En sak vill jag börja med att säga; jag är helt med på miljökampen (hittar inget bättre ord).
Jag är ombord med att vi håller på att köra planeten käpprätt åt h...... och att vi behöver göra allt vi kan för att rädda den.
Det ligger ständigt i mitt bakhuvud att jag vill och försöker göra vad jag kan för att ta mig mot en hållbar livsstil. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något heter det ju.
Men det finns ett område som hela tiden bråkar med min övertygelse, just för att det är något som ligger mig så nära.
Absolut inte bråkar i den meningen att jag blir klimatförnekare, men jag hoppas ni förstår hur jag menar.
Det handlar såklart om drivmedelspriserna.
 
När jag växte upp låg bensinpriset stadigt på runt 8 kr/litern. Dieseln ännu lägre.
När jag köpte min bil 2012 låg priset ganska stadigt på runt 12 kr. Vid något tillfälle kunde det tippa över på 13kr, men gick sedan tillbaka igen.
Nu, 2021, ligger priserna farligt nära 20 kr/litern. TJUGO KRONOR LITERN! Inte är det långt ifrån.
På "min" billigare (obemannade) station ligger priserna för närvarande på runt 17,50 för bensin och upp mot 19(!) spänn för diesel!
Vilket betyder att dieseln faktiskt bara är ören ifrån tjugo spänn.
Jag har en gammal bil och tankar bensin, så för mig ligger det ändå liiite längre ifrån. Men inte mycket. Inte mycket alls, med tanke på hur priserna verkligen rusar uppåt.
Tjugo kronor per liter... ja, det är farligt nära bristningsgränsen känner jag. Kommer jag att kunna fortsätta ha bil om (när) priserna går över tjugan?
Och vad händer då? När bilen är ett måste för att klara vardagen.
Och jag tänker på alla som har det sämre än mig, i och med att jag "bara har mig själv". Ensamstående med barn exempelvis. Pendlare som måste köra bil eftersom det inte går bussar alls; eller bussen (singular) som går matchar inte arbetstiderna.
 
 
Åk kommunalt...
 
"Åk kommunalt istället. Det är bättre för miljön. Ta bussen eller tåget istället för bilen."
Javisst; kommunalt är bättre för miljön. Håller med.
Men... Tåg?! Vilka tåg? Och buss? Prova bo någonstans där det går en (1) buss på morgonen och en på eftermiddagen. Morgonbussen kanske till och med går kl 7, och det är tiden då du börjar arbeta och ska därmed redan befinna dig på arbetsplatsen.
Kan tycka det är lite läskigt hur man verkar utgå endast från typ Stockholm och andra storstäders infrastruktur.
Helt ärligt tycker jag inte ens man kan referera till Stockholm alls när det kommer till denna fråga. En storstad där man i princip inte ens behöver ta körkort om man inte vill. Man klarar livet och vardagen fint ändå.
Lyssna istället på människor på landsbygden. Människor som bor där det knappt eller inte alls går bussar. Människor som har två mil till närmaste affär och fyra mil till jobbet. Det jobb där de ska infinna sig klockan sju på morgonen, och innan dess ska de hinna lämna barnen på förskolan i byn.
"Varför bosätter man sig där då?" Eh, okej. Ska alla bo i städerna då? Jag som trodde det var bostadsbrist redan nu...
 
 
Elbilar
 
"Det vore bättre om alla körde elbilar istället för fossilbilar."
Visst, återigen håller jag med. Och återigen säger jag; det fungerar inte i praktiken!
Ja, i framtiden kanske. När allt, förhoppningsvis, är ordentligt utbyggt. Men att förbjuda eller göra något omöjligt att använda, för att istället ersätta det med en lösning som långt ifrån alla har tillgång till... Det fungerar inte.

För att Ett. Vad kostar inte en elbil?!?! Det är väl för fasen inget man bara kan gå och köpa sig bara sådär. För mig skulle det ju ta typ 30 år att spara ihop till en sådan.
"Men de går ju ner i pris de också när de blir begagnade, precis som fossilbilar".
Javisst. Men hur snabbt går det då? Priset sjunker ju inte direkt från flera hundra tusen till tio tusen på ett år direkt. För ja, det finns faktiskt människor som måste ha bil, men har inte råd att lägga mer än kanske 10k i inköp. Med andra ord; en väldigt gammal bil, men den behöver bara kunna ta en från punkt A till punkt B.

Och två. Laddning.
Har förstått det som att det är ett speciellt uttag för laddning av elbilar. Alltså att det inte går koppla in den direkt i ett vanligt uttag, typ motorvärmare. Och hur gör man då om man bor i lägenhet? Jag exempelvis, som bor i hyresrätt med en parkeringsplats utanför huset med ett (1) motorvärmaruttag...
Det är ju inte som att jag kan installera något där. Det är ju inte min parkeringsplats. Jag hyr den ju bara, så den ägs ju av min hyresvärd.
Och även om det bara skulle vara att koppla in något i motorvärmaruttaget; hur ska jag då kunna koppla in själva motor/kupévärmaren på vintern?
Det finns ju inte direkt laddstolpar överallt heller. Än i alla fall, även om det sätts upp fler och fler.
Men jag har ju också fattat det som att det "är så praktiskt att kunna ladda bilen på nätterna och då alltid ha "full tank" när man ska iväg".
Så skulle jag då vara tvungen iväg någonstans för att ställa bilen på laddning? Hur långt tid tar en laddning? Samma som att tanka? Eller måste man avsätta flera timmar?
Nej, jag kan helt enkelt inte se hur det skulle vara möjligt att ha en elbil i nuläget om man bor i hyreslägenhet.
 
 
Det går ju inte att göra något omöjligt att använda - det går inte ta bort saker - innan man fixat ett alternativ som är tillgängligt för alla.
Antingen får väl Regeringen skänka en elbil till varenda körkortsinnehavare (eller hushåll) i landet. Men då har vi ju som sagt problemet med laddningen...
Eller Bygg Ut Infrastrukturen IDAG så att varenda liten småby i hela Sverige har tillgång till tät och pålitlig busstrafik.
Eller Sänk Priset På Drivmedel!
Bensinskatten ligger på ca. 60%. Sextio procent! Det betyder att i nuläget så skulle drivmedelspriset - utan skatt - ligga på 7-8 kronor/liter.
Missförstå mig rätt; jag är absolut pro-skatt och allt man får för att man betalar skatt. Men det känns helt sjukt när man ser siffrorna i skrift.
60% av bensinpriset är ren skatt. Själva bensinpriset är så lite som 7-8 kronor... det är vad man betalade för bensin på 90-talet.
Och såklart säger jag inte att det inte ska vara skatt alls. Men om priset idag hade legat på 10-12 kronor... Bara det hade hjälpt så sjukt mycket.
Och vill de inte göra något av detta... ja, då får de väl införa Basinkomst eller liknande. Det är ju det enda som återstår i så fall.
För har man varken råd eller minsta möjlighet att ta sig till jobbet, hur ska man då kunna jobba -hur mycket man än vill?
 
Ja, jag vet att agendan är att fasa ut fossilbilar. Men det går faktiskt inte göra den formen av transportmedel otillgänglig innan det finns alternativ.
Är medveten om att jag skrivit det flera gånger nu, men det tål att upprepas.
Vad händer den dagen då en stor del av befolkningen faktiskt inte har råd att tanka bilen längre?
Än så länge är det så att Stannar bilen Stannar Sverige.
 
 
Tack för mig!
Såg i mitt Instagramflöde att det är International Safe Abortion Day idag.
Jag har ingen direkt koll på temadagar annat är typ Internationella kvinnodagen och Kanelbullens dag ;-) men känner att detta viktiga är värt att vika några rader till. Speciellt nu när det känns som att aborträtten är extra hotad runt om i världen. Eller ja; den är ju alltid hotad, men ni fattar.
Har faktiskt tänkt länge på att skriva något på detta, men har inte riktigt vågat då det är så otroligt laddat.
But here we go...
 
 
Än så länge lever jag i ett land där aborträtten fortfarande är intakt, men det finns sååå många kvinnor som lever i länder där abort är förbjudet. Eller där det rent tekniskt är lagligt, men i princip otillgängligt.
Att förbjuda abort är ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Bokstavligen. I de mänskliga rättigheterna ingår nämligen Rätten till sin egen kropp, vilket i sin tur omfattar sexualitet och fortplantning.
Det finns lika många anledningar till abort som det finns kvinnor i världen, så att säga. Ingen har någonting att göra med varför en annan kvinna väljer att göra abort.
Hon ska inte bestraffas. Hon ska inte skammas. Hon ska inte fördömas. Hon behöver inte förklara sitt val. Om hon själv vill och behöver prata så har hon naturligtvis rätt till det, men hon ska inte tvingas till att motivera sitt beslut.
Ingen kvinna ska tvingas genomgå en graviditet om hon inte vill. Det är som sagt en mänsklig rättighet.
 
 
Abortmotståndarna kör sin propaganda om att abort i princip handlar om att "döda färdigutvecklade barn i magen", som att abort på något sätt skulle handla om att majoriteten av alla kvinnor går en hel graviditet för att sedan göra abort.
Jag vågar påstå att alla de som gör sena aborter vill ha barnet. Det är en ytterst liten del av aborter som sker sent i graviditeten, och då handlar det om grava fosterskador eller risk för mammans liv.
Faktiskt så är det så att 59% av alla aborter sker innan vecka 7, och 85% innan vecka 9; siffror från 2019 (källa: Socialstyrelsen).
 
 
Det är också så att det sker lika många aborter i länder där abort är olagligt som där det är lagligt. Skillnaden är att det är extremt osäkra och rent utav livshotande ingrepp för kvinnorna. För om det verkligen inte finns en chans att man kan eller vill föda ett barn blir man desperat.
Och ingen ska komma med "då borde väl mord/misshandel/droger o.s.v. också vara lagligt för folk kommer göra det ändå" (läses med överlägsen sarkasm i rösten). Ja, jag vill minnas att jag faktiskt stött på den meningen i någon "prolife"-debatt i sociala medier.
Det är så dumt så klockorna stannar. DET är verkligen som att jämföra äpplen och grodor.
 
En annan aspekt när det kommer till att förbjuda aborter är att i ett sådant scenario finns det risk att kvinnor som får missfall hamnar under utredning för att undersöka ifall de gjort illegal abort. Eftersom ett missfall och en abort, kroppsligt, är samma sak. Skillnaden är att det förstnämnda är ofrivilligt och det senare är framkallat.
 
 
En annan sak jag brukar höra och läsa är "Ja, jag tycker absolut man ska få göra abort om man blivit våldtagen men jag tycker inte man ska få använda abort som preventivmedel"...
Jag har två saker att säga om detta:
Ett. Det är per definition omöjligt att använda abort som preventivmedel. Ett preventivmedel är - vilket namnet faktiskt antyder - ett verktyg för att förhindra att en graviditet uppstår. Abort är en lösning på en oönskad graviditet.
Två. Det är inget annat än ren misogyni. Är man ok med abort för vissa situationer så betyder det basically endast att man vill straffa kvinnor för att ha haft sex. För här återkommer vi till: Anledningen till att någon gör abort angår ingen annan än den gravida kvinnan själv.
Även om graviditeten kommit till pga slarv eller oansvarighet så har man rätt att avsluta den om man inte vill föda fram ett barn.
"Man får ju ta konsekvenserna av sina handlingar faktiskt". Abort är ett sätt att ta konsekvenserna av en oönskad graviditet.
 
Personligen har jag aldrig gjort abort. Jag vill gärna ha barn, men inte till vilket pris som helst. Hade jag exempelvis blivit oplanerat gravid, säg, för tio år sedan... Då är jag 100% säker på att jag gjort abort. På den plats mitt liv låg för ett decennium sedan finns det nämligen inte en chans att jag hade valt att föda ett barn.
I dagens läge hade valet varit betydligt svårare, men av olika anledningar hade jag definitivt behövt betänketid.
 
 
Jag har även, återigen i abortdebatter i sociala medier, sett personer skriva "Jag är Pro-life för mig själv men pro-choice för andra".
Inte bara en gång, utan jag har sett det vid flertalet tillfällen, och det blir så tydligt att de inte vet vad pro-choice betyder. Med den meningen definierade de precis pro-choice. Den meningen är självaste definitionen av pro-choice.
Pro-choice betyder Rätten att välja; avsluta graviditeten eller behålla barnet.
En mänsklig rättighet.
Aborträtt ger säkra aborter och räddar därmed kvinnoliv. Den är otroligt viktig att bevara!
 
Tack för mig!
Till att börja med vill jag bara säga än en gång - kan inte vara nog tydlig med detta - att jag älskar mitt jobb.
Hur konstigt det än låter, med tanke på vad jag kommer skriva i detta inlägg, så har det faktiskt ingenting att göra med själva jobbet. Tvärtom; hade det inte varit för min kärlek till mitt jobb, om jag hatat det, så hade jag brutit ihop för länge sedan.
Jag vill bara att det ska vara helt klart för alla, och att jag börjar inlägget såhär är kort och gott för att jag vill kunna skriva smidiga meningar i själva texten. Jag vill inte behöva göra disclaimers för varenda litet ord jag skriver, eftersom det enda som händer då är att texten blir obegriplig, virrig och själva grundmeningen försvinner.
Faktiskt så är det egentligen vad jag hatar mest med sociala medier; att man numera inte kan skriva en enda mening utan att man måste disclaima precis varenda ord. Rent generellt alltså. Såklart finns det människor som klarar av att läsa mellan raderna, men igen... generellt.
Och när jag tänker på det känns det liiite grann så IRL nuförtiden också. Men det kanske bara är jag?
Att man inte bara kan få "ösa ur" sig något negativt bara på ren impulsivitet utan att man i samma andetag måste känna sig tvungen att klargöra saker som faktiskt är rätt självklart (så länge det negativa inte är något som är till för att såra andra såklart). Hoppas ni förstår hur jag menar.
Att kunna proklamera känslor man bär inom sig utan att behöva vända ut och in på sig själv för att förklara att man faktiskt inte är otacksam över det man har trots att man kanske är less på det eller drömmer om något annat en period.
Jag vet, nu blev det en lååång disclaimer såhär i början. Men som jag skrev; kan inte vara nog tydlig! Och jag vill verkligen inte hålla på och hacka upp texten längre här under med en massa förklaringar.
 
Så kort och gott (too late ;-P)... Jag ÄLSKAR mitt jobb! Jag ÄLSKAR att ha ett jobb! Jag är INTE otacksam över mitt jobb!
Sådär.
 
---------------------------------------------
 
 
Det är sista dagen på semestern.
Eller ja, det var tekniskt sett i fredags. Första och sista helgen på semestern är ju egentligen rena bonusdagar när man har ett måndag-fredagjobb, eftersom man hade varit ledig då i vilket fall som helst.
Så... jag har nu använt upp mina tjugofem semesterdagar. Har åtta kvar, men det är för att jag hade sparat sedan tidigare.
MEN årets sommarsemeter är alltså slut nu. Vi går precis in på söndagen den 15:e augusti när jag skriver detta, vilket betyder sista lediga dagen av sammanlagt trettiofem.
Jag har panik. Ja, panik.
Är inte en person som lättvindligt vill ta till ord som ångest och depression. Det senare kommer jag inte använda nu heller. Jag är ju faktiskt INTE medicinskt deprimerad, och vill inte förminska en diagnos. Det görs tillräckligt i samhället ändå, genom att det är många som använder ordet för att beskriva att man är lite nedstämd en dag.
Jag vill inte använda mig av ordet ångest heller, men jag hittar verkligen inget annat ord.
Jag har inte ångestproblematik, men det jag känner skulle jag kunna tänka mig är lite grann av hur det känns att ha en mildare form av ångest.
Det känns som någon form av ångest bubblar upp inom mig varje gång jag tänker på att semstern är slut. Försöker att inte tänka på det, men det går inte att inte tänka på det.
När jag försöker tränga bort de tankarna klarar jag istället inte av att tänka på något annat heller. Kan knappt fokusera på exempelvis att skriva den här texten.
Vill nästan att klockorna ska stanna, för att hjärnan ska bli lurad att tiden stannar. Orealistiskt, jag vet.
 
Man brukar ju säga att de är en vanlig känsla i slutet av sommarsemestern. Det är så för de allra flesta, att man gärna skulle haft ett par veckor till. Men lika vanligt tycker jag det är att människor pratar om att "Ja, det har varit så skönt med semester! Men nog ska det ändå bli skönt att få komma in i de vanliga rutinerna igen. Vi har ju verkligen inte haft några rutiner alls under ledigheten."
Jag känner aldrig den känslan. Den enda gång jag känt så är när jag börjat jobba efter en långtidsarbetslöshet, eftersom det blir på ett annat sätt. Men när jag vet vad jag ska göra under året känner jag verkligen inte den känslan.
 
Min dröm är att skapa mina egna rutiner, helst utifrån vad som passar min egen person och vad som passar just mig bäst.
Tidsmässigt exempelvis... Min dröm är att kunna kliva upp kanske klockan sju på morgonen. Klä på mig och bege mig ut på en morgonpromenad. Efter det äta frukost och så sätta igång och jobba runt nio.
Och på vintrarna, när det ljusnar så sent på förmiddagen... Kliva upp klockan sju. Göra mig iordning och äta frukost. Jobba ett par timmar, och så ta en promenad kanske runt tiotiden, för att sedan fortsätta jobba.
Min dröm är att ha det lite som en "grundrutin", men med utrymme för variation. Att jag exempelvis skulle kunna, om det är en extra tung dag, ta det lugnt under förmiddagen. Samla ihop mig. Kanske göra något extra, vad det nu skulle vara, för min egen skull. För att sedan börja jobba vid tolvtiden och istället sluta arbetsdagen lite senare under kvällen.
Jepp, det kaaaan vara så att min drömförsörjning är hemmabaserad.
 
Så ja, jag känner ångest över att semestern är slut, och till skillnad från hur de flesta andra verkar vara så ser jag inte fram emot "vardagens rutiner".
Eller såhär...
Jag mår bra av rutiner. Men jag mår dåligt över vardagsrutiner som inte går att variera i perioder (om ni förstår hur jag menar).
 
Det är också så att jag är livrädd över att gå in i vinter igen. Jag är livrädd över att kommande vinter kommer att bjuda på likadana snöstormar som början av det här året.
Och då menar jag inte bara som man kan säga; typ lite skojfriskt nästan, att "åh, jag är rädd att det blir samma typ av väder nästa vinter".
Nej, nu "blottar" jag mina känslor, men jag är verkligen LIVRÄDD för att hamna i en likadan snöstorm igen som 12 januari 2021!
Jag har aldrig varit så rädd ute på vägarna som jag var den eftermiddagen. Kommer alltför tydligt ihåg hur jag, när jag äntligen kom fram till garaget där jag parkerade den kvällen, stängde av bilen och på riktigt satt och skakade.
Det låter överdrivet, men det är sant.
Jag vet att det är flera månader kvar, men jag tror ändå att detta minne är en del av den ångest jag känner just nu över att sommaren är slut. Livrädd för att kommande vinter ska bli likadan som den förra, och livrädd för att en sådan snöstorm ska drabba oss en vardag då man faktiskt måste ut med bilen på vägarna.
Spås det snöstorm en helg, eller om man jobbar hemma, är det ju liksom bara att ställa in bilen i ett garage och sedan inte ta ut den förrän det värsta dragit förbi. Det är fasen värt de kronorna det kostar att få parkera under tak!
Nej, nu får jag fysiskt magknip av att skriva om den dagen, så jag lämnar det.
Vet att det verkar lite konstigt att nämna det överhuvudtaget, men gjorde det just för att jag är säker på att den dagen faktiskt är en av orsakerna till att jag har ångest över att påbörja detta läsår.
 
Det är också vanligt att säga "jo, men när man jobbat några dagar har man kommit in i det igen. Då går det lättare."
Inte sant.
Eller ja, jag pratar såklart inte för alla människor.
Men det är sant att efter några dagar har man kommit in i jobbet igen. Falskt dock att allt känns lättare. Efter några dagar känns det snarare som om man aldrig haft semester alls...
Det är tur att jag gillar mitt jobb. Tänker på alla de som hatar sina.
 
Jag är inte ute efter evig semester.
Jag har inga som helst planer på att säga upp mig.
Jag är inte ute efter att misskreditera mitt jobb. Tvärtom är jag aldrig så tacksam gentemot mitt arbete som just när jag känner slut-på-semester-ångest.
Jag är tacksam över att jag äntligen hittat min plats i samhället.
Jag är så tacksam över att ha ett kul jobb.
Jag är extremt tacksam över att ha ett jobb med schyssta arbetsvillkor och trevligt arbetsklimat.
Och jag är oändligt tacksam över att ha en så fantastisk arbetsgivare.
...
Mitt liv är egentligen perfekt just nu, och det vet jag om. Jag känner ångest över att jag känner ångest, om ni förstår hur jag menar.
Jag hatar mig själv just nu för att jag känner den här ångesten. Jag känner mig otacksam.
 
En dag kvar.
Sedan börjar ekorrhjulet snurra.
Först vill jag bara varna om att detta kommer bli lite av en klagosång. Så ifall du inte är intresserad av att läsa den typen så ses vi gärna i kommande inlägg istället.
Det är nämligen så att jag kort och gott behöver få skriva av mig lite, och eftersom dagboksskrivande aldrig varit min grej får det bli bloggen. Den är, så att säga, en bra terapi. En riktigt bra terapi faktiskt.
Inlägget handlar inte heller om att jag behöver tips och råd, och jag fiskar inte efter medlidande.
Enkelt uttryckt så behöver allt bara få komma ut.
 
 
Som ni vet bor jag i en tillfällig lägenhet den här våren, under tiden då min egen helrenoveras. Här har jag i skrivande stund bott i två månader, och det dröjer nog ett tag till innan allt är klart.
Hela tiden sedan jag fick informationen om renoveringen, vilket var i höstas, har mina tankar varit inställda på att det faktiskt är tillfälligt och att jag ska flytta tillbaka.
Jag har sett fram emot det, eftersom det har varit en dröm sedan jag flyttade dit. Lägenheten har varit väldigt skabbig, för att tala klarspråk, och ända sedan inflyttningsdagen för 16 år sedan har jag drömt om att "prova på att få bo där när den är totalt nyrenoverad".
So far so good.
 
Sedan nu i mars har jag alltså bott halvt-om-halvt uppackad i en tillfällig lägenhet på våningen under min. Detta är en 3:a på 77 kvadrat.
Min egen lägenhet är en 1:a på 43kvm.
Det är alltså en stor etta, men dock ändå en etta med allt vad det innebär av allting i samma rum.
Jag kände mig dock HEMMA i den här trean PÅ EN GÅNG. Det gick så snabbt att det chockade mig, då jag inte ens kände så när jag flyttade in i min etta.
Jag har aldrig känt mig så trygg, och dessutom direkt, som nu i trean.
Menar såklart inte att jag känner mig otrygg hos mig själv, men kan inte förklara det på något annat sätt.
Har hela tiden haft en känsla av - den är dessutom ständigt tilltagande - att jag inte vill flytta härifrån.
 
I söndags fick jag ett mail från min hyresvärd med svar på en fråga jag hade skickat för en tid sedan. Jag hade ställt frågan vad de större lägenheterna i detta hus kostar.
Förutom min 1:a finns det två nyrenoverade 2:or, en nyrenoverad 3:a plus den här trean jag bor i nu.
Den nyrenoverade trean gick såklart genast bort, då den kommer kosta närmare 10 lax per månad.
Men om jag skulle välja att byta till en av tvåorna (alltså permanent) skulle det bli totalt runt 7000 i månaden, och att bo kvar här var till och med en möjlighet. Det skulle bli runt 8000 kr per månad.
Under ett par timmar var jag överlycklig.
 
Men så började jag räkna på inkomster och utgifter.
Jag var överlycklig dels för att det fanns en chans att få bo kvar här med "vardagsrum, ett sovrum OCH ett separat kontor", och dels för att jag faktiskt hade möjligheten att ens överväga dessa alternativ. För tio år sedan hade det inte ens varit möjligt att tänka tanken.
MEN så började jag räkna, och mitt hjärta sjönk som en jäkla sten.
Det visade sig nämligen att ja, jag skulle klara hyran oavsett om jag valde en tvåa eller trean.
Jag skulle kunna betala hyran, mina övriga räkningar och ha pengar över efteråt.
Det är här det blir så surt; som att äta en apelsin och först när man tagit ett bett inse att det är en citron.
Det är här det SUGER att vara vuxen och tänka förståndigt/logiskt.
Marginalerna efter räkningarna blir för små.
Visst; jag har klarat mig på mindre. Men det var när jag hade försörjningsstöd, där det är menat att man inte ska ha mer än existensminimum.
Har man jobb och lön är ju ändå tanken just att man ska kunna unna sig att leva, på ett sätt som inte går på f-stöd.
För närvarande ligger marginalen efter räkningar på ca 8500.
Med en dyrare lägenhet skulle det landa på ca 5000-6000 kr. Det är gode mycket mindre.
Känner också att det känns så surt att det var så pass liten skillnad mellan en 2:a och en 3:a.
7000 respektive 8000. Det är ändå bara en tusenlapp skillnad för ett helt rum och en balkong mer.
 
Vill också påpeka att detta inte är någon roast till min hyresvärd!
När jag har jämfört med ett par andra så är exempelvis 8000 ändå rätt bra pris för en trea. Speciellt som den har två balkonger och ändå hyfsat nyss renoverad.
Jag älskar min hyresvärd för att de fixar upp hela det här huset!
Det är helt enkelt bara min inkomst som är för låg ;-P
 
För övrigt så Ja, jag vet att jag såklart får en nyrenoverad lägenhet i vilket fall som helst. Min bostad kommer bli jättefin, och ingen får tro att jag är otacksam för detta!
Och jag vet att man får tänka som så att "det är ju ändå ett väldigt stor etta, och den här väldigt fin".
Jag vet.
Just nu är det dock bara så svårt att styra in hjärnan på de tankarna.
Just nu är panik och uppgivenhet det enda som får plats i mig.
Panik över att flytta ifrån den här stora fina lägenheten (tror den är underbar att bo i under sommaren).
Uppgivenhet över hur trångt det kommer kännas att flytta tillbaka till mina 43 kvadrat.
Också uppgivenhet över tanken att det är just den lägenheten som jag alltid kommer bo i. Alltid som i för gott.
Jag menar; oftast brukar ju 1:or vara den typ av lägenhet man flyttar in i när man flyttar hemifrån.
Man bor där ett par år innan man går vidare och kan uppgradera.
Tidigare har jag ju haft tankarna att "ja, det blev ganska många år här. Men förr eller senare kommer jag förmodligen flytta till något större".
NU vet jag att det inte blir så.
 
Jomen, det kan väl fortfarande bli så, tänker ni kanske.
Och såklart kan det bli så någon gång. Ingenting är väl omöjligt, så att säga. MEN oddsen talar för motsatsen.
Eftersom det blir för små marginaler även med en tvåa, alltså ett (1) snäpp större, så finns det inte mycket som talar för att jag kommer kunna flytta ifrån min bostad.
Man behöver väl inte bo inne i stan, kanske någon tänker.
Och nej, såklart. Jag skulle gärna bo utanför stan. Men när jag kollat runt lite så verkar det som om just tvåor och treor ligger på ungefär samma prisnivå som de i det här huset.
Kanske lite lägre, men då ska man ju tänka att det också tillkommer el och parkeringsplats.
Man kan naturligtvis komma liiite billigare undan, men då får man flytta typ långt ut åt f**ders. Typ Rosvik, mitt ute i skogen halvvägs till Luleå ;-P
Och man vill ju kunna ha en rimlig väg till jobbet, speciellt när man börjar 6:30 alla dagar.
 
De årliga löneökningarna då?
Jomen, de är ju mycket att hurra för i låglöneyrken... Och disclaimer igen: INTE en roast mot min arbetsgivare.
Jag har aldrig hittills känt det direkt jobbigt att ha en låg lön. Inte förrän nu.
En sak är säker; löneutveckling och pris/hyresutveckling går inte hand i hand. Det förstnämnda går betydligt långsammare än det sistnämnda.
För att kunna uppgradera lägenhet ens till en tvåa skulle jag behöva komma upp i typ 2-3000 kr högre lön; netto.
Och hur långt tid tar det?? Hela mitt yrkesliv...
Och NIX! Jag tänker INTE säga upp mig. Kan säga som så... att varför skulle jag göra det när jag äntligen har hittat ett jobb jag älskar? Eller bara När jag äntligen hittat ett jobb, punkt.
 
Så det är helt enkelt bara att göra sig så bekväm det bara går i min lilla lägenhet, för där blir jag kvar.
Det visade sig att lägenheten på 43 kvadrat utan balkong faktiskt är mitt livsboende.
Inte Livs Boende som i Drömboende, utan livsboende -som i resten av livet.
Jag ser nämligen inget annat alternativ. Större lägenheter är för dyra för min lön, jag har ett jobb där jag kommer jobba på obestämd tid framöver och det är inte ett yrke där lönerna helt mirakulöst kommer skjuta i höjden.
 
Jag är inte heller intresserad av rumskompisboende såhär vid 37 års ålder. Inte heller letar jag efter, eller är särskilt sugen på, ett förhållande. Helt ärligt.
Förutom avsaknaden av barn trivs jag kriminellt bra med min nuvarande status.
 
I svaga stunder (ja, som de här) kan jag inte låta bli att undra över När är det MIN tur?
Jag älskar mitt liv i övrigt, men vaaaaarför kunde jag inte få ta den här unika chansen? Att till och med få VÄLJA mellan lägenheter.
Att vara så nära att jag kan känna det nya, för att sedan känna det rinna genom fingrarna. Som finkornig sand.
 
 
Ja, negativt inlägg. MEN jag flaggade och varnade i början!
Tack för att jag fått skriva av mig en massa skit.
Skulle ljuga om jag sa att det känns bättre nu, men det känns i alla fall skönt att ösa ur sig.
 
Ta hand om er där ute!
Hem ljuva hem är en farlig butik ;-) I princip varenda gång jag går in där kan jag inte låta bli att låta någonting följa med hem. Men de har ju så fina saker! Dyra, men det är ju å andra sidan märkesinredning och sådant. Husgeråden de har är ju exempelvis Ittala och liknande...
Det jag oftast brukar köpa där är Muminmuggar, och det var en sådan jag faktiskt hade tänkt köpa sist jag var där. Men så blev det denna bricka istället. Har tittat på den jag tror varenda gång jag varit där det senaste året, så till sist slog jag ändå till.
Som ni ser är det tryckt ett sådant ordmoln innehållande en massa ord på Pitemål.
Butiken har även mycket andra Piteå-grejer, men oavsett hur mycket jag vill ha allt tänker jag inte ruinera mig, haha :-)
 

Instagrammade denna bild när jag kom hem, och fick samtidigt en idé till bloggen. Tänkte att istället för att göra en lång jäkla Instagramtext som bara blir jobbig att läsa på så liten skärm, så gör jag ett litet dialektlexikon här istället.
Planen är att översätta ord som står med på brickan, såklart. Men kommer även lägga till lite andra ord. Sådana som inte finns med på bilden, men som jag gillar -eller bara vill ta med helt enkelt.
Kommer faktiskt inte ta med alla ord, då jag i ärlighetens namn inte kan riktigt alla.
Ja, jag är född, uppvuxen och boende i Piteå kommun, men jag kan inte prata Pitemål. Jag kan vissa fraser och ord, men jag pratar inte flytande dialekt. Tyvärr.
Detta är något jag aldrig direkt reflekterat över, förrän de senaste åren. Kan känna en viss sorg över att inte kunna min egen dialekt, men vi pratade "vanligt" (i brist på bättre ord) hemma då jag växte upp.
Skulle säga att jag pratar "svenska med Pitebrytning". Flertalet dialektsord finns ju trots allt med i mitt dagliga tal.
 
Detta blir lite mer som ett lexikon när det kommer till översättning. Det är dock tyvärr svårt att få med hur orden uttalas, eftersom många av dem inte riktigt uttalas som de stavas.
Till exempel om det är u eller o i ett ord, så uttalas dessa bokstäver tydligt "som bokstäverna", så att säga.
Ta t.ex. ordet "bullen". Där uttalas u:et verkligen tydligt som U. bUllen. Betyder bullar.
Ordet "päron" betyder Potatis och uttalas med ett tydligt O. pärOn.
 
Det finns också två varianter av Pitemålet. Det ena kallas Bondska (bonscka) och det andra Pitefint (korta i).
Båda är såklart pitemål men, som det låter, så är "pitefint" en mer "förfinad" variant av den breda bondskan.
Den bredare varianten pratades historiskt mer ut mot byarna, ut på landsbygden. Den förfinade (om man nu kan kalla den så) växte fram bland de som bodde inne i och runt omkring stan.
 
Tänker att vi kör igång med den lilla (hm...) ordlistan. Pitemål till Svenska...
 
 
Peitmål = Pitemål (börjar med namnet på dialekten, haha ;-))
Bull/Bullen = Bulle/Bullar [ bUll / bUllen ]
Hajna / Hojna / Häjna = Han här, Hon här, Den här
Stögo = Stuga [ stöggo ]
Nöges / Nööst = Måste
Nagerst = Någonstans
Sko = Ska
Arbeit = Arbeta
Båoka = Boken
Djära = Göra [ jära ]
Bäjne = Benet
Flecken = Flickor [ fLekken ]
Flecka = Flickan [ fLekka ]
Påtjen = Pojken
Nallta = Lite grann
Mytje = Mycket [ myche ]
Oppa = På ("Oppa bojn" = På byn)
Sleckedena = Sådant där
Möttogräv = Retsticka
Remidjen = Bestick
Nestjäla = Matsäck
Sönna = Sådär
Vosch = Var/vars
Nager = Några
Skånn = Skorna
Sååck = Socka
Såcken = Sockarna [ såkken ]
Hännren = Händerna
Gren = Gran
Åssit = Ingenting
Tjöp = Köpa
Slentat = Halkigt [ schläntat ]
Bödd-du-höv = Behövde du
Bödd-du-höv-hä = Behövde du det?
Hä-bö-dö-it-höv = Det behöver du inte
 
 
Fler roliga ord:
 
bakofjö:L = Brödspade
Päro / Päron = Potatis [ pärO / pärOn ]
Päroflose = Potatisskal
Göudat = Galen
Gåode = Ganska
Kogamoj = Harskrank [ kåggamåj ]
Moj = Mygg [ mOj ] "Hä va mOjjat jena" = "Det var myggigt här"
Håongra = Hungrig ("våra jä håongra?" = Är ni hungriga?) 
Ingerst = Ingenstans
Kållt = Kallt
Krööym = Klaga
Fjuksnönn = Mjuksnö
illt = Ont
Gamelsmöko = Omodern [ gammelschmökko ]
RakkeL = Skräp
Stjägga = Skäggig [ sTjägga ]
Gulle dä = "Snälla du" / "Gulliga du" [ gUlle dä ]
Kwedo = Uppblåst, mätt
Stjider = Åka skidor
Skreekk = Åka skridskor
Leiik = Ändå, i alla fall ("i sko leiik åt sta:n" = Jag ska ändå till stan)
Ordet "jag" är endast bokstaven i. Precis som i engelskan. Det uttalas dock som svenska "i".
Ex. "i sko fara dell sta:n" = Jag ska åka till stan
 
 
(Maybe) Fun fact: Under hela min barndom trodde jag att Koggamoj var ett svenskt ord. Alltså att de där stora myggorna hette så.
Det var först i vuxen ålder, eller i typ tonåren, som jag förstod att det tydligen är dialekt.
 
 
En sak kan man i alla fall säga om pitemålet; det låter inte direkt akademiskt! Är snarare arbetarklassen som skiner igenom där, haha ;-P
Däremot tycker jag ändå att det, på något sätt, låter ganska mysigt/hemtrevligt. Önskar som sagt att jag kunde prata flytande bonscka.
 
 
Hur är det med er? Pratar ni utpräglad dialekt (från där ni kommer ifrån)?
Eller pratar ni mer "vanlig" svenska?
Gillar Du dialekter? Vilken är din favorit (om du har någon)?
Har det för att de ofta är typ Göteborska? och Värmländska? som oftast brukar vinna när det är sådana "mysigaste dialekten". Själv har jag nog faktiskt ingen direkt favorit på det sättet. Jag älskar dock det charmiga med just olikheter mellan dialekter. Jag hoppas ändå att de får leva kvar, och inte försvinna helt och hållet.
 "2021 is 2020 on f***ing steroids!"
Ja, jag kan ha hört detta citat på Tiktok nu under helgen, men jag är beredd att hålla med.
Vad i hela fridens namn är det som händer med världen?
Alla vet nog vad jag syftar på...
Terroristattacken i USA i onsdags. Stormningen av the capitol building. Och ja, kalla det för vad det är -terrorism. En attack mot demokratin.
Kommer ihåg att jag satt och skrev på ett blogginlägg när telefonen lyste upp med en notis från SR. Skummade bara igenom den, och ska jag vara ärlig tänkte jag inte mer på det.
Men så började det plinga till flera gånger efter varandra, och varje notis handlade om samma sak...
Trumpsupportrar hade invaderat the capitol building i USA´s huvudstad.
Trumpsupportrar som var där för att demonstrera mot valresultatet och Biden som nästa president; och ja jag vet inte... hindra att valresultatet skulle godkännas (vilket gjordes i onsdags om jag inte är helt fel ute).
Personligen tycker jag allting liksom känns så... overkligt. Känns så konstigt att allt detta verkligen händer.
Hur ska USA någonsin kunna samla ihop sig igen? kan jag inte låta bli att undra. Det blir inte lätt.
Det blir en ovanligt tung uppgift Biden-Harris axlar den 20:e januari. Om landet ens klarar sig dit.
 
Och Trump? Tja, som jag förstått det har han väl lite halvhjärtat "fördömt" själva handlingarna. Men samtidigt har han hyllat terroristerna för deras "lojalitet" och "patriotism".
Patriotism? Snacka om att ha fått ordet om bakfoten!
Har inte läst särskilt mycket i helgen, men har förstått det som att man försöker få Trump avsatt i förtid, så att vicepresidenten kan kliva in dessa sista dagar.
Men ska jag vara ärlig tror jag ju inte det kommer fungera. Det är bara tio dagar kvar.
Och ja, vem vet vad den där 45:an kan tänkas hitta på under dessa dagar. Men jag tror ändå det är alldeles för lite tid för att lyckas avsätta honom.
Tror helt enkelt vi får hålla tummarna och hoppas på det bästa (att han ändå inte hinner hitta på något allvarligt den tiden som är kvar innan installationen av nästa president).
 
------------------------
Jag har faktiskt haft en egen "insikt" den här veckan.
Ni vet; när något ändrats utan att man tänkt på det, men helt plötsligt "slår" det en likt en blixt från en klar himmel.
Jag har drömt om att besöka, till och med bo i, USA sedan jag var i tidiga tonåren. Mer än halva mitt liv.
Denna dröm har liksom blivit som en del av min personlighet, så pass att jag inte ens har tänkt på det. Den där drömmen har liksom bara funnits där. Som en del av min personlighet.
Men... så insåg jag plötsligt en sak precis den här veckan. Jag tänkte inte ens på den där USA-drömmen då det hände, utan insikten bara slog mig helt plötsligt.
Drömmen har dött.
Helt plötsligt insåg jag att den inte fanns där längre.
Det gick en konstig känsla genom kroppen när jag insåg att jag inte ens kände mig ledsen av tanken på att aldrig komma mig iväg dit.
Visst; det finns fortfarande saker där som det skulle vara kul att uppleva, men det tillhör inte längre mina drömmar.
 
Här vill jag dock påpeka att detta inte betyder att jag blir utan drömmar.
Jag har fortfarande en del resedrömmar kvar, drömmar om vad jag vill göra i framtiden, vissa drömmar om livet och även ett par nya drömmar.
Men den där stora USA-drömmen, den som överskuggat alla andra drömmar i över 20 år, den finns inte kvar.
Måste erkänna att det känns lite... tomt för tillfället. Det känns lite konstigt.
Denna dröm har varit en så otroligt stor del av mitt liv ända sedan mellanstadiet, att jag på riktigt inte kommer ihåg hur det var att inte drömma om och tänka på USA.
 
Jag vet faktiskt inte riktigt vad detta betyder, om jag ska vara ärlig.
Att min hjärna "släpper" USA kanske betyder att jag är på väg in i en annan fas i livet?
Kanske är något på väg att hända? Vem vet?
Jag har ingen aning, men måste erkänna att jag ändå tycker det känns lite spännande. Det är någonting med den här känslan som jag inte kan sätta fingret på.
Det känns Bra. Överväldigande. Spännande. Nytt. Skrämmande. Konstigt. Förvirrande. Allt på samma gång.
 
Det mest fascinerande med livet är att man faktiskt aldrig vet vad som händer härnäst.
Gamla drömmar dör, men det betyder att nya föds.
Det finns en sak jag funderat lite över den senaste tiden, och det handlar om all kritik riktad till Regeringen samt FHM angående Coronasituationen.
All kritik som lyder typ att "de gör inte tillräckligt", att de "borde göra mer". Att regeringen är "för mesiga" och så vidare.
Det är här jag är genuint nyfiken, måste jag erkänna. Vad betyder egentligen "göra mer"? Vilka åtgärder är det man fiskar efter? Konkret; vad är det regeringen kan införa framöver som inte redan är gjort?
Och nej, jag är inte sarkastisk; jag är genuint nyfiken.
Vilka steg finns egentligen kvar -förutom fullskalig lockdown av hela landet?
 
Visst, de skulle absolut kunna lagstadga munskydd (ser inget problem med det). Men sedan då?
Vad är det Regeringen kan göra som de inte hittills gjort, utan att tumma på lagen?
För som jag förstått det så går det inte att införa en fullskalig lockdown i Sverige, och det är grundlagen som sätter stopp för det.
Var tvungen googla lite, och hittade då att det inte är gjort i en handvändning att ändra i grundlagen. Det tar flera år. För att ändra i grundlagen krävs att Riksdagen fattar två likadana beslut OCH att det går ett riksdagsval mellan besluten.
Grundlagarna står över alla andra lagar, och en total lockdown strider mot grundlagen.
Har också förstått det som att det jobbas på en ny "pandemilag" som ska ge Regeringen större möjligheter när det kommer till denna typ av kriser, men eftersom en sådan egentligen strider mot grundlagen om människors frihet så tar det tid att få igenom.
Så igen, jag är genuint nyfiken: Vad kan Regeringen egentligen göra för fler åtgärder, alltså drastiska åtgärder, som skulle göra kritikerna nöjda?
 
Kan inte låta bli, men det är nästan så att jag önskar att det infördes en total lockdown här. Alltså total. Då allting stänger; alla butiker, alla företag, alla föreningar, allt. Inklusive alla skolor och förskolor.
Ja, basically att alla människor här i landet skulle leva under totalt "utegångsförbud" under typ två månader. Med undantag för att handla mat.
Inte för att jag vill vara isolerad. Jag hoppas såklart INTE på en lockdown (absolut inte), men detta är ett tankeexperiment.
För att.. kan hända att jag är cynisk nu, men skit samma... Jag har en KÄNSLA av att många som klagar på Regeringen nu - att de gör för lite - är samma personer som skulle kasta skit på Regeringen om vi hamnade i ett isoleringsläge. "Regeringen kan inte bestämma över MEJ! Jag har rätt att gå var jag vill faktiskt!"
SÅKLART inte alla, men en stor grupp som skulle klaga på regeringen oavsett vilket beslut de skulle fatta.
 
En annan sak jag även tänkt på; Är vi så jä*la dåliga på det här med att tänka själva och ta eget ansvar??
Återigen, jag menar naturligtvis inte alla. Finns många som följer rekommendationer, och jag ser faktiskt fler och fler använda munskydd nu än förut, det ÄR många som faktiskt arbetar hemifrån och det är många som faktiskt ställer in sina sociala tillställningar trots att det känns aptrist.
Men nu pratar jag generellt hur det ser ut.
Behöver vi verkligen att någon inför regelrätta lagar för saker och ting för att vi ska klara av att göra [vad det nu kan vara]?
Jag tycker ändå myndigheterna har gett oss lång tid att verkligen ta eget ansvar i att följa rekommendationerna. Nio månader - inte långt från ett år - har vi ju haft på oss att verkligen ta ansvar i att följa rekommendationerna de satte upp.
Och nu har det ju då kommit hårdare restriktioner; för att en så stor del av befolkningen slarvar med rekommendationerna. För att...vad...för att ordet rekommendation i folks öron betyder typ att jag behöver bara följa det om jag vill...?
För att "men jag VILL ju verkligen [insert valfri social aktivitet]".
 
Om jag tar munskydd som exempel, då det varit en het debatt senaste halvåret. Det känns liksom som ett bra exempel också, då det är en sådan konkret grej.
FHM har blivit bombarderade med frågor sedan pandemin startade om varför de inte rekommenderar munskydd. Och javisst, jag funderar också. Min personliga åsikt är att det kan väl inte skada?
Låt oss hypotetiskt säga att det inte fungerar; då spelar det väl ändå ingen roll att man har dem på sig. Det skulle ju inte bli VÄRRE för att man bär dem.
Och fungerar de; ja, då räddar man liv.
Vi kommer ju liksom inte att dö För Att vi bär munskydd...
MEN vad jag känner är att... spelar det egentligen någon större roll om myndigheterna rekommenderar dem eller inte? MÅSTE de rekommendera (eller lagföra) dem för att vi ska klara av att använda sådana?
Munskydd är ju liksom inte olagliga att använda!
Det är ju bara att skaffa hem ett gäng och ta på sig en när man åker iväg någonstans där det finns andra människor. Vi kan väl tänka själva. Behöver vi verkligen, som sagt, myndigheterna till att diktera varenda liten detalj?
För om tillräckligt många (ja, jag pratar till mig själv också!) bara skulle börja använda munskydd så skulle det ju inte behövas en order från FHM eller Regeringen.
 
Vad jag försöker få fram på mitt komplicerade sätt är i alla fall att jag kan tycka det på ett sätt är lite konstigt med all kritik om att "Myndigheterna inte har lyckats få ner smittan", när det faktiskt är VI - befolkningen - som generellt varit usla på att följa rekommendationerna.
Och nej, jag menar självklart inte att all kritik är obefogad. Naturligtvis måste man få kritisera regeringen och andra myndigheter. Det är viktigt till och med. Så viss kritik är absolut befogad.
Men som sagt; vi kan väl ändå tänka själva också. Vi KAN faktiskt tillföra eller ta bort saker ur våra egna liv utan att Regeringen gjort det till en regel.
Vad är det folk vill ha egentligen? Regeringsbeslutad lockdown/isolering/utegångsförbud?
 
Och igen; såklart finns det delar där man kan kritisera hur myndigheterna skött det nu under pandemin. Äldreomsorgen. Vården. Förskola och skola.
Speciellt med de sistnämnda (jag har ju inte särskilt mycket insyn i de två första, så kan ej uttala mig) funderar jag faktiskt över varför FHM fortsätter hålla fast vid samma linje för skolorna, när Covid uppenbarligen tagit sig in på just skolor.
Men det finns så många grenar att klättra i gällande allting under denna pandemi, och jag hade inte tänkt skriva en bok här i bloggen.
Att man belyser/pratar om en vinkel på en gren betyder inte att man skiter i resten av trädet, om ni förstår hur jag menar.
 
 
Vad tycker du om myndigheterna under den här pandemin? Regeringen? FHM?
Använder du munskydd?
Jobbar du "på plats" eller har du möjligheten att jobba hemma i år?
Vill dock bara påpeka att det inte finns rätt och fel svar. Jag själv och många med mig har ju inte jobb där det går att jobba hemifrån :-)
Finns det någon specifik åtgärd du tycker Regeringen ska göra härnäst?
 
 
 
Stay Safe!
Den här veckan har jag kommit på mig själv med att tänka saker jag aldrig trodde om mig själv... Men jag har varit TACKSAM över regnet!
Jag har till och med "bett" till universum att vi ska få ha regnväder hela vintern -även om det skulle betyda att det skulle regna flera gånger per vecka.
Ja, chockerande va! ;-P
Men anledningen är enkel... Om det regnar hela vintern betyder det att det REGNAR hela vintern. Och om det regnar hela vintern så betyder det att det inte snöar.
Nej, egentligen har jag inte särskilt mycket emot snö, utan kan till och med tycka det är mysigt.
Men.Jag.Hatar.Att.Ha.Bil.På.Vintern.
Jag hatar att krångla med motorvärmaren.
Jag hatar att skrapa rutor.
Jag hatar att försöka sopa två decimeter snö från hela bilen. För att sedan skotta runt den innan jag ens kommer mig iväg till jobbet på morgonen.
Hade jag inte haft bil hade jag inte haft något alls emot snö, men jag måste ha bil. Speciellt på vintern. Jag bor ju inte direkt i Stockholm, där kollektivtrafiken går stup i ett och där man kan välja mellan både buss, tunnelbana och tåg. Ja, jag kanske är lite avundsjuk på alla val där borta ;-)
 
 
Imorgon spås i alla fall snön komma tillbaka.
Läste att det väntas 2-3 decimeter under torsdagen här vid kusten. Kul. Not.
Men det är väl bara att hacka i sig, antar jag. Eller flytta.
Snart är det i alla fall jul. Glädjepunkt i vintermörkret.
Sedan är det januari, vilket såklart är en tuff månad.
MEN sedan är det februari, och även om det är en vintermånad så börjar man se tydliga skillnader i dagsljuset/längden på dagarna. Så egentligen, om vi tänker på det, så av dessa tre månader (december-februari) är det endast en månad som är riktigt kämpig. #silverlining
 
 
 
Tänkte knyta tillbaka lite till gårdagens inlägg om nostalgiska filmer.
När jag skrivit klart och publicerat hittade jag nämligen en till av mina gamla favoritfilmer, men eftersom den ingår i en annan genre får den en plats här istället.
Skulle vilja säga att det här var min absoluta favoritfilm, till och med före Time at the top.
Vet inte hur många gånger jag såg den här...
På svenska hette den Stulen identitet, men originaltiteln (engelska) är The face on the milk carton.
Någon som sett den?
Filmen handlar om high schoolstudenten Janie som lever ett normalt och lyckligt liv tillsammans med sina föräldrar, tills hon en dag får syn på sig själv som barn på ett mjölkpaket.
Janies värld vänds upp och ner när sanningen om hennes identitet kryper fram.
 
En rolig sidofakta är att det var när jag såg den här filmen som min kärlek till "amerikanska hus" väcktes. En kärlek vilken, som alla vet, fortfarande lever kvar i mig idag.
Numera gillar jag olika amerikanska husstilar, men typen som jag tror kallas kolonialstil kommer nog alltid att ligga närmast hjärtat (så att säga).
Och det är just den här filmen jag tänker på när jag ser sådana hus (de vita).
 
Filmen är baserad på ungdomsböckerna Saknad -Jennie 3 år, Vad hände med Jennie och Måste Jennie välja?
Vet dock inte vad de heter på engelska.
 
Det här var också, likt tidsresorna, en genre jag blev besatt av att skriva egna historier om.
Och när jag inte skrev den typen av berättelser skrev jag otaliga fanfiction om Sweet Valley-tvillingarna Jessica och Elisabeth haha ;-P
Jag har verkligen skrivit huuur många små berättelser som helst under min barndom och min tonårstid. Och lika många påbörjade men inte avslutade berättelser. Ja, jisses alltså.
 
 
Till något annat då...
Jag börjar känna hur känslan att flytta ut på landet blir mer och mer akut. Jag vill verkligen flytta ut på glesbygden nu, helst igår. Jag vill verkligen titta ut genom fönsterna i mitt hem och bara se exempelvis åkermark. Kanske ett till hus en bit bort, men inte så nära att man kan se in genom varandras fönster.
Jag vill kunna bara gå ut och ställa mig mig mitt på gården när jag beghöver luft, och då få andas den där rena och friska luften som finns på landet. ÄVEN om det skulle vara så att det luktar gödsel från någon närliggande bondgård så känns det mer friskt än den avgasfyllda luften man andas inne i stan.
 
Tillbaka till naturen helt enkelt.
Tror det är många som känner så, speciellt i år. Men fatta vad härligt det skulle vara. Lugnande. Stressfritt, i alla fall i jämförelse med att bo i stan. Att ha hus är ju stressigt på lite andra sätt, men jag hoppas ni förstår hur jag menar.
En dag kanske. En dag...
 
Läste förresten nu när jag kom hem att Piteås 400-årsfirande i maj nästa år (alltså 2021) kommer hållas digitalt.
Ja, det var absolut väntat och inte förvånande med tanke på rådande läge. Men trots det kan jag ändå känna en viss besvikelse. Det är lite som... hm, vad ska jag ta för exempel?... lite som om man deltar i en tävling, och man vet och ställer in sig på att man inte kommer vinna. För att det finns andra som är mycket bättre där och då. Man ställer in sig på att inte vinna. Men automatiskt känner man sig ändå besviken när man inte vinner. Inte jättebra exempel, men det enda jag kunde komma på såhär på rak arm.
För jag menar; ett jämnt hundratalsfirande är ingenting man är med om två gånger under en livstid.
Jag kommer vara död sedan länge när Piteå firar 500 år som stad.
Inte ens mina far -och morföräldrar var födda när Piteå firade 300 år (farfar föddes dock 2 år efter det).
Och ja, jag vet att 400-årsfirande är långt ifrån inställt. Men jag önskar så innerligt att det hade gått fira på alla sätt det var tänkt från början.
#fuckcorona #fuckcovid19
 
 
 
Hoppas ni haft en finfin onsdag! Halva veckan avklarad; nu är det neförsbacke mot helgen!
Jihooo! Nu kör ni!
Tack för att ni finns och på återseende!
Hej där!
Med risk för att bli tjatig, men det var inte igår! Hur står det till med just Dig?
För mig knatar - eller springer - livet på, med allt vad det innebär under detta skitår. Än har vi ingen aning om när allt det här slutar, men en sak har vi i alla fall konstaterat... 2020 kommer otvivelaktigt få ett helt eget kapitel (eller två) i framtida historieböcker!
Det har liksom varit som om universum fått totalt frispel, och slagit vad med sig sig själv; "Hur mycket kan hända på ett år?"
 
Just nu känns det riktigt avlägset att Norrbotten hade noll fall av Covid-19 för typ två månader sedan (början av hösten). Nu när siffrorna istället pekar spikrakt uppåt med en hiskelig fart.
Extremt många testar sig nu, eftersom hösten generellt är förkylningarnas årstid, och läskigt många testas positivt för Covid.
Norrbotten är en av regionerna som fått skärpta rekommendationer den här veckan.
Nu är det basically Gå till jobbet om du har ett sådant jobb, jobba hemma om du kan och åk bara till butiker du behöver typ för att handla mat. Annars Stanna hemma.
Idrottsträningar för barn födda 2005 och framåt är dock inte inställda, men matcher och idrott för vuxna stannar av (förutom, enligt vad jag läste, träningar för de som har idrotten som försörjning. Alltså tränar på elitnivå).
 
Restriktionerna som skärptes för Norrbotten tidigare i veckan:
• Undvik att ha fysisk kontakt med andra personer än de som man bor tillsammans med.
• Avstå från att vistas i inomhusmiljöer som butiker, köpcentrum, museer, bibliotek, badhus och gym.
• Avstå från att delta i exempelvis möten, konserter, föreställningar, idrottsträningar, matcher och tävlingar.
• Avstå från att göra onödiga resor utanför regionen. (I Piteå gäller "Resor utanför kommunen ska undvikas.")
Inom mitt jobb är exempelvis alla APT för resten av året inställda. Är ju visserligen bara november och december kvar, men ändå.
Julavslutningen vi brukar ha är såklart inställd (vilken i och för sig brukar räknas som "decembers APT").
 
--------------------------
Än så länge uteblir rekommendationer om munskydd i Sverige.
Än så länge vidhåller Folkhälsomyndigheten att det inte behövs restriktioner för dessa, då de tror att maskerna skulle göra att folk förlitar sig på dem och slutar hålla avstånd.
OBS! Säger inte att det är MIN åsikt, utan bara vad de säger från FHM´s sida.
Jag tycker gott det skulle kunna bli maskrestriktioner i alla fall i utrymmen där det tenderar att bli folksamlingar och där det är svårt att hålla avstånd. Exempelvis inom kollektivtrafiken, i butiker och liknande.
Dock är jag gode säker på att det antingen måste till en regelrätt regel om munskydd, eller att FHM officiellt går ut med en sådan rekommendation för att majoriteten av alla svenskar ska börja använda dem. Känner jag mina fellow medborgare rätt så kommer majoriteten inte att göra något som vi "inte MÅSTE".
--------------------------
 
Åh, fy f*n vad jag längtar tills allt detta är över! Så att allt kan återgå till normalläge; eller ja, så normalt som det kan bli såklart.
 
 
 
Vi började inlägget med en negativ punkt, men då kan ju den andra få bli en positiv då istället.
Såg den här veckan att Lärarförbundets årliga rankning av Sveriges skolkommuner är klar, och att Piteå hamnade på sjunde plats!
GRATTIS till min älskade, bästa lilla stad!
Nej, det är såklart inte Bäst då det fortfarande är flera kommuner som är bättre.
Men...
1. Piteå är med på Top-10!
och
2. Plats 7 av hela 290 kommuner är inte illa pinkat!
Tycker också det är så roligt att av de 10 högst rankade kommunerna så ligger hälften (5 st.) i Norr -och Västerbotten! :-D
 
 
Detta blir både en positiv och liiite negativ punkt... Men mest positiv ändå :-)
Jag har nämligen fått ett smakprov på hur min lägenhet kommer se ut efter renoveringen.
Nej, bilderna här ovanför är INTE min lägenhet. Jag bor fortfarande kvar här och de håller som bäst på med de två ovanför mig. Så min är inte påbörjad ännu.
MEN lägenheterna kommer ju se likadana ut, så detta är hur min lägenhet kommer se ut! Minus de svartvita tapeterna, då jag inte har sådana hos mig.
JAG ÄR SÅ JÄKLA TAGGAD ATT DET KAN NI INTE ANA!!!!
Bilderna på köket är alltså den föredetta sovalkoven, vilket som sagt fortfarande är sovalkov i min lägenhet.
Jag.Kan.Knappt.Vänta!
Jag vill laga mat där NU!
 
Såhär ser det ut hemma hos mig för tillfället.
Nerpackat i väntan på klartecken att flytta ner en våning.
(Ja, det är sängen som står upp till höger i bild ;-))
Inte riktigt drömscenariot att julpynta i...
Den öppna lådan till höger är sådant som ska skänkas bort.
 
Däremot har jag ett litet dilemma, vilket handlar om julpyntningen i år.
Eftersom renoveringarna ser ut att dra ut på tiden (Covid och sådant ni vet...) så har jag ännu inget datum då jag kan flytta ner i extralägenheten/när de kan börja med min.
Det betyder att jag inte vet om jag kommer bo här eller i extralägenheten under december och jul.
Hinner jag flytta kan jag ändå packa upp lite grann och julpynta där.
Men blir det december i min egen lägenhet vet jag inte riktigt hur jag ska göra.
Har ju hunnit packa ner i princip allt i lådor; tömt skåpar, lådor och hyllor, och jag vet inte riktigt om jag ids packa upp allt igen för att sedan packa IGEN när det är dags att flytta ner.
För säg att jag skulle packa upp nu och börja julpynta. Och såg får jag meddelande nästa vecka om att "nu är vi redo att börja med renoveringen av din lägenhet".
Eller att jag packar upp och julpyntar nu, och så får jag det meddelandet andra veckan i december...
För jag kan helt enkelt inte behålla allt nerpackat och julpynta PÅ det. Det kommer ju inte ens se mysigt ut, utan endast ännu mer kaos.
Åh! Jag vet verkligen inte hur jag ska göra!
Jag är oändligt tacksam och taggad på att få renoverat, men det känns surt att jag kanske inte kommer kunna julpynta alls i år. Ett år då jag känner att jag behöver det extra mycket.
 
 
Detta övervinner i alla fall ALLT!! Det är DETTA jag är som allra mest taggad på! Nytt badrum!!!!!
Modernt KAKEL, handduksvärmare (vilket jag inte ens visste sattes in som standard) och framförallt DUSCH!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Tror inte att någon kan förstå hur mycket jag längtat efter att ha dusch! Kommer sannerligen inte att sakna mitt gamla slitna badkar för fem öre!
Ja, jag kommer absolut att ta före och efterbilder på min egen lägenhet :-D
 
 
Något som inte riktigt går lämna onämnt är det som sker i USA.
Jag har inte skrivit om valet här på bloggen, men det är bara för att jag inte bloggat på sistone.
Kan säga som så att mina ögon tårades när det gick upp att Trump förlorat valet. Glädjetårar, om nu någon mot förmodan missförstod ;-)
Min första glädjereaktion handlade inte om att Biden vunnit, utan om det faktum att Trump förlorat, haha ;-)
Är böjd att hålla med om vad jag läst/hört i sociala medier: "Tänk att vara så hatad att hela världen FIRAR när man förlorar ett val"... Tycker det säger en hel del om vilken typ av president en person är...
 
Och ja, jag vet om allt med Trumps alla stämningar, högsta domstolen och allt det där. Och att ingen egentligen är riktigt säker innan januari -då Biden installeras som USA´s 46:e president.
Och ja, jag vet också om att Trump faktiskt kan ställa upp igen i valet 2024. Men för tillfället känns det ändå som det går att andas ut en smula.
Tror nog aldrig att mina nerver varit så spända precis hela tiden som nu under detta val.
Inte ens under förra valet, då Trump vann. Känns liksom som att det varit tusen gånger mer på spel detta val.
 
Förresten... Vet inte om jag är den enda, men varje gång jag ser, hör eller läser om Trump börjar jag tänka på President Snow. Ni vet, diktatorn i Hunger Games-trilogin.
Som om Trump varit inspirationen till Snow-karaktären, eller att Snow varit Trumps förebild. Och ja, jag vet att böckerna kom ut långt innan Trump blev president.
Det är förmodligen bara jag och min konstiga hjärna som relaterar något sådant, men nu när den väl börjat tänka på det kan den inte sluta...
 
 
Det spökar i min lägenhet... ;-P
Hehe, nej skämt åsido. Det var bara så att när jag kom hem från jobbet i förrgår (tisdag) så möttes jag av detta.
Plus att det var typ 5 grader inomhus! Vet ju inte NÄR på dagen fönstret öppnats...
När jag åkte till jobbet på morgonen såg det som vanligt ut; lampan stod på fönsterbrädan och fönstret var stängt. Visserligen vet jag att handtaget inte varit helt nertryckt, och att det förmodligen kommit någon stark vindpust och tryckt upp det.
Men det känns ändå konstigt...
För mina fönster är sådana att även om handtaget inte är nertryckt så sitter fönstret så pass hårt i ramen att man måste använda lite kraft för att öppna det. Och jag VET att det var "fasttryckt".
Så det måste ha varit en extremt stark vindpust.
Eller så spökar det... 😋😂😜
 
 
 
Så; det blev ett långt inlägg lite i punktform (inspirerat av Annikas bloggform Torsdagspunkter).
Jag älskar detta koncept, då man ibland har flera saker man vill blogga om men de passar inte riktigt att få helt egna inlägg. Så jag tackar ödmjukast för den fina idén Torsdagspunkter!
 
Hoppas ni haft en bra vecka, trots Covids framfart! Jag höll på att skriva Trevlig helg, men insåg precis att det inte är fredag förrän imorgon hehe ;-P
 
På återseende!
Börjar med ett par disclaimers:
1. Det här är ett DRÖMinlägg. Det har ingenting med "vad som är rimligt" att göra. Ekonomi, jobb och praktiska saker lämnas helt åt sidan för tillfället. Det är en DRÖM, och jag är av åsikten att drömmar absolut inte behöver vara "rimliga". Det är väl just det som Dröm betyder... Jag tror också det är viktigt att vi faktiskt tillåter oss att drömma om saker, även om de inte kommer inträffa.
 
2. Nej, jag tittar inte aktivt på hus, och jag har i nuläget inga planer på att flytta. Snarare tvärtom, skulle jag vilja säga, eftersom min lägenhet ska renoveras (och jag såååå mycket vill bo i en nyrenoverad lägenhet).
 
3. Det handlar inte heller om vad som är rimligt att jag skulle kunna klara av, rent praktiskt. Det handlar om vad jag för tillfället drömmer om.
 
 
 
Flytta till landet.
Om någon lagt fram det förslaget för min del för typ tio år sedan hade jag bara skrattat.
Dels kunde jag inte tänka mig att bo någonstans där det inte var tätbebyggt (förr kände jag mig alltid tryggast i tätbebyggt område, typ villakvarter) och dels var jag rädd för skogen.
Men jag har på riktigt bytt sida.
Det har smygit sig på under en lite längre period; därför har jag inte riktigt tänkt på det. Men det står klarare och klarare för mig att jag börjat drömma om att flytta "ut på landet". Alltså det "riktiga" landet. Inte till något villakvarter där det är ett par meter mellan husen, utan där boendena kallas Gårdar.
 
Kan visserligen ha lite med att göra att jag följer diverse konton på detta tema runt om sociala medier, och jag är medveten om att det förmodligen är en rätt romantiserad bild av denna typ av boende.
Men samtidigt tycker jag ändå att de olika konton jag följer som handlar om detta ändå visar olika sidor av landsbygdsboende.
Jag känner mig säker att säga att jag skulle uppskatta de olika årstiderna på ett annat sätt om jag bodde ute på landet. Jag skulle uppskatta hösten, och kanske till och med snön, på ett sätt som jag inte gör inne i stan (där snön blir brun av avgaser typ direkt...)
 
 
Jag vill köpa typ en Norrbottensgård, kanske till och med en med ett visst renoveringsbehov, och renovera upp den till mitt drömboende.
Men inte en sådan renovering där man gör om allting inomhus till modernt. Det finns ju något som heter Byggnadsvård; vilket (som jag förstått det) handlar om att man renoverar en byggnad utifrån hur den är byggd från början.
Alltså istället för att blåsa ut hela huset och sätta in nytt och ultramoderna material/saker så bevarar man det gamla, med respekt för de som byggde huset en gång i tiden.
Nu gissar jag; men skulle kunna tänka mig att det finns norrbottensgårdar som faktiskt är k-märkta, och då får man ju inte göra vad som helst.
Men en Norrbottensgård, kanske också med tillhörande diverse uthus, skulle jag innerligt vilja köpa.
 
Jag drömmer dock inte om en gård som innehåller typ ladugård eller stall, eftersom jag inte är intresserad av att hålla kor eller hästar. Jag ÄLSKAR hästar och har alltid gjort, men vill inte ta på mig allt vad det innebär att driva ett eget stall.
Jag vill prova på att odla så mycket av min mat jag kan; typ grönsaker, någon krydda kanske, potatis, kål o.s.v. Och så typ hallon, jordgubbar och äpplen.
 
Jag vill kunna bara springa ut på gården med Ms Canon när Norrskenet uppenbarar sig på natthimlen.
Jag vill kunna bara gå utanför dörren och vara ute i naturen, inte behöva "ta sig iväg till naturen".
Jag vill känna lugnet som livet i en stadslägenhet eller ett villakvarter aldrig kan ge.
 
När jag ändå är igång med drömmarna skulle jag i detta scenario vilja jobba med något hemmabaserat; typ Fotograf, Författare eller liknande. Någonting kreativt.
Jag hade absolut kunnat tänka mig att jobba på mitt nuvarande jobb och samtidigt bo på en sådan gård, men i mina drömmar handlar det om att jag vill köpa en gård och göra den till min livsstil :-)
Ja, det kaaaan vara så att jag drömmande följer personer/konton som Jonna Jinton, UnderbaraClara, Elin Kero och Northern heart...
Men jag hänvisar till de disclaimers jag skrev högst upp; det här handlar inte om vad som är rimligt, vad jag skulle klara av eller inte klara av eller om jag har råd med en sådan förändring. Det här är helt enkelt en dröm jag har om att prova på att leva på ett annat sätt.
Ett enklare sätt.
Och med enklare menar jag inte mindre jobb. Jag ÄR medveten om att det är mycket MER jobb med hus/gård än med lägenhet.
Det är alltid något som behöver tas tag i med hus; jag vet. Men på något sätt har det börjat exaltera mig mer än skrämma mig.
 
Vem vet... en dag kanske...
 
Vad drömmer Du om? Om pengar eller andra praktiska saker inte var ett hinder.
 
Det finns en sak som aldrig riktigt har legat i mitt intresse, inte ens som tonåring...
I den åldern är (eller i alla fall var) det ju vanligt att ungdomar gillar att - så att säga - "hänga på stan". Vad ungdomar pysslar med idag har jag inte en susning om, ska erkännas.
Men i alla fall... 
Att springa ut och in på alla klädaffärer som fanns var inte mitt förstahandsval av aktivitet. Det enda som hände var att man blev svettig och uttråkad ;-P
Ska jag vara helt ärlig så är jag likadan fortfarande. Klädbutiker har tråkat ut mig när jag gått igenom den första klädställningen. För att inte tala om sminkbutiker typ Kicks (finns de fortfarande?) och skobutiker.
Jag har aldrig använt smink eller överhuvudtaget varit intresserad av dessa produkter, och köpa skor har jag alltid tyckt varit det absolut tråkigaste man kan göra (förutom strumpor och underkläder, vilket är i en helt egen liga av tråkighet).
 
MEN det finns ett ställe inne i städer som jag älskar. En butik jag liksom känner att här är jag hemma.
Det är Bokhandeln. De allra flesta städer (alla?) har i alla fall en (1) bokhandel.
När jag växte upp var det Bokia, som låg i korsningen Storgatan-Lillbrogatan. Bokia som hade två våningar; ena på markplan och den andra i källaren.
Undrar egentligen hur många timmar jag spenderat inne i den butiken?
Det är något speciellt att gå omkring och titta på alla böcker i en bokhandel. Läsa om dem. Ja, till och med bara hålla i dem. Jag vet att det låter konstigt, men jag älskar känslan av att hålla i en bok.
Jag älskar känslan av att komma in i en butik, och man har tusentals olika världar vid fungerspetsarna. Och då menar jag såklart inte bara olika världar som i fantasy, utan alla författare skapar ju en egen värld när de skriver en bok. Alla dessa världar står uppradade på hyllorna runt omkring en.
Jag skulle såklart kunna prata om bibliotek också; de ger mig ungefär samma känsla. Men jag fokuserar på bokhandlarna just nu. Det är något speciellt att hålla en nytryckt, oöppnad, bok i sin hand. Eller hur?
 
Bokia flyttade så småningom till en ny lokal när Gallerian öppnade 2007, men efter bara något år där lade de ner. Tyvärr.
För att återigen låta lite onödigt sentimental, så kändes det i hjärtat när min barndoms favoritbutik inte fanns längre.
Vi är dock inte utan bokhandel i Piteå.
De senaste åren har vi haft Akademibokhandeln i Småstaden; vår andra, eller kronologiskt första, galleria.
 
Jag ÄLSKAR verkligen att läsa!
Det kan i och för sig verka lite konstigt eftersom jag är läsperiodare  och det kan med andra ord gå månader, eller till och med något år, mellan perioderna. Men när jag väl kommer in i en läsperiod...
Älskar verkligen att göra en djupdykning ner i "en annan värld". Glömma min egen för en stund och bara hänge mig åt vad författaren skapat.
Kanske är det därför jag alltid drömt om att bli Författare. Ni vet drömmen som sitter som djupast rotad i mig. Drömmen som är större än den om att bli Fotograf.
Jag skulle dels vilja skriva/skapa något som ger någon annan just den känslan av "flykt".
Den andra anledningen tror jag handlar om den där känslan av att hålla i en nytryckt och oöppnad bok. Jag vill att den boken ska vara min. Att orden innanför de hårda pärmarna ska vara de som kommer ifrån min hjärna. Att få känna den känslan. Den förmodligen berusande känslan.
Jag har läst andra författare försöka beskriva den, och blir lite avundsjuk. Jag vill också känna få känna den känslan. Jag har drömt om den känslan sedan jag lärde mig skriva.
 
 
Jag tror det är generellt otroligt underskattat vad läsning egentligen betyder för oss.
Nej, såklart är det så att alla inte tycker om att läsa böcker, men det är ju egentligen ganska synd när man tänker på hur mycket läsning betyder för oss.
Sådana saker som utveckling av språk, ordförråd, fantasi o.s.v.
Och att läsa eller inte läsa för sitt/sina barn ÄR ju faktiskt en avgörande sak för resten av livet.
Dessutom; barnet kan aldrig vara "för liten" för att börja läsa för hen. Det finns ju faktiskt böcker anpassade ända ner till bebis. Det börjar med bilderböcker som man tittar i tillsammans med sitt barn.
Ett barn som vuxit upp utan läsning/högläsning kan vid 19 års ålder ungefär 15000-17000 ord.
Ett barn som vuxit upp med daglig läsning/högläsning kan vid 19 års ålder ungefär 50000 ord.
Det krävs ungefär 50000 ord för att man ska kunna hänga med i det dagliga livet som vuxen; förstå nyheter, läsa en dagstidning, förstå instruktioner gällande olika saker...
 
Jag är så otroligt glad över att jag fick växa upp med den s.k. Godnattsagovarianten.
Varje kväll läste våra föräldrar en (eller två) sagor som en del av kvällsrutinen, och jag har endast mysiga minnen från detta. Speciellt mysiga var de kvällarna då vi fick lyssna på sagan i "storsängen" dvs mammas och pappas dubbelsäng.
Nu när jag analyserar i efterhand så tror jag helt ärligt att det är tack vare dessa stunder som jag fick en sådan kärlek till just läsning.
Jag tror det är tack vare godnattsagorna som jag knäckte läskoden vid 5 års ålder, helt på egen hand. Har fått det berättat för mig att jag tydligen satt och tittade i en Bamse(?)tidning och helt plötsligt hade mamma hört hur jag satt och började ljuda ord från den.
 
Jag älskar läsning, och det ska helst av allt vara en fysisk bok.
Naturligtvis har jag provat ljudböcker, och jag tycker absolut det känns helt okej att lyssna på böcker. Om inte annat är det otroligt praktiskt, eftersom det går att göra andra saker samtidigt som man "läser".
Men om jag måste välja så blir det inte till ljudbokens fördel.
Biografier ja. Där tycker jag ljudböcker går bättre. Men inte skönlitterära verk.
Jag vill känna bokens tyngd i handen.
Jag vill känna lukten från de riktiga papperssidorna.
Jag vill "höra min egen röst" i huvudet när jag läser.
En ljudbok kommer, i mitt tycke, aldrig att kunna ersätta känslan av att hitta en fysisk bok som säger "den här verkar väl bra", för att sedan visa sig vara så fängslande att man sträckläser den från pärm till pärm på en kväll och till och med glömmer bort att äta middag... (Ja, det sista har faktiskt hänt.)
 
Sammanfattningsvis: Med läsning finns inga nackdelar, bara vinster.
 
 
Hur är det med dig; tycker du om att läsa?
Brukar du läsa mycket?
Växte du upp med sago/högläsning?
Läste du mycket som barn?
Vad tycker du bäst om att läsa? Favoritgenre?
Favoritförfattare?
Favoritbok? (Kom GÄRNA med tips om det är någon bok jag inte får missa!)
 
När jag lyssnar på musik i bilen har jag en fixidé om att jag måste ha volymen på jämna siffror; alltså typ 4, 6, 8, 10, 12, 14 o.s.v.
De enda ojämna sifforna som går bra är om de är "mitt mellan" två tiotal, exempelvis 5 och 15.
Ändrar jag volymen och den hamnar på t.ex. 13 så måste jag vrida ett steg fram eller bak.
SNÄLLA, säg att det finns fler med detta problem där ute!
 
 
Jag är usel på att höra av mig till folk, tyvärr.
Det handlar inte om att jag inte bryr mig om andra, tvärtom. Som vän är jag lojal och omtänksam, men jag är usel på att höra av mig.
Tror det bottnar i att jag är väldigt rädd för att uppfattas som "efterhängsen", men resultatet baktänder i form av en kombination av att jag glömmer bort att ringa och att jag skjuter upp kontakter... och till slut har det liksom gått "för lång tid".
Jag är en usel vän på det sättet, men som sagt så beror det INTE på att jag inte bryr mig. Jag är bara usel på att vara initiativtagaren i en relation. Men jag förväntar mig heller inte att andra ska vara det. Jag förväntar mig inget jag inte kan ge tillbaka.
 
 
Jag kan inte fokusera på en uppgift om jag har för lång tid på mig.
Upptäckte detta när jag gick i skolan. Ni vet det här med uppmaningen om att "börja plugga inför ett prov i god tid för att undvika korvstoppning dagen/dagarna innan".
Det gick inte. Vet inte hur många gånger jag provade börja typ två veckor innan, tänka ut olika pluggscheman o.s.v.
Men om jag började för tidigt gick det verkligen inte att fokusera. Orden gick liksom in i huvudet, men inte i minnet. Inte förrän 1-2 dagar innan provet.
För mycket stress får mig dock också att totalt tappa fokuseringsförmågan, så gränsen är verkligen hårfin.
 
 
Jag måste alltid ha en serie, något youtubeklipp eller liknande på när jag är hemma.
Även om jag inte aktivt sitter och tittar på det, men jag måste ha det igång i bakgrunden.
Det fungerar inte med musik; utan av någon anledning måste det vara någon/några som pratar, och det måste också vara något lättsamt och/eller något jag sett så många gånger att jag kan serien eller filmen så gott som utantill.
Det gör att jag på något sätt känner mig trygg.
När det är helt tyst känner jag mig - i brist på bättre ord - nästan otrygg. När det är knäpptyst känns det som om alla tankar ska spränga huvudet.
Menar inte att jag får huvudvärk, utan mer som om huvudet typ ska explodera. Vet inte hur jag ska förklara det närmare.
 
 
Det kan ta en hel dag, ibland mer, för mig att skriva ett blogginlägg. Speciellt om det ska innehålla både bilder och text.
Jag måste som sagt ha något mediarelaterat på i bakgrunden för att kunna fokusera, men detta kan också hindra mig från att fokusera. Jag vet att det låter både konstigt och motsägelsefullt, men det är så det är.
Jag kan sitta och skriva; men så kommer jag ifrån det, byter flik och sitter en stund och tittar aktivt på serien/filmen. För att sedan komma på att "visst ja, jag höll på med ett blogginlägg".
Jag kan också då och då klicka på Spara som utkast; alltså spara utan att publicera. Efter det kan det gå någon dag innan jag fortsätter, eller i "värsta" fall kan jag komma på två veckor senare att jag påbörjat ett inlägg när jag ser det i listan över utkast på min bloggöversikt.
Så vem vet... jag kanske har ett uns av författarmind i mig trots allt ;-) Är det inte så många författare brukar göra när de skriver sina böcker?
 
 
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Disney.
Känns nästan som att det är lite som att svära i kyrkan. Disney hör till de där grejerna som liksom "alla gillar", speciellt barn.
Men jag har aldrig känt den där speciella Disneykänslan. Jag kollade Disney som barn, naturligtvis. Men när jag tänker tillbaka så var det mycket just för att "det var det man tittade på".
Jag har aldrig känt något behov av att kolla om och om och om igen på någon av dessa filmer, tyvärr.
Därför kan jag inte ansluta mig till den stora grupp som verkar lyriska över detta med Disney+ som cirkulerar överallt i mina sociala medieflöden just nu.
Jag är helt enkelt inget Disneyfan, och har aldrig varit.
 
 
Jag har fortfarande hemtelefon.
Jepp, så out-of-date är jag hehe ;-) Bortsett från mina föräldrar, som också har kvar sin, så funderar jag ibland på om jag är den enda som har hemtelefon idag...
Jag flyttade hit i september 2005 och skaffade internet hit våren 2006; då tog jag internet-tv-telefon på samma gång.
TV-kanalerna sa jag upp för 2(?) år sedan då jag ändå aldrig tittade på dem, men telefonen har jag inte kunnat förmå mig att säga upp. Men ska jag vara brutalt ärlig är jag inte säker på att jag ens vill det.
Den känns som en trygghet på något vis. En backup, även om jag numera faktiskt har obegränsade samtal på mobilen. Och prismässigt är det ju inte direkt någon förlust; en femtiolapp i månaden.
Vad är det? Femtio spänn är ju inte ens en ostbit. Det är några liter mjölk, men det räcker inte till ett köttfärspaket. För 50 kronor får man nästan ingenting, så det är inga pengar jag saknar.
Jag betalar mer för att stötta mina favoritpoddare på Patreon :-)
 
 
Som barn kände jag mig alltid vilsen tillsammans med andra barn.
Även om jag var "med i lekarna så kände jag mig inte med i lekarna" om ni förstår hur jag menar.
Antingen trivdes jag bäst med att leka/rita/läsa ensam eller så drogs jag till att sitta i närheten av de vuxna. Även om jag inte förstod något av vad de pratade om så kände jag mig tryggare där än att försöka hitta min plats i den stojiga barngruppen.
Tänkte att vi skulle fortsätta på skolspåret även i detta inlägg.
Sist skrev jag ju om skolstarten; lite minnen och tankar jag hade runt den dagen.
Idag tänkte jag att vi skulle lägga fokus på skolmaten.
Detta ämne som alla människor har en relation till, i alla fall i Sverige. En aldrig sinande källa till diskussion och debatt. Jag tror också att vad de allra flesta - i alla generationer - har gemensamt är åsikten att hata skolmaten. Det är liksom något man "ska" göra...
 
Tyvärr måste jag erkänna att jag under hela mitt liv tillhört just den stora massan.
Jag hatade skolmaten när jag gick i skolan. Jag åt ingenting till lunch (annat än enstaka rätter). Jag tog lite, lite på tallriken i grundskolan för att man var tvungen, men på gymnasiet gick jag knappt till matsalen. Där! Jag erkände det.
Idag har jag genuint ändrat åsikt. Gjort en total U-sväng.
Och nej, det är inget jag säger bara för att jag jobbar i kök.
Men att börja jobba i kök har gett mig möjligheten att kunna jämföra "min" skolmat med dagens skolmat.
 
 
 
Som sagt; jag avskydde skolmaten under hela min skoltid. Är fullkomligt medveten om att avsky är ett väldigt starkt ord, men det passar tyvärr in.
Jag minns maten som segt kött (typ biffar), klistrig sås, vissa konstiga rätter där man inte riktigt visste vad innehållet var, korv som böjt sig likt skålar där mitten var rå och kanterna brända, fullkomligt intetsägande fiskrätter (eller ja, snarare torr fisk med potatis)...
Salladerna var alltid bra dock. Min kommun har alltid satsat bra på salladsbuffén.
Vad jag kommer ihåg från Hortlax matsal var att salladsdelen var typ lika lång som själva delen med maten.
Mitt bästa minne från grundskolematsalen var när jag skulle gå ut 7:an eller 8:an och köket skulle byggas om. Då när det serverades fil eller kräm plus smörgås till lunch.
Det var dock endast två veckor. I övrigt var maten som jag beskrivit den i detta stycke.
DET har alltid varit min erfarenhet av skolmaten.
DET var min erfarenhet av skolmaten då när jag blev tillfrågad om att prova på köksyrket...
 
Två exempel på den svenska skolmaten idag.
Smakmässigt ger jag två tummar upp till både
fisken till vänster och Kycklinggrytan till höger.
 
Att jag tackade ja till att prova detta yrke är något jag för alltid kommer att vara så TACKSAM över!
Det gav mig en inblick i hur skolmaten har utvecklats. En inblick jag aldrig hade fått annars.
Eftersom jag inte har några barn så skulle jag ju aldrig ha kommit i kontakt med dagens skolmat. Min enda referens hade varit hur den var "när jag gick i skolan".
 
Jag svär under ed att kvalitén på skolmaten idag är ljusår bättre än under 90-talet.
Under min egen skoltid var det kanske 2-3 maträtter jag gillade.
Idag är det kanske 2-3 maträtter jag inte är så förtjust i av alla på matsedeln.
 
"Du är vuxen numera. Barns smaklökar är annorlunda än vuxnas och du kanske bara lärt dig tycka om sådant du inte tyckte om som barn."
Det kanske är en mening du tänker när du läser detta?
Och ja, visst kan det vara så. Visst kan det handla om att jag uppfattar maträtter på ett annat sätt idag som vuxen.
MEN skolmaten idag ÄR av betydligt bättre kvalitet än den var under min skoltid! Ljusår bättre, som sagt. Jag hittar inte på, och det handlar inte om att jag är partisk på grund av mitt arbete.
Hade jag av någon anledning börjat äta i en matsal idag, utan att arbeta i kök, hade jag haft denna åsikt.
Bara det att vi serverar sådant som aldrig skulle ha serverats när jag gick i skolan...
T.ex. Lax. Har inte ett enda minne av att vi någonsin åt lax i skolan. Men numera serverar vi laxrätter lite då och då. Nu närmast en supergod Lax -och potatisgratäng på tisdag.
1-2 gånger per år har vi även Ugnsstekt laxsida, alltså ren lax, på menyn. Och jag kan lova att DEN är MUMS MUMS MUMS!
En annan typ av mat jag inte har något minne av att det någonsin serverades förr (men här KAN jag ha fel) är Kyckling. Numera har vi kyckling i både goda grytor och pastasås.
 
Som standard serveras två rätter per dag; en vegetarisk och en icke-vegetarisk.
Eller egentligen tre rätter, då det alltid finns veckosoppa att beställa. Det kan vara allt från t.ex. Potatis -och purjolökssoppa till Köttsoppa eller något annat gott.
Under andra halvan av min skoltid började det komma mer och mer ett vegetarisk alternativ, men idag är det standard.
 
När vi pratar om skolmaten så går det ju inte hoppa över salladsbuffén.
I min kommun är en varierad salladsbuffé lika viktig som maten, och det måste jag säga inte bara gäller nutiden. Så var det redan under min egen skoltid.
Som ni ser serverar jag mer av en grönsaksbuffé än en salladsbuffé. Jobbar på en förskola, och utifrån den erfarenhet jag hunnit skaffa mig så äter yngre barn sallad tre gånger så bra om det är rena grönsaker istället för redan ihopblandat.
Och jag måste säga att jag rent personligt ÄLSKAR att titta ut över en grönsaksbuffé när den är så färgglad som på bilden.
 
De första åren i en människas liv kallas ju för de formativa åren; och jag tänker att det borde väl kunna innefatta maten man äter också...
Den mat man lär sig äta under de första fem åren i livet kan väl vara den typ av mat man fortsätter att välja som vuxen..?
Och nej, jag menar inte att man inte kan lära sig äta annan mat senare i livet, men jag tror ändå på något sätt att grunden läggs de där första åren.
Om ordet "grönsaker" i framtiden betyder Minimorötter till Happy meal eller vad som syns på bilden ovan.
Och bara en viktig disclaimer: Nej, såklart menar jag inte att man aldrig får äta eller ge sitt barn junkfood (det är jättegott då och då!), utan jag målar bara upp ett exempel. Jag vet såklart också att bra mat ÄR en klassfråga, so no judgement whatsoever!
 
Så tillbaka till inläggets fokus då... skolmaten.
Ett av de fantastiska sakerna vi har här i Sverige är ju faktiskt gratis skolmat. Tänker på det varje gång jag ser människor klaga på våra skatter. Men det är ju faktiskt våra skatter som möjliggör att våra barn och ungdomar får äta gratis från förskolan ända upp till gymnasiet.
Och ja okej, man betalar en liten månadsavgift för att ha sina barn på förskola. Men vi har inget system där man måste skicka lunchpengar eller lunchlåda med sina barn, och det är DET jag vill få fram.
Det är ett STORT privilegium vi har. Däremot, i och med att vi haft det så länge, så tror jag det är ett privilegium de flesta av oss tar för givet idag.
 
Och ja, jag är medveten om att jag själv genom livet varit dålig på att uppskatta privilegiumet med gratis skolmat, men jag har som sagt omvärderat och satt det lite i sitt perspektiv.
Jag kan också säga ärligt att... Om vi hade haft dagens skolmat när jag gick i skolan, då hade till och med jag ätit i skolan!
 
 
 
Mina skolmatsfavoriter DÅ: Palt, Spagetti & köttfärssås, Pizzapaj
Mina värsta rätter DÅ: Allting annat, framförallt Potatisburgare
 
Mina skolmatsfavoriter NU: Palt, Tortellinigratäng, Ugnsstekt lax & potatis, Laxgratäng
Sådant jag fortfarande inte är särskilt förtjust i: Potatisburgare, Blodpudding
 
 
 
 
 
Har du gått ut skolan? Vad tyckte du om skolmaten på din tid?
Går du i skolan? Vad tycker du om skolmaten?
Har du erfarenhet av flera tiders skolmat? Vad tycker du? Skillnad på kvalitén förr och nu?
Vilken var/är din favoriträtt av skolmaten?
Vilken var din värsta skolmat?
Vilket är ditt värsta/bästa skolmatsminne? (Om du har något sådant.)
 
"The late thirties".
Jag är nu officiellt in my late thirties.
Så hade jag tänkt börja detta inlägg, men så fick jag för mig att googla och insåg att det egentligen räknas från 37.
Positivt på det sättet att jag fortfarande har ett år kvar ;-)
Negativt på det sättet att då börjar mitt inlägg egentligen lite fel ;-)
Men men; det lät bra så ni får leva med det ;-P
 
En sak är då säkert i alla fall... Jag är numera närmare 40 än 30! Bara att skriva det ger mig världens jäkla jätteklump i magen. Ni som följt mig i alla fall de senaste 6 åren vet att jag haft åldersnoja sedan jag fyllde 30. Jag har försökt, och försöker, tränga undan det hela tiden. Men det liksom bubblar upp.
Vill dock bara ha sagt att denna åldersnoja inte har ett dugg med fysiskt åldrande att göra. Jag har aldrig känt mig så tillfreds med mig själv och min kropp som jag gör idag.
Jag har också aldrig varit lyckligare än jag är idag.
Så varför åldersnojar jag då för?
 
Jaa... den största anledningen är ju såklart den biologiska klockan. Jag har alltid önskat att få barn, och även om jag vet att detta aldrig kommer ske (av olika anledningar) så har hjärtat fortfarande inte accepterat det. För efter 35 har man ju liksom liiite mer än bara Pcos:en emot sig, om man säger så...
När jag gick in i tjugoårsåldern hoppades jag på att typ ha barn i skolåldern vid en ålder av "nästan 40". Nu blev det inte så. Nu blir det inte så. Och nej, jag kan inte låtsas som att det inte spelar någon roll. Har faktiskt försökt det också. Det spelar roll, och jag gör hela tiden mitt bästa för att landa i någon slags acceptans.
Ska jag vara ärlig så hjälper det tyvärr inte nämnvärt att umgås med barnfamiljer heller. Det fyller inte tomrummet, utan det blir snarare större.
Naturligtvis missunnar jag inte alla andra att skaffa barn (jag är så glad för alla som kan det) men ja, jag känner avundsjuka. Can´ t help it.
Till och med när jag tittar på mina egna barndomsbilder sticker det till i magen.
 
Det var inte tänkt att dagen inlägg skulle bli en massa depp egentligen, och heller INTE att det skulle vara någon tyck-synd-om-mig-inlägg. Jag behövde bara få skriva av mig lite, och för mig är bloggen ett så bra ställe att få göra sådant på.
Och vem vet... kanske är det en del av det som kallas natural selection...
 
I alla fall; idag fyller jag alltså 36 år, och tänkte att jag firar det med en liten bildkavalkad från 80-talet. Mina första 6 år i livet.
 
 
Lilla Vasaloppet Lekis. Vintern 1990-1991.
 
4 eller 5 år. Låg inne på sjukhuset några dagar pga uttorkning. Jag har alltid varit så dålig på att dricka, även vid feber.
 
Sjörrövarskeppet på Lilleputtlandet.
 
Aprillek hemma på Görjängsvägen.
 
Jag i turkos dress.
 
Lilleputtlandet (tror jag).
 
Vinterutflykt.
 
Tror jag skulle hämta Barnens bibel, eller nåt sånt. Hortlax kyrka är det i alla fall, min "hemkyrka".
 
Jag till höger.
 
Jag till vänster.
 
Tror att mormor har sytt typ alla kläder vi hade när vi var små... I alla fall typ nästan alla kläder som är med på bilder ;-P
Tror även det är hon som virkat dopklänningen på bilden (vilken vi alla haft).
 
Campar med farmors och farfars husvagn.
 
8:e juli för 35 år sedan...
 
Maskeraddisco i 1:an eller 2:an.
 
Vildcampar med vår egen husvagn. Detta är mina barndomssommarminnen -husvagn.
 
Det är jag som sitter på golvet :-)
 
 
Ha en fin onsdag allihopa!
 
Som ni märker har jag äntligen kommit till skott och bytt headerbild, så nu är det vår även på bloggen.
Det var ju minst sagt på tiden, då min förra bild var fotad ute på isbanan någon gång i december...
Nu har det fått flytta in lite härlig skir grönska även i min header :-D
Ser ni inte den nya bilden; uppdatera webbläsarfönstret.
 
–~~–~–~–~–~–~–~–~–~–~–~–
 
Det finns en blogg jag har följt typ ända sedan jag hörde ordet blogg för första gången 2007, och det är Nevnarien; den otroligt duktiga kreatören Elin Kero. Den bloggen är, likt Jonna Jintons, liksom en fristad att gå in på när jag känner mig stressad. Rekommenderar start, om ni inte redan följer!
I alla fall; i veckan publicerade Elin ett inlägg på bloggen och under tiden jag läste det insåg jag att hon så bra sätter ord på EXAKT det också jag känner inför min egen blogg!
 
Det känns som jag glider längre och längre ifrån bloggen, och det blir svårare och svårare att hitta tillbaka. Tror det kan bero till viss del på att det de senaste åren blivit så hård konkurrens mellan de olika sociala mediekanalerna -för att de är så pass många nu.
Jag menar; Youtube är STORT eftersom det oftast är lättsammare att kolla på en video än att läsa en blogg (man kan dessutom ha en video på i bakgrunden).
Instagram är snabbt och enkelt och det kräver inte direkt sådär jättemycket att scrolla genom sitt flöde där (beroende på vilken typ av konton man följer förstås). Samma med Facebook.
Bloggarna har haft sin storhetstid, och även om de finns kvar så är det fler och fler som slutar blogga.
Är det då kanske vad jag också ska göra? Stänga ner? Ta en paus på obestämd tid?
Men precis som Elin skriver i sitt inlägg, så älskar jag också att skriva! Jag älskar min blogg och vill inte lägga ner.
Jag VILL skriva, skapa och dela med mig av det här.
Jag får "ångestliknande" känslor när min uppdatering är usel, men vetskapen om att bloggen överhuvudtaget inte skulle finnas där klarar jag inte av.
 
Som sagt; min blogg har varit på glid de senaste åren och jag känner verkligen hur jag håller på att tappa greppet om den.
Även jag känner att det snart måste hända något drastiskt, men jag vet inte vad.
Tidigare när jag behövt förnyelse har jag ju oftast ändrat design, men det känns som det sitter djupare än så den här gången. Visst att ändra design skulle vara ett steg på vägen, men det kommer inte räcka. Det är något annat.
I juli har jag bloggat 8 år på Pixeliebloggen; det är betydligt längre än någon av mina tidigare.
Den blogg jag hade aktiv längst innan var Pitetjejbloggen. Den var aktiv i 3,5 år.
Ni kanske förstår att jag inte riktigt vill ge upp om den här.
 
Den allra första bilden jag laddade upp på Pitetjejbloggen 2009. Fotad sommaren 2008.
 
Jaa... Nog kan man ju säga att jag under dessa år utvecklats en del när det gäller solnedgångs-/soluppgångsfoto... Fotad sommaren 2018. Tio år senare.
 
Men vad ska då hända med bloggen?
Jag vet inte. Känns som jag står vid ett vägskäl och har ingen aning åt vilket hålla jag ska svänga.
Ny, radikalt annorlunda, design?
Nischa bloggen strikt åt något håll?
Strikt fotoblogg? Strikt livsstilsblogg? Mer debattinlägg? Men vilka ämnen?
Något helt annat?
Så mycket frågor som snurrar runt i huvudet, och de gör sitt bästa för att överrösta varandra.
Vad vill jag skapa/skriva? Vad vill mina läsare se när de kommer hit?
För ja, även om man "ska blogga för sin egen skull och om det man själv vill" så ska vi inte hymla om att det ÄR viktigt vad följarna vill se när de kommer in på ens blogg.
Har man inte en låst blogg endast för sin närmaste familj så ÄR det viktigt vad läsarna vill.
Har man en öppen blogg så skapar man ju för att få feedback, och då är det viktigt. Annars hade man ju lika gärna kunna skriva allt i en fysisk skrivbok, samt låta sina skapade alster stanna i sina mappar på hårddisken.
 
Något måste hända med bloggen. Snart.
Det är väl ingen som missat allt som hände på sociala medier i veckan.
De massiva protesterna och ställningstagandena mot rasism, efter det vidriga mordet på George Floyd i USA.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva; det känns som det är fullt och tomt i huvudet på samma gång.
Men detta handlar inte om mig; för om jag känner så här i min priviligierade vita värld, FATTA då vad alla svarta människor känner! De LEVER med rasism VARJE DAG hela livet.
 
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Har som sagt så mycket tankar i huvudet, men vill inte klampa in och ta över där jag inte har tolkningsföreträde. Det som vita människor gör hela tiden!
De senaste två dagarna har jag insett hur måååånga människor som genast borde googla orden white privilege, vithetprivilegium och vithetsnorm.
Bara en sådan sak som det faktum att vita endast lyssnar på vita. Samtidigt tvingas svarta/POC skrika sig hesa för att få göra sina röster hörda. Oftast förväges då... ja, vita endast lyssnar på vita.
Och när desperationen över att inte bli hörd till slut mynnar ut i att man tar till våld (fullkomligt mänskligt när man skriker för döva öron), DÅ kommer en hel hord med sina pekpinnefingrar och "opopopop! Ingen kommer ta er seriöst om ni håller på sådär".
Så nej, jag kan helt enkelt inte fördöma när marginaliserade grupper tar till våld och skadegörelse.
 
Vad jag däremot fördömer totalt är polisbrutaliteten! Den som dödar oskyldiga svarta människor hela tiden. George Floyd var absolut inte först; det händer hela tiden. Det är DET som MÅSTE få ett slut.
Jag såg en text på Instagram igår:
"You keep saying "It´s horrible that an innocent black man was killed, but destroying property has to stop".
Try saying "It´s horrible that property is being destroyed, but killing innocent black men (and women) has to stop!"
You´re prioritizing the wrong part."
 
 
Det minsta vi som är vita kan göra är att stötta Black Lives Matter. Men UTAN att sätta oss själva i fokus för alltihop.
Det minsta vi kan göra är att Lyssna, Läsa och utbilda oss.
Följ konton av svarta/POC på sociala medier, och har du en egen plattform (konto på Instagram, facebook, blogg o.s.v.) dela och lyft vad dessa människor skrivit. Istället för att endast skriva egna texter i det här ämnet.
Läs "vanlig" litteratur (alltså böcker o.s.v.), se dokumentärer, lyssna på poddar... Ja, det har tipsats om så mycket de senaste dagarna, så tips på sådant finns det gott om på olika Instagramkonton.
Det räcker inte med att vi publicerar en svart fyrkant och en knuten näve en (1) dag på Instagram och sedan släppa det. Det måste fortsätta dagen efter, och dagen efter det... Nästa vecka, nästa månad, månaden efter det...
 
 
 
Det kan eventuellt vara så att endast jag känner på det här viset (det är mycket troligt), men om jag ska vara helt ärlig så hatar jag att åka bort, eller överhuvudtaget ha planer, på söndagar.
Redan tidigare har jag ju berättat om att jag behöver helgerna i min ensamhet för att hinna vila upp mig efter senaste arbetsveckan samt samla krafter inför kommande vecka.
Såklart är det dels för att vila upp mig rent fysist, men nästan mest för att hjärnan ska ha en chans att återhämta sig.
Därför är det så att om jag har planer/åker bort någonstans där jag måste interagera med andra på söndagen så är det som om hela lördagens vila är bortkastad.
Den mentala kraft det tar att umgås kräver hela lördagens återhämtning och därmed känner jag mig inte utvilad när det sedan är dags för måndag. Det känns liksom som att jag aldrig haft helg.
 
Det här ska dock inte förväxlas med det jag hade i vintras; då när jag var så extremt trött hela tiden. Det är absolut inte på det sättet, och det är inte samma sak.
När det gäller detta så handlar det inte om en sådan jag-måste-sova-hela-tiden-trötthet. Det jag känner efter umgänge med andra brukar inte nödvändigtvis betyda att jag är trött och behöver sova. Det handlar mer om att jag skulle behöva en dag efteråt här hemma i min ensamhet. Utan en massa intryck.
 
4 veckor kvar till semestern...
 
 
Är det någon där ute som känner igen sig?
Eller låter det helt främmande?
Jag vet inte vad jag ska skriva, samtidigt har jag massvis med tankar jag vill få ner i ord.
Jag har försökt få till ett blogginlägg i flera dagar, då jag har så mycket tankar. Dock snurrar de runt så jag blir yr vilket betyder att texterna bara blir röriga och oförståeliga.
Men jag gör ett nytt försök.
 
Det känns som världen står stilla, och jag antar att man kan säga att den gör det. Bokstavligen.
Vi lever i något slags globalt undantagstillstånd, eller vad man ska kalla det.
Alla länder famlar i mörkret, ingen vet vad som är rätt och fel att göra, ingen har facit och ingen vet vad framtiden bär på.
Vad kommer hända? När vänder det? När återgår livet till det normala?
Eller är detta det nya normala?
Ja, jag vet att den här krisen kommer ta slut förr eller senare, men just nu känns det som att detta är vår nya permanenta verklighet.
Inte för att vi i Sverige har det lika instängt som i många andra länder, men Corona påverkar ju hela våra liv ändå.
 
Något som påverkas av den här pandemin är faktiskt klimatet...
Nu när hela världens befolkning stannar hemma - vi reser inte, vi släpper ut avsevärt mindre miljöförstöring o.s.v. - så har faktiskt miljön börjat reparera sig själv. Och det på rekordtid!
Det är ju faktiskt bara ungefär 3-4 veckor sedan Corona bröt ut på allvar, och under den tiden syns tydliga skillnader på miljön runt om i världen.
Läste att i Kina har luften klarnat upp av sig själv, kanalerna i Venedig (Italien) innehåller klart vatten för första gången på evigheter och så vidare.
Tycker verkligen detta bevisar vilka enorma rövhattar vi människor är mot vår planet.
Det är som om naturen ville lära oss en läxa, och säga "Titta vad bra jag skulle klara mig utan människor".
Tänk om vi faktiskt kunde lära oss läxan. Tänk om DETTA var vad vi faktiskt tog med oss efter att krisen är över. Naturen.Reparerar.Sig.Själv.På.Rekordtid. TÄNK vad som skulle kunna göras om vi fortsatte på samma spår sedan.
Om det tog så lite som en månad för naturen att påbörja en synlig återhämtning, fatta vad vi skulle kunna åstadkomma på ett år. Två år. Tre år. TIO år...
 
 
Gällande Coronaläget så har det egentligen inte kommit så mycket nytt här, alltså gällande restriktioner och så.
Högsta antal personer vid en sammankomst har sänkts från 500 till 50 samt att Regeringen och Folkhälsomyndigheten fortsätter uppmana folk att ställa in sina påsklovsresor till fjällen.
Kan för övrigt inte få in i mitt huvud hur någon fortfarande kan tycka det är en bra idé att åka på något sådant i rådande läge.
Vårdpersonal på dessa vintersemesterorter har flertalet gånger vädjat om att folk inte ska komma dit, för det finns inte så pass mycket kapacitet att ta hand om alla extra människor som eventuellt blir sjuka där. Eller t.ex. om någon skulle bryta benet i backen är det inte säkert att det finns någon möjlighet att ta hand om hen.
Hörde dock att det är flera skidanläggningar som stängt redan nu, så jag hoppas det får effekt.
 
Förskolor och skolor håller fortfarande öppet, så än så länge har jag prickat rätt.
Jag håller dessutom fast vid min tro att de kommer fortsätta hålla öppet. I förrgår fick jag en extra stark känsla som sa mig att "om förskolorna/skolorna inte stänger innan påsk så kommer de inte stänga. Då har det gått så pass lång tid att myndigheterna anser att det verkar fungera med öppna skolor".
Och även om grundskolorna mot förmodan skulle stängas, så är jag spiksäker på att förskolorna INTE stängs. Det går helt enkelt inte. Nackdelarna överväger fördelarna med råge!
För även om det skulle komma ett beslut om att Vi stänger förskolorna, så skulle de ju ändå vara tvungna hålla öppet, för alla de barn som fortfarande har rätt till barnomsorg i en sådan situation.
Visst, det skulle kunna gå göra som under sommarjouren, att en (1) förskola per område håller öppet. Men det måste väl ändå bero helt på hur många barn det gäller...
Det är ju ändå extremt många barn som har föräldrar inom samhällsviktiga yrken, och det går väl inte peta in hur många barn som helst i samma förskolebyggnad? Speciellt inte i Coronatider...
Så nej, jag tror fortfarande att en stängning av förskola och grundskola aldrig kommer bli aktuell!
Vad tror du?
Och vad tycker du -ska förskolan och skolan stänga eller fortsätta vara öppen?
 
En annan sak jag kom på som nyligen gått från att vara en rekommendation till en regel; är att det införts besöksförbud på alla Sveriges äldreboenden.
Jättebra, tycker jag. Eftersom de äldre tillhör riskgruppen är det ju idiotiskt att det ska hålla på och springa en massa människor "utifrån" in och ut på äldreboendena.
För tydligen har det nästan varit extra mycket besökare sedan Folkhälsomyndigheten började rekommendera att man skulle undvika att hälsa på äldre... Hm... Tydligen behövs det regelrätta förbud för att människor ska fatta.
Tänker... kanske börjar det vara dags för Regeringen att FÖRBJUDA befolkningen att göra sina fjällresor nu...?
 
I övrigt ser det ju ut ungefär som tidigare.
Vi uppmanas att hålla social distansering, hålla oss hemma så mycket det bara går, undvika att "gå på stan" i onödan, handla (livsmedel) med förnuft, tvätta händerna, stanna hemma från jobb/skola vid minsta symptom, hålla kontakten med våra äldre digitalt och inte besöka dem om det inte är absolut nödvändigt o.s.v.
"Stöd era lokala företag" är också fortfarande på tapeten.
Butiker är inte stängda. Vet inte hur det är med restauranger, men tror inte de är stängda. Dock är det många som nu erbjuder take away, så man kan stödja dem utan att utsättas för risk.
Tror jag läste att det var någon restaurang här i Piteå (eller flera) som hade försäljningsrekord för två helger sedan, tack vare rörelsen Local hero Piteå. Det var extremt många människor här som ville stötta våra företag genom att exempelvis köpa take away.
 
Min uppfattning är att Regeringen för närvarande fokuserar mest på företag, krispaket och arbetsmarknaden. Antalet varsel under mars månad har ju faktiskt nått rekordnivåer, och även om ett varsel inte behöver leda till uppsägning så vill jag inte ens tänka mig nervositeten i osäkerheten.
Plus att det faktiskt också varit extremt mycket uppsägningar.
Är i alla fall glad över att det införts lösningar som t.ex. korttidspermitteringar och lättnader i A-kassans regler.
Som jag förstod det så betydde det som meddelades i måndags, att om man gick med i a-kassan senast sista mars så skulle hela mars räknas. Är inte jätteinsatt eftersom jag varit med i a-kassan sedan 2015, men något sådant.
Plus att de tillfälligt ändrade arbetsvillkoret; man måste ju ha haft jobb ett år (eller något sådant) för att få ersättning därifrån vid arbetslöshet, men nu skulle man bara behövt ha jobbat i 3 månader för att få det, tror jag.
Plus de tidigare besluten med tillfälligt slopad karens och borttagen regel för läkarintyg från 8:e sjukdagen. Jag gillar att det ändå skapas regler som faktiskt gynnar arbetstagaren.
 
 
Jag vet att alla redan vet allt detta, men bloggen är ju trots allt till för mitt behov av att bara få skriva ur mig en massa tankar. Plus lite som en dagbok, så att jag kan gå tillbaka och minnas hur livet såg ut vid en viss tidpunkt.
Och är det något vi alla har just nu, så är det tankar och funderingar!
Tror nog huvudet på alla människor svämmar över av funderingar just nu.
 
Avslutningsvis; bortsett från alla de restriktioner att tänka på varje dag så fortsätter mitt liv ändå på som vanligt. Jag jobbar på och sedan åker jag hem. Som jag alltid gör.
Och eftersom jag som sagt är övertygad om att mitt jobb aldrig kommer stänga, så kommer mitt liv att fortsätta se ut på det viset. Känns oerhört skönt.
Det känns också helt obeskrivligt fantastiskt att jag har det jobb jag har. Att jag hann få min nuvarande anställningsform. Fast anställning på ett jobb som måste finnas.
 
 
Stay safe!!
Kramar på avstånd!
Hej där mitt i kaoset!
Vet faktiskt inte riktigt hur jag ska formulera orden, men just nu känns det verkligen som att man behöver få skriva av sig lite då och då.
Det händer nya saker hela tiden. Precis hela tiden. Mer spridning. Nya restriktioner. Nya rekommendationer. Nya lagar och regler som ska hjälpa vårt samhälle genom den här krisen.
För vi är sannerligen mitt inne i en världskris.
Det känns fortfarande så konstigt att skriva, säga och även tänka det och jag tror inte min hjärna greppat allt riktigt än.
Experterna (inte de självutnämnda professorerna på FB, utan de riktiga) säger att vi ska vara beredda på att det här kommer hålla i sig ganska länge framöver. De säger att vi står nästan i början. Att vi inte sett det värsta ännu. Att det kommer bli värre innan det blir bättre.
Det känns skrämmande.
Och det är ju en sådan ny upplevelse för oss.
 
Mitt liv ser dock inte särskilt annorlunda ut jämfört med tidigare.
Förutom att det såklart är fler saker att tänka på på jobbet, så flyter mitt liv på i princip exakt som det brukar.
Jag kliver upp på morgonen, gör mig iordning, åker till jobbet, eventuellt åker och handlar om det behövs, åker hem, fixar nåt att äta, polemasar lite här hemma, sitter vid datorn för att till sist gå och sova igen. Nästa dag: Repeat.
Någon kanske tycker sådana dagar låter nästan sorgliga, men om jag ska vara ärlig tycker jag inte det. Vem hinner hitta på några storverk under vardagarna? Det är ju såhär större delen av befolkningens vardagsliv ser ut. Jobba-äta-sova (för att förenkla det).
Jag är med andra ord inte hemma mer nu än jag var pre-corona.
Det kommer inte bli så framöver heller.
Visst, jag är inte synsk, men jag är 150% säker på att varken förskolor eller skolor kommer stänga här i Sverige. Nackdelarna med stängning överväger fördelarna med råge!
Dessutom är min tanke att om förskolorna stänger så kommer de ju ändå vara tvungna att hålla öppet; för alla de barn vars föräldrar arbetar inom de tolv (12) samhällsbärande sektorer som myndigheterna listat.
Ni vet; de jobben som räknas så pass samhällsbärande att dessa personers barn ska ha rätt till barnomsorg/skola även om dessa skulle stänga.
Min tanke när jag läste den listan var nämligen "Det här innefattar ju typ två tredjedelar av alla barn på förskolorna..."
Ingen idé att stänga då.
 
Gymnasiet och uppåt, däremot, bedriver från och med i måndags distansundervisning.
Hoppas det går bra för alla elever, men jag kan inte låta bli att tycka synd om alla gymnasietreor, vilka ska ta Studenten i juni.
Kommer detta lagt sig då, eller blir hela Studenten inställd? Och vad händer med elevernas utbildning om detta drar ut på tiden och täcker resten av vårterminen?
Så mycket frågor och så lite svar.
Och alla vet typ lika lite. Det kommer ny fakta om Corona varje dag.
Finns inte en chans att jag skulle vilja vara politiker eller jobba på något större myndighet just nu!
 
Däremot måste jag säga att jag tycker regeringen gör ett bra jobb i dessa kristider. Det kan sannerligen inte vara lätt.
När något sådant här händer gäller det ju verkligen att lägga politiska motsättningar åt sidan. Det viktigaste är att samarbeta, och enligt vad jag märkt hittills tycker jag de lyckats med det.
Tycker inte jag läst något om att "ett parti tycker det och ett parti tycker det", min känsla är att politikerna verkligen samarbetar och jobbar snabbt.
De jobbar som politiker alltid borde jobba -tillsammans för Sveriges bästa.
 
Just nu fokuseras det ju väldigt mycket på hur det ska gå att rädda så mycket jobb och företag som möjligt. Mitt hjärta blöder så för alla som hastigt förlorat sina jobb pga Coronakrisen. Och alla de företagare som varit tvungen avskeda anställda pga utebliven verksamhet och därmed utebliven inkomst. Jag hoppas verkligen att dessa krispaket som regeringen satt ihop kommer hjälpa, så att vi slipper en riktig abnorm massarbetslöshet när detta är över.
Senaste dagarna har vi verkligen kommit i kontakt med ord som "korttidspermitteringar", "varsel" och "krispaket".
 
En sak tycker jag är ganska coolt... Det är några entreprenörer här i Piteå som startat Local hero Piteå.
Det är ett Instagramkonto och en hashtag som handlar om att stötta lokala företag, så att alla (speciellt de små) guldkornen i vår lilla stad överlever Coronakrisen. För som sagt; företagslivet blöder verkligen nu, alla kommer inte att klara sig och alla har en väldigt tuff tid framför sig.
Local hero Piteå går ut på att vi, speciellt nu, ska tänka på att gärna handla lokalt.
Till exempel, om man kan, beställa mat från de restauranger som finns här omkring. Läste att det är väldigt många som erbjuder take away nu under Corona; just för att inte intäkterna ska stanna av.
Och detta initiativ har fått en enorm genomslagskraft. Vi ställer upp för varandra i dessa tider.
 
Det jag tycker känns så coolt är att detta fått genomslagskraft även utanför Piteås gränser.
Det är flertalet städer runt om i landet som startat egna konton "under samma paraply", så att säga.
Det har uppmärksammats; både i lokala PT (Piteåtidningen) och på kommunens hemsida, och till och med i Nyhetsmorgon blev grundaren intervjuad.
Tycker det är jättekul!
Och det var Piteå som började. Ännu roligare, tycker jag :-D
Jag älskar min lilla stad, och jag hoppas så mycket att detta har effekt!
 
 
Det finns säkert massor med saker jag tänkte på som jag ville skriva om, men dels är min hjärna just nu totalt utblåst och dels snurrar det så jäkla mycket tankar att de är skitsvåra att sortera.
Det är som att jag står mitt i ett folkhav (som vi inte ska göra just nu...) och bara hör ett oändligt surrande av alla konversationer runt omkring mig. Så känns det i min hjärna.
Därför tror jag att jag avrundar här. Med största sannolikhet blir det ju fler inlägg på samma ämne.
Ett ämne som är stört omöjligt att undvika.
 
 
På återseende och Stay Safe!!
Det ligger verkligen i luften nu. Som en blöt filt över hela världen.
Så påtagligt och så närvarande. Hela tiden.
Nästan så att det är omöjligt att tänka på något annat för tillfället.
Vad händer? Hur blir det framöver? Hur ska jag bete mig? När är det över? Kommer samhället och ekonomin att palla trycket och överleva denna pandemi?
En salig blandning av frågor som delvis är lätta att ta reda på svaret och delvis frågor där det inte finns något svar.
Som alla förstått pratar jag om Corona, eller Covid-19 som ju detta virus heter.
Omöjligt att inte prata om...
 
Detta liknar verkligen inget jag någonsin varit med om.
Som andra skriver så har det såklart varit epidemier av diverse virus under åren; sådana som fått mer och mindre spridning. Men det har typ mest varit sådant man läst om och hört om på nyheterna; liksom "på avstånd".
Men detta Coronavirus.. Det är överallt!
Alla är påverkade på något sätt av det; i princip varenda människa på hela jorden.
För även om vi inte är sjuka så påverkar viruset våra liv, och det är nästan allt vi hör om. Hela tiden.
Jag måste faktiskt erkänna att jag tycker det börjar vara lite läskigt. Kände inte så från början, men ju mer det eskalerar, desto mer skrämmande känns det.
Inte så konstigt i och för sig, men ni fattar säkert.
 
Jag menar; jag har aldrig förr varit med om att gränser stängs, sociala sammankomster begränsas och samhällsbärande verksamheter stängs.
Se bara på Italien; där hela landet satts i karantän. Känns så svindlande på något sätt.
Flertalet länder i Europa har ju till exempel stängt skolor, varav både Norge och Danmark. Och tydligen har även Finland fattat beslutet att stänga skolorna den här veckan.
Jag har inte tillräckligt på fötterna för att spekulera i om fördelarna överväger nackdelarna med att stänga skolor, men det är en oerhört komplicerad fråga och jag är GLAD över att det inte är jag som ska ta det beslutet.
Det finns ju faktiskt så extremt mycket nackdelar med att stänga, så det är därför jag funderar över om det är en så bra idé.
Sverige har inte stängt skolorna, än. Här är det beslutet lagt på kommunerna. Alltså varje enskild kommun får göra en egen avvägning om att stänga eller inte stänga.
Så sent som idag fattade Piteå kommun beslut om att stänga gymnasieskolorna (Strömbackaskolan och Grans naturbruksskola) från måndag den 23/3 och istället bedriva utbildningen på distans. Grundskolorna och förskolorna, håller öppet. Än så länge i alla fall.
Min magkänsla säger mig att förskolorna inte kommer stänga. Pratade med en kollega idag; hen tror de kommer stängas, och jag tror att de inte kommer stängas. Så vi får väl se inom kort vem som har rätt då ;-)
Jag känner bara som så; att om hela samhället är i gungning NU, hur blir det inte då om förskolorna stänger...?! Samhällets mest grundläggande bärande vägg. Stänger förskolorna rasar ju hela jäkla samhället som ett korthus!
Jag menar; det skulle ju faktiskt påverka alla andra yrken; precis ALLA andra yrkeskategorier.
Vårdpersonal är en annan livsviktig yrkeskategori. De hör till kategorin Samhällets hjältar. Men till och med vården är ju faktiskt beroende av förskolan för att kunna sköta sina jobb.
Varenda kotte i samhället (som har barn, och det är ju rätt många...) är beroende av förskolan.
Och tas den då bort... ja...
 
Men oron finns där hela tiden... Tänk om ens jobb skulle stänga för, låt oss säga, 2-3 veckor. Kanske fyra om vi har otur. Vad händer då? Får man lön under den tiden (eftersom man inte FÅR gå till jobbet)? Blir man helt utan pengar i nästan en månad, kanske en månad? Måste man sjukskriva sig? Måste man använda upp sina semesterdagar? Vad händer?
Jag personligen är så djupt och innerligt tacksam över att jag är tillsvidareanställd/fast anställd med ett "eget ställe" numera. Känner att jag i alla fall har den säkerheten i ryggen.
 
Tänker vidare på alla människor där ute med osäkra timanställningar. Vid-behov-anställningar. Alla som arbetar inom hotell, restaurang och serviceyrken. Speciellt de som går på timanställningar inom dessa brancher.
FY TUSAN vilken mardröm de måste gå igenom för tillfället!
Räkningarna upphör ju faktiskt inte att trilla in för att ett virus plågar världen.
 
Tänker på alla företag. Både stora och små, men allra mest de små. De som kanske inte klarar den här krisen. För om de riktigt stora företagen har problem just nu, hur är det då inte för det lilla småstadscaféet med två anställda? Det som VERKLIGEN är beroende av att det kommer in betalande kunder varje dag. De som inte har råd att behålla sina två anställda om dessa intäkter slutar komma in.
Att höra om vad som händer med världsekonomin just nu i och med Corona gör ju det hela extra skrämmande. Vad händer? Hur långt kommer det gå? Hur länge kommer det hålla på? När vänder det? Klarar vi den här krisen?
 
Land efter land stänger sina gränser.
Vad jag vet har inte Sverige stängt gränserna, men alla länder runt oss har gjort det. Norge, Danmark och Finland.
Dock känner jag (i alla fall just nu) att jag är böjd att hålla med experterna... jag kan inte riktigt se att det skulle ge någon effekt att stänga landsgränsen när viruset redan finns i landet. Har det väl kommit in så sprids det ju som en löpeld innanför gränserna.
 
Karantän och isolering är två av de ord vi blivit verkligt bekanta med den senaste veckan. Och uppmaningen "Tvätta händerna"...
"Känner du dig det minsta sjuk - stanna hemma." Ett mantra som är extra viktigt att följa nu i dessa Coronatider.
Tycker i alla fall att det var ett helt rätt beslut av regeringen att plocka bort karensavdraget (tidigare Karensdagen), så att alla verkligen ska ha möjligheten att stanna hemma. För i och med karens så betyder det ju att det är så många människor som inte har råd att stanna hemma. De åker till jobbet med feber för att de helt enkelt inte har råd att vara sjuka.
Egentligen borde karensen avskaffas permanent, men det är ju såklart en samhällsekonomisk fråga (och en annan diskussion).
En annan sak som plockades bort i samma veva var ju kravet på läkarintyg från åttonde sjukdagen. Nu under corona behöver man alltså inte ha läkarintyg efter första sjukveckan.
 
Och så kommer vi då till vad som svämmat över sociala medier de senaste dagarna... tomma butikshyllor.
Helt sjukt hur människor börjat bunkra!
Jag var tvungen åka till COOP både i lördags och söndags, och till och med här gapade vissa hyllor tomma. Trots att myndigheter och experter gått ut med att man inte behöver hamstra.
Det tar inte slut. Butikerna får sina leveranser och hyllorna fylls på. Även om det kan ta någon dag, eftersom de töms snabbare än det är leveransdagar.
 
Vad folk tycks hamstra verkar vara genomgående för hela landet...
 – Skithuspapper
 – Pasta
 – Ris
 – Havregryn
 – Mjöl
 – Konserver
Med andra ord; torra livsmedel med lång hållbarhet. Och så skithuspapper. Pappret verkar ju vara en gemensam nämnare för flera länder, av någon anledning. Tror folk det kommer bli brist på papper, eller vad?
Två saker till som människor tydligen hamstrar är värktabletter, munskydd och handsprit.
Kan hända att det blev lite mindre med munskydden efter det kom ut att de inte skyddar friska människor, utan kan till och med ge motsatt effekt. Munskydden hjälper bara de som redan inskjuknat; då de hjälper till att inte sprida viruset vidare.
Och det enda hamstringen av handsprit gjorde var att den tog slut och då inte räckte till sjukhusen.
Så två ord: Sluta hamstra!
Att ha ett krislager av lite olika saker hemma är aldrig fel. Det är aldrig fel att vara förberedd, men att hamstra handsprit och Ipren är inte nödvändigt.
 
Tänkte att jag skulle börja avrunda, men vill bara säga en sak till... och det är vikten av att hämta sin Coronainformation från rätt ställen.
Nu är det viktigare än någonsin att vi verkligen är källkritiska! Granska ALL information som kastas emot dig på internet. Vad är källan, alltså var kommer informationen ifrån.
Hämta INTE din Coronainformation från sociala medier!
Egentligen -undvik sociala medier när det kommer till Corona.
När sådana här saker händer florerar det så mycket falsk info. Så mycket rykten, som efter några led tas som fakta.
Pränta in i ditt medvetande att sociala medier INTE är någon nyhetskälla. Twitter, Instagram och Facebook är inte tillförlitliga källor.
När det gäller information och uppdateringar om Corona så är det bästa att gå direkt till t.ex. Folkhälsomyndigheten eller 1177.se. Eller möjligtvis Regeringen. Men jag upplever det som att Folkhälsomyndigheten har bäst information angående själva viruset och allting runt omkring.
 
 
Stay safe och Tvätta händerna :-D