För ett par inlägg sedan skrev jag att det för mig inte fanns varken drömmar, önskningar eller några som helst förhoppningar inför 2022. Att jag bar på en känsla av att inte ha några känslor överhuvudtaget för det nya året -varken positiva eller negativa.
Detta stämmer fortfarande, men samtidigt kändes det så tröstlöst och jag har faktiskt satt mig ner och ändå försökt komma på något som jag vill att året ska innehålla.
Det är inga löften, inga mål och inga förväntningar. Sådant skapar bara stress och ångest ifall de inte är uppfyllda tills nästa nyår.
Kort och gott handlar det om ett par punkter det skulle vara jätteroligt om de faktiskt hände.
Och för att göra det till ett lite roligare inlägg tänkte jag att jag gör listan till en liten "22 saker jag vill ha 2022"-twist.
 
 
 
Skriva en bok och att den faktiskt blir klar. Eller i alla fall komma igång ordentligt med bokskrivandet.
En dröm jag har, och haft sedan jag kunde hålla i en penna, är att bli Författare och få ge ut en bok. Av alla drömmar jag haft genom livet är detta den enda som funnits där hela tiden. Ända sedan jag var liten.
 
Sälja fotografier i någon form. Typ sätta ihop en kalender (ni vet; en sådan bildkalender man hänger på väggen) och att någon faktiskt vill köpa den. Eller exempelvis sälja prints/tavlor. Är det någon som skulle kunna tänka sig att betala för prints med mina bilder?
 
Fördubbla följarantalet på mitt fotokonto på Instagram, vilket skulle betyda att komma upp i runt 180-190 st.
 
Få till en riktigt mäktig Norrskensbild.
 
Inreda min lägenhet. Än så länge är det mer att det "bara är satt in möbler". Jag har en ungefärlig bild i huvudet hur jag vill att min bostad ska se ut, och jag låter det hellre ta tid än sätter in en massa saker som jag ångrar om ett år. Men jag vill verkligen få det inrett så att det verkligen blir mitt hem.
 
Läsa 12 böcker. Skulle kunna skriva typ 52 böcker = 1 per vecka, vilket jag haft som nyårsmål någon gång. Men eftersom jag vet hur mina läseperioder ser ut så vet jag att det är en omöjlighet. Tolv böcker, dvs en per månad, kanske ändå är lite mer realistiskt...
 
Hitta en ny hobby. Ingen som helst aning vad det skulle kunna vara, men känns som om det hade kunnat vara kul.
 
 
 
 
Prova minst en ny maträtt per vecka. Ny för mig i alla fall; alltså en maträtt jag aldrig ätit förut.
 
Fixa iordning balkongen till en liten oas i sommar. Det blev ju inte mycket av det förra sommaren, förmodligen för att jag var mitt i flytten och att fixa det beboeligt här inne.
 
Börja i riktigt jäkla god tid med julklapparna inför nästa jul, även om det innebär att börja redan nu under första halvåret.
 
Blogga i alla fall tre dagar per vecka. Gärna varje dag, men jag tänker inte lura mig själv... ;-P
 
Styra upp min feed på Instagram lite bättre. Mår lite dåligt över att det är så spretigt och "all over the place". Menar inte att jag vill nicha den (har redan två nichade konton), utan jag vill bara ha det lite snyggare.
Det här är ingenting som egentligen spelar superstor roll, men om man är en estetiskt lagd person är det rätt jobbigt att ha ett icke-estetiskt Instaflöde. Lite som om man skulle vara svenskalärare (eller vem som helst förresten) och vara tvungen läsa en text helt utan "punkt och stor bokstav". Det sticker i ögonen och kliar i nerverna.
 
Levla upp i min fotografering. Vet inte hur det skulle gå till, men tror en stor del av min fototorka de senaste åren beror på en känsla av att jag liksom står och stampar utvecklingsmässigt. Jag vill lära mig något nytt, ta min fotografering till nästa nivå. Som sagt vet jag inte riktigt vad nästa nivå är, men jag vill få tillbaka den gnista jag hade när jag lärde mig fota och såg utveckling vid varje fototillfälle.
 
Färdigställa (och tja, börja med) en portfolio. Ett projekt jag påbörjat ett x antal gånger genom åren, men aldrig klarat av att avsluta pga ej tillräckligt med bra bilder. Eftersom jag vill bli huvudsakligen porträttfotograf så kan jag ju inte ha portfolion fylld endast med natur och stilleben. Dessutom måste man ju uppdatera fotopärmen då och då, eftersom man utvecklas. Det är ju inte direkt så att jag vill ha porträttbilder från mina första fotoår i min portfolio idag. Blir ju sjukt missvisande.
 
 
 
 
Att vintern 2022 fortsätter precis exakt som den är just nu. Ja, det är skitigt och blött. Men det är för närvarande plusgrader och snön smälter. Jag har inget emot det. Visst är snö vackert att titta på när det ser ut som ett julkort. Dock knäpper man några bilder och sedan är det inte lika intressant längre. Inte månad in och månad ut.
Slipper jag använda motorvärmaren mer i vinter är jag nöjd. Dock har jag otroligt lite tillit till detta. Det är ju trots allt två vintermånader kvar efter denna. Mycket kan hända fortfarande.
 
Att den f**king pandemin släpper taget någon jä*la gång! Behöver väl inte motivera denna ;-P
 
Bli bäst på någonting. Vad? Ingen aning. Får väl klura ut nåt. Men det är också en liten hemlig dröm (nu outar jag den) jag haft hela livet... att få bli bäst på någonting. Jag har aldrig varit den personen som lyckats vara bäst på vad-det-nu-kan-handla-om.
Jag vill hitta min grej.
 
Jag vill starta upp något projekt som rör bloggen och/eller foto och avsluta det. Tror aldrig någonsin jag avslutat ett projekt jag påbörjat; som rör dessa saker alltså. Bloggprojekt/utmaningar rinner ut i sanden. Fotoprojekt faller i glömska. Sedan mår jag dålig över att jag inte klarar av avsluta dem.
Jag vill verkligen ro iland ett projekt. I alla fall en (1) enda blogg -eller fotoutmaning. Ofta hänger ju dessa ihop.
 
Jag vill vinna en större vinst på någon lott ;-) Vem vill inte det liksom? ;-P
 
Jag vill köpa lite nya objektiv till Canon. Vad sägs om ett macro och ett tele? Drömmen! Men först: Se föregående punkt...
 
Jag vill att någon av mina hobbys ska generera någon typ av sidoinkomst. Fantasidrömmar, än så länge i alla fall. Det kanske verkligen låter som en ogreppbar och blåögd dröm, men jag har verkligen drömt om att få prova på privilegiet att känna känslan att verkligen bara jobba för att det är roligt. Att få kunna ha vetskapen om att "jag behöver egentligen inte jobba, men jag stannar bara för att det är så roligt".
 
 
 
Jag vill INTE göra en "23 önskningar för 2023"! Det var skitjobbigt att komma på alla dessa, och det tog flera dagar!
 
Ja, det är väl lite det man känner numera. 2020-talet har ju inte direkt visat sig från sin bästa sida under sina första två år...
Därför är känslan lite den att "Vad för slags jävelskap har du planerat för de kommande tolv månaderna, 2022?"
Inför varje nyår brukar jag ha en känsla av Nystart. Blankt papper. Drömmar. Planer. Förhoppningar. Önskningar. En tro på det kommande året.
I år... ingenting.
Jag känner absolut ingenting inför 2022, varken positivt eller negativt. Vet inte heller om det i sig är positivt eller negativt. Antar att det är något tiden får utvisa.
 
2022 började inte heller särskilt bra för mig personligen, då jag vaknade superförkyld på självaste nyårsafton. Tur i oturen är att jag inte har några specifika traditioner kring just den dagen, så det är inte som att missa exempelvis julafton.
Men eftersom man i rådande läge måste Covid-testa sig för minsta lilla så bokade jag ett sådant under söndagen (fanns inga lördagstider kvar), vilket i sin tur betyder att jag måste stanna hemma tills resultatet kommer. Såååå långsamt!
Nu är jag ju introvert och väljer gärna att stanna hemma i min ensamhet, men det är ändå som att det blir på ett annat sätt när man inte får lämna hemmet. Man blir mer rastlös på något sätt, speciellt när man inte är sjuk som i sängliggande.
Förutom täppt i näsan, lite snorig och lite lite lite hostig är det inget fel på mig.
Vilket i SIN TUR betyder att det känns som jag "skolkar" då jag är hemma från jobbet. Och ja, jag vet ju logiskt sett att det inte är så. Jag följer bara restriktionerna runt smittskydd. Men jobbigt är det.
Speciellt som provsvaret inte kom under måndagen heller, så jag måste vara hemma även idag (tisdag). Fy fasen!
Är dock otroligt glad över att jag faktiskt har en tillsvidareanställning att sjukskriva mig från! Det betyder ju faktiskt att jag är i en så mycket bättre ekonomisk position än att bli sjuk som arbetssökande eller timanställd.
Att vara tvungen sjukskriva sig från en timanställning är ju för övrigt vedervärdigt!
 
Dock kommer nästa jul vara perfekt för alla som jobbar på timmar, men USEL rent generellt!
Vid nästa nyår blir det ju faktiskt noll - inte en enda - extra ledig dag. Nästa nyårsafton är en lördag, och därav nyårsdagen en söndag = inga extra lediga dagar.
Nästa julafton landar en lördag, vilket gör måndagen ledig. Men det betyder ju faktiskt en enda futtig liten extra ledig dag nästa jullov...
Men ja ja; den dagen den sorgen, som man säger ;-)
 
 
Från det ena till det andra...
Mina planer för det nya året?
Ja, som sagt så har jag inga. Inga planer. Inga önskningar. Inga förhoppningar.
Däremot har jag funderat på om jag skulle försöka hitta ett till jobb. Typ ett halvtidsjobb på sena eftermiddagar och kvällar.
Jobbar ju 87% (7h) på mitt jobb nu (och kommer upp i 100% när jag får ta städ). Tänker att om jag skulle hitta ett jobb på typ 50% (typ 4-5 h) så kommer jag upp i en säker arbetstid på typ 137-140%.
Och skulle jag hitta något jobb där jag inte behöver ha arbetstider på förmiddagen så skulle det ju matcha med det jobb jag redan har.
Jobbar ju mellan 6:30 och 14:00, så då skulle jag hinna hem och fixa till mig lite och sedan kunna starta nästa jobb vid fyra-femtiden, och därmed sluta kanske kl 20 eller 21.
Ja; det skulle betyda en del arbetstimmar per dag, men å andra sidan skulle det ju också betyda en extra halvtidslön i månaden.
Ytterligare en positiv sak skulle ju vara att jag faktiskt inte - i och med att jag redan har ett dagsjobb - behöver känna samma jobbsökarstress som när man är arbetslös. Kan leta i lugn och ro efter något som passar.
Och ja, jag vet att exempelvis vården och personlig assistans skulle vara bra extrajobb. Men tyvärr går de bort. Inte för de inte duger, men för att jag inte passar för dessa jobb. Det handlar inte heller om att jag är taskig mot mig själv genom att säga så, utan det är rent objektivt. Jag klarar av mycket andra saker, men jag passar inte för dessa yrken. Tyvärr.
 
 
Annars då? Tja, upptäckte att jag inte hade så mycket att skriva om som jag trodde. Kändes som jag hade en plan när jag satte mig vid datorn, men tydligen inte, haha.
Hoppas i alla fall att ni haft en fin jul, ett gott nytt år och en fin start på "twenty-twenty-too".
Nej; stavade inte fel på det sista, utan syftade lite kul på alla memes jag sett utifrån hur 2022 låter när man säger det på engelska ;-) Twenty-twentytwo = Twenty-twenty-too ;-)
 
Julen är över. Jag är lika förvånad varenda år över hur snabbt det går.
Känns som att julhelgen (eller ja; julafton) drar förbi onödigt snabbt med tanke på att man bygger upp inför denna dag i en hel månad. Tycker nästan det blir lite antiklimax sådär på annandag jul.
I år var ju dessutom julhelgen så förbaskat KORT! Kortast möjliga, och det blir inte bättre nästa år...
 
Jag hoppas i alla fall att ni haft en mysig jul, och att ni och era nära fått vara friska.
Själv spenderade jag julaftonen i mitt barndomshem i Hortlax. Sammanlagt var vi nio personer, eftersom ett syskon med familj firade hemma hos sig pga sjukdom.
I vanlig ordning åt vi traditionellt julbord vid 14-tiden, för att bli klara lagom till Kalle. Undertecknad har dock inte sett Kalle på flera år, då jag tyvärr inte har tålamod att kolla på det. Finns ingenting på TV som gör mig så rastlös...
En stund efter detta fortsätter vi i alla fall på det ätbara temat, med efterrätt. Ris á la malta (MUMS!!) samt glass med chokladsås.
För min del brukar det inte bli någon glass, då jag går direkt på det förstnämnda. Blir fortfarande förvånad över att jag faktiskt älskar Ris á la malta så mycket, eftersom jag inte klarar av Risgrynsgröt... Men antar att det beror på mjukare risgryn och vaniljsmak i efterrätten.
 
 
Mååååånga tomtar och mååååånga ljus trängs i denna enplansvilla i december... :-)
 
 
Och så den vackraste matservisen EVER!!! Disney jul från Fyrklövern. Tror denna servis är min systers, men en dag SKA jag äga en egen! :-D
Jag har drömt om denna servis sedan jag såg den på bild första gången, och det är säkert tjugo år sedan.
Tyvärr är den ju så sjukligt dyr. Är inte säker på om den ens finns att köpa ny längre. Verkar finnas en sådan här servis, men med en annan - lite smalare - kant. Och det är just DE HÄR, med DEN HÄR kanten, jag vill ha.
Har sett att de brukar säljas på exempelvis Tradera, men även där går de för en ordentlig prislapp.
En dag. En dag.
 
Tomten kom också :-)
 
Kikar bara in här en snabbis för att önska er
En Riktigt
 
God Jul!
 
 
Hoppas ni får en riktigt mysig, trevlig och fantastisk julafton med efterföljande julhelg.
 
 
 
Bloggsvacka.
Ett ord jag känner till alldeles för väl. De kommer hela tiden de där dipparna; precis hela tiden.
Om jag inte trivdes så bra med bloggandet och hela denna värld på internet hade jag slutat blogga. Men jag får panik av bara tanken, trots all idétorka.
Men vafan bloggar man om när man inte jobbar heltid som Influencer???
Inte konstigt att de lyckas hålla sina bloggar uppe över ytan och skicka ut inlägg efter inlägg efter inlägg. Ofta (nu pratar jag såklart om stora och halvstora konton/bloggar, som har det som sin huvudförsörjning) händer det ju saker i deras liv; saker som faktiskt blir bra content på bloggar och övriga konton. Deras dagar har ju också större potential att vara betydligt mer varierade.
Men vad gör man när dag efter dag efter dag går på rutin? När det händer exakt samma saker oavsett om det är måndag, tisdag eller fredag?
När det är för mörkt för att skapa något kreativt? När dagsenergin gått åt till att fokusera på arbetsdagen.
OBS! Detta är inte ett sådant inlägg där jag går ner mig i hur trött jag är. För tillfället känns det faktiskt riktigt bra på den fronten. Det är mer generellt; hur sjutton får man hållbar inspiration till bloggen när dagarna i ens liv är rutinmässigt likadana och inte inspirerande för fem öre.
 
Medveten om att man inte behöver blogga om sina dagar (rena dagboksbloggar är ju ändå inte de vanligaste), utan man kan blogga om mycket annat. Man kan skriva om olika ämnen, aktuella ämnen, ämnen man brinner för, analyser... Man kan publicera något kreativt man skapat. Jag vet om att det finns mycket att gräva från.
Men allting går in i samma princip; hur lyckas man hitta tid och hjärnkapacitet till att skapa dessa inlägg när dagarna går på rutin med förvärvsarbete, mat och sova? Hur klarar man av att tänka en enda analytisk tanke om ett djupt ämne under den korta (och trötta) tiden mellan middagen och sovdags? DÅ vill inte hjärnan vara med, kan jag berätta.
Och morgonen? Eh, nej. Den tiden på dagen går åt enbart till att sömndrucket kravla sig ur sängen, göra sig iordning med halvöppna ögon (bokstavligen) och försöka komma sig iväg till jobbet i tid.
Det ska erkännas att jag faktiskt är lite avundsjuk på Influerncers (generellt!) arbetstider. Tycker man ser lite då och då hur de säger/skriver typ "Vaknade JÄTTEtidigt imorse, och har hunnit med det och det och det... Var vaken redan klockan 7!"
Missunnar dem absolut inte det; tvärtom hade jag mer än gärna haft kreativt skapande som inkomstkälla. Kunna flexa och börja lite senare på morgonen, utnyttja dagsljuset under november-februari, ha tid att lägga ner den kärlek och omsorg på bloggen som jag vill samt hitta på saker som utgör ett roligare flöde än "På väg till jobbet för 346452354643:e gången i år" eller "Bloggsvacka igen, men är så trött".
 
 
Idag blir det i alla fall en tur till Lule (ja; smittsäker resa med egen bil, hålla avstånd, frisk samt dubbelvaccinerad) för att försöka hitta julklappar.
HATAR att köpa julklappar.
Älskar att GE saker, men hatar verkligen att köpa julklappar.
Vid jul är det ju "hela listan man ska köpa till samtidigt (alltså till samma dag)". Inte som födelsedagar, då det är 1 person per gång.
 
Morgonklaget: Check.
 
Jag kan fortfarande inte fatta att det bara är en och en halv månad kvar av 2021.
Inte att det gått en och en halv månad av året. Det är vad som är kvar!
Skriver och säger det varje år; men VAD hände??? Om inte en alltför avlägsen framtid är det 2022.
Förresten; säger ni tjugo-tjugotvå, tvåtusen-tjugotvå eller tjugohundra-tjugotvå? Personligen säger jag tjugo-tjugotvå. Det sista alternativet känns ju lite som en onödig tungvrickare, haha ;-P
 
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska uppdatera med. Det är för tusan november och inte mycket (ingenting) händer den här månaden. Det är trettio dagar av mörker, kyla och ekorrhjulsdagar.
MEN sen... då kommer DECEMBER!! Den absolut BÄSTA månaden på hela året! Maj är en stark konkurrent, men jag tror faktiskt inte den slår december.
Det är också extra roligt att jobba den månaden. Som att det är en enda lång dagen-före-julafton-månad... Vilket ja, det ju är på sätt och vis, men ni fattar säkert vad jag menar. Att bli sjuk (typ vanlig feber) i december är värre än att bli sjuk vilken annan månad som helst. Säger jag som fick C-19 den 17 december förra året... ;-P
Än så länge har jag ingen aning om vår förskola ska hålla öppet över jullovet eller inte. Det beror såklart på hur många barn det blir, och föräldrarnas sista dag för anmälning av barnens tider brukar vara typ i början av december någon gång.
Jag hoppas vi ska ha öppet. Med flit struntar jag i att söka julledigt, bara för att jag älskar att jobba på jullovet! Finns inget mysigare, inte ens sista veckan innan sommarjouren.
Jag har jobbat varje jul(lov) sedan jag började i kök 2015, och som sagt så har jag noll emot det.
Plus att det kaaan vara liiite så att jag är snål om mina sparade semesterdagar ;-) Jag har nämligen 8 dagar kvar, och frågan är om jag någonsin kommer ta ut dem... ;-P
Det var ju höst då jag blev tillsvidareanställd, och hann då få 10 semesterdagar för det året. Tog ut 2 st. vid två tillfällen, och hade därmed åtta kvar.
Sedan får jag ju 25 nya dagar vid varje årsskifte, vilka går åt till sommarsemestern. Men när jag då börjar om att jobba efter sommaren så har jag åtta dagar kvar, och jag gillar den känslan.... att ha dagar kvar trots att jag varit ledig i fem veckor.
 
Men tillbaka till julen.
 
Insåg precis också att det faktiskt är Första advent om TVÅ veckor! Alltså inte den här helgen, men nästa. Shit! Vad konstigt det känns! Det är ju SNART! Dags för julpynt. Kanske plockar jag fram det redan till helgen. Varför inte liksom?
Dock är jag samtidigt lite i valet och kvalet just gällande julpynt. Jag har ju inte fått iordning som jag vill ha det här i lägenheten. Jag har inte så mycket möbler att julpynta på, så vet inte hur det kommer gå att pynta. Kanske hoppar jag över det. Ska jag vara ärlig känns det lite lockande, samtidigt som det känns nästan skrämmande, att låta bli.
Att vänta tills nästa år, då jag förhoppningsvis fått det lite mer som jag vill här.
Men samtidigt vill jag inte missa en jul. Jag julpyntade ju till och med mitt i flyttkaoset förra året liksom.
Nåja, ni lär få se här på bloggen vad jag väljer. Oddsen på att det kommer vara julat här hemma nästa vecka ;-)
 
Gruset i skon detta år är dock julhelgen och veckodagarna...
Alla som kollat in almanackan i förväg vet att det är jordens sämsta julhelg i år! Verkligen sämsta tänkbara!
Julafton är en FREDAG. Det betyder en enda ledig dag vid jul. Juldagen och Annandag jul som infaller när det ändå är helg i vanliga fall.
Bra för timanställda. Dåligt för oss andra ;-P
Nästa år blir dessutom lika kass. Julafton lördag. En ledig dag kring jul (annandagen).
Året efter det är ju då julafton söndag. Lite bättre, men inte det ultimata.
Det absolut i särklass BÄSTA är om julafton är måndag eller onsdag. Då Blir inte längre helg än så.
Det kommer dock dröja tills 2029 innan julafton är en måndag nästa gång (ja, jag räknade ut det för ett par dagar sedan).
MEN 2024 är julafton en tisdag, vilket är det näst bästa. Vanliga dagar endast måndag och fredag, vilket betyder att många passar på att ta ledigt (oftast). Då blir det ju så att man endast behöver ta ut 2 semesterdagar för att bli ledig i 9 dagar... Soft!
 
Men nu ska jag sluta svamla. Vet inte ens vad jag vill ha ut av detta inlägg.
Var mest bloggsugen, men har inga nya bilder förutom den här i inlägget (november ni vet) och behövde få sitta och ordbajsa en stund.
 
Hoppas ni haft en toppentisdag i alla fall!
Vi hörs!
Måste börja med en liten varning för negativt inlägg.
Detta är ingen blogg där jag lovar rosor och solsken, snarare livets ups and downs; så om man lätt dras neråt så rekommenderar jag att hoppa över just detta inlägg.
 
 
Nu är vi då där igen. Senhöst. Tidig vinter. Fulvinter. Vi kan kalla det vad vi vill; det är i alla fall den mest deprimerande årstiden av alla.
Bilden här ovanför är fotad för ett tag sedan, men visar hur det sett ut på mina breddgrader till och från sedan mitten på oktober.
Regn och snö bara avlöser varandra och bildar en massa slask. Slask som blir alldeles spårigt och fryser till när termometern dippar ner under nollan, vilket i sin tur gör det rätt...eh...guppigt - minst sagt - att köra bil på.
Dock måste det ha varit en ovanligt varm höst i år, även här. Det låg ju på över tio grader väldigt länge in i hösten -en bra bit in i oktober till och med.
Nu är det dessutom en bit in på november, och det ligger fortfarande där och leker jojo med noll-strecket.
Detta kommer låta konstigt, men jag önskar helt ärligt att det kan få vara sådant här väder hela vintern. Med handen på hjärtat tar jag hellre det här än två meter snö och minus trettio grader. Alla dagar i veckan!
 
Jag tror jag lider av årstidsbunden depression. På riktigt alltså.
Har såklart ingen diagnos på detta och har inte ens sökt för det, så det är absolut inget som är medicinskt fastställt på något sätt. Det är endast mina egna hobbypsykologiska tankar. Men det är liksom som att varenda symptom finns där.
Varenda år vid den här tiden går jag ner i en ordentlig svacka. Varje år. Det är en svacka som liksom är omöjlig att gira undan från, även om jag märker symptom på att det är på gång. Den är också på något sätt omöjlig att ta sig ur innan den självmant ger vika någon gång i februari-mars.
Det verkar inte ens spela någon roll på vilken plats mitt liv är i övrigt. Mitt liv kan omöjligt vara på en bättre plats än det är just nu, och ändå så smyger sig symptomen på...
Jag har svårt att koncentrera mig en längre stund på vad jag för tillfället håller på med. Exempelvis påbörjade jag detta inlägg för flera veckor sedan...
Det känns som att ingenting är roligt längre. Det känns som jag inte har några hobbys kvar; trots att jag har flera. Att exempelvis gå ut och fota framkallar samma känslor som inför den där läxan man skjutit upp in i det sista och var tvungen panikläsa kvällen innan läxförhöret.
Jag är konstant trött. Hur mycket jag än sover känner jag mig aldrig utvilad.
Förra året var exceptionellt illa. Det var som om allt jag räknat upp tredubblats och det var en extremt tung tid.
Kan säga som så; att hade jag inte haft mitt jobb så vet jag inte om jag stått ut.
Kommer ihåg att det kändes som om jag befann mig djupt ner i ett mörkt hål utan stege eller rep och kunde därmed inte ta mig ut.
 
Än så länge är det långt ifrån så illa, men jag känner hur det går i samma riktning.
De mörka tankarna kommer som ett brev på posten (gammal referens, haha ;-P) och de går varken att värja sig emot eller trycka undan när de väl är här.
Har dock en känsla att jag ändå är lite bättre rustad inför vinterdepressionen i år än förra året. Mitt liv ligger som sagt på en bättre plats än det gjorde för tolv månader sedan.
Jag menar; jag hade fått veta att min lägenhet skulle renoveras, och jag hade hunnit packa ner det mesta i lådor. Men jag visste inte exakt när det skulle ske. Jag bodde i flyttkaos och jag hade lite panik över ovissheten om jag skulle kunna julpynta.
Vi var samtidigt mitt i pandemin och vad det innebar med rädsla över att smittas. Nu fick jag ju Covid ändå och hade turen att klara infektionen på ett bra sätt självisolerad hemma. Men det låg ju trots allt i luften.
Utöver detta kändes det som jag hade så mycket i huvudet förra året och första delen av detta år, att det närapå blev alldeles för mycket.
Egentligen var det inte sådär jättemycket grejer, rent konkret. Men det kändes sannerligen påfrestande mentalt, och jag tror faktiskt att bostadssituationen bidrog ganska ordentligt.
Plus att; var det inte så att vi bokstavligt inte såg solen på ungefär en månad..? Har det för att under december förra året så var det övermulet varje dag i 4-5 veckor, vilket betyder 0% sol under hela den tiden.
 
En annan aspekt till att jag tror jag går in i vinterdepressionen på lite bättre villkor är faktiskt vädret, hur konstigt det än kan låta.
Men som jag skrev tidigare så tror jag verkligen det har varit, och är, en ovanligt varm höst i år.
Vid det här laget brukar minusgraderna ha kommit för att stanna, med något enstaka besök över nollan. Men i år är det liksom tvärtom. Det är till största delen plusgrader, med någon enstaka dipp ner på minus.
Jag har som sagt absolut ingenting emot detta. För min del kan det gärna få fortsätta såhär HELA vintern.
Slipper jag "bråka" med motorvärmare och allt som hör till vinterbilägande är jag nöjd. Då skiter jag i om det så regnar hela vintern.
Eller ja, helst inte varje dag då´rå, men ni fattar.
 
 
Mentala redskap?
 
Jag skulle verkligen vilja ha - vet inte vad jag ska kalla det - mentala redskap mot denna "vinterdepression", eftersom den uppenbarligen dyker upp varenda år. Varenda år.
Men jag har ingen aning om vad det skulle vara, eller vad jag egentligen skulle kunna göra som faktiskt fungerar.
Jag vet, jag skulle antagligen kanske behöva uppsöka vården för det, men jag vet inte... det tar liksom emot.
Vet inte hur eller vad jag skulle säga utan att det låter konstigt, och det känns som att jag i så fall bara skulle ta upp tid från någon som lider av psykisk ohälsa på riktigt. Det vill jag inte.
Jag vet inte heller hur en sådan första kontakt skulle se ut utan att känna mig löjlig.
"Hej. Jag...eh... känner mig trött och nedstämd varje vinter. Vad kan jag göra åt det?"
Jaha... Ja, det gör nittionio procent av befolkningen. Jobba, ät och sov ordentligt så löser det sig om några månader...
 
Enligt min observation är ett av de vanligaste tipsen på vinterdepression att "utnyttja de ljusa timmarna" och vara ute så mycket som möjligt i dagsljus. Ett bra tips såklart, men samtidigt känns det rätt värdelöst. Vem fungerar det för egentligen? Influencers och människor som arbetar hemifrån? De kanske kan ta 1-2 timmars paus mitt på dagen och gå ut på en promenad.
Men hur "utnyttjar man solljuset" när det är kolsvart när man åker till jobbet och kolsvart när man åker hem från jobbet?
Visst, man kan nyttja lunchrasten till att ta en promenad, men när ska man då äta lunch? Ett av de andra vanliga tipsen är ju att äta bra och regelbundet (frukost-lunch-middag). Ska man helt enkelt bara hoppa över lunchen då? Eller kasta i sig den på 5-10 minuter?
Så nej, enligt min åsikt fungerar ju inte sådana tips för alla människor med vanliga sju-fyra-jobb.
Sådana tips är utformade efter människor som arbetar hemifrån och kan styra lite mer över sina arbetstider.
Eller för människor med jobb där de har möjlighet att ta ut sin friskvårdstimme mitt på dagen (men det är ju å andra sidan 1 timme per vecka, inte per dag).
 
Jag vet inte heller hur sådana eventuella redskap skulle fungera för mig. Min hjärna har extremt svårt - snudd på omöjligt - att etablera personliga rutiner.
Men jag är ändå oändligt glad över att jag har mitt jobb. Det är vad som håller mig vid ytan. Det är vad som tar mig genom den mörka tiden.
Är rätt säker på att utan mitt jobb skulle jag inte klara det.
Hur jag klarade de tio åren innan jag började på mitt nuvarande jobb? Har ingen som helst aning. Det gjorde jag inte...
 
 
Nåväl, nu har jag gnällt tillräckligt för den här säsongen. Eller för den här veckan. Vi får väl se hur det utvecklar sig ;-P
Hej hej på er, och Ta hand om er i mörkret!
 
 
Jag är så avundsjuk på alla med namn som passar perfekt som blogg-/instagramnamn.
Själv har man ju då världens tråkigaste namn som inte passar in på sociala medie-konton överhuvudtaget.
 
 
 
Jag längtar efter min säng!
 
 
 
Stressad över att det kommer vara helt mörkt kl 16 om dagarna från och med på söndag.
 
 
 
Jag längtar efter min säng!!
 
 
 
Vill verkligen provblogga på Wordpress, men kört fast totalt när det kommer till bloggnamn!
VAD kan man kalla en blogg idag som är enkelt, minnesvärt, gärna internationellt klingande, personligt och som inte redan är taget???
 
 
 
Jag längtar efter min säng!!!
 
 
 
Känner en jobbig dragning till att kolla in vad som händer på Facebook numera.
Kan jag klara mig igenom den känslan utan att ge upp och återaktivera mitt konto?
 
 
 
Jag längtar efter min säng!!!!
 
 
 
Känner ett sug efter att ta skoterkort.
Jag är liksom en Norrbottning som inte får köra skoter... ;-P
Känner också en liiiiten bitterhet över att om jag fått ta körkort tre år tidigare hade jag haft automatiskt skoterkort i och med att jag har B-behörighet.
Alla som hade tagit B-körkort den 31:a december 1999 eller tidigare får automatiskt köra skoter, medans alla som inte har körkort eller tagit B-kort från och med 1:a januari 2000 måste ta skoterkort separat. Men eftersom jag endast var 15 år gammal vid millennieskiftet tog jag körkort först i april 2003...
 
 
 
Jag längtar efter min säng!!!!!
Det här blir inget särskilt långt inlägg (tror jag ;-)) men känner att jag måste dokumentera detta för mitt framtida minne.
Jag var nämligen med om något natten till idag som jag aldrig varit med om tidigare. Medveten om att det låter mer dramatiskt än det egentligen är, och kommer förmodligen låta lite konstigt i skrift. Men men.
 
Fredagkväll igår alltså, och i vanlig ordning somnade - eller snarare slocknade - jag relativt tidigt. Gör alltid det på fredagar. Det är liksom som att all veckans trötthet kommer ikapp mig. Så fort jag slappnar av, och speciellt om jag "bara lägger mig ner en sekund" så är jag liksom död för omvärlden på två sekunder.
Så även denna fredag.
 
Men mitt i natten, eller väldigt tidigt morgon (beroende på hur man ser det), vaknade jag till. Tror klockan var någonstans mellan två och tre.
Vände mig om och somnade om... Det var då som jag gick in i världens konstigaste dröm.
Det hände huuur mycket saker som helst i denna dröm, och allt hoppade verkligen fram och tillbaka. I ärlighetens namn så kommer jag knappt ihåg några detaljer alls annat än vissa sekvenser; förutom en (1) grej.
Jag befann mig på något ställe som liksom var en salig mix av platser som är välkända för mig i verkliga livet.
Det konstiga var att där fanns flera katter. Helt vanliga huskatter. Bara detta känns så konstigt. Jag brukar nämligen då och då drömma om att Lucky fortfarande lever; de drömmarna är jag van vid. Men jag har aldrig drömt om katter tidigare.
I alla fall; större delen av dessa katter var mest med i bakgrunden. Det var inga djur jag integrerade med, utan bara noterade. Förutom en... denna katt - nu i vaket tillstånd har jag ingen aning om utseende - hovrade liksom runt mig. Återkom gång på gång för att klösa eller bita mig.
Försöker fösa den ifrån mig utan att lyckas, och ingen runt omkring mig gör någonting.
Det är det sista jag minns av drömmen.
 
Här kommer det som är mest konstigt av allt...
Jag vaknar av att jag gråter! På riktigt grinar; med snyftningar, tårar och hela kalaset.
I den stunden vet jag heller inte varför jag gråter. När jag lyckats sluta kopplar hjärnan ihop det med vad jag kommer ihåg av drömmen och jag (av någon anledning) lyckas somna om. Det är fortfarande väldigt väldigt tidig morgon.
Jag har aldrig förut vaknat av att jag gråtit. Aldrig.
Jag har aldrig någonsin gråtit av en dröm, så vad i denna som utlöste det förblir ett mysterium. Tänker att det var ju inte ens en dröm man tänker ska utlösa något sådant. Jag menar; har drömt betydligt värre saker än aggresiva katter!
 
Sådana här händelser gör en ju dock sjukt nyfiken på drömtydning.
Känns som att en dröm som aktiverar tårkanalerna måste ha en djupare mening.
Och nej, jag tror inte på drömtydning, astrologi och sådant. Tror bara att drömmar helt enkelt är hjärnans sätt att bearbeta intryck i efterhand. Men som sagt; det kan inte hjälpa att tankarna börjar vandra åt det hållet.
Försökte i alla fall googla lite på eventuella betydelser, men fick upp att det tydligen kan typ femtioelva olika betydelser att drömma om katter.
Lite som med horoskop; man skriver så luddigt som möjligt för att det alltid ska passa in på någon...
 
Tycker i alla fall det var en så obehaglig känsla; lite som den här känslan när man nästan somnat och man börjat drömma trots att man delvis är kvar i medvetande.
Hjärnan är så sjukt fascinerande!
"Bild för uppmärksamhet", eller vad man säger ;-P
 
 
Alltså...ja...jag har liksom behövt några timmar nu bara för att låta hjärnan samla ihop den här dagen.
Det kommer inte att låta som att det hänt jättemycket egentligen, men tro mig när jag säger att varenda liten hjärncell varit mycket aktiv idag.
 
Det är fredag.
"Skönt" tänkte jag i vanlig ordning.
Eller ja, okej då. Jag kaaanske hann tänka när jag vaknade imorse att "åh nej! Inte morgon redan. Vill bara vända mig om och somna om".
Maybe I was on to something..?
Men men; det var i alla fall fredag, vilket betyder lyxfrukost i form av varm choklad och äggsmörgås på förskolan. Idag betydde det även väldigt enkel mat; här i form av sojafärssås och spagetti. Allting värms med ångfunktionen. En Rationalugn har tre standardfunktioner; Ånga, Kombi och Stek. Sådant som typ potatis, pasta, ris, gröt, köttfärssås o.s.v. värms på ånga. För "fast" mat typ biffar, köttbullar, plättar, hamburgare o.s.v. används kombi eller stek.
I alla fall, när jag anlände till jobbet startade jag dagen som jag alltid gör... Jag satte igång ugnarna så att de skulle hinna förvärmas, jag startade diskmaskinen så den skulle hinna fyllas upp med vatten och jag svepte runt kylar och frysar för att se så de sköter sig (temperaturmässigt).
So far so good.
Då händer det.
 
Pang! Bokstavligen; det lät som ett kraftigare "poff", och lamporna börjar flimra som galningar. I några sekunder. Sedan slocknar de.
Köksutrustningen fungerar dock fortfarande.
Pedagogerna som sitter utanför köket (vi har en matsal precis utanför köket) säger att de såg hur det smällde till från elskåpet.
Nu lägger även köksutrustningen av. Basically allting förutom kylarna.
Diskmaskinen död. Ugnarna, spisen och lagerkylen (dit maten levereras). Allting har slagit ifrån.
Men great! Gaaah!
Skyndar mig i alla fall med att flytta över maten från lagerkylen till vanliga kylen, som fortfarande fungerar.
Trodde ni det slutade här?
Nej, eller hur. Plötsligt börjar det tjuta för kung och fosterland.
Fricking inbrottslarmet sätter igång!
Det kommer såklart dit folk omgående som hjälper till att stänga av det och kolla felen. Inbrottslarmet hinner dock sätta igång en gång till kort därefter. Det är officiellt en kaosmorgon. Men om inte annat vaknar man till ifall man kom halvsovande till jobbet ;-P
Felet lokaliseras och kan börja åtgärdas. Strömmen kommer tillbaka, men min köksutrustning fungerar fortfarande inte. Varken diskmaskinen, ugnarna eller spisen. Jag får också veta att det förmodligen kommer dröja flera timmar innan de lyckas komma igång. Långt efter lunchtid med andra ord.
 
Jahapp... aldrig varit i denna situation tidigare.
Engångsartiklar finns såklart, men jag kan ju inte värma maten eller koka spagetti.
Frukosten är dock inga problem. Tråkigt nog blev det såklart ingen varm choklad idag; men fil, flingor och äggsmörgås är ju också gott. Hade faktiskt varit förutseende (för att spara tid på morgonen) och kokat äggen redan igår eftermiddag.
Men det stora problemet var lunchen. Hur löser jag detta?
TUR att vi ligger som närmaste granne med skolan. Jag har sådan tur att jag kan få låna lite plats i deras ugnar för att fixa min mat.
Det blir en del spring fram och tillbaka inför lunchen, men jag tror ändå det var det absolut smidigaste sättet att lösa problemet på.
 
Däremot; när jag kommer tillbaka med den varma maten till förskolan upptäcker jag att felet är fixat och mina maskiner fungerar igen. Tack och lov tog det kortare tid än beräknat, och jag kan alltså använda diskmaskninen för att diska upp lite grejer som samlats upp (som jag tänkte ta för hand efter lunchen).
Här känner jag att stresspaniken jag byggt upp börjar släppa successivt. Grejerna fungerar igen och framförallt; barnen får mat. Lite försenat, men ingenting extremt. Vi har normalt sett två sittningar, och det blev så att alla åt samtidigt under "andra sittningstiden".
Måste också få säga att jag är oerhört glad och tacksam över att jobba där jag jobbar, speciellt när sådant här händer. Personalen är verkligen fantastisk! Alltid så flexibla och förstående. Älskar min arbetsplats!!
 
Efter lunchen är ju då "det värsta" avklarat som sagt. Det är endast mellis kvar, vilket inte är några problem alls eftersom jag inte behöver några maskiner (konstigt ord, men kommer inte på något annat) för att fixa det.
Men alltså... min hjärna är verkligen MOS vid det här laget. I kroppen är jag egentligen inte tröttare än jag brukar, men mentalt vet jag knappt vad jag heter ;-P Detta resulterar i att jag missar att lägga in mejeribeställningen inför måndag. Beställningsstopp för måndagsleverans är nämligen fredag kl.14. Jag upptäcker detta 14:10.
Loggar snabbt som sjutton in på Norrmejerier, men det har såklart hunnit switcha till "nästa leveransdag". Alltså "beställ senast tisdag kl.10 för leverans onsdag".
Chansar och ringer till mejeriet. Tänker att det, om jag har tur, går lägga in en telefonbeställning även om "tiden gått ut". Och ja, kanske är det självklart att det går, men jag har aldrig missat mejeribeställningstiden förut.
Det går i alla fall! Och jag kommer då alltså få både mjölk och fil på måndag. Puh!
 
Och som en liten parentes, för att liksom toppa denna dag, snubblar jag över mina egna fötter. Bokstavligen. Tur att jag är ensam i köket, för det måste ha sett dråpligt ut.
Har ingen aning om vad det är med min högra fotled, men den har något problem... Den ger liksom "vika" ibland. Jag kan stå stilla rakt upp och ner, och plötsligt är det som om jag trampar snett. Trots att jag inte tar ett enda steg.
Vet inte hur jag ska förklara, men det är som att fotleden ger vika och foten viker sig inåt. Det var det som hände nu.
Jag har aldrig ont i foten eller några andra problem. Det är bara att den ger vika då och då.
Tre sekunder senare kom det i alla fall in två personer som kollade på frysarna. Som tur är kom de inte in tre sekunder tidigare; då hade jag haft publik till min lilla vurpa haha ;-P

Men men; här fixar jag bara de sista detaljerna för dagen och sedan byter jag om, släcker och låser.
Och jag kan säga som så; det har ALDRIG varit så skönt att gå på helg som det var idag!
Det första - absolut första - jag gjorde när jag kom hem var att däcka i soffan. Minns knappt ens att jag lade mig där, men vaknade i alla fall strax efter nio nu ikväll. Så en typ fem timmar lång "naptime" blev det ;-P
Mycket välbehövligt och nödvändigt, då hjärnan som sagt gått på högvarv hela dagen. Att försöka tänka, fundera ut, göra och prata samtidigt... Det gör verkligen mos av hjärnan.
 
Och om jag ska vara helt ärlig; på något sätt älskar jag det.
Missförstå mig inte; jag hatar en sådan här dag när saker inte fungerar som de ska. Hoppas ni förstår hur jag menar när jag säger att jag ädnå, på något sätt, älskar känslan. Jag kan till och med tycka om den här tröttheten jag känt; just eftersom den kommer ifrån att jag faktiskt varit igång.
Det blir nästan en egoboost att upptäcka att jag faktiskt klarar av att hantera en sådan här situation på ett arbete och lösa saker trots att saker strular ordentligt. Det ger mitt självförtroende en boost jag bara kunnat drömma om för 10-20 år sedan.
 
Hoppas ni haft en bättre fredag än jag, och att ni får en riktigt fin helg!
Och till mig själv: Må nästa vecka bli bättre ;-)
 
Min blogg är tillbaka, och det är fredag! Livet kunde ju vara sämre om man säger så...
Jag tycker det här har varit en sådan typiskt konstig vecka; känns som den varit väldigt kort, men samtidigt som att det var evigheter sedan det var helg.
Misstänker dock att allt kan ha lite att göra med att jag liksom "worked myself up to" den här fredagen, då vi haft Tacobuffé-servering till lunch på förskolan. Känns alltid som det är så mycket att tänka på vid dessa serveringar. Egentligen är det inte det, men det känns så.
Kan vara för att det är så pass sällan; i vanliga fall två gånger per läsår. En gång strax efter skolstart och en gång strax innan examen.
Jag tycker innerligt det är jätteroligt när det är Tacos, då det är så roligt att servera en så pass populär rätt, men samtidigt är jag glad över att det inte är oftare ;-)
 
 
Anekdot: Jag har ett tydligt minne från när det serverades Tacos i skolan allra första gången. Jag gick i 4:an, vilket betyder att det var någon gång under läsåret 1994/95.
Jag minns hur hypade alla var inför lunchen. Jag minns också hur elever typ i princip "tävlade" om vem som kunde äta flest tacos.
Vid den här tiden serverades inga tortillas eller nachochips till, utan det var sådana klassiska Tacoskal.
Jag minns OCKSÅ att jag hörde i efterhand att köttfärsen tog slut - pga "tävlingarna" och att elever lassade på med mat - vilket innebar att de äldsta årskurserna (9:orna och kanske även 8:orna) blev utan.
 
Anekdot 2: Tro´t eller ej, men det slängs aldrig så mycket mat i skolorna som när det är de populäraste rätterna.
 
Men men... Hos oss blev det inte för lite idag i alla fall :-)
 
 
 
Bloggen då? Ja, den är som sagt äntligen tillbaka! Det var något certifikat som tydligen gått ut. Har aldrig varit med om det tidigare, men de löste det från blogg.se´s håll.
Det måste jag ge min bloggportal cred för; jag har alltid fått svar snabbt när jag behövt kontakta kundservice! Tack!
Hade varit så trist om jag förlorat denna blogg och det enorma arkiv jag har här.
Har bloggat sedan 2007, dock inte här på Pixelie förrän flera år senare. Men det här är ändå den blogg jag drivit absolut längst. Näst längsta blogg var min förra - Pitetjejbloggen, vilken var aktiv i omkring tre år. Pixeliebloggen (alltså den här) är hela NIO år i år.
Trodde inte det var sååå länge sedan, utan insåg precis nu att det varit min huvudblogg i så gott som ett helt decennium!
Startade den i juli 2012. Helt jäkla sjukt vad tiden gått snabbt!
 
 
Saker som känns som en livstid sedan, men som var verklighet i mitt liv när Pixeliebloggen föddes:
 
Jag hade inte ens fyllt trettio år! Hade nyss fyllt 28...
Morfar levde fortfarande.
 Morfar hade inte blivit sjuk än.
 Lucky levde fortfarande.
 Inget av mina syskonbarn var födda.
 Det var mindre än ett år sedan Belgienresan.
 Jag jobbade på Repris.
 Hade alldeles nyligen blivit utskriven från Projekt Norrsken*.
               * Tidsbegränsat projekt för långtidsarbetslösa i Piteå och Arvidsjaur. Aktiviteter bl.a. Belgienpraktiken.
 Min älskade kamera var endast ett halvår gammal. DEN blir också snart 10 år! Shit!
 Jag köpte min älskade bil. Min första (och enda) bil.
 Det var tre år innan jag för första gången satte min fot i ett förskolekök, och hade aldrig hört ordet/namnet Måltidsservice*.
               * Har så svårt att greppa att det ens fanns en tid innan detta. (Inte meningen att rimma.)
 Jag trodde jag var lycklig, bara för att jag hade något att göra under ett års tid. Med facit i hand: Det var jag inte.
   Jag är lycklig NU! Trots min gnällighet på Instagram är jag genuint lycklig nu.
   Hur jag vet det? Jag känner det. Det känns annorlunda. Det känns på ett sätt jag aldrig kände under Reprisåret.
   Jag kände mig glad under det året, men aldrig under det året kände jag den på djupet genuina lycka jag känner idag.
   TACK Måltidsservice!
 
 
Bilderna i detta inlägg är för övrigt fotade under semesterns sista helg, alltså för en månad sedan. Har bara inte kommit mig för att gå igenom och redigera dem.
 
Hoppas ni haft en fin fredag, att ni får hålla er friska och att ni får en lugn och skön helg (eller vilken typ av helg ni helst önskar)!
 
När man är riktigt pissnödig (typ inte varit på dass på hela dagen), kommer hem och sätter sig på dass! Halleluja! Det är som om precis hela kroppen slappnar av på samma gång.
 
♥♥
 
När man kommer hem efter att ha varit borta en hel dag, exempelvis efter en arbetsdag, och sätter sig ner i datorstolen alternativt soffan. Samma känsla som punkt 1; precis varenda muskel i hela kroppen slappnar av på en och samma gång.
Det går knappt att fokusera på någonting överhuvudtaget första minuten, eftersom det känns som till och med hjärncellerna checkat ut.
 
♥♥♥
 
Den 27 dagen varje månad, när lönen trillat in på kontot men innan man hunnit betala räkningarna.
Trots att så inte är fallet så är känslan av att plötsligt blivit stenrik helt outstanding!
 
♥♥♥♥
 
Åka hem från jobbet den dagen man går på semester samt göra en liten ceremoni av att helt radera varenda morgonlarm man haft på mobilen i elva månader.
 
♥♥♥♥♥
 
Lämna Bilprovningen efter att fått Godkänt på besiktningen. Så underskattad känsla ändå!
Känslan av att man inte "behöver bry sig" på ett helt ÅR, utan det är helt enkelt bara att tuta och köra.
Känslan att man inte behöver tillbaka inom en månad, utan det är fjorton månader tills nästa gång.
Till att börja med vill jag bara säga än en gång - kan inte vara nog tydlig med detta - att jag älskar mitt jobb.
Hur konstigt det än låter, med tanke på vad jag kommer skriva i detta inlägg, så har det faktiskt ingenting att göra med själva jobbet. Tvärtom; hade det inte varit för min kärlek till mitt jobb, om jag hatat det, så hade jag brutit ihop för länge sedan.
Jag vill bara att det ska vara helt klart för alla, och att jag börjar inlägget såhär är kort och gott för att jag vill kunna skriva smidiga meningar i själva texten. Jag vill inte behöva göra disclaimers för varenda litet ord jag skriver, eftersom det enda som händer då är att texten blir obegriplig, virrig och själva grundmeningen försvinner.
Faktiskt så är det egentligen vad jag hatar mest med sociala medier; att man numera inte kan skriva en enda mening utan att man måste disclaima precis varenda ord. Rent generellt alltså. Såklart finns det människor som klarar av att läsa mellan raderna, men igen... generellt.
Och när jag tänker på det känns det liiite grann så IRL nuförtiden också. Men det kanske bara är jag?
Att man inte bara kan få "ösa ur" sig något negativt bara på ren impulsivitet utan att man i samma andetag måste känna sig tvungen att klargöra saker som faktiskt är rätt självklart (så länge det negativa inte är något som är till för att såra andra såklart). Hoppas ni förstår hur jag menar.
Att kunna proklamera känslor man bär inom sig utan att behöva vända ut och in på sig själv för att förklara att man faktiskt inte är otacksam över det man har trots att man kanske är less på det eller drömmer om något annat en period.
Jag vet, nu blev det en lååång disclaimer såhär i början. Men som jag skrev; kan inte vara nog tydlig! Och jag vill verkligen inte hålla på och hacka upp texten längre här under med en massa förklaringar.
 
Så kort och gott (too late ;-P)... Jag ÄLSKAR mitt jobb! Jag ÄLSKAR att ha ett jobb! Jag är INTE otacksam över mitt jobb!
Sådär.
 
---------------------------------------------
 
 
Det är sista dagen på semestern.
Eller ja, det var tekniskt sett i fredags. Första och sista helgen på semestern är ju egentligen rena bonusdagar när man har ett måndag-fredagjobb, eftersom man hade varit ledig då i vilket fall som helst.
Så... jag har nu använt upp mina tjugofem semesterdagar. Har åtta kvar, men det är för att jag hade sparat sedan tidigare.
MEN årets sommarsemeter är alltså slut nu. Vi går precis in på söndagen den 15:e augusti när jag skriver detta, vilket betyder sista lediga dagen av sammanlagt trettiofem.
Jag har panik. Ja, panik.
Är inte en person som lättvindligt vill ta till ord som ångest och depression. Det senare kommer jag inte använda nu heller. Jag är ju faktiskt INTE medicinskt deprimerad, och vill inte förminska en diagnos. Det görs tillräckligt i samhället ändå, genom att det är många som använder ordet för att beskriva att man är lite nedstämd en dag.
Jag vill inte använda mig av ordet ångest heller, men jag hittar verkligen inget annat ord.
Jag har inte ångestproblematik, men det jag känner skulle jag kunna tänka mig är lite grann av hur det känns att ha en mildare form av ångest.
Det känns som någon form av ångest bubblar upp inom mig varje gång jag tänker på att semstern är slut. Försöker att inte tänka på det, men det går inte att inte tänka på det.
När jag försöker tränga bort de tankarna klarar jag istället inte av att tänka på något annat heller. Kan knappt fokusera på exempelvis att skriva den här texten.
Vill nästan att klockorna ska stanna, för att hjärnan ska bli lurad att tiden stannar. Orealistiskt, jag vet.
 
Man brukar ju säga att de är en vanlig känsla i slutet av sommarsemestern. Det är så för de allra flesta, att man gärna skulle haft ett par veckor till. Men lika vanligt tycker jag det är att människor pratar om att "Ja, det har varit så skönt med semester! Men nog ska det ändå bli skönt att få komma in i de vanliga rutinerna igen. Vi har ju verkligen inte haft några rutiner alls under ledigheten."
Jag känner aldrig den känslan. Den enda gång jag känt så är när jag börjat jobba efter en långtidsarbetslöshet, eftersom det blir på ett annat sätt. Men när jag vet vad jag ska göra under året känner jag verkligen inte den känslan.
 
Min dröm är att skapa mina egna rutiner, helst utifrån vad som passar min egen person och vad som passar just mig bäst.
Tidsmässigt exempelvis... Min dröm är att kunna kliva upp kanske klockan sju på morgonen. Klä på mig och bege mig ut på en morgonpromenad. Efter det äta frukost och så sätta igång och jobba runt nio.
Och på vintrarna, när det ljusnar så sent på förmiddagen... Kliva upp klockan sju. Göra mig iordning och äta frukost. Jobba ett par timmar, och så ta en promenad kanske runt tiotiden, för att sedan fortsätta jobba.
Min dröm är att ha det lite som en "grundrutin", men med utrymme för variation. Att jag exempelvis skulle kunna, om det är en extra tung dag, ta det lugnt under förmiddagen. Samla ihop mig. Kanske göra något extra, vad det nu skulle vara, för min egen skull. För att sedan börja jobba vid tolvtiden och istället sluta arbetsdagen lite senare under kvällen.
Jepp, det kaaaan vara så att min drömförsörjning är hemmabaserad.
 
Så ja, jag känner ångest över att semestern är slut, och till skillnad från hur de flesta andra verkar vara så ser jag inte fram emot "vardagens rutiner".
Eller såhär...
Jag mår bra av rutiner. Men jag mår dåligt över vardagsrutiner som inte går att variera i perioder (om ni förstår hur jag menar).
 
Det är också så att jag är livrädd över att gå in i vinter igen. Jag är livrädd över att kommande vinter kommer att bjuda på likadana snöstormar som början av det här året.
Och då menar jag inte bara som man kan säga; typ lite skojfriskt nästan, att "åh, jag är rädd att det blir samma typ av väder nästa vinter".
Nej, nu "blottar" jag mina känslor, men jag är verkligen LIVRÄDD för att hamna i en likadan snöstorm igen som 12 januari 2021!
Jag har aldrig varit så rädd ute på vägarna som jag var den eftermiddagen. Kommer alltför tydligt ihåg hur jag, när jag äntligen kom fram till garaget där jag parkerade den kvällen, stängde av bilen och på riktigt satt och skakade.
Det låter överdrivet, men det är sant.
Jag vet att det är flera månader kvar, men jag tror ändå att detta minne är en del av den ångest jag känner just nu över att sommaren är slut. Livrädd för att kommande vinter ska bli likadan som den förra, och livrädd för att en sådan snöstorm ska drabba oss en vardag då man faktiskt måste ut med bilen på vägarna.
Spås det snöstorm en helg, eller om man jobbar hemma, är det ju liksom bara att ställa in bilen i ett garage och sedan inte ta ut den förrän det värsta dragit förbi. Det är fasen värt de kronorna det kostar att få parkera under tak!
Nej, nu får jag fysiskt magknip av att skriva om den dagen, så jag lämnar det.
Vet att det verkar lite konstigt att nämna det överhuvudtaget, men gjorde det just för att jag är säker på att den dagen faktiskt är en av orsakerna till att jag har ångest över att påbörja detta läsår.
 
Det är också vanligt att säga "jo, men när man jobbat några dagar har man kommit in i det igen. Då går det lättare."
Inte sant.
Eller ja, jag pratar såklart inte för alla människor.
Men det är sant att efter några dagar har man kommit in i jobbet igen. Falskt dock att allt känns lättare. Efter några dagar känns det snarare som om man aldrig haft semester alls...
Det är tur att jag gillar mitt jobb. Tänker på alla de som hatar sina.
 
Jag är inte ute efter evig semester.
Jag har inga som helst planer på att säga upp mig.
Jag är inte ute efter att misskreditera mitt jobb. Tvärtom är jag aldrig så tacksam gentemot mitt arbete som just när jag känner slut-på-semester-ångest.
Jag är tacksam över att jag äntligen hittat min plats i samhället.
Jag är så tacksam över att ha ett kul jobb.
Jag är extremt tacksam över att ha ett jobb med schyssta arbetsvillkor och trevligt arbetsklimat.
Och jag är oändligt tacksam över att ha en så fantastisk arbetsgivare.
...
Mitt liv är egentligen perfekt just nu, och det vet jag om. Jag känner ångest över att jag känner ångest, om ni förstår hur jag menar.
Jag hatar mig själv just nu för att jag känner den här ångesten. Jag känner mig otacksam.
 
En dag kvar.
Sedan börjar ekorrhjulet snurra.
Jahopp! Goddagens kära vänner!
Se där; en av mina sällsynta uppdateringar. Men jag vill verkligen bara blogga när jag har bra content, och då blir det lätt såhär. Är ju inte som att jag jobbar som Influencer direkt. Hellre kvalitet än kvantitet, säger jag helt enkelt.
Okej, visst blir det lite sisådär med det också mellan varven, men ni fattar poängen :-)
 
Det här har sannerligen varit en OTROLIG slutet på maj/början på juni! Sol och sommarvärme deluxe!
Jag menar; de senaste dagarna har min termometer visat 23-25 grader på morgonen innan jag åkt till jobbet -alltså vid 6-tiden. Och ja, jag är medveten om att jag har termometern på vad som är husets solsida på morgonen (skuggsida resten av dagen), men ändå. Det ger minsann glädje till trötta mornar.
Däremot hade vi faktiskt ett åskoväder här för ett par timmar sedan. Sol och värme hela dagen, och så preciiiis i samma stund som jag skulle åka till arbetsplats nr 2 öppnade himlen sina portar... Det ÖSTE ner. En tvättäkta åskskur.
Och nu, i skrivande stund, är det sol och blå himmel igen. Man kan tro det är april, haha :-P
 
MEN i söndags - vilket detta inlägg var tänkt att handla om - visade sig Sverige ifrån sin allra bästa sida, minst sagt.
Nationaldagen bjöd på strålande sol och en bit över 20 grader. Kommer inte ihåg exakt, men varmt var det.
Så tråkigt dock att den 6:e var en söndag i år = ingen extra ledig dag.
Däremot kan vi ju se det såhär:
1. NU kommer det att vara flera år framöver då nationaldagen är en vardag.
och
2. Vi (i alla fall vi som arbetar kommunalt) har ju faktiskt en ledig dag innestående. När den 6 juni infaller en helg har vi rätt att ta ut en valfri annan dag ledig istället. Som då alltså inte tas från semesterdagarna, utan det är specifikt en kompensationsdag för nationaldagen.
När jag tar ut min? Eh... vi får väl se om jag gör det ;-) Tog inte ut min sådan dag förra året. Men å andra sidan saknar jag den inte direkt heller.
Jag vill helt enkelt inte missa dagar på min arbetsplats, och det är ju ändå så relativt kort tid kvar tills fem veckors semester.
Det går ingen nöd på mig (förutom att jag så innerligt BEHÖVER min sammanhängande fem veckors ledighet nu).
 
I alla fall så åkte jag och Canon ut en sväng tillsammans i söndags. Kunde ju inte låta bli när dagen bjöd på sådant väder.
Blev ingen längre tur, utan körde på säkert kort och åkte först ner till... eh, vad heter det egentligen?... båthamnen nedanför Öholmabron. Mellan Bergsviken och Hortlax. Ni kommer känna igen motiv därifrån på bilderna här.
Efter det styrde jag bort mot Furunäset för att dokumentera lite nere vid Kärleksstigen. Ni vet, där jag var för bara någon vecka sedan och fotade Vitsipporna.
 
Så eftersom detta blir en mastodontbildbomb tror jag att jag börjar avrunda texten nu.
Enjoy!
 
Tänkte att jag startar med denna bild, vilken jag inte kunde låta bli att föreviga. Ja, jag hittade en ynklig liten snöhög som envist klamrade sig fast i värmen. Känns ju minst sagt liiiite udda med snö i 25 graders värme i juni...
Måste dock disclaima att det ÄR ändå ovanligt även här uppe hos oss.
Visst, det är inte ovanligt med snö första halvan av maj, men i juni brukar allt ändå ha smält bort.
Gissar att detta beror på de enorma snömängderna denna vinter, samt att våren generellt var väldigt kall.
Men lite kul är det ändå att lyckas få en sådan bild ;-)
 
Den här parkeringen var FULL med människor som höll på att sjösätta sina båtar (och allt vad de nu gjorde). Nu är verkligen den säsongen igång!
 
Häggen blommade för fullt. Doftade ljuvligt!
 
Och Björkskogen i försommarskrud...
 
Missade fokus lite, men bilden får vara med ändå på grund av LJUSET!!
 
Och så har vi kommit ner till Kärleksstigen; Furunäset.
 
Lite tätare växtlighet än sist, kan man lugnt säga :-)
 
När jag ser dessa bilder kan jag rent utav HÖRA och KÄNNA alla mygg!!
Det verkar bli ett jäkla MYGGÅR i år. Under den relativt korta stunden jag var och fotade hann mina ben bli alldeles uppätna av mygg. Literally.
Jag har stora, kliande myggbett över hela benen för tillfället varav har kliat sönder hälften av dem redan.
Svensk sommar ser ju faktiskt otroligt vackert ut på bild, men vetskapen om vad man genomlider ;-P för att fota dem... #hatamygg!
Men jag är i alla fall tacksam för att vi (PEPPAR PEPPAR PEPPAR!) hittills klarat oss från Fästingeländet.
Visst, de börjar komma hit upp också -men det finns inte på långa vägar lika mycket som söderut i landet.
Nu skriker jag PEPPAR PEPPAR igen; men jag har aldrig haft en fästing under mina 37 år i livet.
Under min uppväxt fanns de inte här överhuvudtaget.
Så jag kan nog ändå vara ganska glad över att vi "bara" har myggen att slåss med. Finns ju djungelolja och en massa annat.
 
En bortsprungen brodd. Behövs tack och lov inte förrän om typ ett halvår :-D
 
 
Hoppas att ni hade en toppenfin Nationaldag vad ni än gjorde, och hoppas ni haft en lika fin start på juni som vi!
OCH jag hoppas INNERLIGT att det inte blir en likadan sommar som förra året! 2020 var ju faktiskt juni också väldigt fin, och sedan var sommaren bokstavligt talat över när almanackan gick över till 1 juli. Så vill jag inte ha det i år! Jag vill ha en FIN semester!
 
Ha det fint, ta hand om er och På återseende!!
Det har varit en, eh... intensiv dag.
Är texten full med slarvfel och felstavningar vet ni varför.
 
Jag är så trött, så trött, så trött. Multiplicera det ett par gånger så så kommer man ungefär i mitt nuvarande tillstånd. Var tvungen springa in på COOP på vägen hem och köpa en Celsius, bara för att orka vara vaken tillräckligt länge för att laga mat.
Kan ju inte riktigt bara hoppa över det, eftersom jag förutom tröttheten är skrikhungrig.
 
Jag har inte suttit ner en enda gång mellan halv sju och halv två (inte ens på dass).
Jag har inte ätit sedan imorse.
Det har varit saker överallt, känns det som, både fysiskt och inne i mitt huvud.
Och till på köpet kunde jag känna ungefär vid halv tolv att Pang, DÄR tog min dagsranson energi SLUT!
Det var verkligen så; hade den känslan haft ett ljud hade det låtit som ett skott. Eller en baktändande bil.
Så städet idag körde jag på ren viljestyrka. 100% viljestyrka och inget annat.
Kan säga att det nästan aldrig varit så SKÖNT att sätta fötterna över tröskeln här hemma!
Drack min energidryck och nu sitter jag här. Var faktiskt tvungen sätta mig ner en stund och bara låta musklerna slappna av, och då tänkte jag att "varför inte passa på att blogga?".
Ska fixa mat efter att jag skrivit detta.
 
Negativ inledning, men ville bara beskriva min dag. Är absolut inte ute efter en massa sympatier; det är INTE synd om mig. Tvärtom måste jag ändå säga att jag lever mitt bästa liv just nu.
Visst; det jag skrev på Insta för ett par dagar sedan var ingen lögn. Men allt som allt är mitt liv fantastiskt för tillfället.
Det är vår.
Jag har fast jobb inom ett yrke jag älskar.
Jag uppgraderar lägenhet snart.
Det är knappt två månader kvar till semester.
Är det någon det är synd om, så inte fasen är det mig!!!
 
 
Till något annat; idag är det nämligen Förskolans dag, vilket förmodligen de flesta (alla?) förskolor uppmärksammat under dagen.
På mitt ena syskonbarns förskola hade de kört Bamseloppet.
Min förskola körde Skräpplockardagen idag, i STRÅLANDE solsken, och fick efteråt mumsa på popcorn och saft.
Skräpplockardagen är något som de flesta (återigen; alla?) förskolor och skolor kör nu i dagarna, men det kan läggas olika dagar beroende på enhet.
Det är ju den här Håll Sverige Rent-aktiviteten som anordnas lite då och då.
 
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva mer än vad jag tidigare gjort, då jag bloggat (i alla fall) två gånger förr om just förskolan. Därför känns det som att detta bara skulle bli upprepning, när man istället kan klicka sig in här eller här och se vad jag skrivit på ämnet.
Jag lade dessutom ner lite längre tid på att skriva och formulera mig i dem, så känns som att det skulle bli platt fall att trycka in något här.

Men jag säger i alla fall Grattis till alla förskolor där ute i vårt avlånga land!
Och till alla förskolepedagoger som gör ett hästjobb varje dag med att främja allas våra barns utveckling och ge dem en fin start i utbildningsvärlden!
Och trots att jag vet att det faktiskt inte är förskolans födelsedag så kan jag inte låta bli att fascineras över att förskolan faktiskt funnits i hela 23 år i år!
23 år... Det är en persons hela uppväxt plus även - kanske - hunnit bli förälder själv.
Och jag började 8:an samma år som förskolan föddes. 8:an. Jag hade nästan gått ut grundskolan.
Yeah, I´m old, so very old... Haha ;-P
 
 
Nej, nu måste jag börja avrunda och fixa något att käka.
Min mage börjar vara lite sur på mig och tjatar... "När ska vi äta? Vaaad ska vi äta? Nääääär ska vi ääääääta??"
Blir mest troligt köttfärs-fetaostbiffar, potatis, tzatziki och någon god sallad.
Blev så sugen, och har ett litet paket köttfärs jag behöver använda snart.
 
 
Hoppas ni haft lika vackert vårväder som vi idag, och att ni ändå fått ha det lite lugnare än min dag.
På återseende allihopa!
 
Även om det är väldigt, väldigt sent på kvällen vill jag ändå få in ett inlägg innan tolvslaget.
Det är nämligen inte vilken dag som helst idag...
Min älskade hemstad har födelsedag just precis idag.
Nu den 12:e maj fyller Piteå respektabla 400 år.
Och ja, jag vet att det finns städer här i landet som är betydligt äldre än så, men Piteå är en liten småstad högt upp i norr. Tycker ändå det är rätt coolt att få vara med om ett "hundra-jämnt-firande".
Enda gruset i dojjan är att den här förbannade pandemin skulle komma PRECIS i samband med 400-jubileumsåret.
Hade ju förmodligen hunnit planerats en massa trevligheter under året, och speciellt idag. Men så kan inget genomföras enligt ursprungsplanerna.
Nåja, det här ska inte vara ett inlägg fyllt av negativitet.
Det är en dag av glädje.
 
Tänk att lilla Piteå fyller Fyrahundra År! I fyra sekel har vi funnits som stad.
Om hundra år har Piteå funnits i ett halvt millennium... Tanken svindlar, även om jag inte kommer få vara med om 500-årsjubiléet.
Den 12:e maj 1621 - datumet då Piteå fick sina stadsrättigheter.
På den tiden var stan belägen där Öjebyn ligger idag; med andra ord typ fem minuters bilfärd från nuvarande läge.
Det var efter storbranden 1666 som staden flyttades till vad som hette Häggholmen, och det är här som Piteå ligger idag.
Efter lite snabba efterforskningar fick jag veta att Piteå tydligen brunnit ner hela tre (3) gånger...
Första gången 1666; då staden flyttade. Andra gången 1721 och tredje gången 1809 [källa]. Hjälp alltså! Otursdrabbat eller... ;-P
Ironiskt ändå att stan brann samma år som 100-årsjubiléet... Inte så mycket att fira.
Å andra sidan är det väl inte så konstigt att det var fler bränder så pass långt tillbaka i tiden. Då var ju alla hus byggda i trä. Idag bygger man ju (de flesta) hus i en stad i betong.
 
Hittade även lite historia på kommunens hemsida.
Även om Piteå som stad är 400 år gammal, fanns ju platsen även innan dess. Exempelvis i form av Öjeby kyrka och kyrkstad. Öjebykyrkan är över 600 år gammal och byggdes därmed på 1400-talet.
Nu citerar jag direkt från sidan: "1335 omnämns Piteå för första gången i en skrift men det finns spår av bosättningar redan från 1000-talet."
Det är jäkligt lång tid ändå!
 
 
A few lot of moments later...
Jag fastnade på Google när jag sökte på information om Piteås historia, vilket gör att jag kommer vara tvungen ställa in det här inlägget "bakåt i tiden" för att det ska publiceras den 12:e ;-P
Historia är något som alltid fascinerat mig. Redan på mellanstadiet älskade jag historia. Kanske på grund av att jag fann det så roligt att höra på "berättelser om förr i tiden". Kanske för att jag älskade vår historiebok. Tror den hette Ur folkens liv. Kommer ihåg att den hade otroligt fina bilder, och även väldigt lättförståeliga texter. Men framförallt bilderna. Minns att jag kunde sitta och bläddra i historieboken hemma och bara titta på bilderna.
 
I alla fall... Det verkar verkligen ha hänt en hel del i den här staden (med omnejd) genom historien.
Och rivalitet (bråk?) mellan Piteå och Luleå verkar ha varit en grej sedan typ urminnes tider. OCH det verkar faktiskt som att det är Piteå som varit det största rövhålet när det kommer till detta... Haha ;-D
Kanske var lite sura över att förlora statusen som Norrbottens residensstad till Luleå 1856, vem vet? ;-P
 
Utsikt från toppen av Stadsberget (bild från ett par år sedan).
 
Men i alla fall så är dagens Piteå den lilla stad jag känner och älskar. Högt upp längst Norrlandskusten, men Norrbottens sydligaste stad.
En stad jag inte kan se mig själv flytta ifrån permanent. Absolut inte.
Under många år kändes det som att bo i en krympande låda att vara bosatt på en sådan här liten ort. Den känslan gick över, och nu får jag istället närmast panik av tanken på att bo i en storstad.
Här finns allt man behöver, förutom möjligtvis tågtrafik och ICA Maxi ;-)
Piteandan is real. På gott och ont. Mest på gott.
Det är lite för stort för att vara ett "alla-känner-alla-ställe", men tillräckligt litet så att rykten sprids snabbt. Tror man kan säga att det är lite av "alla-känner-nån-som-känner-nån-som-man-har-haft-kontakt-med"-stad.
 
Det är en välmående stad; vad jag vet i alla fall. Och alla satsningar tyder ju också på det.
Det är en vänlig och tillmötesgående kommun som lever upp till sin slogan Det är hit man kommer när man kommer hem.
Det är en kommun med topprankade skolor. Plats 7 av 290 i senaste mätningen (2020).
Nej; det kanske inte är en idealiskt levande stad för ungdomar, men det är en stad (kommun) där det faktiskt är idealiskt för barn att växa upp.
Och ja, det mesta av detta är såklart mina åsikter och må hända att jag är en gnutta partisk ;-) Men det är mina åsikter baserade på att ha bott här i 37 år...
Det är inte för inte som "piteandan" blivit ett uttryck, främst för sammanhållning och lokalpatriotism.
Och JA; jag mörkar inte att det finns ett flertal negativa punkter med piteandan också. Det gör det definitivt, och de är lika synliga som de positiva. Känner dock att vi kan lämna det åt sidan för tillfället; det går att ta upp vid ett annat tillfälle.
När Piteå fyller år tycker jag helt enkelt vi fokuserar på det positiva. Okej?
 
Piteå stads kyrka, som stod klar och invigdes år 1668.
Måste erkänna att jag inte hade en aning om att den var så gammal!
 
Och så Öjebykyrkan, vilken är från 1400-talet; ungefär 600 år gammal.
Vad jag kan hitta är den dock lite svår att tidsbestämma; dels för att det är länge sedan och dels har den byggts ut och ändrats flera gånger under tidens gång.
Men vad jag kan hitta byggdes första delen i början av 1400-talet.
 
 
 
Lite fakta...

Län:
 Norrbotten
Landskap: Norrbotten
Ytstorlek: 3 086 km2
Antal invånare: 42 226 (Källa: SCB, dec 2020)
Befolkningstäthet: 13,5 inv/km2
 
Största privata arbetsgivare: Smurfit Kappa
Största offentliga arbetsgivare: Piteå kommun
 
Närmaste flygplats är Luleå Airport (fd. Kallax flygplats), ca 5 mil norr om Piteå.
Närmaste tågstation för persontrafik är Älvsbyn. Inga persontåg går via Piteå.
Lokaltrafiken i Piteå drivs av Citybuss, och bussarna är gula.
 
 
Visste du att...
 
Piteå var residensstad i Norrbotten 1810-1856.
Den variant av pitemål som talas i Piteå stad kallas för "pitefint".
PSG (Piteå Summer Games) är Sveriges näst största fotbollsturnering för barn. Den drar ca 800 lag från hela världen till Piteå under sista veckan i juni. Undantag; sommaren 2020.
PDOL (Piteå dansar och ler) anordnades första gången på 60-talet, men lades på is för att återupptas 1990. Sedan dess har den anordnats varje år sista veckan i juli. Undantag; sommaren 2020.
Det finns totalt ca 120 km (12 mil) cykelvägar i Piteå. Här kan du ta dig på cykel typ precis överallt.
Fram till 1966 bestod Piteå av fyra kommuner; Hortlax kommun, Norrfjärdens kommun, Piteå landskommun och Piteå stad. Vid årsskiftet 66/67 slogs alla fyra kommunerna samman och bildade Piteå kommun.
 
 
Den här videon har några år på nacken (2015), men passar bra till det här inlägget:
 
 
 
Avslutar med en liten "film"snutt från Piteås 300-årsfirande.
TÄNK ändå vilken skillnad det var då om man jämför med idag! Och det är ju ändå "bara" hundra år sedan. Det var ju fortfarande 1900-tal, om än i början.
 
 
 

GRATTIS PITEÅ
 
på 400-årsdagen!

Väx och frodas i 400 år till.
Hejsan!
Först och främst vill jag bara passa på och TACKA er alla för lojaliteten gentemot min blogg. Jag har inte jättemånga läsare, men ni ska veta att ni som fortfarande kikar in här... Jag ÄLSKAR er! Och jag är så otroligt tacksam över att ni finns!
Jag är nämligen plågsamt medveten om min usla uppdatering.
Inte en ursäkt, men en förklaring är att jag alltid numera är så extremt trött när jag kommer hem från jobbet. Alltså under vardagskvällarna.
Senaste tiden har jag lämnat hemmet runt 6 på morgonen och kommit hem ca klockan fem på eftermiddagen. Då ska det fixas mat och andra sysslor. Har då och då försökt sätta mig vid datorn för att fixa med bloggen, redigera någon bild eller skriva något i Word. Men så fort jag börjar koncentrera mig på skapande får jag bokstavligen ägna all energi till att bokstavligen hålla ögonen öppna.
På sin höjd kan jag kolla en stund på något lättsamt på Youtube eller diverse streamingtjänst. Efter det däckar jag.
Och nej, det är inget fel på mig. Det är inte heller brist på ljus som är problemet -likt under vintern. Utan det handlar helt enkelt om att jag tar ut mig så mycket under dagarna och har så långa dagar hemifrån.
Det går över.
 
MEN igår (söndag) lyckades jag faktiskt ta mig iväg en liten stund till Furunäset, där nere vid Kärleksstigen (promenadstråket längst vattnet).
Canon fick hänga med, och planen var lite halvt att dokumentera hur det ser ut just nu och halvt hade jag hoppats på att Blåsipporna hade hunnit börja blomma.
Det sistnämnda visade sig vara lite för tidigt. Den äng av Blå -och vitsippor som huserar där hade inte gett sig till känna än.
DOCK hittade jag några stackare längst strandkanten. De var fortfarande väldigt små och halvt utslagna, men det ÄR alltid en fantastisk känsla när man hittar årets första vårblommor :-D
 
Däremot kunde jag bara ta mig en bit längst stigen. Hade nämligen varit så osmart och tagit lågskor (vita i tyg, hm...) och efter en bit in på stigen kom jag till ett område där snön inte hunnit smälta.
Fel skor = vände om och strosade tillbaka mot bilen.
 
Denna fototur skedde under kvällen (runt åttatiden), så solen hade hunnit börja gå neråt. Detta betyder, som ni ser, att ljuset var helt underbart!
Gyllene timmen indeed!
Just nu blir det faktiskt inte mörkt förrän vid 21-tiden på kvällen! Känner att jag ler från öra till öra bara av att skriva den meningen!
Vi är sanneligen på rätt sida om både vinter -och sommarsolståndet!
Det har också verkligen smält bort så ljuvligt mycket snö senaste tiden! Jag älskar våren; jag verkligen ÄLSKAR den! Utan konkurrens är det min absoluta favoritårstid!
 
Men... innan jag skriver en hel roman tänkte jag att vi helt enkelt sätter igång med bildvisningen av ett gäng helt färska bilder från Piteå.
Fotade, som sagt, igår; Söndagen den 18 april 2021.
 
Årets första vårblommor. Några små, ensamma Blåsippor.
 
Gyllene timmen in my ♥
 
Här tog det stopp. Vet att snön ser ganska packad ut, men jag hade vita lågskor i tyg, så vågade inte chansa. Vill inte dra på mig någon förkylning genom att gå omkring med blöta fötter i april.
 
Här brukar det digna av både Blåsippor och Vitsippor när den säsongen sätter igång. Och DET är förmodligen inte långt borta nu!
 
Classic April på mina breddgrader.
 
Måste faktiskt erkänna, även om det är lite genant, att jag trots allt inte skulle våga ta mig hit på kvällar och nätter. Jag skulle aldrig åka hit på Norrskensjakt, även om det förmodligen är ett toppenställe för sådan fotografering där nere vid vattnet.
Tyvärr är det så att jag fortfarande tycker den stora vita byggnaden (till höger på bilden) känns läskig. Och lite creepy. Trots att den idag är hotell och företagsland.
Allt jag kan tänka på är Furunäsets fricking historia. Ni vet; mentalsjukhuset.
Om väggar kunde tala... Ja, då skulle jag INTE vilja höra vad just den byggnaden hade att säga! Aldrig i hela livet!
Alltså... allt som hänt med så många människor innanför de där stenväggarna...
Nej, nu måste jag lämna de tankarna. Trots att jag försöker hindra dem, så lever mitt huvud sitt eget liv varje gång jag åker förbi där som sagt.
Är i alla fall glad över att det gjordes något bra av stället efter nedläggningen, istället för att bara låta det stå som ett stort, övergivet monument över tiden som var.
 
 
Nej, nu ska jag (sent omsider) sätta mig och svara på de kommentarer jag fått under mina senaste blogginlägg.
Vi hörs, kära vänner!
 
Äntligen! Fyradagarshelg. Eller som jag kallar det; Fyra-dagars-sovmorgon.
Alltså, tror nästan att sova är min största hobby... Och ja, det är sagt med glimten i ögat. Gäller att alltid vara övertydlig i sociala medier.
Men sova är verkligen bland det bästa man kan göra.
Vem sjutton hittade på att "halv sju-sju, det är väl en bra tid att börja arbetsdagen på..."? Vid den tiden sover man ju fortfarande, även om man är vaken!
Som sagt; jag älskar mitt jobb, men fatta DRÖMMEN att ha ett jobb där man styr helt över sina egna arbetstider.
Tänk att ha dagar som ser ut på detta viset; du sover till 7, kliver upp, går ut på en lätt morgonpromenad, kommer hem, duschar, äter en god frukost och först efter det sätter du igång med arbetet. Sedan kan du istället jobba lite längre på eftermiddagarna.
Jag skulle absolut kunna leva på det sättet. Jag skulle absolut kunna jobba längre på dagarna om jag fick ha sådana mornar, då jag har extremt svårt att komma igång på morgonen.
 
Men i alla fall... Påsk var det ja. Långhelg.
Faktiskt så har jag inga planer, men det har jag inga problem med. Jag har inga specifika traditioner jag slaviskt måste följa kring den här helgen. Ingenting jag känner någon panik över att missa. Fördelen med att vara introvert under en pandemi, haha ;-D
Det blev också en lugn jobbavslutning på den här veckan. Så lite barn att det räckte med en (1) sittning istället för två; för alla tre måltider.
Har haft en lite för hög nivå av stress den senaste tiden, så ska jag vara ärlig kändes det toppenbra att det var så lugnt idag.
 
OBS! Gammal bild. Från något år då påsken låg sent i april.
Det har tinat mycket senaste tiden, men såhär ser det inte ut nu.
 
Sitter och funderar över om jag ändå skulle försöka hitta på något nu under helgen. Är sjukt sugen att ta med Canon ut, men jag vet också att jag har skitsvårt att komma mig igång med saker. Jag kan planera och tänka att "jag ska göra det och det", men det slutar ändå med att jag sovit och suttit framför datorn hela helgen. Det är så störande.
Kan tänka att "NU går jag och [ valfri aktivitet ]" och hjärnan ger en signal om att gå iväg, men kroppen lyder inte. Svårt att förklara, men hoppas ni fattar hur jag menar ändå. "Nu går jag", men ändå sitter jag kvar.
Men däremot, när det börjar närma sig kväll och den tiden då man faktiskt brukar börja koppla av... DÅ kan jag få ryck gällande lite av varje. DÅ kan jag komma mig igång.
Ett bra exempel är från när jag höll på med bloggdesigner. Jag kunde sitta en hel dag och bara stirra på ett tomt ark i Photoshop. Bara stirra på det och inte ha en susning om var jag skulle börja. Sedan, klockan åtta på kvällen, DÅ började allting flöda som i ett trollslag, och jag kunde sitta med kodningen oavbrutet till klockan tre på natten.
MEN jag har noll nya bilder att visa, Canonabstinens och det är för tillfället otroligt underbart vårvinterväder. Fortsätter det så MÅSTE jag se till att komma ut.
Har funderat ett tag på om jag skulle härma inspireras av min favoritbloggare Annika och köra en Var-Femte-Minut. Att gå ut på en promenad och istället för att bara välja de bästa motiven, ta en bild var femte minut. Älskar de inläggen, då det liksom ger ett annat perspektiv på hur det ser ut där man bor.
 
Känner lite grann att jag liksom fastnat i en loop när det kommer till fotograferingen. De få gånger jag är ute och fotar nu blir det så mycket exakt samma bilder som jag tagit tre miljoner gånger tidigare.
Jag vill utmana mig själv. Jag vill komma tillbaka till fotoglädjen jag vet finns kvar någonstans.
Om någon har något bra förslag på teman att fota på får ni mer än gärna brainstorma i kommentarerna.
 
 
Ha en riktigt mysig påskhelg allihopa, hur ni än spenderar dagarna!
På återseende!
 
Jag har haft fredagskänsla hela den här dagen, och den ligger fortfarande kvar.
Jag tvingas hela tiden påminna mig själv om att "nej, det är ONSDAG. Onsdag, onsdag, onsdag".
Fem minuter senare drar ändå min hjärna till med "åh, helg!"
"NEJ! Det är ONSDAG!"
Ja, såklart handlar allt om att det är påsk denna vecka. Därav hackad vecka. Ledig fredag, och på måndag.
Många har säkert halvdag imorgon också; dock inte jag. Mattiderna är ju fasta tider, så vore ju lite konstigt om jag bara jobbade halva dagen ;-P
Däremot blir det en otroligt lugn dag imorgon, det är ett som är säkert. Samma nästa vecka; påsklov ni vet.
 
Vädret ju nu i skrivande stund är dessutom helt fantastiskt underbart! Det är precis som på bilden här ovanför, även om just den är fotad igår.
Blå himmel, sol och flertalet plusgrader vilket gör att snön smälter något extremt!
It´s vårvinter for real! Den kom tidigt i år, och vem vet... kanske betyder det att även (riktiga) våren anländer tidigare.
 
Och som om jag inte redan skrivit tillräckligt om detta; men LJUSET!
Klockan är omställd till sommartid, och det mörknar numera inte förrän efter klockan 19.
Faktiskt så är klockan i skrivande stund 19:05, och det är fortfarande dagsljus. Jag kan se att solnedgången är i sitt slutskede, så nu kommer det bli mörkt ganska snabbt. Men just nu Är.Det.Ljust! Och livet har återvänt.
...
Det kan ju faktiskt vara så att det är sista gången vi ställde om klockorna till sommartid.
Som jag förstod det vid lite googling så är inget beslut fattat ännu, men jag har en känsla av att det återgår till normaltid när vi slutar ändra tiden.
Och ja, jag skulle också rösta på permanent Vintertid om det var upp till mig. Av omvärldspraktiska skäl.
MEN i övrigt så spelar det, för mig, absolut ingen roll även om sommartiden står som vinnare.
Jag menar; i längden tror jag inte det kommer att påverka oss alls vilket det än blir.
Sommartid gör det mörkt en timme längre på morgonen.
Vintertid gör det mörkt en timme tidigare på eftermiddagen.
Men mitt i vintern är det ju ändå så mörkt, så vad spelar då en timme för roll? Det ljusnar klockan 10. Mörknar klockan 14.
Vad spelar det för roll om det ljusnar klockan 10 eller 11? Det är mörkt när man åker till jobbet oavsett.
Vad spelar det för roll om det är ljust 10-14 eller 11-15?
Personligen föredrar jag 11-15, om jag ska vara ärlig. Då skulle jag ha chansen att se liiite dagsljus när jag sluar för dagen, även om det är mitt i vintern. På morgonen åker man ju till jobbet flera timmar innan gryningen oavsett.
Man kan ju inte direkt räkna mornarna som sin fritid man ägnar åt aktiviteter.
Och allt detta är ju förutsatt att det är klart väder. Är det mulet blir det ju faktiskt aldrig helt ljust oavsett permanent vinter -eller sommartid.
Så omvärldsmässigt med tidszoner och allt sådant, så är permanent vintertid det mest logiska.
Ljusmässigt ger sommartid mig känslan av att vara det rimligaste. Det är på eftermiddagarna man behöver/kan utnyttja ljuset, inte på mornarna.
 
Och ja, det kan hända att det nu blev två inlägg på kort tid om tidsbytet. Men av någon anledning är det något jag brukar fundera på; kanske mest för att jag är nyfiken på vilken permanent tid lotten kommer landa på...
Btw så har jag en magkänsla att valet kommer falla på Vintertid.
 
 
Ha det toppen, så hörs vi!
Nu är den här; Vårvintern aka Den femte årstiden aka Fulvintern.
Ja, jag är medveten om att jag mest bloggar om vädret numera (de gånger jag bloggar). Men när man endast jobbar och sover finns det liksom inte särskilt mycket att skriva om.
 
Idag har det i alla fall varit upp mot 10 plusgrader. TIO plusgrader!! Har känts som rena rama sommaren!
Hur härligt är det inte! Jag har bytt ut min tjocka vinterjacka mot fleecetröjan de senaste dagarna när jag åkt till och från jobbet, och de två senaste dagarna har jag inte ens behövt mössa eller vantar.
Okej, jag vet att man inte ska klä av sig för snabbt den här årstiden. Det ÄR ju trots allt fortfarande vinter. MEN jag är otroligt varmlivad, och vid längre utevistelse skulle jag naturligtvis ta på mig både jacka, mössa och övrig vinterutrustning.
 
Vad jag däremot lätt kunde vara utan är allt VATTEN! Och all brun grus-sörja som bildats av vinterns sandningar. Och alla snöhögar som numera är  typ 75% bruna och 25% vita.
Vattenpölarna är, utan att överdriva, som sjöar på vissa ställen!
Kör man bil måste man smyga fram på ettan för att inte skapa en vattenkanon utan dess like. Alltså smyga sig fram genom vattenpölen, inte hela tiden.
 
Det är i alla fall helt sjukt när jag tänker på HUR mycket det tinat senaste tiden!
Känns så långt bort (men så nära) när det här ↑ höga "bordet" (kabeltrumman) så gott som var täckt av snö. För en månad sedan gick snön verkligen upp till vaxduken. Ja, visserligen är det här mot en vägg där det drivit en del, vilket gjorde att snön var lite djupare just här. Men ändå...
Älskar att jag varit så bra på att dokumentera den här vintern. Visserligen inte med ms Canon, men med mobilen.
 
Det har sannerligen varit en tuff vinter i år.
Tror det beror dels på att vi inte fick någon sommar förra året. Ni kanske minns; 13-14 grader och regn precis hela juli månad (hela semestern).
Sedan kom vintern med de gräsliga snöstormarna vi hade nu i början av året. Snömängderna har varit onödigt enorma, och då var ju vi i Piteå inte ens värst drabbade.
Och lägg dessutom till hela cirkusen med Covid-19 som legat över oss som en blöt jäkla sopsäck, och som vägrar lyfta.
Fy f*n! Inte en sån jä*la vinter till!
Tror det är därför som denna vårvinter känns extra välkommen. Det känns alltid som att livet återvänder i mars/april, men just i år är det känslan ungefär tio gånger starkare.
Det är numera ljust både när jag åker till och från jobbet. Det är ljust när jag vaknar, och det är fortfarande ljust klockan sex på kvällen.
Vårdagjämningen har till och med varit, i lördags. Så numera är officiellt dagarna längre än nätterna!
Full fart mot Midnattssolen!
 
 
 
Den här årstiden går det ju heller inte undvika att börja tänka på sommaren.
Jag har gett upp tankarna på att köra "Sommar Bucket List"-systemet. Det fungerar ändå inte för mig. Jag skriver en lista med allt jag vill (ska) göra under semestern, men sedan slutar det med att jag bara latar mig och inte gör ett piss av ledigheten.
Eller så är jag orimligt taggad, och så blir det en regnsommar. Ja, som förra året exempelvis...
Nåja, det är ju Sverige trots allt. Där sommaren är en nyckfull historia.
...
Däremot finns det fortfarande en tanke som ligger och gnager i bakhuvudet. Jag vill ju gärna ha lite miljöombyte när det kommer till fotograferingen, eftersom jag tröttnat på de ställen jag alltid fotar på. Blir ju lite samma sak om och om och om igen.
Därför har jag funderat lite på om jag kanske skulle ta den här sommaren att utforska Piteås olika vandringsleder tillsammans med Canon.
Nu är jag ju inte direkt någon (van) vandrare, men å andra sidan är lederna här inte sådär väldigt långa. Och vi har ju inte direkt någon extremterräng.
 
I ärlighetens namn har jag inte haft någon som helst koll på vandringsleder häromkring. Den enda jag kunde komma på var Eliasleden, men när jag googlade upptäckte jag att det finns fler än jag trodde här i min kommun.
Tydligen så är Eliasleden totalt 2,6 mil lång. En annan led är totalt 1,7 mil. Det verkar vara de två längsta.
Sedan finns det kortare leder också; Arkeologstigen i Jävre sammanlagt 7,5 km. Efter det verkar det finnas några väldigt korta leder på ca 3-5 km. Kanske bra för en nybörjare som jag ;-)
 
Den absolut längsta häromkring kusten verkar dock vara Solanderleden, vilken tydligen sträcker sig från Luleå ända ner till Jävre. Denna vandringsled mäter hela 22 mil totalt, enligt listan jag hittade på Piteå kommuns hemsida.
Ja; det är bara 5 mil mellan Piteå och Luleå, men det är ju i E4-mått... En vandringsled ser ju såklart annorlunda ut än en motorväg...
Så nej, Solanderleden blir det inte, haha :-) Kanske i så fall någon del, och jag antar att det är så de flesta gör.
Vad sägs? Någon som skulle vara intresserad av att se bilder i sommar av hur vandringslederna runt omkring Piteå ser ut?
Måste erkänna att jag känner mig mer och mer taggad ju mer jag skriver om ämnet.
Om inte annat skulle jag ju få något nytt att fota, eftersom jag inte varit på något av dessa ställen tidigare. Eller ja, kanske har jag varit vid Eliasgrottan vid något tillfälle som barn; kommer faktiskt inte ihåg. Men det känns ändå rätt rimligt att anta. Är som att jag har något vagt minne av att jag varit därikring på utflykt med antingen fritte eller skolan.
 
 
Ha det toppenfint kära vänner så hörs vi!