Ångest över att ha ångest
Till att börja med vill jag bara säga än en gång - kan inte vara nog tydlig med detta - att jag älskar mitt jobb.
Hur konstigt det än låter, med tanke på vad jag kommer skriva i detta inlägg, så har det faktiskt ingenting att göra med själva jobbet. Tvärtom; hade det inte varit för min kärlek till mitt jobb, om jag hatat det, så hade jag brutit ihop för länge sedan.
Jag vill bara att det ska vara helt klart för alla, och att jag börjar inlägget såhär är kort och gott för att jag vill kunna skriva smidiga meningar i själva texten. Jag vill inte behöva göra disclaimers för varenda litet ord jag skriver, eftersom det enda som händer då är att texten blir obegriplig, virrig och själva grundmeningen försvinner.
Faktiskt så är det egentligen vad jag hatar mest med sociala medier; att man numera inte kan skriva en enda mening utan att man måste disclaima precis varenda ord. Rent generellt alltså. Såklart finns det människor som klarar av att läsa mellan raderna, men igen... generellt.
Och när jag tänker på det känns det liiite grann så IRL nuförtiden också. Men det kanske bara är jag?
Att man inte bara kan få "ösa ur" sig något negativt bara på ren impulsivitet utan att man i samma andetag måste känna sig tvungen att klargöra saker som faktiskt är rätt självklart (så länge det negativa inte är något som är till för att såra andra såklart). Hoppas ni förstår hur jag menar.
Att kunna proklamera känslor man bär inom sig utan att behöva vända ut och in på sig själv för att förklara att man faktiskt inte är otacksam över det man har trots att man kanske är less på det eller drömmer om något annat en period.
Jag vet, nu blev det en lååång disclaimer såhär i början. Men som jag skrev; kan inte vara nog tydlig! Och jag vill verkligen inte hålla på och hacka upp texten längre här under med en massa förklaringar.
Så kort och gott (too late ;-P)... Jag ÄLSKAR mitt jobb! Jag ÄLSKAR att ha ett jobb! Jag är INTE otacksam över mitt jobb!
Sådär.
---------------------------------------------
Det är sista dagen på semestern.
Eller ja, det var tekniskt sett i fredags. Första och sista helgen på semestern är ju egentligen rena bonusdagar när man har ett måndag-fredagjobb, eftersom man hade varit ledig då i vilket fall som helst.
Eller ja, det var tekniskt sett i fredags. Första och sista helgen på semestern är ju egentligen rena bonusdagar när man har ett måndag-fredagjobb, eftersom man hade varit ledig då i vilket fall som helst.
Så... jag har nu använt upp mina tjugofem semesterdagar. Har åtta kvar, men det är för att jag hade sparat sedan tidigare.
MEN årets sommarsemeter är alltså slut nu. Vi går precis in på söndagen den 15:e augusti när jag skriver detta, vilket betyder sista lediga dagen av sammanlagt trettiofem.
Jag har panik. Ja, panik.
Är inte en person som lättvindligt vill ta till ord som ångest och depression. Det senare kommer jag inte använda nu heller. Jag är ju faktiskt INTE medicinskt deprimerad, och vill inte förminska en diagnos. Det görs tillräckligt i samhället ändå, genom att det är många som använder ordet för att beskriva att man är lite nedstämd en dag.
Jag vill inte använda mig av ordet ångest heller, men jag hittar verkligen inget annat ord.
Jag har inte ångestproblematik, men det jag känner skulle jag kunna tänka mig är lite grann av hur det känns att ha en mildare form av ångest.
Det känns som någon form av ångest bubblar upp inom mig varje gång jag tänker på att semstern är slut. Försöker att inte tänka på det, men det går inte att inte tänka på det.
När jag försöker tränga bort de tankarna klarar jag istället inte av att tänka på något annat heller. Kan knappt fokusera på exempelvis att skriva den här texten.
Vill nästan att klockorna ska stanna, för att hjärnan ska bli lurad att tiden stannar. Orealistiskt, jag vet.
Man brukar ju säga att de är en vanlig känsla i slutet av sommarsemestern. Det är så för de allra flesta, att man gärna skulle haft ett par veckor till. Men lika vanligt tycker jag det är att människor pratar om att "Ja, det har varit så skönt med semester! Men nog ska det ändå bli skönt att få komma in i de vanliga rutinerna igen. Vi har ju verkligen inte haft några rutiner alls under ledigheten."
Jag känner aldrig den känslan. Den enda gång jag känt så är när jag börjat jobba efter en långtidsarbetslöshet, eftersom det blir på ett annat sätt. Men när jag vet vad jag ska göra under året känner jag verkligen inte den känslan.
Min dröm är att skapa mina egna rutiner, helst utifrån vad som passar min egen person och vad som passar just mig bäst.
Tidsmässigt exempelvis... Min dröm är att kunna kliva upp kanske klockan sju på morgonen. Klä på mig och bege mig ut på en morgonpromenad. Efter det äta frukost och så sätta igång och jobba runt nio.
Och på vintrarna, när det ljusnar så sent på förmiddagen... Kliva upp klockan sju. Göra mig iordning och äta frukost. Jobba ett par timmar, och så ta en promenad kanske runt tiotiden, för att sedan fortsätta jobba.
Min dröm är att ha det lite som en "grundrutin", men med utrymme för variation. Att jag exempelvis skulle kunna, om det är en extra tung dag, ta det lugnt under förmiddagen. Samla ihop mig. Kanske göra något extra, vad det nu skulle vara, för min egen skull. För att sedan börja jobba vid tolvtiden och istället sluta arbetsdagen lite senare under kvällen.
Jepp, det kaaaan vara så att min drömförsörjning är hemmabaserad.
Så ja, jag känner ångest över att semestern är slut, och till skillnad från hur de flesta andra verkar vara så ser jag inte fram emot "vardagens rutiner".
Eller såhär...
Jag mår bra av rutiner. Men jag mår dåligt över vardagsrutiner som inte går att variera i perioder (om ni förstår hur jag menar).
Det är också så att jag är livrädd över att gå in i vinter igen. Jag är livrädd över att kommande vinter kommer att bjuda på likadana snöstormar som början av det här året.
Och då menar jag inte bara som man kan säga; typ lite skojfriskt nästan, att "åh, jag är rädd att det blir samma typ av väder nästa vinter".
Nej, nu "blottar" jag mina känslor, men jag är verkligen LIVRÄDD för att hamna i en likadan snöstorm igen som 12 januari 2021!
Jag har aldrig varit så rädd ute på vägarna som jag var den eftermiddagen. Kommer alltför tydligt ihåg hur jag, när jag äntligen kom fram till garaget där jag parkerade den kvällen, stängde av bilen och på riktigt satt och skakade.
Det låter överdrivet, men det är sant.
Jag vet att det är flera månader kvar, men jag tror ändå att detta minne är en del av den ångest jag känner just nu över att sommaren är slut. Livrädd för att kommande vinter ska bli likadan som den förra, och livrädd för att en sådan snöstorm ska drabba oss en vardag då man faktiskt måste ut med bilen på vägarna.
Spås det snöstorm en helg, eller om man jobbar hemma, är det ju liksom bara att ställa in bilen i ett garage och sedan inte ta ut den förrän det värsta dragit förbi. Det är fasen värt de kronorna det kostar att få parkera under tak!
Nej, nu får jag fysiskt magknip av att skriva om den dagen, så jag lämnar det.
Vet att det verkar lite konstigt att nämna det överhuvudtaget, men gjorde det just för att jag är säker på att den dagen faktiskt är en av orsakerna till att jag har ångest över att påbörja detta läsår.
Det är också vanligt att säga "jo, men när man jobbat några dagar har man kommit in i det igen. Då går det lättare."
Inte sant.
Eller ja, jag pratar såklart inte för alla människor.
Men det är sant att efter några dagar har man kommit in i jobbet igen. Falskt dock att allt känns lättare. Efter några dagar känns det snarare som om man aldrig haft semester alls...
Det är tur att jag gillar mitt jobb. Tänker på alla de som hatar sina.
Jag är inte ute efter evig semester.
Jag har inga som helst planer på att säga upp mig.
Jag är inte ute efter att misskreditera mitt jobb. Tvärtom är jag aldrig så tacksam gentemot mitt arbete som just när jag känner slut-på-semester-ångest.
Jag är tacksam över att jag äntligen hittat min plats i samhället.
Jag är så tacksam över att ha ett kul jobb.
Jag är extremt tacksam över att ha ett jobb med schyssta arbetsvillkor och trevligt arbetsklimat.
Och jag är oändligt tacksam över att ha en så fantastisk arbetsgivare.
...
Mitt liv är egentligen perfekt just nu, och det vet jag om. Jag känner ångest över att jag känner ångest, om ni förstår hur jag menar.
Mitt liv är egentligen perfekt just nu, och det vet jag om. Jag känner ångest över att jag känner ångest, om ni förstår hur jag menar.
Jag hatar mig själv just nu för att jag känner den här ångesten. Jag känner mig otacksam.
En dag kvar.
Sedan börjar ekorrhjulet snurra.
Som du beskriver det är det alltså inte det som så många känner när semestern är slut, som du känner nu. Ocg inte beror det på att du inte gillar ditt jobb. Så det verkar vars en djupare känsla för dig, denna semestern-är-slutångest. Kanske lite terapi skulle ghäkpa?
Hjälpa skulle det vara, det är svårt art skriva kommentarer här eftetsom det jag skriver försvinner bakom en blå skylt...
Jag förstår absolut hur du känner, och jag tycker inte att det är fel att känna så.
Jag fasar också för vintern, särskilt nu när jag måste köra bil till Hortlax, då jag fått fast jobb där.
Kommer även att få oregelbundna arbetstider, och det är n¨åt som jag är kluven inför. Innan avskydde jag det, men sen har jag bara jobbat dagtid sen 2017, och är rätt trött på det. Gå upp tidigt 5 dagar i veckan, jobba heltid. Hem och laga middag, diska, tvätta, duscha och sova. Handla på söndagar, ta ledigt för att kunna gå på t.ex. läkarbesök....
Nu kommer jag att jobba dag, kväll, helg, korta dagar, längre dagar. Ledig nån dag mitt i veckan. Så vi får se hur jag känner sen. :D
Hoppas iaf att det ska gå bra på jobbet imorron. Kram!
Du ska inte ha ångest över att du känner på det här sättet, för även om livet innehåller alla delar som gör att man tycker att det är perfekt kan man må dåligt. Om en annan person - med ett till synes perfekt liv - skulle berätta detta för dig, skulle du då tycka att den personen inte skulle "få" må dåligt eller att hen är otacksam? Min gissning är att du inte skulle tycka det, och att du (precis som många andra) dömer dig själv för hårt. Det är faktiskt helt okej att känna sig nedstämd även om man har allt man önskat sig och egentligen inte har något att klaga över. Dessutom finns de ju uppenbarligen en liten, liten del av dig som, trots att du tycker jättemycket om ditt jobb och din arbetsgivare, drömmer om något annat. (Vilket är är helt okej, bara för att man tycker om din tillvaro är det inte fel att tänka att något annat vore ännu bättre.) Okej, nu har jag lekt hobbypsykologi så det räcker. ;-)
Jag förstår VERKLIGEN att du inte vill hamna i en liknande snöstorm igen, för det såg förskräcklig ut bara på bilderna. Det är lätt för folk som inte måste ge sig ut i trafiken (eller åka kollektivt, och behöva vänta i evigheter på sena tåg eller bussar, komma fram sent eller hem ungefär till läggdags) att det är sååååå mysigt med snöstorm, men det är inte lika mysigt om man inte har det valet.
Det är på Hortlaxgården. :)
Sent svar här, men ja, jag började också i måndags. Förra veckan var planeringsvecka för oss lärare, imorgon börjar ettorna och tvåorna, på tisdag börjar treorna. Ser verkligen fram emot att träffa eleverna!
Är också expert på att övertänka och överanalysera mycket. Jobbar på att sluta med det, men det är svår att lägga ner något som man gjort i nästan hela sitt liv, haha.
Vi har på-plats-undervisning nu, bara. Regeringen har till och med tagit bort möjligheten att gå över till distans! Man (jag) undrar faktiskt lite hur de tänker... Visserligen är många vaccinerade, men absolut inte alla (vissa vägrar med motiveringen att de inte gillar sprutor!), och dessutom smittar ju deltavarianten även om man är vaccinerad. Dock VILL jag träffa eleverna "på riktigt" och egentligen har jag inget intresse av att ha undervisning via Meet - det är SÅ mycket roligare nu! Man kan diskutera, få kontakt och inte minst prata om annat än själva undervisningen. Så jag är mest glad, bara det inte blir för mycket smittspridning.
Och ja, haha, det hade ju varit lite taskigt om elevernas lunchval börjat innan de själva hade börjat ;-D