| Inside my head
Alltså; jag förstår inte vad som hänt med mig. Helt allvarligt.
Jag har verkligen inget liv ( =fritid ) på vardagarna längre. Jag är så fruktansvärt trött när jag kommer hem från jobbet att jag stupar ner i soffan så fort jag klivit in genom dörren och fått av mig ytterkläderna. I princip bokstavligen.
Jag lovar att jag verkligen försöker hålla mig vaken, dels för att inte sova bort hela kvällarna och dels för att hinna med olika saker. Men av någon anledning är det stört omöjligt numera!
Det går helt enkelt inte.
Om jag försöker hålla mig vaken går jag runt som en zombie och kan ärligt inte fokusera på någonting. Det känns som ögonen vinglar och går i kors när jag försöker mig på något som inte innebär att sova.
Om vi tar bloggandet som exempel... Ifall jag skulle öppna upp ett nytt inlägg och börja skriva så skulle jag bokstavligen inte se vad jag skrev. Jag skulle inte klara av den enklaste stavningen pga att jag inte skulle se vilka bokstäver jag redan skrivit.
 
Ja, jag vet att det är vanligt med extra trötthet under den här mörka perioden, och visst är det så att även jag brukar vara extra trött nu i november-januari. Men det har ALDRIG varit SÅHÄR tidigare!
Jag har i alla fall klarat av att hålla mig vaken under sen eftermiddag-tidig kväll, även om jag alltid varit kvällstrött. Jag har klarat av att fixa med mat, eventuella saker att fixa här hemma, eventuell kvällstvättid. Jag har även klarat av att sitta med bloggen på kvällarna.
Om inte annat har jag i alla fall klarat av att läsa bloggar. I alla fall mina favoriter.
Ingenting av detta går numera. Sömnen tar över mitt liv, och det är skitjobbigt!
 
Idag kom jag hem vid 15-tiden och lyckades hålla mig upprätt kanske trettio minuter.
Men efter det slocknade jag i soffan för resten av kvällen och vaknade först när det egentligen var tid att gå och sova för natten (ja, jag vet att jag sitter nu och skriver detta, men rytmen blir lite störd av att somna så tidigt).
Och som sagt; jag kan verkligen inte hålla mig vaken.
När jag kommer hem känns det som om jag redan sover när jag går omkring.
 
Jag blir alltid vintertrött, men igen: Det har aldrig varit såhär mycket tidigare!
Att jag somnade så extremt tidigt just idag (torsdag) har i och för sig sina orsaker. Jag har spänt mig så mycket inför lunchen (den årliga Julbuffén) att jag rent kunde KÄNNA stressen lämna kroppen när lunchsittningarna började vara slut och maten hade räckt till alla (både en första gång och att sedan gå tillbaka och ta om).
Dagens trötthet hade förmodligen liiiite att göra med det ;-)
Men som sagt; rent generellt börjar den här tröttheten sätta käppar i hjulet för min vardagsfritid.
 
DOCK vill jag bara påpeka att det INTE är jobbet som är "boven i dramat".
Tvärtom känner jag genuint att det är just jobbet som är ljuset i mina vardagar. Vet inte vad jag skulle göra om jag inte hade mitt jobb, helt ärligt!
 
 
Men hur kommer jag "tillbaka till livet" på vardagarna?
Hur kan jag göra för att tvinga kroppen att inte somna vid 18-tiden?
 
Vet att ett populärt tips brukar vara "promenader". Och ja, visst kan det vara härligt. Tyvärr finns ju vissa hinder där också...
1. Är man så trött att man ser i kors kanske man skulle bli piggare av en promenad, men är man så trött att man ser i kors är det ju nästan omöjligt att pälsa på sig och ta sig ut.
2. Det är nästan som att en inte vågar gå ut på promenader i mörkret längre, efter allt som hänt senaste tiden och som händer numera. Tänker bland annat på en av de senaste händelserna... kvinnan som var ute och promenerade (eller om hon var på väg hem) och blev knivöverfallen och rånad typ 200-300 meter härifrån där jag bor. Det var vid 17-tiden på eftermiddagen...
Så; vågar man ens gå ut efter mörkrets inbrott längre??
 
 
Nej, nu MÅSTE jag verkligen gå och sova igen så att jag orkar med sista jobbrycket för veckan.
Dock brukar ju fredagar vara lite extra mysiga att jobba på, och den här fredagen är det ju dessutom Lucia :-)
Tack för att jag fick skriva av mig i alla fall. Jag behöver det ibland :-)
 
 
Hur är det med dig? Brukar du känna någon sådan här förlamande trötthet ibland?
Känner du igen dig i det jag skriver, eller verkar det helt främmande?
| Dear Diary, Inside my head
 
Att tiden går snabbt är ingen nyhet.
Men det är först när man ser det rent konkret som det faktiskt sjunker in hur snabbt det egentligen går... Igår satt jag och fyllde i de senaste länkarna i mitt bloggarkiv; alltså jag gjorde länkar av november och december.
Samtidigt kunde jag inte låta bli att notera hur långt mitt bloggarkiv egentligen är.
TÄNK att jag faktiskt bloggat i tolv år. 12 ÅR!
Dessutom är det numera den här bloggen som är den jag bloggat på allra längst. Ända sedan juli 2012 har detta varit mitt hem på nätet.
Det känns fortfarande som jag bloggat längst på Pitetjej-bloggen, då den blev 4,5 år gammal. Men nu... när jag tittar på mitt arkiv så märker jag ju att Pixelie-bloggen faktiskt är hela 7,5 år!
Sju och ett halvt år!
 
För tolv år sedan hade jag knappt hört ordet blogg. Hade aldrig kommit i kontakt med fenomenet.
Enda gången jag hört själva ordet var i samband med Lunarstorm, och då trodde jag bara att "blogg" var deras egna namn för "dagbok".
Tänk om jag vetat då vilka möjligheter som fanns i bloggvärlden.
 
Åtta år sedan är det sedan jag var iväg på den där utlandspraktien i Belgien. Där känns det både som det var nyss, samtidigt som det känns som det var hundra år sedan.
Vid den tidpunkten hade jag endast min gamla trotjänare EOS 400D:n. Den kameran jag köpte back in 2008. Min allra första systemkamera.
Min nuvarande älskling; Canon EOS 5D mark II, är alldeles snart 8 år.
Januari 2012 var tiden då jag åkte till Mediamarkt i Luleå och kom ut med en påse innehållande min största materiella önskedröm. Jag har ALDRIG önskat mig något materiellt lika mycket som jag önskade mig DEN kameran. Ingenting. Inte ens bilen.
 
 
Sedan... i maj 2015 hände det som totalt förändrade mitt liv.
Av någon anledning kommer jag inte ihåg exakt vilket datum det var, men det var första veckan i maj som jag för första gången klev in i ett förskolekök.
Jag skulle påbörja min praktik på Pitholms förskola.
 
I vanlig ordning hade jag blivit inskriven i någon aktivitet via Arbetsförmedligen (eller om det var Försörjningsstöd). Vid det inledande samtalet med min... vad heter det? Arbetscoach? Kontaktperson? pratade vi om vad som skulle passa mig och vad jag ville göra.
Jag, som aldrig sagt nej till något i hela mitt liv, tog faktiskt "mod" till mig och sa:

"Jag vill gärna inte till Repris igen. Jag trivdes bra där sist, men jag har utvecklas så mycket sedan dess och det skulle kännas som att gå tillbaka i utvecklingen."
"Okej. Då får vi försöka hitta på något annat."
Efter lite fundering sa han:
"Vad tror du om Måltidsservice?"
"Tjaaa... eh, vad är det?" Nej, jag visste inte vad det innebar.
"Det är jobb i till exempel skolkök och förskolekök."
"Jaa, varför inte. Jag har inte tänkt på det tidigare, men det skadar inte att prova."
 
Jag fick hjälp att hitta en praktikplats inom det området, och hamnade alltså på Pitholms förskola lagom till våren.
Jag måste erkänna att från början hade jag inga direkta förväntningar på praktiken. Med den erfarenhet jag hade sedan tidigare så tänkte jag att jag skulle vara där några veckor och sedan vidare till något annat.
Föga anade jag var detta skulle ta mig...
 
Det blev inga "bara några veckor". Hela sommaren blev jag kvar på den förskolan, och i augusti bytte jag praktikplats och hamnade istället på Myrans förskola.
Det är DEN händelsen jag brukar benämna som startskottet för den bästa tiden i mitt liv.
Och det är alltså drygt fyra (4) år sedan!
 
Det känns som att det är så mycket som hänt i mitt liv under 2010-talet, samtidigt som det känns som nästan inget hänt.
Men å andra sidan är det säkert för att det är så pass stora saker som hänt. Framförallt då de senaste fyra åren.
Jag har hittat ett jobb jag trivs med, ett jobb jag är bra på, ett jobb där jag passar in, ett jobb där jag är uppskattad och framförallt... Det Är Ett Riktigt Jobb! Inte bara en praktikplats.
Den där jag-gör-praktik-här-några-veckor-och-sedan-tillbaka-till-arbetsförmedlingen-igen-rutinen är äntligen bruten! Den är ett minne blott!
Jag hittade ÄNTLIGEN en praktikplats som faktiskt ledde till jobb!
Jag klev in där i köket på Pitholm för 4,5 år sedan utan en enda minuts erfarenhet av kök. Jag hade aldrig satt min fot i den typen av kök förut.
 
Nu sitter jag här, med en fast tjänst som köksbiträde med ett fast kök. Jag är fullfjädrad arbetare som äntligen slipper både att varje månad lämna in de där hemska rapporterna till AF om "vad man gjort under månaden för att komma ut på arbetsmarknaden".
Och framförallt; jag slipper den plågsamma dagen i slutet på varje månad, när man måste in och söka försörjningsstöd. För ja, även om det numera heter försörjningsstöd och inte socialbidrag så känns det förnedrande att behöva sitta där och basically be om pengar.
Vill bara klargöra att jag inte skriver detta för att klanka ner på de som fortfarande måste söka försörjningsstöd för att klara vardagen. Tvärtom. Jag vet precis hur det är.
Det är bara det att jag skriver ur just mitt perspektiv just nu, och jag är så oerhört tacksam och lycklig lottad över att jag lyckades komma mig därifrån.
Dessutom till ett jobb där jag trivs så bra att det nästan är overkligt!
 
Dreams really can come true! So never stop dreaming!
| Inside my head
I Sverige mördas i genomsnitt 16 kvinnor/år av en närstående person.
2018 var siffran 22 kvinnor.
Var 3:e kvinna i världen utsätts för könsrelaterat våld någon gång under sin livstid.
Siffran för Sverige är var 4:e kvinna.
2015 misshandlades 29000 kvinnor över 18 år (ett år har 365 dagar...!).
Mäns våld mot kvinnor beräknas kosta samhället 45 miljarder(!) kronor per år.
Från Roks, Brå och NCK (Nationellt Centrum för Kvinnofrid, Uppsala universitet).
 
 
Vissa krafter gapar om att "feminismen behövs inte längre".
Eller ännu värre; "Feminismen har gått för långt".
Tro mig; det finns ingen som önskar att feminismen inte behövdes lika mycket som Feminister!
TÄNK ändå om det varit så att feminismen inte behövdes! TÄNK om vi redan nu levde i ett samhälle där män och kvinnor hade samma rättigheter.
Om feminismen inte behövts, då hade det inte funnits behov av sådana här dagar... Internationella dagen för bekämpning av våld mot kvinnor.
Men vi lever ännu inte i ett jämställt samhälle, och därför ÄR det viktigt med sådana här dagar. För att uppmärksamma problem som detta. Könsrelaterat våld.
 
Att säga "män som slår kvinnor är inga (riktiga) män" är något vi måste sluta med.
Jag förstår absolut känslan och att det är ens första, instinktiva tanke; men dessa män är inte grodor, aliens eller hammockar. De ÄR män. Riktiga män. Som begår vedervärdiga handlingar.
Det är inte några avarter i utkanten av samhället.
De är helt vanliga män, familjefäder, arbetare, omtyckta vänner...
Det är Kalle Andersson på Svenssongatan 3, det är din kollega du arbetat med de senaste 15 åren, det är din granne, det är VD:n Arne, det kan till och med vara en polis eller annan myndighetsperson...
Hur många gånger har man inte hört "Va?! Han som alltid varit så trevlig!" när det kommit fram om en kvinna som blivit misshandlad av sin manlige partner...?
De är inga aliens, de är helt vanliga män.
 
Att säga "män som slår kvinnor är inga riktiga män" förflyttar både fokus och ansvar åt fel håll.
Dels tillåter det "bra män" att kunna strunta i problemet, för "JAG slår minsann inte kvinnor!".
Dels läggs skuldbördan och ansvaret på kvinnorna. De ska liksom känna igen dessa misshandlande män och hålla sig borta från dem. Det är väl bara att välja en av de bra männen istället.
Som om alla onda män hade någon gemensam tatuering eller liknande som man skulle leta efter.
Eller en tydlig stämpel mitt i pannan kanske?
 
Något annat som är vanligt är detta med "Det är väl bara att lämna".
Man behöver inte läsa länge om våld i nära relationer för att förstå att det verkligen inte "bara är att lämna".
Bortsett från de praktiska problemen, bland annat att ens veta var en ska ta vägen, så är själva separationen vad som är i särklass det farligaste momentet för kvinnan. Det handlar bokstavligt talat om liv och död. Det är livshotande eftersom det är vid separation som den största andelen av det dödliga våldet sker. (Roks)
 
 
Sedan har vi ju också dessa människor som, varje gång detta problem uppmärksammas, kommer och skriker "Meeeen kviiiinnor dååå! Det finns faktiskt män som misshandlas av kvinnor!"
Det är förmodligen samma människor som skriker "Men en Internationell MANSDAG då??" den 8:e mars, samtidigt som de är knäpptysta den 19:e november...
JA, det finns absolut män som misshandlas i nära relationer, och det är INGEN som försöker tysta dessa personer! Det är hemskt när det sker sådant i ens hem, där man borde få känna sig som mest trygg.
MEN...
1. Idag är det Internationella dagen för bekämpning av MÄNS våld mot KVINNOR.
och
2. Det är MÄNS våld mot KVINNOR som är det stora problemet i världen.
Det är mäns våld mot kvinnor som blivit klassat som en global pandemi av WHO.
 
I Sverige mördas i genomsnitt 16-17 kvinnor per år av en manlig närstående, och 4 män av en kvinnlig partner.
Men enligt Brå är morden på kvinnorna kulmen av en lång tid av hot och våld. Att mannen varit kontrollerande och våldsam. Många av kvinnorna mördas i samband med separation; med andra ord när de tagit mod till sig att lämna.
De kommer bokstavligt talat inte levande från förhållandet.
När det gäller männen så är orsakerna (enligt Brå) antingen missbruk eller hämndscenario. Alltså där kvinnan som mördar under en längre tid varit utsatt för grovt våld av mannen i fråga, och att det är ett sista desperat försök att bli fri.
 
 
 
Mina tankar går till alla kvinnor i Sverige och i världen som lever i detta helvete.
Till alla kvinnor som levt i detta helvete.
Till alla kvinnor som förlorat sina liv pga mäns våld.
Mina tankar går också till alla BARN som förlorat sin mamma pga detta. Som ser/sett pappa systematiskt misshandla mamma.
Och mitt hjärta brister för de barn som till och med sett pappan DÖDA deras mamma!
 
När ska allt detta sluta?
| Inside my head
 
Om exakt en månad är det dags att plocka fram julen. Då är det första adventsveckan.
Hur är det med er? Är ni taggade?
Även om det känns som det NYSS var julen 2018 så känner jag att jag faktiskt längtar lite grann till den här december.
I och för sig har jag alltid tidigare gjort det... förutom förra året.
Vet inte varför, men 2018 hade jag liksom ingen julfeeling -knappt när det blev december.
Jag känner fortfarande inte för att överdekorera, men jag längtar efter att plocka fram stjärnor, ljusstakar och lite sådant.
Under den kommande tiden älskar jag att gå och titta mot fönster när jag är ute. Det är så mysigt med alla ljuspunkter. Det liksom motar undan detta dystra mörker under några veckor.
Men som sagt; än är det en månad kvar.
 
 
Nästa vecka (v.44) är det i alla fall höstlov.
I och för sig ingenting som påverkar mig eller andra arbetande vuxna utan skolbarn.
Det är alltså skolorna som har lov -höstterminens enda lov.
Jag jobbar ju som sagt på förskola (kök) och i sanningens namn så är det otroligt olika hur höstlovet påverkar förskolor. Det kan bli stora "bortfall" i barnantal, men det kan också vara så att det inte är sååå stor skillnad jämfört med normala veckor.
Detta beror såklart på om det är många barn som har äldre syskon och om föräldrarna kan ta ledigt (eller fixa på annat sätt) samt om förskolan i fråga har många 15-timmarsbarn.
 
OM det finns någon som inte vet hur det fungerar, så är ju reglerna så att ALLA barn har rätt till förskoleplats, även om föräldrarna är föräldralediga med syskon eller arbetslösa.
Så var det inte när t.ex. jag var liten. Då var det "förälder hemma = barnen hemma" som gällde.
Men å andra sidan var ju barnomsorgen en annan då; när det var Daghem/dagis. 
1998 reformerades det och blev Förskola, och efter det finns de s.k. 15-timmarsplatserna. Betyder att alla barn har rätt till förskoleplats 15 timmar per vecka. Dagar och tider bestäms av respektive förskola, eftersom alla dessa barn (inom samma förskola såklart) har samma tider.
Oftast tis-tors 9-14, eftersom 15-timmarsbarn bara får äta en måltid (lunch).
Men kom till saken då ;-P 
Jo, 15-timmarsbarn som är mellan 3 och 5 år går under det som kallas "Allmän förskola".
Detta betyder att förskolan är gratis för barn i de åldrarna, men det betyder också att dessa barn följer skolans läs -och lovschema. De får alltså inte vara på förskolan när skolorna har lov.
Gällande 1-2 åriga 15-timmarsbarn gäller inte detta. Eftersom de inte går under Allmän förskola så får de vara på förskolan även under skolloven.
Därför kan det variera väldigt mellan förskolor hur det ser ut på smålov som t.ex. höstlovet.
 
Jag bara måste få dela med mig av ett poddtips!
Det är en nystartad, men såå efterlängtad, podcast skapad av Natashja Blomberg (allas vår Lady Dahmer) tillsammans med Fayme Elmén.
Och alltså... denna duo alltså!! Måste ju vara det bästa vi har i svenska sociala medier!! De är GULD tillsammans! Att lyssna på denna podd är en salig mix av eftertanke och gapskratt!
Podden heter Dålig stämning och finns bland annat på Podcaster och Spotify.
Den finns säkert på fler ställen också, men det är de två apparna jag använder (och känner till) för att lyssna på podcasts.
 
Natashja driver ju även sin egen podd, Postpatriarkatet, sedan ett par år(?) tillbaka. Innan dess hade hon och Cissi Wallin podden Penntricket tillsammans. Och nu då Dålig stämning.
Höll på att skriva "det blir bara bättre och bättre", men känner att det är lite missvisande eftersom alla tre poddar varit/är helt fantastiska!
Penntricket är avslutad, men Postpatriarkatet är still going strong.
Postpatriarkatet släpper ett nytt avsnitt varje fredag.
Dålig stämning varje tisdag.
Sedan är båda poddarna kopplade till varsin Patreon, vilket gör att man får extramaterial och bonusavsnitt om man signar upp där.
 
Missa.Inte.Denna.Podd!
Dålig stämning.
 
 
Och när jag ändå är igång kan jag tipsa om en annan podcast jag nyligen lyssnat på.
Eller ja, det var via första avsnittet av Dålig stämning som jag fick tipset om den här.
Den är egentligen väldigt hemsk att lyssna på, men samtidigt otroligt intressant och man får sig en ordentlig ögonöppnare gentemot sociala medier.
Är du känslig mot historier om brott mot barn rekommenderar jag den inte, skulle jag vilja säga. Men å andra sidan känner jag att det här är en historia alla egentligen skulle behöva höra.
 
Den heter Broken Harts och är en podcast med nio (9) avsnitt som avhandlar vad som egentligen hände med familjen Hart som ledde upp till den dagen då deras bil körde utför en klippa och alla åtta dog (det är ingen spoiler, då podcasten dels börjar så och dels handlar om det).
Denna podd är amerikansk och därmed på engelska.
Den avhandlar alla aspekter i detta fall; olyckan/mordet, dessa falska perfekta fasader på sociala medier, det usla amerikanska fostersystemet, rasism, white saviourism...
 
Broken Harts ger en verkligen ett broken heart.
Ett brustet hjärta för barnen som aldrig fick egna röster. Dessa 6 barn som aldrig fick höras.
Nej, NU kan jag dock inte skriva mer utan att spoila.
Jag rekommenderar att lyssna på denna podcast.
Finns på Podcaster.
 
~~~~~~~~~
Avslutar med tre bilder av hur det ser ut i Piteå just nu.
Nu när den där vackra hösttiden är över. Nu när allting i naturen är så grått och... brunt.
Naturen är redo för snön. I am NOT!
Men men...
 
| Inside my head
15 år "Jag är ju vuxen nu. Jag skulle klara mig hur bra som helst i vuxenvärlden!"
30 år "Shit! Vad liten och barnslig jag var som femtonåring!"
Någon som känner igen sig?
Jag vågar nästan sätta min vänstra arm på att ALLA känner igen sig... ;-)
 
Tänk att det är så.. Tänk att vi faktiskt, på allvar, tror att vi är vuxna, mogna och färdigutvecklade när vi är femton år gamla (hela tonåren, men använder 15 år för att texten blir tydligare då).
Självklart är alla olika, och naturligtvis är en alldeles snart vuxen i den åldern.
Men vi är inte färdigutvecklade. Våra hjärnor har inte ens växt klart förrän, när? 20-årsåldern? Tror det är efter skoltiden i alla fall.
Eller ja, med tanke på att hjärnan är plastisk (föränderlig och anpassningsbar) kan man väl nästan säga att den aldrig blir helt färdig.
 
För ett gäng månader satt jag och funderade över vad jag önskat att jag "visste" när jag var 20 år. Typ om mitt nutida jag kunnat göra en tidsresa och träffa Erica 20 år.
Saker som var otroligt viktiga då, men som kanske egentligen inte är viktiga. Eller tvärtom.
Saker som, om jag fått upp ögonen redan då, hade besparat mig så otroligt mycket ångest (vill egentligen inte använda det ordet lättvindligt, men kommer inte på något annat).
I alla fall skrev jag ner några sådana punkter i anteckningar på mobilen, men glömde sedan bort dem. Tills nu när jag gick igenom telefonen.
Tänkte att jag kan viga ett blogginlägg till dessa...
 
 
 
Det viktigaste livsmålet är inte att "få en pojkvän".
Har ingen aning om huuur många gamla dagboksanteckningar jag hittat från min ungdomstid där jag skriver av mig min önskan att slippa vara singel. Det var så pass att jag i princip verkligen trodde på att "jag skulle bli lycklig om jag bara hittade någon som ville bli tillsammans med mig".
Det gör så ont i hjärtat när jag läser dessa dagboksanteckningar, och jag vill bara gå tillbaka och berätta att du kan leva ett fullt liv utan att befinna dig i ett förhållande. Det går nästan bättre till och med!
 
Du mår sååååå mycket bättre av att INTE banta! Släng ut den jä*la vågen!
Om halva mina dagböcker handlade om längtan efter ett förhållande, så handlade andra halvan om drömmen om att bli smal. Det var typ "bara jag blir smal..." hela tiden, och jag har ingen aning om hur många anteckningar jag har hittat nu i efterhand med listor. Listor vad jag ätit. Listor vad jag ska äta (alltså matscheman). Listor över när, var och hur jag skulle motionera. Men inte för att må bra, utan för att "gå ner så och så många kilon innan den och den dagen"...
Massvis med listor över belöningssystem av typen "den och den belöningen vid si och så många kilos nedgång".
Jag mår illa när jag tänker på hur mycket av mitt liv och mina tankar detta har tagit.
För nu, efter att jag fattade beslutet att helt enkelt Sluta Banta så har jag aldrig mått bättre! Aldrig!
 
Att skriva upp allt du äter och göra matscheman för att hålla koll på detta ÄR en ätstörning! Eller i alla fall ett ätstört beteende!
Jepp! Det är ett ätstört beteende, inget annat.
Det är inte "jag tänker på vad jag äter". Det är en fixering som grundar sig i internationaliserad fettskräck.
 
Det är inte farligt att säga nej.
Du behöver inte säga ja till och gå med på allting. Jag vet att du vill visa att du är öppen för möjligheter och inte vill vara till besvär, men att säga nej kan ibland till och med vara bättre än att säga ja. Att säga nej kan till och med leda till bättre saker i längden... Jag lovar.
 
När du möblerar ditt hem är det bättre att välja det du gillar än att gå på "det funkar tills vidare"-tänket.
Vet att det låter svårt, och det kan vara skillnad beroende på vad det är för grej... men det är faktiskt värt att till och med vara utan en specifik möbel en stund, tills du hittar/har råd med det du verkligen vill ha.
 
Lyssna inte på vårdens prat och "råd" om kost och vikt!
Vården är lika fettskrämd som hela samhället, och deras syn på bantning har inte uppdaterats sedan 80-talets banta-med-light-produkter-och-pulverdieter-era.
Bantar du med hjälp av vården mår du bara dåligt, eftersom de endast fokuserar på vikten när det kommer till "hälsa". Den västerländska vården kör lite på attityden att "bara du går ner i vikt löser sig allt". Hälsa är SÅ mycket mer! 
Att äta en bra balanserad kost och röra på sig är otroligt viktigt, men att banta förstör din kropp.
 
Tiden går fortare och fortare; slösa inte bort din 20-årstid! Snälla!!
Självförklarande. Tiden går extremt jäkla snabbt, och snabbare för varje år.
Snälla, slösa inte bort ditt liv!
 
 
 
Så. Det här var alltså sju saker jag skulle vilja säga till mig själv om mitt 35-åriga jag fick resa tillbaka och träffa 20-åriga Erica.
 
Vad skulle Du vilja säga till Ditt 20-åriga jag om du fick träffa hen?
Vilka livsupptäckter önskar Du att du visste redan som nybliven vuxen?
| Inside my head
JA, jag är medveten om att flera av dessa punkter inte går ihop. Till exempel resandet och miljötänket. Att resa utomlands är inte klimatsmart.
Men det här handlar inte om vad som passar ihop med vad, eller ens vad som är rimligt att uppnå.
Det handlar om att jag sitter här och bara brainstormar vad jag VILL göra just nu. Vad jag drömmer om och hur mitt drömliv skulle se ut.
Jag tror vi behöver sådant i våra liv, oavsett vad som sedan händer eller inte händer.
Drömmar är extremt viktigt!
Ibland behöver vi, eller i alla fall jag, bara få sitta och få ur mig allting jag önskar mig. Jag behöver få se det i skrift.
 
 
 
💖 Flytta ut till ett hus på landet och leva lite mer lantligt. Lite grann med inspiration från Jonna Jinton.
 
💖 Jobba hemifrån med något kreativt, typ fotografi och skrivande.
 
💖 Resa utomlands.
 
💖 Ha ett förskolekök på jobbet som är "mitt".
Jag är ju fast anställd inom Måltidsservice, men drömmen vore att ha ett fast ställe också.
 
💖 Leva klimatsmart, på sättet att t.ex. odla själv, köra så nära zero waste som möjligt, köpa livsmedel lokalt (typ kött, mjölk, ägg från lokala gårdar) och sådant en kan göra som privatperson för miljön.
 
💖 Leva i en bostad där jag, förutom sovrum, vardagsrum och kök ha rum såpass att jag kan ha både kontor och fotostudio.
 
💖 Renovera, bygga upp och inreda ett hem totalt från grunden. Från golv, väggar och tak till möbler och inredning. Precis som JAG vill ha det!
 
💖 Lyckas med att fota ett årstidsprojekt. Inspiration Elin Kero/Nevnarien.
Min svaghet är att jag kan sätta igång med ett projekt, men det rinner väldigt snabbt ut i sanden. När det gäller fotoprojekt, typ årstidsprojekt, kanske det beror på att jag hittills inte hittat det perfekta stället att använda; som är ett fint ställe och där det faktiskt går att ta sig under alla årstider, även under vintern när det är två meter snö.
Men jag ÄLSKAR verkligen de drömmande bilderna i Elins årstidsprojekt, och VILL så gärna lyckas med ett sådant själv!
 
💖 Vara så duktig på fotografering att jag kan sälja bilder.
 
💖 Vara så duktig på fotografering att jag kan få till så pass drömmiga bilder att de blir virala.
Inspiration: Elena Shumilova.
 
💖 Ha en talang inom något det går att tjäna pengar på, typ musik och/eller skådespeleri.
Jag är tondöv och usel på att skådespela, men har alltid drömt om att ha dessa talanger.
| Inside my head
Detta inlägg skriver jag inte av någon anledning att typ fiska "nej då"-kommentarer, utan det är bara en ren faktatext. Jag skriver om hur det är och varför. Känner att jag dels vill berätta om hur just jag fungerar (och varför) och dels bara behöver få skriva av mig.
Edit: Jag skrev detta för flera veckor sedan, med tanke på att publicera det. Sedan ångrade jag mig, och kände att jag nog inte kände mig redo.
Jag vill också passa på att lägga till protokollet att jag inte är världens bästa på att uttrycka mig i skrift. Jag kan vara bra på att skriva, men när jag ska försöka få fram något speciellt så har jag väldigt lätt att komma på sidospår.
 
 
* ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ *~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ *
 
Jag är världens sämsta vän.
Det låter hårt. Det låter som att jag är taskig, eller rentav elak, mot de jag träffar. Så är dock inte fallet.
Jag ska förklara.
 
 
Under hela min barndom hade jag inga kompisar. Jag hade ingen kompis. 
Tänk på filmer där exempelvis huvudpersonen är en blyg eller "udda" person utan vänner. Filmen kanske handlar om att hen (oftast hon) är mobbad, och även om hon inte är det så är hon utanför gemenskapen på något sätt.
MEN i de allra flesta fall har hon en eller två nära vänner, och den lilla gruppen är liksom porträtterade som "de udda".
Men grejen är att huvudpersonen i alla fall har en (1) vän.
Min erfarenhet är att jag inte ens hade det.
Visst, i lågstadiet var det någon som jag fick leka med någon enstaka gång, men från typ årskurs 3 har jag varit helt ensam, kompismässigt. Jag hade ingen vän att umgås med på fritiden och på skolloven. Inte ens en (1).
Detta var ju självklart en stor bidragande faktor till det urusla självförtroendet jag hade under uppväxten. Eller urusla... det var snarare obefintligt.
Eller... undrar egentligen vad som är hönan och ägget här... Fick jag dåligt självförtroende för att jag inte hade några vänner, eller hade jag inga vänner för att jag hade ett uselt självförtroende?
Det kan jag ju fundera över ett tag ;-P
 
I alla fall.
Allt detta har resulterat i att jag idag egentligen inte vet hur jag ska bete mig i relationer med vänner.
De där sociala koderna som de allra flesta klurar ut under barndomen, i samspel med andra, de har halkat efter för mig. Inte förrän nu i vuxen ålder har jag haft möjligheten att börja lösa dem.
Eller, när jag befinner mig i de sociala situationerna (när jag umgås med vänner) går det såklart bra.
Anledningen till att jag känner att jag är en så dålig vän är att jag inte riktigt har "koll på protokollet" när det gäller att kontakta vänner.
Jag har kommit över en stor del av min blyghet, och därmed också fått betydligt bättre självförtroende. Men det haltar fortfarande lite efter när det kommer till att kontakta vänner.
Detta gör att jag fortfarande är osäker på det här med "hur ofta en ska ta kontakt med vänner för att vara en bra vän kontra när man räknas som för efterhängsen". En biverkning av mitt dåliga självförtroende är att jag är livrädd för att betraktas som för efterhängsen.
Det här resulterar tyvärr i att jag istället blir alldeles för dålig på att höra av mig.
Av rädsla för att ringa för ofta, blir det istället så att jag aldrig hör av mig. Sedan blir ju även det ett stressmoment. Tanken på att vara en nonchalant vän som inte verkar bry sig.
 
På allt detta, lägg då till att jag är en introvert personlighet.
Enda gången jag på allvar kan koppla av och samla energi är när jag befinner mig med bara mig själv hemma i mitt eget hem.
Jag trivs bra tillsammans med andra, i alla fall om jag känner mig trygg i sällskapet, men jag behöver som sagt den där lugna tiden ensam hemma för att vila upp mig på allvar.
 
Jag är inte nonchalant, jag är inte elak och jag är en lojal vän. Det är bara så att jag är dålig på att höra av mig, på grund av ovanstående orsaker. Rädslan att verka för efterhängsen tar tyvärr över, hur lite jag än vill det.
Jag jobbar hela tiden med det, med mig själv, men det tar tid. Sådant här tar tar tid, vilket ofta känns väldigt frustrerande när en är mitt uppe i det.
Jag VILL ju vara en sådan person som är bra på att ta kontakt med vänner, styra upp saker och helt enkelt vara en bra vän på det sättet.
Kanske kan det bli så i framtiden. Hoppas det.
Men just nu vill jag bara skriva detta inlägg för att dels berätta hur det är. Berätta hur det känns från mitt håll. Och dels för att jag vill belysa den här typen av problem och personligheter, för jag gissar att det finns fler som känner ungefär på samma sätt. Det finns ju liksom fler än jag som är blyga och introverta.
 
 
Om du hängt med ända hit; stort tack för att du ville lyssna :-)
| Inside my head, PHOTOS - Nature
 
Under en lång tid har jag hatat att redigera bilder.
Jag har fortfarande älskat att fota, men känt en typ av hatkärlek till dagar då jag tagit tresiffrigt antal bilder. Anledningen till detta är att jag fått lite smått panik när jag tänkt på att sitta och redigera allihop (fotar ju i RAW, vilket betyder att bilderna måste gå igenom Photoshop för att kunna användas).
Orsaken till redigeringshatet är att det tagit så onödigt lång tid med varje bild, samt att jag inte kunnat göra något annat under tiden (typ ha en video eller musik på i bakgrunden).
Det höll ärligt talat på att totalt förstöra mitt intresse för fotografering, då det till slut blev så att jag drog mig för att gå/åka ut på längre fotorundor.
Allt detta på grund av att jag hela tiden haft så lite Ram-minne i datorn.
 
Men NU! Nu när jag äntligen sitter här med mera minne plus en senare version av Photoshop så känner jag hur både fotolusten och framförallt redigeringslusten kommer tillbaka.
Jag kan äntligen köra flera program samtidigt, och det tar inte flera minuter att bara öppna en bild i PS. Det är också så att i och med den nyare versionen (Photoshop CC) så finns det så mycket mer funktioner än jag haft tidigare. Det är så otroligt mycket enklare att få bilderna precis som jag vill ha dem!
 
Editing is finally fun again!! ♥
 
| Inside my head
 
I slutet av juli månad brukar det ofta vara någon ordentligare urladdning gällande vädret. De senaste åren har det varit åskoväder och kraftiga regnskurar just den tiden på sommaren.
Men inget som slår sommaren 1997.
Jag är 35 år, och det regnovädret är det absolut värsta jag varit med om.
Jag var 13 år då, så jag kommer tydligt ihåg förödelsen som blev av det ovädret.
Jag minns alla vägar som, bokstavligen, spolades bort samt att det var stora översvämningar överallt.
Gå gärna in på denna länk; där finns bilder från de där julidagarna 1997.
När jag tittar på de bilderna känns det helt sjukt att jag varit med om det...
Tydligen föll det 256 mm regn på 2 dygn.
 
Bilden här ovanför visar hur mycket vattennivån på Swensbylijda höjdes.
Där vattnet på bilden är; det är den normala nivån. Alltså hur det i normala fall ser ut. Och skylten som sitter uppspikad på träden visar var vattennivån hamnade i slutet av juli -97.
| Inside my head
Trodde ni jag glömt bort er? ;-P
Nej, nej, nej! Absolut inte, även om det varit lite tyst här de senaste dagarna. Vi har nämligen haft de underbaraste sommardagarna den senaste veckan.
Det har varit strålande sol och 25-30 grader. Bland annat Nationaldagen i torsdags kunde verkligen inte ha bjudit på bättre väder! Jag tog mig en promenad runt stan, bland annat genom Badhusparken. Canon fick såklart hänga med och det resulterade i drygt 100 bilder, vilka ni kommer få ta del av inom kort här på bloggen (ja, inte ALLA då förståss. Men ett urval av de bästa).
Tills dess får ni hålla till godo med dessa somriga bilder på vår vackra blå-gula flagga.
Finns det ens något somrigare än den svenska flaggan? I think not.
Jag älskar verkligen hur dess blå-gula färger smälter så bra in i en riktig sommaridyll!
Blå som himlen.
Gul som solen.
 
Sverige, Sverige, älskade land!
Alla nackdelar åsido, så ÄR det faktiskt så att Sverige är ett av de bästa länderna i världen att leva i. Jag ÄR verkligen så förbaskat tacksam över att jag fick födas just HÄR!
Filosofiskt sett hade jag kunnat födas var som helst i hela världen, men universum gav mig Sverige.
 
 
Och ja, jag måste erkänna att jag faktiskt känner en viss stolthet när jag ser de där blå-gula tygstyckena vaja högt ovanför mitt huvud.
Just flaggan får mig att känna så.
Av någon anledning ger vimpeln (som ju används på icke flaggdagar) mig inte samma känsla som den riktiga flaggan gör.
 
 
I år har 6:e juni varit en Röd Dag i 14 år och Nationaldag i 36 år, och det har väl varit lite sisådär med firande. Men jag tycker ändå det känns som att det faktiskt börjar så smått formas lite firande. I alla fall fick jag den känslan när jag vandrade runt i Badhusparken i torsdags. 
Självklart menar jag inte i klass med Norge och USA, men egentligen... Varför skulle vi ens sträva efter att efterapa dem?
Sverige är inte Norge. Sverige är inte USA. Sverige är sitt eget land.
Grejen med nationaldagar är väl att varje land firar på det sätt som passar bäst för just dem...?
 
 
Men, det var lite blå-gula känslor från ett blå-gult hjärta.
| Inside my head
Som ni ser har bloggen fått sig en liten uppfräschning i form av en ny design. Om ni inte ser den så klicka på uppdatera i webbläsaren (alternativt F5 på tangentbordet).
Tänkte att jag provar att återgå till en forna designstil... den med contentspalt och sidospalt. Vet inte hur länge jag kommer att vara nöjd med den, då det visat sig att jag gillar den enkla stilen med centrerad content, stor headerbild och allting i toppmenyn.
Kände dock att jag behövde en ordentligare ändring denna gång, och provar alltså detta.
 
Jag tog också bort inlägget om Bloglovin´, ifall någon mot all förmodan undrar var det tagit vägen. Kände att det bara kluddade ner och egentligen inte bidrog till något på min blogg.
 
Jag är också medveten om att det här blir ett spretigt inlägg utan tillstymmelse till röd tråd; men jag har så stor blogglust men egentligen inte särskilt mycket att skriva om.
Det har inte direkt varit årets bästa dag idag... Regnet har öst ner precis HELA dagen, och det ska fortsätta oavbrutet ända tills imorgon eftermiddag/kväll. Detta gör att det blir så grått, grått, grått ute och konstant halvmörker inne.
De negativa tankarna brukar ofta komma sådana här dagar också. Sådana tankar som är otroligt lätta att förskjuta under fina dagar.
Känns så trist också att det var just NU som det skulle vara sådant trist väder, med tanke på att jag är ledig imorgon! Det är nämligen planeringsdag för pedagogerna på min förskola, och jag har en hel del timmars komptid att ta ut. Så jag frågade min chef i fredags och det gick jättebra att ta ut det imorgon. Så... ledigt utan att behöva slösa en semesterdag är inte helt fel!
 
Tänkte att jag avslutar med två bilder jag fotade för flera år sedan men som jag inte "upptäckt" förrän nu. Med lite redigering gillar jag dem skarpt.
Första bilden gillar jag för ljuset.
Andra bilden gillade jag när jag gjorde den svartvit och drog upp kontrasten rejält. Svartvitt gör ofta att halvtråkiga bilder får "top notch"-känsla, eller vad säger ni?
 
| Inside my head
 
Eh... hoppas inget händer nu, då jag lägger upp denna skärmdump från SMHI´s årstidskarta. Tänker på den där nya lagen som röstats igenom i EU. Ni vet, den där som säger att en i princip själv måste ha skapat allting en lägger upp på nätet annars blir det upphovsrättsbrott.
Är inte särskilt insatt i detta, men fattade det som att det till och med innebär printscreenade saker...
 
Nåja, det var inte vad inlägget skulle handla om.
Ingen har väl undgått det GALNA vädret vi har just nu, oavsett var i landet en bor!
Det är helt sjukt; det är SOMMARVÄDER i APRIL!
Igår hade vi 20 grader. TJUGO GRADER! Återigen: I April månad!!
Sommartemperaturer ända upp mot Kiruna, och till och med meteorologisk sommar söderut!
 
Helt ärligt vet jag inte riktigt vilken min första reaktion ska vara.
Min allra första reaktion privat, alltså när jag tittar ut genom fönstret och går utanför dörren, är glädje. Glädje över att slippa vinterkläderna. Glädje över att kunna dra på sig caprileggins och klänning och gå ut. Utan att frysa. I april.
 
Min andra reaktion är rädsla.
Rädsla för att sommaren ska vara "över innan den börjat", alltså att juli kommer bli typ nästan höstig.
Rädsla över vad tjugo grader i april faktiskt betyder. Klimaträdsla.
Jag läste någonstans att om jordens medeltemperatur höjs med 3 grader (eller om det var 4) så finns inte längre någon väg tillbaka. Då har vi förbrukat vår chans att ställa saker till rätta.
Hur nära är vi egentligen?
Vi kan ju inte vara långt ifrån nu...
20 grader i april är sannerligen inte normalt.
Okej, det beror ju självklart på var på jorden det är, men det är inte normalt på våra breddgrader.
Här uppe i norr brukar det ju faktiskt snöa i april (sista snöfallet brukar vara i början av maj). I skrivande stund har det inte snöat sedan i mars.
Mars 2019 var en vårvintermånad här uppe hos oss, och i vanliga fall är mars en högvintermånad. På samma sätt som januari och februari.
 
Sommarens ankomst borde bara betyda glädje och upprymdhet (förutom om en allmänt inte gillar sommaren då, men ja ni fattar...) Men istället är det väldigt svårt att njuta fullt ut. Det är för mycket grus i bägaren för att det ska vara komfortabelt.
 
Det pratas ju redan om torka. Hur kommer det att utvecklas? Blir det en till skogsbrandsommar? En till nödslaktsommar?
Åh! Jag hoppas inte det! Jag har som sagt inget emot sol och värme (speciellt inte vid ledighet), men för att använda ett beprövat svenskt motto: Lagom är bäst.
Egentligen vore ju den ultimata sommaren om det regnade på nätterna (kanske inte ALLA nätter dock, säger sommarnattfotografen ;-P) samt var sol och varmt på dagarna.
 
 
MVH
/Klimatångest blandat med åh-vad-skönt-det-är-att-gå-ut-utan-femtielva-lager-kläder-på-sig!
| Inside my head
 
Det är väl ingen som vid det här laget har missat hashtagen som fick Instagram att koka i helgen!
 
#brinnförjosefin
 
Tänkte väl det.
Hela mitt Instaflöde består i princip av sådana inlägg just nu, och jag har även själv publicerat en bild under hashtagen (ljuset här i inlägget).
Uppslutningen som blev efter att SVT släppte dokumentären Älska mig för den jag är i slutet av förra veckan.
Har du sett den?
Inte? GÖR DET!! Den finns på SVT Play.
 
Dokumentären handlar om sångerskan Josefin Nilsson; om hennes liv och det helvete hennes dåvarande pojkvän utsatte henne för i slutet av 90-talet. Hot, misshandel och ren terror.
Jag är inte den som gråter lätt av sådant jag ser på TV. Jag kan bli berörd, men gråter sällan "med tårar". Men när jag såg detta program var mitt ansikte alldeles blött av tårar.
 
SPOILER ALERT!
.
.
.
.
Det som gör mig mest arg är att hennes förövare, trots att han faktiskt blev dömd, i princip slapp undan straff. Villkorligt. För misshandel, psykisk terror och what not!
Sedan har HANS fina karriär rullat på som vanligt de senaste 20 åren.
Samtidigt som HON under den grova misshandeln fick skador som aldrig läkte. Skador hon led av resten av sitt liv. Både fysiska och psykiska.
Och återigen... hans liv har rullat på som vanligt.
 
I lördags kväll genomfördes, som ni alla mest troligt redan vet, en ljusmanifestation i Stockholm. Utanför den plats där Josefins förövare arbetar som skådespelare.
Det är i sådana lägen jag verkligen önskar att jag bodde nere i Sthlm, och inte nästan 100 mil bort. Har haft den känslan när det kommer till ett flertal sammanslutningar det senaste året. Att kunna befinna mig på plats och visa deltagande på annat sätt än alltid bara via sociala medier.
 
 
Vad som hände Josefin är tyvärr, som vi alla vet, verkligen inte unikt. Det finns så EXTREMT många kvinnor runt om i världen som lever, eller har levt, i ren skräck i sina egna hem.
Kvinnor som blivit berövade allt. Sin frihet, sin självständighet, sin hälsa, sin självkänsla. Sina LIV!
Att Världshälsoorganisationen (WHO) till och med definierar mäns våld mot kvinnor som "ett utbrett folkhälsoproblem" tycker jag säger allt! Att "hemmiljö" klassas som den plats som anses farligast för kvinnor.
Hittade på roks.se; att 2015 anmäldes 18300 misshandelsbrott mot kvinnor inomhus (totalt 29000 misshandelsbrott mot kvinnor det året). Och då vet vi ju att mörkertalet är astronomiskt, eftersom det är långt ifrån alla som vågar anmäla.
Det var under ett (1) år. 18300 fall, och året har 365 dagar...
 
Enough is enough!
Det här måste få ett slut!
Tystnadskulturen måste sprängas!
Samhället har hittills systematiskt hållit förövare om ryggen.
Jag vågar inte tänka på hur många förövare som bara sluppit undan konsekvenser för sina handlanden. Hur många förövare som bara kunnat fortsätta leva sina liv som om ingenting hänt.
 
Jag känner ingen sympati med män som misshandlar kvinnor.
Jag känner ingen sympati överhuvudtaget med män som hatar kvinnor. Ingen!
 
Däremot går mitt hjärta sönder för alla de kvinnor som dag efter dag LEVER i detta.
Mitt hjärta går sönder för alla kvinnor som förlorat livet på grund av en misshandlande partner (eller vilken relationen än är).
 
 
Brinn för Josefin!
 
Brinn för alla misshandlade kvinnor!

BRINN för alla kvinnor som förlorat livet på grund av sin förövare!
 
 
| Inside my head
Behöver bara skriva av mig lite ikväll,
för att få ur mig lite tankar som ständigt ockuperar huvudet.
 
 
Hjärnan och hjärtat är väldigt sällan överens.
Hjärtat säger en sak, samtidigt som hjärnan protesterar och nyanserar.
Har du någon gång varit med om att du önskar något av hela ditt hjärta... Något du önskar så högt att det gör fysiskt ont i bröstet? Något som, när du tänker på att det (kanske) aldrig kommer inträffa, gör så ont att det känns som du ska gå sönder?
 
Ja, jag har en sådan sak.
Något jag konstant tänker på. Konstant!
Något som min hjärna accepterat att jag aldrig kommer få uppleva.
Hjärnan VET det. Hjärnan har accepterat det.
MEN hjärtat har det INTE!
Hjärtat är inte ens i närheten av att acceptera.
Hjärtat överröstar alltid hjärnan, vilket i just detta fall gör att jag med jämna mellanrum knappt klarar av att inte falla sönder.
Det känns som om jag befinner mig strax under vattenytan, utan möjlighet att komma upp ovanför för att hämta luft.
 
Jag önskar verkligen, av hela mitt hjärta, att det här var en sak jag klarade av att "släppa", för att helt enkelt kunna gå vidare med något annat.
Att "glömma" det och fokusera på något helt annat.
Men det går inte. Det GÅR INTE! Jag har försökt, och det är omöjligt.
Det här är ingenting som går att spara till, ingenting som går köpa för pengar, ingenting som en bara kan "ta tag i".
Det är helt enkelt någonting som jag aldrig kommer få uppleva.
 
Jag vet att jag aldrig kommer få uppleva det. Min hjärna har accepterat det.
Men återigen; det har inte mitt hjärta gjort, och lär förmodligen aldrig göra.
Detta är en dröm som är STÖRRE, betydligt större, än min dröm om att åka till USA... Och alla som känner mig, eller känner till mig, vet hur stor min USA-dröm är...!
 
Vad det handlar om är alltså drömmen om barn.
Jag har alltid önskat att få barn, och det är fortfarande min allra högsta dröm och önskan!
Men av lite olika anledningar vet jag att jag tyvärr aldrig kommer att få se detta gå i uppfyllelse. Jag kommer aldrig få barn, vilket är min största sorg i livet.
Nu är jag ju dessutom 35 år (okej, snaaart...), vilket betyder att jag börjar vara för gammal. Plus alla andra hinder.
 
Min högsta dröm, och min största sorg.
Kan inte låta bli att känna det som om hjärtat går sönder när jag ser alla jämnåriga som vid det här laget börjar ha typ tre, kanske till och med fyra, barn. Till och med barn som snart börjar vara uppe i mellanstadieåldern.
Hur mycket jag än gör mitt bästa för att motverka det, så kan jag inte hindra känslan av avundsjuka.
Tror det är lite därför som jag samtidigt är så fixerad vid att vilja skapa något annat av mitt liv.
Hur mycket jag än trivs i mitt hem, så får jag panik av att tänka på att jag kommer leva HELA mitt liv ensam i en 1:a, för att sedan flytta till en annan 1:a på ett äldreboende strax innan jag dör...
Jag vill att mitt liv ska innehålla något annat...
 
 
När hjärnan har accepterat en sanning som hjärtat vägrar i sten att godkänna.
| Inside my head
Nu har det blivit rätt många bildlösa inlägg under en period.
Jag gillar att jag faktiskt kommit mig för att skriva ner en del tankeinlägg, men jag saknar verkligen bilder.
Dessutom har jag verkligen inga nya bilder just nu! Noll. Nada.
Inga som väntar på att laddas in i datorn.
Inga som väntar på redigering.
No.Pictures.W.H.A.T.S.O.E.V.E.R!
 
Det är inte så att jag saknar vilja att fotografera. Viljan ÄR enorm just nu! Speciellt när det är så VACKERT ute!
Dagarna har ju dessutom förlängts så pass att det faktiskt är ljust ett litet tag efter att jag kommit hem från jobbet.
Men det känns som om all ork bara rinner ifrån en på eftermiddagen, bara för att det är så förbannat kallt!
Huuur länge ska det egentligen vara såhär kallt???
Det normala är ju att det brukar vara kanske 1-2 veckor i januari då temperaturen dippar ner till 28-32 grader, men efter det blir det lite mildare.
Inte i år, tydligen.
Nu har det legat på runt 20-30 minusgrader i vad... en månad. Drygt.
 
Detta medför ju såklart att kameran inte mår helt 100 om en tar ut den.
Visst, den klarar av att jobba en stund även i lite strängare kyla. MEN bland annat märks det ju på till exempel batteritid och sådant när det är såhär kallt.
Dessutom inte helt lätt att hantera knapparna på kameran med tjocka vantar, och en vill helst inte vara barhänt längre än typ två sekunder.
Plus, när en till och med småfryser konstant inomhus, så känns det inte heeelt lockande att bege sig ut. Speciellt som jag tyvärr inte äger några täckbyxor just nu. Har nämligen så svårt att hitta sådana som passar mig och till ett överkomligt pris. Mitt problem är att när jag hittar ett par som är lagom storlek runt midjan så får jag plats med typ tre (3) ben i varje ben...
 
Vet att jag klagar mycket i detta inlägg, men det må vara hänt. Behöver bara få skriva av mig sådana här tankar ibland.
Jag lovar ändå att jag vid i alla fall något tillfälle ska ta mig ut och dokumentera årets vinter, så att det får komma upp lite vinterbilder på bloggen.
Vi har långt ifrån lika mycket snö som förra året (går det ens slå det rekordet??) men det har ändå kommit en del.
Tydligen tänkte vintern 2019 satsa på kylan istället...
 
 
UPDATE!!
Jag var precis in på en av mina väderappar, och enligt den ska det bli mildare redan imorgon! Jippie!
Runt 12-15 minusgrader!
OCH till helgen ska det bli ensiffriga minusgrader!!!
Mina.Böner.Blev.Hörda! :-D  Om nu detta stämmer, vill säga... ;-)
DÅ kanske jag kan komma mig ut med käraste Canon!
| Inside my head
Piercings är vanliga idag, och den allra vanligaste är ju såklart "hål i öronen", alltså piercing i örsnibbarna.
Det är väldigt olika i vilken ålder vi väljer att pierca våra öron, och många gör det aldrig.
Om jag får killgissa lite så skulle jag nog säga att de yngre barndomsåren är den ålder då en väldigt stor del av alla gör hål i öronen.
Själv var jag 21 år, och vi hade en regel i min familj om "inte för 18 års ålder". MEN anledningen till det var helt enkelt för att det finns så mycket allergier i familjen.
 
* * * * *
 
Till att börja med vill jag säga att jag har ingenting emot att barn gör hål i öronen. Det är upp till var och en, och alla familjer/personer gör det som passar bäst för dem.
MEN vad jag vänder mig emot, och vad detta inlägg ska handla om, är alla dessa föräldrar som piercar öronen på sina BEBISAR! Oftast (bara?) på flickor.
Motiveringen tycker jag dessutom oftast är typ att "bättre att göra bort det så tidigt som möjligt, eftersom det kan göra lite ont vid håltagningen" (eftersom det ofta kan göra lite ont en halv sekund just när hålet görs).
Känner att jag har sååå mycket att säga om detta, men jag ska försöka begränsa mig och inte sväva ut alltför långt.
 
Ett...
Vaddå, "göra bort det så tidigt som möjligt"??
Det är ju som att säga att det är någon typ av obligatorisk ritual som alla barn flickor måste gå igenom. Att hål i öronen är något som en ska ha om en är flicka.
Plus att en ju faktiskt VÄLJER åt sitt barn att hen kommer vilja ha örhängen.
En bebis kan inte uttrycka att hen vill ha hål i öronen. En Bebis Kan Inte Prata! Och är därmed inte fysiskt kapabel till att välja det. Alltså tar en ju ifrån barnet det egna VALET!
Och enligt det jag sett så handlar det till 100% om flickor.
Pojkbebisars öron piercas inte, och de får därmed ha kvar sitt val tills de blir äldre och själva kan berätta om de vill ha hål i öronen.
Det valet berövas alla dessa flickor. Föräldrarna utgår bara helt sonika från att hon vill ha hål i öronen.
Eller ja... föräldrarna bestämmer att hon vill ha hål i öronen i framtiden.
 
Två...
Och det där med att det är bättre att göra bort det tidigt pga smärtan, innan de vet att det kommer att göra lite ont (ja, jag har sett exempel på sådana argument).
Jag skulle säga att det är VÄRRE att medvetet göra en sådan sak mot en människa som känner smärtan men inte vet "varför det gör ont".
Jag tycker, och det står jag för, att det är ett övergrepp att göra hål i öronen på en bebis eller ett småbarn som inte ännu kan prata!
De kan inte säga att de vill. Och de kan inte säga att de inte vill!
JAG TYCKER det borde vara förbjudet att göra den typen av "ingrepp" på någon som inte själv kan uttrycka, med egna ord, att hen vill.
 
 
Även om ansvaret att sköta de nytagna hålen ligger på föräldrarna,
är det bra om barnet förstår delar av skötselråden – t ex att de själva,
eller kompisarna, inte får röra vid de nytagna hålen och att man ska
vara försiktig när man tar av och på tröjor mm.
Källa: blomdahl.se

Hittade ovanstående citat när jag googlade; från ett företag som är specialiserade på håltagning.
Fastnade specifikt för det där "är det bra om barnet förstår delar av skötselråden". Det är ju faktiskt helt omöjligt för en bebis!
Är barnet några år går det ju faktiskt prata med hen och förklara att det är viktigt att det är rent vid hålen, att hen inte ska vara där och röra o.s.v.  En till exempel 4-5-åring kan förstå det, och även förstå förklaringen att det kan göra lite ont i en sekund när hålen tas. Men att det kommer gå över direkt. Barnet kan förberedas på det, och därmed fatta ett informerat beslut utifrån denna vetskap.
En bebis kan inte det! En bebis kan inte förstå det. Du kan inte förklara för en 0-1-åring vikten av renlighet och försiktighet vid nytagna hål.
Därför tycker jag att det är ett övergrepp att utsätta sin bebis för en sådan sak som att pierca öronen.
 
Dessutom; vad har ett barn under 4 år för behållning av att ha hål i öronen?
Det medför ju faktiskt också en viss risk, i och med att småbarn (toddlers) ofta är väldigt aktiva och vilda i sina lekar.
Bebisar och småbarn behöver inte piercade öron! Det står jag fast vid.
Jag tror inte jag hade satt så högt som 18-årsgräns för öronpiercingar till mina barn. Mest troligt hade jag satt 5-7 år som lägsta åldersgräns. Ungefär vid skolstart. Men det är också OM de visat intresse av sig själva. Som jag känner just nu hade jag inte introducerat frågan.
 
 
Jag skulle jättegärna läsa era reflektioner! Det är alltid intressant att läsa andras syn på ämnen jag skrivit om.
Vad tycker du om att föräldrar piercar öronen på sina bebisar/småbarn?
Vilken åldersgräns tycker Du är den ideala?
Har du hål i öronen? När gjorde du dem?
Ni som har barn; har ni haft någon specifik åldersgräns för att göra hål i öronen?
| Inside my head
En fast summa som alla medborgare får per månad, oavsett ålder och livssituation... Utan krav på motprestation?
Hur låter det?
För inte alls länge sedan stötte jag på detta ord för första gången. Medborgarlön. Eller Basinkomst.
Nej, det är ingenting som ligger i förslagsstadiet för Sverige. Förmodligen är det ingenting som någonsin kommer hända här, utan det är bara en ideologisk tanke.
Helt ärligt är det inget jag hunnit reflektera så mycket över ännu, inte hunnit läsa på särskilt mycket om och därmed har jag inte ens fattat något beslut om jag är för eller emot.
 
Som jag förstått det är grejen med medborgarlön en ideologi, en tanke, en idé, för att minska på klassklyftorna. Att alla människor skulle få en lite drägligare tillvaro och att möjligheterna för alla skulle bli mer rättvisa.
Jag kan absolut se det!
Jag tror absolut att klassklyftorna skulle minska drastiskt vid införande av ett sådant system.
Färre skulle tvingas leva på existensminimum.
Fler skulle kunna jobba. Ja, jag tror faktiskt det.
Sjukskrivningarna, som idag är ett sådant astronomiskt problem i Sverige, skulle minska. Jag tror helt ärligt att de skulle det!
 

"Då skulle det bara bli en massa människor som är för lata för att jobba och bara sitter hemma och chashar in pengar från staten!"
 
Det är garanterat folk som fnyser dessa ord vid tanken om Basinkomst. Och ja, självklart kommer det alltid finnas människor som utnyttjar systemet, vilket det än är. Men så är det idag också.
MEN det är en relativt liten del av befolkningen!
MAJORITETEN av alla människor VILL jobba. Majoriteten av alla människor VILL ha något meningsfullt att sysselsätta sig med på dagarna.
 
Och som jag förstår det så innebär Basinkomst inte att alla kommer ha exakt lika mycket pengar, varken mer eller mindre. Det skulle bara innebära att det var en "grundinkomst". Att alla får samma summa i grunden, och sedan är det fritt att jobba hur mycket en vill, och därmed tjäna mycket mer.
En medborgarlön skulle därmed kunna hjälpa så många människors situation.
Jag tror till exempel på allvar att det skulle hjälpa till att få bort väldigt mycket sjukskrivningar. Genom att ha en viss tryggad inkomst skulle det hjälpa många människor att fokusera på sin återhämtning. De skulle kunna fokusera på att successivt gå tillbaka till arbetet, utan att behöva stå ut med pressen från FK och krav som deras sjukdom inte är redo för.
För let´s face it; FK´s regler gör att folk tillfrisknar långsammare.
 
Basinkomst skulle också möjliggöra för småbarnsföräldrar att kanske gå ner i (arbets)tid och därmed få tillbringa mer tid till sina barn.
Det skulle göra att fler barn får kortare dagar på förskolan.
Det skulle göra så förskolorna blir mindre överbelastade.
Basinkomst skulle möjliggöra för ensamstående föräldrar att kunna försörja sina barn utan att behöva arbeta ihjäl sig.
 
 
Hur skulle det finansieras då?
 
Som sagt har jag inte hunnit läsa på om detta, utan den här texten är bara mina spontana tankar.
Men det jag tänker är att genom ett införande av ett sådant här system skulle det ju faktiskt gå att plocka bort i princip alla typer av bidrag vi har. Och är det inte det högerpartierna vill??
Försörjningsstöd skulle inte behövas. Inte heller bostadsbidrag, sjukbidrag, a-kassa, studiebidrag, aktivitetsstöd. Kanske inte ens barnbidrag... (MEN det sistnämnda är en annan fråga, då just barnbidraget är lite speciellt).
Så många människor skulle slippa förnedringen att varje månad ansöka om Försörjningsstöd (jag har själv haft f-stöd under en längre period, så jag kan använda ordet "förnedring" i detta sammanhang).
CSN skulle inte behövas, då en inte skulle behöva ta studielån för att studera. Vilket jag tror skulle öppna upp för att fler utbildade sig (dock inte helt såklart, eftersom det finns andra faktorer också som spelar in om en har möjlighet till vidare studier).
 
 
Men ja, det är ett komplext ämne och jag har som sagt inte fattat något beslut ännu om var jag står.
Kan absolut se frågan från två håll... å ena sidan gillar jag idén, men å andra sidan förstår jag frågan om finansieringen.
MEN ju mer jag tänker på det, ju mer känns det som om det kan vara ett bra system att införa inför framtiden. En framtid då ännu fler saker kommer vara automatiserade.
 
 
Har du hört talas om idén med Basinkomst/medborgarlön?
Tycker du det skulle vara en bra idé?
Skulle du vilja att det systemet användes i Sverige?
 
Basinkomst
| Inside my head
Vi har en skev uppfattning i dagens samhälle om vad som är bra mat. Generellt.
Jag har väl egentligen tänkt på detta länge, men mer och mer de senaste 2-3 åren. Egentligen började det när jag åt LCHF-kost hösten 2015. Då jag läste på lite och faktiskt började reflektera över vilka matval vården och Livsmedelsverket prackar på oss. Vad de egentligen säger om vilka typer av produkter vi ska välja, och hur fettskrämt hela samhället är. Inklusive vården. Framförallt vården.
 
Fett är ondska.
Det är vårdens åsikt i ett nötskal. Det är också vår generella uppfattning.
Ska en banta måste en ta bort så mycket fett som möjligt. Antingen äta livsmedel typ helt utan fett, eller så en massa lightprodukter. Light. Mindre fett. Fettfritt. Räkna kalorier.
Fett är ondska.
Jag blir så trött, då fett faktiskt inte är farligt. Naturligtvis inte bra i stora mängder, i kombination med stillasittande. Men fett är inte farligt. I alla fall inte så farligt som vården och Livsmedelsverket vill få oss att tro!
 
 
Smör tycker jag är ett perfekt exempel på detta jag funderat över.
Har skrivit om detta på Instagram också, men tyckte det kunde passa som blogginlägg.
En sak jag verkligen inte kan förstå, och som jag länge funderat över, är hur det kommer sig att vården faktiskt prisar margarin så mycket??
De till och med avråder från att använda smör. De kan eventuellt säga typ "någon gång vid festliga tillfällen kan man använda riktigt smör"... Annars tycker jag de jämt framhåller att en ska välja margariner, som Lätta, Becel och liknande.
Helt ärligt: Varför??

Jag kan verkligen inte förstå det. Jag kan inte förstå varför det skulle vara BÄTTRE att sätta i sig något som är kemikalier i princip rakt igenom! En produkt där det måste tillsättas både färg och artificiell smak för att det ens ska likna smör.
Till skillnad från en helt naturlig produkt. Som riktigt smör faktiskt är. En produkt utan kemikalier.
Borde inte det vara bättre för kroppen??
Har du inte läst innehållsförteckningen på margarin vs smör? Gör det!
För att förstå den långa förteckningen på margarin behöver en ju vara typ ingenjör!
Samtidigt som smör innehåller typ grädde och salt. Plus rapsolja för Bregott/Norrgott (för att göra det mjukare och lättare att bre på mackor).
 
Samma med light och fettfria produkter. Har alltid sjukt långa innehållsförteckningar av artificiell kemikalieskit.
Däremot tycker jag, enligt min erfarenhet, att ju fetare produkt ofta desto kortare och naturligare innehåll.
Varför prisar vården lätt -och lightprodukter som om de vore Guds gåva till mänskligheten???
Återigen; borde inte de naturliga livsmedlen vara de bästa för oss att få i oss?
 
 
Som jag skrev på Instagram så skuldbelägger jag absolut inte någon som köper margarin för att de inte har råd med smör. För sanningen är ju faktiskt den att smör är svindyrt!
Den kritik jag riktar är framförallt till t.ex. vården och samhället i stort och dess syn på fett i livsmedel.
 
Tack för idag!
| Inside my head
 Ni vet den där känslan när det dyker upp en massa ämnen i huvudet; ämnen som kanske skulle passa bra att blogga om, men som inte är tillräckliga för att få helt egna inlägg?
Ni som bloggar vet förmodligen vad jag pratar om. Eller? Kanske bara är jag ;-P
I alla fall; den senaste tiden har det ploppat upp en hel del sådana ämnen i mitt huvud, men eftersom jag inte riktigt kunnat utveckla dem så pass att få egna inlägg så har det inte blivit av att blogga dem.
MEN räddningen då är ju att det i alla fall går att skriva ett allt-i-allo-blogginlägg. Skriva i punkter.
Min favoritbloggare gör så varje torsdag, och jag tycker alltid det är så mysigt att läsa dessa inlägg!
 
So let´s go for Punktligt!
I mitt fall "TisdagsTankar".
Ingenting jag planerar att ha varje tisdag, men idag passade det bra :-)

 
Vi har en Regering!

Vet som sagt att jag är aningen efter med detta, men som sagt så har det inte blivit av att blogga vissa saker den senaste tiden. MEN nu har vi äntligen fått en Regering!
Det satt sannerligen långt inne, då valet var i september...
Inte den bästa uppgörelsen, men å andra sidan hade det kunnat sluta värre. Betydligt värre!
Vi kunde lika gärna ha fått en M-KD-SD-styrd regering.
Nu har vi visserligen en röd-grön regering, men med många punkter från C och L. Dessutom ska denna regering styra med en blå budget (precis som förra mandatperioden visserligen), så vi får se hur detta blir i praktiken...
Jag hade dock gärna sett att det blivit någon annan som stadsminister än Löfvén (INTE Kristersson dock!!!!), men vet ju att det rent logiskt brukar vara partiledaren som får axla den rollen.

Det nya styret är i alla fall inte beroende av SD, och vi klarade oss undan ett extraval.
För jag är gode säker på att om det blivit extraval så hade det kunnat gå hur f*n som helst!
Och nästa gång vi får – om vi får – en borgerlig regering så är saken den... att DÅ kommer välfärden i Sverige endast att bli "tillgänglig för de som kan betala för den".
 
Så... nu har vi i alla fall en regering, och det är nästan fyra år kvar till nästa val.
Upp.till.bevis!
 
 
Ljuset återvänder!

Ja, jag vet att det fortfarande är vinter, och det kommer det att fortsätta vara i flera månader till.
MEN en märker ändå av att ljuset håller på att återvända till oss!
För bara typ 2-3 veckor sedan var det mörkt när jag åkte hem från jobbet vid 14-tiden.
Nu är det LJUST klockan 15!
Jag slutade klockan tre idag, och det var fortfarande helt ljust när jag körde hemåt.
Visst; solen höll på att gå ner och mörkret inföll inte alls långt därefter.
Men.Det.Är.LJUST.Klockan.Tre.På.Eftermiddagen !!!
Är det någonting som gör mig alldeles sprallig så är det det!!!
 
 
Det magiska Januariljuset

Dessutom... finns det något underbarare än ljuset som infinner sig i Januari månad?
Idag var en sådan dag då träden är fulla med både snö och frost, snön ligger i drivor på marken, vägarna är vita (dock tyvärr rätt isiga) med undantag från hjulspåren från bilarna och det PASTELLROSA solnedgångsljuset färgar av sig på träd och snö.
Allting i naturen är verkligen HELT VITT! Med stänk av ljusrosa.
Dessutom är det ca. 20-25 minusgrader.
Det ser liksom så... friskt ut allting. Som om hela världen är ett par rosiga kinder.
 
Finns det något underbarare?
Eller... jo, kanske. Midnattsljuset under juni månad... Eller NEJ förresten!
Januariljuset är magnifikare än sommarens nattljus!!
Och tänk nu på att detta kommer från en person som hatar vintern och älskar sommaren...!
Januariljuset är så krispigt vackert att jag får fysiskt ont i bröstet när jag är mitt ute i det.
Tänkte på detta så sent som idag, när jag tog en omväg hem bara för att få köra där det är mer natur än byggnader.
 
 
#flygfritt2019 ???

Detta är ju månaden då det haglar av nyårslöften.
Under första halvan av Januari ser en överallt i sociala medier texter och listor om vad folk har för nyårslöften och nyårsmål.
Standardlöften, som hängt med hur länge som helst, handlar oftast om träning och hälsa.
Sluta röka. Börja träna. Äta hälsosamt. Sådana grejor.
Men i år tycker jag mig sett ett annat tema på nyårslöftena.
Självklart de traditionella också, men i övrigt känns det som att väldigt många har löften gällande klimatet på sina listor. Detta är såklart jättebra! Som vi alla vet måste vi ju faktiskt börja ta miljön på allvar och kämpa för att minska våra giftiga fotavtryck på planeten. Vid det här laget är det faktiskt lite "rädda det som räddas kan", om vi vill ha kvar en planet att leva på.

Men i alla fall...
Hittade en hashtag på Instagram för ett tag sedan... #flygfritt2019.
Tydligen är det många i år som har som löfte att inte flyga under 2019. 
Detta är ju såklart toppen! Med tanke på hur mycket flygtrafiken släpper ut och då blir enorma miljöbovar så är det ju bara bra att folk väljer andra sätt att ta sig fram.
So far so good.
Men det jag inte kunde låta bli att reagera på var... Hur jä*la mycket flyger folk egentligen??
Hur många gånger per år åker folk flygplan??
Är det verkligen så ofta att en måste ha "inte flyga" som nyårslöfte?
Nu pratar jag inte om typ politiker och människor som flänger överallt i arbetet och är oftare på affärsresor än hemma, utan om "vanliga" människor.
Att flyga är ju skitdyrt!
Och ja, jag vet att det finns billigare biljetter att få tag i på olika flygbolag. Men ändå.
Flyger en flera gånger per år blir det ju ändå dyrt.
Jag har flugit tre (3) gånger i mitt liv. År 2000, 2010 och 2011. Det är alltså drygt 7 år sedan jag satte min fot i ett flygplan senast.
Och det är alltså inte av principiella miljöskäl, utan helt enkelt för att jag inte har råd att flänga runt med flyg varje år, eller flera gånger per år. Det måste väl ändå vara många fler än jag som har samma erfarenhet?!
 
 
Love or hate

Jag älskar sociala medier; och då framförallt blogg och Youtube.
Men det jag sannerligen INTE gillar med sociala medier är allt drama som skapas där. Allt hat som sprids. Det är ju inte som att det bara är "lite i kulisserna" heller, utan det är öppet och EXTREMT mycket. Det blir dessutom bara större och större och större.
Jag fattar verkligen inte grejen!
Vad får en ut av att hata? Egentligen?
Sociala medier ÄR ju trots allt en fantastisk "uppfinning" som har så stor potential att nå ut till människor, till grupper, att samla människor, att organisera människor i goda sammanhang osv osv.
Sociala medier har enorm potential. Enorm!

Och ja, självklart har det hänt otroligt mycket hittills tack vare sociala medier.
Men hatet är fortfarande så stort att det dels tar överhanden, och dels ger alla dessa medier dåligt rykte.
Drama är något som blossar upp med jämna mellanrum, speciellt på Youtube. Och hatet finns där hela tiden.
Nu är jag tack och lov förskonad från hat. Tror jag fått en enda hatkommentar under min bloggkarriär, och det var på min första blogg.se-blogg. Fördelen med att vara en osynlig liten livsstilsblogg... ;-)
 
Men jag ser hos alla som kommit sig upp en bit. Både bloggare, instagrammare och Youtubers...
Hatet kommer som ett brev på posten.
Jag fattar inte. Vad är det som är så svårt med att bara klicka sig bort från sidan om en kommer in på en blogg/youtube-kanal en inte gillar?
Nej, istället måste dessa personer avsätta tid för att skriva en så hatisk kommentar som möjligt. Tydligen så grov som möjligt, då vi hela tiden ser otaliga sociala medie-profiler få regelrätta HOT!
Så många kriminella handlingar i alla dessa kommentarsfält att jag blir mörkrädd!
Jag fattar inte. Vad är så svårt?
Gillar du inte? Klicka dig därifrån då! Ödsla inte tid på att hota personen i kommentarsfältet!
Din skärmtid blir så mycket roligare om du lägger tiden på att titta på det/dem du gillar istället. Jag lovar!
 
Vet egentligen inte riktigt vad jag vill få ut av den här sista punkten.
Behövde väl bara skriva av mig lite angående detta, I guess.
#spridkärlek


♥ ♥ ♥
Tror att det får räcka för den här gången. Varje punkt blev trots allt lite längre än vad jag trodde de skulle bli, men det är jag i ett nötskal ;-P Jag har alltid haft svårt att begränsa mig.
 
Ha det gott, så hörs vi i nästa inlägg!
Eller kanske i kommentarsfältet :-) Är alltid roligt att läsa era tankar till sådana här funderingsinlägg.
 
Känner ni inte för att kommentera får ni mer än gärna klicka på Gilla-knappen under inlägget :-)
| Inside my head
Det här är ett inlägg jag tänkt länge på att skriva, men inte riktigt vetat hur jag ska formulera det.
Med "länge" menar jag typ i alla fall 1,5 år ;-)
Det handlar om det här med pengar; något som är så ständigt närvarande i allas våra liv. På ett eller annat sätt.
Och det här att vår inställning till pengar skiljer sig åt beroende på om vi har dem eller inte har dem; det är ju självklart.
 
Men det finns några fraser som, enligt min erfarenhet av livet, bara yttras av medel -och överklassen.
Sådant en bara säger - bara KAN säga - om en HAR pengar på banken.
Ord som jag aldrig hört under -och arbetarklassen säga. Ord som sticker som en kniv i magen på människor som inte har pengar.
 
I dagens Sverige är klassklyftorna de största i modern tid.
Jag läste nyligen att de rikaste 10 procenten (i Sverige då) har lika mycket pengar att röra sig med som den halvan av befolkningen som tjänar minst... Det är helt sjukt!!
Samtidigt publicerar DN en artikel (för ett par veckor sedan) där man ska förklara hur nybudgetens skattesänkningar påverkar olika inkomsttagare... en artikel där exemplet för "genomsnittshushållet i Sverige" är ett hushåll där de sammanlagda inkomsterna ligger på 100 f***ing tusen i månaden!!!!!
Och priset för Årets Verklighetsfrånvända tidning går till.....
 
Jag tycker ofta det känns som att dagens svenska medelklass anser att man har det sämre ställt om man "bara" har råd med en ny iPhone vartannat år eller "bara" har råd att åka utomlands på semestern vart tredje år.
Jag kan säga som så; Att om en har råd att åka utomlands med 1-3 års intervaller, då har en det GOTT ställt!
Och det spelar ingen roll om någon nu säger typ att "men en kanske prioriterar bort massor med saker under vintern och sparar allt som en får över."
Det spelar ingen roll.
Kan en spara ihop till en utlandsresa på en (1) vinter, då har en det gode gott ställt!
 
 
 
"Pengar är inte allt...!"
Den här ÄR lite svår; jag vet. För i sak stämmer det ju trots allt.
Pengar ÄR inte allt. En kan vara rik och olycklig.
Men till 99% ÄR det faktiskt bara de som HAR pengar som kan yttra detta. De som inte behöver oroa sig för hyresräkningen kommande månad, om de slår ut en tand, om bilen går sönder, att ens barn växt ur alla sina vinterkläder när oktober anländer... o.s.v.
För alla de som ständigt tvingas tänka på dessa saker är pengar tamigfan ALLT!
Det ligger där som en tung filt över hjärnan. En filt som inte går att ta av.
Det finns sååå många människor ute i vårt samhälle idag som inte KAN "sluta tänka på pengar för en stund och bara njuta av livet/nuet".
Det går inte; för de har fullt upp med att överleva.

"Alla kan spara (nåt)!"
Åh! Vad jag avskyr denna mening!
3-4 ord som jag tycker allra mest yttras av käcka medelklassmänniskor. Överklassen också, men jag tycker det är många i (speciellt övre) medelklassen som klämkäckt visslar den här melodin och en får känslan att de tycker människor som inte sparar är oansvariga.

För Nej! ALLA kan inte spara! Inte ens "nåt"!
Det finns så många människor/familjer som går på knäna i slutet av månaden. Som vrider och vänder på kronorna 3-4 gånger, och ändå är de kanske slut en två-tre dagar innan nästa lön.
Familjer som ständigt går plus-minus noll. Månad ut och månad in. År ut och år in.
Där 50 kr till en klasskassa kan få bägaren att rinna över...

Men låt oss ändå säga att en familj/person faktiskt kan spara, låt oss säga, 50 spänn per månad.
Huuuuuuur länge tar det inte innan hen/de lyckats få ihop någonting att prata om? Någonting det faktiskt går göra något med? Typ en resa, något materiellt personen väldigt gärna vill ha eller bara att ha ett buffertkonto...?

50 kr per månad.
Det blir 600 på 1 år.
Det blir 6000 kr på 10(!) år.
Och var räcker 6000 spänn i dagens läge?
På 20(!) år har denna person/familj lyckats få ihop 12000 kr.

Eller om en kan lägga undan en hundring i månaden.
1 år – 1200 kr
10 år – 12000 kr
20 år – 24000 kr
Visst; 24000 är ganska mycket pengar. Men inte för ett tjugoårigt sparande!
Det gäller ju också endast om det aldrig hänt något oförutsett, så en varit tvungnen att ta pengar från det sparandet...
 
"Det handlar bara om att prioritera"
Detta påstående har en ju också stött på lite då och då runt om i samhället; framförallt runt om i sociala medier. Och återigen -enligt min erfarenhet är det medelklassen och uppåt som yttrar orden när de ska "lära underklassen hur man handskas med sin ekonomi" (ingen som säger de så ordagrant, men det är andemeningen med det hela).

Visst; det kan handla om prioriteringar när det kommer till ekonomi.
Slutar man t.ex. att äta lunch ute och tar med matlådor till jobbet istället, drar ner på t.ex. taxiresor, äter middag hemma istället för går på restaurang på helgerna o.s.v. så kan man garanterat få en hel del pengar över.
MEN det handlar ju alltid bara om att sluta med priviligierade livsvanor. En livsstil en har om en inte vänder på varenda krona.
Fattiga människor har inte råd att äta lunch ute, åka taxi (många har knappt råd med buss), restaurangbesök finns inte ens på kartan o.s.v.
Så VAD ska de egentligen prioritera bort? Mat? Barnens vinterjackor? Hyran?

Jag läste för några månader om nåt smartskaft utan verklighetsförankring. Någon som kläckt ur sig just "alla kan spara nåt":
"Nej, alla kan inte spara, då det finns de som vänder på varenda krona och det inte finns något kvar i slutet av månaden."
"Men då tycker jag man sparar i början av månaden istället" ...
Vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag hör sådant.
 
"Jag sa upp mig från jobbet. Jag vantrivdes verkligen där, och det är inte värt att må dåligt över ett jobb."
Det här med inställningen till arbete är sannerligen också en klassfråga!
Under mina drygt tio år i bloggvärlden har jag hunnit se ett x antal människor som skrivit om att de inte trivts på sitt jobb, och därför helt sonika sagt upp sig (utan att de har något klart att gå till efteråt).
Bara för att de "verkligen inte trivdes på jobbet" och "det är inte värt att jobba på ett arbete där man inte trivs".
 
NATURLIGTVIS håller jag med, till en viss del!
Att vantrivas på ett jobb till den grad att en mår riktigt dåligt av det är inte värt det. Inget jobb i världen är viktigare än ens egen hälsa!
MEN å andra sidan ÄR det här också ett privilegium endast existerande för medel -och överklassen.
De som har pengar att falla tillbaka på, eller i alla fall ett sparkapital så de håller sig flytande i några månader, kanske ett år eller två, tills de hittar något annat.

För under -och arbetarklassen finns inte detta alternativ överhvudtaget. Det finns inte på kartan.
Hur mycket en sådan person än vantrivs på sitt jobb, så kan hen inte sluta.
Det finns bara ett alternativ, och det är att försöka bita ihop och tänka på att man i alla fall får mat på bordet.

Och innan någon hinner säga något; Nej, att utbilda sig är inte heller självklart.
För även om vi rent tekniskt har gratis utbildning (Jaja! Skattepengar och så vidare. Men vi har inga skolavgifter vi måste betala för att studera) så finns det SÅ många andra faktorer som spelar in om en människa har möjligheten att vidareutbilda sig!
För att citera en av mina favoritpoddar: "Kapital är mycket mer än bara ekonomiskt kapital"!
 
"Då sa jag upp mig från jobbet och satsade på min dröm istället. Man måste våga för att vinna!"
Egentligen typ samma sak som föregående punkt, så jag hänvisar till min analys här ovanför...
Oftast handlar det här om företagande.
Människor som sagt upp sin anställning och liksom "kastat sig ut" för att prova om hens idé håller som eget företag.
MEN också detta gäller bara för de som har kapital. Ekonomiskt, socialt o.s.v.
Speciellt tänker jag på detta med att man hela tiden för höra det här att under uppstarten av sitt företag, och under den första tiden (kanske 1-2 år) är det inte säkert en kan plocka ut någon lön.
Att det är mer en regel än ett undantag, vilket jag absolut inte tvivlar på.
Har inte provat, men starta eget företag är ingen lek.
Det kräver ju att det finns/kommer in pengar någon annanstans.
För ponera att du startar ett företag, och under ett år – 12 månader – kan du inte plocka ut någon lön för egen del. Men hyran för din bostad är 4000-5000 per månad, plus mat och sådant som behövs för att... tja, överleva.

Alltså måste du:
1. Ha ett ganska ordentligt buffertkonto när du startar, som du kan använda under den första företagartiden.
eller så
2. Att du bor tillsammans med någon, och din sambo tjänar så pass att ni kan leva på hens lön under den tiden.

Återingen så är även detta något som bara går för de som redan har pengar, på något sätt. Eller något att luta sig mot.
Det finns garanterat massvis med människor i underklassen som verkligen drömmer om att göra något sådant. Typ att "kasta sig ut" och se om "vingarna bär".
Men bara för att de inte gör det, så betyder det INTE att de är oföretagsamma.
Det betyder bara att de saknar de kapital som behövs för att kasta sig ut.
 
"Jag gick ner i (arbets)tid, för det är så mycket mer värt att få ha mer fritid. Jobb är inte allt här i världen."
Återigen; se föregående två punkter.
Jepp, naturligtvis ger mer fritid mer livskvalitet. Men det är en lyx som är få förunnade idag.
Hur många föräldrar finns det inte som plågas av att vara tvungna lämna sina barn på förskolan klockan 6 varje morgon och hämta dem klockan 17-ish? Måndag till fredag. Augusti till Juni, varje år.
Tror inte det är någon förälders drömscenario!
Men att gå ner i tid är stört omöjligt, för då går inte familjens redan ansträngda ekonomi ihop.

"Det är bättre att köpa saker i bra kvalitet än att köpa billigt skit. Det kostar mer, men det hååååller ju såååå mycket längre!"
Nej, jag är inte dummare än att jag fattar att detta påstående är sant. Naturligtvis är det så att bra kvalitet gör att sakerna håller längre och det blir i slutänden både billigare och är bättre för naturen då en konsumerar mindre.
Däremot tycker jag oftast sådana här yttranden sägs lite grann med undertonen att de som köper t.ex. en vinterjacka för 400-500 kr är så gott som dumma i huvudet.
Men saken är ju faktiskt den att personen kanske inte har pengarna till att köpa en 5000 kronorsjacka!
Hen kanske inte har femtusen kronor på sitt konto, men jackan har gått sönder och det är mitt i smällkalla vintern. Vad ska hen då göra? Gå utan jacka resten av vintern, och kanske nästa, tills hen sparat ihop till dyrjackan?
Det kanske dessutom är en sådan person som på sin höjd kan spara 100 kr per månad...

Det är som det här uttrycket "ta sig råd". Ett uttryck jag aldrig förstått mig på!
Antyder ju att en trots allt har pengar någonstans, som en kan ta från.
En person som inte har något sparkonto, eller pengar någon annanstans, vill köpa en sak för 5000 kr men har 3000 kr på sitt konto... För en sådan person är ju "ta sig råd" en fysisk omöjlighet.
Om inte "ta sig råd" är en synonym för stöld förståss...


-------------------------------
I dagens Sverige har vi högerpartier som anser att ALLA som är sjukskrivna och/eller arbetslösa bara är lata och inte vill arbeta.
Och vi har en medel -och överklass som helt ärligt verkar anse att människor som inte har pengar får skylla sig själva.
-------------------------------

Tack för mig!


Vad tycker Du?
Har du erfarenhet av att ha hört/läst något av ovanstående yttranden?
Blir du som jag; frustrerad, eller är det något du inte reflekterat så mycket över?
Finns självklart inga rätt och fel svar, utan det är bara roligt att läsa vad andra har att säga.
Tidigare inlägg