Jag har tänkt lite på det här med färger igen; framförallt dessa två som är så starkt knutna till könen flicka och pojke. Så pass att det är som om det endast existerar TVÅ färger när det kommer till bebisar och småbarn...
Eller ja; jag tänker förstås alltid på dessa frågor, men det har blivit lite extra de senaste dagarna.
Ingen speciell anledning, det kommer helt enkelt i perioder.
Jag kan fortfarande inte förstå den sjukliga fixeringen vi (alltså samhället) har av att könskoda våra barn.
Sååå många fortfarande som hysteriskt färgkodar sina barn för att omgivningen verkligen ska SE vad hen har för kön. Det verkar som att det är speciellt hemskt om någon skulle missta en pojke för att vara en flicka, eftersom flicka och kvinnliga egenskaper räknas som lite sämre än pojke och vad som är manliga egenskaper. Att missta en flicka för pojke är inte lika hemskt.
Här spelar den rosa färgen in, eftersom det är en färg som generellt ses lite som barnslig, oseriös och "gay". Det sistnämnda är ju tyvärr ett skällsord bland homofober.
De är ju (alltsom) oftast homofober; dessa (män!) som gapar högst och bröligast om att:
"Öh! Tvinga inte på våra grabbar rosa tröjor!" (Viktigt att använda ordet "grabbar" också...)
Jag har helt ärligt en önskan om att fråga en sådan där bröl-hane, öga mot öga, vad han är rädd ska hända. Alltså rent konkret, vad han är rädd för. Den önskan har jag haft i flera år.
Rosa - en pojkfärg
Det dära biologikortet fungerar faktiskt inte heller när det kommer till färger.
"Småflickor älskar sånt som är rosa och prinsessigt! Det är biolooooogiskt!"
Ja, många småflickor idag tycker om rosa. Men det är inte biologiskt, utan på grund av könsnormerna i vårt samhälle. Där det allra mesta är uppdelat med glasklar tydlighet efter könsstereotyper, och barn är inte dumma. De uppfattar otroligt snabbt hur de ska bete sig, vad de ska tycka om, vilka de ska leka med och vad de ska leka. De vet vad de ska göra för att bete sig "rätt" som flicka/pojke.
Och det här med rosa som flickfärg och blått som pojkfärg är faktiskt, historiskt sett, relativt nytt.
Jag kan fortfarande inte förstå den sjukliga fixeringen vi (alltså samhället) har av att könskoda våra barn.
Sååå många fortfarande som hysteriskt färgkodar sina barn för att omgivningen verkligen ska SE vad hen har för kön. Det verkar som att det är speciellt hemskt om någon skulle missta en pojke för att vara en flicka, eftersom flicka och kvinnliga egenskaper räknas som lite sämre än pojke och vad som är manliga egenskaper. Att missta en flicka för pojke är inte lika hemskt.
Här spelar den rosa färgen in, eftersom det är en färg som generellt ses lite som barnslig, oseriös och "gay". Det sistnämnda är ju tyvärr ett skällsord bland homofober.
De är ju (alltsom) oftast homofober; dessa (män!) som gapar högst och bröligast om att:
"Öh! Tvinga inte på våra grabbar rosa tröjor!" (Viktigt att använda ordet "grabbar" också...)
Jag har helt ärligt en önskan om att fråga en sådan där bröl-hane, öga mot öga, vad han är rädd ska hända. Alltså rent konkret, vad han är rädd för. Den önskan har jag haft i flera år.
Rosa - en pojkfärg
Det dära biologikortet fungerar faktiskt inte heller när det kommer till färger.
"Småflickor älskar sånt som är rosa och prinsessigt! Det är biolooooogiskt!"
Ja, många småflickor idag tycker om rosa. Men det är inte biologiskt, utan på grund av könsnormerna i vårt samhälle. Där det allra mesta är uppdelat med glasklar tydlighet efter könsstereotyper, och barn är inte dumma. De uppfattar otroligt snabbt hur de ska bete sig, vad de ska tycka om, vilka de ska leka med och vad de ska leka. De vet vad de ska göra för att bete sig "rätt" som flicka/pojke.
Och det här med rosa som flickfärg och blått som pojkfärg är faktiskt, historiskt sett, relativt nytt.
Det här "det alltid har varit så" (rosa för flickor och blått för pojkar) är falskt.
Det var faktiskt så sent som på 1940-50-talet som rosa blev en tjejfärg och blått en pojkfärg.
Innan dess var det tvärtom - rosa för pojkar och blått för flickor. Det kom strax innan 1920-talet, det här att färger blev könsspecifika.
Då ansågs rosa, som en variant på röd, vara en stark och bestämd färg som signalerade manlighet och passade därför bäst till pojkar.
Innan dess var det tvärtom - rosa för pojkar och blått för flickor. Det kom strax innan 1920-talet, det här att färger blev könsspecifika.
Då ansågs rosa, som en variant på röd, vara en stark och bestämd färg som signalerade manlighet och passade därför bäst till pojkar.
Blått ansågs vara en mer spröd, ljuv och prydlig färg och rekommenderades till flickor.
"For example, a Ladies’ Home Journal article in June 1918 said,
“The generally accepted rule is pink for the boys, and blue for the girls.
The reason is that pink, being a more decided and stronger color, is
more suitable for the boy, while blue, which is more delicate and dainty,
is prettier for the girl.” Other sources said blue was flattering for blonds,
pink for brunettes; or blue was for blue-eyed babies, pink for brown-eyed
babies,according to Paoletti. … Today’s color dictate wasn’t established
until the 1940s, as a result of Americans’ preferences as interpreted by
manufacturers and retailers. “It could have gone the other way,” Paoletti says."
Källa
NÄR ska vi egentligen komma ifrån det här med att klassiskt kvinnokodade egenskaper och intressen ses som sämre? När ska vi sluta anse att det manliga är normen, och något som kvinnor helst ska sträva efter att uppnå?
Jag säger INTE att vi ska "byta på könen". INGEN säger att vi ska byta på könen!
INGEN säger heller att vi ska bli "könlösa". Det är något som genusmotståndarna/antifeministerna kokat ihop. En stor missuppfattning om genusmedvetenhet som genusmotståndarna tagit som sanning.
Källa
Ännu längre tillbaka, innan färgerna kom in i bilden, så klädde man småbarn i vitt. Bland annat för att det var praktiskt när kläderna skulle rengöras. De kunde t.ex. blekas utan att färgen blev förstörd. Kläderna kunde gå från barn till barn till barn, utan att man behövde tänka på någon könskodning.
Olika betydelse
En sak som slog mig när jag läste om detta, var hur betydelsen för färgen rosa ändrades bara genom att skifta från att vara pojkfärg till att vara flickfärg.
Olika betydelse
En sak som slog mig när jag läste om detta, var hur betydelsen för färgen rosa ändrades bara genom att skifta från att vara pojkfärg till att vara flickfärg.
Från början, när den var för pojkar, ansågs den som sagt vara en stark och ståtlig färg.
Men så fort den blev en färg för flickor bytte den betydelse och började direkt ses som barnslig och oseriös... För att den blev förknippad med kvinnlighet istället för manlighet.
Sådant kan störa mig så otroligt mycket!
Det är som med... typ matlagning. I alla tider är det kvinnor som lagat mat, men det har hela tiden bara setts som något som hör till hennes hushållssysslor. Men när männen kliver in i köket, då jävlar får matlagning Status!
Sådant kan störa mig så otroligt mycket!
Det är som med... typ matlagning. I alla tider är det kvinnor som lagat mat, men det har hela tiden bara setts som något som hör till hennes hushållssysslor. Men när männen kliver in i köket, då jävlar får matlagning Status!
NÄR ska vi egentligen komma ifrån det här med att klassiskt kvinnokodade egenskaper och intressen ses som sämre? När ska vi sluta anse att det manliga är normen, och något som kvinnor helst ska sträva efter att uppnå?
Jag säger INTE att vi ska "byta på könen". INGEN säger att vi ska byta på könen!
INGEN säger heller att vi ska bli "könlösa". Det är något som genusmotståndarna/antifeministerna kokat ihop. En stor missuppfattning om genusmedvetenhet som genusmotståndarna tagit som sanning.
Men jag anser inte att det är fel att uppmuntra de klassiskt kvinnokodade egenskaperna.
För att citera en av mina favoritpoddar (minns inte om det var i Penntricket eller Postpatriarkatet):
"Världen behöver fler omtänksamma människor, inte fler bröliga!"
"Världen behöver fler omtänksamma människor, inte fler bröliga!"
------------------------------
Tror att detta får avsluta dagens inlägg.
Finns egentligen hur mycket som helst att skriva på detta ämne, speciellt som det känns som det går så jäkla långsamt framåt. Det går framåt hela tiden, jag känner det. Men det går långsamt. Självklart vet en ju om att samhällsförändringar tar lång tid, men det kan ändå kännas frustrerande till och från.
Speciellt när en fortfarande hör sådant som "vaddå, ska alla vara hen då eller??" och liknande tröttsamma fördomar.
Speciellt när en fortfarande hör sådant som "vaddå, ska alla vara hen då eller??" och liknande tröttsamma fördomar.
I alla fall, det här inlägget har varit svårare än jag trodde att skriva.
Jag visste, och vet, ganska exakt vad jag vill säga, men det är som om jag inte riktigt kunde formulera mig på ett tillfredsställande sätt idag.
Nåja, en del fick jag nerskrivet i alla fall :-)
Då tackar jag för mig för ikväll, och hoppas att ni alla haft en bra torsdag!
Nu marscherar vi i rask takt mot fredag och HELG! :-D
Nåja, en del fick jag nerskrivet i alla fall :-)
Då tackar jag för mig för ikväll, och hoppas att ni alla haft en bra torsdag!
Nu marscherar vi i rask takt mot fredag och HELG! :-D
Min hjärna har svårt att förstå hur man, speciellt som kvinna, kan vara emot feminismen. Att avfärda den som trams, eller bara på något sätt förminska den.
Utan feminismen hade vi inte kunnat leva våra liv som vi gör idag.
Allting vi har idag, som vi tar för givet, hade varit totalt utom räckhåll om det inte varit för feminismen.
Det är inte bara "feministisk propaganda", utan det ÄR faktiskt så!
En lista till alla tjejer/kvinnor:
Utan feminismen...
...hade du aldrig blivit myndig.
Från 1858 kunde kvinnor bli myndiga vid 25 års ålder. Men gifte de sig blev de omyndiga igen.
...hade du inte haft rösträtt.
...hade du inte fått gå i skolan.
...hade det varit helt lagligt för din man att slå/misshandla dig.
...hade våldtäkt varit lagligt inom äktenskapet.
...hade du inte fått vara förmyndare för dina barn. Endast barnens far var förmyndare.
...hade du inte fått äga egendom. Inte heller driva företag.
...hade det varit lagligt att sparka dig från jobbet om du blev gravid.
...hade du inte fått bestämma när eller om du skulle skaffa barn.
...hade du inte haft någon arvsrätt.
...hade du inte haft någon rätt att ta ut skilsmässa.
...hade du inte haft någon rätt att göra abort...
...och preventivmedel hade varit förbjudna.
...hade du enligt lag vara tvungen att ta din mans efternamn när ni gifte er.
...hade du inte fått bestämma själv vem du skulle gifta dig med...
...och det hade varit krav på att du skulle vara oskuld när du gifte dig.
...hade du inte fått ha egen ekomoni/egna pengar.
Som ni ser är det en ordentlig lista! Och det ÄR faktiskt så att vi ha feminismen att tacka för att alla dessa saker ändrades.
Är man antifeminist är det egentligen som att säga att dessa punkter är okej. Är man emot feminismen säger man ju faktiskt att det inte gjorde något att det såg ut såhär.
Antifeminister borde ju alltså egentligen inte ha några problem med att avsäga sig sin rösträtt, sin ekonomi, sin arvsrätt, sin möjlighet att bli myndig och en massa andra saker...
Om du svarar "ja" på denna fråga:
Tycker du att alla människor är lika mycket värda; oavsett kön, sexuell läggning, etnicitet, religionstillhörighet o.s.v.?
Om du svarar Ja –då är du feminist.
Så ta några minuter och faktiskt tänk på vad feminismen faktiskt har gjort för DIG.
För att du ska kunna leva det liv du lever idag.
Det feminismen gjort för att vi ska kunna leva det liv vi idag tar för givet; ett liv som kvinnorna före oss knappt ens kunde drömma om...
Det är faktiskt Feminismen vi har att tacka för det!
Ni som följer min blogg känner kanske igen den här texten. Jag skrev den i ett punktinlägg för ett tag sedan, men tycker att det är så pass viktig information att den förtjänar ett eget inlägg; för att inte försvinna bland de andra punkterna.
Hen.
Man kan tydligen inte förklara för många gånger det underbara med detta ord.
Känns som att hur mycket man än förklarar så "går det inte in" hos feministmotståndare.
Hur mycket och hur pedagogiskt man än förklarar så får man ändå frågor och påståenden som "Varför i all världen ska vi radera ut könen?" och "Vi är han eller hon. Inga hen!"
Eller som när en hen-motståndare ser barn som får en könsnormsfri (kan man kalla det så?) uppfostran, och fäller den syrliga och nedvärderande kommentaren:
"Är det en pojke eller flicka? Äh, det är väl en sådan där heeeen..."
Oftast betonas "en sådan där hen" med ett lite extra syrligt tryck i rösten.
Det är som om det inte går in att hen INTE handlar om att radera några kön. Det är ett underbart ord att använda när man inte vet könet. Istället för att hela tiden säga "han eller hon... han eller hon... han eller hon...han eller hon..." Så mycket lättsammare att använda hen.
Frågor/meningar när man inte vet könet på personen man pratar om:
"Kommer han eller hon hit senare?"
"Vad sa han eller hon?
"Var kommer han eller hon ifrån?"
"När är han eller hon beräknad?" (vid graviditet)
...
"Kommer hen hit senare?"
"Vad sa hen?"
"Var kommer hen ifrån?"
"När är hen beräknad?" (vid graviditet)
Det finns även en annan "aspekt" om just ordet hen, som jag tänkt skriva om ett tag. Men det har inte blivit av.
Det handlar om att ett av motståndarnas argument mot ordet hen är påståendet om ordet betydelse på engelska... "Vaddå hen? Det betyder ju höna på engelska..." och de påpekar då att vi faktiskt inte kan gå omkring och kalla varandra för höna.
MEN då skulle jag bara vilja säga... det är ju faktiskt inte det enda svenska ordet som betyder något annat på engelska. Ska vi ta bort alla sådana ord då?
Bra.
Då kan vi ju börja med ordet BARN!
Det är ett etablerat ord på svenska som ingen ifrågasätter att vi använder för att beskriva en människa som inte är vuxen ännu.
Men ordet barn betyder ju faktiskt Lada på engelska.
Bort med det; för vi kan ju inte gå omkring och kalla andra människor för "lada"...
Och när man tänker efter... finns det inte en hel del ord som existerar både på svenska och engelska, men som betyder olika saker på respektive språk... Ska vi ta bort dem också?
Exempel: MITTEN, FART, KISS, GLASS, IS, PINK, BUTTER, SEMESTER, MALL, KIND, SPRING, FALL, SKY.
Kommer ni på fler?Och för att förtydliga en gång till... hen ersätter alltså INTE han och hon!
Hen är ett extra pronomen att använda när man inte vet könet, eller när könet är orelevant.
Jag inser självklart att är man redan i sten emot detta, så kommer mitt inlägg här inte att hjälpa. Man kommer att fortsätta sina muttranden: "Ska vi ha ett könlöst samhälle?... vilket trams" och avfärda feminism och normkritiker som "en fas/fluga som förhoppningsvis snart blåser förbi".
Men jag hoppas det ska hjälpa lite grann i alla fall.
Nu var det länge sedan jag skrev ett genusinlägg (länge sedan jag bloggade överhuvudtaget), så jag tänkte att det kunde vara på tiden. Det är ju trots allt en hjärtefråga som jag tänker/funderar på varje dag.
Jag vill bara i förväg ursäkta om texten eventuellt blir lite virrigt skriven. När det kommer till dessa frågor har jag så mycket tankar som snurrar runt i huvudet hela tiden, att det är svårt att få ner dem i skrift. Det är därför jag helst av allt pratar muntligt om det.
Det finns speciellt en sak som verkligen stör mig när det kommer till det här...
Det är att ordet "tjej" används som ett skällsord. Har ni inte tänkt på det? Det verkar om om den absolut värsta förolämpningen man kan ge till en kille/man är just "Vilken tjej du är".
Om det är något "dåligt" man gör (oftast sådant som handlar om känslor) så "gör man det som en tjej". Som exemplerna jag skrivit till vänster i bilden här ovanför.
Orden "man" – och liknande – däremot, används för att ge folk komplimanger. "hen ... som en riktig karl" kanske ni hört då och då. Används när en person gjort något positivt.
"Take it like a man", som jag skrivit här ovanför, är ju en sådan sak som betyder att man ska tuffa till sig. För det andra alternativet är ju att man visar känslor, vilket är en svaghet enligt samhället. Och det betyder i sin tur att man "är en tjej/tjejig". Och tjej vill man ju inte vara...
Och jag tycker det känns som att man inte får reagera på detta, för då får man himlande ögon tillbaka och blickar/ord som säger typ Men och? Håll inte på och bråka så mycket om sådana småsaker.
Men det är inte småsaker. Många bäckar små...
"Boys will be boys" är också ett uttryck som jag tog med i inläggsbilden, då jag tycker att detta alltid sägs med en positiv underton... det sägs med en charmig ton i rösten. Och ändå används det alltid för att förklara pojkars våldsamhet. Ungefär som "Nåja, det är så pojkar är. De är i alla fall normala när de håller på sådär."
Och vips har vi lärt barnen att pojkar ska slåss, annars är de tjejer (DÄR har vi det igen... "Tjej" är en förolämpning).
Och att, som flicka, vara en s.k. "tomboy" – alltså pojkflicka – är något att vara stolt över. Men att som pojke vara "tjejig" är pinsamt (främst för föräldrarna...) Detta måste väl ändå lära barnen att det som "hör till pojkarnas värld" är något bra, och det som är "typiskt tjejigt" är något dåligt.
Folk i samhället reagerar inte direkt när flickor har på sig typiska "pojkfärger" och "pojkkläder", men det är otänkbart att en pojke skulle kunna kläs i t.ex. en klänning.
Varför egentligen?
De flesta kan tänka sig att t.ex. klä sin dotter i byxor/jeans, skjorta, spindelmannentröja o.s.v. Men de kan absolut inte tänka sig att klä sin son i ett glittrigt linne, rosa byxor eller en klänning med volanger.
"Jag vill inte att han ska behöva bli retad."
Nej, naturligtvis! Det finns ingen förälder som vill att deras barn ska behöva ta emot glåpord och bli retad. Och inget barn ska behöva ta emot sådant heller.
Men varför retas barn för sådana saker som t.ex. färger och kläder? Kan vi trots allt inte leda det tillbaka till de vuxna? Någonstans har ju faktiskt dessa barn lärt sig att "pojkar kan inte ha rosa/klänning" (eller vad det kan handla om).
I den sekund man föds har man ingen som helst aning om vilka färger/kläder man är förväntad att bära och tycka om. Man vet inte ens vad färger är för något. Så någonstans på vägen är det något som man lär sig...
MÅSTE vi verkligen hålla på och sätta "flick/tjej-" samt "pojk/kill-" framför allting? Måste vi verkligen, redan innan barnen får dem i sina händer, bestämma vilket kön som ska leka (o.s.v.) med vad?
Flickfärger. Flickkläder. Flicklekar. Flickleksaker.
Pojkfärger. Pojkkläder. Pojklekar. Pojkleksaker.
Kan vi inte bara säga:
FÄRGER. KLÄDER. LEKAR. LEKSAKER.
Det betyder att alla skulle få tycka om precis vad de vill, utan att behöva dras med vetskapen om att man "tycker om fel saker".
För som det är idag tycker jag det känns som om det är typ:
För flickor: Hon får naturligtvis tycka om att leka med bilar... bara hon faktiskt förstår att det är en pojkleksak.
För pojkar: Han får naturligtvis leka med dockor... bara han faktiskt förstår att det är en flickleksak.
Och på så sätt lär vi barnen att de är onormala om de inte tycker om det som de förväntas tycka om.
Speciellt pojkar.
För som sagt: "Pojkflicka" är en komplimang. "Tjejig" är en grov förolämpning.
Manligt är normen, värd att sträva efter.
Kvinnligt är något svagt, något som är sämre.
UPDATE: Fick en kommentar med en länk till den här videon. Jag har sett den en gång tidigare, men glömde bort den när jag skrev inlägget. Dock passar den så bra, att jag helt enkelt måste lägga in den i efterhand.
Alla borde se den...
För några veckor sedan (eller med tanke på hur snabbt tiden går kan det ha varit några månader sedan) hittade jag den här videon på YouTube, och jag tycker den är klockren!
Det är ett gäng som gjort en spelvideo om hur det skulle se ut på en arbetsplats om vi behandlade vuxna som vi behandlar barn –angående könsroller.
Man kan kanske tycka att videon är lite överdriven, och på ett sätt är den ju det också. Men det är faktiskt inte långt ifrån sanningen. Så SKULLE det faktiskt se ut om vi behandlade vuxna på samma sätt som vi behandlar barn angående "flickigt" och "pojkigt".
Just därför kändes det rätt viktigt att dela/blogga om den här videon...
Det är ett gäng som gjort en spelvideo om hur det skulle se ut på en arbetsplats om vi behandlade vuxna som vi behandlar barn –angående könsroller.
Man kan kanske tycka att videon är lite överdriven, och på ett sätt är den ju det också. Men det är faktiskt inte långt ifrån sanningen. Så SKULLE det faktiskt se ut om vi behandlade vuxna på samma sätt som vi behandlar barn angående "flickigt" och "pojkigt".
Just därför kändes det rätt viktigt att dela/blogga om den här videon...
Det var länge sedan jag skrev någonting om genus (höll på att glömma bort att jag har en speciell kategori för det). Men det betyder inte att jag inte tänker på det.
Jag tänker HELA TIDEN på dessa frågor. Dessa frågor som faktiskt är så viktiga att föra fram i ljuset, om det någonsin ska ske någon förändring.
För allvarligt: Genusmotståndarna tycker bara att genusförespråkarna/feministerna "bråkar om en massa onödigt". MEN utveckling/förändring kan inte ske om man inte först definierar/belyser problemen.
Om man inte vet vad problemet är, hur ska man då kunna ändra något?
Det handlar inte om "småsakerna" i sig, utan om HELHETEN som "småsakerna" bildar.
Till genus -feminismmotståndare: "Ringar på vattnet" har ni väl hört talas om? "Många bäckar små"?
Flickorna uppfostras till att vara omhändertagande, så att det finns någon som tar hand om männen under tiden de erövrar världen. Redan från vaggan drillas flickor in i rollen att för dem är utseendet det viktigaste. Flickor värderas alltid först utifrån sitt utseende... "Vad fiiiin du är"...
Redan i förskolan vet flickorna hur viktigt utseendet är för dem, och det finns flickor som tror att de "måste banta" redan innan de når 10 års ålder.
Helt enkelt -pojkar uppfostras att inta en aktiv roll, och flickor till att inta en passiv.
Finns det verkligen någon som på allvar kan stå upp och säga att "jamen, det är helt som det ska"? "Det är så det är, och det är inget vi ska göra något åt".
Mycket har ändrats sedan 50-talet, och samtidigt är det egentligen inte mycket som ändrats.
Det finns ett påstående jag tycker jag hört för många gånger, och som jag stör mig på mer och mer...
Det är: "Hon är så vacker! Det kommer att gå bra för henne."
Så är det typ alltid, tycker jag. Oavsett i vilket sammanhang det är; om det handlar om en tjej/kvinna så mååååste alltid hennes utseende nämnas... Varför?
Om en kvinna lyckas t.ex. ta sig fram i karriären. Blir typ chef eller något sådant. Eller lyckas med någon annan bedrift karriärmässigt; vad har då hennes utseende med saken att göra?? Är inte det helt irrelevant?
Känns lite som att hur intelligent och drivkraftig en kvinna än är, så är det alltid sekundärt -efter hennes utseende. När ska vi få erövra världen på lika villkor?
Helt orelaterad bild, men utan bild kan inlägget inte hamna på Bloggspaning. ;-)
Jag tänker HELA TIDEN på dessa frågor. Dessa frågor som faktiskt är så viktiga att föra fram i ljuset, om det någonsin ska ske någon förändring.
För allvarligt: Genusmotståndarna tycker bara att genusförespråkarna/feministerna "bråkar om en massa onödigt". MEN utveckling/förändring kan inte ske om man inte först definierar/belyser problemen.
Om man inte vet vad problemet är, hur ska man då kunna ändra något?
Det handlar inte om "småsakerna" i sig, utan om HELHETEN som "småsakerna" bildar.
Till genus -feminismmotståndare: "Ringar på vattnet" har ni väl hört talas om? "Många bäckar små"?
Idag lever vi i ett samhälle där vi uppfostrar våra barn till dessa roller:
Världen tillhör pojkarna. De tränas i att ta för sig. De ska bli ledare. De ska vara försörjaren. De ska vara tuffa och armbåga sig fram i världen. De tränas helt enkelt till att erövra världen.Flickorna uppfostras till att vara omhändertagande, så att det finns någon som tar hand om männen under tiden de erövrar världen. Redan från vaggan drillas flickor in i rollen att för dem är utseendet det viktigaste. Flickor värderas alltid först utifrån sitt utseende... "Vad fiiiin du är"...
Redan i förskolan vet flickorna hur viktigt utseendet är för dem, och det finns flickor som tror att de "måste banta" redan innan de når 10 års ålder.
Helt enkelt -pojkar uppfostras att inta en aktiv roll, och flickor till att inta en passiv.
Finns det verkligen någon som på allvar kan stå upp och säga att "jamen, det är helt som det ska"? "Det är så det är, och det är inget vi ska göra något åt".
Mycket har ändrats sedan 50-talet, och samtidigt är det egentligen inte mycket som ändrats.
Det finns ett påstående jag tycker jag hört för många gånger, och som jag stör mig på mer och mer...
Det är: "Hon är så vacker! Det kommer att gå bra för henne."
Så är det typ alltid, tycker jag. Oavsett i vilket sammanhang det är; om det handlar om en tjej/kvinna så mååååste alltid hennes utseende nämnas... Varför?
Om en kvinna lyckas t.ex. ta sig fram i karriären. Blir typ chef eller något sådant. Eller lyckas med någon annan bedrift karriärmässigt; vad har då hennes utseende med saken att göra?? Är inte det helt irrelevant?
Känns lite som att hur intelligent och drivkraftig en kvinna än är, så är det alltid sekundärt -efter hennes utseende. När ska vi få erövra världen på lika villkor?
Via en av de "synasrutorna" här på blogg.se hittade jag den här bloggen, som publicerat ett inlägg jag verkligen fastnade vid! Och jag kan inte låta bli att blogga om de bilderna, jag också! Hoppas det är okej :-)
Jag tycker verkligen att just feminism/genusfrågorna ÄR viktiga att plocka fram i ljuset!
För att man någonsin ska få en förändring så måste man FÖRST se till att problemet kommer fram i ljuset. För erkänner man inte att det finns ett problem (utan bara sopar det under mattan) så går det aldrig att ändra på något.
Ärligt talat har jag skitsvårt att förstå hur det kan finnas så många människor som säger typ
"Men måååste ni hålla på och bråka hela tiden?"
"Det är som det är. Varför ska vi hålla på och ändra på allting?"
Framförallt kan jag inte förstå att det finns kvinnor som "kör på den linjen"... Ska man hårddra det så vill de personerna alltså inte att vi ska ha rösträtt, få studera eller ens bli myndiga...
Det är ju faktiskt feminismen som kämpat för att vi ska få dessa rättigheter som vi idag ser som en självklarhet!
Utan feminismen skulle vi faktiskt inte få rösta, gå i skolan (högre än vad? 6:e klass, eller vad grundskolan var förut?) eller ens bli myndiga! Och det bara för att man råkade födas med "fel" organ mellan benen!
Att säga att feminismen är typ en "onödig fixidé" tycker jag är som att stå för dessa saker jag skrivit nu. Att det var bättre förut, när världen såg ut så för kvinnor.
Så till er som är "emot" feminismen; Tror ni verkligen att vi skulle haft de rättigheter vi har idag om ingen slagits för dem?
Feminism handlar ju oftast väldigt mycket om just kvinnor (kanske därför det anses så onödigt?), men jag tror det är på grund av att det är just kvinnor som varit så pass tillbakahållna under hela vår historia. Vi har liksom mer att "ta igen" för att komma upp i jämställdhet.
MEN feminism handlar ju trots allt även om männen. Att man ska få vara den man är, oavsett vad man har mellan benen. Man ska inte behöva skämmas och bli kallad namn bara för att man är man och tycker om t.ex. matlagning eller balett. Den stereotypiska mansrollen är lika förlegad som den stereotypiska kvinnorollen.
Varför ska vi hålla på och sätta stämplar på vad som är "manligt" respektive "kvinnligt"?
Jag tror att det medför att vi endast känner oss mer "utanför" än "hemma"
Ta bara som exempel: Om en kvinna tycker om någonting som är typiskt "manligt", så känner sig denna person oftast onormal. Som att det är något fel för att hon gillar bilar mer än matlagning.
Men vad händer om vi plockar bort stämplarna?
I mitt huvud borde det medföra att vi då inte känner oss "onormala" och utanför. Om alla saker, alla intressen, alla färger o.s.v. är öppna för BÅDA könen...
För även om vi kommit en bra bit (speciellt här i Sverige) så har vi en lååång väg kvar!
Som ni vet så brinner jag väldigt mycket för det här med genustänket och att vara genusmedveten.
Egentligen är det så att jag helst av allt debatterar detta ämne "öga mot öga", alltså muntligt. Tycker nästan att det går lättare att få fram allt jag vill säga då.
Men nu har jag i alla fall gjort en kategori här på bloggen just för detta ämne, då jag ändå känner att jag behöver få skriva av mig någon gång då och då.
Tänkte skriva lite om mina tankar angående det här med att så pass många människor blir provocerade, känner sig nästan illa till mods, över att träffa en annan person som de inte kan "se könet" på. Denna debatt handlar mest om barn som bär könsneutrala kläder, så jag tänkte att jag fokuserar blogginlägget på just de bemötandena.
Som jag förstått det tycker "genusmotståndarna" alltså att man ska klä barnen så att "man ser om det är en pojke eller en flicka".
Men VARFÖR måste vi absolut veta vilket kön det är vi möter?
Vilken rimlig förklaring finns det till det?
Tänk!
Jag kan inte komma på något annat egentligt svar än att anledningen till att vi måste veta könet är för att vi ska veta hur vi ska bemöta barnet. Hur vi ska prata med barnet. Hur vi ska "behandla" barnet.
Och ärligt talat kan jag inte förstå hur man inte ser det stora felet i den meningen!!
Vi måste veta könet på barnet för att veta om vi ska bemöta hen på ett tuffare sätt och med tuffare uttryck (pojke) eller med söta silkesvantar (flicka). Det är INTE att möta barnen på lika villkor!
Jag har alltid vetat att den dagen jag får barn så tänker jag inte ta reda på könet i förväg. Självklart ser jag inte ner på de som tar reda på det, men det här är MINA tankar.
I alla fall så har jag bara vetat att det är det jag vill, och sedan jag upptäckt det här med genusmedvetenhet kan jag äntligen sätta ord på förklaringen till det...
Jag vill inte att alla ska ha en färdig bild, färdiga förväntningar, på barnet bara för att det är ett visst kön.
Jag vill inte att det barnets identitet och intressen redan ska vara utstakade och bestämda enbart på grund av vad hen har mellan benen.
Jag har också förstått att en del genusmotståndare "tycker synd" om "genusbarn". Att de inte får "vara sitt kön" och att de kommer bli identitetsförvirrade när de blir äldre.
Det verkar inte som om man kan säga tillräckligt många gånger att genus inte handlar om att förbjuda. Att förbjuda prinsesskläder till flickor eller bilar till pojkar. Att genus faktiskt handlar om att TILLFÖRA, inte ta bort.
Flickor tillåts faktiskt att klä sig i rosa kläder, om de tycker om rosa och pojkar tillåts leka med dinosaurier.
Men det handlar om att de ska ha utvecklat de intresserna själva, efter att ha fått ALLA möjligheter. Inte bara blivit introducerade till EN av världarna, och därmed förväntas att gilla det ena eller det andra.
Tänkte även delge lite av mina funderingar angående det med "identitetsförvirring". Detta är ingenting jag läst någonstans, utan det är MINA funderingar.
Genusmotståndare verkar som sagt tro att s.k. "genusbarn" kommer att bli identitets(köns)förvirrade när de blir äldre. Men egentligen, borde inte chansen vara ganska stor att effekten blir den motsatta?
Jag kan i och för sig ha fel, men handlar inte sådan förvirring oftast om att man "tillhör" ett visst kön men identifierar sig mer med det andra könet. Och då man, i och med det kön man har, vet vad som förväntas av en, vad man förväntas tycka om, hur man förväntas vara gör att man då känner sig väldigt förvirrad...
Men om man istället, ända från barnsben, verkligen fått utveckla sin alldeles egen person. Sin alldeles egen identitet; helt utan pekpinnar om vad man "borde" tycka om. Om man vuxit upp utan alla stämplar om vad som är "kvinnligt" respektive "manligt". Borde inte det innebära att man blir mindre förvirrad?
Tänkte att jag skulle avsluta med något som cirkulerar lite runt om här på internet...
Tycker det är väldigt tänkvärt.
How to know if a toy is for boys or girls?
Ask this question: Do you operate the toy with your genitalia?
No - It´s for either boys or girls
Yes - It´s not for children