När är det min tur?
Först vill jag bara varna om att detta kommer bli lite av en klagosång. Så ifall du inte är intresserad av att läsa den typen så ses vi gärna i kommande inlägg istället.
Det är nämligen så att jag kort och gott behöver få skriva av mig lite, och eftersom dagboksskrivande aldrig varit min grej får det bli bloggen. Den är, så att säga, en bra terapi. En riktigt bra terapi faktiskt.
Inlägget handlar inte heller om att jag behöver tips och råd, och jag fiskar inte efter medlidande.
Enkelt uttryckt så behöver allt bara få komma ut.
Som ni vet bor jag i en tillfällig lägenhet den här våren, under tiden då min egen helrenoveras. Här har jag i skrivande stund bott i två månader, och det dröjer nog ett tag till innan allt är klart.
Hela tiden sedan jag fick informationen om renoveringen, vilket var i höstas, har mina tankar varit inställda på att det faktiskt är tillfälligt och att jag ska flytta tillbaka.
Jag har sett fram emot det, eftersom det har varit en dröm sedan jag flyttade dit. Lägenheten har varit väldigt skabbig, för att tala klarspråk, och ända sedan inflyttningsdagen för 16 år sedan har jag drömt om att "prova på att få bo där när den är totalt nyrenoverad".
So far so good.
So far so good.
Sedan nu i mars har jag alltså bott halvt-om-halvt uppackad i en tillfällig lägenhet på våningen under min. Detta är en 3:a på 77 kvadrat.
Min egen lägenhet är en 1:a på 43kvm.
Det är alltså en stor etta, men dock ändå en etta med allt vad det innebär av allting i samma rum.
Jag kände mig dock HEMMA i den här trean PÅ EN GÅNG. Det gick så snabbt att det chockade mig, då jag inte ens kände så när jag flyttade in i min etta.
Jag har aldrig känt mig så trygg, och dessutom direkt, som nu i trean.
Menar såklart inte att jag känner mig otrygg hos mig själv, men kan inte förklara det på något annat sätt.
Har hela tiden haft en känsla av - den är dessutom ständigt tilltagande - att jag inte vill flytta härifrån.
I söndags fick jag ett mail från min hyresvärd med svar på en fråga jag hade skickat för en tid sedan. Jag hade ställt frågan vad de större lägenheterna i detta hus kostar.
Förutom min 1:a finns det två nyrenoverade 2:or, en nyrenoverad 3:a plus den här trean jag bor i nu.
Den nyrenoverade trean gick såklart genast bort, då den kommer kosta närmare 10 lax per månad.
Men om jag skulle välja att byta till en av tvåorna (alltså permanent) skulle det bli totalt runt 7000 i månaden, och att bo kvar här var till och med en möjlighet. Det skulle bli runt 8000 kr per månad.
Under ett par timmar var jag överlycklig.
Men så började jag räkna på inkomster och utgifter.
Jag var överlycklig dels för att det fanns en chans att få bo kvar här med "vardagsrum, ett sovrum OCH ett separat kontor", och dels för att jag faktiskt hade möjligheten att ens överväga dessa alternativ. För tio år sedan hade det inte ens varit möjligt att tänka tanken.
MEN så började jag räkna, och mitt hjärta sjönk som en jäkla sten.
Det visade sig nämligen att ja, jag skulle klara hyran oavsett om jag valde en tvåa eller trean.
Jag skulle kunna betala hyran, mina övriga räkningar och ha pengar över efteråt.
Det är här det blir så surt; som att äta en apelsin och först när man tagit ett bett inse att det är en citron.
Det är här det SUGER att vara vuxen och tänka förståndigt/logiskt.
Marginalerna efter räkningarna blir för små.
Visst; jag har klarat mig på mindre. Men det var när jag hade försörjningsstöd, där det är menat att man inte ska ha mer än existensminimum.
Har man jobb och lön är ju ändå tanken just att man ska kunna unna sig att leva, på ett sätt som inte går på f-stöd.
För närvarande ligger marginalen efter räkningar på ca 8500.
Med en dyrare lägenhet skulle det landa på ca 5000-6000 kr. Det är gode mycket mindre.
Känner också att det känns så surt att det var så pass liten skillnad mellan en 2:a och en 3:a.
7000 respektive 8000. Det är ändå bara en tusenlapp skillnad för ett helt rum och en balkong mer.
Vill också påpeka att detta inte är någon roast till min hyresvärd!
När jag har jämfört med ett par andra så är exempelvis 8000 ändå rätt bra pris för en trea. Speciellt som den har två balkonger och ändå hyfsat nyss renoverad.
Jag älskar min hyresvärd för att de fixar upp hela det här huset!
Det är helt enkelt bara min inkomst som är för låg ;-P
För övrigt så Ja, jag vet att jag såklart får en nyrenoverad lägenhet i vilket fall som helst. Min bostad kommer bli jättefin, och ingen får tro att jag är otacksam för detta!
Och jag vet att man får tänka som så att "det är ju ändå ett väldigt stor etta, och den här väldigt fin".
Jag vet.
Just nu är det dock bara så svårt att styra in hjärnan på de tankarna.
Just nu är panik och uppgivenhet det enda som får plats i mig.
Panik över att flytta ifrån den här stora fina lägenheten (tror den är underbar att bo i under sommaren).
Uppgivenhet över hur trångt det kommer kännas att flytta tillbaka till mina 43 kvadrat.
Också uppgivenhet över tanken att det är just den lägenheten som jag alltid kommer bo i. Alltid som i för gott.
Jag menar; oftast brukar ju 1:or vara den typ av lägenhet man flyttar in i när man flyttar hemifrån.
Man bor där ett par år innan man går vidare och kan uppgradera.
Tidigare har jag ju haft tankarna att "ja, det blev ganska många år här. Men förr eller senare kommer jag förmodligen flytta till något större".
NU vet jag att det inte blir så.
Jomen, det kan väl fortfarande bli så, tänker ni kanske.
Och såklart kan det bli så någon gång. Ingenting är väl omöjligt, så att säga. MEN oddsen talar för motsatsen.
Eftersom det blir för små marginaler även med en tvåa, alltså ett (1) snäpp större, så finns det inte mycket som talar för att jag kommer kunna flytta ifrån min bostad.
Man behöver väl inte bo inne i stan, kanske någon tänker.
Och nej, såklart. Jag skulle gärna bo utanför stan. Men när jag kollat runt lite så verkar det som om just tvåor och treor ligger på ungefär samma prisnivå som de i det här huset.
Kanske lite lägre, men då ska man ju tänka att det också tillkommer el och parkeringsplats.
Man kan naturligtvis komma liiite billigare undan, men då får man flytta typ långt ut åt f**ders. Typ Rosvik, mitt ute i skogen halvvägs till Luleå ;-P
Och man vill ju kunna ha en rimlig väg till jobbet, speciellt när man börjar 6:30 alla dagar.
De årliga löneökningarna då?
Jomen, de är ju mycket att hurra för i låglöneyrken... Och disclaimer igen: INTE en roast mot min arbetsgivare.
Jag har aldrig hittills känt det direkt jobbigt att ha en låg lön. Inte förrän nu.
En sak är säker; löneutveckling och pris/hyresutveckling går inte hand i hand. Det förstnämnda går betydligt långsammare än det sistnämnda.
För att kunna uppgradera lägenhet ens till en tvåa skulle jag behöva komma upp i typ 2-3000 kr högre lön; netto.
Och hur långt tid tar det?? Hela mitt yrkesliv...
Och NIX! Jag tänker INTE säga upp mig. Kan säga som så... att varför skulle jag göra det när jag äntligen har hittat ett jobb jag älskar? Eller bara När jag äntligen hittat ett jobb, punkt.
Så det är helt enkelt bara att göra sig så bekväm det bara går i min lilla lägenhet, för där blir jag kvar.
Det visade sig att lägenheten på 43 kvadrat utan balkong faktiskt är mitt livsboende.
Inte Livs Boende som i Drömboende, utan livsboende -som i resten av livet.
Jag ser nämligen inget annat alternativ. Större lägenheter är för dyra för min lön, jag har ett jobb där jag kommer jobba på obestämd tid framöver och det är inte ett yrke där lönerna helt mirakulöst kommer skjuta i höjden.
Jag är inte heller intresserad av rumskompisboende såhär vid 37 års ålder. Inte heller letar jag efter, eller är särskilt sugen på, ett förhållande. Helt ärligt.
Förutom avsaknaden av barn trivs jag kriminellt bra med min nuvarande status.
I svaga stunder (ja, som de här) kan jag inte låta bli att undra över När är det MIN tur?
Jag älskar mitt liv i övrigt, men vaaaaarför kunde jag inte få ta den här unika chansen? Att till och med få VÄLJA mellan lägenheter.
Att vara så nära att jag kan känna det nya, för att sedan känna det rinna genom fingrarna. Som finkornig sand.
Ja, negativt inlägg. MEN jag flaggade och varnade i början!
Tack för att jag fått skriva av mig en massa skit.
Skulle ljuga om jag sa att det känns bättre nu, men det känns i alla fall skönt att ösa ur sig.
Ta hand om er där ute!
Ja, Erica det är verkligen tråkigt detta. Vi var ju många som skrev till dig via instagram när du lyfte problemet där.
Jag tyckte ju att du skulle ta chansen med trean ögonaböj.
Flera andra tyckte som jag. Det är ingen dyr hyra för en sådan lägenhet.
MEN, sen när du skrev om detta på insta likaså, att du skulle ha så pass lite pengar kvar då hyran var betald kommer det ju i annan dager. Du har ju andra utgifter också varje månad och måste ha lite att leva av.
USCH, rent utsagt.
ÅÅÅÅ Erica som jag önskar att du kunde få bo kvar, jag önskar det av hela mitt hjärta. Du verkar älska trean på ett alldeles särskilt sätt. SÅ synd att du skulle bli så kär i den :-(
OCH så otroligt synd att det skiljer så lite mellan en tvåa och en trea. TÄNK om du kunde få en tvåa iallafall.
Förstår ju så väl att du är less på att bo i en etta.
Trösten är väl kanske att den blir en En och en halva nu, du kommer att få ett sovrum i gamla köket. Du ska se att det gör det hela väldigt mkt annorlunda.
DET tror jag.
Sedan, det här behöver INTE bli ditt livsboende. Inte alls!
Du ska se att du kan flytta till ngt större, eller köpa ett litet hus, en dag.
Vet att du vill bo i ett sådant, för det skrev du om en gång. OCH det kommer du att kunna göra också.
Lån på ett litet hus kommer du att kunna få, och du kan lägga undan nu redan till grundplåten. Spara lite varje månad till det. Se där, det kan bli ditt mål under de år du ska bo kvar i en och en halvan.
Att du inte vill dela lgh med ngn förstår jag till FULLO.
USCH nej, det skulle jag inte vilja göra heller i din sits. URK, helt enkelt. nej, det går fetbort. Bara tanken är vidrig.
KLART att du ska bo ensam.
Du känner att 7000 är för mkt också?? Alltså tvåan. Antar att du räknat på detta fram och tillbaka och tillbaka och fram.
Nej, jag vet ... just lönen går väl bara upp lite lite inom de kommunala jobben varje år. SÅ är det ju, tyvärr.
Inte lär det väl heller betala sig bättre på en annan förskola. Det är ju fortfarande kommunalt jobb vi talar om.
Visst jobbar du heltid nu? Alltså 100%?
Jag ska iallafall muntra upp dig lite med att det förmodligen kommer att kännas bättre än DU tror i dagsläget. Din gamla lgh blir helrenoverad, du får ett sovrum.
Nytt allt.
DET kommer att kännas kul, Erica!!
OCH som jag sa, inget är skriver i sten, Erica!!
En dag flyttar du till en annan lgh. Absolut gör du det!
Eller till det lilla huset.
Skickar dig stora kramar och stor sympati!!!
Jag tyckte att Annika skrev så bra svar, håller med i allt. :) Om jag hade varit du så hade jag tagit tvåan. :p Alternativt flyttat tillbaks i din lilla lägenhet och vänta på en bra tvåa med bra hyra. Rawi har ändå en hel del massa olika lägenheter till bra pris. T.ex på Strömnäs och Uddmansgatan 4-6. Min dotter bor i 4:an och betalar 4000 för en stor etta. Tror inte 2.a kostar så mycket där.
Annika har skrivit så mycket klokt att det egentligen inte behöver sägas speciellt mycket mer. Men jag hänger på Ullis lite: Nog borde det väl gå att hitta en tvåa som du kan bo i och ändå ha vettiga marginaler? Vi bor ju i ungefär lika stora (små ;-)) städer, och jag betalar ca 5600 för min STORA tvåa med balkong. Visserligen ligger den i ett "lågstatusområde", men det är bara fördomar, för både området och lägenheten är jättefina.