Klassiskt svenskt vädersnack, 'Stulen identitet' och en längtan...
Den här veckan har jag kommit på mig själv med att tänka saker jag aldrig trodde om mig själv... Men jag har varit TACKSAM över regnet!
Jag har till och med "bett" till universum att vi ska få ha regnväder hela vintern -även om det skulle betyda att det skulle regna flera gånger per vecka.
Ja, chockerande va! ;-P
Men anledningen är enkel... Om det regnar hela vintern betyder det att det REGNAR hela vintern. Och om det regnar hela vintern så betyder det att det inte snöar.
Nej, egentligen har jag inte särskilt mycket emot snö, utan kan till och med tycka det är mysigt.
Men.Jag.Hatar.Att.Ha.Bil.På.Vintern.
Jag hatar att krångla med motorvärmaren.
Jag hatar att skrapa rutor.
Jag hatar att försöka sopa två decimeter snö från hela bilen. För att sedan skotta runt den innan jag ens kommer mig iväg till jobbet på morgonen.
Hade jag inte haft bil hade jag inte haft något alls emot snö, men jag måste ha bil. Speciellt på vintern. Jag bor ju inte direkt i Stockholm, där kollektivtrafiken går stup i ett och där man kan välja mellan både buss, tunnelbana och tåg. Ja, jag kanske är lite avundsjuk på alla val där borta ;-)
♦ Imorgon spås i alla fall snön komma tillbaka.
Läste att det väntas 2-3 decimeter under torsdagen här vid kusten. Kul. Not.
Men det är väl bara att hacka i sig, antar jag. Eller flytta.
Snart är det i alla fall jul. Glädjepunkt i vintermörkret.
Sedan är det januari, vilket såklart är en tuff månad.
MEN sedan är det februari, och även om det är en vintermånad så börjar man se tydliga skillnader i dagsljuset/längden på dagarna. Så egentligen, om vi tänker på det, så av dessa tre månader (december-februari) är det endast en månad som är riktigt kämpig. #silverlining
MEN sedan är det februari, och även om det är en vintermånad så börjar man se tydliga skillnader i dagsljuset/längden på dagarna. Så egentligen, om vi tänker på det, så av dessa tre månader (december-februari) är det endast en månad som är riktigt kämpig. #silverlining
♦ Tänkte knyta tillbaka lite till gårdagens inlägg om nostalgiska filmer.
När jag skrivit klart och publicerat hittade jag nämligen en till av mina gamla favoritfilmer, men eftersom den ingår i en annan genre får den en plats här istället.
Skulle vilja säga att det här var min absoluta favoritfilm, till och med före Time at the top.
Vet inte hur många gånger jag såg den här...
På svenska hette den Stulen identitet, men originaltiteln (engelska) är The face on the milk carton.
Någon som sett den?
Filmen handlar om high schoolstudenten Janie som lever ett normalt och lyckligt liv tillsammans med sina föräldrar, tills hon en dag får syn på sig själv som barn på ett mjölkpaket.
Filmen handlar om high schoolstudenten Janie som lever ett normalt och lyckligt liv tillsammans med sina föräldrar, tills hon en dag får syn på sig själv som barn på ett mjölkpaket.
Janies värld vänds upp och ner när sanningen om hennes identitet kryper fram.
En rolig sidofakta är att det var när jag såg den här filmen som min kärlek till "amerikanska hus" väcktes. En kärlek vilken, som alla vet, fortfarande lever kvar i mig idag.
Numera gillar jag olika amerikanska husstilar, men typen som jag tror kallas kolonialstil kommer nog alltid att ligga närmast hjärtat (så att säga).
Och det är just den här filmen jag tänker på när jag ser sådana hus (de vita).
Filmen är baserad på ungdomsböckerna Saknad -Jennie 3 år, Vad hände med Jennie och Måste Jennie välja?
Vet dock inte vad de heter på engelska.
Det här var också, likt tidsresorna, en genre jag blev besatt av att skriva egna historier om.
Och när jag inte skrev den typen av berättelser skrev jag otaliga fanfiction om Sweet Valley-tvillingarna Jessica och Elisabeth haha ;-P
Jag har verkligen skrivit huuur många små berättelser som helst under min barndom och min tonårstid. Och lika många påbörjade men inte avslutade berättelser. Ja, jisses alltså.
♦ Till något annat då...
Jag börjar känna hur känslan att flytta ut på landet blir mer och mer akut. Jag vill verkligen flytta ut på glesbygden nu, helst igår. Jag vill verkligen titta ut genom fönsterna i mitt hem och bara se exempelvis åkermark. Kanske ett till hus en bit bort, men inte så nära att man kan se in genom varandras fönster.
Jag vill kunna bara gå ut och ställa mig mig mitt på gården när jag beghöver luft, och då få andas den där rena och friska luften som finns på landet. ÄVEN om det skulle vara så att det luktar gödsel från någon närliggande bondgård så känns det mer friskt än den avgasfyllda luften man andas inne i stan.
Tillbaka till naturen helt enkelt.
Tror det är många som känner så, speciellt i år. Men fatta vad härligt det skulle vara. Lugnande. Stressfritt, i alla fall i jämförelse med att bo i stan. Att ha hus är ju stressigt på lite andra sätt, men jag hoppas ni förstår hur jag menar.
En dag kanske. En dag...
♦ Läste förresten nu när jag kom hem att Piteås 400-årsfirande i maj nästa år (alltså 2021) kommer hållas digitalt.
Ja, det var absolut väntat och inte förvånande med tanke på rådande läge. Men trots det kan jag ändå känna en viss besvikelse. Det är lite som... hm, vad ska jag ta för exempel?... lite som om man deltar i en tävling, och man vet och ställer in sig på att man inte kommer vinna. För att det finns andra som är mycket bättre där och då. Man ställer in sig på att inte vinna. Men automatiskt känner man sig ändå besviken när man inte vinner. Inte jättebra exempel, men det enda jag kunde komma på såhär på rak arm.
För jag menar; ett jämnt hundratalsfirande är ingenting man är med om två gånger under en livstid.
Jag kommer vara död sedan länge när Piteå firar 500 år som stad.
Inte ens mina far -och morföräldrar var födda när Piteå firade 300 år (farfar föddes dock 2 år efter det).
Och ja, jag vet att 400-årsfirande är långt ifrån inställt. Men jag önskar så innerligt att det hade gått fira på alla sätt det var tänkt från början.
#fuckcorona #fuckcovid19
Hoppas ni haft en finfin onsdag! Halva veckan avklarad; nu är det neförsbacke mot helgen!
Jihooo! Nu kör ni!
Tack för att ni finns och på återseende!
Nej, inte regn en hel vinter. Vilket DEPP.
DU som har så fina vintrar och som jag är AVIS på. Jätteavis.
Du som kan ha glittrande vinter från dec till mar.
HÄR kan det däremot regna en hel vinter, eller vara barmark iaf. Plus fem är inte så kul det heller dag ut och dag in ...
MEN, nog fattar jag dilemmat med bilen. SYND att du inte kan åka buss till jobbet. DET är inte kul att skotta ut en bil för att sen få ny snö på den nästa natt och nästa...
Jag förstår det, Erica.
SYND att det inte är lite lättare för dig att komma till jobbet.
Känner inte till filmen du gillar så mkt. Inte bokserien heller. För gammal kanske???
DEN låter spännande och lite creepy. Sådana saker HAR ju verkligen inträffat på riktigt.
Flytta ut på landet drömmer jag också om.
Det skulle vara riktigt härligt. TROR jag, haha.
Så man har redan nu bestämt att nästa års stora jubileum i Piteå sker digitalt. Ja, lika bra det. MEN samma sak är det ju verkligen INTE.
Jag antar att man även nästa år skjuter upp både OS och fotbolls-EM.
Och en massa annat.
Jadu, Erica, vi får bita ihop och göra det bästa av en pissig tillvaro.
Kramar!!!
Vi bor ju nära varandra och vi har varmgarage till vår bil. Sviiiindyrt dock... Men du borde kunna hyra plats där du också? Annars läste jag på Facebook att man kan hyra garage både här och där i stan.
Ja, vi har nergången längs med Prästgårdsgatan. Den kostar oss 600 kr, kanske runt 650. Skönt nu när det är snö. Förstår att du inte vill öka på, din p-plats var dyrare än jag trodde.