Med nya ögon
Jag började skriva den här texten för ett år sedan, men plötsligt blev jag osäker på om jag ens ville publicera det.
Sparade alltihop som Utkast och glömde sedan bort det. Ett tag senare bytte jag till Wordpress och glömde bort det helt.
Tills jag började fundera på att gå tillbaka till blogg.se igen, och såg det ligga där under "Utkast". Läste igenom och tänkte att; tja, varför inte?
Så texten har fått lite nytt liv, och då testar vi väl :-)
Disclaimer (för att ni vet... sociala medier!) : Det här är inte en faktatext. Det är rent och skärt filosoferande.
Jag VET också att:
1. Det är bara böcker. Påhittade berättelser.
2. De är skrivna för barn, i barns perspektiv.
MEN som sagt; det är småfilosofiska tankar och behöver inte läsas som om jag haft ihjäl någon.
Sparade alltihop som Utkast och glömde sedan bort det. Ett tag senare bytte jag till Wordpress och glömde bort det helt.
Tills jag började fundera på att gå tillbaka till blogg.se igen, och såg det ligga där under "Utkast". Läste igenom och tänkte att; tja, varför inte?
Så texten har fått lite nytt liv, och då testar vi väl :-)
Disclaimer (för att ni vet... sociala medier!) : Det här är inte en faktatext. Det är rent och skärt filosoferande.
Jag VET också att:
1. Det är bara böcker. Påhittade berättelser.
2. De är skrivna för barn, i barns perspektiv.
MEN som sagt; det är småfilosofiska tankar och behöver inte läsas som om jag haft ihjäl någon.
~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~
Som ni vet är jag filosofiskt lagd. Jag funderar mycket över många olika saker. Jag analyserar och eventuellt omvärderar invanda åsikter, värderingar och företeelser.
Detta kommer bli ett sådant inlägg, då det är en sak jag funderat över ett bra tag.
Det kommer handla om karaktärer från Astrid Lindgren-sagor, och av den anledning vill jag börja med att påpeka att jag älskar Astrid Lindgrens sagoskatt. Det är inget som kommer ändras på grund av denna text.
Jag var aldrig något riktigt Disneybarn. Aldrig fixerad vid Disneyfilmer. Jag var ett Astrid Lindgrenfilmer-barn.
Jag var aldrig något riktigt Disneybarn. Aldrig fixerad vid Disneyfilmer. Jag var ett Astrid Lindgrenfilmer-barn.
Jag älskar historierna. Jag älskar karaktärerna (Förutom Karlsson på taket. Hatar den karaktären). Jag älskar hur långt före sin tid Astrid var när hon skrev. Jag älskar att hennes fokus hela tiden ligger på att ge barnen det allra bästa.
Däremot finns det faktiskt - har jag insett på senare tid - ett par karaktärer i böckerna/filmerna som jag liksom omvärderat lite grann.
Karaktärer jag börjat se lite i ett annat ljus, med andra ögon så att säga.
Karaktärer som är skrivna för att man ska se på dem på ett visst sätt.
Och ja, jag vet att det är utifrån huvudpersonens perspektiv. Utifrån barnens perspektiv. Men återigen; detta är ett filosofiskt och analyserande inlägg.
'Prussiluskan' (Pippi Långstrump)
Kvinnan med sin färgsprakande outfit och hatt som ständigt försökte få med sig Pippi till ett barnhem.
Hon är skriven så att man ska tycka så synd om Pippi för att "Fru Prusselius" hela tiden stör henne. Nästan lite som att hon försöker kidnappa henne.
Men har insett att jag plötsligt börjat se just Prussiluskan på ett nytt sätt. Är inte hon egentligen en otroligt rimlig vuxen människa?!
Om vi kollar på hela situationen...
Hon är en vuxen kvinna, som älskar barn och dessutom jobbar med barn.
Hon ses på av andra som utmattande; men när hon leker med barnen har hon så mycket inlevelsefull energi på barnens nivå (ni vet... PEDAGOGISK!), och övrig tid tar hon på sig rollen som ansvarstagande vuxen.
Hon ses på av andra som utmattande; men när hon leker med barnen har hon så mycket inlevelsefull energi på barnens nivå (ni vet... PEDAGOGISK!), och övrig tid tar hon på sig rollen som ansvarstagande vuxen.
Hon ser en 10(!)-åring som flyttar in i och bor helt ensam i ett stort, nergånget hus. Helt Utan Någon Vuxen i Närheten. Dessutom med ett halvt zoo i huset.
Hon vänder inte bort blicken, utan tar sitt vuxen -och samhällsansvar för att se till att det till synes övergivna barnet ska få ett tryggt hem och bli omhändertaget av vuxna människor.
Och ja, jag vet att sagan handlar om att Pippi är starkt och självständig. Men om man faktiskt tänker på det så ÄR hon ju ändå bara ett tioårigt barn. Det spelar ingen roll hur självständig man är; ett tioårigt BARN ska under inga omständigheter bo ensam och vara helt utelämnad till sig själv.
Är Prussiluskan verkligen den "onda" i denna berättelse?
Eller är hon helt enkelt stadens enda vuxna med faktiskt civilkurage?
Är Prussiluskan verkligen den "onda" i denna berättelse?
Eller är hon helt enkelt stadens enda vuxna med faktiskt civilkurage?
Efraim Långstrump (Pippi Långstrump)
Ja, vi kan väl fortsätta på samma serie. Den här gången med Pippis pappa.
Han som framställs som en så fin och rolig pappa. Han som var någon slags piratkung med en massa roliga berättelser i bagaget.
Men var han en så bra förälder? Egentligen? Om vi bara går på rent föräldraskap.
Ser man det från en annan vinkel... var inte han en förälder som lämnat sitt tioåriga barn vind för våg att klara sig själv i land samtidigt som han åkte ut på fler äventyr till havs, på obestämd tid. Typ "här är en väska med pengar. Hej då."
Och JA, det var Pippi som ville gå iland och bo på fastlandet, och jag vet att det handlar om att hon var envist lagd... Men igen; hon var tio år gammal. Vilken förälder skulle gå med på en sådan sak.
Jag tänker att; om Efraim varit en bra förälder (eller bara en helt normal förälder), hade han antingen gått iland tillsammans med henne... eller sagt något liknande att "bo ensam får hon vänta med tills hon blivit vuxen".
Tänk dig att ditt 10-åriga barn säger att hen vill flytta hemifrån/bo själv, och din reaktion är "Jomen såklart går det bra. Här är lite pengar, hej då". Fullt rimligt. Eller... kan det vara så att din reaktion, och ditt handlande, blir något helt annat..?
Ja, igen; jag vet att det är en saga. Men som sagt blir det lite once you start thinking about it...
Emil i Lönneberga
Ni vet; den lilla pojken som framställs som att han gör så mycket hyss att det är så synd om hans föräldrar. Lite av ett problembarn som hade en "vad ska det bli av honom"-stämpel.
Ja, jag vet att den historien utspelar sig på 1800-talet; på den tiden då gränsen för oregerlig var helt sjukt låg.
Då när det handlade om blind lydnad eller uppfostringsanstalt, typ.
Då när det handlade om blind lydnad eller uppfostringsanstalt, typ.
För Emil var ju faktiskt ett helt normalt barn. Jag kan till och med tycka han var ett väldigt lugnt barn. Ett barn som lekte och nyfiket utforskade världen omkring sig.
Hans hyss var ju inte ens hyss. Han gjorde ju aldrig något i syfte att driva med någon annan, utan alla hans 'hyss' var ju saker han ville hjälpa till med. Och ja, jag vet att det till viss del också framgår i berättelserna... att allt han gjorde var med ett gott hjärta.
Men allting klassades ju ändå som hyss; och han blev alltid bestraffad för allt.
I mina ögon var Emil ett otroligt välartat och fullkomligt normalt barn.
Vad tycker ni?
Finns det någon ur Astrid Lindgrens sagoskatt som ni börjat se med andra ögon såhär i vuxen ålder (som ni såg på ett annat sätt som barn)?
Eller finns det kanske någon annan figur från barndomen som passar in i den analysen?
Men allting klassades ju ändå som hyss; och han blev alltid bestraffad för allt.
I mina ögon var Emil ett otroligt välartat och fullkomligt normalt barn.
Vad tycker ni?
Finns det någon ur Astrid Lindgrens sagoskatt som ni börjat se med andra ögon såhär i vuxen ålder (som ni såg på ett annat sätt som barn)?
Eller finns det kanske någon annan figur från barndomen som passar in i den analysen?
Intressanta reflektioner! Just nu kommer jag inte på någon karaktär som jag ändrat uppfattning kring, men måste bara säga en sak angående mina tankar kring Pippi Långstrump som barn: Jag gillade henne inte! Tyckte att hon var fånig, jobbig och förstod mig inte på varför hon bråkade så mycket, varför hon lade huvudet i tårtan och varför hon i största allmänhet betedde sig så "dumt". Hon var verkligen aldrig en förebild för mig, någon jag såg upp till eller kunde identifiera mig med - tvärtom kände jag mer igen mig i Annika. I vuxen ålder har jag förstått att det finns fler som jag, men som barn kände jag mig hemsk udda, för man förutsattes ju älska Pippi och se upp till henne.
Först och främst, att kommentera här är nästan omöjligt för mig. VET inte vad det är? Men jag får verifiera bilder i all oändlighet, säkert tio gånger. Sen publiceras det så långsamt och till sist får jag ett medd att Safari inte kan öppna sidan. STÖN!!
Sen när jag försöker igen så visar det sig sedan att min kommentar redan ligger där, så det är därför du får 1800 kommentarer från mig, hehe. Denna ska jag bara skicka en gång och hoppas då att den kommer med även om Safari pekar på att det inte gått ...
Nåväl. Karlsson på taket har jag aldrig gillat. SÅ himla självgod och självupptagen, tror det är den karaktär av AL jag gillar sämst.
Men annars, jag gillar nog dem alla. Emil hade väl hamnat på spektrat idag, Pipppi med såklart. OCH ja, visst absolut---Pippis pappa var väl inte direkt den mest närvarande fadern. Fast jag ser det mer ur sagoperspektiv.
Annars har jg väl strött mig lite på Madickens sköra mamma med all huvudvärk, vilande och finhet. Alva var väl den som fick ta modersrollen där.
Nämen, helt OK att spanar på gamla sagor på det sättet du gör. Jag gillar det.
Sen vill jag bara säga, jag visste inte att du mått så dåligt i fjol. Att du nästan bara orkade med med Insta. Vill skicka en stor kram och jag hoppas att du känner dig mer uppåt nu. Det är roligt att du är tillbaka, har saknat dig.
KRAMAR!! NU ska vi se hur många rutor jag måste kryssa in innan jag blir godkänd? OM jag ens blir det :-*
Vilket kul inlägg! Jag håller med dig.
Emil är verkligen min favorit.