Don´t fight the seasons
Nu är vi inne i den; årstiden då hela naturen gått i ide. Den årstid som kallas Vinter.
Allt är dött och kommer inte göra någon ansats att leva upp igen förrän mot vårkanten, dvs ett halvår bort.
Naturen följer sin rytm där allting har sin tid och sin plats.
Vi människor är en del av naturen, så varför försöker vi konstant kämpa för att blomma ut på vintern?
Ja, jag vet att det finns människor där ute som inte gör det. Att det finns många som faktiskt älskar vintern (kanske till och med mer än sommaren). Men jag kommer generalisera människosläktet i detta inlägg, annars vet jag inte hur spretigt det skulle bli.
Jag måste utgå från mig själv, och trots allt en generell del av befolkningen. I alla fall på våra breddgrader.
Jag har, som ni vet, själv varit en person som med näbbar och klor försökt kämpa emot vinterkänslorna. Ni vet; de som innehåller trötthet, nedstämdhet och melankoli. Jag har verkligen kämpat för att behålla den känslan jag har under sommarmånaderna, och vägrat flyta med naturens skiftningar.
Det har ju uppenbart inte fungerat, så nu är jag äntligen redo att prova något annat.
För vad om vi helt sonika struntar i att kämpa emot? Om vi låter oss flyta med? Vad händer då?
Det är mycket runt omkring oss som är viktigt att kämpa emot, men jag tror inte längre årstiderna är en av dessa saker.
Naturen stänger ner, går i dvala, när vintern kommer. Vi människor känner oss (ofta) tröttare och mer slöa inför denna mörka och kalla årstid. Jag tror absolut det kan bero på att det är tänkt att vi också ska gå lite i dvala.
Och nej; jag menar naturligtvis inte att vi typ ska sluta jobba och bara sova hela vintern. Men vi ska absolut "omfamna" den lägre energin.
Att tillåta oss känslorna av trötthet. Det är kroppens sätt att budgetera vår energi så att den ska räcka alla sex månaderna.
Don´t fight the seasons.
Det är en mening jag tänker göra mitt bästa för att leva efter framöver.
I den kala, råa, vintriga naturen finns en typ av ro, trots allt. Kände det så tydligt igår (söndag) när jag var ute ett par timmar tillsammans med Canon.
Det finns något rofyllt i att allt är dött och vilande.
Som ett löfte om att "får jag bara vila nu så återkommer jag med full kraft sedan".
Som ett löfte om att "får jag bara vila nu så återkommer jag med full kraft sedan".
Dessutom är det så konstigt hur just Björkar kan vara vackra oavsett årstid. De är underbara på våren, jättefina på sommaren, fantastiska på hösten och så fotovänliga på vintern!
Så vackra bilder av den första snön. Tror du att den kommer att ligga kvar? Eller tror du ännu att just denna kan försvinna innan det blir "vinter på riktigt"?
Men ja återigen, det märks att du och din själ har vänt blad. Det märks att du liksom landat i att finna en väg att gå oavsett årstid. Nu bor du ju dessutom verkligen i den del av Sverige som verkligen får en lång och riktig vinter varje år och det är ju så fint att du nu kan följa det även själsligt.
Jag har alltid känt ro i det som kallas fulhöst (vacker är den inte, det är då säkert) och vinter, just att gå in i det lugn som naturen erbjuder.
You've come a long way, Erica! Stolt över dig hur du övervunnit detta.
Kramar till dig och tack för en fin bomb. OCH björkar, de är vackra oavsett ALLT. Världens finaste träd!