De senaste åren har varit väldigt tuffa för mig mentalt.

Inte så att något speciellt stort och jobbigt har hänt; det är mest måendet.

Vintrarna har såklart varit värst, men överlag över åren har det inte riktigt känts helt hundra.

 

Men så var det en grej som plötsligt slog mig när jag stod i köket tidigare ikväll... Jag mår bra.

För första gången på länge känner jag att jag faktiskt mår genuint bra.

Ja; jag har befunnit mig på en bra våg hela den här hösten, men på något sätt var det först nu som min hjärna faktiskt "insåg" det.

Min hjärna har varit lite i "överlevnadsmode" de senaste 2-3 åren i syfte att hålla näsan ovanför ytan. Därför har hobbies, intressen och annat fått stå tillbaka.

Nu känns till och med framtiden ljus.

Jag fick inte ens panik tidigare idag då det snöade. Visst, jag gillar fortfarande inte snö. Men det känns som att det mindset jag för närvarande är inne i faktiskt hjälper mig.

Jag förstår också att vi bara är i början av vintern och att jag fortfarande kan trilla ner i det där mörka hålet. Men det KÄNNS annorlunda än det brukar, så jag håller hoppet uppe.

 

Faktiskt vet jag inte vad jag vill ha ut av det här inlägget, annat än att jag känner ett behov av att dokumentera den här känslan.

Jag har alltid brukat skriva av mig när jag mår dåligt (har ett dagboksdokument här på datorn som är ett djupt, svart hål av ångest att läsa), och då vill jag gärna skriva ner när jag mår bra också.

 

Ett exempel på att jag känns annorlunda är min almanacka.

Jag vet; det här kommer låta otroligt löjligt! Men det är åtta veckor sedan jag beställde och fick hem min kalender från personligalmanacka.se, och jag använder den fortfarande varje dag. Jag kommer ihåg att ta den med mig. Jag kommer ihåg att skriva ner saker i den.

I mitt liv är detta stort, eftersom jag har aldrig - Aldrig - tidigare klarat av att hålla liv i en almanacka i två månader. Det har helt enkelt runnit ut i sanden betydligt snabbare.

Jag har också publicerat flera inlägg på bloggen under samma vecka, och DET var länge sedan!

Jag har haft fler "energikvällar" än jag brukar. Alltså sådana kvällar då jag kommer mig för att ta mig an någon typ av projekt (exempelvis bakning) efter att jag kommit hem från jobbet.

 

Jag älskar att känna lycka över saker igen.

Jag älskar att känna inspiration och motivation till hobbies igen! Speciellt bloggen.

Nu ska jag bara hitta ett bra sätt att hålla fast i den här känslan.

 

Och imorgon är det LÖÖÖÖÖÖN!!

Älskar att kunna säga detta igen: Livet leker!

Min tanke var att det kanske kunde vara en bra idé, då kanske inte alla följt med till den bloggen; jag har ju liksom varit expert på att hoppa mellan bloggar ;-P

 

 

 

 

Som ni vet vid det här laget (ni som följt mig ett tag) är att jag mest troligt lider av vad som kallas SAD -Seasonal Affective Disorder.
Ja, jag är självdiagnostiserad så Nej, jag kan naturligtvis inte veta om det är vad jag har.
Jag kan inte veta om det är SAD, eller om det helt enkelt bara är “ja, de allra flesta känner så på vintern”.
Jag är inte korkad och jag claimar inte att jag verkligen HAR säsongsdepression.
Men jag väljer just nu att se på mina symptom som att jag har det och försöker ta till alla knep jag kan hitta för att stävja det, förutom medicin då såklart (sådant som kräver en faktisk officiell diagnos).

Planen i år är att göra ett försök i att inte bli överrumplad, vilket händer de allra flesta år. Trots att jag vet om att det kommer, så är det som om jag blir knockad varje gång. Helt plötsligt är jag bara mitt inne i det liksom.
Känner ofta en känsla och ett behov av nystart efter semestern (vilket i vanliga fall brukar gå över snabbt), och även i år. Dock känns det lite starkare just i år av anledningar jag inte riktigt kan greppa.
Av den anledningen tänker jag – i alla fall FÖRSÖKA – ta tillfället i akt och sätta upp en liten plan inför kommande vinter.
Försöka få ihop en lista med saker att göra, och ett mindset att fortsätta göra de roliga sakerna trots att jag inte känner för det.
Till exempel att blogga. Eller fota. Eller läsa. Eller vad jag nu kan komma på som jag tycker är roliga aktiviteter.


Min (påbörjade) lista över saker att göra för att hålla “SAD” i schack!

♥ Bara ställa ett eller två morgonlarm på mobilen, istället för fem.
♥ Meditera? Se över om det kan vara något för mig, hur flummigt det än låter.
♥ Äta D-vitamintillskott. Om inte annat kanske placeboeffekten kickar in…
♥ Äta mat som innehåller mycket vitaminer; speciellt B12 (då jag lite grann misstänker att de nivåerna är låga).
♥ Investera i en ljusterapilampa. Vet inte om sådana egentligen hjälper, men det är väl värt ett försök… eller?
♥ FÖRSÖKA gå ut mer, helst i solljus. Svårt mitt i vintern när man jobbar; men i alla fall FÖRSÖKA.
♥ FÖRSÖKA göra mina hobbies även sådana dagar då jag inte har någon direkt lust att sätta igång.

 

Jag har också planer på att försöka anamma ett av Jonna Jintons tips. Eller snarare ett mindset hon förmedlade i en av sina videos och som jag tog till mig...
Jag tänker försöka att inte kämpa emot vintertröttheten. Att inte ägna all min kraft och energi till att försöka känna som jag gör på sommaren.

Jag tänker försöka att lite bara "följa med" i naturens rytm. Vintern är en tid då saker och ting saktar ner, vi känner oss tröttare, har ofta lägre energi generellt o.s.v. Vad händer om jag slutar streta emot och istället accepterar årstiden precis som den är?
Erkänner villigt att detta förmodligen skulle vara enklare om jag levde närmare naturen och inte mitt inne i stan, men det går väl hitta strategier som passar här också..?


Om det här kommer fungera? Ingen som helst aning.
Jag hoppas det ska hjälpa i alla fall. Jag hoppas, genom att ha dessa stolpar framför mig, att det ska mildra min vinter.
Dock är den här årstidsdepressionen en otroligt stark och sneaky jävel som smyger sig på när jag minst anar det, men det kan väl ändå inte vara en nackdel att ha någon typ av tydliga verktyg klara. Eller?

 

 

Jag började skriva den här texten för ett år sedan, men plötsligt blev jag osäker på om jag ens ville publicera det.
Sparade alltihop som Utkast och glömde sedan bort det. Ett tag senare bytte jag till Wordpress och glömde bort det helt.
Tills jag började fundera på att gå tillbaka till blogg.se igen, och såg det ligga där under "Utkast". Läste igenom och tänkte att; tja, varför inte?
Så texten har fått lite nytt liv, och då testar vi väl :-)

Disclaimer (för att ni vet... sociala medier!) : Det här är inte en faktatext. Det är rent och skärt filosoferande.
Jag VET också att:
1. Det är bara böcker. Påhittade berättelser.
2. De är skrivna för barn, i barns perspektiv.
MEN som sagt; det är småfilosofiska tankar och behöver inte läsas som om jag haft ihjäl någon.

~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~

Som ni vet är jag filosofiskt lagd. Jag funderar mycket över många olika saker. Jag analyserar och eventuellt omvärderar invanda åsikter, värderingar och företeelser.

Detta kommer bli ett sådant inlägg, då det är en sak jag funderat över ett bra tag.

Det kommer handla om karaktärer från Astrid Lindgren-sagor, och av den anledning vill jag börja med att påpeka att jag älskar Astrid Lindgrens sagoskatt. Det är inget som kommer ändras på grund av denna text.
Jag var aldrig något riktigt Disneybarn. Aldrig fixerad vid Disneyfilmer. Jag var ett Astrid Lindgrenfilmer-barn.

Jag älskar historierna. Jag älskar karaktärerna (Förutom Karlsson på taket. Hatar den karaktären). Jag älskar hur långt före sin tid Astrid var när hon skrev. Jag älskar att hennes fokus hela tiden ligger på att ge barnen det allra bästa.

 

Däremot finns det faktiskt - har jag insett på senare tid - ett par karaktärer i böckerna/filmerna som jag liksom omvärderat lite grann.

Karaktärer jag börjat se lite i ett annat ljus, med andra ögon så att säga.

Karaktärer som är skrivna för att man ska se på dem på ett visst sätt.

Och ja, jag vet att det är utifrån huvudpersonens perspektiv. Utifrån barnens perspektiv. Men återigen; detta är ett filosofiskt och analyserande inlägg.

 

 

 

Kvinnan med sin färgsprakande outfit och hatt som ständigt försökte få med sig Pippi till ett barnhem.

Hon är skriven så att man ska tycka så synd om Pippi för att "Fru Prusselius" hela tiden stör henne. Nästan lite som att hon försöker kidnappa henne.

Men har insett att jag plötsligt börjat se just Prussiluskan på ett nytt sätt. Är inte hon egentligen en otroligt rimlig vuxen människa?!

Om vi kollar på hela situationen...

Hon är en vuxen kvinna, som älskar barn och dessutom jobbar med barn.
Hon ses på av andra som utmattande; men när hon leker med barnen har hon så mycket inlevelsefull energi på barnens nivå (ni vet... PEDAGOGISK!), och övrig tid tar hon på sig rollen som ansvarstagande vuxen.

Hon ser en 10(!)-åring som flyttar in i och bor helt ensam i ett stort, nergånget hus. Helt Utan Någon Vuxen i Närheten. Dessutom med ett halvt zoo i huset.

Hon vänder inte bort blicken, utan tar sitt vuxen -och samhällsansvar för att se till att det till synes övergivna barnet ska få ett tryggt hem och bli omhändertaget av vuxna människor.

Och ja, jag vet att sagan handlar om att Pippi är starkt och självständig. Men om man faktiskt tänker på det så ÄR hon ju ändå bara ett tioårigt barn. Det spelar ingen roll hur självständig man är; ett tioårigt BARN ska under inga omständigheter bo ensam och vara helt utelämnad till sig själv.
Är Prussiluskan verkligen den "onda" i denna berättelse?
Eller är hon helt enkelt stadens enda vuxna med faktiskt civilkurage?

 

 

 

Ja, vi kan väl fortsätta på samma serie. Den här gången med Pippis pappa.

Han som framställs som en så fin och rolig pappa. Han som var någon slags piratkung med en massa roliga berättelser i bagaget.

Men var han en så bra förälder? Egentligen? Om vi bara går på rent föräldraskap.

Ser man det från en annan vinkel... var inte han en förälder som lämnat sitt tioåriga barn vind för våg att klara sig själv i land samtidigt som han åkte ut på fler äventyr till havs, på obestämd tid. Typ "här är en väska med pengar. Hej då."

Och JA, det var Pippi som ville gå iland och bo på fastlandet, och jag vet att det handlar om att hon var envist lagd... Men igen; hon var tio år gammal. Vilken förälder skulle gå med på en sådan sak.

Jag tänker att; om Efraim varit en bra förälder (eller bara en helt normal förälder), hade han antingen gått iland tillsammans med henne... eller sagt något liknande att "bo ensam får hon vänta med tills hon blivit vuxen".

Tänk dig att ditt 10-åriga barn säger att hen vill flytta hemifrån/bo själv, och din reaktion är "Jomen såklart går det bra. Här är lite pengar, hej då". Fullt rimligt. Eller... kan det vara så att din reaktion, och ditt handlande, blir något helt annat..?

Ja, igen; jag vet att det är en saga. Men som sagt blir det lite once you start thinking about it...

 

 

 

Ni vet; den lilla pojken som framställs som att han gör så mycket hyss att det är så synd om hans föräldrar. Lite av ett problembarn som hade en "vad ska det bli av honom"-stämpel.

Ja, jag vet att den historien utspelar sig på 1800-talet; på den tiden då gränsen för oregerlig var helt sjukt låg.
Då när det handlade om blind lydnad eller uppfostringsanstalt, typ.

För Emil var ju faktiskt ett helt normalt barn. Jag kan till och med tycka han var ett väldigt lugnt barn. Ett barn som lekte och nyfiket utforskade världen omkring sig.

Hans hyss var ju inte ens hyss. Han gjorde ju aldrig något i syfte att driva med någon annan, utan alla hans 'hyss' var ju saker han ville hjälpa till med. Och ja, jag vet att det till viss del också framgår i berättelserna... att allt han gjorde var med ett gott hjärta.
Men allting klassades ju ändå som hyss; och han blev alltid bestraffad för allt.
I mina ögon var Emil ett otroligt välartat och fullkomligt normalt barn.



Vad tycker ni?
Finns det någon ur Astrid Lindgrens sagoskatt som ni börjat se med andra ögon såhär i vuxen ålder (som ni såg på ett annat sätt som barn)?
Eller finns det kanske någon annan figur från barndomen som passar in i den analysen?

Nämen HEJ! Det var inte igår!

Faktum är att jag är medveten om att jag inte skrivit här sedan i februari.

Däremot har jag, enligt statistiken, haft förvånadsvärt många som ändå kikat in här varje dag. Det brukar gå ner väldigt snabbt när man inte publicerar, men ni har verkligen haft tålamod med mig. Jag är er otroligt tacksam för detta, och jag ber om ursäkt för att ni inte fått något nytt content.

Nu när ljuset återvänt rejält (både på mornarna och eftermiddagarna) känner jag mig piggare, men är fortfarande väldigt trött när jag kommer hem från jobbet. Som jag skrivit tidigare gör jag knappt annat på vardagarna än jobbar och sover, och på helgerna har jag ingen gnista att företa mig saker annat än vila upp mig efter/inför veckan.

Jag är däremot liiiite mer aktiv på Instagram, då det är ett lättsammare medieverktyg än bloggen.

 

Däremot fick jag nyss vetskap om att det är en temadag idag som jag känner är väldigt viktig, och aktuell, att uppmärksamma.

Det är nämligen Källkritikens dag.

 

 

 

 

Internet. "Nätet". Detta band som knutit samman världen de senaste tre decennierna på ett helt otroligt sätt.

Det har gjort världen mindre och större på samma gång.

Det har gett otroliga möjligheter vi inte kunnat ana för bara trettio år sedan. "Internet är bara en fluga" (ni som vet ni vet).

Det har bundit samman människor. Personer som tidigare exempelvis stått utanför normen på ett eller annat sätt kan jag tänka mig kunde känna sig väldigt ensamma, för att de bodde på en liten plats där normerna var väldigt cementerade. Eh, ja. Jag kaaanske har typ små samhällen här uppe i norr i tankarna...

Tänker i alla fall att alla dessa personer, tack vare internets intåg i våra liv, kommit i kontakt med andra att relatera till.

 

Internet har gjort världen mindre och mer tillgänglig för alla (eller i alla fall de flesta).

Internet har gjort världen större, eftersom vi bara med ett par knapptryck har tillgång till så otroligt mycket mer än bara den lilla värld som en by på 1000 invånare kan ge.

Internet kan vara en fantastisk plats.

 

 

 

 

MEN internet är också raka motsatsen!

I och med att världen bundits samman på detta sätt blir vi överrösta med information från alla möjliga håll och kanter.

Mobbning sköt i höjden när internet gjorde intåg i våra hem. Den slutade vara begränsad till skolmiljö och arbetsplatser, och fortsätter i hemmen -digitalt.

Källor med information finns det miljontals av där ute, och propaganda flyger otroligt mycket enklare än det gjorde förr.

Vi måste alltid vara otroligt på vår vakt när vi är ute på internet, och även om vi är det så är det väldigt väldigt lätt att trilla ner i potthål då och då.

 

 

 

 

Källkritik är ett ord som aldrig varit så viktigt som det är idag.

Jag skulle säga; Ifrågasätt ALLT du läser och hör. Hellre en gång för mycket än en gång för lite i det här fallet.

Det är bättre att ha ifrågasatt någonting och sedan fått veta att det var sant, än att helt okritiskt svalt något som visar sig vara illvillig propaganda. Hoppas ni förstår hur jag menar.

 

 

 

Det senaste jag såg var att nu ligger bensinpriset på över 18 kronor litern. På min billigare, obemannade, station. Det sjunker någon gång under 18, men sedan är det tillbaka där igen.

Och ja, dieseln ligger ännu högre och pushar tjugo spänn.

Det börjar sannerligen vara svettigt nu, och jag har så gott som bestämt mig... När priset på bensin passerar 20 spänn per liter... Då slutar jag köra bil.

Om jag får ihop vardagen utan bil? Nja, det vette f*n!

Jaf vet faktiskt inte om det går, men det får lov att gå. Det måste gå. För tjugo kronor litern. Nej, DET går inte. Då handlar livet basically om att jobba för att ha råd att ta sig till jobbet.

 

 

 

Just nu är det svinnmätningsvecka på jobbet.

Förutom att jag blir alldeles slut i huvudet av alla siffror samt att komma ihåg att väga allting som går ut på buffén, och allt som kommer tillbaka in i köket, så har jag varit riktigt taggad på de här mätningsdagarna.

Har verkligen haft "my mind set" på att få ner mina siffror så mycket jag bara kan. Hittills har det, om jag får säga det själv, gått riktigt bra.

Har jag räknat rätt så lyckades jag de första två dagarna få ner serveringssvinnet med ungefär hälften de två första dagarna. I skrivande stund är det bara tisdag, så resten av veckan är ju fortfarande kvar.

Jag jobbar med mig själv på det sättet att jag försöker tänka på att "ha is i magen", som jag uttrycker det. Konstigt uttryck i sammanhanget, men jag kommer inte på något bättre.

Jag är nämligen alltid så otroligt rädd att det ska bli för lite mat, men istället blir det oftast för mycket.

Jag försöker lära mig själv att verkligen stanna när jag tänker att "med största sannolikhet räcker detta". För det gör det i de allra flesta fall. Men jag lägger alltid till lite extra ändå, just för att jag är rädd att det "blir för lite".

Hittills i veckan har jag jobbat utifrån is i magen, och hittills har det gett fina resultat.

Jag hoppas djupt och innerligt jag klarar av att fortsätta så.

 

 

 

Jag har ett stort problem. Eller ja, egentligen är väl detta definitionen av i-landsproblem, men men...

Jag har fortfarande inte hittat taklampor till lägenheten!

Ville inte, och vill fortfarande inte, köpa någon lampa förrän jag hittat en jag verkligen vill ha (som jag vet att jag inte tröttnar på nästa månad). Men liiite stressad känner jag mig för tillfället, i och med att vi gått in i den mörkaste årstiden. Det blir så väldigt skumt här hemma.

Har visserligen fönsterlampor, men det blir inte riktigt samma sak.

Att det ska vara så förbaskat svårt att hitta bestämma sig för en lampa!

 

Kruxet är att jag inte vet exakt vilken typ av inredning jag faktiskt vill ha. Har några uppslag i huvudet, men kan inte bestämma mig.

Går jag mot en mer "bohemiskt mysig" inredning vill jag ju inte ha en übermodern, kromad taklampa med "lampklot" åt olika håll (ni vet säkert ungefär vilka jag menar), och väljer jag en mer modern, avskalad inredning vill jag inte riktigt ha exempelvis en bohemisk lampa gjord av rotting.

 

I köket skulle jag vilja ha en lampa lite i Tiffanystil. Dock är de ju inte direkt de billigaste man kan hitta... Annars kan jag tänka mig en kökslampa lite mer i retrostil, typ sådana här, eller så lite mer industristil.

I hallen vet jag redan vad det blir. En enkel, vit plafond (hittat en på Clas Ohlsons). Kan inte ha en pendellampa där, eftersom lampan då kommer vara i vägen för både toadörren och garderobsdörren.

Men i sovrummet och framförallt vardagsrummet... Det är där beslutsångesten ligger. Jag vet att jag vill ha pendellampor, men det är i skrivande stund allt jag med säkerhet vet.

Jag vet att det är en lampa som typ alla har just nu, men jag gillar verkligen Sinnerlig-lampan från IKEA. Återkommer till den med jämna mellanrum. På ett sätt vill jag inte ha något som alla andra också har, så att hemmet ser ut som ett IKEA-showroom. Men samtidigt gillar jag verkligen den lampan.

 

Igen; Att Det Ska Vara Så Svårt Att Välja En Fricking Taklampa!!

 

 

 

En helt random grej jag funderat lite över de senaste månaderna är det här med matlagning.

Klassiskt sett har det ju varit en sådan sak som unga vuxna, när man varit i början av sitt vuxenliv, varit halvbra på. Man har flyttat till sitt första egna boende och kämpat på för att skapa något ätbart (generellt alltså), och på så sätt övat upp sina matkunskaper mer och mer.

Men jag har en känsla av att dagens unga och framtidens unga vuxna kommer vara skitbra på matlagning! Redan när de flyttar hemifrån.

Bättre än generationerna före dem.

Har tänkt på det när jag ser alla matvideos och matlagningskonton på sociala kanaler. Jag tycker det dyker upp matlagningsvideos överallt i sociala medier; så fort man går in på vilken plattform som helst. Det finns hur många som helst, och det verkar gå så bra för dem.

Jag kan ju såklart ha helt fel, men det är en känsla jag har. Att morgondagens unga vuxna kommer vara fantastiska hemmakockar redan när de flyttar hemifrån.

 

 

 

Det finns en genre jag aldrig i livet trodde jag skulle falla för, eftersom jag är waaaaay to harig. Jag är rädd för allt som det allra minsta kan uppfattas som läskigt. Jag kan tycka saker är läskiga, saker som ingen annan uppfattar så.

Finns inte en chans i universum att jag skulle utsätta mig för att kolla på skräckfilmer eller liknande. Jag kan till och med vara känslig för vissa thrillers.

Men jag har fastnat för, och fascineras av... True crime-historier!

True crime -alltså verkliga historier om brott/mord.

Jag tycker det är läskigt, men ändå kan jag inte låta bli att lyssna vidare.

Jag till och med betalar för en mordpodd! Mordisk stämning av Fayme och Natashja (Patreon).

Har faktiskt ingen aning om hur det kom sig att jag drogs in i denna genre, men nu är jag i alla fall där.

Några utvalda avsnitt av Mordisk stämning finns även gratis på Spotify, om man skulle vara nyfiken på vad det är för podd men inte vill eller kan signa upp sig för att betala varje månad. Sök på "Dålig stämning", så ligger även mordpoddens avsnitt där. Plus såklart hela Dålig stämning-podden, om man missat den :-)

 

 

-------------------------------------

 

Idag blir det en 12-timmarsdag med jobbgrejer för mig. Först till jobbet som vanligt, och sedan APT mellan 15:30 och 17:30.

Men fick i alla fall iväg ett blogginlägg redan nu på morgonen. Kors i taket!

 

Hoppas ni får en fin onsdag allihopa!

Det här blir inget särskilt långt inlägg (tror jag ;-)) men känner att jag måste dokumentera detta för mitt framtida minne.

Jag var nämligen med om något natten till idag som jag aldrig varit med om tidigare. Medveten om att det låter mer dramatiskt än det egentligen är, och kommer förmodligen låta lite konstigt i skrift. Men men.

 

Fredagkväll igår alltså, och i vanlig ordning somnade - eller snarare slocknade - jag relativt tidigt. Gör alltid det på fredagar. Det är liksom som att all veckans trötthet kommer ikapp mig. Så fort jag slappnar av, och speciellt om jag "bara lägger mig ner en sekund" så är jag liksom död för omvärlden på två sekunder.

Så även denna fredag.

 

Men mitt i natten, eller väldigt tidigt morgon (beroende på hur man ser det), vaknade jag till. Tror klockan var någonstans mellan två och tre.

Vände mig om och somnade om... Det var då som jag gick in i världens konstigaste dröm.

Det hände huuur mycket saker som helst i denna dröm, och allt hoppade verkligen fram och tillbaka. I ärlighetens namn så kommer jag knappt ihåg några detaljer alls annat än vissa sekvenser; förutom en (1) grej.

Jag befann mig på något ställe som liksom var en salig mix av platser som är välkända för mig i verkliga livet.

Det konstiga var att där fanns flera katter. Helt vanliga huskatter. Bara detta känns så konstigt. Jag brukar nämligen då och då drömma om att Lucky fortfarande lever; de drömmarna är jag van vid. Men jag har aldrig drömt om katter tidigare.

I alla fall; större delen av dessa katter var mest med i bakgrunden. Det var inga djur jag integrerade med, utan bara noterade. Förutom en... denna katt - nu i vaket tillstånd har jag ingen aning om utseende - hovrade liksom runt mig. Återkom gång på gång för att klösa eller bita mig.

Försöker fösa den ifrån mig utan att lyckas, och ingen runt omkring mig gör någonting.

Det är det sista jag minns av drömmen.

 

Här kommer det som är mest konstigt av allt...

Jag vaknar av att jag gråter! På riktigt grinar; med snyftningar, tårar och hela kalaset.

I den stunden vet jag heller inte varför jag gråter. När jag lyckats sluta kopplar hjärnan ihop det med vad jag kommer ihåg av drömmen och jag (av någon anledning) lyckas somna om. Det är fortfarande väldigt väldigt tidig morgon.

Jag har aldrig förut vaknat av att jag gråtit. Aldrig.

Jag har aldrig någonsin gråtit av en dröm, så vad i denna som utlöste det förblir ett mysterium. Tänker att det var ju inte ens en dröm man tänker ska utlösa något sådant. Jag menar; har drömt betydligt värre saker än aggresiva katter!

 

Sådana här händelser gör en ju dock sjukt nyfiken på drömtydning.

Känns som att en dröm som aktiverar tårkanalerna måste ha en djupare mening.

Och nej, jag tror inte på drömtydning, astrologi och sådant. Tror bara att drömmar helt enkelt är hjärnans sätt att bearbeta intryck i efterhand. Men som sagt; det kan inte hjälpa att tankarna börjar vandra åt det hållet.

Försökte i alla fall googla lite på eventuella betydelser, men fick upp att det tydligen kan typ femtioelva olika betydelser att drömma om katter.

Lite som med horoskop; man skriver så luddigt som möjligt för att det alltid ska passa in på någon...

 

Tycker i alla fall det var en så obehaglig känsla; lite som den här känslan när man nästan somnat och man börjat drömma trots att man delvis är kvar i medvetande.

Hjärnan är så sjukt fascinerande!

En sak vill jag börja med att säga; jag är helt med på miljökampen (hittar inget bättre ord).
Jag är ombord med att vi håller på att köra planeten käpprätt åt h...... och att vi behöver göra allt vi kan för att rädda den.

Det ligger ständigt i mitt bakhuvud att jag vill och försöker göra vad jag kan för att ta mig mot en hållbar livsstil. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något heter det ju.

Men det finns ett område som hela tiden bråkar med min övertygelse, just för att det är något som ligger mig så nära.

Absolut inte bråkar i den meningen att jag blir klimatförnekare, men jag hoppas ni förstår hur jag menar.

Det handlar såklart om drivmedelspriserna.

 

När jag växte upp låg bensinpriset stadigt på runt 8 kr/litern. Dieseln ännu lägre.

När jag köpte min bil 2012 låg priset ganska stadigt på runt 12 kr. Vid något tillfälle kunde det tippa över på 13kr, men gick sedan tillbaka igen.

Nu, 2021, ligger priserna farligt nära 20 kr/litern. TJUGO KRONOR LITERN! Inte är det långt ifrån.

På "min" billigare (obemannade) station ligger priserna för närvarande på runt 17,50 för bensin och upp mot 19(!) spänn för diesel!

Vilket betyder att dieseln faktiskt bara är ören ifrån tjugo spänn.

Jag har en gammal bil och tankar bensin, så för mig ligger det ändå liiite längre ifrån. Men inte mycket. Inte mycket alls, med tanke på hur priserna verkligen rusar uppåt.

Tjugo kronor per liter... ja, det är farligt nära bristningsgränsen känner jag. Kommer jag att kunna fortsätta ha bil om (när) priserna går över tjugan?

Och vad händer då? När bilen är ett måste för att klara vardagen.

Och jag tänker på alla som har det sämre än mig, i och med att jag "bara har mig själv". Ensamstående med barn exempelvis. Pendlare som måste köra bil eftersom det inte går bussar alls; eller bussen (singular) som går matchar inte arbetstiderna.

 

 

 

"Åk kommunalt istället. Det är bättre för miljön. Ta bussen eller tåget istället för bilen."

Javisst; kommunalt är bättre för miljön. Håller med.

Men... Tåg?! Vilka tåg? Och buss? Prova bo någonstans där det går en (1) buss på morgonen och en på eftermiddagen. Morgonbussen kanske till och med går kl 7, och det är tiden då du börjar arbeta och ska därmed redan befinna dig på arbetsplatsen.

Kan tycka det är lite läskigt hur man verkar utgå endast från typ Stockholm och andra storstäders infrastruktur.

Helt ärligt tycker jag inte ens man kan referera till Stockholm alls när det kommer till denna fråga. En storstad där man i princip inte ens behöver ta körkort om man inte vill. Man klarar livet och vardagen fint ändå.

Lyssna istället på människor på landsbygden. Människor som bor där det knappt eller inte alls går bussar. Människor som har två mil till närmaste affär och fyra mil till jobbet. Det jobb där de ska infinna sig klockan sju på morgonen, och innan dess ska de hinna lämna barnen på förskolan i byn.

"Varför bosätter man sig där då?" Eh, okej. Ska alla bo i städerna då? Jag som trodde det var bostadsbrist redan nu...

 

 

 

"Det vore bättre om alla körde elbilar istället för fossilbilar."

Visst, återigen håller jag med. Och återigen säger jag; det fungerar inte i praktiken!
Ja, i framtiden kanske. När allt, förhoppningsvis, är ordentligt utbyggt. Men att förbjuda eller göra något omöjligt att använda, för att istället ersätta det med en lösning som långt ifrån alla har tillgång till... Det fungerar inte.

För att Ett. Vad kostar inte en elbil?!?! Det är väl för fasen inget man bara kan gå och köpa sig bara sådär. För mig skulle det ju ta typ 30 år att spara ihop till en sådan.

"Men de går ju ner i pris de också när de blir begagnade, precis som fossilbilar".

Javisst. Men hur snabbt går det då? Priset sjunker ju inte direkt från flera hundra tusen till tio tusen på ett år direkt. För ja, det finns faktiskt människor som måste ha bil, men har inte råd att lägga mer än kanske 10k i inköp. Med andra ord; en väldigt gammal bil, men den behöver bara kunna ta en från punkt A till punkt B.

Och två. Laddning.

Har förstått det som att det är ett speciellt uttag för laddning av elbilar. Alltså att det inte går koppla in den direkt i ett vanligt uttag, typ motorvärmare. Och hur gör man då om man bor i lägenhet? Jag exempelvis, som bor i hyresrätt med en parkeringsplats utanför huset med ett (1) motorvärmaruttag...

Det är ju inte som att jag kan installera något där. Det är ju inte min parkeringsplats. Jag hyr den ju bara, så den ägs ju av min hyresvärd.

Och även om det bara skulle vara att koppla in något i motorvärmaruttaget; hur ska jag då kunna koppla in själva motor/kupévärmaren på vintern?

Det finns ju inte direkt laddstolpar överallt heller. Än i alla fall, även om det sätts upp fler och fler.

Men jag har ju också fattat det som att det "är så praktiskt att kunna ladda bilen på nätterna och då alltid ha "full tank" när man ska iväg".

Så skulle jag då vara tvungen iväg någonstans för att ställa bilen på laddning? Hur långt tid tar en laddning? Samma som att tanka? Eller måste man avsätta flera timmar?

Nej, jag kan helt enkelt inte se hur det skulle vara möjligt att ha en elbil i nuläget om man bor i hyreslägenhet.

 

 

Det går ju inte att göra något omöjligt att använda - det går inte ta bort saker - innan man fixat ett alternativ som är tillgängligt för alla.

Antingen får väl Regeringen skänka en elbil till varenda körkortsinnehavare (eller hushåll) i landet. Men då har vi ju som sagt problemet med laddningen...

Eller Bygg Ut Infrastrukturen IDAG så att varenda liten småby i hela Sverige har tillgång till tät och pålitlig busstrafik.

Eller Sänk Priset På Drivmedel!

Och såklart säger jag inte att det inte ska vara skatt alls. Men om priset idag hade legat på 10-12 kronor... Bara det hade hjälpt så sjukt mycket.

Och vill de inte göra något av detta... ja, då får de väl införa Basinkomst eller liknande. Det är ju det enda som återstår i så fall.

För har man varken råd eller minsta möjlighet att ta sig till jobbet, hur ska man då kunna jobba -hur mycket man än vill?

 

Ja, jag vet att agendan är att fasa ut fossilbilar. Men det går faktiskt inte göra den formen av transportmedel otillgänglig innan det finns alternativ.

Är medveten om att jag skrivit det flera gånger nu, men det tål att upprepas.

Vad händer den dagen då en stor del av befolkningen faktiskt inte har råd att tanka bilen längre?

Än så länge är det så att Stannar bilen Stannar Sverige.

 

 

Tack för mig!

Såg i mitt Instagramflöde att det är International Safe Abortion Day idag.

Jag har ingen direkt koll på temadagar annat är typ Internationella kvinnodagen och Kanelbullens dag ;-) men känner att detta viktiga är värt att vika några rader till. Speciellt nu när det känns som att aborträtten är extra hotad runt om i världen. Eller ja; den är ju alltid hotad, men ni fattar.

Har faktiskt tänkt länge på att skriva något på detta, men har inte riktigt vågat då det är så otroligt laddat.

But here we go...

 

 

Än så länge lever jag i ett land där aborträtten fortfarande är intakt, men det finns sååå många kvinnor som lever i länder där abort är förbjudet. Eller där det rent tekniskt är lagligt, men i princip otillgängligt.

Att förbjuda abort är ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Bokstavligen. I de mänskliga rättigheterna ingår nämligen Rätten till sin egen kropp, vilket i sin tur omfattar sexualitet och fortplantning.

Det finns lika många anledningar till abort som det finns kvinnor i världen, så att säga. Ingen har någonting att göra med varför en annan kvinna väljer att göra abort.

Hon ska inte bestraffas. Hon ska inte skammas. Hon ska inte fördömas. Hon behöver inte förklara sitt val. Om hon själv vill och behöver prata så har hon naturligtvis rätt till det, men hon ska inte tvingas till att motivera sitt beslut.

Ingen kvinna ska tvingas genomgå en graviditet om hon inte vill. Det är som sagt en mänsklig rättighet.

 

 

Abortmotståndarna kör sin propaganda om att abort i princip handlar om att "döda färdigutvecklade barn i magen", som att abort på något sätt skulle handla om att majoriteten av alla kvinnor går en hel graviditet för att sedan göra abort.

Jag vågar påstå att alla de som gör sena aborter vill ha barnet. Det är en ytterst liten del av aborter som sker sent i graviditeten, och då handlar det om grava fosterskador eller risk för mammans liv.

Faktiskt så är det så att 59% av alla aborter sker innan vecka 7, och 85% innan vecka 9; siffror från 2019 (källa: Socialstyrelsen).

 

 

Det är också så att det sker lika många aborter i länder där abort är olagligt som där det är lagligt. Skillnaden är att det är extremt osäkra och rent utav livshotande ingrepp för kvinnorna. För om det verkligen inte finns en chans att man kan eller vill föda ett barn blir man desperat.

Och ingen ska komma med "då borde väl mord/misshandel/droger o.s.v. också vara lagligt för folk kommer göra det ändå" (läses med överlägsen sarkasm i rösten). Ja, jag vill minnas att jag faktiskt stött på den meningen i någon "prolife"-debatt i sociala medier.

Det är så dumt så klockorna stannar. DET är verkligen som att jämföra äpplen och grodor.

 

En annan aspekt när det kommer till att förbjuda aborter är att i ett sådant scenario finns det risk att kvinnor som får missfall hamnar under utredning för att undersöka ifall de gjort illegal abort. Eftersom ett missfall och en abort, kroppsligt, är samma sak. Skillnaden är att det förstnämnda är ofrivilligt och det senare är framkallat.

 

 

En annan sak jag brukar höra och läsa är "Ja, jag tycker absolut man ska få göra abort om man blivit våldtagen men jag tycker inte man ska få använda abort som preventivmedel"...

Jag har två saker att säga om detta:
Ett. Det är per definition omöjligt att använda abort som preventivmedel. Ett preventivmedel är - vilket namnet faktiskt antyder - ett verktyg för att förhindra att en graviditet uppstår. Abort är en lösning på en oönskad graviditet.

Två. Det är inget annat än ren misogyni. Är man ok med abort för vissa situationer så betyder det basically endast att man vill straffa kvinnor för att ha haft sex. För här återkommer vi till: Anledningen till att någon gör abort angår ingen annan än den gravida kvinnan själv.

Även om graviditeten kommit till pga slarv eller oansvarighet så har man rätt att avsluta den om man inte vill föda fram ett barn.

"Man får ju ta konsekvenserna av sina handlingar faktiskt". Abort är ett sätt att ta konsekvenserna av en oönskad graviditet.

 

Personligen har jag aldrig gjort abort. Jag vill gärna ha barn, men inte till vilket pris som helst. Hade jag exempelvis blivit oplanerat gravid, säg, för tio år sedan... Då är jag 100% säker på att jag gjort abort. På den plats mitt liv låg för ett decennium sedan finns det nämligen inte en chans att jag hade valt att föda ett barn.

I dagens läge hade valet varit betydligt svårare, men av olika anledningar hade jag definitivt behövt betänketid.

 

 

Jag har även, återigen i abortdebatter i sociala medier, sett personer skriva "Jag är Pro-life för mig själv men pro-choice för andra".

Inte bara en gång, utan jag har sett det vid flertalet tillfällen, och det blir så tydligt att de inte vet vad pro-choice betyder. Med den meningen definierade de precis pro-choice. Den meningen är självaste definitionen av pro-choice.

Pro-choice betyder Rätten att välja; avsluta graviditeten eller behålla barnet.

En mänsklig rättighet.

Aborträtt ger säkra aborter och räddar därmed kvinnoliv. Den är otroligt viktig att bevara!

 

Tack för mig!

 

 

---------------------------------------------

 

 

Det är sista dagen på semestern.
Eller ja, det var tekniskt sett i fredags. Första och sista helgen på semestern är ju egentligen rena bonusdagar när man har ett måndag-fredagjobb, eftersom man hade varit ledig då i vilket fall som helst.

Så... jag har nu använt upp mina tjugofem semesterdagar. Har åtta kvar, men det är för att jag hade sparat sedan tidigare.

MEN årets sommarsemeter är alltså slut nu. Vi går precis in på söndagen den 15:e augusti när jag skriver detta, vilket betyder sista lediga dagen av sammanlagt trettiofem.

Jag har panik. Ja, panik.

Är inte en person som lättvindligt vill ta till ord som ångest och depression. Det senare kommer jag inte använda nu heller. Jag är ju faktiskt INTE medicinskt deprimerad, och vill inte förminska en diagnos. Det görs tillräckligt i samhället ändå, genom att det är många som använder ordet för att beskriva att man är lite nedstämd en dag.

Jag vill inte använda mig av ordet ångest heller, men jag hittar verkligen inget annat ord.

Jag har inte ångestproblematik, men det jag känner skulle jag kunna tänka mig är lite grann av hur det känns att ha en mildare form av ångest.

Det känns som någon form av ångest bubblar upp inom mig varje gång jag tänker på att semstern är slut. Försöker att inte tänka på det, men det går inte att inte tänka på det.

När jag försöker tränga bort de tankarna klarar jag istället inte av att tänka på något annat heller. Kan knappt fokusera på exempelvis att skriva den här texten.

Vill nästan att klockorna ska stanna, för att hjärnan ska bli lurad att tiden stannar. Orealistiskt, jag vet.

 

Man brukar ju säga att de är en vanlig känsla i slutet av sommarsemestern. Det är så för de allra flesta, att man gärna skulle haft ett par veckor till. Men lika vanligt tycker jag det är att människor pratar om att "Ja, det har varit så skönt med semester! Men nog ska det ändå bli skönt att få komma in i de vanliga rutinerna igen. Vi har ju verkligen inte haft några rutiner alls under ledigheten."

Jag känner aldrig den känslan. Den enda gång jag känt så är när jag börjat jobba efter en långtidsarbetslöshet, eftersom det blir på ett annat sätt. Men när jag vet vad jag ska göra under året känner jag verkligen inte den känslan.

 

Min dröm är att skapa mina egna rutiner, helst utifrån vad som passar min egen person och vad som passar just mig bäst.

Tidsmässigt exempelvis... Min dröm är att kunna kliva upp kanske klockan sju på morgonen. Klä på mig och bege mig ut på en morgonpromenad. Efter det äta frukost och så sätta igång och jobba runt nio.

Och på vintrarna, när det ljusnar så sent på förmiddagen... Kliva upp klockan sju. Göra mig iordning och äta frukost. Jobba ett par timmar, och så ta en promenad kanske runt tiotiden, för att sedan fortsätta jobba.

Min dröm är att ha det lite som en "grundrutin", men med utrymme för variation. Att jag exempelvis skulle kunna, om det är en extra tung dag, ta det lugnt under förmiddagen. Samla ihop mig. Kanske göra något extra, vad det nu skulle vara, för min egen skull. För att sedan börja jobba vid tolvtiden och istället sluta arbetsdagen lite senare under kvällen.

Jepp, det kaaaan vara så att min drömförsörjning är hemmabaserad.

 

Så ja, jag känner ångest över att semestern är slut, och till skillnad från hur de flesta andra verkar vara så ser jag inte fram emot "vardagens rutiner".

Eller såhär...

Jag mår bra av rutiner. Men jag mår dåligt över vardagsrutiner som inte går att variera i perioder (om ni förstår hur jag menar).

 

Det är också så att jag är livrädd över att gå in i vinter igen. Jag är livrädd över att kommande vinter kommer att bjuda på likadana snöstormar som början av det här året.

Och då menar jag inte bara som man kan säga; typ lite skojfriskt nästan, att "åh, jag är rädd att det blir samma typ av väder nästa vinter".

Nej, nu "blottar" jag mina känslor, men jag är verkligen LIVRÄDD för att hamna i en likadan snöstorm igen som 12 januari 2021!

Jag har aldrig varit så rädd ute på vägarna som jag var den eftermiddagen. Kommer alltför tydligt ihåg hur jag, när jag äntligen kom fram till garaget där jag parkerade den kvällen, stängde av bilen och på riktigt satt och skakade.

Det låter överdrivet, men det är sant.

Jag vet att det är flera månader kvar, men jag tror ändå att detta minne är en del av den ångest jag känner just nu över att sommaren är slut. Livrädd för att kommande vinter ska bli likadan som den förra, och livrädd för att en sådan snöstorm ska drabba oss en vardag då man faktiskt måste ut med bilen på vägarna.

Nej, nu får jag fysiskt magknip av att skriva om den dagen, så jag lämnar det.

Vet att det verkar lite konstigt att nämna det överhuvudtaget, men gjorde det just för att jag är säker på att den dagen faktiskt är en av orsakerna till att jag har ångest över att påbörja detta läsår.

 

Det är också vanligt att säga "jo, men när man jobbat några dagar har man kommit in i det igen. Då går det lättare."

Inte sant.

Eller ja, jag pratar såklart inte för alla människor.

Men det är sant att efter några dagar har man kommit in i jobbet igen. Falskt dock att allt känns lättare. Efter några dagar känns det snarare som om man aldrig haft semester alls...

Det är tur att jag gillar mitt jobb. Tänker på alla de som hatar sina.

 

Jag är inte ute efter evig semester.

Jag har inga som helst planer på att säga upp mig.

Jag är inte ute efter att misskreditera mitt jobb. Tvärtom är jag aldrig så tacksam gentemot mitt arbete som just när jag känner slut-på-semester-ångest.

...
Mitt liv är egentligen perfekt just nu, och det vet jag om. Jag känner ångest över att jag känner ångest, om ni förstår hur jag menar.

Jag hatar mig själv just nu för att jag känner den här ångesten. Jag känner mig otacksam.

 

En dag kvar.

Sedan börjar ekorrhjulet snurra.

 

 

Som ni vet bor jag i en tillfällig lägenhet den här våren, under tiden då min egen helrenoveras. Här har jag i skrivande stund bott i två månader, och det dröjer nog ett tag till innan allt är klart.

Hela tiden sedan jag fick informationen om renoveringen, vilket var i höstas, har mina tankar varit inställda på att det faktiskt är tillfälligt och att jag ska flytta tillbaka.

Jag har sett fram emot det, eftersom det har varit en dröm sedan jag flyttade dit. Lägenheten har varit väldigt skabbig, för att tala klarspråk, och ända sedan inflyttningsdagen för 16 år sedan har jag drömt om att "prova på att få bo där när den är totalt nyrenoverad".
So far so good.

 

Sedan nu i mars har jag alltså bott halvt-om-halvt uppackad i en tillfällig lägenhet på våningen under min. Detta är en 3:a på 77 kvadrat.

Min egen lägenhet är en 1:a på 43kvm.

Det är alltså en stor etta, men dock ändå en etta med allt vad det innebär av allting i samma rum.

Jag kände mig dock HEMMA i den här trean PÅ EN GÅNG. Det gick så snabbt att det chockade mig, då jag inte ens kände så när jag flyttade in i min etta.

Jag har aldrig känt mig så trygg, och dessutom direkt, som nu i trean.

Menar såklart inte att jag känner mig otrygg hos mig själv, men kan inte förklara det på något annat sätt.

Har hela tiden haft en känsla av - den är dessutom ständigt tilltagande - att jag inte vill flytta härifrån.

 

I söndags fick jag ett mail från min hyresvärd med svar på en fråga jag hade skickat för en tid sedan. Jag hade ställt frågan vad de större lägenheterna i detta hus kostar.

Förutom min 1:a finns det två nyrenoverade 2:or, en nyrenoverad 3:a plus den här trean jag bor i nu.

Den nyrenoverade trean gick såklart genast bort, då den kommer kosta närmare 10 lax per månad.

Men om jag skulle välja att byta till en av tvåorna (alltså permanent) skulle det bli totalt runt 7000 i månaden, och att bo kvar här var till och med en möjlighet. Det skulle bli runt 8000 kr per månad.

Under ett par timmar var jag överlycklig.

 

Jag var överlycklig dels för att det fanns en chans att få bo kvar här med "vardagsrum, ett sovrum OCH ett separat kontor", och dels för att jag faktiskt hade möjligheten att ens överväga dessa alternativ. För tio år sedan hade det inte ens varit möjligt att tänka tanken.

MEN så började jag räkna, och mitt hjärta sjönk som en jäkla sten.

Det visade sig nämligen att ja, jag skulle klara hyran oavsett om jag valde en tvåa eller trean.

Jag skulle kunna betala hyran, mina övriga räkningar och ha pengar över efteråt.

Det är här det blir så surt; som att äta en apelsin och först när man tagit ett bett inse att det är en citron.

Det är här det SUGER att vara vuxen och tänka förståndigt/logiskt.

Marginalerna efter räkningarna blir för små.

Visst; jag har klarat mig på mindre. Men det var när jag hade försörjningsstöd, där det är menat att man inte ska ha mer än existensminimum.

Har man jobb och lön är ju ändå tanken just att man ska kunna unna sig att leva, på ett sätt som inte går på f-stöd.

För närvarande ligger marginalen efter räkningar på ca 8500.

Med en dyrare lägenhet skulle det landa på ca 5000-6000 kr. Det är gode mycket mindre.

7000 respektive 8000. Det är ändå bara en tusenlapp skillnad för ett helt rum och en balkong mer.

 

Vill också påpeka att detta inte är någon roast till min hyresvärd!

När jag har jämfört med ett par andra så är exempelvis 8000 ändå rätt bra pris för en trea. Speciellt som den har två balkonger och ändå hyfsat nyss renoverad.

Jag älskar min hyresvärd för att de fixar upp hela det här huset!

Det är helt enkelt bara min inkomst som är för låg ;-P

 

För övrigt så Ja, jag vet att jag såklart får en nyrenoverad lägenhet i vilket fall som helst. Min bostad kommer bli jättefin, och ingen får tro att jag är otacksam för detta!

Och jag vet att man får tänka som så att "det är ju ändå ett väldigt stor etta, och den här väldigt fin".

Jag vet.

Just nu är det dock bara så svårt att styra in hjärnan på de tankarna.

Just nu är panik och uppgivenhet det enda som får plats i mig.

Panik över att flytta ifrån den här stora fina lägenheten (tror den är underbar att bo i under sommaren).

Uppgivenhet över hur trångt det kommer kännas att flytta tillbaka till mina 43 kvadrat.

Också uppgivenhet över tanken att det är just den lägenheten som jag alltid kommer bo i. Alltid som i för gott.

Jag menar; oftast brukar ju 1:or vara den typ av lägenhet man flyttar in i när man flyttar hemifrån.

Man bor där ett par år innan man går vidare och kan uppgradera.

Tidigare har jag ju haft tankarna att "ja, det blev ganska många år här. Men förr eller senare kommer jag förmodligen flytta till något större".

NU vet jag att det inte blir så.

 

Jomen, det kan väl fortfarande bli så, tänker ni kanske.

Och såklart kan det bli så någon gång. Ingenting är väl omöjligt, så att säga. MEN oddsen talar för motsatsen.

Eftersom det blir för små marginaler även med en tvåa, alltså ett (1) snäpp större, så finns det inte mycket som talar för att jag kommer kunna flytta ifrån min bostad.

Man behöver väl inte bo inne i stan, kanske någon tänker.

Och nej, såklart. Jag skulle gärna bo utanför stan. Men när jag kollat runt lite så verkar det som om just tvåor och treor ligger på ungefär samma prisnivå som de i det här huset.

Kanske lite lägre, men då ska man ju tänka att det också tillkommer el och parkeringsplats.

Man kan naturligtvis komma liiite billigare undan, men då får man flytta typ långt ut åt f**ders. Typ Rosvik, mitt ute i skogen halvvägs till Luleå ;-P

Och man vill ju kunna ha en rimlig väg till jobbet, speciellt när man börjar 6:30 alla dagar.

 

De årliga löneökningarna då?

Jomen, de är ju mycket att hurra för i låglöneyrken... Och disclaimer igen: INTE en roast mot min arbetsgivare.

Jag har aldrig hittills känt det direkt jobbigt att ha en låg lön. Inte förrän nu.

En sak är säker; löneutveckling och pris/hyresutveckling går inte hand i hand. Det förstnämnda går betydligt långsammare än det sistnämnda.

För att kunna uppgradera lägenhet ens till en tvåa skulle jag behöva komma upp i typ 2-3000 kr högre lön; netto.

Och hur långt tid tar det?? Hela mitt yrkesliv...

Och NIX! Jag tänker INTE säga upp mig. Kan säga som så... att varför skulle jag göra det när jag äntligen har hittat ett jobb jag älskar? Eller bara När jag äntligen hittat ett jobb, punkt.

 

Så det är helt enkelt bara att göra sig så bekväm det bara går i min lilla lägenhet, för där blir jag kvar.

Det visade sig att lägenheten på 43 kvadrat utan balkong faktiskt är mitt livsboende.

Inte Livs Boende som i Drömboende, utan livsboende -som i resten av livet.

Jag ser nämligen inget annat alternativ. Större lägenheter är för dyra för min lön, jag har ett jobb där jag kommer jobba på obestämd tid framöver och det är inte ett yrke där lönerna helt mirakulöst kommer skjuta i höjden.

 

Jag är inte heller intresserad av rumskompisboende såhär vid 37 års ålder. Inte heller letar jag efter, eller är särskilt sugen på, ett förhållande. Helt ärligt.

Förutom avsaknaden av barn trivs jag kriminellt bra med min nuvarande status.

 

I svaga stunder (ja, som de här) kan jag inte låta bli att undra över När är det MIN tur?

Jag älskar mitt liv i övrigt, men vaaaaarför kunde jag inte få ta den här unika chansen? Att till och med få VÄLJA mellan lägenheter.

Att vara så nära att jag kan känna det nya, för att sedan känna det rinna genom fingrarna. Som finkornig sand.

 

 

Ja, negativt inlägg. MEN jag flaggade och varnade i början!

Tack för att jag fått skriva av mig en massa skit.

Skulle ljuga om jag sa att det känns bättre nu, men det känns i alla fall skönt att ösa ur sig.

 

 "2021 is 2020 on f***ing steroids!"

 

 

 

 

 

Det finns en sak jag funderat lite över den senaste tiden, och det handlar om all kritik riktad till Regeringen samt FHM angående Coronasituationen.
All kritik som lyder typ att "de gör inte tillräckligt", att de "borde göra mer". Att regeringen är "för mesiga" och så vidare.

Det är här jag är genuint nyfiken, måste jag erkänna. Vad betyder egentligen "göra mer"? Vilka åtgärder är det man fiskar efter? Konkret; vad är det regeringen kan införa framöver som inte redan är gjort?

Och nej, jag är inte sarkastisk; jag är genuint nyfiken.

Vilka steg finns egentligen kvar -förutom fullskalig lockdown av hela landet?

 

Visst, de skulle absolut kunna lagstadga munskydd (ser inget problem med det). Men sedan då?

Vad är det Regeringen kan göra som de inte hittills gjort, utan att tumma på lagen?

För som jag förstått det så går det inte att införa en fullskalig lockdown i Sverige, och det är grundlagen som sätter stopp för det.

Var tvungen googla lite, och hittade då att det inte är gjort i en handvändning att ändra i grundlagen. Det tar flera år. För att ändra i grundlagen krävs att Riksdagen fattar två likadana beslut OCH att det går ett riksdagsval mellan besluten.

Grundlagarna står över alla andra lagar, och en total lockdown strider mot grundlagen.

Har också förstått det som att det jobbas på en ny "pandemilag" som ska ge Regeringen större möjligheter när det kommer till denna typ av kriser, men eftersom en sådan egentligen strider mot grundlagen om människors frihet så tar det tid att få igenom.

Så igen, jag är genuint nyfiken: Vad kan Regeringen egentligen göra för fler åtgärder, alltså drastiska åtgärder, som skulle göra kritikerna nöjda?

 

Kan inte låta bli, men det är nästan så att jag önskar att det infördes en total lockdown här. Alltså total. Då allting stänger; alla butiker, alla företag, alla föreningar, allt. Inklusive alla skolor och förskolor.

Ja, basically att alla människor här i landet skulle leva under totalt "utegångsförbud" under typ två månader. Med undantag för att handla mat.

Inte för att jag vill vara isolerad. Jag hoppas såklart INTE på en lockdown (absolut inte), men detta är ett tankeexperiment.

För att.. kan hända att jag är cynisk nu, men skit samma... Jag har en KÄNSLA av att många som klagar på Regeringen nu - att de gör för lite - är samma personer som skulle kasta skit på Regeringen om vi hamnade i ett isoleringsläge. "Regeringen kan inte bestämma över MEJ! Jag har rätt att gå var jag vill faktiskt!"

SÅKLART inte alla, men en stor grupp som skulle klaga på regeringen oavsett vilket beslut de skulle fatta.

 

En annan sak jag även tänkt på; Är vi så jä*la dåliga på det här med att tänka själva och ta eget ansvar??

Återigen, jag menar naturligtvis inte alla. Finns många som följer rekommendationer, och jag ser faktiskt fler och fler använda munskydd nu än förut, det ÄR många som faktiskt arbetar hemifrån och det är många som faktiskt ställer in sina sociala tillställningar trots att det känns aptrist.

Men nu pratar jag generellt hur det ser ut.

Behöver vi verkligen att någon inför regelrätta lagar för saker och ting för att vi ska klara av att göra [vad det nu kan vara]?

Jag tycker ändå myndigheterna har gett oss lång tid att verkligen ta eget ansvar i att följa rekommendationerna. Nio månader - inte långt från ett år - har vi ju haft på oss att verkligen ta ansvar i att följa rekommendationerna de satte upp.

Och nu har det ju då kommit hårdare restriktioner; för att en så stor del av befolkningen slarvar med rekommendationerna. För att...vad...för att ordet rekommendation i folks öron betyder typ att jag behöver bara följa det om jag vill...?
För att "men jag VILL ju verkligen [insert valfri social aktivitet]".

 

Om jag tar munskydd som exempel, då det varit en het debatt senaste halvåret. Det känns liksom som ett bra exempel också, då det är en sådan konkret grej.

FHM har blivit bombarderade med frågor sedan pandemin startade om varför de inte rekommenderar munskydd. Och javisst, jag funderar också. Min personliga åsikt är att det kan väl inte skada?

Låt oss hypotetiskt säga att det inte fungerar; då spelar det väl ändå ingen roll att man har dem på sig. Det skulle ju inte bli VÄRRE för att man bär dem.

Och fungerar de; ja, då räddar man liv.

Vi kommer ju liksom inte att dö För Att vi bär munskydd...

MEN vad jag känner är att... spelar det egentligen någon större roll om myndigheterna rekommenderar dem eller inte? MÅSTE de rekommendera (eller lagföra) dem för att vi ska klara av att använda sådana?
Munskydd är ju liksom inte olagliga att använda!

Det är ju bara att skaffa hem ett gäng och ta på sig en när man åker iväg någonstans där det finns andra människor. Vi kan väl tänka själva. Behöver vi verkligen, som sagt, myndigheterna till att diktera varenda liten detalj?

För om tillräckligt många (ja, jag pratar till mig själv också!) bara skulle börja använda munskydd så skulle det ju inte behövas en order från FHM eller Regeringen.

 

Vad jag försöker få fram på mitt komplicerade sätt är i alla fall att jag kan tycka det på ett sätt är lite konstigt med all kritik om att "Myndigheterna inte har lyckats få ner smittan", när det faktiskt är VI - befolkningen - som generellt varit usla på att följa rekommendationerna.

Och nej, jag menar självklart inte att all kritik är obefogad. Naturligtvis måste man få kritisera regeringen och andra myndigheter. Det är viktigt till och med. Så viss kritik är absolut befogad.

Men som sagt; vi kan väl ändå tänka själva också. Vi KAN faktiskt tillföra eller ta bort saker ur våra egna liv utan att Regeringen gjort det till en regel.

 

Och igen; såklart finns det delar där man kan kritisera hur myndigheterna skött det nu under pandemin. Äldreomsorgen. Vården. Förskola och skola.

Speciellt med de sistnämnda (jag har ju inte särskilt mycket insyn i de två första, så kan ej uttala mig) funderar jag faktiskt över varför FHM fortsätter hålla fast vid samma linje för skolorna, när Covid uppenbarligen tagit sig in på just skolor.

Men det finns så många grenar att klättra i gällande allting under denna pandemi, och jag hade inte tänkt skriva en bok här i bloggen.

Att man belyser/pratar om en vinkel på en gren betyder inte att man skiter i resten av trädet, om ni förstår hur jag menar.

 

 

Vill dock bara påpeka att det inte finns rätt och fel svar. Jag själv och många med mig har ju inte jobb där det går att jobba hemifrån :-)

 

 

 

Stay Safe!