jag skriver detta, vilket betyder sista lediga dagen av sammanlagt trettiofem.
Jag har panik. Ja, panik.
Är inte en person som lättvindligt vill ta till ord som ångest och depression. Det senare kommer jag inte använda nu heller. Jag är ju faktiskt INTE medicinskt deprimerad, och vill inte förminska en diagnos. Det görs tillräckligt i samhället ändå, genom att det är många som använder ordet för att beskriva att man är lite nedstämd en dag.
Jag vill inte använda mig av ordet ångest heller, men jag hittar verkligen inget annat ord.
Jag har inte ångestproblematik, men det jag känner skulle jag kunna tänka mig är lite grann av hur det känns att ha en mildare form av ångest.
Det känns som någon form av ångest bubblar upp inom mig varje gång jag tänker på att semstern är slut. Försöker att inte tänka på det, men det går inte att inte tänka på det.
När jag försöker tränga bort de tankarna klarar jag istället inte av att tänka på något annat heller. Kan knappt fokusera på exempelvis att skriva den här texten.
Vill nästan att klockorna ska stanna, för att hjärnan ska bli lurad att tiden stannar. Orealistiskt, jag vet.
 
Man brukar ju säga att de är en vanlig känsla i slutet av sommarsemestern. Det är så för de allra flesta, att man gärna skulle haft ett par veckor till. Men lika vanligt tycker jag det är att människor pratar om att "Ja, det har varit så skönt med semester! Men nog ska det ändå bli skönt att få komma in i de vanliga rutinerna igen. Vi har ju verkligen inte haft några rutiner alls under ledigheten."
Jag känner aldrig den känslan. Den enda gång jag känt så är när jag börjat jobba efter en långtidsarbetslöshet, eftersom det blir på ett annat sätt. Men när jag vet vad jag ska göra under året känner jag verkligen inte den känslan.
 
Min dröm är att skapa mina egna rutiner, helst utifrån vad som passar min egen person och vad som passar just mig bäst.
Tidsmässigt exempelvis... Min dröm är att kunna kliva upp kanske klockan sju på morgonen. Klä på mig och bege mig ut på en morgonpromenad. Efter det äta frukost och så sätta igång och jobba runt nio.
Och på vintrarna, när det ljusnar så sent på förmiddagen... Kliva upp klockan sju. Göra mig iordning och äta frukost. Jobba ett par timmar, och så ta en promenad kanske runt tiotiden, för att sedan fortsätta jobba.
Min dröm är att ha det lite som en "grundrutin", men med utrymme för variation. Att jag exempelvis skulle kunna, om det är en extra tung dag, ta det lugnt under förmiddagen. Samla ihop mig. Kanske göra något extra, vad det nu skulle vara, för min egen skull. För att sedan börja jobba vid tolvtiden och istället sluta arbetsdagen lite senare under kvällen.
Jepp, det kaaaan vara så att min drömförsörjning är hemmabaserad.
 
Så ja, jag känner ångest över att semestern är slut, och till skillnad från hur de flesta andra verkar vara så ser jag inte fram emot "vardagens rutiner".
Eller såhär...
Jag mår bra av rutiner. Men jag mår dåligt över vardagsrutiner som inte går att variera i perioder (om ni förstår hur jag menar).
 
Det är också så att jag är livrädd över att gå in i vinter igen. Jag är livrädd över att kommande vinter kommer att bjuda på likadana snöstormar som början av det här året.
Och då menar jag inte bara som man kan säga; typ lite skojfriskt nästan, att "åh, jag är rädd att det blir samma typ av väder nästa vinter".
Nej, nu "blottar" jag mina känslor, men jag är verkligen LIVRÄDD för att hamna i en likadan snöstorm igen som 12 januari 2021!
Jag har aldrig varit så rädd ute på vägarna som jag var den eftermiddagen. Kommer alltför tydligt ihåg hur jag, när jag äntligen kom fram till garaget där jag parkerade den kvällen, stängde av bilen och på riktigt satt och skakade.
Det låter överdrivet, men det är sant.
Jag vet att det är flera månader kvar, men jag tror ändå att detta minne är en del av den ångest jag känner just nu över att sommaren är slut. Livrädd för att kommande vinter ska bli likadan som den förra, och livrädd för att en sådan snöstorm ska drabba oss en vardag då man faktiskt måste ut med bilen på vägarna.
Spås det snöstorm en helg, eller om man jobbar hemma, är det ju liksom bara att ställa in bilen i ett garage och sedan inte ta ut den förrän det värsta dragit förbi. Det är fasen värt de kronorna det kostar att få parkera under tak!
Nej, nu får jag fysiskt magknip av att skriva om den dagen, så jag lämnar det.
Vet att det verkar lite konstigt att nämna det överhuvudtaget, men gjorde det just för att jag är säker på att den dagen faktiskt är en av orsakerna till att jag har ångest över att påbörja detta läsår.
 
Det är också vanligt att säga "jo, men när man jobbat några dagar har man kommit in i det igen. Då går det lättare."
Inte sant.
Eller ja, jag pratar såklart inte för alla människor.
Men det är sant att efter några dagar har man kommit in i jobbet igen. Falskt dock att allt känns lättare. Efter några dagar känns det snarare som om man aldrig haft semester alls...
Det är tur att jag gillar mitt jobb. Tänker på alla de som hatar sina.
 
Jag är inte ute efter evig semester.
Jag har inga som helst planer på att säga upp mig.
Jag är inte ute efter att misskreditera mitt jobb. Tvärtom är jag aldrig så tacksam gentemot mitt arbete som just när jag känner slut-på-semester-ångest.
Jag är tacksam över att jag äntligen hittat min plats i samhället.
Jag är så tacksam över att ha ett kul jobb.
Jag är extremt tacksam över att ha ett jobb med schyssta arbetsvillkor och trevligt arbetsklimat.
Och jag är oändligt tacksam över att ha en så fantastisk arbetsgivare.
...
Mitt liv är egentligen perfekt just nu, och det vet jag om. Jag känner ångest över att jag känner ångest, om ni förstår hur jag menar.
Jag hatar mig själv just nu för att jag känner den här ångesten. Jag känner mig otacksam.
 
En dag kvar.
Sedan börjar ekorrhjulet snurra.
Jahopp! Goddagens kära vänner!
Se där; en av mina sällsynta uppdateringar. Men jag vill verkligen bara blogga när jag har bra content, och då blir det lätt såhär. Är ju inte som att jag jobbar som Influencer direkt. Hellre kvalitet än kvantitet, säger jag helt enkelt.
Okej, visst blir det lite sisådär med det också mellan varven, men ni fattar poängen :-)
 
Det här har sannerligen varit en OTROLIG slutet på maj/början på juni! Sol och sommarvärme deluxe!
Jag menar; de senaste dagarna har min termometer visat 23-25 grader på morgonen innan jag åkt till jobbet -alltså vid 6-tiden. Och ja, jag är medveten om att jag har termometern på vad som är husets solsida på morgonen (skuggsida resten av dagen), men ändå. Det ger minsann glädje till trötta mornar.
Däremot hade vi faktiskt ett åskoväder här för ett par timmar sedan. Sol och värme hela dagen, och så preciiiis i samma stund som jag skulle åka till arbetsplats nr 2 öppnade himlen sina portar... Det ÖSTE ner. En tvättäkta åskskur.
Och nu, i skrivande stund, är det sol och blå himmel igen. Man kan tro det är april, haha :-P
 
MEN i söndags - vilket detta inlägg var tänkt att handla om - visade sig Sverige ifrån sin allra bästa sida, minst sagt.
Nationaldagen bjöd på strålande sol och en bit över 20 grader. Kommer inte ihåg exakt, men varmt var det.
Så tråkigt dock att den 6:e var en söndag i år = ingen extra ledig dag.
Däremot kan vi ju se det såhär:
1. NU kommer det att vara flera år framöver då nationaldagen är en vardag.
och
2. Vi (i alla fall vi som arbetar kommunalt) har ju faktiskt en ledig dag innestående. När den 6 juni infaller en helg har vi rätt att ta ut en valfri annan dag ledig istället. Som då alltså inte tas från semesterdagarna, utan det är specifikt en kompensationsdag för nationaldagen.
När jag tar ut min? Eh... vi får väl se om jag gör det ;-) Tog inte ut min sådan dag förra året. Men å andra sidan saknar jag den inte direkt heller.
Jag vill helt enkelt inte missa dagar på min arbetsplats, och det är ju ändå så relativt kort tid kvar tills fem veckors semester.
Det går ingen nöd på mig (förutom att jag så innerligt BEHÖVER min sammanhängande fem veckors ledighet nu).
 
I alla fall så åkte jag och Canon ut en sväng tillsammans i söndags. Kunde ju inte låta bli när dagen bjöd på sådant väder.
Blev ingen längre tur, utan körde på säkert kort och åkte först ner till... eh, vad heter det egentligen?... båthamnen nedanför Öholmabron. Mellan Bergsviken och Hortlax. Ni kommer känna igen motiv därifrån på bilderna här.
Efter det styrde jag bort mot Furunäset för att dokumentera lite nere vid Kärleksstigen. Ni vet, där jag var för bara någon vecka sedan och fotade Vitsipporna.
 
Så eftersom detta blir en mastodontbildbomb tror jag att jag börjar avrunda texten nu.
Enjoy!
 
Tänkte att jag startar med denna bild, vilken jag inte kunde låta bli att föreviga. Ja, jag hittade en ynklig liten snöhög som envist klamrade sig fast i värmen. Känns ju minst sagt liiiite udda med snö i 25 graders värme i juni...
Måste dock disclaima att det ÄR ändå ovanligt även här uppe hos oss.
Visst, det är inte ovanligt med snö första halvan av maj, men i juni brukar allt ändå ha smält bort.
Gissar att detta beror på de enorma snömängderna denna vinter, samt att våren generellt var väldigt kall.
Men lite kul är det ändå att lyckas få en sådan bild ;-)
 
Den här parkeringen var FULL med människor som höll på att sjösätta sina båtar (och allt vad de nu gjorde). Nu är verkligen den säsongen igång!
 
Häggen blommade för fullt. Doftade ljuvligt!
 
Och Björkskogen i försommarskrud...
 
Missade fokus lite, men bilden får vara med ändå på grund av LJUSET!!
 
Och så har vi kommit ner till Kärleksstigen; Furunäset.
 
Lite tätare växtlighet än sist, kan man lugnt säga :-)
 
När jag ser dessa bilder kan jag rent utav HÖRA och KÄNNA alla mygg!!
Det verkar bli ett jäkla MYGGÅR i år. Under den relativt korta stunden jag var och fotade hann mina ben bli alldeles uppätna av mygg. Literally.
Jag har stora, kliande myggbett över hela benen för tillfället varav har kliat sönder hälften av dem redan.
Svensk sommar ser ju faktiskt otroligt vackert ut på bild, men vetskapen om vad man genomlider ;-P för att fota dem... #hatamygg!
Men jag är i alla fall tacksam för att vi (PEPPAR PEPPAR PEPPAR!) hittills klarat oss från Fästingeländet.
Visst, de börjar komma hit upp också -men det finns inte på långa vägar lika mycket som söderut i landet.
Nu skriker jag PEPPAR PEPPAR igen; men jag har aldrig haft en fästing under mina 37 år i livet.
Under min uppväxt fanns de inte här överhuvudtaget.
Så jag kan nog ändå vara ganska glad över att vi "bara" har myggen att slåss med. Finns ju djungelolja och en massa annat.
 
En bortsprungen brodd. Behövs tack och lov inte förrän om typ ett halvår :-D
 
 
Hoppas att ni hade en toppenfin Nationaldag vad ni än gjorde, och hoppas ni haft en lika fin start på juni som vi!
OCH jag hoppas INNERLIGT att det inte blir en likadan sommar som förra året! 2020 var ju faktiskt juni också väldigt fin, och sedan var sommaren bokstavligt talat över när almanackan gick över till 1 juli. Så vill jag inte ha det i år! Jag vill ha en FIN semester!
 
Ha det fint, ta hand om er och På återseende!!
Det har varit en, eh... intensiv dag.
Är texten full med slarvfel och felstavningar vet ni varför.
 
Jag är så trött, så trött, så trött. Multiplicera det ett par gånger så så kommer man ungefär i mitt nuvarande tillstånd. Var tvungen springa in på COOP på vägen hem och köpa en Celsius, bara för att orka vara vaken tillräckligt länge för att laga mat.
Kan ju inte riktigt bara hoppa över det, eftersom jag förutom tröttheten är skrikhungrig.
 
Jag har inte suttit ner en enda gång mellan halv sju och halv två (inte ens på dass).
Jag har inte ätit sedan imorse.
Det har varit saker överallt, känns det som, både fysiskt och inne i mitt huvud.
Och till på köpet kunde jag känna ungefär vid halv tolv att Pang, DÄR tog min dagsranson energi SLUT!
Det var verkligen så; hade den känslan haft ett ljud hade det låtit som ett skott. Eller en baktändande bil.
Så städet idag körde jag på ren viljestyrka. 100% viljestyrka och inget annat.
Kan säga att det nästan aldrig varit så SKÖNT att sätta fötterna över tröskeln här hemma!
Drack min energidryck och nu sitter jag här. Var faktiskt tvungen sätta mig ner en stund och bara låta musklerna slappna av, och då tänkte jag att "varför inte passa på att blogga?".
Ska fixa mat efter att jag skrivit detta.
 
Negativ inledning, men ville bara beskriva min dag. Är absolut inte ute efter en massa sympatier; det är INTE synd om mig. Tvärtom måste jag ändå säga att jag lever mitt bästa liv just nu.
Visst; det jag skrev på Insta för ett par dagar sedan var ingen lögn. Men allt som allt är mitt liv fantastiskt för tillfället.
Det är vår.
Jag har fast jobb inom ett yrke jag älskar.
Jag uppgraderar lägenhet snart.
Det är knappt två månader kvar till semester.
Är det någon det är synd om, så inte fasen är det mig!!!
 
 
Till något annat; idag är det nämligen Förskolans dag, vilket förmodligen de flesta (alla?) förskolor uppmärksammat under dagen.
På mitt ena syskonbarns förskola hade de kört Bamseloppet.
Min förskola körde Skräpplockardagen idag, i STRÅLANDE solsken, och fick efteråt mumsa på popcorn och saft.
Skräpplockardagen är något som de flesta (återigen; alla?) förskolor och skolor kör nu i dagarna, men det kan läggas olika dagar beroende på enhet.
Det är ju den här Håll Sverige Rent-aktiviteten som anordnas lite då och då.
 
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva mer än vad jag tidigare gjort, då jag bloggat (i alla fall) två gånger förr om just förskolan. Därför känns det som att detta bara skulle bli upprepning, när man istället kan klicka sig in här eller här och se vad jag skrivit på ämnet.
Jag lade dessutom ner lite längre tid på att skriva och formulera mig i dem, så känns som att det skulle bli platt fall att trycka in något här.

Men jag säger i alla fall Grattis till alla förskolor där ute i vårt avlånga land!
Och till alla förskolepedagoger som gör ett hästjobb varje dag med att främja allas våra barns utveckling och ge dem en fin start i utbildningsvärlden!
Och trots att jag vet att det faktiskt inte är förskolans födelsedag så kan jag inte låta bli att fascineras över att förskolan faktiskt funnits i hela 23 år i år!
23 år... Det är en persons hela uppväxt plus även - kanske - hunnit bli förälder själv.
Och jag började 8:an samma år som förskolan föddes. 8:an. Jag hade nästan gått ut grundskolan.
Yeah, I´m old, so very old... Haha ;-P
 
 
Nej, nu måste jag börja avrunda och fixa något att käka.
Min mage börjar vara lite sur på mig och tjatar... "När ska vi äta? Vaaad ska vi äta? Nääääär ska vi ääääääta??"
Blir mest troligt köttfärs-fetaostbiffar, potatis, tzatziki och någon god sallad.
Blev så sugen, och har ett litet paket köttfärs jag behöver använda snart.
 
 
Hoppas ni haft lika vackert vårväder som vi idag, och att ni ändå fått ha det lite lugnare än min dag.
På återseende allihopa!
 
Även om det är väldigt, väldigt sent på kvällen vill jag ändå få in ett inlägg innan tolvslaget.
Det är nämligen inte vilken dag som helst idag...
Min älskade hemstad har födelsedag just precis idag.
Nu den 12:e maj fyller Piteå respektabla 400 år.
Och ja, jag vet att det finns städer här i landet som är betydligt äldre än så, men Piteå är en liten småstad högt upp i norr. Tycker ändå det är rätt coolt att få vara med om ett "hundra-jämnt-firande".
Enda gruset i dojjan är att den här förbannade pandemin skulle komma PRECIS i samband med 400-jubileumsåret.
Hade ju förmodligen hunnit planerats en massa trevligheter under året, och speciellt idag. Men så kan inget genomföras enligt ursprungsplanerna.
Nåja, det här ska inte vara ett inlägg fyllt av negativitet.
Det är en dag av glädje.
 
Tänk att lilla Piteå fyller Fyrahundra År! I fyra sekel har vi funnits som stad.
Om hundra år har Piteå funnits i ett halvt millennium... Tanken svindlar, även om jag inte kommer få vara med om 500-årsjubiléet.
Den 12:e maj 1621 - datumet då Piteå fick sina stadsrättigheter.
På den tiden var stan belägen där Öjebyn ligger idag; med andra ord typ fem minuters bilfärd från nuvarande läge.
Det var efter storbranden 1666 som staden flyttades till vad som hette Häggholmen, och det är här som Piteå ligger idag.
Efter lite snabba efterforskningar fick jag veta att Piteå tydligen brunnit ner hela tre (3) gånger...
Första gången 1666; då staden flyttade. Andra gången 1721 och tredje gången 1809 [källa]. Hjälp alltså! Otursdrabbat eller... ;-P
Ironiskt ändå att stan brann samma år som 100-årsjubiléet... Inte så mycket att fira.
Å andra sidan är det väl inte så konstigt att det var fler bränder så pass långt tillbaka i tiden. Då var ju alla hus byggda i trä. Idag bygger man ju (de flesta) hus i en stad i betong.
 
Hittade även lite historia på kommunens hemsida.
Även om Piteå som stad är 400 år gammal, fanns ju platsen även innan dess. Exempelvis i form av Öjeby kyrka och kyrkstad. Öjebykyrkan är över 600 år gammal och byggdes därmed på 1400-talet.
Nu citerar jag direkt från sidan: "1335 omnämns Piteå för första gången i en skrift men det finns spår av bosättningar redan från 1000-talet."
Det är jäkligt lång tid ändå!
 
 
A few lot of moments later...
Jag fastnade på Google när jag sökte på information om Piteås historia, vilket gör att jag kommer vara tvungen ställa in det här inlägget "bakåt i tiden" för att det ska publiceras den 12:e ;-P
Historia är något som alltid fascinerat mig. Redan på mellanstadiet älskade jag historia. Kanske på grund av att jag fann det så roligt att höra på "berättelser om förr i tiden". Kanske för att jag älskade vår historiebok. Tror den hette Ur folkens liv. Kommer ihåg att den hade otroligt fina bilder, och även väldigt lättförståeliga texter. Men framförallt bilderna. Minns att jag kunde sitta och bläddra i historieboken hemma och bara titta på bilderna.
 
I alla fall... Det verkar verkligen ha hänt en hel del i den här staden (med omnejd) genom historien.
Och rivalitet (bråk?) mellan Piteå och Luleå verkar ha varit en grej sedan typ urminnes tider. OCH det verkar faktiskt som att det är Piteå som varit det största rövhålet när det kommer till detta... Haha ;-D
Kanske var lite sura över att förlora statusen som Norrbottens residensstad till Luleå 1856, vem vet? ;-P
 
Utsikt från toppen av Stadsberget (bild från ett par år sedan).
 
Men i alla fall så är dagens Piteå den lilla stad jag känner och älskar. Högt upp längst Norrlandskusten, men Norrbottens sydligaste stad.
En stad jag inte kan se mig själv flytta ifrån permanent. Absolut inte.
Under många år kändes det som att bo i en krympande låda att vara bosatt på en sådan här liten ort. Den känslan gick över, och nu får jag istället närmast panik av tanken på att bo i en storstad.
Här finns allt man behöver, förutom möjligtvis tågtrafik och ICA Maxi ;-)
Piteandan is real. På gott och ont. Mest på gott.
Det är lite för stort för att vara ett "alla-känner-alla-ställe", men tillräckligt litet så att rykten sprids snabbt. Tror man kan säga att det är lite av "alla-känner-nån-som-känner-nån-som-man-har-haft-kontakt-med"-stad.
 
Det är en välmående stad; vad jag vet i alla fall. Och alla satsningar tyder ju också på det.
Det är en vänlig och tillmötesgående kommun som lever upp till sin slogan Det är hit man kommer när man kommer hem.
Det är en kommun med topprankade skolor. Plats 7 av 290 i senaste mätningen (2020).
Nej; det kanske inte är en idealiskt levande stad för ungdomar, men det är en stad (kommun) där det faktiskt är idealiskt för barn att växa upp.
Och ja, det mesta av detta är såklart mina åsikter och må hända att jag är en gnutta partisk ;-) Men det är mina åsikter baserade på att ha bott här i 37 år...
Det är inte för inte som "piteandan" blivit ett uttryck, främst för sammanhållning och lokalpatriotism.
Och JA; jag mörkar inte att det finns ett flertal negativa punkter med piteandan också. Det gör det definitivt, och de är lika synliga som de positiva. Känner dock att vi kan lämna det åt sidan för tillfället; det går att ta upp vid ett annat tillfälle.
När Piteå fyller år tycker jag helt enkelt vi fokuserar på det positiva. Okej?
 
Piteå stads kyrka, som stod klar och invigdes år 1668.
Måste erkänna att jag inte hade en aning om att den var så gammal!
 
Och så Öjebykyrkan, vilken är från 1400-talet; ungefär 600 år gammal.
Vad jag kan hitta är den dock lite svår att tidsbestämma; dels för att det är länge sedan och dels har den byggts ut och ändrats flera gånger under tidens gång.
Men vad jag kan hitta byggdes första delen i början av 1400-talet.
 
 
 
Lite fakta...

Län:
 Norrbotten
Landskap: Norrbotten
Ytstorlek: 3 086 km2
Antal invånare: 42 226 (Källa: SCB, dec 2020)
Befolkningstäthet: 13,5 inv/km2
 
Största privata arbetsgivare: Smurfit Kappa
Största offentliga arbetsgivare: Piteå kommun
 
Närmaste flygplats är Luleå Airport (fd. Kallax flygplats), ca 5 mil norr om Piteå.
Närmaste tågstation för persontrafik är Älvsbyn. Inga persontåg går via Piteå.
Lokaltrafiken i Piteå drivs av Citybuss, och bussarna är gula.
 
 
Visste du att...
 
Piteå var residensstad i Norrbotten 1810-1856.
Den variant av pitemål som talas i Piteå stad kallas för "pitefint".
PSG (Piteå Summer Games) är Sveriges näst största fotbollsturnering för barn. Den drar ca 800 lag från hela världen till Piteå under sista veckan i juni. Undantag; sommaren 2020.
PDOL (Piteå dansar och ler) anordnades första gången på 60-talet, men lades på is för att återupptas 1990. Sedan dess har den anordnats varje år sista veckan i juli. Undantag; sommaren 2020.
Det finns totalt ca 120 km (12 mil) cykelvägar i Piteå. Här kan du ta dig på cykel typ precis överallt.
Fram till 1966 bestod Piteå av fyra kommuner; Hortlax kommun, Norrfjärdens kommun, Piteå landskommun och Piteå stad. Vid årsskiftet 66/67 slogs alla fyra kommunerna samman och bildade Piteå kommun.
 
 
Den här videon har några år på nacken (2015), men passar bra till det här inlägget:
 
 
 
Avslutar med en liten "film"snutt från Piteås 300-årsfirande.
TÄNK ändå vilken skillnad det var då om man jämför med idag! Och det är ju ändå "bara" hundra år sedan. Det var ju fortfarande 1900-tal, om än i början.
 
 
 

GRATTIS PITEÅ
 
på 400-årsdagen!

Väx och frodas i 400 år till.
Hejsan!
Först och främst vill jag bara passa på och TACKA er alla för lojaliteten gentemot min blogg. Jag har inte jättemånga läsare, men ni ska veta att ni som fortfarande kikar in här... Jag ÄLSKAR er! Och jag är så otroligt tacksam över att ni finns!
Jag är nämligen plågsamt medveten om min usla uppdatering.
Inte en ursäkt, men en förklaring är att jag alltid numera är så extremt trött när jag kommer hem från jobbet. Alltså under vardagskvällarna.
Senaste tiden har jag lämnat hemmet runt 6 på morgonen och kommit hem ca klockan fem på eftermiddagen. Då ska det fixas mat och andra sysslor. Har då och då försökt sätta mig vid datorn för att fixa med bloggen, redigera någon bild eller skriva något i Word. Men så fort jag börjar koncentrera mig på skapande får jag bokstavligen ägna all energi till att bokstavligen hålla ögonen öppna.
På sin höjd kan jag kolla en stund på något lättsamt på Youtube eller diverse streamingtjänst. Efter det däckar jag.
Och nej, det är inget fel på mig. Det är inte heller brist på ljus som är problemet -likt under vintern. Utan det handlar helt enkelt om att jag tar ut mig så mycket under dagarna och har så långa dagar hemifrån.
Det går över.
 
MEN igår (söndag) lyckades jag faktiskt ta mig iväg en liten stund till Furunäset, där nere vid Kärleksstigen (promenadstråket längst vattnet).
Canon fick hänga med, och planen var lite halvt att dokumentera hur det ser ut just nu och halvt hade jag hoppats på att Blåsipporna hade hunnit börja blomma.
Det sistnämnda visade sig vara lite för tidigt. Den äng av Blå -och vitsippor som huserar där hade inte gett sig till känna än.
DOCK hittade jag några stackare längst strandkanten. De var fortfarande väldigt små och halvt utslagna, men det ÄR alltid en fantastisk känsla när man hittar årets första vårblommor :-D
 
Däremot kunde jag bara ta mig en bit längst stigen. Hade nämligen varit så osmart och tagit lågskor (vita i tyg, hm...) och efter en bit in på stigen kom jag till ett område där snön inte hunnit smälta.
Fel skor = vände om och strosade tillbaka mot bilen.
 
Denna fototur skedde under kvällen (runt åttatiden), så solen hade hunnit börja gå neråt. Detta betyder, som ni ser, att ljuset var helt underbart!
Gyllene timmen indeed!
Just nu blir det faktiskt inte mörkt förrän vid 21-tiden på kvällen! Känner att jag ler från öra till öra bara av att skriva den meningen!
Vi är sanneligen på rätt sida om både vinter -och sommarsolståndet!
Det har också verkligen smält bort så ljuvligt mycket snö senaste tiden! Jag älskar våren; jag verkligen ÄLSKAR den! Utan konkurrens är det min absoluta favoritårstid!
 
Men... innan jag skriver en hel roman tänkte jag att vi helt enkelt sätter igång med bildvisningen av ett gäng helt färska bilder från Piteå.
Fotade, som sagt, igår; Söndagen den 18 april 2021.
 
Årets första vårblommor. Några små, ensamma Blåsippor.
 
Gyllene timmen in my ♥
 
Här tog det stopp. Vet att snön ser ganska packad ut, men jag hade vita lågskor i tyg, så vågade inte chansa. Vill inte dra på mig någon förkylning genom att gå omkring med blöta fötter i april.
 
Här brukar det digna av både Blåsippor och Vitsippor när den säsongen sätter igång. Och DET är förmodligen inte långt borta nu!
 
Classic April på mina breddgrader.
 
Måste faktiskt erkänna, även om det är lite genant, att jag trots allt inte skulle våga ta mig hit på kvällar och nätter. Jag skulle aldrig åka hit på Norrskensjakt, även om det förmodligen är ett toppenställe för sådan fotografering där nere vid vattnet.
Tyvärr är det så att jag fortfarande tycker den stora vita byggnaden (till höger på bilden) känns läskig. Och lite creepy. Trots att den idag är hotell och företagsland.
Allt jag kan tänka på är Furunäsets fricking historia. Ni vet; mentalsjukhuset.
Om väggar kunde tala... Ja, då skulle jag INTE vilja höra vad just den byggnaden hade att säga! Aldrig i hela livet!
Alltså... allt som hänt med så många människor innanför de där stenväggarna...
Nej, nu måste jag lämna de tankarna. Trots att jag försöker hindra dem, så lever mitt huvud sitt eget liv varje gång jag åker förbi där som sagt.
Är i alla fall glad över att det gjordes något bra av stället efter nedläggningen, istället för att bara låta det stå som ett stort, övergivet monument över tiden som var.
 
 
Nej, nu ska jag (sent omsider) sätta mig och svara på de kommentarer jag fått under mina senaste blogginlägg.
Vi hörs, kära vänner!
 
Äntligen! Fyradagarshelg. Eller som jag kallar det; Fyra-dagars-sovmorgon.
Alltså, tror nästan att sova är min största hobby... Och ja, det är sagt med glimten i ögat. Gäller att alltid vara övertydlig i sociala medier.
Men sova är verkligen bland det bästa man kan göra.
Vem sjutton hittade på att "halv sju-sju, det är väl en bra tid att börja arbetsdagen på..."? Vid den tiden sover man ju fortfarande, även om man är vaken!
Som sagt; jag älskar mitt jobb, men fatta DRÖMMEN att ha ett jobb där man styr helt över sina egna arbetstider.
Tänk att ha dagar som ser ut på detta viset; du sover till 7, kliver upp, går ut på en lätt morgonpromenad, kommer hem, duschar, äter en god frukost och först efter det sätter du igång med arbetet. Sedan kan du istället jobba lite längre på eftermiddagarna.
Jag skulle absolut kunna leva på det sättet. Jag skulle absolut kunna jobba längre på dagarna om jag fick ha sådana mornar, då jag har extremt svårt att komma igång på morgonen.
 
Men i alla fall... Påsk var det ja. Långhelg.
Faktiskt så har jag inga planer, men det har jag inga problem med. Jag har inga specifika traditioner jag slaviskt måste följa kring den här helgen. Ingenting jag känner någon panik över att missa. Fördelen med att vara introvert under en pandemi, haha ;-D
Det blev också en lugn jobbavslutning på den här veckan. Så lite barn att det räckte med en (1) sittning istället för två; för alla tre måltider.
Har haft en lite för hög nivå av stress den senaste tiden, så ska jag vara ärlig kändes det toppenbra att det var så lugnt idag.
 
OBS! Gammal bild. Från något år då påsken låg sent i april.
Det har tinat mycket senaste tiden, men såhär ser det inte ut nu.
 
Sitter och funderar över om jag ändå skulle försöka hitta på något nu under helgen. Är sjukt sugen att ta med Canon ut, men jag vet också att jag har skitsvårt att komma mig igång med saker. Jag kan planera och tänka att "jag ska göra det och det", men det slutar ändå med att jag sovit och suttit framför datorn hela helgen. Det är så störande.
Kan tänka att "NU går jag och [ valfri aktivitet ]" och hjärnan ger en signal om att gå iväg, men kroppen lyder inte. Svårt att förklara, men hoppas ni fattar hur jag menar ändå. "Nu går jag", men ändå sitter jag kvar.
Men däremot, när det börjar närma sig kväll och den tiden då man faktiskt brukar börja koppla av... DÅ kan jag få ryck gällande lite av varje. DÅ kan jag komma mig igång.
Ett bra exempel är från när jag höll på med bloggdesigner. Jag kunde sitta en hel dag och bara stirra på ett tomt ark i Photoshop. Bara stirra på det och inte ha en susning om var jag skulle börja. Sedan, klockan åtta på kvällen, DÅ började allting flöda som i ett trollslag, och jag kunde sitta med kodningen oavbrutet till klockan tre på natten.
MEN jag har noll nya bilder att visa, Canonabstinens och det är för tillfället otroligt underbart vårvinterväder. Fortsätter det så MÅSTE jag se till att komma ut.
Har funderat ett tag på om jag skulle härma inspireras av min favoritbloggare Annika och köra en Var-Femte-Minut. Att gå ut på en promenad och istället för att bara välja de bästa motiven, ta en bild var femte minut. Älskar de inläggen, då det liksom ger ett annat perspektiv på hur det ser ut där man bor.
 
Känner lite grann att jag liksom fastnat i en loop när det kommer till fotograferingen. De få gånger jag är ute och fotar nu blir det så mycket exakt samma bilder som jag tagit tre miljoner gånger tidigare.
Jag vill utmana mig själv. Jag vill komma tillbaka till fotoglädjen jag vet finns kvar någonstans.
Om någon har något bra förslag på teman att fota på får ni mer än gärna brainstorma i kommentarerna.
 
 
Ha en riktigt mysig påskhelg allihopa, hur ni än spenderar dagarna!
På återseende!
 
Jag har haft fredagskänsla hela den här dagen, och den ligger fortfarande kvar.
Jag tvingas hela tiden påminna mig själv om att "nej, det är ONSDAG. Onsdag, onsdag, onsdag".
Fem minuter senare drar ändå min hjärna till med "åh, helg!"
"NEJ! Det är ONSDAG!"
Ja, såklart handlar allt om att det är påsk denna vecka. Därav hackad vecka. Ledig fredag, och på måndag.
Många har säkert halvdag imorgon också; dock inte jag. Mattiderna är ju fasta tider, så vore ju lite konstigt om jag bara jobbade halva dagen ;-P
Däremot blir det en otroligt lugn dag imorgon, det är ett som är säkert. Samma nästa vecka; påsklov ni vet.
 
Vädret ju nu i skrivande stund är dessutom helt fantastiskt underbart! Det är precis som på bilden här ovanför, även om just den är fotad igår.
Blå himmel, sol och flertalet plusgrader vilket gör att snön smälter något extremt!
It´s vårvinter for real! Den kom tidigt i år, och vem vet... kanske betyder det att även (riktiga) våren anländer tidigare.
 
Och som om jag inte redan skrivit tillräckligt om detta; men LJUSET!
Klockan är omställd till sommartid, och det mörknar numera inte förrän efter klockan 19.
Faktiskt så är klockan i skrivande stund 19:05, och det är fortfarande dagsljus. Jag kan se att solnedgången är i sitt slutskede, så nu kommer det bli mörkt ganska snabbt. Men just nu Är.Det.Ljust! Och livet har återvänt.
...
Det kan ju faktiskt vara så att det är sista gången vi ställde om klockorna till sommartid.
Som jag förstod det vid lite googling så är inget beslut fattat ännu, men jag har en känsla av att det återgår till normaltid när vi slutar ändra tiden.
Och ja, jag skulle också rösta på permanent Vintertid om det var upp till mig. Av omvärldspraktiska skäl.
MEN i övrigt så spelar det, för mig, absolut ingen roll även om sommartiden står som vinnare.
Jag menar; i längden tror jag inte det kommer att påverka oss alls vilket det än blir.
Sommartid gör det mörkt en timme längre på morgonen.
Vintertid gör det mörkt en timme tidigare på eftermiddagen.
Men mitt i vintern är det ju ändå så mörkt, så vad spelar då en timme för roll? Det ljusnar klockan 10. Mörknar klockan 14.
Vad spelar det för roll om det ljusnar klockan 10 eller 11? Det är mörkt när man åker till jobbet oavsett.
Vad spelar det för roll om det är ljust 10-14 eller 11-15?
Personligen föredrar jag 11-15, om jag ska vara ärlig. Då skulle jag ha chansen att se liiite dagsljus när jag sluar för dagen, även om det är mitt i vintern. På morgonen åker man ju till jobbet flera timmar innan gryningen oavsett.
Man kan ju inte direkt räkna mornarna som sin fritid man ägnar åt aktiviteter.
Och allt detta är ju förutsatt att det är klart väder. Är det mulet blir det ju faktiskt aldrig helt ljust oavsett permanent vinter -eller sommartid.
Så omvärldsmässigt med tidszoner och allt sådant, så är permanent vintertid det mest logiska.
Ljusmässigt ger sommartid mig känslan av att vara det rimligaste. Det är på eftermiddagarna man behöver/kan utnyttja ljuset, inte på mornarna.
 
Och ja, det kan hända att det nu blev två inlägg på kort tid om tidsbytet. Men av någon anledning är det något jag brukar fundera på; kanske mest för att jag är nyfiken på vilken permanent tid lotten kommer landa på...
Btw så har jag en magkänsla att valet kommer falla på Vintertid.
 
 
Ha det toppen, så hörs vi!
Nu är den här; Vårvintern aka Den femte årstiden aka Fulvintern.
Ja, jag är medveten om att jag mest bloggar om vädret numera (de gånger jag bloggar). Men när man endast jobbar och sover finns det liksom inte särskilt mycket att skriva om.
 
Idag har det i alla fall varit upp mot 10 plusgrader. TIO plusgrader!! Har känts som rena rama sommaren!
Hur härligt är det inte! Jag har bytt ut min tjocka vinterjacka mot fleecetröjan de senaste dagarna när jag åkt till och från jobbet, och de två senaste dagarna har jag inte ens behövt mössa eller vantar.
Okej, jag vet att man inte ska klä av sig för snabbt den här årstiden. Det ÄR ju trots allt fortfarande vinter. MEN jag är otroligt varmlivad, och vid längre utevistelse skulle jag naturligtvis ta på mig både jacka, mössa och övrig vinterutrustning.
 
Vad jag däremot lätt kunde vara utan är allt VATTEN! Och all brun grus-sörja som bildats av vinterns sandningar. Och alla snöhögar som numera är  typ 75% bruna och 25% vita.
Vattenpölarna är, utan att överdriva, som sjöar på vissa ställen!
Kör man bil måste man smyga fram på ettan för att inte skapa en vattenkanon utan dess like. Alltså smyga sig fram genom vattenpölen, inte hela tiden.
 
Det är i alla fall helt sjukt när jag tänker på HUR mycket det tinat senaste tiden!
Känns så långt bort (men så nära) när det här ↑ höga "bordet" (kabeltrumman) så gott som var täckt av snö. För en månad sedan gick snön verkligen upp till vaxduken. Ja, visserligen är det här mot en vägg där det drivit en del, vilket gjorde att snön var lite djupare just här. Men ändå...
Älskar att jag varit så bra på att dokumentera den här vintern. Visserligen inte med ms Canon, men med mobilen.
 
Det har sannerligen varit en tuff vinter i år.
Tror det beror dels på att vi inte fick någon sommar förra året. Ni kanske minns; 13-14 grader och regn precis hela juli månad (hela semestern).
Sedan kom vintern med de gräsliga snöstormarna vi hade nu i början av året. Snömängderna har varit onödigt enorma, och då var ju vi i Piteå inte ens värst drabbade.
Och lägg dessutom till hela cirkusen med Covid-19 som legat över oss som en blöt jäkla sopsäck, och som vägrar lyfta.
Fy f*n! Inte en sån jä*la vinter till!
Tror det är därför som denna vårvinter känns extra välkommen. Det känns alltid som att livet återvänder i mars/april, men just i år är det känslan ungefär tio gånger starkare.
Det är numera ljust både när jag åker till och från jobbet. Det är ljust när jag vaknar, och det är fortfarande ljust klockan sex på kvällen.
Vårdagjämningen har till och med varit, i lördags. Så numera är officiellt dagarna längre än nätterna!
Full fart mot Midnattssolen!
 
 
 
Den här årstiden går det ju heller inte undvika att börja tänka på sommaren.
Jag har gett upp tankarna på att köra "Sommar Bucket List"-systemet. Det fungerar ändå inte för mig. Jag skriver en lista med allt jag vill (ska) göra under semestern, men sedan slutar det med att jag bara latar mig och inte gör ett piss av ledigheten.
Eller så är jag orimligt taggad, och så blir det en regnsommar. Ja, som förra året exempelvis...
Nåja, det är ju Sverige trots allt. Där sommaren är en nyckfull historia.
...
Däremot finns det fortfarande en tanke som ligger och gnager i bakhuvudet. Jag vill ju gärna ha lite miljöombyte när det kommer till fotograferingen, eftersom jag tröttnat på de ställen jag alltid fotar på. Blir ju lite samma sak om och om och om igen.
Därför har jag funderat lite på om jag kanske skulle ta den här sommaren att utforska Piteås olika vandringsleder tillsammans med Canon.
Nu är jag ju inte direkt någon (van) vandrare, men å andra sidan är lederna här inte sådär väldigt långa. Och vi har ju inte direkt någon extremterräng.
 
I ärlighetens namn har jag inte haft någon som helst koll på vandringsleder häromkring. Den enda jag kunde komma på var Eliasleden, men när jag googlade upptäckte jag att det finns fler än jag trodde här i min kommun.
Tydligen så är Eliasleden totalt 2,6 mil lång. En annan led är totalt 1,7 mil. Det verkar vara de två längsta.
Sedan finns det kortare leder också; Arkeologstigen i Jävre sammanlagt 7,5 km. Efter det verkar det finnas några väldigt korta leder på ca 3-5 km. Kanske bra för en nybörjare som jag ;-)
 
Den absolut längsta häromkring kusten verkar dock vara Solanderleden, vilken tydligen sträcker sig från Luleå ända ner till Jävre. Denna vandringsled mäter hela 22 mil totalt, enligt listan jag hittade på Piteå kommuns hemsida.
Ja; det är bara 5 mil mellan Piteå och Luleå, men det är ju i E4-mått... En vandringsled ser ju såklart annorlunda ut än en motorväg...
Så nej, Solanderleden blir det inte, haha :-) Kanske i så fall någon del, och jag antar att det är så de flesta gör.
Vad sägs? Någon som skulle vara intresserad av att se bilder i sommar av hur vandringslederna runt omkring Piteå ser ut?
Måste erkänna att jag känner mig mer och mer taggad ju mer jag skriver om ämnet.
Om inte annat skulle jag ju få något nytt att fota, eftersom jag inte varit på något av dessa ställen tidigare. Eller ja, kanske har jag varit vid Eliasgrottan vid något tillfälle som barn; kommer faktiskt inte ihåg. Men det känns ändå rätt rimligt att anta. Är som att jag har något vagt minne av att jag varit därikring på utflykt med antingen fritte eller skolan.
 
 
Ha det toppenfint kära vänner så hörs vi!
Nu händer det!
 
 
I onsdags fick jag äntligen det mail jag väntat på. Bokstavligen i fem månader.
Jag är så taggad att jag nästan skiter på mig (DET var bildligt talat, haha ;-D Bäst att vara övertydlig ;-P)
Mailets avsändare var min hyresvärd. Hon skrev att de är redo att börja med min lägenhet!
Ni kanske minns... den ska ju totalrenoveras, inklusive badrum samt att planlösningen ska helt ändras.
De var äntligen färdiga i den tillfälliga lägenheten. Inte för att de renoverat den, men de har behövt dra rör där. För ja, det är ju ett lägenhetshus, vilket betyder att rören går genom hela huset.
MEN nu är den redo, och igår (torsdag) hämtade jag nyckeln efter jobbet!
 
Dock kunde jag inte gå in då, eftersom de skulle byta låset till det nya som hör till de nya säkerhetsdörrarna.
Jag kommer inte heller att ha tillgång till min egen lägenhet under renoveringen.
Hann ju tänka att "Perfekt egentligen; jag kan ju kika upp lite då och då för att kolla hur det fortskrider".
Men de kommer byta lås på min dörr, för att göra det enklare för hantverkarna att gå ut och in med en egen nyckel. Därför kommer jag alltså inte komma in i min lägenhet på kvällarna.
Däremot kommer det gå bra under dagarna, då de är här och jobbar.
Ska bli så KUL att få smita upp och ta lite bilder under arbetes gång. Lite work in progress, så att säga. Kommer absolut blogga om renoveringen under den här tiden; vilket var vad jag menade med att jag äntligen kommer få lite bloggmaterial framöver.
 
 
En annan grej som är SKITKUL är att extralägenheten är en TREA på 77 kvadrat.
Min egen lägenhet är en 1:a på 43,5 kvadrat.
Ska bli så roligt att prova på att bo i något större, och med ett riktigt kök. Dessutom till min egen hyra. Frågade nämligen tidigare; om jag måste betala den hyran eller om jag fortsätter med min under renoveringen.
Då fick jag veta att jag, tack och lov, kommer betala min egen hyra.
Var in i extralägenheten idag efter jobbet, och den var verkligen jättefin! Lite småskabbiga tapeter samt någon skada på ett par köksluckor, men inget jag inte kan leva med under 1,5 månad eller hur länge jag nu kommer bo där.
Dessutom är det fullstor kyl och frys. Vore jag rik och hade högre lön skulle jag absolut kunna se mig själv bo där permanent... Vet inte vad den kostar, men skulle GISSA på minst 8000 i månaden. Det är ju ändå en trea mitt i stan.
Nåja, ska sluta babbla på innan jag kommer helt off topic.
 
I alla fall är det NU det händer!
Jag har nyckeln och kan börja bära ner alla mina saker och efter det sätter de igång med HELRENOVERINGEN av min lägenhet!
Kan knappt fatta att allt detta är på riktigt. Det är något jag fantiserat om sedan jag flyttade hit.
"Tääänk om de skulle kontakta mig och säga att lägenheten ska renoveras", är en tanke jag tänkt så många gånger. Trodde inte att den på allvar skulle bli sann. Men det hände faktiskt, och det händer NU!
 
Jag.Är.Så.Lycklig!
 
Glad fredag till er alla och ha en riktigt underbar helg!
 
Säga vad man vill om den här vintern, men vi har i alla fall haft ett tvättäkta vinterlandskap här precis hela tiden -från mitten av januari och framåt.
Men NU fick vi då en vecka med blidgrader igen...
Den där Picture Perfekt-vinterskogen där varenda gren dignar av fluffig, kritvit, gnistrande snö... Den är ett minne blott.
Det där ljudet när det knarrar under fötterna när man går, för att det är minusgradesnö som inte behöver sandas... Det hörs inte längre.
De två bilderna här ovanför; det är hur det ser ut på mina breddgrader för tillfället. Eller rent tekniskt sett är bilderna några dagar gamla. Snön som ligger på trottoaren på högra bilden, den är borta. Nu är det endast is, och fläckvis är vi nere på asfalten.
Vi har haft PLUSGRADER i ungefär 1,5 vecka. För närvarande ligger temperaturen under nollan, men just bara snäppet under.
Jag gillar inte när det börjar tina så pass tidigt under vintern; det är ju trots allt hela den här månaden (mars) kvar av årstiden högvinter. MEN jag gillar sannerligen när man inte behöver frysa. Temperaturmässigt är det otroligt skönt just nu.
Men med tanke på den äckliga (och icke fotoinspirerande) utomhusmiljön såhär i början av mars tänkte jag att vi kör en liten tillbakablick, i kombination med "då och nu"...
 
 
22 januari; då när vi hade den andra stora snöstormen på två veckor. Kan lova att det kommer dröja innan jag glömmer DEN fredagsmorgonen när jag kom till jobbet. ALL den där snön hade vräkt ner under natten. Jag tackade mig själv ungefär tre miljoner gånger att jag parkerat en bit bort inne i ett parkeringsgarage under kvällen. Eller ja, jag hade helt enkelt inte tagit mig iväg om jag stått på min egen p-plats.
Andra bilden är samma vy på jobbet, men fotad nu i tisdags.
Det är ju såklart skottat också med jämna mellanrum, men fattar ni hur mycket det smält under denna vecka??!!
 
 
Samma gäller för dessa bilder, vilka som ni ser är fotade med exakt en månads mellanrum.
Det är fortfarande mycket snö kvar, men SER ni HUR mycket snön dragit sig tillbaka! Och det på lite drygt en vecka.
 
 
Första bilden här är, som ni ser, fotad när jag äntligen parkerat bilen på en säker plats och var på väg hem till fots. Det var under den där, som jag kallar den, helveteseftermiddagen. Den första stora snöstormen av två.
Bilderna är fotade med ungefär 1,5 månaders mellanrum och som ni ser är det samma plats.
Som synes är det en väldigt bred trottoar, men på första bilden syns det verkligen inte var trottoaren slutar och vägen börjar. Att köra bil den dagen var det värsta jag någonsin gjort. Man såg ingenting, och man hade inte en aning om var på vägen man befann sig. Om man ens befann sig på själva vägen... Om man dessutom var tvungen stanna, ja då var risken att fastna överhängande.
Måste erkänna att jag har lite blandade känslor av bilderna från den dagen. Jag vill inte titta på dem, då alla panikkänslorna tycks vilja komma tillbaka. Men samtidigt kan jag inte låta bli att titta.
 
Lärdom säger jag till 2022 (och kommande år): Det kan absolut få snöa, men Allting Behöver Inte Komma På En Och Samma Dag!!!
 
 
Hittade också ungefär samma vy, men exakt ett år emellan. 21 februari 2020 vs. 22 februari 2021, och shit vad lite snö det ändå var förra året.
Så gott som hela förskolestaketet var synligt, men i år... Helt täckt av denna vita massa.
Däremot har jag tänkt på en sak; det kan omöjligt vara lika mycket snö i år som det var vintern 2018. Här i Piteå som sagt. Jag pratar inte om andra delar av landet, eftersom jag bara vistats i den här kommunen.
Så igen; det är omöjligt att det är mer snö nu än det var då.
Jag menar; det ÄR extremt mycket denna vinter, men om jag tänker tillbaka (och faktiskt ser på bilder jag tog då) så MÅSTE det ha varit mer då.
Om jag säger "grönt förskolestaket", får ni en bild av vilken typ jag menar då? Ett sådant där högt, grönt staket i metall som ger ut som "galler".
Grinden är stor och stängs med en metallhasp på ovansidan. Det är typ dubbelt så högt som ett sådant trästaket som på bilden ovan.
Det var ett sådant runt förskolan jag jobbade på det året, och DET staketet var helt täckt av snö.
Den förskolan låg mitt i ett villakvarter, och om man stod på vägen så var plogvallarna så höga att man inte såg husens garage. Plogvallarna är höga i år också (på vissa ställen högre än min bil), men de är inte SÅ höga.
Nåja, det var ett litet sidospår.
Det har sannerligen varit sjukt extrema mängder snö den här vintern, och det värsta med alltihop är när det tinar. Då är det bara fult och grått och brunt och sandigt och skitigt och blött och äckligt. Överallt. Speciellt inne i stan. Det hinner bara precis bli plusgrader innan allt man ser är brunt slaskvatten och svarta snöhögar. Inte precis något dreamy winterland.
Dock, vem vet... Det kanske kommer tillbaka. Som sagt, så gott som hela mars är ju kvar. Och mars är en vintermånad.
 
DÄREMOT, något jag faktiskt hade i tankarna när jag skulle skapa detta inlägg, men som jag totalt höll på att glömma... Så jäkla typiskt mig alltså!
Det är LJUSET!!! LJUSET!!!! LJUSET HAR ÅTERVÄNT!!!
Det är numera LJUST när jag åker till jobbet på morgonen! Det är ljust FÖRE halv sex på morgonen! Många utropstecken, men kan inte hjälpa det.
Och det är LJUST när jag slutar på eftermiddagen, oavsett när jag slutar. Det är ljust klockan 17. Det är ljust HALV SEX på kvällen!
Nu skiter jag i hur detta låter, men jag börjar nästan gråta av lycka när jag tänker på det. Ljuset gör ALLT!
Ljuset är glädje. Hopp. Lycka. Förväntan. Hälsa.
Ska jag vara ärlig så tror jag faktiskt att jag eventuellt, på riktigt, lider av årstidsbunden depression. Vill såklart inte förminska depressioner, så det är absolut inget jag vet eller har någon diagnos på. Men jag misstänker det, på riktigt.
Jag går liksom in i ett svart hål varje vinter, då det blir som mörkast (och när det börjar bli kännbart mörkare på hösten). Känner inte direkt någon glädje över saker (annat än mitt jobb), tappar ALL inspiration och måste lägga all fokus bara på att ta mig igenom vardagarna.
Men så kommer mars, och i samma stund som ljuset kännbart kommer tillbaka är det som om allting släpper.
Låter klyschigt; men det är som om hela livet kommer tillbaka.
 
 
 
 
Jag hoppas vi ses i kommande inlägg.
Det är nämligen så att jag faktiskt kommer att få lite grann att blogga om här framöver. Kika in imorgon får ni se vad jag tänker på.
Och ja, det kommer verkligen upp ett inlägg imorgon. Tänkte nämligen förbereda det NU, så att det verkligen blir av :-)
 
Älskar er, bästa vänner!
Ta hand om er, så hörs vi!
 
Gick in på bloggen och upptäckte att sist jag skrev var i januari. Visste att det var ett tag sedan, men trodde ändå att jag i alla fall publicerat något inlägg i februari (alltså typ förra veckan). Men nix. Tydligen inte.
Kanske inte så konstigt ändå, då tiden går så sinnessjuk snabbt! Fy tusan, den springer iväg.
Jag menar; vi är snart halvvägs in i Februari. Det var "snart" när jag påbörjade denna text...
Det är LJUST klockan FYRA på eftermiddagen.
Det är LJUST halv åtta på morgonen.
Det är alltså numera ljust när jag åker hem efter jobbet, även om det är en dag då jag har städningen.
Innan jag vet ordet av kommer det vara ljust när jag åker till jobbet också, och DET är en milstolpe för mig denna årstid. Visst, det är härligt med ljuset på eftermiddagen... Men för mig är det morgonljuset som betyder mest.
Det är morgonljuset som gör så det känns likt att "livet kommer tillbaka".
Det är morgonljuset som gör att tidiga mornar blir lättre att hantera -även för en sjukt morgontrött människa som jag.
Sedan så är ju det ultimata när morgonljuset och kvällsljuset går ihop. Ungefär vid 1-tiden på natten under sommaren; när solen går nedanför horisonten i typ en kvart för att sedan vända uppåt igen.
Då när gyllene timmen blir dubbelt så lång, eftersom solnedgång och soluppgång sitter ihop.
Bara 3-4 månader kvar nu...
 
 
Februari var det alltså... Måste ju bara ägna några rader till att uppmärksamma det speciella med just Februari 2021. Det är liksom "den perfekta månaden".
Eftersom februari endast innehåller 28 dagar så betyder det ju exakt 4 veckor, vilket i år innebär Fyra Hela veckor exakt.
Eftersom månaden började en måndag så kommer den alltså att avslutas en söndag. Tycker ändå det är ganska häftigt. Inte ofta det blir så. Och nej, jag ids inte göra matematiken om hur pass ofta det inträffar. Vi nöjer oss med att det är riktigt coolt.
Dessutom ser ju mars likadan ut, sina första tjugoåtta dagar. Februari och Mars ser ju faktiskt likadana ut dag 1-28, förutom vart fjärde år då (skottår).
 
Och i slutet av mars ställer vi ju om klockorna för vad som kanske är sista gången, eller näst sista gången, om jag förstått det rätt.
Jag vet fortfarande inte om Sverige kommer gå med permanent sommar -eller vintertid.
Satt precis och läste sammanfattningen av en utredning som gjordes i frågan 2018, och tydligen är effekterna av tidsomställningen "små, men övervägande positiva". Alltså att ställa om till sommartid varje år. Tydligen visade det sig vara bättre för folkhälsan i stort, eftersom de ljusare kvällarna resulterat i att folk är mer/längre ute och ägnar sig åt fysisk aktivitet. Och att de negativa effekterna var försumbart små.
Den undersökningen visade tydligen att permanent tid (oavsett sommar eller vinter) skulle "medföra vissa nackdelar för folkhälsan".
Men såklart också vissa problem om olika medlemsländer har olika normaltid.
Påpekar dock att effekterna - både positiva och negativa - gällande tidsomställningen är väldigt, väldigt små. Så som jag förstod det är det trots allt svårt att dra några säkra slutsatser av sådana undersökningar.
Så det ska bli verkligt intressant att se om Sverige väljer sommartid eller vintertid. Någon som vet om beslutet är fattat än?
Ställer vi om klockorna för sista gången i mars, eller i oktober?
 
Hur är det med Dig? Är du Team Tidsomställning, eller Team Permanent tid?
Personligen vet jag helt ärligt inte längre vilket "team" jag tillhör. Tror jag har liksom en fot i bägge lägren, om det är möjligt.
Just nu känner jag en saknad om sommartiden skulle försvinna. Jag älskar den känslan av att ställa fram klockan i mars. Känslan att liksom komma "lite närmare sommaren". Och ja, jag vet! Även om det fysiskt inte stämmer, så är KÄNSLAN tillräckligt stark.
Sedan känns det såklart lite jobbigt att ställa tillbaka till vintertid, men det kompenseras med KÄNSLAN av "en timmes extra sovmorgon".
Jag har inga problem att tro på att sommartiden generellt är bra för folkhälsan.
Det är min fot i Team Tidsomställning.
Den andra foten vet att jag är så anpassningsbar att om vi väljer permanent vintertid så kommer jag inte ens att tänka på allt detta om typ två år. Eller säg att vi ställer om klockorna för sista gången i oktober. Förmodligen kommer jag inte ens tänka på det kommande mars när det "borde varit dags för sommartid".
Jag vet ju också att det finns flera av er som minns tiden innan sommartiden infördes, men jag insåg precis att om vi tar bort det precis nu så kommer det att ha varit lite som ett "tidsexperiment" som varat under ganska exakt min livstid. Sommartiden infördes 1980, och jag föddes fyra år senare. Kanske är det därför som jag känner ett litet vemod inför detta; för att sommar-vintertid är allt jag och mina fellow Millennials* känner till.
 
Men nej; nu tror jag det är dags att avrunda detta blogginlägg. Det har redan tagit alldeles för lång tid att skriva.
Dels påbörjade jag det för flera dagar sedan, men har varit så trött att jag somnat ifrån allt vad bloggande heter på kvällarna. Dessutom "började jag avsluta" det nu på morgonen, och det är flera timmar sedan. Jag kan verkligen inte konsten att "snabblogga"...
 
Men goa vänner; vi hörs om ni vill och kan, nästa gång! Eller i kommentarsfältet...  ;-D
 
 
 
 
 
 
* Ja, det kaaaan vara så att jag inte visste, förrän alldeles nyligen, att det är MIN generation
som kallas Millennials. Har alltid trott det varit de som föddes runt millennieskiftet, men
tydligen är det inte så.
Runt 1981-1995: Millennials (tydligen). Eller Generation Y.
De som är födda senare än så kallas tydligen Generation Z.
Och de som föddes tidigare (ca 1965-1980) är Generation X.
Och ännu tidigare; ca 1946-1964 kallas tydligen (Baby)boomers.
Ja, det kaaan också vara så att jag finner den här typen av onödigt vetande spännande ;-P
 
Så har vi då gått igenom den andra snöstormen på två veckor. Eller ja, det slutade snöa under lördagskvällen men jag fick i vanlig ordning inte upp något blogginlägg då.
Det har kommit så sinnessjukt mycket snö att det inte är klokt! Fattar verkligen inte; huuuur jäkla mycket kan det snöa egentligen???
Enligt SMHI (just nu) så ska det dessutom fortsätta snöa till och från också den här veckan... Speciellt torsdag-fredag-lördag. Samma dagar som förra veckan.
Har dock inte hört något om att det skulle vara storm (Peppar PEPPAR!!!) utan bara "vanligt" snöande. Så nu håller vi alla fingrar och tår vi har för att detta stämmer. Eller ja, ännu hellre att det inte blir någon snö alls.
Vi.Behöver.INTE.Mer.Snö.Nu! Enough is enough och så vidare.
 
I alla fall; inför denna senaste snöstormen hade jag i alla fall lärt mig en sak efter den första... Jag var förutseende och faktiskt parkerade direkt inne i ett parkeringshus här i stan. Att parkera så betyder visserligen springa fram och tillbaka för att ställa om P-skivan, men det är det sannerligen värt! Speciellt efter att jag såg hur min egen parkering såg ut under stormen...
Det var sååå skönt att komma till bilen på mornarna och slippa börja med att sopa av ett par decimeter snö. Det var såklart kallgarage, men att slippa snö på bilen övervann allt.
 
Vi får dock se hur det blir senare i vinter, om det blir fler snöstormar (hoppas INTE!)... Det är nämligen så att det här är sista veckan innan P-skivan försvinner den 1:a februari.
Vi har ju "i alla tider" haft parkeringsskiva här i stan, vilket betyder att vi haft gratis parkering. Skivan räcker i tre timmar, men om man går ner och ställer om bilen får man ju tre timmar till, och så vidare.
Nu blir det däremot betalparkering överallt. Blir till viss del gratis också, men på något sätt känns det ändå som en försämring.
Som jag förstått det så kommer man att kunna ladda ner en app där man fyller i typ bilens registreringsnummer, ankomsttid och sådant.
Man får 2 timmars gratis parkering, men per dygn. När man använt dessa två timmar betalar man 15 kr/h.
Ja, jag vet att det är billigt om man jämför med "vanliga" betalparkeringar. Men ändå.
Har jag stått 2 timmar på en parkering för att typ handla, och sedan åker till en annan parkering för att göra ärenden där. På den nya parkeringen står jag 3 timmar. Då har jag "gjort bort" mina gratistimmar på första parkeringen, och måste då betala 45 kr för parkeringen på det andra stället.
Säg att det blir en till snöstorm, och jag igen måste ställa mig under tak i ett parkeringsgarage.
Jag kommer dit klockan 16 och åker igen klockan 6 nästa morgon. Det blir 14 timmar. Det blir 210 kr, för att slippa få bilen begravd i snö (180 om jag har kvar gratistimmarna det dygnet). Det blir ju typ 600 spänn om det skulle vara en tredagarsstorm.
Jag betalar 400 i månaden för min egen P-plats här hemma.
Men nåja, det blir säkert bra ändå. Hoppas jag.
 
Nu tycker jag vi kör bilder istället :-)
När jag varit ut och ställt om P-skivan under lördag förmiddag fick nämligen ms Canon följa med en säng. Var lite småorolig för att det kanske skulle snöa för mycket för att det skulle vara bra för henne. Och ja, det snöade mycket men Canon klarade det toppenfint.
 
Snö/ploghögar är så fascinerande att fota, även om själva bilderna rent estetiskt inte direkt blir superfina.
 
Man ser inte ens vattnet... Eller ja, såklart vet jag ju att det är is där just nu. Men tror nog ni förstår vad jag menar :-)
 
Jobb, jobb, jobb...
 
Gågatan/Storgatan.
 
Garanterat många som var insnöade i slutet av förra veckan...
 
Lite svårt att gå här nu ;-)
 
Ploghögen på vår parkering är sjukt stor för närvarande.
 
Mera parkering. Min plats är den till höger om den grå (översnöade) bilen.
Parkera i garage: GREAT IDEA!!
 
 
 
På återseende kära vänner!
Planerade att skriva detta inlägg under onsdagen. Sedan torsdagen. Sedan fredagen.
Men i vanlig ordning var jag alldeles för trött för att orka knåpa ihop något som kunde likna en förståelig bloggtext. Speciellt den här veckan.
Januari är mycket sällan min månad, och den här veckan har specifikt varit extra jäklig.
 
Som alla fått erfara denna vecka har vi ju haft lite...eh...speciellt väder.
Hela Sverige (i princip) har fått en massa snö, och vissa platser mer än andra.
Tisdagen var bokstavligt det värsta jag varit med om! Och då ska erkännas att vi i Piteå inte ens drabbades värst.
Har ingen info om vilken plats som faktiskt låg sämst till, men jag vet att Västerbotten hade det betydligt värre än oss. Samma med exempelvis Sundsvall i Ångermanland. I alla fall hörde jag att på exempelvis dessa platser skulle skolorna hålla stängt under tisdagen.
Och jag menar; skolstängningar och snökaos här uppe... Bara DET är en indikator om hur sinnessjukt  mycket snö det kommer/kommit på ett dygn.
 
 
Tisdag den 12 januari 2021
 
Morgonen började ändå ganska normalt för min del. Visst snöade det och blåste en del, men jag kom mig iväg med bilen från parkeringen på ett normalt sätt. Det var kanske 1 dm snö på vår parkering här bredvid huset. Inte extremt mycket.
Jag åkte till jobbet utan problem och satte igång med mina sysslor som vanligt.
Under dagen tilltog både snöande och blåst, och jag blev lite mer orolig inför hemresan (plus att jag skulle till den andra förskolan för att städa). Men jag tänkte fortfarande att "det kommer förmodligen gå bra".
Till slut blåste det storm. Bitvis snöade det inte jättemycket, men det kändes så i och med den kraftiga blåsten.
Att åka till Förskola 2 gick bra.
Städa gick bra.
Sedan började helveteseftermiddagen!
 
Strax innan kl 16 begav jag mig mot Öjebyn, då jag lovat bort mig själv som chaufför för hämtning från jobb, förskola och skola. Och jag måste faktiskt säga att jag är glad att jag kunde hämta den dagen, just med tanke på vädret.
Däremot måste jag erkänna att på vägen mellan Djupviken och Öjebyn körde jag ENBART på känsla och muskelminne. Hade kanske 2% sikt framåt, vilket är bland det OBEHAGLIGASTE jag gjort någonsin. Oplogat. Snöstorm. Drivbildning. Kan inte bli värre.
Hur det ser ut på bilden här ovanför var hur det såg ut när jag hade som bäst sikt.
Och kommer faktiskt inte ihåg exakt var jag fotade den, men jag LOVAR att jag inte fotade under körning den dagen!
Update: Nu kommer jag ihåg. Det var en helt tom, liten väg. Stannade för att ta en dokumentär bild.
 
 
 
När rutorna började bli varma började det byggas upp isklumpar på vindrutetorkarna (under färd) vilket innebar att de började lämna efter sig ett tunnt islager på rutan vid användning. Detta betyder att jag var tvungen stanna flera gånger för att "bryta" loss dessa isklumpar.
Valde vägen från Öjebyn mot Backenområdet, och den relativt korta biten är bokstavligt talat DET ÄCKLIGASTE VÄRSTA jag gjort i hela mitt liv.
Om jag sa att jag tidigare haft 2% sikt, så hade jag nu NOLL sikt framåt!
Is behövde tas bort från torkarna, det blåste storm och snön yrde så det var omöjligt att köra på helljus. Jag.Såg.Inte.Vägen. Jag såg inte om jag hade någon bakom mig. Jag såg inte om jag hade möte. Jag.Såg.Knappt.Vägen.Ens.En.Meter.Framför.Mig!
 
Lyckades i alla fall ta mig till Backcity, där jag rengjorde torkarbladen.
Efter det lyckades jag till slut ta mig till Degeränget, där jag lämnade av mina passagerare hemma hos dem.
Från Degeränget styrde jag kosan mot korsningen vid Kappa, där jag planerade att svänga in på Timmerleden (en av de större vägarna genom Piteå). Det är max typ 100 meter, och under den tiden var jag tvungen stanna för att rengöra vindrutetorkarna.
Väl framme vid korsningen, vilket är en trafikljuskorsning, stannade jag eftersom det var rött.
Så blev det då grönt ljus och jag började köra ut på Timmerleden.
DÅ händer det... Det är så pass mycket snö just i korsningen att jag kör fast!
Kommer ingenstans, utan det bara slirar.
"Nej! Nej! Nej! Nej! Nej! Nej! Nej!" skriker jag, men egentligen ett annat ord med tre bokstäver...
Lägger växeln i friläge, går ut och försöker typ knuffa bilen bakåt. Den kommer ingenstans, såklart.
Någon spade har jag inte, eftersom den jag faktiskt hade blev stulen samtidigt som bilen stals i våras.
Plötsligt stod det en buss en bit bakom mig, vilket gjorde mig ännu mer stressad. Vet ju att bussar har en tidtabell att passa.
Den supersnälla busschauffören kom dock ut och frågade om jag behövde hjälp.
Han hjälpte mig att skotta bort lite snö från bakom framdäcken, och sedan hjälpte han mig med att knuffa i bilen samtidigt som jag satt i och försökte backa.
Tack och lov hjälpte detta och jag kom äntligen loss.
Dock fick jag stå hur länge som helst vid rödljuset utan att det blev grönt. Började bli misstänksam, eftersom både Timmerleden och bilarna mitt emot mig hann få grönt flera gånger.
Tydligen kan man stå för nära ett trafikljus, och då ändrar det aldrig.
För till slut backade jag ännu mera, för att ta en annan väg, och DÅ blev det grönt.
 
Körde i alla fall till korsningen vid OK, och kom äntligen ut på Timmerleden.
Till sist kom jag ÄNTLIGEN hem till Sundsgatan och hem till där jag bor.
Där stötte jag på nästa problem...
 
SÅHÄR ↑ såg det nämligen ut på parkeringen där jag har min P-plats...
Inte en f**king chans att jag kunnat ge mig in där.
Så vad skulle jag nu göra då? Inga parkeringar var ju förmodligen plogade ännu, eftersom snöröjningen av naturliga skäl hade fullt upp med vägarna.
Kom mig i alla fall in på kyrkparkeringen, vilken ligger snett över vägen från mitt hus.
Där var det inte heller plogat, men jag kunde i alla fall parkera.
Gjorde iordning bilen och gick hem.
 
Dock hade jag hela tiden en olustig känsla i magen, och jag insåg att jag inte skulle kunna sova med tanken på var bilen stod. Det var fortfarande storm, och jag insåg att om bilen skulle stå där hela natten skulle det inte finnas skuggan av en chans att jag skulle få bort den därifrån.
Tror jag var hemma ca 45 minuter innan jag gick tillbaka till kyrkparkeringen, och jag kan säga att om jag väntat endast 30 minuter längre hade jag inte fått ut bilen.
Under denna tid hade det hunnit snöa minst 2 dm på bilen, och runt omkring var snön så djup att man inte längre såg däcken...
Jag lyckades dock, med en hel jäkla massa tur, få bort bilen därifrån.

DÅ hände nästa sak...
Svängde in på Sundsgatan (med riktning mot kanalen), körde kanske 20 meter och KÖRDE FAST IGEN!!
Inte lika hårt som första gången, men jag kom för nära trottoaren, och fastnade då i drivsnön.
Och ni som inte vet hur Sundsgatan i Piteå ser ut... Filerna är SMALA, och det är som en trädallé mellan dem. Det vill säga; det går inte köra om för bakomliggande bilar.
Och det kom såklart en bil bakom mig, men är så extremt tacksam över alla människor under tisdagen som verkligen klev ur sina bilar för att hjälpa sina medtrafikanter.
Jag fick i alla fall hjälp av två personer att knuffa iväg min bil samtidigt som jag gasade framåt.
 
Valde att köra runt stan, eftersom de vägarna i alla fall är lite större än gatorna mitt i stan. Tänkte att det kaaaanske ser liiite bättre ut med snön där.
Och ja, liiite. Men bara marginellt. Hade jag varit tvungen stanna någon mer gång hade jag förmodligen fastnat igen.
Till sist kom jag mig - ÄNTLIGEN - fram till parkeringshuset som ligger mitt emot COOP.
Det är inte ett varmgarage, men det är i alla fall tak. Och tak betyder ju såklart att bilen inte skulle vara översnöad morgonen efter.
Innan jag vandrade hemåt gick jag dock in på COOP och inhandlade en ny spade samt en Piassavakvast. Dessa redskap ligger nu i, och kommer alltid att finnas i bilen.
 
Under promenaden hem kändes det verkligen som om en stor knuta i magen precis lösts upp. Som om jag varit totalspänd under hela tiden och att jag nu slappnade av för första gången. Nu när jag visste att bilen äntligen var "säker" från snön, och att jag faktiskt skulle komma mig till jobbet nästa dag.
Jag kunde till och med känna att det var liiiite mysigt att promenera hem i snö som gick upp över skorna.
 
Denna dag lämnade jag hemmet vid 06:00 på morgonen för att åka till jobbet.
Jag kom inte hem förrän klockan åtta på kvällen.
 
Detta var den BÄSTA känslan under hela tisdagen!  Att lämna bilen här.
 
Det här är mina spår från när jag hämtade bilen från kyrkparkeringen.
När jag kom tillbaka från COOP syntes de nästan inte...
Och kan inte ha varit borta längre än kanske 45 minuter...
 
 
Och igen; vi i Piteå var inte de som drabbades värst av veckans snöstorm.
Måste också ge en stor eloge till snöröjningen.
Det slutade snöa någon gång under natten, och när jag skulle åka till jobbet på onsdag morgon var allting plogat. Till och med våran lilla parkering.
Vi klarade oss från mer snö resten av veckan, men istället tog kylan över. Under onsdagen och torsdagen hade vi ner till -28 grader.
Jag kan, med handen på hjärtat, säga att detta är en vecka jag ALDRIG vill uppleva igen!
Undrar egentligen hur många som körde fast i tisdags?? Hur många som körde av vägen? Hur många som behövde bärgning??
Jag hörde bland annat att det var två personbilar som krockat med en plogbil!
 
Redan under fredagen blev det dock bättre. Temperaturen höjdes till ungefär minus 10-15 grader ungefär mitt på dagen, och fortsatte upp till minus 4-6 grader på eftermiddagen.
Kändes på riktigt som rena paradiset!
 
Dessa två sista bilderna visar hur det såg ut på jobbet när jag kom dit på onsdagen.
Det var verkligen sådana sinnessjuka mängder snö som föll under tisdagen! Men det har ni ju förstått efter den här mastodonttexten ;-P
The silver lining är att det ser ut som ett magiskt vinterlandskap överallt just nu.
 
Jag var faktiskt ute drygt en timme vid solnedgången idag. Ms Canon fick följa med, så under början av kommande vecka dyker det upp väldigt vintriga bildbomber här på bloggen.
Har redigerat dem nu i eftermiddag, så de är redo för bloggen.
 
Men nu tror jag ändå att jag avrundar detta mastodontinlägg.
Jag vet att det är massvis med text, men det var verkligen en sådan sjuk dag i tisdags.
Till er som lyckats ta er ända hit ner: TACK för att ni tagit er tid att läsa!
Och till er eventuella andra; jag lovar att det blir mer bilder och mindre text imorgon! :-D
 
Tänka sig; jag har faktiskt några dagsfärska bilder att visa. Tog en kort runda här i mitt omedelbara närområde nu ikväll, och då fick ms Canon följa med.
Tyvärr är det inga superkvalitetbilder, eftersom det ändå var kväll. Men de är i alla fall dokumentära.
 
Det är Trettondag jul idag, vilket betyder ledig dag. Såhär mitt i veckan, vilket inte känns direkt fel. Som sagt; jag älskar mitt jobb, men alla sovmornar i mitt liv är välkomna ;-)
Däremot har det inte direkt hänt något speciellt idag.
Under morgonen fixade jag med tvätten jag påbörjade igår kväll. Ja, jag kanske somnade ifrån den.
Mitt på dagen tog jag bilen och åkte iväg för att lämna (försenade) julklappar till mina syskonbarn.
Efter det har jag inte gjort någonting; annat än fota bilderna till detta inlägg. Men eftersom jag behöver ensamtid för att ladda batterierna har jag inget emot lugna dagar, som ni vet.
 
I alla fall; resten av veckan fortsätter i samma lugna tempo. Imorgon har alla Piteås förskolor planeringsdag (för pedagogerna), vilket betyder att de är stängda. Därför kommer jag passa på att köra en ordentlig städdag i mitt kök. Det känns väldigt bra just nu, eftersom jag inte jobbat där på två och en halv vecka. Detta betyder ju att vissa saker hamnat på andra platser, skafferiet behöver organiseras upp lite, jag behöver gå igenom kylar och frysar och lite sådana saker. Menar inte att sådant inte görs regelbundet, men det är ganska skönt att ta itu med under dagar då man inte har några mattider att passa.
Sedan är det bara fredagen kvar innan det är helg igen.
Och fredagen denna vecka blir ju då alltså klämdag, vilket med största sannolikhet betyder ett fortsatt litet antal barn. Måste säga att det känns liiite som "lugnet innan stormen". Från och med nästa vecka är det ju normala tider som gäller. Jullovet är slut och alla återvänder till jobb, skola... och förskola.
 
 
Hoppas ni haft en fin Trettondag!
God kväll kära vänner!
Hoppas allt är fint med er. Njuter ni fortfarande av julledigheten hoppas jag ni har det riktigt mysigt, har ni börjat om att jobba hoppas jag det gått toppenfint och har ni jobbat under jul och nyår hoppas jag att allt gått bara bra.
För min del kan jag meddela att jag är trött som ett as just nu.
Jag har nämligen idag jobbat min första dag efter sjukskrivningen. Jag har jobbat min första dag på 2,5 veckor.
Kan lova att det KÄNNS, trots att vi har det otroligt lugnt just nu (är ju fortfarande jullov). Nio barn på förskolan denna måndag.
Måste dock säga att jag knockades imorse av hur snabbt man faktiskt kommer ifrån vissa rutiner... Kände när jag kom på morgonen att "Hjälp! Jag kommer typ inte ihåg hur jag brukar börja dagarna. Vad gör jag först egentligen?"...
Ja, man kommer snabbt in in rutinerna igen, men jag har ju ändå "bara" varit borta i drygt två veckor.
 
Något annat som känns som en stor bedrift ;-P är att idag är första dagen på 2,5 veckor som jag har kläder - riktiga kläder - på mig en hel dag.
Nu under min sjukperiod har nattlinnet varit min bästa vän. Har bott i det.
En annan sak, vilket jag nog kan säga är det BÄSTA, är att jag inte burit BH En Enda Gång sedan jag sjukskrev mig. Inte ens förra veckan när jag äntligen fick bryta karantänen. Jag var iväg och köpte ett par saker, och klädde såklart på mig. Förutom BH:n.
Avskyr verkligen detta förhatliga plagg, och önskar att jag kände mig redo att våga skippa den i alla sammanhang.
I olika sammanhang på min fritid har jag inga problem att vara utan, men har inte riktigt kommit över den tröskeln i mitt arbetsliv.
 
 
Vädermässigt blev det helt plötsligt skitkallt. Typ, i alla fall. I januari brukar vi ju få en dipp ner till minus 30-35 grader, och SÅ kallt är det tack och lov inte. Men i helgen sjönk tempen ner till minus 15, och det verkar som att det kommer hålla i sig ett tag.
Detta KÄNNS så kallt nu när vi hunnit vänja oss vid att det legat runt nollan.
Hittills har ju vintern varit ovanligt varm. Under december har det som sagt legat runt noll, med ett flertal gånger några plusgrader.
Det har snöat, för att sedan tina, för att frysa på, för att tina, för att snöa, för att tina och så vidare i all oändlighet ;-P
4:e adventshelgen började det dock snöa, och även om det mellan varven tinat lite grann så har vi numera ett sådant så kallat "winter wonderland" här i Piteå. Knastrande snö under skorna, vitklädda träd och - morgon och eftermiddag - pastellhimmel.
Det dök nämligen också upp något konstigt på himlen i helgen. En gul, rund grej. Tror det kallas för "sol", men har bara hört rykten om den ;-)
 
--------------
Trots dagens trötthet känns det ändå bra att börja om just den här veckan.
Det är ju ändå bara jobb idag och imorgon. Sedan är det Trettondagen (ledigt), torsdag är planeringsdag för förskolorna/skolorna här (inget matfix) och fredagen blir därmed en stackars klämdag. Sedan är det helg igen.
 
Men EFTER det börjar oxveckorna... Är Du redo för dem? :-)
 
En vit jul. Det är väl det mysigaste/bästa man kan säga om julen 2020.
Det är egentligen ganska lustigt hur det faktiskt alltid blir en vit jul, oavsett hur det ser ut strax innan jul. Det kan vara grönt och snöfritt fram till mitten av december, men det kommer ALLTID snö lagom till julafton...
I skrivande stund (31/12, 13:00) har snöandet ökats på. Just nu singlar det, återigen, ner stora täta flingor. Jag vill inte ens tänka på hur min bil ser ut. Den som stått orörd under allt detta snöande i två veckor...
Jag hoppas i alla fall att ni alla hade en fin jul.
För mig var detta Worst.Christmas.Ever!
 
 
Det är ganska precis ett (1) år sedan detta Coronavirus kom till Sverige, och jag har alltså klarat mig i ett helt år från att bli sjuk. Jag har klarat mig ett helt år från att bli sjuk överhuvudtaget; oavsett Covid-19 eller "vanlig" sjukdom.
Men VAD händer då den FEMTONDE DECEMBER!?! Nio dagar före julafton???
Jag blir sjuk. Tar Covidprov den 17:e, och yeah guess what! Resultat: Positivt!
Jag fricking testar positivt för Covid-19 en (1) fricking VECKA innan julafton.
Ja, det kan hända att jag blev surare över detta än det faktum att jag faktiskt hade Covid.
 
Tack och lov hörde jag i alla fall till den gruppen som fick de lindrigare symptomen, det vill säga att jag har inte behövt sjukhusvård. Som så många andra har jag kunnat bädda ner mig här hemma och vänta ut skiten.
Ska inte säga att jag fick de absolut lindrigaste symptomen; dit jag räknar de som "bara" fått lindriga förkylningssymptom. Önskade att jag också fått sådana; då hade jag kunnat pyssla och fixa lite här hemma när jag ändå var tvungen isolera mig.
MEN mina symptom har varit feber, yrsel, illamående och lite ont i lederna. Febermässigt har jag legat på ett spann på allt mellan 37,2 upp till 39,5, så jag har bokstavligen legat däckad under täcket på soffan i två veckor.
Däremot har jag haft turen att få behålla både smak -och luktsinnet.
 
Numera anser jag mig som frisk. Äntligen.
Det enda som begränsar mig just nu är att jag blir trött betydligt snabbare än innan. Men har läst på flera håll att det är fler som känt så.
Jag menar; det brukar ju ta ett tag att återkomma till 100% efter en vanlig influensa eller annan sjukdom. Och Covid-19 är ju inte en vanlig influensa (vad konspirationsteoretikerna än säger).
 
 
Jag har inte ens orkat sitta upp vid datorn under dessa två veckor, så måste säga att jag har aldrig längtat så mycket efter en laptop som jag gjort nu under julen 2020.
Jag har knappt orkat äta.
Jag har knappt orkat dricka.
Jag har knappt orkat ta mig till dass.
Jag har knappt orkat vända på mig själv när jag har legat så länge på samma ben att det börjar göra ont.
Detta är inget tyck synd om mig-inlägg. Jag ville bara beskriva hur dessa två veckor varit.
 
Innan jul tänkte jag mest att "jaja, det går säkert bra att fira julafton ensam hemma också. Det är ju bara ett år, och det kommer fler jular".
Men jag måste erkänna att det VAR jobbigare än jag trodde när den 24:e väl kom.
Det är första gången i mitt 36-åriga liv som jag inte firat tillsammans med min familj, och mentalt var det jobbigare än väntat.
När man är mitt inne i det spelar det ingen större roll att "det blir fler jular". Det är fortfarande jobbigt precis där och då.
 
Om vi också lägger till att jag inte sett solen på en månad.
Bokstavligen.Inte.Sett.Solen.På.En.Månad.
Dels för att vi, ja, inte har haft några soltimmar den senaste månaden. Och dels för att jag knappt ens sett dagsljuset under mina två sjukveckor.
Eftersom man, när man är sjuk, glider in och ut ur sömnen; så sover man vid väldigt olika tidpunkter på dygnet. Jag har alltså kunnat sova precis de timmarna då det varit "ljust" ute.
Måste säga att det är väldigt, väldigt, väldigt påfrestande mentalt.
 
 
MEN... idag är det Nyårsafton.
Det är ÄNTLIGEN sista dagen på 2020. Ett år som varit ett rent SKITÅR för oss alla.
Och ja, även om vi såklart vet att Covid-19 inte kommer försvinna som i ett trollslag, så är det där som kallas "hopp" något otroligt starkt som finns i oss.
Och alla önskningar behöver inte vara rimliga. Önskningar betyder att man ÖNSKAR något, och jag tror vi ALLA önskar att 2021 ska bli ett bättre år än vad 2020 varit.
JAG gör i alla fall det!
 

Hoppas att ni haft en mysig jul, och att ni fått vara friska.
Och jag hoppas er en riktigt fin start på det nya året.
Nu kastar vi bort 2020 för alltid!!!
 
Nu har jag påbörjat tre (3) olika blogginlägg under en period av 2,5 veckor.
Varenda gång har jag somnat ifrån dem, och de har inte fungerat att återuppta någon annan dag eftersom de liksom varit "färskvara". Alla inläggen har påbörjats under fredagar och ja, handlat om "äntligen helg". Det håller ju inte riktigt att publicera under en söndag eller måndag haha ;-P
It´s time to know when to quit. I think.
I alla fall för året.
Okej, jag hade den meningen i huvudet ända tills igår. Tänkte att det är dags att själv inse när en paus är nödvändig, speciellt eftersom jag nu i december varit alldeles för trött efter jobbet för att orka tänka på bloggar (det har gått ut både över min egen blogg och mitt bloggläsande).
Tröttheten har ju dock sin naturliga förklaring. Dels var det en vecka där som jag var hemifrån i snitt 11 timmar per dag.
Plus att Sverige bokstavligen inte sett solen någonting under denna månad. Flera platser, därav Stockholm, har haft 0 - NOLL - soltimmar under de senaste veckorna. NOLL!
Umeå har tydligen haft flest, och de har haft 4 soltimmar.
Det betyder ju att vi haft någonstans mellan 0 och 3 timmar med sol här. Inte konstigt att man är trött...
 
Någon mer som minns de svunna tiderna (tidigare i år) när vi sa "tur i oturen i alla fall att Corona kom mot våren, när det går mot ljusare tider. Det känns lite lättare då. Tänk om det kommit under hösten..."
Och ja, nu har hösten kommit och gått, och vintern är här. Och Corona hänger fast som en blodigel.
Och lägg då till en decembermånad med extremt få soltimmar...
Men nåja; vi har i alla fall haft ovanligt varmt hittills. Temperaturer runt nollan; till och med plusgrader, i DECEMBER! Jag vet att det inte är normalt, men jag kan inte låta bli att njuta så länge det varar.
 
------------
I alla fall så vaknade jag i natt med feber och tjock hals; och vi vet ju alla vad det betyder just nu...
Karantänar alltså från och med nu, men förhoppningsvis bara veckan ut.
F****N också!! Jag vill verkligen inte vara borta från jobbet nu!
Okej, jag vill aldrig vara borta från jobbet, men speciellt inte nu.
För att:
1. Idag är det Laxservering på förskolemenyn, och jag hade sett fram emot det!
2. Jag ÄLSKAR att jobba i december (INTE ironi)!
3. Jag vill kunna jobba den 23:e! Det är så MYSIGT att jobba dagen innan julafton!
4. Idag är det Laxservering på menyn!
Och ja, fullt medveten om att jag har samma orsak två gånger. Men jag hade verkligen sett fram emot det.
 
Har i alla fall Ipren som verkar i kroppen för tillfället, vilket dels innebär att jag är otroligt varm och dels att jag känner mig relativt pigg.
Vi får väl se när den släpper; om tempen stiger eller om det var en tillfällig febertopp. Hoppas och håller tummarna för det sistnämnda.
 
UPDATE: Har bokat ett Covidtest tills imorgon, så nu är det karantän fram tills dess och tills svaret kommer.
Oddsen att det skulle vara Covid-19 är väldigt låga, om jag får säga vad jag tror. Men det är ju bättre att testa än att inte testa, eller hur.
 
Detta ljus doftar obeskrivligt fantastiskt! Just detta är tyvärr inte mitt, utan min systers. Tror dock jag har ett i mindre format.