Jag vet inte vad jag ska skriva, samtidigt har jag massvis med tankar jag vill få ner i ord.
Jag har försökt få till ett blogginlägg i flera dagar, då jag har så mycket tankar. Dock snurrar de runt så jag blir yr vilket betyder att texterna bara blir röriga och oförståeliga.
Men jag gör ett nytt försök.
 
Det känns som världen står stilla, och jag antar att man kan säga att den gör det. Bokstavligen.
Vi lever i något slags globalt undantagstillstånd, eller vad man ska kalla det.
Alla länder famlar i mörkret, ingen vet vad som är rätt och fel att göra, ingen har facit och ingen vet vad framtiden bär på.
Vad kommer hända? När vänder det? När återgår livet till det normala?
Eller är detta det nya normala?
Ja, jag vet att den här krisen kommer ta slut förr eller senare, men just nu känns det som att detta är vår nya permanenta verklighet.
Inte för att vi i Sverige har det lika instängt som i många andra länder, men Corona påverkar ju hela våra liv ändå.
 
Något som påverkas av den här pandemin är faktiskt klimatet...
Nu när hela världens befolkning stannar hemma - vi reser inte, vi släpper ut avsevärt mindre miljöförstöring o.s.v. - så har faktiskt miljön börjat reparera sig själv. Och det på rekordtid!
Det är ju faktiskt bara ungefär 3-4 veckor sedan Corona bröt ut på allvar, och under den tiden syns tydliga skillnader på miljön runt om i världen.
Läste att i Kina har luften klarnat upp av sig själv, kanalerna i Venedig (Italien) innehåller klart vatten för första gången på evigheter och så vidare.
Tycker verkligen detta bevisar vilka enorma rövhattar vi människor är mot vår planet.
Det är som om naturen ville lära oss en läxa, och säga "Titta vad bra jag skulle klara mig utan människor".
Tänk om vi faktiskt kunde lära oss läxan. Tänk om DETTA var vad vi faktiskt tog med oss efter att krisen är över. Naturen.Reparerar.Sig.Själv.På.Rekordtid. TÄNK vad som skulle kunna göras om vi fortsatte på samma spår sedan.
Om det tog så lite som en månad för naturen att påbörja en synlig återhämtning, fatta vad vi skulle kunna åstadkomma på ett år. Två år. Tre år. TIO år...
 
 
Gällande Coronaläget så har det egentligen inte kommit så mycket nytt här, alltså gällande restriktioner och så.
Högsta antal personer vid en sammankomst har sänkts från 500 till 50 samt att Regeringen och Folkhälsomyndigheten fortsätter uppmana folk att ställa in sina påsklovsresor till fjällen.
Kan för övrigt inte få in i mitt huvud hur någon fortfarande kan tycka det är en bra idé att åka på något sådant i rådande läge.
Vårdpersonal på dessa vintersemesterorter har flertalet gånger vädjat om att folk inte ska komma dit, för det finns inte så pass mycket kapacitet att ta hand om alla extra människor som eventuellt blir sjuka där. Eller t.ex. om någon skulle bryta benet i backen är det inte säkert att det finns någon möjlighet att ta hand om hen.
Hörde dock att det är flera skidanläggningar som stängt redan nu, så jag hoppas det får effekt.
 
Förskolor och skolor håller fortfarande öppet, så än så länge har jag prickat rätt.
Jag håller dessutom fast vid min tro att de kommer fortsätta hålla öppet. I förrgår fick jag en extra stark känsla som sa mig att "om förskolorna/skolorna inte stänger innan påsk så kommer de inte stänga. Då har det gått så pass lång tid att myndigheterna anser att det verkar fungera med öppna skolor".
Och även om grundskolorna mot förmodan skulle stängas, så är jag spiksäker på att förskolorna INTE stängs. Det går helt enkelt inte. Nackdelarna överväger fördelarna med råge!
För även om det skulle komma ett beslut om att Vi stänger förskolorna, så skulle de ju ändå vara tvungna hålla öppet, för alla de barn som fortfarande har rätt till barnomsorg i en sådan situation.
Visst, det skulle kunna gå göra som under sommarjouren, att en (1) förskola per område håller öppet. Men det måste väl ändå bero helt på hur många barn det gäller...
Det är ju ändå extremt många barn som har föräldrar inom samhällsviktiga yrken, och det går väl inte peta in hur många barn som helst i samma förskolebyggnad? Speciellt inte i Coronatider...
Så nej, jag tror fortfarande att en stängning av förskola och grundskola aldrig kommer bli aktuell!
Vad tror du?
Och vad tycker du -ska förskolan och skolan stänga eller fortsätta vara öppen?
 
En annan sak jag kom på som nyligen gått från att vara en rekommendation till en regel; är att det införts besöksförbud på alla Sveriges äldreboenden.
Jättebra, tycker jag. Eftersom de äldre tillhör riskgruppen är det ju idiotiskt att det ska hålla på och springa en massa människor "utifrån" in och ut på äldreboendena.
För tydligen har det nästan varit extra mycket besökare sedan Folkhälsomyndigheten började rekommendera att man skulle undvika att hälsa på äldre... Hm... Tydligen behövs det regelrätta förbud för att människor ska fatta.
Tänker... kanske börjar det vara dags för Regeringen att FÖRBJUDA befolkningen att göra sina fjällresor nu...?
 
I övrigt ser det ju ut ungefär som tidigare.
Vi uppmanas att hålla social distansering, hålla oss hemma så mycket det bara går, undvika att "gå på stan" i onödan, handla (livsmedel) med förnuft, tvätta händerna, stanna hemma från jobb/skola vid minsta symptom, hålla kontakten med våra äldre digitalt och inte besöka dem om det inte är absolut nödvändigt o.s.v.
"Stöd era lokala företag" är också fortfarande på tapeten.
Butiker är inte stängda. Vet inte hur det är med restauranger, men tror inte de är stängda. Dock är det många som nu erbjuder take away, så man kan stödja dem utan att utsättas för risk.
Tror jag läste att det var någon restaurang här i Piteå (eller flera) som hade försäljningsrekord för två helger sedan, tack vare rörelsen Local hero Piteå. Det var extremt många människor här som ville stötta våra företag genom att exempelvis köpa take away.
 
Min uppfattning är att Regeringen för närvarande fokuserar mest på företag, krispaket och arbetsmarknaden. Antalet varsel under mars månad har ju faktiskt nått rekordnivåer, och även om ett varsel inte behöver leda till uppsägning så vill jag inte ens tänka mig nervositeten i osäkerheten.
Plus att det faktiskt också varit extremt mycket uppsägningar.
Är i alla fall glad över att det införts lösningar som t.ex. korttidspermitteringar och lättnader i A-kassans regler.
Som jag förstod det så betydde det som meddelades i måndags, att om man gick med i a-kassan senast sista mars så skulle hela mars räknas. Är inte jätteinsatt eftersom jag varit med i a-kassan sedan 2015, men något sådant.
Plus att de tillfälligt ändrade arbetsvillkoret; man måste ju ha haft jobb ett år (eller något sådant) för att få ersättning därifrån vid arbetslöshet, men nu skulle man bara behövt ha jobbat i 3 månader för att få det, tror jag.
Plus de tidigare besluten med tillfälligt slopad karens och borttagen regel för läkarintyg från 8:e sjukdagen. Jag gillar att det ändå skapas regler som faktiskt gynnar arbetstagaren.
 
 
Jag vet att alla redan vet allt detta, men bloggen är ju trots allt till för mitt behov av att bara få skriva ur mig en massa tankar. Plus lite som en dagbok, så att jag kan gå tillbaka och minnas hur livet såg ut vid en viss tidpunkt.
Och är det något vi alla har just nu, så är det tankar och funderingar!
Tror nog huvudet på alla människor svämmar över av funderingar just nu.
 
Avslutningsvis; bortsett från alla de restriktioner att tänka på varje dag så fortsätter mitt liv ändå på som vanligt. Jag jobbar på och sedan åker jag hem. Som jag alltid gör.
Och eftersom jag som sagt är övertygad om att mitt jobb aldrig kommer stänga, så kommer mitt liv att fortsätta se ut på det viset. Känns oerhört skönt.
Det känns också helt obeskrivligt fantastiskt att jag har det jobb jag har. Att jag hann få min nuvarande anställningsform. Fast anställning på ett jobb som måste finnas.
 
 
Stay safe!!
Kramar på avstånd!
Hej där mitt i kaoset!
Vet faktiskt inte riktigt hur jag ska formulera orden, men just nu känns det verkligen som att man behöver få skriva av sig lite då och då.
Det händer nya saker hela tiden. Precis hela tiden. Mer spridning. Nya restriktioner. Nya rekommendationer. Nya lagar och regler som ska hjälpa vårt samhälle genom den här krisen.
För vi är sannerligen mitt inne i en världskris.
Det känns fortfarande så konstigt att skriva, säga och även tänka det och jag tror inte min hjärna greppat allt riktigt än.
Experterna (inte de självutnämnda professorerna på FB, utan de riktiga) säger att vi ska vara beredda på att det här kommer hålla i sig ganska länge framöver. De säger att vi står nästan i början. Att vi inte sett det värsta ännu. Att det kommer bli värre innan det blir bättre.
Det känns skrämmande.
Och det är ju en sådan ny upplevelse för oss.
 
Mitt liv ser dock inte särskilt annorlunda ut jämfört med tidigare.
Förutom att det såklart är fler saker att tänka på på jobbet, så flyter mitt liv på i princip exakt som det brukar.
Jag kliver upp på morgonen, gör mig iordning, åker till jobbet, eventuellt åker och handlar om det behövs, åker hem, fixar nåt att äta, polemasar lite här hemma, sitter vid datorn för att till sist gå och sova igen. Nästa dag: Repeat.
Någon kanske tycker sådana dagar låter nästan sorgliga, men om jag ska vara ärlig tycker jag inte det. Vem hinner hitta på några storverk under vardagarna? Det är ju såhär större delen av befolkningens vardagsliv ser ut. Jobba-äta-sova (för att förenkla det).
Jag är med andra ord inte hemma mer nu än jag var pre-corona.
Det kommer inte bli så framöver heller.
Visst, jag är inte synsk, men jag är 150% säker på att varken förskolor eller skolor kommer stänga här i Sverige. Nackdelarna med stängning överväger fördelarna med råge!
Dessutom är min tanke att om förskolorna stänger så kommer de ju ändå vara tvungna att hålla öppet; för alla de barn vars föräldrar arbetar inom de tolv (12) samhällsbärande sektorer som myndigheterna listat.
Ni vet; de jobben som räknas så pass samhällsbärande att dessa personers barn ska ha rätt till barnomsorg/skola även om dessa skulle stänga.
Min tanke när jag läste den listan var nämligen "Det här innefattar ju typ två tredjedelar av alla barn på förskolorna..."
Ingen idé att stänga då.
 
Gymnasiet och uppåt, däremot, bedriver från och med i måndags distansundervisning.
Hoppas det går bra för alla elever, men jag kan inte låta bli att tycka synd om alla gymnasietreor, vilka ska ta Studenten i juni.
Kommer detta lagt sig då, eller blir hela Studenten inställd? Och vad händer med elevernas utbildning om detta drar ut på tiden och täcker resten av vårterminen?
Så mycket frågor och så lite svar.
Och alla vet typ lika lite. Det kommer ny fakta om Corona varje dag.
Finns inte en chans att jag skulle vilja vara politiker eller jobba på något större myndighet just nu!
 
Däremot måste jag säga att jag tycker regeringen gör ett bra jobb i dessa kristider. Det kan sannerligen inte vara lätt.
När något sådant här händer gäller det ju verkligen att lägga politiska motsättningar åt sidan. Det viktigaste är att samarbeta, och enligt vad jag märkt hittills tycker jag de lyckats med det.
Tycker inte jag läst något om att "ett parti tycker det och ett parti tycker det", min känsla är att politikerna verkligen samarbetar och jobbar snabbt.
De jobbar som politiker alltid borde jobba -tillsammans för Sveriges bästa.
 
Just nu fokuseras det ju väldigt mycket på hur det ska gå att rädda så mycket jobb och företag som möjligt. Mitt hjärta blöder så för alla som hastigt förlorat sina jobb pga Coronakrisen. Och alla de företagare som varit tvungen avskeda anställda pga utebliven verksamhet och därmed utebliven inkomst. Jag hoppas verkligen att dessa krispaket som regeringen satt ihop kommer hjälpa, så att vi slipper en riktig abnorm massarbetslöshet när detta är över.
Senaste dagarna har vi verkligen kommit i kontakt med ord som "korttidspermitteringar", "varsel" och "krispaket".
 
En sak tycker jag är ganska coolt... Det är några entreprenörer här i Piteå som startat Local hero Piteå.
Det är ett Instagramkonto och en hashtag som handlar om att stötta lokala företag, så att alla (speciellt de små) guldkornen i vår lilla stad överlever Coronakrisen. För som sagt; företagslivet blöder verkligen nu, alla kommer inte att klara sig och alla har en väldigt tuff tid framför sig.
Local hero Piteå går ut på att vi, speciellt nu, ska tänka på att gärna handla lokalt.
Till exempel, om man kan, beställa mat från de restauranger som finns här omkring. Läste att det är väldigt många som erbjuder take away nu under Corona; just för att inte intäkterna ska stanna av.
Och detta initiativ har fått en enorm genomslagskraft. Vi ställer upp för varandra i dessa tider.
 
Det jag tycker känns så coolt är att detta fått genomslagskraft även utanför Piteås gränser.
Det är flertalet städer runt om i landet som startat egna konton "under samma paraply", så att säga.
Det har uppmärksammats; både i lokala PT (Piteåtidningen) och på kommunens hemsida, och till och med i Nyhetsmorgon blev grundaren intervjuad.
Tycker det är jättekul!
Och det var Piteå som började. Ännu roligare, tycker jag :-D
Jag älskar min lilla stad, och jag hoppas så mycket att detta har effekt!
 
 
Det finns säkert massor med saker jag tänkte på som jag ville skriva om, men dels är min hjärna just nu totalt utblåst och dels snurrar det så jäkla mycket tankar att de är skitsvåra att sortera.
Det är som att jag står mitt i ett folkhav (som vi inte ska göra just nu...) och bara hör ett oändligt surrande av alla konversationer runt omkring mig. Så känns det i min hjärna.
Därför tror jag att jag avrundar här. Med största sannolikhet blir det ju fler inlägg på samma ämne.
Ett ämne som är stört omöjligt att undvika.
 
 
På återseende och Stay Safe!!
Det ligger verkligen i luften nu. Som en blöt filt över hela världen.
Så påtagligt och så närvarande. Hela tiden.
Nästan så att det är omöjligt att tänka på något annat för tillfället.
Vad händer? Hur blir det framöver? Hur ska jag bete mig? När är det över? Kommer samhället och ekonomin att palla trycket och överleva denna pandemi?
En salig blandning av frågor som delvis är lätta att ta reda på svaret och delvis frågor där det inte finns något svar.
Som alla förstått pratar jag om Corona, eller Covid-19 som ju detta virus heter.
Omöjligt att inte prata om...
 
Detta liknar verkligen inget jag någonsin varit med om.
Som andra skriver så har det såklart varit epidemier av diverse virus under åren; sådana som fått mer och mindre spridning. Men det har typ mest varit sådant man läst om och hört om på nyheterna; liksom "på avstånd".
Men detta Coronavirus.. Det är överallt!
Alla är påverkade på något sätt av det; i princip varenda människa på hela jorden.
För även om vi inte är sjuka så påverkar viruset våra liv, och det är nästan allt vi hör om. Hela tiden.
Jag måste faktiskt erkänna att jag tycker det börjar vara lite läskigt. Kände inte så från början, men ju mer det eskalerar, desto mer skrämmande känns det.
Inte så konstigt i och för sig, men ni fattar säkert.
 
Jag menar; jag har aldrig förr varit med om att gränser stängs, sociala sammankomster begränsas och samhällsbärande verksamheter stängs.
Se bara på Italien; där hela landet satts i karantän. Känns så svindlande på något sätt.
Flertalet länder i Europa har ju till exempel stängt skolor, varav både Norge och Danmark. Och tydligen har även Finland fattat beslutet att stänga skolorna den här veckan.
Jag har inte tillräckligt på fötterna för att spekulera i om fördelarna överväger nackdelarna med att stänga skolor, men det är en oerhört komplicerad fråga och jag är GLAD över att det inte är jag som ska ta det beslutet.
Det finns ju faktiskt så extremt mycket nackdelar med att stänga, så det är därför jag funderar över om det är en så bra idé.
Sverige har inte stängt skolorna, än. Här är det beslutet lagt på kommunerna. Alltså varje enskild kommun får göra en egen avvägning om att stänga eller inte stänga.
Så sent som idag fattade Piteå kommun beslut om att stänga gymnasieskolorna (Strömbackaskolan och Grans naturbruksskola) från måndag den 23/3 och istället bedriva utbildningen på distans. Grundskolorna och förskolorna, håller öppet. Än så länge i alla fall.
Min magkänsla säger mig att förskolorna inte kommer stänga. Pratade med en kollega idag; hen tror de kommer stängas, och jag tror att de inte kommer stängas. Så vi får väl se inom kort vem som har rätt då ;-)
Jag känner bara som så; att om hela samhället är i gungning NU, hur blir det inte då om förskolorna stänger...?! Samhällets mest grundläggande bärande vägg. Stänger förskolorna rasar ju hela jäkla samhället som ett korthus!
Jag menar; det skulle ju faktiskt påverka alla andra yrken; precis ALLA andra yrkeskategorier.
Vårdpersonal är en annan livsviktig yrkeskategori. De hör till kategorin Samhällets hjältar. Men till och med vården är ju faktiskt beroende av förskolan för att kunna sköta sina jobb.
Varenda kotte i samhället (som har barn, och det är ju rätt många...) är beroende av förskolan.
Och tas den då bort... ja...
 
Men oron finns där hela tiden... Tänk om ens jobb skulle stänga för, låt oss säga, 2-3 veckor. Kanske fyra om vi har otur. Vad händer då? Får man lön under den tiden (eftersom man inte FÅR gå till jobbet)? Blir man helt utan pengar i nästan en månad, kanske en månad? Måste man sjukskriva sig? Måste man använda upp sina semesterdagar? Vad händer?
Jag personligen är så djupt och innerligt tacksam över att jag är tillsvidareanställd/fast anställd med ett "eget ställe" numera. Känner att jag i alla fall har den säkerheten i ryggen.
 
Tänker vidare på alla människor där ute med osäkra timanställningar. Vid-behov-anställningar. Alla som arbetar inom hotell, restaurang och serviceyrken. Speciellt de som går på timanställningar inom dessa brancher.
FY TUSAN vilken mardröm de måste gå igenom för tillfället!
Räkningarna upphör ju faktiskt inte att trilla in för att ett virus plågar världen.
 
Tänker på alla företag. Både stora och små, men allra mest de små. De som kanske inte klarar den här krisen. För om de riktigt stora företagen har problem just nu, hur är det då inte för det lilla småstadscaféet med två anställda? Det som VERKLIGEN är beroende av att det kommer in betalande kunder varje dag. De som inte har råd att behålla sina två anställda om dessa intäkter slutar komma in.
Att höra om vad som händer med världsekonomin just nu i och med Corona gör ju det hela extra skrämmande. Vad händer? Hur långt kommer det gå? Hur länge kommer det hålla på? När vänder det? Klarar vi den här krisen?
 
Land efter land stänger sina gränser.
Vad jag vet har inte Sverige stängt gränserna, men alla länder runt oss har gjort det. Norge, Danmark och Finland.
Dock känner jag (i alla fall just nu) att jag är böjd att hålla med experterna... jag kan inte riktigt se att det skulle ge någon effekt att stänga landsgränsen när viruset redan finns i landet. Har det väl kommit in så sprids det ju som en löpeld innanför gränserna.
 
Karantän och isolering är två av de ord vi blivit verkligt bekanta med den senaste veckan. Och uppmaningen "Tvätta händerna"...
"Känner du dig det minsta sjuk - stanna hemma." Ett mantra som är extra viktigt att följa nu i dessa Coronatider.
Tycker i alla fall att det var ett helt rätt beslut av regeringen att plocka bort karensavdraget (tidigare Karensdagen), så att alla verkligen ska ha möjligheten att stanna hemma. För i och med karens så betyder det ju att det är så många människor som inte har råd att stanna hemma. De åker till jobbet med feber för att de helt enkelt inte har råd att vara sjuka.
Egentligen borde karensen avskaffas permanent, men det är ju såklart en samhällsekonomisk fråga (och en annan diskussion).
En annan sak som plockades bort i samma veva var ju kravet på läkarintyg från åttonde sjukdagen. Nu under corona behöver man alltså inte ha läkarintyg efter första sjukveckan.
 
Och så kommer vi då till vad som svämmat över sociala medier de senaste dagarna... tomma butikshyllor.
Helt sjukt hur människor börjat bunkra!
Jag var tvungen åka till COOP både i lördags och söndags, och till och med här gapade vissa hyllor tomma. Trots att myndigheter och experter gått ut med att man inte behöver hamstra.
Det tar inte slut. Butikerna får sina leveranser och hyllorna fylls på. Även om det kan ta någon dag, eftersom de töms snabbare än det är leveransdagar.
 
Vad folk tycks hamstra verkar vara genomgående för hela landet...
 – Skithuspapper
 – Pasta
 – Ris
 – Havregryn
 – Mjöl
 – Konserver
Med andra ord; torra livsmedel med lång hållbarhet. Och så skithuspapper. Pappret verkar ju vara en gemensam nämnare för flera länder, av någon anledning. Tror folk det kommer bli brist på papper, eller vad?
Två saker till som människor tydligen hamstrar är värktabletter, munskydd och handsprit.
Kan hända att det blev lite mindre med munskydden efter det kom ut att de inte skyddar friska människor, utan kan till och med ge motsatt effekt. Munskydden hjälper bara de som redan inskjuknat; då de hjälper till att inte sprida viruset vidare.
Och det enda hamstringen av handsprit gjorde var att den tog slut och då inte räckte till sjukhusen.
Så två ord: Sluta hamstra!
Att ha ett krislager av lite olika saker hemma är aldrig fel. Det är aldrig fel att vara förberedd, men att hamstra handsprit och Ipren är inte nödvändigt.
 
Tänkte att jag skulle börja avrunda, men vill bara säga en sak till... och det är vikten av att hämta sin Coronainformation från rätt ställen.
Nu är det viktigare än någonsin att vi verkligen är källkritiska! Granska ALL information som kastas emot dig på internet. Vad är källan, alltså var kommer informationen ifrån.
Hämta INTE din Coronainformation från sociala medier!
Egentligen -undvik sociala medier när det kommer till Corona.
När sådana här saker händer florerar det så mycket falsk info. Så mycket rykten, som efter några led tas som fakta.
Pränta in i ditt medvetande att sociala medier INTE är någon nyhetskälla. Twitter, Instagram och Facebook är inte tillförlitliga källor.
När det gäller information och uppdateringar om Corona så är det bästa att gå direkt till t.ex. Folkhälsomyndigheten eller 1177.se. Eller möjligtvis Regeringen. Men jag upplever det som att Folkhälsomyndigheten har bäst information angående själva viruset och allting runt omkring.
 
 
Stay safe och Tvätta händerna :-D
Det här kommer bli en hel del "rant" eftersom jag behöver skriva av mig. Jag står dock för varenda ord!
Vi vet ju alla vid det här laget att vi med största sannolikhet kommer få en borgerlig regering vid nästa val, och jag får så mycket panik att jag svettas bara vid tanken. Jag blir nästan illamående, bokstavligt talat.
Jag kan verkligen inte förstå - jag kan verkligen inte det - hur man kan rösta på ett borgerligt parti, t.ex. Moderaterna!
Okej, visst. Jag fattar det om man är rik/höginkomsttagare utan förankring i verkligheten.
Men det övergår mitt förstånd hur fattiga, arbetarklassen, sjukskrivna samt kvinnor kan rösta på ett sådant parti. Det är ju för tusan som att rösta emot sig själv och sitt eget värde som människa...
 
Moderaterna har aldrig varit, och kommer aldrig någonsin att vara, ett arbetarklassparti!
Moderaterna bryr sig endast om de som sitter i toppen av samhällets hierarki.
Moderaterna HATAR arbetarklassen och den fattiga delen av befolkningen.
Moderaternas grundfilosofi gentemot arbetarklassen är "Varför ska vi lägga resurser/pengar på rättigheter och trygghet för fattiga? De borde ju inte klaga, utan istället tacka oss. Vi ger dem ju sysselsättning. De får ju faktiskt städa våra hus."
 
En åsikt som jag står för till 100% är att empatilöshet och borgare är synonymer.
Empati och borgerlig politik går ihop lika bra som olja och vatten.
Fullfjädrade Borgare har inte förmågan att känna empati för andra människor.
Eller ja, det är inte riktigt sant, om jag ska vara ärlig. De kan känna empati med andra rika människor.
 
Höginkomsttagare till fellow höginkomsttagare:
"Åh! Måste du betala 50% i skatt? Får du bara ut 40K netto? Din stackare! Alltså, vilket skitsamhälle vi lever i!"
Borgare/Moderat till låginkomsttagare som kört totalslut på sin kropp vid 55 års ålder:
"Vaddå inte råd att hämta ut din medicin? Det är väl bara att jobba lite hårdare om du vill ha mer pengar. Jag har minsann JOBBAT hårt för att nå dit jag är."
De arbeten som är sämst betalda är de som är tyngst i samhället! Punkt. Utropstecken!
Visst, många höginkomsttagare har säkert arbetat hårt för att komma sig upp. Men jag står fast vid att det fortfarande inte kan jämföras med att tvingas pressa sin kropp inom t.ex. vården tills den dagen man är 50-55 och bokstavligen inte kan komma upp ur sängen.
Ofta har ju också höginkomsttagare (alltså de riktigt rika) kommit sig upp genom att, så att säga, stå på arbetarklassens ryggar.
 
Om den frågan kom på tal, så tror jag helt och fullt att Moderaterna skulle rösta Ja till att återinföra Statarsystemet.
Det system som fanns i Sverige under 1700 -och 1800-talen som innebar att fattiga människor arbetade för en markägare, och deras arbetsvillkor var sådana att de basically var slavar. De fick så lite i lön att de som var statare aldrig kunde ta sig ur sin situation. De var i princip livegna.
Med tanke på att Moderaterna genom tiderna röstat Nej ↑ till ALLT som gjort livet bättre för arbetarklassen så drar jag slutsatsen att de drömmer sig tillbaka till Statartiden...
Hade Moderaterna fått bestämma under 1900-talet hade vi, som ni ser, inte haft NÅGONTING av det vi har idag!
De röstade Nej till 8-timmarsdagar, till 40-timmarsveckor, till semester, till sjukkassa och till A-kassan.
De röstade Nej till folkskolereformen, nej till gratis skolmat, nej till barnbidrag och nej till förbud mot barnaga!
De röstade Nej till typ allt som har med kvinnors rättigheter att göra; t.ex. kvinnlig rösträtt och fri abort.
De har bokstavligen röstat Nej till allting som hjälpt arbetarklassen till en mänsklig tillvaro.
FATTAR ni vilket Sverige vi hade haft idag om Moderaterna fått bestämma under nittonhundratalet..!!
 
Moderater/borgare sätter, enligt min erfarenhet, likamedtecken mellan orden fattigdom och lathet.
De anser att fattigdom är självförvållat, och att man då får "skylla sig själv". Om man inte har pengar är det endast på grund av att man inte VILL jobba. Deras åsikt är att sjukskrivning bara är en omskrivning för lathet.
Vad jag också observerat genom diskussioner t.ex. i olika grupper/plattformar på internet är att en typisk moderatåsikt är att det inte spelar någon roll om en person arbetar heltid (eller drygt heltid)... Är de inte rika så anstränger det sig bara inte tillräckligt och är bara lata.
 
Jag tror helt och fullt på att arbetarklassen generellt är bättre människor.
De är ödmjukare och sliter hårdare än verklighetsfrånvända Borgare som aldrig behövt oroa sig över hushållsekonomin.
De där människorna som vuxit upp i övre medelklassens skyddade bubbla har oftast noll förståelse för alla familjer som är överlyckliga om månadsekonomin går plus-minus noll.
Och så alla människor som inte kan gå till läkaren för att de helt enkelt inte har råd med patientavgiften på 200(?) kronor. Moderaterna har absolut inget intresse av att de människorna ska få det bättre. Deras fokus ligger på att höginkomsttagarna ska behöva betala så lite skatt som möjligt.
Moderaterna har aldrig, och kommer ALDRIG att vara, ett Arbetarparti!
Borgerlig politik är Av rika För rika.
 
Den här bilden behöver egentligen inte så många ord... Den cirkulerade runt på internet omkring förra valet.
Det är borgerlig vs vänsterns syn på det här med "lika för alla".
Bilden till vänster är såklart Moderaternas syn på det hela. Ingen ska behöva få mindre än någon annan, oavsett vad man har i grunden.
Att barnet i lila tröja fortfarande inte ser matchen spelar ingen roll, huvudsaken är att hen inte fått mer än den vuxna i blå tröja...
"Vaaaarför ska jaaaag betala en högre summa i skatt baaaara för att jaaag tjänar meeeer?" tycker jag det brukar låta.
Ett bevis på att borgare totalt saknar empatisk förmåga.
Tycker ofta de har en åsikt som säger typ att "antingen ska vi rika ha mest, eller så ska vi alla ha lika mycket. Fattiga kan ABSOLUT INTE få mer av någonting! Det är ju orättvist!"

Den högra bilden är vänsterns syn på jämlikhet, och finns det verkligen någon som inte tycker detta är en rimligare syn på det hela?!
Att eftersom alla har olika förutsättningar i grunden (i exemplet: att personerna är olika långa) så behöver man olika mycket för att faktiskt få samma möjligheter.
Den vuxna i blå tröja är så pass lång att hen ser över staketet utan hjälp av en låda. Då kan istället barnet i lila tröja få två lådor, och vips har hen samma möjlighet att se matchen.
Barnet i röd tröja behöver komma upp en bit, men behöver inte lika mycket som minsta barnet. Så hen får en (1) låda att stå på.
 
 
Borgerlig politik vurmar för kapitalismen.
Vänsterpolitik står på människornas sida.
"Hjärtat är rött och sitter till Vänster"
 
Medveten om att det är sent på kvällen, men känner ändå att jag bara behöver få skriva några rader här på bloggen.
Ni vet ju vid det här laget att detta varit en väldigt jobbig vinter för min del. Ni som följer mig vet att jag varit extra trött och inte orkat med något annat än jobba och sova. Bokstavligen.
Sedan har jag också mått dåligt över att de gånger jag faktiskt hittat ork till att blogga så har det blivit väldigt negativt, eftersom det handlat om tröttheten.
Tror det är mycket därför jag känner att jag vill skriva detta...
 
Det är nämligen så att för kanske två veckor sedan (i skrivande stund minns jag inte exakt vilken dag det var) fick jag en "konstig" känsla i kroppen. En känsla av vändning. En nästan fysisk känsla av det helt utan vidare kändes som att komma ut ur en tunnel och mötas av solens strålar mot ansiktet.
Ja, jag vet att det låter löjligt poetiskt, men kan inte förklara på något annat sätt. Har nästan svårt att förstå det själv; alltså hur det kunde kännas så bara över en natt.
 
I alla fall; den känslan blev inte tillfällig (som jag först, i ärlighetens namn, trodde).
Den utvecklades, jag kände mig liksom piggare och piggare och jag orkade mer och mer.
Att jag sitter här, efter elva på kvällen, och skriver detta är ett bevis på detta. Det hade aldrig gått för en månad sedan. Då hade jag sovit sedan, jag vet inte, sex timmar tillbaka...
Men nu... jag kan sitta här och skriva utan att somna mellan varje ord.
Jag kan koncentrera mig igen.
Jag kan läsa bloggar och även kommentera.
Jag kan fokusera på att sköta övriga saker här hemma utan att halvsomna, eller behöva vila mellan varven.
 
Nej, jag vet inte vad som hände. Jag har ingen aning om varför det helt plötsligt kändes bra igen, eftersom jag inte gjorde någon direkt omställning i mitt liv.
Det var faktiskt så att det i princip "klickade till" en dag och efter det har allt känts så mycket enklare och ljusare. Sömnen styr mig inte längre.
Visst, ljuset kanske kan ha en del med det att göra. Men helt ärligt är jag inte så säker på det. På något konstigt sätt känns det som att det vände så snabbt att det inte handlade om ljuset.
Visst, det påverkar naturligtvis också eftersom jag inte riktigt tål mörkret. Men inte i den omfattning jag trodde.
 
Jag älskar i alla fall hur det blivit nu. Det går fortfarande åt rätt håll, och det känns som jag fått mitt liv tillbaka nu när jag fått min fritid tillbaka. Det känns verkligen som att livsglädjen återvänder mer och mer för varje dag.
Tidigare i vinter är det jobbet som hållit mig över ytan. Hade jag inte haft mitt jobb vet jag inte hur jag hade klarat det. Men nu har jag som sagt verkligen fått hela mitt liv tillbaka.
Igen; det låter löjligt, jag hör det. Men det kan inte hjälpas.
Det är så jag känner, och från och med nu ser jag verkligen fram emot resten av 2020.
 
 
Men NU är det däremot dags att gå och uppsöka kudde och täcke.
Det är ju trots allt vardag och jag ska jobba imorgon som vanligt.
 
Jag älskar mitt liv, och jag älskar er läsare som stått ut med mig under de tuffa första månaderna den här vintern. TACK! Ni är bäst!
 
Hade någon sagt detta till mig för sisådär 10-15 år sedan hade jag skrattat rakt ut och skakat på huvudet, men jag har fått en ny dröm.
Eller ja, ny och ny. Den börjar väl har ett par år på nacken ändå, eftersom den liksom smygit sig på.
Det var inte så att hela drömmen slog ner som en bomb i mitt huvud, utan den började som ett litet frö och utvecklades därifrån.
Det handlar om en längtan efter att flytta ut på landet. Alltså "riktiga" landet.
 
Att bo i hus har alltid varit min dröm. Jag är ju uppvuxen i hus (villa) och det har alltid varit min dröm att bo så som vuxen också.
Men under hela livet har jag alltid sett framför mig att bo mitt i något villaområde, precis som mitt barndomshem. Att ha grannar nära.
Det är just DET som ändrats de senate åren.
Istället för att drömma om villaområden har jag börjat snegla mot gårdar på landet.
Hus med mycket mark runt omkring sig. Eller ja, det är inte så att jag absolut behöver ha ett stort hemman, men det ska vara längre till grannen än 10.-20 meter...
 
 
Jag vill kunna gå ut bara utanför dörren och kunna få underbart mysiga bilder. Om t.ex. Norrskenet uppenbarar sig vill jag bara kunna gå ut på gården och ändå inte besväras av en massa artificiellt ljus.
Jag vill kunna prova på att ha lite mer självhushåll på sättet odling o.s.v. Odla egna grönsaker, rotfrukter, jordgubbar, hallon. Ja, ni fattar.
Ja, jag vet. Det är inte säkert att jag skulle klara av det. Skulle jag väl få det livet kanske det inte passar mig och jag kanske inte skulle klara av att hålla dessa odlingar levande.
Men drömma får man ju alltid göra, eller hur!
Och vem vet vad jag skulle klara av om jag bara fick chansen...
 
 
Det bästa med Piteå är att det faktiskt är ganska nära till stan även om man bor på "riktiga" landet.
Man behöver faktiskt inte åka särskilt långt utanför stadskärnan för att nå den här typen av miljöer som på bilderna i detta inlägg.
Okej, just dessa bilder är fotade i Svensbyn och det finns byar längre bort. Men jag tror nog ni förstår poängen :-) Det är inga extrema avstånd.
 
 
Jag har även en bild av hur jag vill att mitt hus ska se ut, och med tanke på den visionen så kommer jag förmodligen vara tvungen bygga detta hus.
Eller, egentligen har jag två visioner. Den ena är en speciell typ av nytt hus, och den andra är ett gammalt hus som är renoverat men i gammal stil (om ni fattar).
Dock, om jag verkligen kom i den positionen att det var dags att välja, så hade jag nog gått på det nyare huset. Anledningen är att den drömmen har jag haft under en längre tid och det är en stadigare dröm.
MEN nu vill jag bara vara tydlig: Detta inlägg betyder INTE att jag är på väg att köpa/bygga hus!
Jag har inte dessa möjligheter just nu, och dessutom trivs jag väldigt bra där jag bor för tillfället.
Inlägget är enbart en beskrivning över en av mina största drömmar.
 
 
 
Trivs du där du bor?
Har du något drömboende?
Bor du hellre i stan, eller dras du till lugnet ute på landet? Eller du kanske helst av allt vill bo i ett klassiskt villakvarter?
Är du en lägenhets -eller hus/villaperson?
 
Det finns en typ av människor jag alltid varit avundsjuk på, och det är s.k. storläsare.
Alltså människor som alltid har en bok på gång och hinner läsa typ 50-60 böcker per år. En i veckan varje år, ibland mer.
Jag har alltid tyckt om att läsa, men har samtidigt alltid varit "bokperiodare". Mitt inne i en period har jag kunnat läsa flera böcker efter varandra, och även sträckläsa nästan allihopa. Jag älskar den känslan.
 
Men den kommer som sagt i perioder, och ju äldre jag blir desto längre tycks det bli mellan dessa perioder. Ofta flera år, och om jag inte är i en period så klarar jag inte av att påbörja en bok.
Det går med andra ord inte att "tvinga igång" en bokperiod.
Jag har försökt sååå många gånger, eftersom jag verkligen VILL läsa. Jag älskar konceptet att "fly in i en annan värld", men försöker jag mig på att läsa utanför en läsperiod tar jag mig knappt genom första kapitlet (hur spännande historien än verkar vara).
Det slutar med att jag måste läsa om samma sak om och om och om igen, för att jag inte riktigt fattar vad jag precis läst.
 
Jag klarar inte heller av konceptet att Läsa en stund innan jag somnar.
Att läsa i sängen är för mig helt uteslutet, eftersom så fort jag hamnar under täcket så somnar jag. Obönhörligt.
Och visst, jag kan ju sitta någon annanstans här hemma och läsa för att sedan förflytta mig till sängen. Men i ärlighetens namn så tycker jag det verkar så mysigt det där med att göra sig iordning för natten, mysa ihop sig i sängen och läsa 2-3 kapitel innan man somnar.
Andra problemet (lyxproblem visserligen, men ändå) är att även om jag skulle sitta någon annanstans med min bok så har jag oerhört svårt att lägga ifrån mig en bok jag kommit in i.
Även om det innebär att jag sitter uppe en hel natt så klarar jag inte av att sluta innan jag sträckläst från pärm till pärm.
Problemet med detta är ju såklart väldigt uppenbart... Dels skulle jag inte kunna läsa under vardagskvällar, plus att det överhuvudtaget inte är bra att dygna regelbundet.
 
Därför är jag så avundsjuk på människor som köper (eller lånar) en hög med kanske 10 böcker, och detta täcker typ månadsbehovet. Eller semesterbehovet.
SÅ har jag alltid önskat vara!
Att jag varit i en konstant läsperiod. Att jag varit en sådan som kunnat gå från bok till bok till bok, och i slutänden ha bokhyllor (ja, plural) fyllda med böcker jag läst ut. Bildligt såklart, med tanke på att jag inte vill ha det så "cluttered" hemma numera. Men till exempel att jag kunde ha en bokblogg där arkivet faktiskt var gediget. Fyllt med recensioner, och att den kunde uppdateras ofta.
Har faktiskt provat ha en bokblogg vid ett tillfälle, men eftersom mina perioder kom så sällan så stod den mest still. Slutade med att jag plockade bort den.
Hälften av böckerna jag ägde pre-decluttering var olästa pga så sällsynta bokperioder.
 
Nu var inte detta meningen att vara ett klagoinlägg, utan grundtanken var att jag ville skriva om en önskan jag har. Som sagt; den om att vara en sådan person som läser massor. Som alltid har en bok på gång.
Nextory har jag, men det hjälper tyvärr inte mycket när det kommer till skönlitteratur (den typen jag gillar bäst att läsa).
Jag har alltid haft otroligt svårt att läsa biografier, och det visade sig att Nextory var perfekt för mig gällande sådana böcker, så det är vad jag använder den appen till.
Detta är INTE något samarbete med Nextory! I wish!
Men när det kommer till skönlitteratur; ja, då vill jag sitta med en fysisk bok i händerna och med mina egna ögon läsa de tryckta orden.
 
Jag vill så gärna komma tillbaka till den känslan jag hade i mellanstadieåldern.
Som de flesta andra barn var jag inne i en bokslukarperiod då (10-12 årsåldern kallas ju för Bokslukaråldern). Jag konsumerade Wahlströmsböckerna om Tvillingarna Wakefield (typ alla 80-talstjejer vet vilka jag menar ;-)) snabbare än det hann komma ut nya...
Nu menar jag inte att jag vill läsa Tvillingböcker idag, men jag vill tillbaka till den känslan igen.
 
 
Hur är det med dig? Tycker du om att läsa?
Läser du mycket?
Är du bokperiodare eller är du en person som alltid har en bok aktiv?
Har du någon favoritförfattare? Genre?
Ni får mer än gärna tipsa om både bra författare och titlar!
Jag är inget jättefan av t.ex. smetiga kärleksromaner, skräck och fantasy. Gillar mer typ deckare och kriminalromaner. Den typen där man inte riktigt kan lista ut hur det slutar (lex Harlan Coben).
Hittade en artikel igår. Den är visserligen fem år gammal, men ämnet tycker jag alltid/fortfarande är lika aktuellt. Vet ärligt talat inte hur jag kom in på den. Jag googlade på någonting, men just nu kommer jag inte ens ihåg vad det var.
Det handlar om min landsdel Norrland.
 
Jag hatar att det Norrland alltid klumpas ihop till en (1) plats.
"Jag ska till Norrland."
"Jaha, du kommer från Norrland?"
Jaha? Vad menas egentligen? Det säger lika mycket som om personen sagt "Jag ska till Sverige" (när hen befinner sig i Sverige).
En gång för alla; Norrland är inte en (1) plats. Norrland är en landsdel.
Sverige har tre landsdelar: Norrland, Svealand och Götaland.
Norrland utgör dessutom så gott som 60% (59,6 tror jag det var) av Sveriges yta. Norrland är alltså MER än halva Sverige! Avstånden är långa och skillnaderna i t.ex. natur och årstider är stora.
Det ligger nio landskap i landsdelen Norrland, och det är stor skillnad mellan exempelvis Norrbotten och Gästrikland.
 
Egentligen är det skitkonstigt att vi säger "Norrlänningar" också. Det är en sak som jag stör mig på mer och mer, då också det är ett sätt att klumpa ihop Norrland.
Jag menar; vi säger ju inte Svealänningar och Götalänningar.
Jag skulle vilja se vad Stockholmare skulle tycka om att i längden konstant bli kallade Svealänningar. Eller om t.ex. Värmlänningar skulle få höra det hela tiden.
Eller om vi alltid skulle säga: "Jag ska till Götaland på semestern."
 
Med undantag från Västernorrlands län så finns det inget län eller landskap som heter Norrland!
Landskapen i landets norrra del heter Lappland, Norrbotten, Västerbotten, Ångermanland, Jämtland, Medelpad, Härjedalen, Hälsingland och Gästrikland.
Jag är inte Norrlänning. Jag är Norrbottning. Please learn the difference everyone!
Okej, visst. Vi är norrlänningar också. På sätt och vis. På samma sätt som befolkningen söderut är Svealänningar eller Götalänningar.
 
Och så har vi då kronan i irritationsjuvelen... Dialektfrågan.
Det som stör mig allra MEST är användandet av ordet Norrländska!
"Åh! Du pratar Norrländska!"
"Jag tycker Norrländska är [valfri åsikt]."
Först av allt: Det.Finns.Ingen.Dialekt.Som.Heter.Norrländska! Punkt!
Ordet antyder ju faktiskt att alla i hela Norrland pratar likadant, vilket är totalt fel. Kunde inte vara mer fel.
Hur går det ens antyda att man skulle prata likadant i Gävle och Kalix? I Piteå och Östersund? I Sundsvall och Kiruna?
 
Om jag utgår från min egen stad; I Piteå har vi en dialekt. Skellefteå ligger bara 8 mil härifrån, och de har en helt annan dialekt. Luleå ligger endast 5 mil från Piteå, och de pratar inte Pitemål.
Tror det är därför jag ofta stör mig på den här typen av tryck (på typ tröjor, tavlor o.s.v.) där det står "Norrlandsparlör" eller liknande som rubrik. Sedan följer typ en ordlista som förklarar vad olika "norrländska" ord betyder.
Jag har alltid funderat över vad tusan det är för dialekt egentligen. Eller är det så att man helt sonika bakar ihop alla dialekter och gör det till en?
 
Här tycker jag att det också går använda jämförelsen med övriga landsdelar.
Jag har svårt att tro att till exempel folk från Värmland skulle acceptera att förminska sin egen dialekt till att bakas ihop med massor andra och kallas Svealändska.
Eller att människor i Skåne skulle acceptera att deras dialekt skulle kallas Götaländska.
 
Nej, jag menar inte att man ska utrota ordet Norrland. Det finns absolut tillfällen då ordet är legitimt att användas. Men i de allra flesta fallen är det så mycket bättre om man säger t.ex. namnet på landskapet istället.
"Jag bor i Örnsköldsvik, i Ångermanland."
"Jag ska åka till Älvsbyn, i Norrbotten."
Fattar ni; det blir så mycket tydligare än att otroligt luddigt säga:
"Jag ska åka till Älvsbyn lite senare. Det ligger i Norrland."
Igen; Norrland är 60 procent av Sveriges yta.
Och är man uppvuxen i Sverige och inte kan landskapen (i alla fall på ett ungefär), ja då kaaanske man skulle överväga att gå om mellanstadiet...
 
Bilderna i inlägget är fotade i NORRBOTTEN.
På väg med buss upp mot Gällivare.
 
 
Sluta säg Norrlänning.
Sluta säg Norrländska.
Sluta säg Norrland.
Snälla.
Idag kom jag in till en artikel på Expressen, och jag VET vad som är meningen med rubriker. Men tyvärr; jag kan verkligen inte stoppa mig själv från att känna mig lite provocerad.
Det är skrivet från ett "Sverige-perspektiv", alltså hela landet. Men det är solklart att det bara handlar om södra Sverige.
 
"Det kan absolut hända att det blir kallt in i både februari och mars."
Eh, ooookej... Och det uppseendeväckande med det är?? Februari och Mars är rena vintermånader. Det är ALLTID kallt och snöigt då.
Jag vet att mars räknas som en vårmånad i södra Sverige, men inte i de norra delarna (vilket ju faktiskt OCKSÅ är Sverige). Här är mars inte ens vårvinter. Mars är normalt högvinter, samma som februari.
 
"Det har funnits lägen där snön legat kvar in i april också."
Lägen.där.snön.legat.kvar.in.i.april... Jo, typ normalt varenda år. De sista snöhögarna försvinner i MAJ! Den sista snödrabbningen brukar i regel vara första veckan i maj.
Ja, igen: Jag VET att så inte är fallet söderut. Men återigen: vi här uppe tillhör också Sverige.
 
"...vintern för två år sedan. Då kom minusgraderna och snön först i februari - för att sedan stanna in i mars."
Var? Förmodligen i södra Sverige då igen. Skåne kanske?
För två år sedan var det vintern då det kom så sjukt jävla mycket snö att jag inte varit med om liknande så långt bak jag kunde minnas. Och dessa mängder kom redan i november.
Januari den vintern bjöd på sin vanliga köldknäpp på minus trettio grader.
Och de sinnessjuka snömängderna låg kvar i april.
 
  Bilden är från 5:e april det året.
 
  Visst; just det här var otroligt sjuka mängder även hos mig,
  men återigen så är snö i april fullkomligt normalt.
 
  "Enligt meteorologen skulle en sen vinter kunna hålla sig kvar långt in på våren, ända in i april."
  Jag kan verkligen inte hjälpa att det provocerar mig. Just det att kalla april "långt in på våren".
  I april har våren inte ens börjat. Okej, det är inte högvinter, men det är inte VÅR.
  Vårvinter, om vi ska vara noga. Men inte vår.
  Våren kommer till oss i maj, och det är ingenting onormalt. 
 
  "Det har funnits lägen där snön legat kvar i april också."
  Ja som sagt... Varenda år. På sin höjd är bilvägarna snöfria i april.
 
 
Nej, jag är inte dum. Jag ser naturligtvis att det står "det första datumet då den meteorologiska våren kan infalla". Och det är vanligt att detta sker söderut.
Den här sista skärmdumpen från artikeln lade jag mest in för att jag tycker det låter som en dröm att få det vårigt redan i februari, och typ fullskalig vår i mars.
Både februari och mars ÄR normalt rena vintermånader i min del av landet.
Tror faktiskt att det är därför det provocerar mig så mycket; när det skrivs "Sverige" och antyds att det handlar om hela landet när det egentligen handlar om typ Stockholm och neråt.
 
 
 
Snö i april handlar inte om ändringar i klimatet. Det är helt jäkla normalt på våra breddgrader!
Den hittills varma vintern däremot; DEN måste helt enkelt vara ett resultat av klimatförändringarna.
 
När kommer våren normalt där du bor?
 
Debatten blossar upp varje år såhär i midvintertid, små steg tas ibland och det här kan förmodligen klassiciferas som en s.k. impopulär åsikt...
Men jag tycker ärligt att fyrverkerier borde förbjudas helt!
 
Läste någonstans att fyrverkerier "på pinne" blivit förbjudna nu under 2019, Eller ja, inte helt förbjudna, men att det numera krävs speciellt tillstånd för att få köpa och skjuta dem.
Dock finns det ju andra typer av raketer. Vet inte vad de heter, men det finns väl sådana som man tänder på och så skjuter de upp en show av raketer under några minuter.
Och visst, det är fint - jättefint - att stå ute vid tolvslaget på nyårsafton och se himlen lysa upp i färgsprakande explosioner (jag gillar ju även att fota dem), men vi måste börja ta miljön och våra djur på allvar!
Om vi börjar med djuren... Kan vi inte försöka skaffa oss lite empati för alla stackars hundar som är livrädda under nyårsnatten?!
Tänk på att hundar har FYRA gånger bättre hörsel än människor. Fyra gånger bättre. TÄNK er hur fyrverkerier låter i deras öron!
Jag läste för ett par dagar en artikel om en liten hund som bokstavligen dött nu denna nyårsafton, på grund av fyrverkerier. Hunden var visserligen gammal, men enligt artikeln hade hon inga hälsoproblem, inte ens med hjärtat. Ägaren hade varit ut på kvällsrastningen med hunden (INTE vid tolvslaget såklart, utan några timmar tidigare), och helt plötsligt hade det smällt till i närheten av dem. Hunden hade ramlat ihop och förlorat medvetandet.
Bara en liten stund efter att ägaren kom hem med hunden dog den, och veterinären hade konstaterat att fyrverkerismällen varit orsaken.
Våra husdjur har ju ändå tryggheten att vara i närheten av oss. Vi kan sitta i närheten av vår hund, kanske ha hen i famnen precis vid midnatt. Men det finns ju så mycket vilda djur också. De har inte tryggheten att befinna sig inomhus under den natt då människan tävlar i vem som kan smälla högst...
Våra djur har inga egna röster, så för deras skull: Förbjud fyrverkerier!
 
Miljön är ju den andra aspekten i frågan. Med tanke på hur det ser ut med klimatet just nu borde vi väl inte med flit göra det värre, eller hur! Att smälla nyårsraketer är inte en mänsklig rättighet!
Så för miljön: Förbjud fyrverkerier!
 
 
"Det är TRADITION!" brukar folk gasta.
Jovisst, det kanske är tradition för oss idag att skjuta nyårsraketer.
Men traditioner betyder ju faktiskt inte att det är skrivet i sten. Traditioner har förändrats i alla tider. Saker har försvunnit och saker har kommit till.
Fyrverkerier har ju inte alltid varit "en tradition". Jag menar; vad gjorde folk innan pyroteknik uppfanns...?
Traditioner är föränderliga och speglar den tid vi lever i.
Visst, kärnan i traditioner förblir i princip samma (därav ordet "traditioner"), men de utvecklas och följer med samhällsutvecklingen. Vem vet hur högtider kommer firas om hundra år. Vem vet vad våra barnbarnsbarnbarn kommer se som en självklarhet att det ska finnas med på julafton år 2120?
 
Jag tror inte att människan har SÅ lite fantasi att vi inte kan komma på något annat att göra på nyårsafton än att skjuta fyrverkerier.
Finns ju för tusan hur mycket som helst!
 
Så; för att våra djur, och för miljön som vi håller på att döda, vill jag slå ett slag för ett totalförbud av fyrverkerier 2020!
 
 
Vad tycker du?
 
Tidigare idag satt jag och slentrianklickade runt i mitt bloggarkiv (längst ner här på bloggen) och kom till detta inlägg; publicerat i januari 2010.
Ganska coolt ändå att vi när jag skrev det precis gått in i det årtionde som vi nu för några dagar sedan lämnade.
Kommer helt ärligt knappt ens ihåg hur mitt liv såg ut på den tiden, då det känns som det var evigheter sedan. Det är inte ens en sådan "det känns som nyss och evigheter sedan samtidigt"-känsla. Nej, det känns enbart som att det var evigheter sedan. I ett annat liv.
På sätt och vis var det ju det också. Ett annat liv alltså.
Jag kämpade mot arbetslöshet och en panik i att jag inte hittat min plats i arbetslivet ännu. Jag hade ingen aning om vad jag var bra på och vad jag ville bli.
Eller rättelse; jag visste mycket väl vad jag ville bli (Fotograf såklart), men ni förstår säkert. Jag visste inte var min plats i den "vanlig jobb"-arbetsvärlden var.
 
En sak visste jag dock. En sak drömde jag så otroligt intensivt om. En dröm jag aldrig trodde skulle slå in.
Jag drömde om fullformatskameran Canon EOS 5D mark II. Min drömkamera.
Jag minns så tydligt känslan av att ha "vuxit ur" den gamla 400D:n. Känslan att "jag kommer inte att komma längre med den här" och "jag kan inte förverkliga allt jag vill med den här kameran".
Men drömkameran med sin fantasiprislapp låg inte inom räckhåll för mig. Inte med en inkomst som på den tiden kom från Försörjningsstöd.
Men en sak är säker: Jag har ALDRIG drömt om något lika mycket som DEN kameran. Inte ens USA!
 
Men så... dreams really can come true!
Två år efter det där inlägget publicerats fick jag en möjlighet bortom min vildaste fantasi!
Ni som följt mig under hela 2010-talet kanske kommer ihåg vad som hände mig i januari 2012...
När pappa kom och hämtade mig efter jobbet den 17:e (hade ingen bil då) och vi åkte de fem milen upp till Mediamarkt i Luleå.
Flera gånger hade jag varit där, tittat på kameran, hållit i den, drömt om den, men sedan varit tvungen lämna den i butiken.
Den här gången var annorlunda. Vet att detta låter överdrivet, men jag hade gigantiska fjärilar (eller typ dinosaurier, i magen när jag klev in genom butiksdörrarna. Den här gången skulle jag inte behöva lämna butiken tomhänt.
Den här gången skulle jag gå fram till kameraavdelningen, få med mig kameralådan därifrån och sedan gå till kassan med ren och skär materiell lycka. Jag kommer aldrig att glömma den känslan.
Jag kommer heller aldrig glömma hemresan, när jag satt med den röd-vita påsen i knät.
Fem mil är inte en särskilt lång sträcka, men den gången kändes bilturen hem som en evighet.
 
Jag minns också när jag kom hem och började öppna kartongen.
Kommer ihåg hur jag ändå försökte lägga band på mig och öppna långsamt. Ville verkligen dra ut på den där underbara känslan så länge som möjligt.
Jag minns hur glädjetårarna brände bakom ögonlocken när jag plockade upp papper och instruktionsböcker som låg högst upp, och kamerahuset blottades för mina ögon.
Jag har nästan aldrig varit så lycklig i hela mitt liv!
 
Det roliga är att jag faktiskt är lika kär i min kamera nu som den dagen.
Min första systemkamera, 400D:n, växte jag ur på 2-3 år och jag började drömma om uppdatering.
5D:n har jag i skrivande stund haft i 8 år, och jag har aldrig under den tiden börjat drömma om en ny kamera.
Min Canon EOS 5D mark II är i särklass min allra käraste ägodel! Fortfarande! Ja, bilen inkluderad.
 
 
Kom precis att tänka på att ALLA mina Top 3 Lyckligaste ögonblick har hänt under 2010-talet.
Det var sannerligen ett fantastiskt årtionde i mitt liv, på det stora hela.

 
Mina Top 3 livs bästa ögonblick

I den här ordningen:
 
1 - När jag fick meddelandet om att jag fått "mitt eget kök", alltså ett fast ställe, på jobbet.
2 - När jag fick meddelandet om att jag blivit Tillsvidareanställd på Måltidsservice.
3 - När jag packade upp min nyinköpta Canon EOS 5D mark II.
 
Ja, efter alla mina lovord i detta inlägg kanske det verkar konstigt att kameran "bara" kommer på tredje plats. MEN det betyder bara att de jobbrelaterade händelserna var så fantastiska att ingenting kommer upp i den kalibern. Inte ens kameraköpet.
 
 
 
Vilket är Ditt livs lyckligaste ögonblick? (Om det är något du vill berätta om.)
Har du något sådant där ögonblick då du var så lycklig att du ännu minns alla detaljer och som du blir alldeles pirrig i hela kroppen av att tänka på?
Alla - eller i alla fall de allra flesta - som hänger på sociala medier vet hur klimatet ser ut; hur det utvecklats, och tyvärr verkar det fortsätta i samma hjulspår.
Jag pratar om den lavinartade ökningen av hatet. Framförallt på Youtube, men även på andra sociala medier som t.ex. Instagram och Facebook.
Men för tillfället fokuserar vi på Youtube, för att det inte ska bli så spretigt. För ja, det är värst där (och på Instagram).
Det verkar som att det inte längre handlar om att göra bra content som följarna tittar på för att det är just det; bra content.
 
Det säkraste sättet idag att dra till sig visningar verkar vara att hänge sig till drama. Drama och regelrätt hat. Dramakanalernas visningar skjuter i höjden, och jag pratar inte om drama som i teater.
Nej, drama som i uthängningar, smutskastningar och bråk.
När det gäller kommentarsfälten under Youtubers videos kan man få mardrömmar för mindre. I vissa kommentarsfält osar det så mycket hat att jag blir mörkrädd för mänskligheten.
Jag vet att många som skriver hat på nätet aldrig skulle säga samma saker IRL, men det är ju ändå människor bakom skärmen. Både de som skriver sådant och de som mottar de hatiska orden.
Många skriver sådana saker på nätet som faktiskt är straffbart med fängelse. Det är regelrätta hot och många större Influencers får ta emot faktiska dödshot.
Hur kunde det bli såhär? Var gick det så fel?
 
Internet är fantastiskt bra om det används rätt. Fantastiskt bra! Varför måste det användas "for evil"??
Jag håller faktiskt med vad många större Youtubers sagt: Det var ett annat klimat på plattformen förr.
Det handlade om content och man kollade på videos för att man gillade innehållet. Det kreatörerna skapade.
Sen kom hatet. Det förstörde allting.
Nu är allting på Youtube genomsyrat av hat. Nästan ingen Youtuber kommer undan.
Jag förstår inte varför man inte bara kan klicka bort en kanal man inte gillar. Vad är det som händer i personernas hjärnor när de istället stannar på en kanal där de hatar personen och skriver grovt hat i kommentarerna?
 
MEN om jag ska komma till min poäng med detta inlägg...
Tanken var att det inte bara skulle innehålla negativitet.
 
 
Det finns faktiskt en kanal på Youtube som bevisar att det går att bli stor på plattformen utan att hänge sig till drama. En kanal där jag faktiskt aldrig sett hat i kommentarerna.
Nu har jag ju inte läst ALLA hennes kommentarsfält, men av det jag sett så har jag bara noterat kärlek.
 
Kanalen jag pratar om är naturligtvis den som drivs av Jonna Jinton!
Detta är min favoritkanal på Youtube och i mitt tycke är det såhär Youtube ska se ut!
Med det menar jag inte att alla måste leverera samma högkvalitativa content som Jonna, som faktiskt är en kreativ magiker, utan jag menar stämningen på hennes sida.
Inget drama och inget (eller kanske minimalt?) med hat. Bara ett fantastiskt content där det märks att hon gör det hon gör för att hon älskar att skapa.
 
Jonna nådde alldeles nyligen, nu i december, den magiska gränsen av EN MILJON prenumeranter!
Och om jag får säga det själv; ingen förtjänar det mer än henne!
Hon har verkligen magiska fingrar när det kommer till skapande! Och hon kan verkligen allt.
Hon målar. Hon fotar. Hon filmar. Hon sjunger. Hon skriver musik. Hon redigerar. Hon skriver. Hon designar smycken. Jag undrar seriöst om det finns någonting den kvinnan inte kan!
Denna kanal är verkligen som en oas mitt i det hårda Youtube-klimatet. Man återfår tron på att Youtube kan vara en fin plats.
Jag vill faktiskt säga att det är SÅHÄR som hela Youtube BORDE se ut.
Det är såhär som jag önskar att hela sociala medievärlden såg ut!
 
Är det något jag önskar för 2020 (i sociala medier) så är det att vi en gång för alla lyckas med att dränka hatet med en jädra massa kärlek.
Att sociala medier blir den kraft, och får den gemenskap, den faktiskt har potential att ha.
Jag vet att utsikterna för detta inte ser så lysande ut, men... drömma bör man annars dör man... ;-)
Och jag vill att vi aldrig slutar kämpa för att kärleken ska segra!
Alltså; jag förstår inte vad som hänt med mig. Helt allvarligt.
Jag har verkligen inget liv ( =fritid ) på vardagarna längre. Jag är så fruktansvärt trött när jag kommer hem från jobbet att jag stupar ner i soffan så fort jag klivit in genom dörren och fått av mig ytterkläderna. I princip bokstavligen.
Jag lovar att jag verkligen försöker hålla mig vaken, dels för att inte sova bort hela kvällarna och dels för att hinna med olika saker. Men av någon anledning är det stört omöjligt numera!
Det går helt enkelt inte.
Om jag försöker hålla mig vaken går jag runt som en zombie och kan ärligt inte fokusera på någonting. Det känns som ögonen vinglar och går i kors när jag försöker mig på något som inte innebär att sova.
Om vi tar bloggandet som exempel... Ifall jag skulle öppna upp ett nytt inlägg och börja skriva så skulle jag bokstavligen inte se vad jag skrev. Jag skulle inte klara av den enklaste stavningen pga att jag inte skulle se vilka bokstäver jag redan skrivit.
 
Ja, jag vet att det är vanligt med extra trötthet under den här mörka perioden, och visst är det så att även jag brukar vara extra trött nu i november-januari. Men det har ALDRIG varit SÅHÄR tidigare!
Jag har i alla fall klarat av att hålla mig vaken under sen eftermiddag-tidig kväll, även om jag alltid varit kvällstrött. Jag har klarat av att fixa med mat, eventuella saker att fixa här hemma, eventuell kvällstvättid. Jag har även klarat av att sitta med bloggen på kvällarna.
Om inte annat har jag i alla fall klarat av att läsa bloggar. I alla fall mina favoriter.
Ingenting av detta går numera. Sömnen tar över mitt liv, och det är skitjobbigt!
 
Idag kom jag hem vid 15-tiden och lyckades hålla mig upprätt kanske trettio minuter.
Men efter det slocknade jag i soffan för resten av kvällen och vaknade först när det egentligen var tid att gå och sova för natten (ja, jag vet att jag sitter nu och skriver detta, men rytmen blir lite störd av att somna så tidigt).
Och som sagt; jag kan verkligen inte hålla mig vaken.
När jag kommer hem känns det som om jag redan sover när jag går omkring.
 
Jag blir alltid vintertrött, men igen: Det har aldrig varit såhär mycket tidigare!
Att jag somnade så extremt tidigt just idag (torsdag) har i och för sig sina orsaker. Jag har spänt mig så mycket inför lunchen (den årliga Julbuffén) att jag rent kunde KÄNNA stressen lämna kroppen när lunchsittningarna började vara slut och maten hade räckt till alla (både en första gång och att sedan gå tillbaka och ta om).
Dagens trötthet hade förmodligen liiiite att göra med det ;-)
Men som sagt; rent generellt börjar den här tröttheten sätta käppar i hjulet för min vardagsfritid.
 
DOCK vill jag bara påpeka att det INTE är jobbet som är "boven i dramat".
Tvärtom känner jag genuint att det är just jobbet som är ljuset i mina vardagar. Vet inte vad jag skulle göra om jag inte hade mitt jobb, helt ärligt!
 
 
Men hur kommer jag "tillbaka till livet" på vardagarna?
Hur kan jag göra för att tvinga kroppen att inte somna vid 18-tiden?
 
Vet att ett populärt tips brukar vara "promenader". Och ja, visst kan det vara härligt. Tyvärr finns ju vissa hinder där också...
1. Är man så trött att man ser i kors kanske man skulle bli piggare av en promenad, men är man så trött att man ser i kors är det ju nästan omöjligt att pälsa på sig och ta sig ut.
2. Det är nästan som att en inte vågar gå ut på promenader i mörkret längre, efter allt som hänt senaste tiden och som händer numera. Tänker bland annat på en av de senaste händelserna... kvinnan som var ute och promenerade (eller om hon var på väg hem) och blev knivöverfallen och rånad typ 200-300 meter härifrån där jag bor. Det var vid 17-tiden på eftermiddagen...
Så; vågar man ens gå ut efter mörkrets inbrott längre??
 
 
Nej, nu MÅSTE jag verkligen gå och sova igen så att jag orkar med sista jobbrycket för veckan.
Dock brukar ju fredagar vara lite extra mysiga att jobba på, och den här fredagen är det ju dessutom Lucia :-)
Tack för att jag fick skriva av mig i alla fall. Jag behöver det ibland :-)
 
 
Hur är det med dig? Brukar du känna någon sådan här förlamande trötthet ibland?
Känner du igen dig i det jag skriver, eller verkar det helt främmande?
 
Att tiden går snabbt är ingen nyhet.
Men det är först när man ser det rent konkret som det faktiskt sjunker in hur snabbt det egentligen går... Igår satt jag och fyllde i de senaste länkarna i mitt bloggarkiv; alltså jag gjorde länkar av november och december.
Samtidigt kunde jag inte låta bli att notera hur långt mitt bloggarkiv egentligen är.
TÄNK att jag faktiskt bloggat i tolv år. 12 ÅR!
Dessutom är det numera den här bloggen som är den jag bloggat på allra längst. Ända sedan juli 2012 har detta varit mitt hem på nätet.
Det känns fortfarande som jag bloggat längst på Pitetjej-bloggen, då den blev 4,5 år gammal. Men nu... när jag tittar på mitt arkiv så märker jag ju att Pixelie-bloggen faktiskt är hela 7,5 år!
Sju och ett halvt år!
 
För tolv år sedan hade jag knappt hört ordet blogg. Hade aldrig kommit i kontakt med fenomenet.
Enda gången jag hört själva ordet var i samband med Lunarstorm, och då trodde jag bara att "blogg" var deras egna namn för "dagbok".
Tänk om jag vetat då vilka möjligheter som fanns i bloggvärlden.
 
Åtta år sedan är det sedan jag var iväg på den där utlandspraktien i Belgien. Där känns det både som det var nyss, samtidigt som det känns som det var hundra år sedan.
Vid den tidpunkten hade jag endast min gamla trotjänare EOS 400D:n. Den kameran jag köpte back in 2008. Min allra första systemkamera.
Min nuvarande älskling; Canon EOS 5D mark II, är alldeles snart 8 år.
Januari 2012 var tiden då jag åkte till Mediamarkt i Luleå och kom ut med en påse innehållande min största materiella önskedröm. Jag har ALDRIG önskat mig något materiellt lika mycket som jag önskade mig DEN kameran. Ingenting. Inte ens bilen.
 
 
Sedan... i maj 2015 hände det som totalt förändrade mitt liv.
Av någon anledning kommer jag inte ihåg exakt vilket datum det var, men det var första veckan i maj som jag för första gången klev in i ett förskolekök.
Jag skulle påbörja min praktik på Pitholms förskola.
 
I vanlig ordning hade jag blivit inskriven i någon aktivitet via Arbetsförmedligen (eller om det var Försörjningsstöd). Vid det inledande samtalet med min... vad heter det? Arbetscoach? Kontaktperson? pratade vi om vad som skulle passa mig och vad jag ville göra.
Jag, som aldrig sagt nej till något i hela mitt liv, tog faktiskt "mod" till mig och sa:

"Jag vill gärna inte till Repris igen. Jag trivdes bra där sist, men jag har utvecklas så mycket sedan dess och det skulle kännas som att gå tillbaka i utvecklingen."
"Okej. Då får vi försöka hitta på något annat."
Efter lite fundering sa han:
"Vad tror du om Måltidsservice?"
"Tjaaa... eh, vad är det?" Nej, jag visste inte vad det innebar.
"Det är jobb i till exempel skolkök och förskolekök."
"Jaa, varför inte. Jag har inte tänkt på det tidigare, men det skadar inte att prova."
 
Jag fick hjälp att hitta en praktikplats inom det området, och hamnade alltså på Pitholms förskola lagom till våren.
Jag måste erkänna att från början hade jag inga direkta förväntningar på praktiken. Med den erfarenhet jag hade sedan tidigare så tänkte jag att jag skulle vara där några veckor och sedan vidare till något annat.
Föga anade jag var detta skulle ta mig...
 
Det blev inga "bara några veckor". Hela sommaren blev jag kvar på den förskolan, och i augusti bytte jag praktikplats och hamnade istället på Myrans förskola.
Det är DEN händelsen jag brukar benämna som startskottet för den bästa tiden i mitt liv.
Och det är alltså drygt fyra (4) år sedan!
 
Det känns som att det är så mycket som hänt i mitt liv under 2010-talet, samtidigt som det känns som nästan inget hänt.
Men å andra sidan är det säkert för att det är så pass stora saker som hänt. Framförallt då de senaste fyra åren.
Jag har hittat ett jobb jag trivs med, ett jobb jag är bra på, ett jobb där jag passar in, ett jobb där jag är uppskattad och framförallt... Det Är Ett Riktigt Jobb! Inte bara en praktikplats.
Den där jag-gör-praktik-här-några-veckor-och-sedan-tillbaka-till-arbetsförmedlingen-igen-rutinen är äntligen bruten! Den är ett minne blott!
Jag hittade ÄNTLIGEN en praktikplats som faktiskt ledde till jobb!
Jag klev in där i köket på Pitholm för 4,5 år sedan utan en enda minuts erfarenhet av kök. Jag hade aldrig satt min fot i den typen av kök förut.
 
Nu sitter jag här, med en fast tjänst som köksbiträde med ett fast kök. Jag är fullfjädrad arbetare som äntligen slipper både att varje månad lämna in de där hemska rapporterna till AF om "vad man gjort under månaden för att komma ut på arbetsmarknaden".
Och framförallt; jag slipper den plågsamma dagen i slutet på varje månad, när man måste in och söka försörjningsstöd. För ja, även om det numera heter försörjningsstöd och inte socialbidrag så känns det förnedrande att behöva sitta där och basically be om pengar.
Vill bara klargöra att jag inte skriver detta för att klanka ner på de som fortfarande måste söka försörjningsstöd för att klara vardagen. Tvärtom. Jag vet precis hur det är.
Det är bara det att jag skriver ur just mitt perspektiv just nu, och jag är så oerhört tacksam och lycklig lottad över att jag lyckades komma mig därifrån.
Dessutom till ett jobb där jag trivs så bra att det nästan är overkligt!
 
Dreams really can come true! So never stop dreaming!
I Sverige mördas i genomsnitt 16 kvinnor/år av en närstående person.
2018 var siffran 22 kvinnor.
Var 3:e kvinna i världen utsätts för könsrelaterat våld någon gång under sin livstid.
Siffran för Sverige är var 4:e kvinna.
2015 misshandlades 29000 kvinnor över 18 år (ett år har 365 dagar...!).
Mäns våld mot kvinnor beräknas kosta samhället 45 miljarder(!) kronor per år.
Från Roks, Brå och NCK (Nationellt Centrum för Kvinnofrid, Uppsala universitet).
 
 
Vissa krafter gapar om att "feminismen behövs inte längre".
Eller ännu värre; "Feminismen har gått för långt".
Tro mig; det finns ingen som önskar att feminismen inte behövdes lika mycket som Feminister!
TÄNK ändå om det varit så att feminismen inte behövdes! TÄNK om vi redan nu levde i ett samhälle där män och kvinnor hade samma rättigheter.
Om feminismen inte behövts, då hade det inte funnits behov av sådana här dagar... Internationella dagen för bekämpning av våld mot kvinnor.
Men vi lever ännu inte i ett jämställt samhälle, och därför ÄR det viktigt med sådana här dagar. För att uppmärksamma problem som detta. Könsrelaterat våld.
 
Att säga "män som slår kvinnor är inga (riktiga) män" är något vi måste sluta med.
Jag förstår absolut känslan och att det är ens första, instinktiva tanke; men dessa män är inte grodor, aliens eller hammockar. De ÄR män. Riktiga män. Som begår vedervärdiga handlingar.
Det är inte några avarter i utkanten av samhället.
De är helt vanliga män, familjefäder, arbetare, omtyckta vänner...
Det är Kalle Andersson på Svenssongatan 3, det är din kollega du arbetat med de senaste 15 åren, det är din granne, det är VD:n Arne, det kan till och med vara en polis eller annan myndighetsperson...
Hur många gånger har man inte hört "Va?! Han som alltid varit så trevlig!" när det kommit fram om en kvinna som blivit misshandlad av sin manlige partner...?
De är inga aliens, de är helt vanliga män.
 
Att säga "män som slår kvinnor är inga riktiga män" förflyttar både fokus och ansvar åt fel håll.
Dels tillåter det "bra män" att kunna strunta i problemet, för "JAG slår minsann inte kvinnor!".
Dels läggs skuldbördan och ansvaret på kvinnorna. De ska liksom känna igen dessa misshandlande män och hålla sig borta från dem. Det är väl bara att välja en av de bra männen istället.
Som om alla onda män hade någon gemensam tatuering eller liknande som man skulle leta efter.
Eller en tydlig stämpel mitt i pannan kanske?
 
Något annat som är vanligt är detta med "Det är väl bara att lämna".
Man behöver inte läsa länge om våld i nära relationer för att förstå att det verkligen inte "bara är att lämna".
Bortsett från de praktiska problemen, bland annat att ens veta var en ska ta vägen, så är själva separationen vad som är i särklass det farligaste momentet för kvinnan. Det handlar bokstavligt talat om liv och död. Det är livshotande eftersom det är vid separation som den största andelen av det dödliga våldet sker. (Roks)
 
 
Sedan har vi ju också dessa människor som, varje gång detta problem uppmärksammas, kommer och skriker "Meeeen kviiiinnor dååå! Det finns faktiskt män som misshandlas av kvinnor!"
Det är förmodligen samma människor som skriker "Men en Internationell MANSDAG då??" den 8:e mars, samtidigt som de är knäpptysta den 19:e november...
JA, det finns absolut män som misshandlas i nära relationer, och det är INGEN som försöker tysta dessa personer! Det är hemskt när det sker sådant i ens hem, där man borde få känna sig som mest trygg.
MEN...
1. Idag är det Internationella dagen för bekämpning av MÄNS våld mot KVINNOR.
och
2. Det är MÄNS våld mot KVINNOR som är det stora problemet i världen.
Det är mäns våld mot kvinnor som blivit klassat som en global pandemi av WHO.
 
I Sverige mördas i genomsnitt 16-17 kvinnor per år av en manlig närstående, och 4 män av en kvinnlig partner.
Men enligt Brå är morden på kvinnorna kulmen av en lång tid av hot och våld. Att mannen varit kontrollerande och våldsam. Många av kvinnorna mördas i samband med separation; med andra ord när de tagit mod till sig att lämna.
De kommer bokstavligt talat inte levande från förhållandet.
När det gäller männen så är orsakerna (enligt Brå) antingen missbruk eller hämndscenario. Alltså där kvinnan som mördar under en längre tid varit utsatt för grovt våld av mannen i fråga, och att det är ett sista desperat försök att bli fri.
 
 
 
Mina tankar går till alla kvinnor i Sverige och i världen som lever i detta helvete.
Till alla kvinnor som levt i detta helvete.
Till alla kvinnor som förlorat sina liv pga mäns våld.
Mina tankar går också till alla BARN som förlorat sin mamma pga detta. Som ser/sett pappa systematiskt misshandla mamma.
Och mitt hjärta brister för de barn som till och med sett pappan DÖDA deras mamma!
 
När ska allt detta sluta?
 
Om exakt en månad är det dags att plocka fram julen. Då är det första adventsveckan.
Hur är det med er? Är ni taggade?
Även om det känns som det NYSS var julen 2018 så känner jag att jag faktiskt längtar lite grann till den här december.
I och för sig har jag alltid tidigare gjort det... förutom förra året.
Vet inte varför, men 2018 hade jag liksom ingen julfeeling -knappt när det blev december.
Jag känner fortfarande inte för att överdekorera, men jag längtar efter att plocka fram stjärnor, ljusstakar och lite sådant.
Under den kommande tiden älskar jag att gå och titta mot fönster när jag är ute. Det är så mysigt med alla ljuspunkter. Det liksom motar undan detta dystra mörker under några veckor.
Men som sagt; än är det en månad kvar.
 
 
Nästa vecka (v.44) är det i alla fall höstlov.
I och för sig ingenting som påverkar mig eller andra arbetande vuxna utan skolbarn.
Det är alltså skolorna som har lov -höstterminens enda lov.
Jag jobbar ju som sagt på förskola (kök) och i sanningens namn så är det otroligt olika hur höstlovet påverkar förskolor. Det kan bli stora "bortfall" i barnantal, men det kan också vara så att det inte är sååå stor skillnad jämfört med normala veckor.
Detta beror såklart på om det är många barn som har äldre syskon och om föräldrarna kan ta ledigt (eller fixa på annat sätt) samt om förskolan i fråga har många 15-timmarsbarn.
 
OM det finns någon som inte vet hur det fungerar, så är ju reglerna så att ALLA barn har rätt till förskoleplats, även om föräldrarna är föräldralediga med syskon eller arbetslösa.
Så var det inte när t.ex. jag var liten. Då var det "förälder hemma = barnen hemma" som gällde.
Men å andra sidan var ju barnomsorgen en annan då; när det var Daghem/dagis. 
1998 reformerades det och blev Förskola, och efter det finns de s.k. 15-timmarsplatserna. Betyder att alla barn har rätt till förskoleplats 15 timmar per vecka. Dagar och tider bestäms av respektive förskola, eftersom alla dessa barn (inom samma förskola såklart) har samma tider.
Oftast tis-tors 9-14, eftersom 15-timmarsbarn bara får äta en måltid (lunch).
Men kom till saken då ;-P 
Jo, 15-timmarsbarn som är mellan 3 och 5 år går under det som kallas "Allmän förskola".
Detta betyder att förskolan är gratis för barn i de åldrarna, men det betyder också att dessa barn följer skolans läs -och lovschema. De får alltså inte vara på förskolan när skolorna har lov.
Gällande 1-2 åriga 15-timmarsbarn gäller inte detta. Eftersom de inte går under Allmän förskola så får de vara på förskolan även under skolloven.
Därför kan det variera väldigt mellan förskolor hur det ser ut på smålov som t.ex. höstlovet.
 
Jag bara måste få dela med mig av ett poddtips!
Det är en nystartad, men såå efterlängtad, podcast skapad av Natashja Blomberg (allas vår Lady Dahmer) tillsammans med Fayme Elmén.
Och alltså... denna duo alltså!! Måste ju vara det bästa vi har i svenska sociala medier!! De är GULD tillsammans! Att lyssna på denna podd är en salig mix av eftertanke och gapskratt!
Podden heter Dålig stämning och finns bland annat på Podcaster och Spotify.
Den finns säkert på fler ställen också, men det är de två apparna jag använder (och känner till) för att lyssna på podcasts.
 
Natashja driver ju även sin egen podd, Postpatriarkatet, sedan ett par år(?) tillbaka. Innan dess hade hon och Cissi Wallin podden Penntricket tillsammans. Och nu då Dålig stämning.
Höll på att skriva "det blir bara bättre och bättre", men känner att det är lite missvisande eftersom alla tre poddar varit/är helt fantastiska!
Penntricket är avslutad, men Postpatriarkatet är still going strong.
Postpatriarkatet släpper ett nytt avsnitt varje fredag.
Dålig stämning varje tisdag.
Sedan är båda poddarna kopplade till varsin Patreon, vilket gör att man får extramaterial och bonusavsnitt om man signar upp där.
 
Missa.Inte.Denna.Podd!
Dålig stämning.
 
 
Och när jag ändå är igång kan jag tipsa om en annan podcast jag nyligen lyssnat på.
Eller ja, det var via första avsnittet av Dålig stämning som jag fick tipset om den här.
Den är egentligen väldigt hemsk att lyssna på, men samtidigt otroligt intressant och man får sig en ordentlig ögonöppnare gentemot sociala medier.
Är du känslig mot historier om brott mot barn rekommenderar jag den inte, skulle jag vilja säga. Men å andra sidan känner jag att det här är en historia alla egentligen skulle behöva höra.
 
Den heter Broken Harts och är en podcast med nio (9) avsnitt som avhandlar vad som egentligen hände med familjen Hart som ledde upp till den dagen då deras bil körde utför en klippa och alla åtta dog (det är ingen spoiler, då podcasten dels börjar så och dels handlar om det).
Denna podd är amerikansk och därmed på engelska.
Den avhandlar alla aspekter i detta fall; olyckan/mordet, dessa falska perfekta fasader på sociala medier, det usla amerikanska fostersystemet, rasism, white saviourism...
 
Broken Harts ger en verkligen ett broken heart.
Ett brustet hjärta för barnen som aldrig fick egna röster. Dessa 6 barn som aldrig fick höras.
Nej, NU kan jag dock inte skriva mer utan att spoila.
Jag rekommenderar att lyssna på denna podcast.
Finns på Podcaster.
 
~~~~~~~~~
Avslutar med tre bilder av hur det ser ut i Piteå just nu.
Nu när den där vackra hösttiden är över. Nu när allting i naturen är så grått och... brunt.
Naturen är redo för snön. I am NOT!
Men men...
 
15 år "Jag är ju vuxen nu. Jag skulle klara mig hur bra som helst i vuxenvärlden!"
30 år "Shit! Vad liten och barnslig jag var som femtonåring!"
Någon som känner igen sig?
Jag vågar nästan sätta min vänstra arm på att ALLA känner igen sig... ;-)
 
Tänk att det är så.. Tänk att vi faktiskt, på allvar, tror att vi är vuxna, mogna och färdigutvecklade när vi är femton år gamla (hela tonåren, men använder 15 år för att texten blir tydligare då).
Självklart är alla olika, och naturligtvis är en alldeles snart vuxen i den åldern.
Men vi är inte färdigutvecklade. Våra hjärnor har inte ens växt klart förrän, när? 20-årsåldern? Tror det är efter skoltiden i alla fall.
Eller ja, med tanke på att hjärnan är plastisk (föränderlig och anpassningsbar) kan man väl nästan säga att den aldrig blir helt färdig.
 
För ett gäng månader satt jag och funderade över vad jag önskat att jag "visste" när jag var 20 år. Typ om mitt nutida jag kunnat göra en tidsresa och träffa Erica 20 år.
Saker som var otroligt viktiga då, men som kanske egentligen inte är viktiga. Eller tvärtom.
Saker som, om jag fått upp ögonen redan då, hade besparat mig så otroligt mycket ångest (vill egentligen inte använda det ordet lättvindligt, men kommer inte på något annat).
I alla fall skrev jag ner några sådana punkter i anteckningar på mobilen, men glömde sedan bort dem. Tills nu när jag gick igenom telefonen.
Tänkte att jag kan viga ett blogginlägg till dessa...
 
 
 
Det viktigaste livsmålet är inte att "få en pojkvän".
Har ingen aning om huuur många gamla dagboksanteckningar jag hittat från min ungdomstid där jag skriver av mig min önskan att slippa vara singel. Det var så pass att jag i princip verkligen trodde på att "jag skulle bli lycklig om jag bara hittade någon som ville bli tillsammans med mig".
Det gör så ont i hjärtat när jag läser dessa dagboksanteckningar, och jag vill bara gå tillbaka och berätta att du kan leva ett fullt liv utan att befinna dig i ett förhållande. Det går nästan bättre till och med!
 
Du mår sååååå mycket bättre av att INTE banta! Släng ut den jä*la vågen!
Om halva mina dagböcker handlade om längtan efter ett förhållande, så handlade andra halvan om drömmen om att bli smal. Det var typ "bara jag blir smal..." hela tiden, och jag har ingen aning om hur många anteckningar jag har hittat nu i efterhand med listor. Listor vad jag ätit. Listor vad jag ska äta (alltså matscheman). Listor över när, var och hur jag skulle motionera. Men inte för att må bra, utan för att "gå ner så och så många kilon innan den och den dagen"...
Massvis med listor över belöningssystem av typen "den och den belöningen vid si och så många kilos nedgång".
Jag mår illa när jag tänker på hur mycket av mitt liv och mina tankar detta har tagit.
För nu, efter att jag fattade beslutet att helt enkelt Sluta Banta så har jag aldrig mått bättre! Aldrig!
 
Att skriva upp allt du äter och göra matscheman för att hålla koll på detta ÄR en ätstörning! Eller i alla fall ett ätstört beteende!
Jepp! Det är ett ätstört beteende, inget annat.
Det är inte "jag tänker på vad jag äter". Det är en fixering som grundar sig i internationaliserad fettskräck.
 
Det är inte farligt att säga nej.
Du behöver inte säga ja till och gå med på allting. Jag vet att du vill visa att du är öppen för möjligheter och inte vill vara till besvär, men att säga nej kan ibland till och med vara bättre än att säga ja. Att säga nej kan till och med leda till bättre saker i längden... Jag lovar.
 
När du möblerar ditt hem är det bättre att välja det du gillar än att gå på "det funkar tills vidare"-tänket.
Vet att det låter svårt, och det kan vara skillnad beroende på vad det är för grej... men det är faktiskt värt att till och med vara utan en specifik möbel en stund, tills du hittar/har råd med det du verkligen vill ha.
 
Lyssna inte på vårdens prat och "råd" om kost och vikt!
Vården är lika fettskrämd som hela samhället, och deras syn på bantning har inte uppdaterats sedan 80-talets banta-med-light-produkter-och-pulverdieter-era.
Bantar du med hjälp av vården mår du bara dåligt, eftersom de endast fokuserar på vikten när det kommer till "hälsa". Den västerländska vården kör lite på attityden att "bara du går ner i vikt löser sig allt". Hälsa är SÅ mycket mer! 
Att äta en bra balanserad kost och röra på sig är otroligt viktigt, men att banta förstör din kropp.
 
Tiden går fortare och fortare; slösa inte bort din 20-årstid! Snälla!!
Självförklarande. Tiden går extremt jäkla snabbt, och snabbare för varje år.
Snälla, slösa inte bort ditt liv!
 
 
 
Så. Det här var alltså sju saker jag skulle vilja säga till mig själv om mitt 35-åriga jag fick resa tillbaka och träffa 20-åriga Erica.
 
Vad skulle Du vilja säga till Ditt 20-åriga jag om du fick träffa hen?
Vilka livsupptäckter önskar Du att du visste redan som nybliven vuxen?
JA, jag är medveten om att flera av dessa punkter inte går ihop. Till exempel resandet och miljötänket. Att resa utomlands är inte klimatsmart.
Men det här handlar inte om vad som passar ihop med vad, eller ens vad som är rimligt att uppnå.
Det handlar om att jag sitter här och bara brainstormar vad jag VILL göra just nu. Vad jag drömmer om och hur mitt drömliv skulle se ut.
Jag tror vi behöver sådant i våra liv, oavsett vad som sedan händer eller inte händer.
Drömmar är extremt viktigt!
Ibland behöver vi, eller i alla fall jag, bara få sitta och få ur mig allting jag önskar mig. Jag behöver få se det i skrift.
 
 
 
💖 Flytta ut till ett hus på landet och leva lite mer lantligt. Lite grann med inspiration från Jonna Jinton.
 
💖 Jobba hemifrån med något kreativt, typ fotografi och skrivande.
 
💖 Resa utomlands.
 
💖 Ha ett förskolekök på jobbet som är "mitt".
Jag är ju fast anställd inom Måltidsservice, men drömmen vore att ha ett fast ställe också.
 
💖 Leva klimatsmart, på sättet att t.ex. odla själv, köra så nära zero waste som möjligt, köpa livsmedel lokalt (typ kött, mjölk, ägg från lokala gårdar) och sådant en kan göra som privatperson för miljön.
 
💖 Leva i en bostad där jag, förutom sovrum, vardagsrum och kök ha rum såpass att jag kan ha både kontor och fotostudio.
 
💖 Renovera, bygga upp och inreda ett hem totalt från grunden. Från golv, väggar och tak till möbler och inredning. Precis som JAG vill ha det!
 
💖 Lyckas med att fota ett årstidsprojekt. Inspiration Elin Kero/Nevnarien.
Min svaghet är att jag kan sätta igång med ett projekt, men det rinner väldigt snabbt ut i sanden. När det gäller fotoprojekt, typ årstidsprojekt, kanske det beror på att jag hittills inte hittat det perfekta stället att använda; som är ett fint ställe och där det faktiskt går att ta sig under alla årstider, även under vintern när det är två meter snö.
Men jag ÄLSKAR verkligen de drömmande bilderna i Elins årstidsprojekt, och VILL så gärna lyckas med ett sådant själv!
 
💖 Vara så duktig på fotografering att jag kan sälja bilder.
 
💖 Vara så duktig på fotografering att jag kan få till så pass drömmiga bilder att de blir virala.
Inspiration: Elena Shumilova.
 
💖 Ha en talang inom något det går att tjäna pengar på, typ musik och/eller skådespeleri.
Jag är tondöv och usel på att skådespela, men har alltid drömt om att ha dessa talanger.
Detta inlägg skriver jag inte av någon anledning att typ fiska "nej då"-kommentarer, utan det är bara en ren faktatext. Jag skriver om hur det är och varför. Känner att jag dels vill berätta om hur just jag fungerar (och varför) och dels bara behöver få skriva av mig.
Edit: Jag skrev detta för flera veckor sedan, med tanke på att publicera det. Sedan ångrade jag mig, och kände att jag nog inte kände mig redo.
Jag vill också passa på att lägga till protokollet att jag inte är världens bästa på att uttrycka mig i skrift. Jag kan vara bra på att skriva, men när jag ska försöka få fram något speciellt så har jag väldigt lätt att komma på sidospår.
 
 
* ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ *~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ *
 
Jag är världens sämsta vän.
Det låter hårt. Det låter som att jag är taskig, eller rentav elak, mot de jag träffar. Så är dock inte fallet.
Jag ska förklara.
 
 
Under hela min barndom hade jag inga kompisar. Jag hade ingen kompis. 
Tänk på filmer där exempelvis huvudpersonen är en blyg eller "udda" person utan vänner. Filmen kanske handlar om att hen (oftast hon) är mobbad, och även om hon inte är det så är hon utanför gemenskapen på något sätt.
MEN i de allra flesta fall har hon en eller två nära vänner, och den lilla gruppen är liksom porträtterade som "de udda".
Men grejen är att huvudpersonen i alla fall har en (1) vän.
Min erfarenhet är att jag inte ens hade det.
Visst, i lågstadiet var det någon som jag fick leka med någon enstaka gång, men från typ årskurs 3 har jag varit helt ensam, kompismässigt. Jag hade ingen vän att umgås med på fritiden och på skolloven. Inte ens en (1).
Detta var ju självklart en stor bidragande faktor till det urusla självförtroendet jag hade under uppväxten. Eller urusla... det var snarare obefintligt.
Eller... undrar egentligen vad som är hönan och ägget här... Fick jag dåligt självförtroende för att jag inte hade några vänner, eller hade jag inga vänner för att jag hade ett uselt självförtroende?
Det kan jag ju fundera över ett tag ;-P
 
I alla fall.
Allt detta har resulterat i att jag idag egentligen inte vet hur jag ska bete mig i relationer med vänner.
De där sociala koderna som de allra flesta klurar ut under barndomen, i samspel med andra, de har halkat efter för mig. Inte förrän nu i vuxen ålder har jag haft möjligheten att börja lösa dem.
Eller, när jag befinner mig i de sociala situationerna (när jag umgås med vänner) går det såklart bra.
Anledningen till att jag känner att jag är en så dålig vän är att jag inte riktigt har "koll på protokollet" när det gäller att kontakta vänner.
Jag har kommit över en stor del av min blyghet, och därmed också fått betydligt bättre självförtroende. Men det haltar fortfarande lite efter när det kommer till att kontakta vänner.
Detta gör att jag fortfarande är osäker på det här med "hur ofta en ska ta kontakt med vänner för att vara en bra vän kontra när man räknas som för efterhängsen". En biverkning av mitt dåliga självförtroende är att jag är livrädd för att betraktas som för efterhängsen.
Det här resulterar tyvärr i att jag istället blir alldeles för dålig på att höra av mig.
Av rädsla för att ringa för ofta, blir det istället så att jag aldrig hör av mig. Sedan blir ju även det ett stressmoment. Tanken på att vara en nonchalant vän som inte verkar bry sig.
 
På allt detta, lägg då till att jag är en introvert personlighet.
Enda gången jag på allvar kan koppla av och samla energi är när jag befinner mig med bara mig själv hemma i mitt eget hem.
Jag trivs bra tillsammans med andra, i alla fall om jag känner mig trygg i sällskapet, men jag behöver som sagt den där lugna tiden ensam hemma för att vila upp mig på allvar.
 
Jag är inte nonchalant, jag är inte elak och jag är en lojal vän. Det är bara så att jag är dålig på att höra av mig, på grund av ovanstående orsaker. Rädslan att verka för efterhängsen tar tyvärr över, hur lite jag än vill det.
Jag jobbar hela tiden med det, med mig själv, men det tar tid. Sådant här tar tar tid, vilket ofta känns väldigt frustrerande när en är mitt uppe i det.
Jag VILL ju vara en sådan person som är bra på att ta kontakt med vänner, styra upp saker och helt enkelt vara en bra vän på det sättet.
Kanske kan det bli så i framtiden. Hoppas det.
Men just nu vill jag bara skriva detta inlägg för att dels berätta hur det är. Berätta hur det känns från mitt håll. Och dels för att jag vill belysa den här typen av problem och personligheter, för jag gissar att det finns fler som känner ungefär på samma sätt. Det finns ju liksom fler än jag som är blyga och introverta.
 
 
Om du hängt med ända hit; stort tack för att du ville lyssna :-)
 
Under en lång tid har jag hatat att redigera bilder.
Jag har fortfarande älskat att fota, men känt en typ av hatkärlek till dagar då jag tagit tresiffrigt antal bilder. Anledningen till detta är att jag fått lite smått panik när jag tänkt på att sitta och redigera allihop (fotar ju i RAW, vilket betyder att bilderna måste gå igenom Photoshop för att kunna användas).
Orsaken till redigeringshatet är att det tagit så onödigt lång tid med varje bild, samt att jag inte kunnat göra något annat under tiden (typ ha en video eller musik på i bakgrunden).
Det höll ärligt talat på att totalt förstöra mitt intresse för fotografering, då det till slut blev så att jag drog mig för att gå/åka ut på längre fotorundor.
Allt detta på grund av att jag hela tiden haft så lite Ram-minne i datorn.
 
Men NU! Nu när jag äntligen sitter här med mera minne plus en senare version av Photoshop så känner jag hur både fotolusten och framförallt redigeringslusten kommer tillbaka.
Jag kan äntligen köra flera program samtidigt, och det tar inte flera minuter att bara öppna en bild i PS. Det är också så att i och med den nyare versionen (Photoshop CC) så finns det så mycket mer funktioner än jag haft tidigare. Det är så otroligt mycket enklare att få bilderna precis som jag vill ha dem!
 
Editing is finally fun again!! ♥
 
Tidigare inlägg