Hittade en artikel igår. Den är visserligen fem år gammal, men ämnet tycker jag alltid/fortfarande är lika aktuellt. Vet ärligt talat inte hur jag kom in på den. Jag googlade på någonting, men just nu kommer jag inte ens ihåg vad det var.
Det handlar om min landsdel Norrland.
 
Jag hatar att det Norrland alltid klumpas ihop till en (1) plats.
"Jag ska till Norrland."
"Jaha, du kommer från Norrland?"
Jaha? Vad menas egentligen? Det säger lika mycket som om personen sagt "Jag ska till Sverige" (när hen befinner sig i Sverige).
En gång för alla; Norrland är inte en (1) plats. Norrland är en landsdel.
Sverige har tre landsdelar: Norrland, Svealand och Götaland.
Norrland utgör dessutom så gott som 60% (59,6 tror jag det var) av Sveriges yta. Norrland är alltså MER än halva Sverige! Avstånden är långa och skillnaderna i t.ex. natur och årstider är stora.
Det ligger nio landskap i landsdelen Norrland, och det är stor skillnad mellan exempelvis Norrbotten och Gästrikland.
 
Egentligen är det skitkonstigt att vi säger "Norrlänningar" också. Det är en sak som jag stör mig på mer och mer, då också det är ett sätt att klumpa ihop Norrland.
Jag menar; vi säger ju inte Svealänningar och Götalänningar.
Jag skulle vilja se vad Stockholmare skulle tycka om att i längden konstant bli kallade Svealänningar. Eller om t.ex. Värmlänningar skulle få höra det hela tiden.
Eller om vi alltid skulle säga: "Jag ska till Götaland på semestern."
 
Med undantag från Västernorrlands län så finns det inget län eller landskap som heter Norrland!
Landskapen i landets norrra del heter Lappland, Norrbotten, Västerbotten, Ångermanland, Jämtland, Medelpad, Härjedalen, Hälsingland och Gästrikland.
Jag är inte Norrlänning. Jag är Norrbottning. Please learn the difference everyone!
Okej, visst. Vi är norrlänningar också. På sätt och vis. På samma sätt som befolkningen söderut är Svealänningar eller Götalänningar.
 
Och så har vi då kronan i irritationsjuvelen... Dialektfrågan.
Det som stör mig allra MEST är användandet av ordet Norrländska!
"Åh! Du pratar Norrländska!"
"Jag tycker Norrländska är [valfri åsikt]."
Först av allt: Det.Finns.Ingen.Dialekt.Som.Heter.Norrländska! Punkt!
Ordet antyder ju faktiskt att alla i hela Norrland pratar likadant, vilket är totalt fel. Kunde inte vara mer fel.
Hur går det ens antyda att man skulle prata likadant i Gävle och Kalix? I Piteå och Östersund? I Sundsvall och Kiruna?
 
Om jag utgår från min egen stad; I Piteå har vi en dialekt. Skellefteå ligger bara 8 mil härifrån, och de har en helt annan dialekt. Luleå ligger endast 5 mil från Piteå, och de pratar inte Pitemål.
Tror det är därför jag ofta stör mig på den här typen av tryck (på typ tröjor, tavlor o.s.v.) där det står "Norrlandsparlör" eller liknande som rubrik. Sedan följer typ en ordlista som förklarar vad olika "norrländska" ord betyder.
Jag har alltid funderat över vad tusan det är för dialekt egentligen. Eller är det så att man helt sonika bakar ihop alla dialekter och gör det till en?
 
Här tycker jag att det också går använda jämförelsen med övriga landsdelar.
Jag har svårt att tro att till exempel folk från Värmland skulle acceptera att förminska sin egen dialekt till att bakas ihop med massor andra och kallas Svealändska.
Eller att människor i Skåne skulle acceptera att deras dialekt skulle kallas Götaländska.
 
Nej, jag menar inte att man ska utrota ordet Norrland. Det finns absolut tillfällen då ordet är legitimt att användas. Men i de allra flesta fallen är det så mycket bättre om man säger t.ex. namnet på landskapet istället.
"Jag bor i Örnsköldsvik, i Ångermanland."
"Jag ska åka till Älvsbyn, i Norrbotten."
Fattar ni; det blir så mycket tydligare än att otroligt luddigt säga:
"Jag ska åka till Älvsbyn lite senare. Det ligger i Norrland."
Igen; Norrland är 60 procent av Sveriges yta.
Och är man uppvuxen i Sverige och inte kan landskapen (i alla fall på ett ungefär), ja då kaaanske man skulle överväga att gå om mellanstadiet...
 
Bilderna i inlägget är fotade i NORRBOTTEN.
På väg med buss upp mot Gällivare.
 
 
Sluta säg Norrlänning.
Sluta säg Norrländska.
Sluta säg Norrland.
Snälla.
Idag kom jag in till en artikel på Expressen, och jag VET vad som är meningen med rubriker. Men tyvärr; jag kan verkligen inte stoppa mig själv från att känna mig lite provocerad.
Det är skrivet från ett "Sverige-perspektiv", alltså hela landet. Men det är solklart att det bara handlar om södra Sverige.
 
"Det kan absolut hända att det blir kallt in i både februari och mars."
Eh, ooookej... Och det uppseendeväckande med det är?? Februari och Mars är rena vintermånader. Det är ALLTID kallt och snöigt då.
Jag vet att mars räknas som en vårmånad i södra Sverige, men inte i de norra delarna (vilket ju faktiskt OCKSÅ är Sverige). Här är mars inte ens vårvinter. Mars är normalt högvinter, samma som februari.
 
"Det har funnits lägen där snön legat kvar in i april också."
Lägen.där.snön.legat.kvar.in.i.april... Jo, typ normalt varenda år. De sista snöhögarna försvinner i MAJ! Den sista snödrabbningen brukar i regel vara första veckan i maj.
Ja, igen: Jag VET att så inte är fallet söderut. Men återigen: vi här uppe tillhör också Sverige.
 
"...vintern för två år sedan. Då kom minusgraderna och snön först i februari - för att sedan stanna in i mars."
Var? Förmodligen i södra Sverige då igen. Skåne kanske?
För två år sedan var det vintern då det kom så sjukt jävla mycket snö att jag inte varit med om liknande så långt bak jag kunde minnas. Och dessa mängder kom redan i november.
Januari den vintern bjöd på sin vanliga köldknäpp på minus trettio grader.
Och de sinnessjuka snömängderna låg kvar i april.
 
  Bilden är från 5:e april det året.
 
  Visst; just det här var otroligt sjuka mängder även hos mig,
  men återigen så är snö i april fullkomligt normalt.
 
  "Enligt meteorologen skulle en sen vinter kunna hålla sig kvar långt in på våren, ända in i april."
  Jag kan verkligen inte hjälpa att det provocerar mig. Just det att kalla april "långt in på våren".
  I april har våren inte ens börjat. Okej, det är inte högvinter, men det är inte VÅR.
  Vårvinter, om vi ska vara noga. Men inte vår.
  Våren kommer till oss i maj, och det är ingenting onormalt. 
 
  "Det har funnits lägen där snön legat kvar i april också."
  Ja som sagt... Varenda år. På sin höjd är bilvägarna snöfria i april.
 
 
Nej, jag är inte dum. Jag ser naturligtvis att det står "det första datumet då den meteorologiska våren kan infalla". Och det är vanligt att detta sker söderut.
Den här sista skärmdumpen från artikeln lade jag mest in för att jag tycker det låter som en dröm att få det vårigt redan i februari, och typ fullskalig vår i mars.
Både februari och mars ÄR normalt rena vintermånader i min del av landet.
Tror faktiskt att det är därför det provocerar mig så mycket; när det skrivs "Sverige" och antyds att det handlar om hela landet när det egentligen handlar om typ Stockholm och neråt.
 
 
 
Snö i april handlar inte om ändringar i klimatet. Det är helt jäkla normalt på våra breddgrader!
Den hittills varma vintern däremot; DEN måste helt enkelt vara ett resultat av klimatförändringarna.
 
När kommer våren normalt där du bor?
 
Debatten blossar upp varje år såhär i midvintertid, små steg tas ibland och det här kan förmodligen klassiciferas som en s.k. impopulär åsikt...
Men jag tycker ärligt att fyrverkerier borde förbjudas helt!
 
Läste någonstans att fyrverkerier "på pinne" blivit förbjudna nu under 2019, Eller ja, inte helt förbjudna, men att det numera krävs speciellt tillstånd för att få köpa och skjuta dem.
Dock finns det ju andra typer av raketer. Vet inte vad de heter, men det finns väl sådana som man tänder på och så skjuter de upp en show av raketer under några minuter.
Och visst, det är fint - jättefint - att stå ute vid tolvslaget på nyårsafton och se himlen lysa upp i färgsprakande explosioner (jag gillar ju även att fota dem), men vi måste börja ta miljön och våra djur på allvar!
Om vi börjar med djuren... Kan vi inte försöka skaffa oss lite empati för alla stackars hundar som är livrädda under nyårsnatten?!
Tänk på att hundar har FYRA gånger bättre hörsel än människor. Fyra gånger bättre. TÄNK er hur fyrverkerier låter i deras öron!
Jag läste för ett par dagar en artikel om en liten hund som bokstavligen dött nu denna nyårsafton, på grund av fyrverkerier. Hunden var visserligen gammal, men enligt artikeln hade hon inga hälsoproblem, inte ens med hjärtat. Ägaren hade varit ut på kvällsrastningen med hunden (INTE vid tolvslaget såklart, utan några timmar tidigare), och helt plötsligt hade det smällt till i närheten av dem. Hunden hade ramlat ihop och förlorat medvetandet.
Bara en liten stund efter att ägaren kom hem med hunden dog den, och veterinären hade konstaterat att fyrverkerismällen varit orsaken.
Våra husdjur har ju ändå tryggheten att vara i närheten av oss. Vi kan sitta i närheten av vår hund, kanske ha hen i famnen precis vid midnatt. Men det finns ju så mycket vilda djur också. De har inte tryggheten att befinna sig inomhus under den natt då människan tävlar i vem som kan smälla högst...
Våra djur har inga egna röster, så för deras skull: Förbjud fyrverkerier!
 
Miljön är ju den andra aspekten i frågan. Med tanke på hur det ser ut med klimatet just nu borde vi väl inte med flit göra det värre, eller hur! Att smälla nyårsraketer är inte en mänsklig rättighet!
Så för miljön: Förbjud fyrverkerier!
 
 
"Det är TRADITION!" brukar folk gasta.
Jovisst, det kanske är tradition för oss idag att skjuta nyårsraketer.
Men traditioner betyder ju faktiskt inte att det är skrivet i sten. Traditioner har förändrats i alla tider. Saker har försvunnit och saker har kommit till.
Fyrverkerier har ju inte alltid varit "en tradition". Jag menar; vad gjorde folk innan pyroteknik uppfanns...?
Traditioner är föränderliga och speglar den tid vi lever i.
Visst, kärnan i traditioner förblir i princip samma (därav ordet "traditioner"), men de utvecklas och följer med samhällsutvecklingen. Vem vet hur högtider kommer firas om hundra år. Vem vet vad våra barnbarnsbarnbarn kommer se som en självklarhet att det ska finnas med på julafton år 2120?
 
Jag tror inte att människan har SÅ lite fantasi att vi inte kan komma på något annat att göra på nyårsafton än att skjuta fyrverkerier.
Finns ju för tusan hur mycket som helst!
 
Så; för att våra djur, och för miljön som vi håller på att döda, vill jag slå ett slag för ett totalförbud av fyrverkerier 2020!
 
 
Vad tycker du?
 
Tidigare idag satt jag och slentrianklickade runt i mitt bloggarkiv (längst ner här på bloggen) och kom till detta inlägg; publicerat i januari 2010.
Ganska coolt ändå att vi när jag skrev det precis gått in i det årtionde som vi nu för några dagar sedan lämnade.
Kommer helt ärligt knappt ens ihåg hur mitt liv såg ut på den tiden, då det känns som det var evigheter sedan. Det är inte ens en sådan "det känns som nyss och evigheter sedan samtidigt"-känsla. Nej, det känns enbart som att det var evigheter sedan. I ett annat liv.
På sätt och vis var det ju det också. Ett annat liv alltså.
Jag kämpade mot arbetslöshet och en panik i att jag inte hittat min plats i arbetslivet ännu. Jag hade ingen aning om vad jag var bra på och vad jag ville bli.
Eller rättelse; jag visste mycket väl vad jag ville bli (Fotograf såklart), men ni förstår säkert. Jag visste inte var min plats i den "vanlig jobb"-arbetsvärlden var.
 
En sak visste jag dock. En sak drömde jag så otroligt intensivt om. En dröm jag aldrig trodde skulle slå in.
Jag drömde om fullformatskameran Canon EOS 5D mark II. Min drömkamera.
Jag minns så tydligt känslan av att ha "vuxit ur" den gamla 400D:n. Känslan att "jag kommer inte att komma längre med den här" och "jag kan inte förverkliga allt jag vill med den här kameran".
Men drömkameran med sin fantasiprislapp låg inte inom räckhåll för mig. Inte med en inkomst som på den tiden kom från Försörjningsstöd.
Men en sak är säker: Jag har ALDRIG drömt om något lika mycket som DEN kameran. Inte ens USA!
 
Men så... dreams really can come true!
Två år efter det där inlägget publicerats fick jag en möjlighet bortom min vildaste fantasi!
Ni som följt mig under hela 2010-talet kanske kommer ihåg vad som hände mig i januari 2012...
När pappa kom och hämtade mig efter jobbet den 17:e (hade ingen bil då) och vi åkte de fem milen upp till Mediamarkt i Luleå.
Flera gånger hade jag varit där, tittat på kameran, hållit i den, drömt om den, men sedan varit tvungen lämna den i butiken.
Den här gången var annorlunda. Vet att detta låter överdrivet, men jag hade gigantiska fjärilar (eller typ dinosaurier, i magen när jag klev in genom butiksdörrarna. Den här gången skulle jag inte behöva lämna butiken tomhänt.
Den här gången skulle jag gå fram till kameraavdelningen, få med mig kameralådan därifrån och sedan gå till kassan med ren och skär materiell lycka. Jag kommer aldrig att glömma den känslan.
Jag kommer heller aldrig glömma hemresan, när jag satt med den röd-vita påsen i knät.
Fem mil är inte en särskilt lång sträcka, men den gången kändes bilturen hem som en evighet.
 
Jag minns också när jag kom hem och började öppna kartongen.
Kommer ihåg hur jag ändå försökte lägga band på mig och öppna långsamt. Ville verkligen dra ut på den där underbara känslan så länge som möjligt.
Jag minns hur glädjetårarna brände bakom ögonlocken när jag plockade upp papper och instruktionsböcker som låg högst upp, och kamerahuset blottades för mina ögon.
Jag har nästan aldrig varit så lycklig i hela mitt liv!
 
Det roliga är att jag faktiskt är lika kär i min kamera nu som den dagen.
Min första systemkamera, 400D:n, växte jag ur på 2-3 år och jag började drömma om uppdatering.
5D:n har jag i skrivande stund haft i 8 år, och jag har aldrig under den tiden börjat drömma om en ny kamera.
Min Canon EOS 5D mark II är i särklass min allra käraste ägodel! Fortfarande! Ja, bilen inkluderad.
 
 
Kom precis att tänka på att ALLA mina Top 3 Lyckligaste ögonblick har hänt under 2010-talet.
Det var sannerligen ett fantastiskt årtionde i mitt liv, på det stora hela.

 
Mina Top 3 livs bästa ögonblick

I den här ordningen:
 
1 - När jag fick meddelandet om att jag fått "mitt eget kök", alltså ett fast ställe, på jobbet.
2 - När jag fick meddelandet om att jag blivit Tillsvidareanställd på Måltidsservice.
3 - När jag packade upp min nyinköpta Canon EOS 5D mark II.
 
Ja, efter alla mina lovord i detta inlägg kanske det verkar konstigt att kameran "bara" kommer på tredje plats. MEN det betyder bara att de jobbrelaterade händelserna var så fantastiska att ingenting kommer upp i den kalibern. Inte ens kameraköpet.
 
 
 
Vilket är Ditt livs lyckligaste ögonblick? (Om det är något du vill berätta om.)
Har du något sådant där ögonblick då du var så lycklig att du ännu minns alla detaljer och som du blir alldeles pirrig i hela kroppen av att tänka på?
Alla - eller i alla fall de allra flesta - som hänger på sociala medier vet hur klimatet ser ut; hur det utvecklats, och tyvärr verkar det fortsätta i samma hjulspår.
Jag pratar om den lavinartade ökningen av hatet. Framförallt på Youtube, men även på andra sociala medier som t.ex. Instagram och Facebook.
Men för tillfället fokuserar vi på Youtube, för att det inte ska bli så spretigt. För ja, det är värst där (och på Instagram).
Det verkar som att det inte längre handlar om att göra bra content som följarna tittar på för att det är just det; bra content.
 
Det säkraste sättet idag att dra till sig visningar verkar vara att hänge sig till drama. Drama och regelrätt hat. Dramakanalernas visningar skjuter i höjden, och jag pratar inte om drama som i teater.
Nej, drama som i uthängningar, smutskastningar och bråk.
När det gäller kommentarsfälten under Youtubers videos kan man få mardrömmar för mindre. I vissa kommentarsfält osar det så mycket hat att jag blir mörkrädd för mänskligheten.
Jag vet att många som skriver hat på nätet aldrig skulle säga samma saker IRL, men det är ju ändå människor bakom skärmen. Både de som skriver sådant och de som mottar de hatiska orden.
Många skriver sådana saker på nätet som faktiskt är straffbart med fängelse. Det är regelrätta hot och många större Influencers får ta emot faktiska dödshot.
Hur kunde det bli såhär? Var gick det så fel?
 
Internet är fantastiskt bra om det används rätt. Fantastiskt bra! Varför måste det användas "for evil"??
Jag håller faktiskt med vad många större Youtubers sagt: Det var ett annat klimat på plattformen förr.
Det handlade om content och man kollade på videos för att man gillade innehållet. Det kreatörerna skapade.
Sen kom hatet. Det förstörde allting.
Nu är allting på Youtube genomsyrat av hat. Nästan ingen Youtuber kommer undan.
Jag förstår inte varför man inte bara kan klicka bort en kanal man inte gillar. Vad är det som händer i personernas hjärnor när de istället stannar på en kanal där de hatar personen och skriver grovt hat i kommentarerna?
 
MEN om jag ska komma till min poäng med detta inlägg...
Tanken var att det inte bara skulle innehålla negativitet.
 
 
Det finns faktiskt en kanal på Youtube som bevisar att det går att bli stor på plattformen utan att hänge sig till drama. En kanal där jag faktiskt aldrig sett hat i kommentarerna.
Nu har jag ju inte läst ALLA hennes kommentarsfält, men av det jag sett så har jag bara noterat kärlek.
 
Kanalen jag pratar om är naturligtvis den som drivs av Jonna Jinton!
Detta är min favoritkanal på Youtube och i mitt tycke är det såhär Youtube ska se ut!
Med det menar jag inte att alla måste leverera samma högkvalitativa content som Jonna, som faktiskt är en kreativ magiker, utan jag menar stämningen på hennes sida.
Inget drama och inget (eller kanske minimalt?) med hat. Bara ett fantastiskt content där det märks att hon gör det hon gör för att hon älskar att skapa.
 
Jonna nådde alldeles nyligen, nu i december, den magiska gränsen av EN MILJON prenumeranter!
Och om jag får säga det själv; ingen förtjänar det mer än henne!
Hon har verkligen magiska fingrar när det kommer till skapande! Och hon kan verkligen allt.
Hon målar. Hon fotar. Hon filmar. Hon sjunger. Hon skriver musik. Hon redigerar. Hon skriver. Hon designar smycken. Jag undrar seriöst om det finns någonting den kvinnan inte kan!
Denna kanal är verkligen som en oas mitt i det hårda Youtube-klimatet. Man återfår tron på att Youtube kan vara en fin plats.
Jag vill faktiskt säga att det är SÅHÄR som hela Youtube BORDE se ut.
Det är såhär som jag önskar att hela sociala medievärlden såg ut!
 
Är det något jag önskar för 2020 (i sociala medier) så är det att vi en gång för alla lyckas med att dränka hatet med en jädra massa kärlek.
Att sociala medier blir den kraft, och får den gemenskap, den faktiskt har potential att ha.
Jag vet att utsikterna för detta inte ser så lysande ut, men... drömma bör man annars dör man... ;-)
Och jag vill att vi aldrig slutar kämpa för att kärleken ska segra!
Alltså; jag förstår inte vad som hänt med mig. Helt allvarligt.
Jag har verkligen inget liv ( =fritid ) på vardagarna längre. Jag är så fruktansvärt trött när jag kommer hem från jobbet att jag stupar ner i soffan så fort jag klivit in genom dörren och fått av mig ytterkläderna. I princip bokstavligen.
Jag lovar att jag verkligen försöker hålla mig vaken, dels för att inte sova bort hela kvällarna och dels för att hinna med olika saker. Men av någon anledning är det stört omöjligt numera!
Det går helt enkelt inte.
Om jag försöker hålla mig vaken går jag runt som en zombie och kan ärligt inte fokusera på någonting. Det känns som ögonen vinglar och går i kors när jag försöker mig på något som inte innebär att sova.
Om vi tar bloggandet som exempel... Ifall jag skulle öppna upp ett nytt inlägg och börja skriva så skulle jag bokstavligen inte se vad jag skrev. Jag skulle inte klara av den enklaste stavningen pga att jag inte skulle se vilka bokstäver jag redan skrivit.
 
Ja, jag vet att det är vanligt med extra trötthet under den här mörka perioden, och visst är det så att även jag brukar vara extra trött nu i november-januari. Men det har ALDRIG varit SÅHÄR tidigare!
Jag har i alla fall klarat av att hålla mig vaken under sen eftermiddag-tidig kväll, även om jag alltid varit kvällstrött. Jag har klarat av att fixa med mat, eventuella saker att fixa här hemma, eventuell kvällstvättid. Jag har även klarat av att sitta med bloggen på kvällarna.
Om inte annat har jag i alla fall klarat av att läsa bloggar. I alla fall mina favoriter.
Ingenting av detta går numera. Sömnen tar över mitt liv, och det är skitjobbigt!
 
Idag kom jag hem vid 15-tiden och lyckades hålla mig upprätt kanske trettio minuter.
Men efter det slocknade jag i soffan för resten av kvällen och vaknade först när det egentligen var tid att gå och sova för natten (ja, jag vet att jag sitter nu och skriver detta, men rytmen blir lite störd av att somna så tidigt).
Och som sagt; jag kan verkligen inte hålla mig vaken.
När jag kommer hem känns det som om jag redan sover när jag går omkring.
 
Jag blir alltid vintertrött, men igen: Det har aldrig varit såhär mycket tidigare!
Att jag somnade så extremt tidigt just idag (torsdag) har i och för sig sina orsaker. Jag har spänt mig så mycket inför lunchen (den årliga Julbuffén) att jag rent kunde KÄNNA stressen lämna kroppen när lunchsittningarna började vara slut och maten hade räckt till alla (både en första gång och att sedan gå tillbaka och ta om).
Dagens trötthet hade förmodligen liiiite att göra med det ;-)
Men som sagt; rent generellt börjar den här tröttheten sätta käppar i hjulet för min vardagsfritid.
 
DOCK vill jag bara påpeka att det INTE är jobbet som är "boven i dramat".
Tvärtom känner jag genuint att det är just jobbet som är ljuset i mina vardagar. Vet inte vad jag skulle göra om jag inte hade mitt jobb, helt ärligt!
 
 
Men hur kommer jag "tillbaka till livet" på vardagarna?
Hur kan jag göra för att tvinga kroppen att inte somna vid 18-tiden?
 
Vet att ett populärt tips brukar vara "promenader". Och ja, visst kan det vara härligt. Tyvärr finns ju vissa hinder där också...
1. Är man så trött att man ser i kors kanske man skulle bli piggare av en promenad, men är man så trött att man ser i kors är det ju nästan omöjligt att pälsa på sig och ta sig ut.
2. Det är nästan som att en inte vågar gå ut på promenader i mörkret längre, efter allt som hänt senaste tiden och som händer numera. Tänker bland annat på en av de senaste händelserna... kvinnan som var ute och promenerade (eller om hon var på väg hem) och blev knivöverfallen och rånad typ 200-300 meter härifrån där jag bor. Det var vid 17-tiden på eftermiddagen...
Så; vågar man ens gå ut efter mörkrets inbrott längre??
 
 
Nej, nu MÅSTE jag verkligen gå och sova igen så att jag orkar med sista jobbrycket för veckan.
Dock brukar ju fredagar vara lite extra mysiga att jobba på, och den här fredagen är det ju dessutom Lucia :-)
Tack för att jag fick skriva av mig i alla fall. Jag behöver det ibland :-)
 
 
Hur är det med dig? Brukar du känna någon sådan här förlamande trötthet ibland?
Känner du igen dig i det jag skriver, eller verkar det helt främmande?
 
Att tiden går snabbt är ingen nyhet.
Men det är först när man ser det rent konkret som det faktiskt sjunker in hur snabbt det egentligen går... Igår satt jag och fyllde i de senaste länkarna i mitt bloggarkiv; alltså jag gjorde länkar av november och december.
Samtidigt kunde jag inte låta bli att notera hur långt mitt bloggarkiv egentligen är.
TÄNK att jag faktiskt bloggat i tolv år. 12 ÅR!
Dessutom är det numera den här bloggen som är den jag bloggat på allra längst. Ända sedan juli 2012 har detta varit mitt hem på nätet.
Det känns fortfarande som jag bloggat längst på Pitetjej-bloggen, då den blev 4,5 år gammal. Men nu... när jag tittar på mitt arkiv så märker jag ju att Pixelie-bloggen faktiskt är hela 7,5 år!
Sju och ett halvt år!
 
För tolv år sedan hade jag knappt hört ordet blogg. Hade aldrig kommit i kontakt med fenomenet.
Enda gången jag hört själva ordet var i samband med Lunarstorm, och då trodde jag bara att "blogg" var deras egna namn för "dagbok".
Tänk om jag vetat då vilka möjligheter som fanns i bloggvärlden.
 
Åtta år sedan är det sedan jag var iväg på den där utlandspraktien i Belgien. Där känns det både som det var nyss, samtidigt som det känns som det var hundra år sedan.
Vid den tidpunkten hade jag endast min gamla trotjänare EOS 400D:n. Den kameran jag köpte back in 2008. Min allra första systemkamera.
Min nuvarande älskling; Canon EOS 5D mark II, är alldeles snart 8 år.
Januari 2012 var tiden då jag åkte till Mediamarkt i Luleå och kom ut med en påse innehållande min största materiella önskedröm. Jag har ALDRIG önskat mig något materiellt lika mycket som jag önskade mig DEN kameran. Ingenting. Inte ens bilen.
 
 
Sedan... i maj 2015 hände det som totalt förändrade mitt liv.
Av någon anledning kommer jag inte ihåg exakt vilket datum det var, men det var första veckan i maj som jag för första gången klev in i ett förskolekök.
Jag skulle påbörja min praktik på Pitholms förskola.
 
I vanlig ordning hade jag blivit inskriven i någon aktivitet via Arbetsförmedligen (eller om det var Försörjningsstöd). Vid det inledande samtalet med min... vad heter det? Arbetscoach? Kontaktperson? pratade vi om vad som skulle passa mig och vad jag ville göra.
Jag, som aldrig sagt nej till något i hela mitt liv, tog faktiskt "mod" till mig och sa:

"Jag vill gärna inte till Repris igen. Jag trivdes bra där sist, men jag har utvecklas så mycket sedan dess och det skulle kännas som att gå tillbaka i utvecklingen."
"Okej. Då får vi försöka hitta på något annat."
Efter lite fundering sa han:
"Vad tror du om Måltidsservice?"
"Tjaaa... eh, vad är det?" Nej, jag visste inte vad det innebar.
"Det är jobb i till exempel skolkök och förskolekök."
"Jaa, varför inte. Jag har inte tänkt på det tidigare, men det skadar inte att prova."
 
Jag fick hjälp att hitta en praktikplats inom det området, och hamnade alltså på Pitholms förskola lagom till våren.
Jag måste erkänna att från början hade jag inga direkta förväntningar på praktiken. Med den erfarenhet jag hade sedan tidigare så tänkte jag att jag skulle vara där några veckor och sedan vidare till något annat.
Föga anade jag var detta skulle ta mig...
 
Det blev inga "bara några veckor". Hela sommaren blev jag kvar på den förskolan, och i augusti bytte jag praktikplats och hamnade istället på Myrans förskola.
Det är DEN händelsen jag brukar benämna som startskottet för den bästa tiden i mitt liv.
Och det är alltså drygt fyra (4) år sedan!
 
Det känns som att det är så mycket som hänt i mitt liv under 2010-talet, samtidigt som det känns som nästan inget hänt.
Men å andra sidan är det säkert för att det är så pass stora saker som hänt. Framförallt då de senaste fyra åren.
Jag har hittat ett jobb jag trivs med, ett jobb jag är bra på, ett jobb där jag passar in, ett jobb där jag är uppskattad och framförallt... Det Är Ett Riktigt Jobb! Inte bara en praktikplats.
Den där jag-gör-praktik-här-några-veckor-och-sedan-tillbaka-till-arbetsförmedlingen-igen-rutinen är äntligen bruten! Den är ett minne blott!
Jag hittade ÄNTLIGEN en praktikplats som faktiskt ledde till jobb!
Jag klev in där i köket på Pitholm för 4,5 år sedan utan en enda minuts erfarenhet av kök. Jag hade aldrig satt min fot i den typen av kök förut.
 
Nu sitter jag här, med en fast tjänst som köksbiträde med ett fast kök. Jag är fullfjädrad arbetare som äntligen slipper både att varje månad lämna in de där hemska rapporterna till AF om "vad man gjort under månaden för att komma ut på arbetsmarknaden".
Och framförallt; jag slipper den plågsamma dagen i slutet på varje månad, när man måste in och söka försörjningsstöd. För ja, även om det numera heter försörjningsstöd och inte socialbidrag så känns det förnedrande att behöva sitta där och basically be om pengar.
Vill bara klargöra att jag inte skriver detta för att klanka ner på de som fortfarande måste söka försörjningsstöd för att klara vardagen. Tvärtom. Jag vet precis hur det är.
Det är bara det att jag skriver ur just mitt perspektiv just nu, och jag är så oerhört tacksam och lycklig lottad över att jag lyckades komma mig därifrån.
Dessutom till ett jobb där jag trivs så bra att det nästan är overkligt!
 
Dreams really can come true! So never stop dreaming!
I Sverige mördas i genomsnitt 16 kvinnor/år av en närstående person.
2018 var siffran 22 kvinnor.
Var 3:e kvinna i världen utsätts för könsrelaterat våld någon gång under sin livstid.
Siffran för Sverige är var 4:e kvinna.
2015 misshandlades 29000 kvinnor över 18 år (ett år har 365 dagar...!).
Mäns våld mot kvinnor beräknas kosta samhället 45 miljarder(!) kronor per år.
Från Roks, Brå och NCK (Nationellt Centrum för Kvinnofrid, Uppsala universitet).
 
 
Vissa krafter gapar om att "feminismen behövs inte längre".
Eller ännu värre; "Feminismen har gått för långt".
Tro mig; det finns ingen som önskar att feminismen inte behövdes lika mycket som Feminister!
TÄNK ändå om det varit så att feminismen inte behövdes! TÄNK om vi redan nu levde i ett samhälle där män och kvinnor hade samma rättigheter.
Om feminismen inte behövts, då hade det inte funnits behov av sådana här dagar... Internationella dagen för bekämpning av våld mot kvinnor.
Men vi lever ännu inte i ett jämställt samhälle, och därför ÄR det viktigt med sådana här dagar. För att uppmärksamma problem som detta. Könsrelaterat våld.
 
Att säga "män som slår kvinnor är inga (riktiga) män" är något vi måste sluta med.
Jag förstår absolut känslan och att det är ens första, instinktiva tanke; men dessa män är inte grodor, aliens eller hammockar. De ÄR män. Riktiga män. Som begår vedervärdiga handlingar.
Det är inte några avarter i utkanten av samhället.
De är helt vanliga män, familjefäder, arbetare, omtyckta vänner...
Det är Kalle Andersson på Svenssongatan 3, det är din kollega du arbetat med de senaste 15 åren, det är din granne, det är VD:n Arne, det kan till och med vara en polis eller annan myndighetsperson...
Hur många gånger har man inte hört "Va?! Han som alltid varit så trevlig!" när det kommit fram om en kvinna som blivit misshandlad av sin manlige partner...?
De är inga aliens, de är helt vanliga män.
 
Att säga "män som slår kvinnor är inga riktiga män" förflyttar både fokus och ansvar åt fel håll.
Dels tillåter det "bra män" att kunna strunta i problemet, för "JAG slår minsann inte kvinnor!".
Dels läggs skuldbördan och ansvaret på kvinnorna. De ska liksom känna igen dessa misshandlande män och hålla sig borta från dem. Det är väl bara att välja en av de bra männen istället.
Som om alla onda män hade någon gemensam tatuering eller liknande som man skulle leta efter.
Eller en tydlig stämpel mitt i pannan kanske?
 
Något annat som är vanligt är detta med "Det är väl bara att lämna".
Man behöver inte läsa länge om våld i nära relationer för att förstå att det verkligen inte "bara är att lämna".
Bortsett från de praktiska problemen, bland annat att ens veta var en ska ta vägen, så är själva separationen vad som är i särklass det farligaste momentet för kvinnan. Det handlar bokstavligt talat om liv och död. Det är livshotande eftersom det är vid separation som den största andelen av det dödliga våldet sker. (Roks)
 
 
Sedan har vi ju också dessa människor som, varje gång detta problem uppmärksammas, kommer och skriker "Meeeen kviiiinnor dååå! Det finns faktiskt män som misshandlas av kvinnor!"
Det är förmodligen samma människor som skriker "Men en Internationell MANSDAG då??" den 8:e mars, samtidigt som de är knäpptysta den 19:e november...
JA, det finns absolut män som misshandlas i nära relationer, och det är INGEN som försöker tysta dessa personer! Det är hemskt när det sker sådant i ens hem, där man borde få känna sig som mest trygg.
MEN...
1. Idag är det Internationella dagen för bekämpning av MÄNS våld mot KVINNOR.
och
2. Det är MÄNS våld mot KVINNOR som är det stora problemet i världen.
Det är mäns våld mot kvinnor som blivit klassat som en global pandemi av WHO.
 
I Sverige mördas i genomsnitt 16-17 kvinnor per år av en manlig närstående, och 4 män av en kvinnlig partner.
Men enligt Brå är morden på kvinnorna kulmen av en lång tid av hot och våld. Att mannen varit kontrollerande och våldsam. Många av kvinnorna mördas i samband med separation; med andra ord när de tagit mod till sig att lämna.
De kommer bokstavligt talat inte levande från förhållandet.
När det gäller männen så är orsakerna (enligt Brå) antingen missbruk eller hämndscenario. Alltså där kvinnan som mördar under en längre tid varit utsatt för grovt våld av mannen i fråga, och att det är ett sista desperat försök att bli fri.
 
 
 
Mina tankar går till alla kvinnor i Sverige och i världen som lever i detta helvete.
Till alla kvinnor som levt i detta helvete.
Till alla kvinnor som förlorat sina liv pga mäns våld.
Mina tankar går också till alla BARN som förlorat sin mamma pga detta. Som ser/sett pappa systematiskt misshandla mamma.
Och mitt hjärta brister för de barn som till och med sett pappan DÖDA deras mamma!
 
När ska allt detta sluta?
 
Om exakt en månad är det dags att plocka fram julen. Då är det första adventsveckan.
Hur är det med er? Är ni taggade?
Även om det känns som det NYSS var julen 2018 så känner jag att jag faktiskt längtar lite grann till den här december.
I och för sig har jag alltid tidigare gjort det... förutom förra året.
Vet inte varför, men 2018 hade jag liksom ingen julfeeling -knappt när det blev december.
Jag känner fortfarande inte för att överdekorera, men jag längtar efter att plocka fram stjärnor, ljusstakar och lite sådant.
Under den kommande tiden älskar jag att gå och titta mot fönster när jag är ute. Det är så mysigt med alla ljuspunkter. Det liksom motar undan detta dystra mörker under några veckor.
Men som sagt; än är det en månad kvar.
 
 
Nästa vecka (v.44) är det i alla fall höstlov.
I och för sig ingenting som påverkar mig eller andra arbetande vuxna utan skolbarn.
Det är alltså skolorna som har lov -höstterminens enda lov.
Jag jobbar ju som sagt på förskola (kök) och i sanningens namn så är det otroligt olika hur höstlovet påverkar förskolor. Det kan bli stora "bortfall" i barnantal, men det kan också vara så att det inte är sååå stor skillnad jämfört med normala veckor.
Detta beror såklart på om det är många barn som har äldre syskon och om föräldrarna kan ta ledigt (eller fixa på annat sätt) samt om förskolan i fråga har många 15-timmarsbarn.
 
OM det finns någon som inte vet hur det fungerar, så är ju reglerna så att ALLA barn har rätt till förskoleplats, även om föräldrarna är föräldralediga med syskon eller arbetslösa.
Så var det inte när t.ex. jag var liten. Då var det "förälder hemma = barnen hemma" som gällde.
Men å andra sidan var ju barnomsorgen en annan då; när det var Daghem/dagis. 
1998 reformerades det och blev Förskola, och efter det finns de s.k. 15-timmarsplatserna. Betyder att alla barn har rätt till förskoleplats 15 timmar per vecka. Dagar och tider bestäms av respektive förskola, eftersom alla dessa barn (inom samma förskola såklart) har samma tider.
Oftast tis-tors 9-14, eftersom 15-timmarsbarn bara får äta en måltid (lunch).
Men kom till saken då ;-P 
Jo, 15-timmarsbarn som är mellan 3 och 5 år går under det som kallas "Allmän förskola".
Detta betyder att förskolan är gratis för barn i de åldrarna, men det betyder också att dessa barn följer skolans läs -och lovschema. De får alltså inte vara på förskolan när skolorna har lov.
Gällande 1-2 åriga 15-timmarsbarn gäller inte detta. Eftersom de inte går under Allmän förskola så får de vara på förskolan även under skolloven.
Därför kan det variera väldigt mellan förskolor hur det ser ut på smålov som t.ex. höstlovet.
 
Jag bara måste få dela med mig av ett poddtips!
Det är en nystartad, men såå efterlängtad, podcast skapad av Natashja Blomberg (allas vår Lady Dahmer) tillsammans med Fayme Elmén.
Och alltså... denna duo alltså!! Måste ju vara det bästa vi har i svenska sociala medier!! De är GULD tillsammans! Att lyssna på denna podd är en salig mix av eftertanke och gapskratt!
Podden heter Dålig stämning och finns bland annat på Podcaster och Spotify.
Den finns säkert på fler ställen också, men det är de två apparna jag använder (och känner till) för att lyssna på podcasts.
 
Natashja driver ju även sin egen podd, Postpatriarkatet, sedan ett par år(?) tillbaka. Innan dess hade hon och Cissi Wallin podden Penntricket tillsammans. Och nu då Dålig stämning.
Höll på att skriva "det blir bara bättre och bättre", men känner att det är lite missvisande eftersom alla tre poddar varit/är helt fantastiska!
Penntricket är avslutad, men Postpatriarkatet är still going strong.
Postpatriarkatet släpper ett nytt avsnitt varje fredag.
Dålig stämning varje tisdag.
Sedan är båda poddarna kopplade till varsin Patreon, vilket gör att man får extramaterial och bonusavsnitt om man signar upp där.
 
Missa.Inte.Denna.Podd!
Dålig stämning.
 
 
Och när jag ändå är igång kan jag tipsa om en annan podcast jag nyligen lyssnat på.
Eller ja, det var via första avsnittet av Dålig stämning som jag fick tipset om den här.
Den är egentligen väldigt hemsk att lyssna på, men samtidigt otroligt intressant och man får sig en ordentlig ögonöppnare gentemot sociala medier.
Är du känslig mot historier om brott mot barn rekommenderar jag den inte, skulle jag vilja säga. Men å andra sidan känner jag att det här är en historia alla egentligen skulle behöva höra.
 
Den heter Broken Harts och är en podcast med nio (9) avsnitt som avhandlar vad som egentligen hände med familjen Hart som ledde upp till den dagen då deras bil körde utför en klippa och alla åtta dog (det är ingen spoiler, då podcasten dels börjar så och dels handlar om det).
Denna podd är amerikansk och därmed på engelska.
Den avhandlar alla aspekter i detta fall; olyckan/mordet, dessa falska perfekta fasader på sociala medier, det usla amerikanska fostersystemet, rasism, white saviourism...
 
Broken Harts ger en verkligen ett broken heart.
Ett brustet hjärta för barnen som aldrig fick egna röster. Dessa 6 barn som aldrig fick höras.
Nej, NU kan jag dock inte skriva mer utan att spoila.
Jag rekommenderar att lyssna på denna podcast.
Finns på Podcaster.
 
~~~~~~~~~
Avslutar med tre bilder av hur det ser ut i Piteå just nu.
Nu när den där vackra hösttiden är över. Nu när allting i naturen är så grått och... brunt.
Naturen är redo för snön. I am NOT!
Men men...
 
15 år "Jag är ju vuxen nu. Jag skulle klara mig hur bra som helst i vuxenvärlden!"
30 år "Shit! Vad liten och barnslig jag var som femtonåring!"
Någon som känner igen sig?
Jag vågar nästan sätta min vänstra arm på att ALLA känner igen sig... ;-)
 
Tänk att det är så.. Tänk att vi faktiskt, på allvar, tror att vi är vuxna, mogna och färdigutvecklade när vi är femton år gamla (hela tonåren, men använder 15 år för att texten blir tydligare då).
Självklart är alla olika, och naturligtvis är en alldeles snart vuxen i den åldern.
Men vi är inte färdigutvecklade. Våra hjärnor har inte ens växt klart förrän, när? 20-årsåldern? Tror det är efter skoltiden i alla fall.
Eller ja, med tanke på att hjärnan är plastisk (föränderlig och anpassningsbar) kan man väl nästan säga att den aldrig blir helt färdig.
 
För ett gäng månader satt jag och funderade över vad jag önskat att jag "visste" när jag var 20 år. Typ om mitt nutida jag kunnat göra en tidsresa och träffa Erica 20 år.
Saker som var otroligt viktiga då, men som kanske egentligen inte är viktiga. Eller tvärtom.
Saker som, om jag fått upp ögonen redan då, hade besparat mig så otroligt mycket ångest (vill egentligen inte använda det ordet lättvindligt, men kommer inte på något annat).
I alla fall skrev jag ner några sådana punkter i anteckningar på mobilen, men glömde sedan bort dem. Tills nu när jag gick igenom telefonen.
Tänkte att jag kan viga ett blogginlägg till dessa...
 
 
 
Det viktigaste livsmålet är inte att "få en pojkvän".
Har ingen aning om huuur många gamla dagboksanteckningar jag hittat från min ungdomstid där jag skriver av mig min önskan att slippa vara singel. Det var så pass att jag i princip verkligen trodde på att "jag skulle bli lycklig om jag bara hittade någon som ville bli tillsammans med mig".
Det gör så ont i hjärtat när jag läser dessa dagboksanteckningar, och jag vill bara gå tillbaka och berätta att du kan leva ett fullt liv utan att befinna dig i ett förhållande. Det går nästan bättre till och med!
 
Du mår sååååå mycket bättre av att INTE banta! Släng ut den jä*la vågen!
Om halva mina dagböcker handlade om längtan efter ett förhållande, så handlade andra halvan om drömmen om att bli smal. Det var typ "bara jag blir smal..." hela tiden, och jag har ingen aning om hur många anteckningar jag har hittat nu i efterhand med listor. Listor vad jag ätit. Listor vad jag ska äta (alltså matscheman). Listor över när, var och hur jag skulle motionera. Men inte för att må bra, utan för att "gå ner så och så många kilon innan den och den dagen"...
Massvis med listor över belöningssystem av typen "den och den belöningen vid si och så många kilos nedgång".
Jag mår illa när jag tänker på hur mycket av mitt liv och mina tankar detta har tagit.
För nu, efter att jag fattade beslutet att helt enkelt Sluta Banta så har jag aldrig mått bättre! Aldrig!
 
Att skriva upp allt du äter och göra matscheman för att hålla koll på detta ÄR en ätstörning! Eller i alla fall ett ätstört beteende!
Jepp! Det är ett ätstört beteende, inget annat.
Det är inte "jag tänker på vad jag äter". Det är en fixering som grundar sig i internationaliserad fettskräck.
 
Det är inte farligt att säga nej.
Du behöver inte säga ja till och gå med på allting. Jag vet att du vill visa att du är öppen för möjligheter och inte vill vara till besvär, men att säga nej kan ibland till och med vara bättre än att säga ja. Att säga nej kan till och med leda till bättre saker i längden... Jag lovar.
 
När du möblerar ditt hem är det bättre att välja det du gillar än att gå på "det funkar tills vidare"-tänket.
Vet att det låter svårt, och det kan vara skillnad beroende på vad det är för grej... men det är faktiskt värt att till och med vara utan en specifik möbel en stund, tills du hittar/har råd med det du verkligen vill ha.
 
Lyssna inte på vårdens prat och "råd" om kost och vikt!
Vården är lika fettskrämd som hela samhället, och deras syn på bantning har inte uppdaterats sedan 80-talets banta-med-light-produkter-och-pulverdieter-era.
Bantar du med hjälp av vården mår du bara dåligt, eftersom de endast fokuserar på vikten när det kommer till "hälsa". Den västerländska vården kör lite på attityden att "bara du går ner i vikt löser sig allt". Hälsa är SÅ mycket mer! 
Att äta en bra balanserad kost och röra på sig är otroligt viktigt, men att banta förstör din kropp.
 
Tiden går fortare och fortare; slösa inte bort din 20-årstid! Snälla!!
Självförklarande. Tiden går extremt jäkla snabbt, och snabbare för varje år.
Snälla, slösa inte bort ditt liv!
 
 
 
Så. Det här var alltså sju saker jag skulle vilja säga till mig själv om mitt 35-åriga jag fick resa tillbaka och träffa 20-åriga Erica.
 
Vad skulle Du vilja säga till Ditt 20-åriga jag om du fick träffa hen?
Vilka livsupptäckter önskar Du att du visste redan som nybliven vuxen?
JA, jag är medveten om att flera av dessa punkter inte går ihop. Till exempel resandet och miljötänket. Att resa utomlands är inte klimatsmart.
Men det här handlar inte om vad som passar ihop med vad, eller ens vad som är rimligt att uppnå.
Det handlar om att jag sitter här och bara brainstormar vad jag VILL göra just nu. Vad jag drömmer om och hur mitt drömliv skulle se ut.
Jag tror vi behöver sådant i våra liv, oavsett vad som sedan händer eller inte händer.
Drömmar är extremt viktigt!
Ibland behöver vi, eller i alla fall jag, bara få sitta och få ur mig allting jag önskar mig. Jag behöver få se det i skrift.
 
 
 
💖 Flytta ut till ett hus på landet och leva lite mer lantligt. Lite grann med inspiration från Jonna Jinton.
 
💖 Jobba hemifrån med något kreativt, typ fotografi och skrivande.
 
💖 Resa utomlands.
 
💖 Ha ett förskolekök på jobbet som är "mitt".
Jag är ju fast anställd inom Måltidsservice, men drömmen vore att ha ett fast ställe också.
 
💖 Leva klimatsmart, på sättet att t.ex. odla själv, köra så nära zero waste som möjligt, köpa livsmedel lokalt (typ kött, mjölk, ägg från lokala gårdar) och sådant en kan göra som privatperson för miljön.
 
💖 Leva i en bostad där jag, förutom sovrum, vardagsrum och kök ha rum såpass att jag kan ha både kontor och fotostudio.
 
💖 Renovera, bygga upp och inreda ett hem totalt från grunden. Från golv, väggar och tak till möbler och inredning. Precis som JAG vill ha det!
 
💖 Lyckas med att fota ett årstidsprojekt. Inspiration Elin Kero/Nevnarien.
Min svaghet är att jag kan sätta igång med ett projekt, men det rinner väldigt snabbt ut i sanden. När det gäller fotoprojekt, typ årstidsprojekt, kanske det beror på att jag hittills inte hittat det perfekta stället att använda; som är ett fint ställe och där det faktiskt går att ta sig under alla årstider, även under vintern när det är två meter snö.
Men jag ÄLSKAR verkligen de drömmande bilderna i Elins årstidsprojekt, och VILL så gärna lyckas med ett sådant själv!
 
💖 Vara så duktig på fotografering att jag kan sälja bilder.
 
💖 Vara så duktig på fotografering att jag kan få till så pass drömmiga bilder att de blir virala.
Inspiration: Elena Shumilova.
 
💖 Ha en talang inom något det går att tjäna pengar på, typ musik och/eller skådespeleri.
Jag är tondöv och usel på att skådespela, men har alltid drömt om att ha dessa talanger.
Detta inlägg skriver jag inte av någon anledning att typ fiska "nej då"-kommentarer, utan det är bara en ren faktatext. Jag skriver om hur det är och varför. Känner att jag dels vill berätta om hur just jag fungerar (och varför) och dels bara behöver få skriva av mig.
Edit: Jag skrev detta för flera veckor sedan, med tanke på att publicera det. Sedan ångrade jag mig, och kände att jag nog inte kände mig redo.
Jag vill också passa på att lägga till protokollet att jag inte är världens bästa på att uttrycka mig i skrift. Jag kan vara bra på att skriva, men när jag ska försöka få fram något speciellt så har jag väldigt lätt att komma på sidospår.
 
 
* ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ *~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ *
 
Jag är världens sämsta vän.
Det låter hårt. Det låter som att jag är taskig, eller rentav elak, mot de jag träffar. Så är dock inte fallet.
Jag ska förklara.
 
 
Under hela min barndom hade jag inga kompisar. Jag hade ingen kompis. 
Tänk på filmer där exempelvis huvudpersonen är en blyg eller "udda" person utan vänner. Filmen kanske handlar om att hen (oftast hon) är mobbad, och även om hon inte är det så är hon utanför gemenskapen på något sätt.
MEN i de allra flesta fall har hon en eller två nära vänner, och den lilla gruppen är liksom porträtterade som "de udda".
Men grejen är att huvudpersonen i alla fall har en (1) vän.
Min erfarenhet är att jag inte ens hade det.
Visst, i lågstadiet var det någon som jag fick leka med någon enstaka gång, men från typ årskurs 3 har jag varit helt ensam, kompismässigt. Jag hade ingen vän att umgås med på fritiden och på skolloven. Inte ens en (1).
Detta var ju självklart en stor bidragande faktor till det urusla självförtroendet jag hade under uppväxten. Eller urusla... det var snarare obefintligt.
Eller... undrar egentligen vad som är hönan och ägget här... Fick jag dåligt självförtroende för att jag inte hade några vänner, eller hade jag inga vänner för att jag hade ett uselt självförtroende?
Det kan jag ju fundera över ett tag ;-P
 
I alla fall.
Allt detta har resulterat i att jag idag egentligen inte vet hur jag ska bete mig i relationer med vänner.
De där sociala koderna som de allra flesta klurar ut under barndomen, i samspel med andra, de har halkat efter för mig. Inte förrän nu i vuxen ålder har jag haft möjligheten att börja lösa dem.
Eller, när jag befinner mig i de sociala situationerna (när jag umgås med vänner) går det såklart bra.
Anledningen till att jag känner att jag är en så dålig vän är att jag inte riktigt har "koll på protokollet" när det gäller att kontakta vänner.
Jag har kommit över en stor del av min blyghet, och därmed också fått betydligt bättre självförtroende. Men det haltar fortfarande lite efter när det kommer till att kontakta vänner.
Detta gör att jag fortfarande är osäker på det här med "hur ofta en ska ta kontakt med vänner för att vara en bra vän kontra när man räknas som för efterhängsen". En biverkning av mitt dåliga självförtroende är att jag är livrädd för att betraktas som för efterhängsen.
Det här resulterar tyvärr i att jag istället blir alldeles för dålig på att höra av mig.
Av rädsla för att ringa för ofta, blir det istället så att jag aldrig hör av mig. Sedan blir ju även det ett stressmoment. Tanken på att vara en nonchalant vän som inte verkar bry sig.
 
På allt detta, lägg då till att jag är en introvert personlighet.
Enda gången jag på allvar kan koppla av och samla energi är när jag befinner mig med bara mig själv hemma i mitt eget hem.
Jag trivs bra tillsammans med andra, i alla fall om jag känner mig trygg i sällskapet, men jag behöver som sagt den där lugna tiden ensam hemma för att vila upp mig på allvar.
 
Jag är inte nonchalant, jag är inte elak och jag är en lojal vän. Det är bara så att jag är dålig på att höra av mig, på grund av ovanstående orsaker. Rädslan att verka för efterhängsen tar tyvärr över, hur lite jag än vill det.
Jag jobbar hela tiden med det, med mig själv, men det tar tid. Sådant här tar tar tid, vilket ofta känns väldigt frustrerande när en är mitt uppe i det.
Jag VILL ju vara en sådan person som är bra på att ta kontakt med vänner, styra upp saker och helt enkelt vara en bra vän på det sättet.
Kanske kan det bli så i framtiden. Hoppas det.
Men just nu vill jag bara skriva detta inlägg för att dels berätta hur det är. Berätta hur det känns från mitt håll. Och dels för att jag vill belysa den här typen av problem och personligheter, för jag gissar att det finns fler som känner ungefär på samma sätt. Det finns ju liksom fler än jag som är blyga och introverta.
 
 
Om du hängt med ända hit; stort tack för att du ville lyssna :-)
 
Under en lång tid har jag hatat att redigera bilder.
Jag har fortfarande älskat att fota, men känt en typ av hatkärlek till dagar då jag tagit tresiffrigt antal bilder. Anledningen till detta är att jag fått lite smått panik när jag tänkt på att sitta och redigera allihop (fotar ju i RAW, vilket betyder att bilderna måste gå igenom Photoshop för att kunna användas).
Orsaken till redigeringshatet är att det tagit så onödigt lång tid med varje bild, samt att jag inte kunnat göra något annat under tiden (typ ha en video eller musik på i bakgrunden).
Det höll ärligt talat på att totalt förstöra mitt intresse för fotografering, då det till slut blev så att jag drog mig för att gå/åka ut på längre fotorundor.
Allt detta på grund av att jag hela tiden haft så lite Ram-minne i datorn.
 
Men NU! Nu när jag äntligen sitter här med mera minne plus en senare version av Photoshop så känner jag hur både fotolusten och framförallt redigeringslusten kommer tillbaka.
Jag kan äntligen köra flera program samtidigt, och det tar inte flera minuter att bara öppna en bild i PS. Det är också så att i och med den nyare versionen (Photoshop CC) så finns det så mycket mer funktioner än jag haft tidigare. Det är så otroligt mycket enklare att få bilderna precis som jag vill ha dem!
 
Editing is finally fun again!! ♥
 
 
I slutet av juli månad brukar det ofta vara någon ordentligare urladdning gällande vädret. De senaste åren har det varit åskoväder och kraftiga regnskurar just den tiden på sommaren.
Men inget som slår sommaren 1997.
Jag är 35 år, och det regnovädret är det absolut värsta jag varit med om.
Jag var 13 år då, så jag kommer tydligt ihåg förödelsen som blev av det ovädret.
Jag minns alla vägar som, bokstavligen, spolades bort samt att det var stora översvämningar överallt.
Gå gärna in på denna länk; där finns bilder från de där julidagarna 1997.
När jag tittar på de bilderna känns det helt sjukt att jag varit med om det...
Tydligen föll det 256 mm regn på 2 dygn.
 
Bilden här ovanför visar hur mycket vattennivån på Swensbylijda höjdes.
Där vattnet på bilden är; det är den normala nivån. Alltså hur det i normala fall ser ut. Och skylten som sitter uppspikad på träden visar var vattennivån hamnade i slutet av juli -97.
Trodde ni jag glömt bort er? ;-P
Nej, nej, nej! Absolut inte, även om det varit lite tyst här de senaste dagarna. Vi har nämligen haft de underbaraste sommardagarna den senaste veckan.
Det har varit strålande sol och 25-30 grader. Bland annat Nationaldagen i torsdags kunde verkligen inte ha bjudit på bättre väder! Jag tog mig en promenad runt stan, bland annat genom Badhusparken. Canon fick såklart hänga med och det resulterade i drygt 100 bilder, vilka ni kommer få ta del av inom kort här på bloggen (ja, inte ALLA då förståss. Men ett urval av de bästa).
Tills dess får ni hålla till godo med dessa somriga bilder på vår vackra blå-gula flagga.
Finns det ens något somrigare än den svenska flaggan? I think not.
Jag älskar verkligen hur dess blå-gula färger smälter så bra in i en riktig sommaridyll!
Blå som himlen.
Gul som solen.
 
Sverige, Sverige, älskade land!
Alla nackdelar åsido, så ÄR det faktiskt så att Sverige är ett av de bästa länderna i världen att leva i. Jag ÄR verkligen så förbaskat tacksam över att jag fick födas just HÄR!
Filosofiskt sett hade jag kunnat födas var som helst i hela världen, men universum gav mig Sverige.
 
 
Och ja, jag måste erkänna att jag faktiskt känner en viss stolthet när jag ser de där blå-gula tygstyckena vaja högt ovanför mitt huvud.
Just flaggan får mig att känna så.
Av någon anledning ger vimpeln (som ju används på icke flaggdagar) mig inte samma känsla som den riktiga flaggan gör.
 
 
I år har 6:e juni varit en Röd Dag i 14 år och Nationaldag i 36 år, och det har väl varit lite sisådär med firande. Men jag tycker ändå det känns som att det faktiskt börjar så smått formas lite firande. I alla fall fick jag den känslan när jag vandrade runt i Badhusparken i torsdags. 
Självklart menar jag inte i klass med Norge och USA, men egentligen... Varför skulle vi ens sträva efter att efterapa dem?
Sverige är inte Norge. Sverige är inte USA. Sverige är sitt eget land.
Grejen med nationaldagar är väl att varje land firar på det sätt som passar bäst för just dem...?
 
 
Men, det var lite blå-gula känslor från ett blå-gult hjärta.
Som ni ser har bloggen fått sig en liten uppfräschning i form av en ny design. Om ni inte ser den så klicka på uppdatera i webbläsaren (alternativt F5 på tangentbordet).
Tänkte att jag provar att återgå till en forna designstil... den med contentspalt och sidospalt. Vet inte hur länge jag kommer att vara nöjd med den, då det visat sig att jag gillar den enkla stilen med centrerad content, stor headerbild och allting i toppmenyn.
Kände dock att jag behövde en ordentligare ändring denna gång, och provar alltså detta.
 
Jag tog också bort inlägget om Bloglovin´, ifall någon mot all förmodan undrar var det tagit vägen. Kände att det bara kluddade ner och egentligen inte bidrog till något på min blogg.
 
Jag är också medveten om att det här blir ett spretigt inlägg utan tillstymmelse till röd tråd; men jag har så stor blogglust men egentligen inte särskilt mycket att skriva om.
Det har inte direkt varit årets bästa dag idag... Regnet har öst ner precis HELA dagen, och det ska fortsätta oavbrutet ända tills imorgon eftermiddag/kväll. Detta gör att det blir så grått, grått, grått ute och konstant halvmörker inne.
De negativa tankarna brukar ofta komma sådana här dagar också. Sådana tankar som är otroligt lätta att förskjuta under fina dagar.
Känns så trist också att det var just NU som det skulle vara sådant trist väder, med tanke på att jag är ledig imorgon! Det är nämligen planeringsdag för pedagogerna på min förskola, och jag har en hel del timmars komptid att ta ut. Så jag frågade min chef i fredags och det gick jättebra att ta ut det imorgon. Så... ledigt utan att behöva slösa en semesterdag är inte helt fel!
 
Tänkte att jag avslutar med två bilder jag fotade för flera år sedan men som jag inte "upptäckt" förrän nu. Med lite redigering gillar jag dem skarpt.
Första bilden gillar jag för ljuset.
Andra bilden gillade jag när jag gjorde den svartvit och drog upp kontrasten rejält. Svartvitt gör ofta att halvtråkiga bilder får "top notch"-känsla, eller vad säger ni?
 
 
Eh... hoppas inget händer nu, då jag lägger upp denna skärmdump från SMHI´s årstidskarta. Tänker på den där nya lagen som röstats igenom i EU. Ni vet, den där som säger att en i princip själv måste ha skapat allting en lägger upp på nätet annars blir det upphovsrättsbrott.
Är inte särskilt insatt i detta, men fattade det som att det till och med innebär printscreenade saker...
 
Nåja, det var inte vad inlägget skulle handla om.
Ingen har väl undgått det GALNA vädret vi har just nu, oavsett var i landet en bor!
Det är helt sjukt; det är SOMMARVÄDER i APRIL!
Igår hade vi 20 grader. TJUGO GRADER! Återigen: I April månad!!
Sommartemperaturer ända upp mot Kiruna, och till och med meteorologisk sommar söderut!
 
Helt ärligt vet jag inte riktigt vilken min första reaktion ska vara.
Min allra första reaktion privat, alltså när jag tittar ut genom fönstret och går utanför dörren, är glädje. Glädje över att slippa vinterkläderna. Glädje över att kunna dra på sig caprileggins och klänning och gå ut. Utan att frysa. I april.
 
Min andra reaktion är rädsla.
Rädsla för att sommaren ska vara "över innan den börjat", alltså att juli kommer bli typ nästan höstig.
Rädsla över vad tjugo grader i april faktiskt betyder. Klimaträdsla.
Jag läste någonstans att om jordens medeltemperatur höjs med 3 grader (eller om det var 4) så finns inte längre någon väg tillbaka. Då har vi förbrukat vår chans att ställa saker till rätta.
Hur nära är vi egentligen?
Vi kan ju inte vara långt ifrån nu...
20 grader i april är sannerligen inte normalt.
Okej, det beror ju självklart på var på jorden det är, men det är inte normalt på våra breddgrader.
Här uppe i norr brukar det ju faktiskt snöa i april (sista snöfallet brukar vara i början av maj). I skrivande stund har det inte snöat sedan i mars.
Mars 2019 var en vårvintermånad här uppe hos oss, och i vanliga fall är mars en högvintermånad. På samma sätt som januari och februari.
 
Sommarens ankomst borde bara betyda glädje och upprymdhet (förutom om en allmänt inte gillar sommaren då, men ja ni fattar...) Men istället är det väldigt svårt att njuta fullt ut. Det är för mycket grus i bägaren för att det ska vara komfortabelt.
 
Det pratas ju redan om torka. Hur kommer det att utvecklas? Blir det en till skogsbrandsommar? En till nödslaktsommar?
Åh! Jag hoppas inte det! Jag har som sagt inget emot sol och värme (speciellt inte vid ledighet), men för att använda ett beprövat svenskt motto: Lagom är bäst.
Egentligen vore ju den ultimata sommaren om det regnade på nätterna (kanske inte ALLA nätter dock, säger sommarnattfotografen ;-P) samt var sol och varmt på dagarna.
 
 
MVH
/Klimatångest blandat med åh-vad-skönt-det-är-att-gå-ut-utan-femtielva-lager-kläder-på-sig!
 
Det är väl ingen som vid det här laget har missat hashtagen som fick Instagram att koka i helgen!
 
#brinnförjosefin
 
Tänkte väl det.
Hela mitt Instaflöde består i princip av sådana inlägg just nu, och jag har även själv publicerat en bild under hashtagen (ljuset här i inlägget).
Uppslutningen som blev efter att SVT släppte dokumentären Älska mig för den jag är i slutet av förra veckan.
Har du sett den?
Inte? GÖR DET!! Den finns på SVT Play.
 
Dokumentären handlar om sångerskan Josefin Nilsson; om hennes liv och det helvete hennes dåvarande pojkvän utsatte henne för i slutet av 90-talet. Hot, misshandel och ren terror.
Jag är inte den som gråter lätt av sådant jag ser på TV. Jag kan bli berörd, men gråter sällan "med tårar". Men när jag såg detta program var mitt ansikte alldeles blött av tårar.
 
SPOILER ALERT!
.
.
.
.
Det som gör mig mest arg är att hennes förövare, trots att han faktiskt blev dömd, i princip slapp undan straff. Villkorligt. För misshandel, psykisk terror och what not!
Sedan har HANS fina karriär rullat på som vanligt de senaste 20 åren.
Samtidigt som HON under den grova misshandeln fick skador som aldrig läkte. Skador hon led av resten av sitt liv. Både fysiska och psykiska.
Och återigen... hans liv har rullat på som vanligt.
 
I lördags kväll genomfördes, som ni alla mest troligt redan vet, en ljusmanifestation i Stockholm. Utanför den plats där Josefins förövare arbetar som skådespelare.
Det är i sådana lägen jag verkligen önskar att jag bodde nere i Sthlm, och inte nästan 100 mil bort. Har haft den känslan när det kommer till ett flertal sammanslutningar det senaste året. Att kunna befinna mig på plats och visa deltagande på annat sätt än alltid bara via sociala medier.
 
 
Vad som hände Josefin är tyvärr, som vi alla vet, verkligen inte unikt. Det finns så EXTREMT många kvinnor runt om i världen som lever, eller har levt, i ren skräck i sina egna hem.
Kvinnor som blivit berövade allt. Sin frihet, sin självständighet, sin hälsa, sin självkänsla. Sina LIV!
Att Världshälsoorganisationen (WHO) till och med definierar mäns våld mot kvinnor som "ett utbrett folkhälsoproblem" tycker jag säger allt! Att "hemmiljö" klassas som den plats som anses farligast för kvinnor.
Hittade på roks.se; att 2015 anmäldes 18300 misshandelsbrott mot kvinnor inomhus (totalt 29000 misshandelsbrott mot kvinnor det året). Och då vet vi ju att mörkertalet är astronomiskt, eftersom det är långt ifrån alla som vågar anmäla.
Det var under ett (1) år. 18300 fall, och året har 365 dagar...
 
Enough is enough!
Det här måste få ett slut!
Tystnadskulturen måste sprängas!
Samhället har hittills systematiskt hållit förövare om ryggen.
Jag vågar inte tänka på hur många förövare som bara sluppit undan konsekvenser för sina handlanden. Hur många förövare som bara kunnat fortsätta leva sina liv som om ingenting hänt.
 
Jag känner ingen sympati med män som misshandlar kvinnor.
Jag känner ingen sympati överhuvudtaget med män som hatar kvinnor. Ingen!
 
Däremot går mitt hjärta sönder för alla de kvinnor som dag efter dag LEVER i detta.
Mitt hjärta går sönder för alla kvinnor som förlorat livet på grund av en misshandlande partner (eller vilken relationen än är).
 
 
Brinn för Josefin!
 
Brinn för alla misshandlade kvinnor!

BRINN för alla kvinnor som förlorat livet på grund av sin förövare!
 
 
Behöver bara skriva av mig lite ikväll,
för att få ur mig lite tankar som ständigt ockuperar huvudet.
 
 
Hjärnan och hjärtat är väldigt sällan överens.
Hjärtat säger en sak, samtidigt som hjärnan protesterar och nyanserar.
Har du någon gång varit med om att du önskar något av hela ditt hjärta... Något du önskar så högt att det gör fysiskt ont i bröstet? Något som, när du tänker på att det (kanske) aldrig kommer inträffa, gör så ont att det känns som du ska gå sönder?
 
Ja, jag har en sådan sak.
Något jag konstant tänker på. Konstant!
Något som min hjärna accepterat att jag aldrig kommer få uppleva.
Hjärnan VET det. Hjärnan har accepterat det.
MEN hjärtat har det INTE!
Hjärtat är inte ens i närheten av att acceptera.
Hjärtat överröstar alltid hjärnan, vilket i just detta fall gör att jag med jämna mellanrum knappt klarar av att inte falla sönder.
Det känns som om jag befinner mig strax under vattenytan, utan möjlighet att komma upp ovanför för att hämta luft.
 
Jag önskar verkligen, av hela mitt hjärta, att det här var en sak jag klarade av att "släppa", för att helt enkelt kunna gå vidare med något annat.
Att "glömma" det och fokusera på något helt annat.
Men det går inte. Det GÅR INTE! Jag har försökt, och det är omöjligt.
Det här är ingenting som går att spara till, ingenting som går köpa för pengar, ingenting som en bara kan "ta tag i".
Det är helt enkelt någonting som jag aldrig kommer få uppleva.
 
Jag vet att jag aldrig kommer få uppleva det. Min hjärna har accepterat det.
Men återigen; det har inte mitt hjärta gjort, och lär förmodligen aldrig göra.
Detta är en dröm som är STÖRRE, betydligt större, än min dröm om att åka till USA... Och alla som känner mig, eller känner till mig, vet hur stor min USA-dröm är...!
 
Vad det handlar om är alltså drömmen om barn.
Jag har alltid önskat att få barn, och det är fortfarande min allra högsta dröm och önskan!
Men av lite olika anledningar vet jag att jag tyvärr aldrig kommer att få se detta gå i uppfyllelse. Jag kommer aldrig få barn, vilket är min största sorg i livet.
Nu är jag ju dessutom 35 år (okej, snaaart...), vilket betyder att jag börjar vara för gammal. Plus alla andra hinder.
 
Min högsta dröm, och min största sorg.
Kan inte låta bli att känna det som om hjärtat går sönder när jag ser alla jämnåriga som vid det här laget börjar ha typ tre, kanske till och med fyra, barn. Till och med barn som snart börjar vara uppe i mellanstadieåldern.
Hur mycket jag än gör mitt bästa för att motverka det, så kan jag inte hindra känslan av avundsjuka.
Tror det är lite därför som jag samtidigt är så fixerad vid att vilja skapa något annat av mitt liv.
Hur mycket jag än trivs i mitt hem, så får jag panik av att tänka på att jag kommer leva HELA mitt liv ensam i en 1:a, för att sedan flytta till en annan 1:a på ett äldreboende strax innan jag dör...
Jag vill att mitt liv ska innehålla något annat...
 
 
När hjärnan har accepterat en sanning som hjärtat vägrar i sten att godkänna.
Nu har det blivit rätt många bildlösa inlägg under en period.
Jag gillar att jag faktiskt kommit mig för att skriva ner en del tankeinlägg, men jag saknar verkligen bilder.
Dessutom har jag verkligen inga nya bilder just nu! Noll. Nada.
Inga som väntar på att laddas in i datorn.
Inga som väntar på redigering.
No.Pictures.W.H.A.T.S.O.E.V.E.R!
 
Det är inte så att jag saknar vilja att fotografera. Viljan ÄR enorm just nu! Speciellt när det är så VACKERT ute!
Dagarna har ju dessutom förlängts så pass att det faktiskt är ljust ett litet tag efter att jag kommit hem från jobbet.
Men det känns som om all ork bara rinner ifrån en på eftermiddagen, bara för att det är så förbannat kallt!
Huuur länge ska det egentligen vara såhär kallt???
Det normala är ju att det brukar vara kanske 1-2 veckor i januari då temperaturen dippar ner till 28-32 grader, men efter det blir det lite mildare.
Inte i år, tydligen.
Nu har det legat på runt 20-30 minusgrader i vad... en månad. Drygt.
 
Detta medför ju såklart att kameran inte mår helt 100 om en tar ut den.
Visst, den klarar av att jobba en stund även i lite strängare kyla. MEN bland annat märks det ju på till exempel batteritid och sådant när det är såhär kallt.
Dessutom inte helt lätt att hantera knapparna på kameran med tjocka vantar, och en vill helst inte vara barhänt längre än typ två sekunder.
Plus, när en till och med småfryser konstant inomhus, så känns det inte heeelt lockande att bege sig ut. Speciellt som jag tyvärr inte äger några täckbyxor just nu. Har nämligen så svårt att hitta sådana som passar mig och till ett överkomligt pris. Mitt problem är att när jag hittar ett par som är lagom storlek runt midjan så får jag plats med typ tre (3) ben i varje ben...
 
Vet att jag klagar mycket i detta inlägg, men det må vara hänt. Behöver bara få skriva av mig sådana här tankar ibland.
Jag lovar ändå att jag vid i alla fall något tillfälle ska ta mig ut och dokumentera årets vinter, så att det får komma upp lite vinterbilder på bloggen.
Vi har långt ifrån lika mycket snö som förra året (går det ens slå det rekordet??) men det har ändå kommit en del.
Tydligen tänkte vintern 2019 satsa på kylan istället...
 
 
UPDATE!!
Jag var precis in på en av mina väderappar, och enligt den ska det bli mildare redan imorgon! Jippie!
Runt 12-15 minusgrader!
OCH till helgen ska det bli ensiffriga minusgrader!!!
Mina.Böner.Blev.Hörda! :-D  Om nu detta stämmer, vill säga... ;-)
DÅ kanske jag kan komma mig ut med käraste Canon!
Tidigare inlägg