Nu är det alltså dags. Det är Den tiden på året igen, och jag baxade ner fem plastlådor från vinden i söndags.
It´s The Christmas Season!
Jag brukar alltid vilja ha julpyntat till första advent, men oftast så pushar jag den dagen så att jag nästan får stressa fram pyntet typ dagen innan. Men i år var jag faktiskt en hel vecka i tid, tro´t eller ej!
Fejade och fixade en del med städning i lördags, för att grunden skulle vara i ordning inför allt det mysiga, och det betydde att jag obehindrat kunde ägna mig åt pyntandet under söndagen.
Så nu är allting uppe, förutom granen. Och den kommer på plats antingen senare i veckan eller till helgen.
 
Bodde jag i hus skulle julpyntningen mest troligt ta ett par dagar (jag har ju fem lådor bara till en liten lägenhet ju...) men nu bor jag i en tvåa, vilket innebär att antalet pyntbara ställen är begränsade.
Dessutom har jag ännu lite färre ställen i år än jag kommer ha i framtiden. Anledningen till det är såklart att jag inte har lägenheten iordning precis som jag vill ha den. Saknar fortfarande vissa möbler; typ bokhyllor, sängbord, någon typ av halvstort skåp (tänker jag mig) samt en ny matgrupp.
Men som sagt så vill jag den här gången inte springa och köpa första bästa billigaste bara för att. Jag vill ta tid på mig, bo in mig, leta, googla inspiration och hitta saker jag verkligen vill ha. Skit samma om det tar lite längre tid. Att skapa ett hem är mer än att bara ställa in ett par möbler. Det tar längre tid än så.
Man brukar ju faktiskt säga att det är skillnad på ett hus och ett hem... Så sant, så sant.
 
 
Nu under eftermiddagen började det dessutom om att snöa.
Jag säger fortfarande skit också (fast använder liiite fulare ord ;-P) och hoppas på att även detta ska tina bort igen.
MEN måste medge att snöflingorna ger en viss stämning till mina bilder; med ena adventsljusstaken i förgrunden. Lite sådär sagolikt, trots bakgrunden. Hade jag bott på landet hade det blivit en perfekt julbild.
 
 
Julpyntade som sagt fullt ut i söndags, men detta är allt ni får se för tillfället.
Planerar nämligen att fota lite bättre bilder på alltihopa till helgen när jag är ledig. Eftersom det är kolsvart när jag åker på morgonen och kolsvart när jag kommer hem är det väldigt svårt att få till ens några hyfsade bilder.
Man måste upp så pass högt i ISO att det börjar påverka bilderna negativt. Brus ("grynig bild" på kameraspråk) kan vara effektfullt om man är ute efter en viss typ av bilder, men är man inte det så stör det bara.
Stämningsfulla miljöer som blir mysigast i mörker blir bäst på bild i gryning och skymning. Alltså när det hunnit bli lite skumt, men inte helt mörkt.
 
 
Till vi ses igen; Hoppas ni haft en mycket fin start på veckan och att resten fortsätter i samma anda!
 Nu rapar jag upp samma sak igen; men det är helt enkelt så det är på vardagarna. Detta inlägg skulle ha kommit upp igår kväll, men jag somnade ifrån det som vanligt.
Satt med redigering, sparade ner bilderna till bloggmappen samt laddade upp dem på bloggen. Det var så långt jag kom. Sedan kunde jag bokstavligen inte hålla ögonlocken uppe längre. Jag hade helt enkelt inget annat val än att lägga mig ner, och nästa minne jag har är att första alarmet på mobilen väckte mig, vilket är satt till klockan 4.
 
Upptäckte nämligen igår att jag aldrig publicerat alla de bilder jag fotade under min nostalgirunda i slutet av semestern; alltså i mitten av augusti. Lade upp mobilbilderna på Instagram, men Canons uppsättning blev liggande på hårddisken.
Sista helgen innan jobbet drog igång igen åkte jag ju som sagt "hem" till Hortlax och tog mig en liten kvällspromenad i nostalgins tecken -runt de två skolor där jag tillbringade min tid i nio år.
Och wow! Vad jag såhär i vuxen ålder känner mig tacksam över att jag växte upp på denna plats.
Ingen bullrig stadsmiljö.
Ingen enorm skola där man blir en liten plutt av flera hundra.
Nog för att jag tror det gick runt 300 elever på Hortlaxskolan, men det är ju ändå jämförelsevis en liten högstadieskola. Och nu vildgissar jag bara, men skulle tro att det kanske var 100-någonting elever på Norrbyskolan.
Och det att Norrby är en enplansskola, så alla klassrum är på markplan, och alla klasser har sin egen ingång och sitt eget kapprum. När jag gick i 1:an till och med början av 3:an hade Norrby till och med eget kök och egen matsal. I trean byggdes det dock om till klassrum och vi började äta i Hortlaxskolans matsal.
 
Men men, vi sätter väl igång eller vad säger ni?
I och för sig är väl något sådant här mest roligt för mig, eftersom det inte är nostalgi för er. Men jag skriver ju inte dagbok, så det får bli bloggen :-)
 
 
Kvarteret där jag växte upp. Där mina föräldrar byggde hus 1982. Där jag är född (okej, född på Piteå BB, men ni fattar).
Basically granne med skolan, så under hela grundskolan var jag aldrig beroende av skolbussar, busstider och jag kunde enkelt bara springa hem på håltimmar.
(OBS! Inget av husen som syns på denna bild är vårt.)
 
Någon som vet vad detta är? Eller ja, har varit. Vet egentligen inte vad de heter, men det var en sådan kulstötarring.
När jag var liten kallade vi (jag och mina syskon) den kort och gott för "Runda ringen".
Vad vi brukade använda den till?
Haha, vi brukade ha picknick där. Vi fick typ Wafers -eller Mariekex och Festis, tog en filt och så knatade vi bort till denna stenring och hade picknick ;-)
 
Utsikten från "runda ringen". Grusplanen, hockeyrinken, sporthallen och högstadieskolan.
Detta är också bokstavligt hur nära jag hade till skolan, då jag står på samma ställe här som när jag tog första bilden. Har bara riktat kameran åt olika håll.
 
Norrbyskolan.
Tredje dörren från vänster; det var mitt klassrum i 1:an och 2:an.
Första dörren från vänster; där huserade min klass i 3:an.
Det här var alltså Lågstadiets sida av skolan. Motsatt sida var Mellanstadiets.
Lekplatsen här framför skolan är dock, såklart, helt omgjord sedan jag gick där. De gamla slitna ställningarna har fått ge vika för nya och bättre. Precis som det ska vara.
 
Även skridskoplanen är upprustad på senare år. Den har alltid legat här, men den är ju BETYDLIGT fräschare nu.
Den sarg som omringade planen när jag gick i skolan höll bokstavligen på att vittra sönder. Den såg ut som att den skulle ramla omkull bara genom att man tittade på den...
Här hade vi utegympa på vintern, när vi hade skridskor på schemat. Ibland var det skidor, vilket jag avskydde!
De gånger vi fick välja mellan skridskor och skidor tog jag ALLTID skridskor!
 
Även den här platsen ser inte ut som när jag var liten. På den tiden var det betydligt mer vildvuxet, och detta område användes inte direkt.
Kul att se att det nyttjas numera.
 
Detta var min skolväg hela låg -och mellanstadiet.
 
Däremot HÄR är det gjort om MYCKET!
På min tid (låter som jag är lastgammal) gick vägen rakt fram här. Björkarna till höger låg inom Norrbys område.
Nu ser det ut som att Norrby förskola (den ligger till vänster om bilden) fått en riktigt stor gård. Tummen upp.
 
Kunde inte låta bli att kika in genom fönstret till vårt gamla klassrum från 3:an, och såg att kapprummet ser EXAKT likadant ut som när jag gick där. EXAKT dessa klädställningar hade vi (det är garanterat samma). SÅ roligt ändå :-D
 
Där jag gick mina två första skolår. Det ser ju dock såklart annorlunda ut nu.
Dels är väggen mellan klassrummet och kapprummet borta, och dels är ju inredningen modernare. Vi hade såklart vanliga bänkar när vi gick här. Tänk dig en bild av ett klassrum från början av 90-talet. Så såg det ut.
 
Här kunde man gå rakt fram. När jag gick där var skolan alltså mindre än den är idag.
Det var när jag gick på högstadiet som denna skola byggdes ut med modulen till höger på bilden. Och när jag tänker på det var det ju i samband med införandet av Förskoleklass. Då när Dagis försvann och blev Förskola. Lekis (som ju var dåtidens förskola) försvann, Förskoleklassen kom till och flyttade in i skolan.
Det var 1997-98.
 
Åh, jag hade älskat dessa hästar om de funnits under min skoltid!
Dock hade jag aldrig vågat gå fram och leka med dem om det varit andra barn där samtidigt. Sjukligt blyg - snudd på skygg - under uppväxten, som ni vet.
 
Denna är också ny, men jag gillar den verkligen. Som en liten matsal utomhus :-)
 
Och DETTA är nytt. De har tydligen satt upp ett staket och en grind på senare dagar. Skolan har aldrig varit inhängnad tidigare, men det är ju såklart en bra säkerhetsgrej.
 
En klätterställning som inte heller fanns när jag gick här. Hm... det fanns egentligen inte jättemycket utomhusgrejer när jag gick i denna skola tydligen...
 
Min skolväg när jag gick i högstadiet.
Alltså; den ångest som denna backe ger mig! Ni anar inte! Såklart inte att det var en jobbig backe, men när jag gick åt andra hållet än jag står och fotar... det betydde att jag var framme vid skolan. Högstadiet var... inte min bästa tid...

Utegymmet nere på grusplanen är också något nytt, och det kan inte vara särskilt gammalt. Jag hade inte ens sett det förrän jag påbörjade denna nostalgipromenad.
 
Bibblan - min frizon. Där har jag ägnat många timmar av mitt liv. Fick mitt eget bibliotekskort när jag var tio (tror vi fick det när vi var där med skolan i 4:an), och det användes mycket flitigt.
Fortfarande när jag går in på Hortlax bibliotek (det var dock länge sedan nu) känner jag ett lugn inom mig, och inte bara för att det är ett jättemysigt litet bibliotek.
 
Apropå ångest... ;-P Åh, vad jag hatade idrott!
Jag var alltid närvarande och jag gjorde alltid mitt bästa, men jag har aldrig varit någon atlet. Det är väl allt jag behöver säga egentligen.
Jag gillar dock simhallen. Har funderat på att börja simma igen.
Det lät som jag simmat på träningsnivå... Nej, så är inte fallet. Men jag brukade gå hit och motionssimma ibland under högstadiet och gymnasiet.
Och nu när jag är Piteå kommun-anställd får jag ju faktiskt simma gratis i kommunens simhallar. En förmån jag kanske borde se till att faktiskt nyttja lite bättre :-)
 
UPDATE: Jag vet inte om simningen gäller hela kommunen, eller om det bara är vi under Fastighets som kan skriva upp oss och simma gratis. Kan hända att det bara är vi; vet inte hur det ser ut under andra förvaltningar.
 
Hortlaxskolans kök och matsal Här åt vi då skollunchen.
Eller ja... som jag skrivit någon gång förut; jag åt inte i skolan. Hatade skolmaten; tog pyttelite på tallriken och flyttade mest runt det innan det var dags att gå. Hade vi haft dagens skolmat däremot; då hade till och med jag ätit.
 
Lite kuriosa är att JAG och min generation (och senare generationer såklart) känner bara till detta som Matsalen, men många äldre än mig minns detta som gympasalen. Denna byggnad var alltså idrottshall "förr i tiden", antagligen innan Sim -och sporthallen byggdes.
Men nu är det som sagt Hortlax Produktionskök - ett av de fyra produktionsköken i kommunen.
 
De fyra fönsterna mitt i bilden: Vårt hemklassrum på högstadiet.
Egentligen är det rätt konstigt hur man minns vissa onödiga saker. Jag menar, det spelar ju ingen roll idag vilket hemklassrum vi hade för tjugo år sedan, och ändå kan jag direkt peka ut det...
 
Denna amfiteater(?) är helt ny för mig.
 
"Vita huset".
Den här modulen fanns inte heller under min tid. MEN den kom dit typ året efter att jag slutat 9:an. Skolan började byggas om, och de behövde mer plats.
Jag gick som sagt inte på skolan då, men två av mina syskon gjorde det. Det ordnades en omröstning för eleverna där de fick ge förslag på namn till byggnaden, eftersom det var sagt att eleverna skulle få bestämma. Namnet som vann var Alcatraz.
Lärarna tyckte dock att det hade en alldeles för negativ klang, och bestämde därför istället att kalla det för Vita huset ;-P
 
Någonting mer som tillkommit efter min tid... entrén.
Stora entrén låg såklart där i hörnet då också, men på den tiden var det bara en vanlig standard metalldörr med en vanlig rak stentrappa som ledde upp till den.
 
Minns att dessa fönster hörde till en typ av teaterrum när jag gick på skolan. Nu för tiden har jag inte en aning, men tror det är typ Uppis som flyttat upp från källaren.
 
Här har man ju då vandrat många gånger; i snö, regn och solsken. Det var den vägen vi gick från Norrby till matsalen.
 
De nio fönsterna närmast kameran, på nedre våningen... Det var (är) Hemkunskapen.
 
Våningar nerifrån sett: B-plan, D-plan, F-plan. Fönsterna längst ner är (och var) Syslöjden.
Åt andra hållet ligger A, C och E, men syns obviously inte på bilden ;-)
 
Här är skolvägen till Norrby igen, men sett från andra hållet :-)
 
Kan ni förstå varför jag inte är en stadsmänniska?
Jag växte upp här.
 
Elljusspåret som ligger mitt mellan vårt kvarter och "andra kvarteret" (aka Bisittarevägen).
Denna väg leder mot Bersika (aka Bergsviken), och här har man ju gått några gånger ;-) Jag och mina syskon brukar promenera här och möta upp mormor ungefär halvvägs, för att sedan fortsätta hem till dem. Det är bara ca 4 km mellan Hortlax och Bersika, vilket betyder gångavstånd även för barn.
 
"Andra kvarteret", som vi alltid kallade det. Tja, det var väl logiskt på sitt sätt... Det var ju "det andra kvarteret" utifrån var vi bodde, hehe :-)
I ett av dessa hus gick vi hos Dagmamma en stund i slutet på 80-talet.
Nej, jag gick aldrig på Dagis när jag var liten, utan våra föräldrar valde Dagmamma-formen istället.
 
Och så avslutar vi med en bild på hatobjektet nummer 1... sporthallen.
 
And that´s it. Då har vi kommit till slutet av detta mastodontinlägg. Om det finns någon som fortfarande är med: CRED till er!
Men tyckte nog att bloggen behövde lite bilder efter senaste tidens torka, haha :-D
 
Hoppas ni haft en fin vecka och att ni har en riktig toppenhelg framför er!
Vi hörs, om ni vill och kan!
På återseende kära vänner!!
 
Bensinpriset
 
Det senaste jag såg var att nu ligger bensinpriset på över 18 kronor litern. På min billigare, obemannade, station. Det sjunker någon gång under 18, men sedan är det tillbaka där igen.
Och ja, dieseln ligger ännu högre och pushar tjugo spänn.
Det börjar sannerligen vara svettigt nu, och jag har så gott som bestämt mig... När priset på bensin passerar 20 spänn per liter... Då slutar jag köra bil.
Om jag får ihop vardagen utan bil? Nja, det vette f*n!
Jaf vet faktiskt inte om det går, men det får lov att gå. Det måste gå. För tjugo kronor litern. Nej, DET går inte. Då handlar livet basically om att jobba för att ha råd att ta sig till jobbet.
 
 
Svinnmätning
 
Just nu är det svinnmätningsvecka på jobbet.
Förutom att jag blir alldeles slut i huvudet av alla siffror samt att komma ihåg att väga allting som går ut på buffén, och allt som kommer tillbaka in i köket, så har jag varit riktigt taggad på de här mätningsdagarna.
Har verkligen haft "my mind set" på att få ner mina siffror så mycket jag bara kan. Hittills har det, om jag får säga det själv, gått riktigt bra.
Har jag räknat rätt så lyckades jag de första två dagarna få ner serveringssvinnet med ungefär hälften de två första dagarna. I skrivande stund är det bara tisdag, så resten av veckan är ju fortfarande kvar.
Jag jobbar med mig själv på det sättet att jag försöker tänka på att "ha is i magen", som jag uttrycker det. Konstigt uttryck i sammanhanget, men jag kommer inte på något bättre.
Jag är nämligen alltid så otroligt rädd att det ska bli för lite mat, men istället blir det oftast för mycket.
Jag försöker lära mig själv att verkligen stanna när jag tänker att "med största sannolikhet räcker detta". För det gör det i de allra flesta fall. Men jag lägger alltid till lite extra ändå, just för att jag är rädd att det "blir för lite".
Hittills i veckan har jag jobbat utifrån is i magen, och hittills har det gett fina resultat.
Jag hoppas djupt och innerligt jag klarar av att fortsätta så.
 
 
Att det ska vara så svårt!
 
Jag har ett stort problem. Eller ja, egentligen är väl detta definitionen av i-landsproblem, men men...
Jag har fortfarande inte hittat taklampor till lägenheten!
Ville inte, och vill fortfarande inte, köpa någon lampa förrän jag hittat en jag verkligen vill ha (som jag vet att jag inte tröttnar på nästa månad). Men liiite stressad känner jag mig för tillfället, i och med att vi gått in i den mörkaste årstiden. Det blir så väldigt skumt här hemma.
Har visserligen fönsterlampor, men det blir inte riktigt samma sak.
Att det ska vara så förbaskat svårt att hitta bestämma sig för en lampa!
 
Kruxet är att jag inte vet exakt vilken typ av inredning jag faktiskt vill ha. Har några uppslag i huvudet, men kan inte bestämma mig.
Går jag mot en mer "bohemiskt mysig" inredning vill jag ju inte ha en übermodern, kromad taklampa med "lampklot" åt olika håll (ni vet säkert ungefär vilka jag menar), och väljer jag en mer modern, avskalad inredning vill jag inte riktigt ha exempelvis en bohemisk lampa gjord av rotting.
 
I köket skulle jag vilja ha en lampa lite i Tiffanystil. Dock är de ju inte direkt de billigaste man kan hitta... Annars kan jag tänka mig en kökslampa lite mer i retrostil, typ sådana här, eller så lite mer industristil.
I hallen vet jag redan vad det blir. En enkel, vit plafond (hittat en på Clas Ohlsons). Kan inte ha en pendellampa där, eftersom lampan då kommer vara i vägen för både toadörren och garderobsdörren.
Men i sovrummet och framförallt vardagsrummet... Det är där beslutsångesten ligger. Jag vet att jag vill ha pendellampor, men det är i skrivande stund allt jag med säkerhet vet.
Jag vet att det är en lampa som typ alla har just nu, men jag gillar verkligen Sinnerlig-lampan från IKEA. Återkommer till den med jämna mellanrum. På ett sätt vill jag inte ha något som alla andra också har, så att hemmet ser ut som ett IKEA-showroom. Men samtidigt gillar jag verkligen den lampan.
 
Igen; Att Det Ska Vara Så Svårt Att Välja En Fricking Taklampa!!
 
 
Morgondagens hemmakockar
 
En helt random grej jag funderat lite över de senaste månaderna är det här med matlagning.
Klassiskt sett har det ju varit en sådan sak som unga vuxna, när man varit i början av sitt vuxenliv, varit halvbra på. Man har flyttat till sitt första egna boende och kämpat på för att skapa något ätbart (generellt alltså), och på så sätt övat upp sina matkunskaper mer och mer.
Men jag har en känsla av att dagens unga och framtidens unga vuxna kommer vara skitbra på matlagning! Redan när de flyttar hemifrån.
Bättre än generationerna före dem.
Har tänkt på det när jag ser alla matvideos och matlagningskonton på sociala kanaler. Jag tycker det dyker upp matlagningsvideos överallt i sociala medier; så fort man går in på vilken plattform som helst. Det finns hur många som helst, och det verkar gå så bra för dem.
Jag kan ju såklart ha helt fel, men det är en känsla jag har. Att morgondagens unga vuxna kommer vara fantastiska hemmakockar redan när de flyttar hemifrån.
 
 
True crime-eran
 
Det finns en genre jag aldrig i livet trodde jag skulle falla för, eftersom jag är waaaaay to harig. Jag är rädd för allt som det allra minsta kan uppfattas som läskigt. Jag kan tycka saker är läskiga, saker som ingen annan uppfattar så.
Finns inte en chans i universum att jag skulle utsätta mig för att kolla på skräckfilmer eller liknande. Jag kan till och med vara känslig för vissa thrillers.
Men jag har fastnat för, och fascineras av... True crime-historier!
True crime -alltså verkliga historier om brott/mord.
Jag tycker det är läskigt, men ändå kan jag inte låta bli att lyssna vidare.
Jag till och med betalar för en mordpodd! Mordisk stämning av Fayme och Natashja (Patreon).
Har faktiskt ingen aning om hur det kom sig att jag drogs in i denna genre, men nu är jag i alla fall där.
Några utvalda avsnitt av Mordisk stämning finns även gratis på Spotify, om man skulle vara nyfiken på vad det är för podd men inte vill eller kan signa upp sig för att betala varje månad. Sök på "Dålig stämning", så ligger även mordpoddens avsnitt där. Plus såklart hela Dålig stämning-podden, om man missat den :-)
 
 
-------------------------------------
 
Idag blir det en 12-timmarsdag med jobbgrejer för mig. Först till jobbet som vanligt, och sedan APT mellan 15:30 och 17:30.
Men fick i alla fall iväg ett blogginlägg redan nu på morgonen. Kors i taket!
 
Hoppas ni får en fin onsdag allihopa!
 
Jag kan fortfarande inte fatta att det bara är en och en halv månad kvar av 2021.
Inte att det gått en och en halv månad av året. Det är vad som är kvar!
Skriver och säger det varje år; men VAD hände??? Om inte en alltför avlägsen framtid är det 2022.
Förresten; säger ni tjugo-tjugotvå, tvåtusen-tjugotvå eller tjugohundra-tjugotvå? Personligen säger jag tjugo-tjugotvå. Det sista alternativet känns ju lite som en onödig tungvrickare, haha ;-P
 
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska uppdatera med. Det är för tusan november och inte mycket (ingenting) händer den här månaden. Det är trettio dagar av mörker, kyla och ekorrhjulsdagar.
MEN sen... då kommer DECEMBER!! Den absolut BÄSTA månaden på hela året! Maj är en stark konkurrent, men jag tror faktiskt inte den slår december.
Det är också extra roligt att jobba den månaden. Som att det är en enda lång dagen-före-julafton-månad... Vilket ja, det ju är på sätt och vis, men ni fattar säkert vad jag menar. Att bli sjuk (typ vanlig feber) i december är värre än att bli sjuk vilken annan månad som helst. Säger jag som fick C-19 den 17 december förra året... ;-P
Än så länge har jag ingen aning om vår förskola ska hålla öppet över jullovet eller inte. Det beror såklart på hur många barn det blir, och föräldrarnas sista dag för anmälning av barnens tider brukar vara typ i början av december någon gång.
Jag hoppas vi ska ha öppet. Med flit struntar jag i att söka julledigt, bara för att jag älskar att jobba på jullovet! Finns inget mysigare, inte ens sista veckan innan sommarjouren.
Jag har jobbat varje jul(lov) sedan jag började i kök 2015, och som sagt så har jag noll emot det.
Plus att det kaaan vara liiite så att jag är snål om mina sparade semesterdagar ;-) Jag har nämligen 8 dagar kvar, och frågan är om jag någonsin kommer ta ut dem... ;-P
Det var ju höst då jag blev tillsvidareanställd, och hann då få 10 semesterdagar för det året. Tog ut 2 st. vid två tillfällen, och hade därmed åtta kvar.
Sedan får jag ju 25 nya dagar vid varje årsskifte, vilka går åt till sommarsemestern. Men när jag då börjar om att jobba efter sommaren så har jag åtta dagar kvar, och jag gillar den känslan.... att ha dagar kvar trots att jag varit ledig i fem veckor.
 
Men tillbaka till julen.
 
Insåg precis också att det faktiskt är Första advent om TVÅ veckor! Alltså inte den här helgen, men nästa. Shit! Vad konstigt det känns! Det är ju SNART! Dags för julpynt. Kanske plockar jag fram det redan till helgen. Varför inte liksom?
Dock är jag samtidigt lite i valet och kvalet just gällande julpynt. Jag har ju inte fått iordning som jag vill ha det här i lägenheten. Jag har inte så mycket möbler att julpynta på, så vet inte hur det kommer gå att pynta. Kanske hoppar jag över det. Ska jag vara ärlig känns det lite lockande, samtidigt som det känns nästan skrämmande, att låta bli.
Att vänta tills nästa år, då jag förhoppningsvis fått det lite mer som jag vill här.
Men samtidigt vill jag inte missa en jul. Jag julpyntade ju till och med mitt i flyttkaoset förra året liksom.
Nåja, ni lär få se här på bloggen vad jag väljer. Oddsen på att det kommer vara julat här hemma nästa vecka ;-)
 
Gruset i skon detta år är dock julhelgen och veckodagarna...
Alla som kollat in almanackan i förväg vet att det är jordens sämsta julhelg i år! Verkligen sämsta tänkbara!
Julafton är en FREDAG. Det betyder en enda ledig dag vid jul. Juldagen och Annandag jul som infaller när det ändå är helg i vanliga fall.
Bra för timanställda. Dåligt för oss andra ;-P
Nästa år blir dessutom lika kass. Julafton lördag. En ledig dag kring jul (annandagen).
Året efter det är ju då julafton söndag. Lite bättre, men inte det ultimata.
Det absolut i särklass BÄSTA är om julafton är måndag eller onsdag. Då Blir inte längre helg än så.
Det kommer dock dröja tills 2029 innan julafton är en måndag nästa gång (ja, jag räknade ut det för ett par dagar sedan).
MEN 2024 är julafton en tisdag, vilket är det näst bästa. Vanliga dagar endast måndag och fredag, vilket betyder att många passar på att ta ledigt (oftast). Då blir det ju så att man endast behöver ta ut 2 semesterdagar för att bli ledig i 9 dagar... Soft!
 
Men nu ska jag sluta svamla. Vet inte ens vad jag vill ha ut av detta inlägg.
Var mest bloggsugen, men har inga nya bilder förutom den här i inlägget (november ni vet) och behövde få sitta och ordbajsa en stund.
 
Hoppas ni haft en toppentisdag i alla fall!
Vi hörs!
Måste börja med en liten varning för negativt inlägg.
Detta är ingen blogg där jag lovar rosor och solsken, snarare livets ups and downs; så om man lätt dras neråt så rekommenderar jag att hoppa över just detta inlägg.
 
 
Nu är vi då där igen. Senhöst. Tidig vinter. Fulvinter. Vi kan kalla det vad vi vill; det är i alla fall den mest deprimerande årstiden av alla.
Bilden här ovanför är fotad för ett tag sedan, men visar hur det sett ut på mina breddgrader till och från sedan mitten på oktober.
Regn och snö bara avlöser varandra och bildar en massa slask. Slask som blir alldeles spårigt och fryser till när termometern dippar ner under nollan, vilket i sin tur gör det rätt...eh...guppigt - minst sagt - att köra bil på.
Dock måste det ha varit en ovanligt varm höst i år, även här. Det låg ju på över tio grader väldigt länge in i hösten -en bra bit in i oktober till och med.
Nu är det dessutom en bit in på november, och det ligger fortfarande där och leker jojo med noll-strecket.
Detta kommer låta konstigt, men jag önskar helt ärligt att det kan få vara sådant här väder hela vintern. Med handen på hjärtat tar jag hellre det här än två meter snö och minus trettio grader. Alla dagar i veckan!
 
Jag tror jag lider av årstidsbunden depression. På riktigt alltså.
Har såklart ingen diagnos på detta och har inte ens sökt för det, så det är absolut inget som är medicinskt fastställt på något sätt. Det är endast mina egna hobbypsykologiska tankar. Men det är liksom som att varenda symptom finns där.
Varenda år vid den här tiden går jag ner i en ordentlig svacka. Varje år. Det är en svacka som liksom är omöjlig att gira undan från, även om jag märker symptom på att det är på gång. Den är också på något sätt omöjlig att ta sig ur innan den självmant ger vika någon gång i februari-mars.
Det verkar inte ens spela någon roll på vilken plats mitt liv är i övrigt. Mitt liv kan omöjligt vara på en bättre plats än det är just nu, och ändå så smyger sig symptomen på...
Jag har svårt att koncentrera mig en längre stund på vad jag för tillfället håller på med. Exempelvis påbörjade jag detta inlägg för flera veckor sedan...
Det känns som att ingenting är roligt längre. Det känns som jag inte har några hobbys kvar; trots att jag har flera. Att exempelvis gå ut och fota framkallar samma känslor som inför den där läxan man skjutit upp in i det sista och var tvungen panikläsa kvällen innan läxförhöret.
Jag är konstant trött. Hur mycket jag än sover känner jag mig aldrig utvilad.
Förra året var exceptionellt illa. Det var som om allt jag räknat upp tredubblats och det var en extremt tung tid.
Kan säga som så; att hade jag inte haft mitt jobb så vet jag inte om jag stått ut.
Kommer ihåg att det kändes som om jag befann mig djupt ner i ett mörkt hål utan stege eller rep och kunde därmed inte ta mig ut.
 
Än så länge är det långt ifrån så illa, men jag känner hur det går i samma riktning.
De mörka tankarna kommer som ett brev på posten (gammal referens, haha ;-P) och de går varken att värja sig emot eller trycka undan när de väl är här.
Har dock en känsla att jag ändå är lite bättre rustad inför vinterdepressionen i år än förra året. Mitt liv ligger som sagt på en bättre plats än det gjorde för tolv månader sedan.
Jag menar; jag hade fått veta att min lägenhet skulle renoveras, och jag hade hunnit packa ner det mesta i lådor. Men jag visste inte exakt när det skulle ske. Jag bodde i flyttkaos och jag hade lite panik över ovissheten om jag skulle kunna julpynta.
Vi var samtidigt mitt i pandemin och vad det innebar med rädsla över att smittas. Nu fick jag ju Covid ändå och hade turen att klara infektionen på ett bra sätt självisolerad hemma. Men det låg ju trots allt i luften.
Utöver detta kändes det som jag hade så mycket i huvudet förra året och första delen av detta år, att det närapå blev alldeles för mycket.
Egentligen var det inte sådär jättemycket grejer, rent konkret. Men det kändes sannerligen påfrestande mentalt, och jag tror faktiskt att bostadssituationen bidrog ganska ordentligt.
Plus att; var det inte så att vi bokstavligt inte såg solen på ungefär en månad..? Har det för att under december förra året så var det övermulet varje dag i 4-5 veckor, vilket betyder 0% sol under hela den tiden.
 
En annan aspekt till att jag tror jag går in i vinterdepressionen på lite bättre villkor är faktiskt vädret, hur konstigt det än kan låta.
Men som jag skrev tidigare så tror jag verkligen det har varit, och är, en ovanligt varm höst i år.
Vid det här laget brukar minusgraderna ha kommit för att stanna, med något enstaka besök över nollan. Men i år är det liksom tvärtom. Det är till största delen plusgrader, med någon enstaka dipp ner på minus.
Jag har som sagt absolut ingenting emot detta. För min del kan det gärna få fortsätta såhär HELA vintern.
Slipper jag "bråka" med motorvärmare och allt som hör till vinterbilägande är jag nöjd. Då skiter jag i om det så regnar hela vintern.
Eller ja, helst inte varje dag då´rå, men ni fattar.
 
 
Mentala redskap?
 
Jag skulle verkligen vilja ha - vet inte vad jag ska kalla det - mentala redskap mot denna "vinterdepression", eftersom den uppenbarligen dyker upp varenda år. Varenda år.
Men jag har ingen aning om vad det skulle vara, eller vad jag egentligen skulle kunna göra som faktiskt fungerar.
Jag vet, jag skulle antagligen kanske behöva uppsöka vården för det, men jag vet inte... det tar liksom emot.
Vet inte hur eller vad jag skulle säga utan att det låter konstigt, och det känns som att jag i så fall bara skulle ta upp tid från någon som lider av psykisk ohälsa på riktigt. Det vill jag inte.
Jag vet inte heller hur en sådan första kontakt skulle se ut utan att känna mig löjlig.
"Hej. Jag...eh... känner mig trött och nedstämd varje vinter. Vad kan jag göra åt det?"
Jaha... Ja, det gör nittionio procent av befolkningen. Jobba, ät och sov ordentligt så löser det sig om några månader...
 
Enligt min observation är ett av de vanligaste tipsen på vinterdepression att "utnyttja de ljusa timmarna" och vara ute så mycket som möjligt i dagsljus. Ett bra tips såklart, men samtidigt känns det rätt värdelöst. Vem fungerar det för egentligen? Influencers och människor som arbetar hemifrån? De kanske kan ta 1-2 timmars paus mitt på dagen och gå ut på en promenad.
Men hur "utnyttjar man solljuset" när det är kolsvart när man åker till jobbet och kolsvart när man åker hem från jobbet?
Visst, man kan nyttja lunchrasten till att ta en promenad, men när ska man då äta lunch? Ett av de andra vanliga tipsen är ju att äta bra och regelbundet (frukost-lunch-middag). Ska man helt enkelt bara hoppa över lunchen då? Eller kasta i sig den på 5-10 minuter?
Så nej, enligt min åsikt fungerar ju inte sådana tips för alla människor med vanliga sju-fyra-jobb.
Sådana tips är utformade efter människor som arbetar hemifrån och kan styra lite mer över sina arbetstider.
Eller för människor med jobb där de har möjlighet att ta ut sin friskvårdstimme mitt på dagen (men det är ju å andra sidan 1 timme per vecka, inte per dag).
 
Jag vet inte heller hur sådana eventuella redskap skulle fungera för mig. Min hjärna har extremt svårt - snudd på omöjligt - att etablera personliga rutiner.
Men jag är ändå oändligt glad över att jag har mitt jobb. Det är vad som håller mig vid ytan. Det är vad som tar mig genom den mörka tiden.
Är rätt säker på att utan mitt jobb skulle jag inte klara det.
Hur jag klarade de tio åren innan jag började på mitt nuvarande jobb? Har ingen som helst aning. Det gjorde jag inte...
 
 
Nåväl, nu har jag gnällt tillräckligt för den här säsongen. Eller för den här veckan. Vi får väl se hur det utvecklar sig ;-P
Hej hej på er, och Ta hand om er i mörkret!
 
 
Jag är så avundsjuk på alla med namn som passar perfekt som blogg-/instagramnamn.
Själv har man ju då världens tråkigaste namn som inte passar in på sociala medie-konton överhuvudtaget.
 
 
 
Jag längtar efter min säng!
 
 
 
Stressad över att det kommer vara helt mörkt kl 16 om dagarna från och med på söndag.
 
 
 
Jag längtar efter min säng!!
 
 
 
Vill verkligen provblogga på Wordpress, men kört fast totalt när det kommer till bloggnamn!
VAD kan man kalla en blogg idag som är enkelt, minnesvärt, gärna internationellt klingande, personligt och som inte redan är taget???
 
 
 
Jag längtar efter min säng!!!
 
 
 
Känner en jobbig dragning till att kolla in vad som händer på Facebook numera.
Kan jag klara mig igenom den känslan utan att ge upp och återaktivera mitt konto?
 
 
 
Jag längtar efter min säng!!!!
 
 
 
Känner ett sug efter att ta skoterkort.
Jag är liksom en Norrbottning som inte får köra skoter... ;-P
Känner också en liiiiten bitterhet över att om jag fått ta körkort tre år tidigare hade jag haft automatiskt skoterkort i och med att jag har B-behörighet.
Alla som hade tagit B-körkort den 31:a december 1999 eller tidigare får automatiskt köra skoter, medans alla som inte har körkort eller tagit B-kort från och med 1:a januari 2000 måste ta skoterkort separat. Men eftersom jag endast var 15 år gammal vid millennieskiftet tog jag körkort först i april 2003...
 
 
 
Jag längtar efter min säng!!!!!
 
 
"Det var bättre förr."
 
Hur många gånger har inte den meningen sagts genom tiderna? Dessa ord som yttrats i alla möjliga sammanhang, speciellt precis när det kommer något nytt och ovant. Något som förändrar.
Det är också vad typ varenda generation sagt om "nästa generation" genom alla tider.
Såklart finns det ungefär en miljon olika trådar att följa när det kommer till detta uttryck, men jag tänkte bara fokusera på en sak som jag faktiskt har funderat på ett tag.
Det är ingen kritik mot någonting, och det är inte ett klagoinlägg. Det är bara några tankar som fått gro i min typiskt filosofiska hjärna ett tag.
 
Det handlar om trenden att "bo gammaldags".
Just nu, tycker jag, det går likt en våg av människor som vill flytta och flyttar ut på landet. Gärna köper ett äldre hus, renoverar det och sedan inreder med gammaldags inredningsstil.
Missförstå mig rätt nu; det är en dröm även jag delar och jag älskar gammaldags inredning. Och modern. Och lite mer bohemisk. Jag har flera stilar jag gillar.
Jag förstår också totalt varför folk dras till naturen och vill flytta ut på landet. Desto stressigare samhälle vi skapar, desto större kommer behovet av lugn och ro att bli. Och säg mig något som är mer avstressande än just naturen...
Men igen; som ni vet är jag otroligt filosofiskt lagd, och kan därmed inte hindra mig själv från att övertänka. Speciellt när jag blir ensam med mig själv. Ni ska bara veta huuuur många ämnen jag hinner avhandla i huvudet medans jag sitter på dass...
 
I alla fall...
 
Ibland kan jag få en känsla av att vi romantiserar "gammaldags livsstil", kanske lite för mycket.
Att vi nästan ser det som en "så mycket enklare tid" för att de inte hade stressen om att ständigt vara uppkopplad. För att internet var många decennier från att uppfinnas. Och visst; vi mår bättre av att inte vara uppkopplade precis hela tiden. Men jag är ju rätt säker på att dåtiden inte var en enklare tid att leva i.
De gamla detaljerna i ett modernt hem kan vara fint att titta på och andas historia för att de är välanvända och köpta på loppis. Men de fungerar som dekoration eftersom vi ändå har våra moderna hjälpmedel som gör vardagen enklare.
En gammaldags vedspis är en otroligt vacker detalj i ett lantligt kök, men i en tid då de var det enda som fanns hade människorna som levde då förmodligen tyckt våra elspisar varit extrem lyx.
Vi kan tycka det är så mysigt att elda i öppenspisar, men det är inget vi behöver göra för att överhuvudtaget ha värme inomhus.
Utedass kan kännas lite sådär pittoreskt mysigt ute vid sommarstugan på somrarna, men vi behöver inte ut i mörkret och kylan mitt i vintern varje gång vi måste på toa.
Istället för att värma vatten för handdisk varje dag har vi ändå varmvatten i kranen och ofta finns inbyggd diskmaskin i de där designade lantliga köken. Samma sak med varmvatten i duschen.
Vi har också kylskåp och frys. Tvättmaskin. Bilar, så att vi ändå snabbt och enkelt kan ta oss in till stan eller var vi nu behöver.
Så även om vi byter bort vissa bekvämligheter man har tillgång till om man bor i en stad, så är våra liv idag tusen gånger enklare än "förr i tiden".
 
Och ja, jag fattar att "enklare" menas just att leva helt utan bekvämligheter och bara låta sig typ omfamnas av naturen (för att vara lite sådär flummig ;-))  Men detta är inte någon slags facit. Det är bara mina lite kvällsfilosofiska tankar som tumlar runt i huvudet.
Igen så handlar det inte om att trycka ner någons livsstil eller inredningssmak. Återigen så har jag själv precis samma dröm. Jag gillar just den typen av inredning som gör att hemmet ser ut att vara hämtat från 1930-talet och bakåt.
Jag är också medveten om att det faktiskt finns människor som verkligen flyttar Off grid och lever enkelt utan el och rinnande vatten i någon liten stuga i skogen. Det finns.
Men jag vågar nog ändå säga att den stora majoriteten av alla som flyttar ut till landet eller skogen flyttar till ett hus innehållande moderna bekvämligheter. Det är vad även jag skulle göra om jag fick den möjligheten.
Den moderna civilisationen finns ju där vid våra fingertoppar hela tiden, som ett skyddsnät.
 
Det är lite så jag menar med att vi kanske romantiserar det gamla.
Vi har lyxen att liksom lajva "förr i tiden", men vi har ändå allt i nutiden att falla tillbaka på om det skiter sig, så att säga.
Vi kan prova flytta Off grid. Men blir det exempelvis en alldeles för tuff vinter ett år har vi ändå möjligheten att flytta tillbaka till en modern bostad.
Flyttar vi någonstans och provar på självhushåll av formen odla egna grödor och det blir ett dåligt skördeår; ja, då har vi ändå möjligheten att handla allt det vi behöver i butik.
Förr i tiden (och ja, jag pratar långt tillbaka) när det blev dåliga skördeår för människor på landsbygden... Ja, då blev det helt enkelt tuffa vintrar.
 
Så alla gamla saker som idag är trendigt att ha som inredning; det var saker som kämpades med och användes i vardagen förr.
Vill igen påpeka - känner att det kan inte sägas för mycket - att jag absolut inte menar att det är något fel med att flytta och leva lite enklare och mer stressfritt. Tvärtom tror jag på att det gör gott. Känner bara att det är en bra grej, i alla fall för mig, att ha dessa tankar i bakhuvudet.
Att flytta ut på landet och "leva lite enklare" blir mer stressfritt för OSS på 2020-talet. Men jag tror ju inte det var lika stressfritt att bo på landet för människor hundra år tillbaka.
Den stora skillnaden är att vi som lever idag har det så bekvämt att vårt fokus ligger på att arbeta för livskvalitet.
Människor förr i tiden arbetade basically för sin överlevnad.
 
 
Med allt detta sagt finns det inget jag hellre skulle vilja än att köpa ett hus på landet, inreda som ett modernt-gammaldags-lantligt-bohemiskt-mysigt-fusionhem, försörja mig på någon typ av skrivande eller fotograferande eller en mix av de båda och ha en stor gård där jag kan känna total frihet.
Det här blir inget särskilt långt inlägg (tror jag ;-)) men känner att jag måste dokumentera detta för mitt framtida minne.
Jag var nämligen med om något natten till idag som jag aldrig varit med om tidigare. Medveten om att det låter mer dramatiskt än det egentligen är, och kommer förmodligen låta lite konstigt i skrift. Men men.
 
Fredagkväll igår alltså, och i vanlig ordning somnade - eller snarare slocknade - jag relativt tidigt. Gör alltid det på fredagar. Det är liksom som att all veckans trötthet kommer ikapp mig. Så fort jag slappnar av, och speciellt om jag "bara lägger mig ner en sekund" så är jag liksom död för omvärlden på två sekunder.
Så även denna fredag.
 
Men mitt i natten, eller väldigt tidigt morgon (beroende på hur man ser det), vaknade jag till. Tror klockan var någonstans mellan två och tre.
Vände mig om och somnade om... Det var då som jag gick in i världens konstigaste dröm.
Det hände huuur mycket saker som helst i denna dröm, och allt hoppade verkligen fram och tillbaka. I ärlighetens namn så kommer jag knappt ihåg några detaljer alls annat än vissa sekvenser; förutom en (1) grej.
Jag befann mig på något ställe som liksom var en salig mix av platser som är välkända för mig i verkliga livet.
Det konstiga var att där fanns flera katter. Helt vanliga huskatter. Bara detta känns så konstigt. Jag brukar nämligen då och då drömma om att Lucky fortfarande lever; de drömmarna är jag van vid. Men jag har aldrig drömt om katter tidigare.
I alla fall; större delen av dessa katter var mest med i bakgrunden. Det var inga djur jag integrerade med, utan bara noterade. Förutom en... denna katt - nu i vaket tillstånd har jag ingen aning om utseende - hovrade liksom runt mig. Återkom gång på gång för att klösa eller bita mig.
Försöker fösa den ifrån mig utan att lyckas, och ingen runt omkring mig gör någonting.
Det är det sista jag minns av drömmen.
 
Här kommer det som är mest konstigt av allt...
Jag vaknar av att jag gråter! På riktigt grinar; med snyftningar, tårar och hela kalaset.
I den stunden vet jag heller inte varför jag gråter. När jag lyckats sluta kopplar hjärnan ihop det med vad jag kommer ihåg av drömmen och jag (av någon anledning) lyckas somna om. Det är fortfarande väldigt väldigt tidig morgon.
Jag har aldrig förut vaknat av att jag gråtit. Aldrig.
Jag har aldrig någonsin gråtit av en dröm, så vad i denna som utlöste det förblir ett mysterium. Tänker att det var ju inte ens en dröm man tänker ska utlösa något sådant. Jag menar; har drömt betydligt värre saker än aggresiva katter!
 
Sådana här händelser gör en ju dock sjukt nyfiken på drömtydning.
Känns som att en dröm som aktiverar tårkanalerna måste ha en djupare mening.
Och nej, jag tror inte på drömtydning, astrologi och sådant. Tror bara att drömmar helt enkelt är hjärnans sätt att bearbeta intryck i efterhand. Men som sagt; det kan inte hjälpa att tankarna börjar vandra åt det hållet.
Försökte i alla fall googla lite på eventuella betydelser, men fick upp att det tydligen kan typ femtioelva olika betydelser att drömma om katter.
Lite som med horoskop; man skriver så luddigt som möjligt för att det alltid ska passa in på någon...
 
Tycker i alla fall det var en så obehaglig känsla; lite som den här känslan när man nästan somnat och man börjat drömma trots att man delvis är kvar i medvetande.
Hjärnan är så sjukt fascinerande!
En sak vill jag börja med att säga; jag är helt med på miljökampen (hittar inget bättre ord).
Jag är ombord med att vi håller på att köra planeten käpprätt åt h...... och att vi behöver göra allt vi kan för att rädda den.
Det ligger ständigt i mitt bakhuvud att jag vill och försöker göra vad jag kan för att ta mig mot en hållbar livsstil. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något heter det ju.
Men det finns ett område som hela tiden bråkar med min övertygelse, just för att det är något som ligger mig så nära.
Absolut inte bråkar i den meningen att jag blir klimatförnekare, men jag hoppas ni förstår hur jag menar.
Det handlar såklart om drivmedelspriserna.
 
När jag växte upp låg bensinpriset stadigt på runt 8 kr/litern. Dieseln ännu lägre.
När jag köpte min bil 2012 låg priset ganska stadigt på runt 12 kr. Vid något tillfälle kunde det tippa över på 13kr, men gick sedan tillbaka igen.
Nu, 2021, ligger priserna farligt nära 20 kr/litern. TJUGO KRONOR LITERN! Inte är det långt ifrån.
På "min" billigare (obemannade) station ligger priserna för närvarande på runt 17,50 för bensin och upp mot 19(!) spänn för diesel!
Vilket betyder att dieseln faktiskt bara är ören ifrån tjugo spänn.
Jag har en gammal bil och tankar bensin, så för mig ligger det ändå liiite längre ifrån. Men inte mycket. Inte mycket alls, med tanke på hur priserna verkligen rusar uppåt.
Tjugo kronor per liter... ja, det är farligt nära bristningsgränsen känner jag. Kommer jag att kunna fortsätta ha bil om (när) priserna går över tjugan?
Och vad händer då? När bilen är ett måste för att klara vardagen.
Och jag tänker på alla som har det sämre än mig, i och med att jag "bara har mig själv". Ensamstående med barn exempelvis. Pendlare som måste köra bil eftersom det inte går bussar alls; eller bussen (singular) som går matchar inte arbetstiderna.
 
 
Åk kommunalt...
 
"Åk kommunalt istället. Det är bättre för miljön. Ta bussen eller tåget istället för bilen."
Javisst; kommunalt är bättre för miljön. Håller med.
Men... Tåg?! Vilka tåg? Och buss? Prova bo någonstans där det går en (1) buss på morgonen och en på eftermiddagen. Morgonbussen kanske till och med går kl 7, och det är tiden då du börjar arbeta och ska därmed redan befinna dig på arbetsplatsen.
Kan tycka det är lite läskigt hur man verkar utgå endast från typ Stockholm och andra storstäders infrastruktur.
Helt ärligt tycker jag inte ens man kan referera till Stockholm alls när det kommer till denna fråga. En storstad där man i princip inte ens behöver ta körkort om man inte vill. Man klarar livet och vardagen fint ändå.
Lyssna istället på människor på landsbygden. Människor som bor där det knappt eller inte alls går bussar. Människor som har två mil till närmaste affär och fyra mil till jobbet. Det jobb där de ska infinna sig klockan sju på morgonen, och innan dess ska de hinna lämna barnen på förskolan i byn.
"Varför bosätter man sig där då?" Eh, okej. Ska alla bo i städerna då? Jag som trodde det var bostadsbrist redan nu...
 
 
Elbilar
 
"Det vore bättre om alla körde elbilar istället för fossilbilar."
Visst, återigen håller jag med. Och återigen säger jag; det fungerar inte i praktiken!
Ja, i framtiden kanske. När allt, förhoppningsvis, är ordentligt utbyggt. Men att förbjuda eller göra något omöjligt att använda, för att istället ersätta det med en lösning som långt ifrån alla har tillgång till... Det fungerar inte.

För att Ett. Vad kostar inte en elbil?!?! Det är väl för fasen inget man bara kan gå och köpa sig bara sådär. För mig skulle det ju ta typ 30 år att spara ihop till en sådan.
"Men de går ju ner i pris de också när de blir begagnade, precis som fossilbilar".
Javisst. Men hur snabbt går det då? Priset sjunker ju inte direkt från flera hundra tusen till tio tusen på ett år direkt. För ja, det finns faktiskt människor som måste ha bil, men har inte råd att lägga mer än kanske 10k i inköp. Med andra ord; en väldigt gammal bil, men den behöver bara kunna ta en från punkt A till punkt B.

Och två. Laddning.
Har förstått det som att det är ett speciellt uttag för laddning av elbilar. Alltså att det inte går koppla in den direkt i ett vanligt uttag, typ motorvärmare. Och hur gör man då om man bor i lägenhet? Jag exempelvis, som bor i hyresrätt med en parkeringsplats utanför huset med ett (1) motorvärmaruttag...
Det är ju inte som att jag kan installera något där. Det är ju inte min parkeringsplats. Jag hyr den ju bara, så den ägs ju av min hyresvärd.
Och även om det bara skulle vara att koppla in något i motorvärmaruttaget; hur ska jag då kunna koppla in själva motor/kupévärmaren på vintern?
Det finns ju inte direkt laddstolpar överallt heller. Än i alla fall, även om det sätts upp fler och fler.
Men jag har ju också fattat det som att det "är så praktiskt att kunna ladda bilen på nätterna och då alltid ha "full tank" när man ska iväg".
Så skulle jag då vara tvungen iväg någonstans för att ställa bilen på laddning? Hur långt tid tar en laddning? Samma som att tanka? Eller måste man avsätta flera timmar?
Nej, jag kan helt enkelt inte se hur det skulle vara möjligt att ha en elbil i nuläget om man bor i hyreslägenhet.
 
 
Det går ju inte att göra något omöjligt att använda - det går inte ta bort saker - innan man fixat ett alternativ som är tillgängligt för alla.
Antingen får väl Regeringen skänka en elbil till varenda körkortsinnehavare (eller hushåll) i landet. Men då har vi ju som sagt problemet med laddningen...
Eller Bygg Ut Infrastrukturen IDAG så att varenda liten småby i hela Sverige har tillgång till tät och pålitlig busstrafik.
Eller Sänk Priset På Drivmedel!
Bensinskatten ligger på ca. 60%. Sextio procent! Det betyder att i nuläget så skulle drivmedelspriset - utan skatt - ligga på 7-8 kronor/liter.
Missförstå mig rätt; jag är absolut pro-skatt och allt man får för att man betalar skatt. Men det känns helt sjukt när man ser siffrorna i skrift.
60% av bensinpriset är ren skatt. Själva bensinpriset är så lite som 7-8 kronor... det är vad man betalade för bensin på 90-talet.
Och såklart säger jag inte att det inte ska vara skatt alls. Men om priset idag hade legat på 10-12 kronor... Bara det hade hjälpt så sjukt mycket.
Och vill de inte göra något av detta... ja, då får de väl införa Basinkomst eller liknande. Det är ju det enda som återstår i så fall.
För har man varken råd eller minsta möjlighet att ta sig till jobbet, hur ska man då kunna jobba -hur mycket man än vill?
 
Ja, jag vet att agendan är att fasa ut fossilbilar. Men det går faktiskt inte göra den formen av transportmedel otillgänglig innan det finns alternativ.
Är medveten om att jag skrivit det flera gånger nu, men det tål att upprepas.
Vad händer den dagen då en stor del av befolkningen faktiskt inte har råd att tanka bilen längre?
Än så länge är det så att Stannar bilen Stannar Sverige.
 
 
Tack för mig!
 
Det gäller att passa på med fotograferandet när det är fint väder, eller hur.
När det kommer till hösten så vet man aldrig hur dagen/dagarna efteråt ser ut... Idag är det exempelvis mulet igen, och tydligen har det regnat någon gång under morgonen (det är i alla fall blött på marken).
Trots att det blev en kort stund är jag glad över att jag rastade kameran igår. Är också otroligt glad över att vi bytte till vinterdäck igår. Takes the pressure off, om man säger så.
Kollade mitt bildarkiv och såg att första snön förra året kom den 18:e oktober. Idag är det den 10:onde...
 
I övrigt har jag absolut ingenting att skriva om till detta inlägg, så tänkte att vi kör fokusering på Bildgalleri istället.
 
 
Nu befinner vi oss verkligen i gränslandet mellan fin -och fulhöst, det är ett som är säkert.
Finhösten hänger fortfarande med, men löven rasar från träden i en rasande takt och lämnar grenarna kala och gråbruna. Speciellt snabbt går det under dagar som det varit tidigare i veckan... regn, regn, regn som liksom piskar av löven från alla träd.
Blöta, brun-gula löv ligger likt en stor heltäckande matta längst gångvägar och trottoarer.
Nu är alldeles strax Den bruna årstiden här.
Jag hade dock kunnat stå ut med fulhösten, om den övertog vintern. Med andra ord; om jag slapp snön. Jag avskyr så innerligt snön! Att det kan bli fina vinterbilder väger inte upp allt jobbigt praktiskt med snö och kyla.
Och ja; visst blir det liiite ljusare när det kommer snö. Men inte så mycket att det är värt det.
Så jag säger: Fram för fulhöst tills det är dags för vår!
 
Men... IDAG har det i alla fall varit helt fantastiskt väder. Den perfekta höstdagen, vågar jag nog påstå, med blå himmel, strålande sol och faktiskt riktigt varmt för att vara oktober.
Faktiskt så har det varit en väldigt varm - en ovanligt varm - höst hittills. Temperaturen under dagarna har ändå legat på tvåsiffrigt; alltså strax över tio grader så gott som hela tiden. Och såhär i slutet av september-början på oktober brukar det ju ändå krypa ner runt nollan.
Tror faktiskt inte det varit särskilt många frostnätter hittills. Vi hade två (eller om det blev tre) sådana i slutet av augusti, då det var alldeles frostigt i gräset när jag körde till jobbet. Men det har inte hänt sedan dess.

Jag har även passat på att byta till vinterdäck på bilen idag. Eller ja, fick hjälp av pappa i vanlig ordning :-)
Har varit med en gång om att bli överraskad av första snön, och jag kommer aldrig mer att köra på snö med sommardäck! Aldrig!
Vinterdäck är ju dessutom tillåtna från 1:a oktober, och första snön brukar normalt anlända i mitten av oktober, så tänkte att Varför inte?
Nu behöver jag inte känna någon stress eller nervositet om jag en morgon plötsligt skulle vakna upp till det där vita h-vetet utanför fönsterna.
 
 
Och dagens väder har i alla fall varit strålande. Kunde inte önska bättre.
Mellan däckbytet och det tvåårskalas jag varit på åkte jag ut en sväng för att lufta käraste Canon.
På Djupviken, inte långt ifrån min arbetsplats, hittade jag ett av mina absoluta favorithöstträd. Det var så vackert att jag knappt ville gå därifrån.
Blev hyfsat nöjd med bilderna, men måste ändå säga att de inte gör trädet riktigt 100% rättvisa.
Alldeles klargula löv, så stark färg att de lyste! Det är sådant HÄR som är Finhöst Grande!
 
Alltså TITTA på det!! HUR vackert är det inte?!!
Den mörka stammen mot de lysande gula löven. Kan helt enkelt inte bli bättre.
 
 
Hoppas ni också haft en fin höstlördag!
Vi hörs snart igen!
Såg i mitt Instagramflöde att det är International Safe Abortion Day idag.
Jag har ingen direkt koll på temadagar annat är typ Internationella kvinnodagen och Kanelbullens dag ;-) men känner att detta viktiga är värt att vika några rader till. Speciellt nu när det känns som att aborträtten är extra hotad runt om i världen. Eller ja; den är ju alltid hotad, men ni fattar.
Har faktiskt tänkt länge på att skriva något på detta, men har inte riktigt vågat då det är så otroligt laddat.
But here we go...
 
 
Än så länge lever jag i ett land där aborträtten fortfarande är intakt, men det finns sååå många kvinnor som lever i länder där abort är förbjudet. Eller där det rent tekniskt är lagligt, men i princip otillgängligt.
Att förbjuda abort är ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Bokstavligen. I de mänskliga rättigheterna ingår nämligen Rätten till sin egen kropp, vilket i sin tur omfattar sexualitet och fortplantning.
Det finns lika många anledningar till abort som det finns kvinnor i världen, så att säga. Ingen har någonting att göra med varför en annan kvinna väljer att göra abort.
Hon ska inte bestraffas. Hon ska inte skammas. Hon ska inte fördömas. Hon behöver inte förklara sitt val. Om hon själv vill och behöver prata så har hon naturligtvis rätt till det, men hon ska inte tvingas till att motivera sitt beslut.
Ingen kvinna ska tvingas genomgå en graviditet om hon inte vill. Det är som sagt en mänsklig rättighet.
 
 
Abortmotståndarna kör sin propaganda om att abort i princip handlar om att "döda färdigutvecklade barn i magen", som att abort på något sätt skulle handla om att majoriteten av alla kvinnor går en hel graviditet för att sedan göra abort.
Jag vågar påstå att alla de som gör sena aborter vill ha barnet. Det är en ytterst liten del av aborter som sker sent i graviditeten, och då handlar det om grava fosterskador eller risk för mammans liv.
Faktiskt så är det så att 59% av alla aborter sker innan vecka 7, och 85% innan vecka 9; siffror från 2019 (källa: Socialstyrelsen).
 
 
Det är också så att det sker lika många aborter i länder där abort är olagligt som där det är lagligt. Skillnaden är att det är extremt osäkra och rent utav livshotande ingrepp för kvinnorna. För om det verkligen inte finns en chans att man kan eller vill föda ett barn blir man desperat.
Och ingen ska komma med "då borde väl mord/misshandel/droger o.s.v. också vara lagligt för folk kommer göra det ändå" (läses med överlägsen sarkasm i rösten). Ja, jag vill minnas att jag faktiskt stött på den meningen i någon "prolife"-debatt i sociala medier.
Det är så dumt så klockorna stannar. DET är verkligen som att jämföra äpplen och grodor.
 
En annan aspekt när det kommer till att förbjuda aborter är att i ett sådant scenario finns det risk att kvinnor som får missfall hamnar under utredning för att undersöka ifall de gjort illegal abort. Eftersom ett missfall och en abort, kroppsligt, är samma sak. Skillnaden är att det förstnämnda är ofrivilligt och det senare är framkallat.
 
 
En annan sak jag brukar höra och läsa är "Ja, jag tycker absolut man ska få göra abort om man blivit våldtagen men jag tycker inte man ska få använda abort som preventivmedel"...
Jag har två saker att säga om detta:
Ett. Det är per definition omöjligt att använda abort som preventivmedel. Ett preventivmedel är - vilket namnet faktiskt antyder - ett verktyg för att förhindra att en graviditet uppstår. Abort är en lösning på en oönskad graviditet.
Två. Det är inget annat än ren misogyni. Är man ok med abort för vissa situationer så betyder det basically endast att man vill straffa kvinnor för att ha haft sex. För här återkommer vi till: Anledningen till att någon gör abort angår ingen annan än den gravida kvinnan själv.
Även om graviditeten kommit till pga slarv eller oansvarighet så har man rätt att avsluta den om man inte vill föda fram ett barn.
"Man får ju ta konsekvenserna av sina handlingar faktiskt". Abort är ett sätt att ta konsekvenserna av en oönskad graviditet.
 
Personligen har jag aldrig gjort abort. Jag vill gärna ha barn, men inte till vilket pris som helst. Hade jag exempelvis blivit oplanerat gravid, säg, för tio år sedan... Då är jag 100% säker på att jag gjort abort. På den plats mitt liv låg för ett decennium sedan finns det nämligen inte en chans att jag hade valt att föda ett barn.
I dagens läge hade valet varit betydligt svårare, men av olika anledningar hade jag definitivt behövt betänketid.
 
 
Jag har även, återigen i abortdebatter i sociala medier, sett personer skriva "Jag är Pro-life för mig själv men pro-choice för andra".
Inte bara en gång, utan jag har sett det vid flertalet tillfällen, och det blir så tydligt att de inte vet vad pro-choice betyder. Med den meningen definierade de precis pro-choice. Den meningen är självaste definitionen av pro-choice.
Pro-choice betyder Rätten att välja; avsluta graviditeten eller behålla barnet.
En mänsklig rättighet.
Aborträtt ger säkra aborter och räddar därmed kvinnoliv. Den är otroligt viktig att bevara!
 
Tack för mig!
 
Jag har äntligen fått ändan ur vagnen och läst ur denna bok, vilken jag började på någon gång i somras. Tyvärr kom jag av mig efter bara några kapitel eftersom jag hade svårt att komma in i den.
Jag skulle ljuga om jag sa att det är den bästa bok jag läst. Det var det inte; tvärtom så blev jag på sätt och vis lite besviken. Men det kanske bara beror på mina höga förväntningar. Hade ju hört och läst så mycket om just den här boken som alla verkar älska och som, enligt omslaget, blivit en bästsäljare.
 
Den innehåller absolut jättefina, levande miljöbeskrivningar. Det märks att författaren har en förkärlek till biologi och miljö.
Tyvärr imponeras jag inte särskilt lätt av miljöbeskrivningar; tvärtom gör det att jag har svårt att ta mig igenom (framförallt komma in i) en bok. Jag tycker böcker blir "seglästa" om det finns för mycket miljöbeskrivningar.
Såklart får det inte vara för få heller -man måste ju ändå få en känsla av var handlingen utspelar sig, och man måste få en chans att se det hela framför sig. Men jag vill som sagt inte ha för mycket av det.
 
 
SPOILERVARNING!
Läs inte vidare ifall du tänkt läsa boken och inte vill veta något i förväg!
 
Handlingen då?
Nu vill jag inte berätta alltför mycket om vad som händer, ifall det är någon som inte läst men tänker läsa boken. Därför kommer jag skriva lite mer generellt. Dock kan det hända att jag skriver något som kan uppfattas som spoilers, så förvarning på det.
Handlingen känns bitvis lite "det där skulle inte hända i verkligheten". Lite osannolik nästan.
Bokens huvudperson heter Kya, och när det kommer till hennes familjesituation - vad som hände med att familjemedlemmar försvann allteftersom - köper jag. I en misshandelsrelation blir man desperat.
Vad jag däremot har ganska svårt att köpa är hur en 6-7 åring som överges och lämnas ensam lyckas överleva och försörja sig själv. Speciellt om barnet också överges av samhället. Måste erkänna att jag har svårt att tro att ett sådant barn skulle överleva en längre period.

Sedan har jag lite svårt för den här Disneyromantiken i boken.
6-åring överges och lämnas ensam att ta hand om sig själv. Smutsig och ovårdad. Men som - naaaturligtvis - växer upp till stadens skönhet.
Jag får lite känslan av "ja, hon är konstig men hon är i alla fall snygg!"
Kärlekshistorierna känns lite grann som jag skrev kärlekshistorier när jag var i tonåren.
 
Mordhistorien då?
Jag tycker den känns både planerad och oplanerad på samma gång.
Planerad på så sätt att jag kan känna att författaren verkligen har en plan med den. Att hon faktiskt tänkt ut från början hur det ska gå och hur det ska sluta. Detta är en positiv grej, i mitt tycke. Jag tycker hon är bra på att hålla på detaljer och inte avslöja allt för mycket för snabbt. Jag tycker hon är bra på att hålla kvar läsaren. Lyckades ju trots allt med mig, trots att jag tyckte boken kändes seg...
Tycker polisarbetet kändes lite... lamt. Återigen; lite som om jag skulle skriva om en polisutredning.
Jag känner också att det känns lite overkligt att en åklagare skulle gå till rättegång med så pass lite/svagt på fötterna.
 
När jag läste första delen av boken kände jag att jag inte ville ge den mer än 1 - 1,5 av 5 i betyg, men när jag passerat hälften kände jag att jag behövde gå upp ett par steg.
Känner fortfarande att det var en lite seg bok att läsa, med vissa fallgropar i handlingen, men att författaren ändå lyckades hålla mig fast gör att jag vill ge den ett lite högre betyg.
Därför får Där kräftorna sjunger 3 av 5 i betyg från mig.
 
 
Har du läst Där kräftorna sjunger?
Vad tyckte du? Gillade du den?
Skulle du rekommendera den till en vän?
"Bild för uppmärksamhet", eller vad man säger ;-P
 
 
Alltså...ja...jag har liksom behövt några timmar nu bara för att låta hjärnan samla ihop den här dagen.
Det kommer inte att låta som att det hänt jättemycket egentligen, men tro mig när jag säger att varenda liten hjärncell varit mycket aktiv idag.
 
Det är fredag.
"Skönt" tänkte jag i vanlig ordning.
Eller ja, okej då. Jag kaaanske hann tänka när jag vaknade imorse att "åh nej! Inte morgon redan. Vill bara vända mig om och somna om".
Maybe I was on to something..?
Men men; det var i alla fall fredag, vilket betyder lyxfrukost i form av varm choklad och äggsmörgås på förskolan. Idag betydde det även väldigt enkel mat; här i form av sojafärssås och spagetti. Allting värms med ångfunktionen. En Rationalugn har tre standardfunktioner; Ånga, Kombi och Stek. Sådant som typ potatis, pasta, ris, gröt, köttfärssås o.s.v. värms på ånga. För "fast" mat typ biffar, köttbullar, plättar, hamburgare o.s.v. används kombi eller stek.
I alla fall, när jag anlände till jobbet startade jag dagen som jag alltid gör... Jag satte igång ugnarna så att de skulle hinna förvärmas, jag startade diskmaskinen så den skulle hinna fyllas upp med vatten och jag svepte runt kylar och frysar för att se så de sköter sig (temperaturmässigt).
So far so good.
Då händer det.
 
Pang! Bokstavligen; det lät som ett kraftigare "poff", och lamporna börjar flimra som galningar. I några sekunder. Sedan slocknar de.
Köksutrustningen fungerar dock fortfarande.
Pedagogerna som sitter utanför köket (vi har en matsal precis utanför köket) säger att de såg hur det smällde till från elskåpet.
Nu lägger även köksutrustningen av. Basically allting förutom kylarna.
Diskmaskinen död. Ugnarna, spisen och lagerkylen (dit maten levereras). Allting har slagit ifrån.
Men great! Gaaah!
Skyndar mig i alla fall med att flytta över maten från lagerkylen till vanliga kylen, som fortfarande fungerar.
Trodde ni det slutade här?
Nej, eller hur. Plötsligt börjar det tjuta för kung och fosterland.
Fricking inbrottslarmet sätter igång!
Det kommer såklart dit folk omgående som hjälper till att stänga av det och kolla felen. Inbrottslarmet hinner dock sätta igång en gång till kort därefter. Det är officiellt en kaosmorgon. Men om inte annat vaknar man till ifall man kom halvsovande till jobbet ;-P
Felet lokaliseras och kan börja åtgärdas. Strömmen kommer tillbaka, men min köksutrustning fungerar fortfarande inte. Varken diskmaskinen, ugnarna eller spisen. Jag får också veta att det förmodligen kommer dröja flera timmar innan de lyckas komma igång. Långt efter lunchtid med andra ord.
 
Jahapp... aldrig varit i denna situation tidigare.
Engångsartiklar finns såklart, men jag kan ju inte värma maten eller koka spagetti.
Frukosten är dock inga problem. Tråkigt nog blev det såklart ingen varm choklad idag; men fil, flingor och äggsmörgås är ju också gott. Hade faktiskt varit förutseende (för att spara tid på morgonen) och kokat äggen redan igår eftermiddag.
Men det stora problemet var lunchen. Hur löser jag detta?
TUR att vi ligger som närmaste granne med skolan. Jag har sådan tur att jag kan få låna lite plats i deras ugnar för att fixa min mat.
Det blir en del spring fram och tillbaka inför lunchen, men jag tror ändå det var det absolut smidigaste sättet att lösa problemet på.
 
Däremot; när jag kommer tillbaka med den varma maten till förskolan upptäcker jag att felet är fixat och mina maskiner fungerar igen. Tack och lov tog det kortare tid än beräknat, och jag kan alltså använda diskmaskninen för att diska upp lite grejer som samlats upp (som jag tänkte ta för hand efter lunchen).
Här känner jag att stresspaniken jag byggt upp börjar släppa successivt. Grejerna fungerar igen och framförallt; barnen får mat. Lite försenat, men ingenting extremt. Vi har normalt sett två sittningar, och det blev så att alla åt samtidigt under "andra sittningstiden".
Måste också få säga att jag är oerhört glad och tacksam över att jobba där jag jobbar, speciellt när sådant här händer. Personalen är verkligen fantastisk! Alltid så flexibla och förstående. Älskar min arbetsplats!!
 
Efter lunchen är ju då "det värsta" avklarat som sagt. Det är endast mellis kvar, vilket inte är några problem alls eftersom jag inte behöver några maskiner (konstigt ord, men kommer inte på något annat) för att fixa det.
Men alltså... min hjärna är verkligen MOS vid det här laget. I kroppen är jag egentligen inte tröttare än jag brukar, men mentalt vet jag knappt vad jag heter ;-P Detta resulterar i att jag missar att lägga in mejeribeställningen inför måndag. Beställningsstopp för måndagsleverans är nämligen fredag kl.14. Jag upptäcker detta 14:10.
Loggar snabbt som sjutton in på Norrmejerier, men det har såklart hunnit switcha till "nästa leveransdag". Alltså "beställ senast tisdag kl.10 för leverans onsdag".
Chansar och ringer till mejeriet. Tänker att det, om jag har tur, går lägga in en telefonbeställning även om "tiden gått ut". Och ja, kanske är det självklart att det går, men jag har aldrig missat mejeribeställningstiden förut.
Det går i alla fall! Och jag kommer då alltså få både mjölk och fil på måndag. Puh!
 
Och som en liten parentes, för att liksom toppa denna dag, snubblar jag över mina egna fötter. Bokstavligen. Tur att jag är ensam i köket, för det måste ha sett dråpligt ut.
Har ingen aning om vad det är med min högra fotled, men den har något problem... Den ger liksom "vika" ibland. Jag kan stå stilla rakt upp och ner, och plötsligt är det som om jag trampar snett. Trots att jag inte tar ett enda steg.
Vet inte hur jag ska förklara, men det är som att fotleden ger vika och foten viker sig inåt. Det var det som hände nu.
Jag har aldrig ont i foten eller några andra problem. Det är bara att den ger vika då och då.
Tre sekunder senare kom det i alla fall in två personer som kollade på frysarna. Som tur är kom de inte in tre sekunder tidigare; då hade jag haft publik till min lilla vurpa haha ;-P

Men men; här fixar jag bara de sista detaljerna för dagen och sedan byter jag om, släcker och låser.
Och jag kan säga som så; det har ALDRIG varit så skönt att gå på helg som det var idag!
Det första - absolut första - jag gjorde när jag kom hem var att däcka i soffan. Minns knappt ens att jag lade mig där, men vaknade i alla fall strax efter nio nu ikväll. Så en typ fem timmar lång "naptime" blev det ;-P
Mycket välbehövligt och nödvändigt, då hjärnan som sagt gått på högvarv hela dagen. Att försöka tänka, fundera ut, göra och prata samtidigt... Det gör verkligen mos av hjärnan.
 
Och om jag ska vara helt ärlig; på något sätt älskar jag det.
Missförstå mig inte; jag hatar en sådan här dag när saker inte fungerar som de ska. Hoppas ni förstår hur jag menar när jag säger att jag ädnå, på något sätt, älskar känslan. Jag kan till och med tycka om den här tröttheten jag känt; just eftersom den kommer ifrån att jag faktiskt varit igång.
Det blir nästan en egoboost att upptäcka att jag faktiskt klarar av att hantera en sådan här situation på ett arbete och lösa saker trots att saker strular ordentligt. Det ger mitt självförtroende en boost jag bara kunnat drömma om för 10-20 år sedan.
 
Hoppas ni haft en bättre fredag än jag, och att ni får en riktigt fin helg!
Och till mig själv: Må nästa vecka bli bättre ;-)
 
Okej, nu ska vi se om jag kan publicera detta ikväll.
Ja okej, det är dagen efter att jag började på detta inlägg. Det strulade såklart massivt med bilduppladdningen på min bloggportal (blogg.se) igår, och det tog evigheters evigheter att få in alla bilder. Sedan hann det bli så sent och jag hann bli så trött att när jag skulle försöka skriva gick det knappt att fokusera överhuvudtaget.
Men men; ny dag och nya möjligheter. Än så länge verkar bloggplattformen sköta sig ;-)
 
○ ○ ○ ○ ○ ○
 
I måndags fick i alla fall kameran följa med till jobbet pga att den låg kvar i väskan och jag ides inte plocka upp den på morgonen. Så efter att jag slutat för dagen körde jag en liten spontanfototur. Blev inte långt bort, samt även om vädret var strålande så var det väldigt kallt.
Det ligger rätt stadigt på ensiffrigt numera, och om det dessutom blåser så isar det verkligen. Och ja, i måndags blåste det. Massor! Därför var det sannerligen inte läge för några närbilder på växter och sådant. Försökte fota löven på något träd, men det var komplett omöjligt eftersom det blåste typ storm.
Av den anledningen åkte jag i alla fall till Öjebyn med tanke att fota lite grann bland alla kyrkstugor. Det är verkligen så fint där under strålande höstdagar. Vet inte vad det är, men jag älskar hur bilderna blir där under hösten!
 
 
Parkerade alldeles intill kyrkan och utgick därifrån.
Jag tycker verkligen det är så mysigt att gå runt alla gamla kyrkstugor. Vet inte om det är mitt intresse för historia eller om det är min "författarhjärna", vilken alltid - alltid! - sätter igång att fantisera ihop historier. Speciellt när jag ser övergivna hus, men det gäller egentligen gamla hus generellt. Och Öjeby kyrkstugor är ju faktiskt inte övergivna, bara väldigt väldigt gamla.
 
Ni som följer mig på sociala medier vet vid det här laget att Piteå firar 400-årsjubileum i år. Min lilla stad fick sina stadsrättigheter den 12 maj 1621. Däremot är Piteå som plats betydligt äldre.
Öjebyn är det så kallade gamla Piteå. Det var här staden låg innan den flyttade till sin nuvarande plats på vad som kallades Häggholmen.
Därför är Öjebykyrkan och den intilliggande kyrkbyn 600 år gammal. Faktiskt så firade kyrkan sitt 600-årsjubileum bara för några år sedan.
600 år. Om vi går tillbaka sexhundra år i tiden är vi ju nere på Medeltiden. Känns faktiskt ganska coolt.
På något sätt känns det mäktigt att gå där och strosa mellan husen... att gå på samma ställen som människor före mig gått på för ett halvt millennium sedan. Människor har byggt de där stugorna, och de har bott i de där stugorna på medeltiden. Människor har gått där, levt sina liv, fött barn, haft drömmar och så vidare... sexhundra år innan jag ens var påtänkt!
Jag känner mig både så liten och så fascinerad bara av att tänka på det sättet.
 
Husen står så tätt, så tätt, så tätt. Och bildar därmed otroligt smala gränder.
 
Många mysigt dekorerade fönster gick jag förbi, och älskade allihopa. Det såg verkligen MYSIGT ut i allihopa!
Kyrkstugorna är inte övergivna. De har ägare som underhåller dem.
Nu vet jag inte hur reglerna ser ut, men jag har fått för mig att man inte riktigt får fixa och renovera dessa stugor som man vill heller.
Har ingen aning om hur det ligger till, men skulle mycket väl kunna tänka mig att dessa hus är k-märkta. Det är ju bevarade hus från medeltiden liksom...
Jag vet i alla fall att det är vanligt att man inte äger en hel stuga, utan ett rum i en stuga (säkert fullt tillräckligt dyrt bara det ;-P), och sen är det andra som äger resterande rum.
 
Ser ut som jag gjort nåt kasst Photoshopjobb på väggen här; men det såg ut sådär (som en ruta mitt på väggen). Skulle gissa att det någon gång varit ett fönster eller något precis där, men att man täppt igen det.
 
Alltså! Alla gamla fönster och dörrar. Med sina gamla lås och haspar. Dessutom i underbara, fotovänliga, färger.
Tusen hjärtemojis! ♥ ♥ ♥
 
Och ALLTSÅ! Är inte denna inlgången helt UNDERBART söt!?!!
 
Och alltså (ja, ordet används mycket här hos mig just nu!) kan vi bara prata om timmerväggar! Finns inget som har så mycket karaktär som gamla timrade hus! De är underbart vackra :-D
 
Gamla glas i fönsterna.