The season of depression
Måste börja med en liten varning för negativt inlägg.
Detta är ingen blogg där jag lovar rosor och solsken, snarare livets ups and downs; så om man lätt dras neråt så rekommenderar jag att hoppa över just detta inlägg.
Detta är ingen blogg där jag lovar rosor och solsken, snarare livets ups and downs; så om man lätt dras neråt så rekommenderar jag att hoppa över just detta inlägg.
Nu är vi då där igen. Senhöst. Tidig vinter. Fulvinter. Vi kan kalla det vad vi vill; det är i alla fall den mest deprimerande årstiden av alla.
Bilden här ovanför är fotad för ett tag sedan, men visar hur det sett ut på mina breddgrader till och från sedan mitten på oktober.
Regn och snö bara avlöser varandra och bildar en massa slask. Slask som blir alldeles spårigt och fryser till när termometern dippar ner under nollan, vilket i sin tur gör det rätt...eh...guppigt - minst sagt - att köra bil på.
Dock måste det ha varit en ovanligt varm höst i år, även här. Det låg ju på över tio grader väldigt länge in i hösten -en bra bit in i oktober till och med.
Nu är det dessutom en bit in på november, och det ligger fortfarande där och leker jojo med noll-strecket.
Detta kommer låta konstigt, men jag önskar helt ärligt att det kan få vara sådant här väder hela vintern. Med handen på hjärtat tar jag hellre det här än två meter snö och minus trettio grader. Alla dagar i veckan!
Jag tror jag lider av årstidsbunden depression. På riktigt alltså.
Har såklart ingen diagnos på detta och har inte ens sökt för det, så det är absolut inget som är medicinskt fastställt på något sätt. Det är endast mina egna hobbypsykologiska tankar. Men det är liksom som att varenda symptom finns där.
Varenda år vid den här tiden går jag ner i en ordentlig svacka. Varje år. Det är en svacka som liksom är omöjlig att gira undan från, även om jag märker symptom på att det är på gång. Den är också på något sätt omöjlig att ta sig ur innan den självmant ger vika någon gång i februari-mars.
Det verkar inte ens spela någon roll på vilken plats mitt liv är i övrigt. Mitt liv kan omöjligt vara på en bättre plats än det är just nu, och ändå så smyger sig symptomen på...
Jag har svårt att koncentrera mig en längre stund på vad jag för tillfället håller på med. Exempelvis påbörjade jag detta inlägg för flera veckor sedan...
Det känns som att ingenting är roligt längre. Det känns som jag inte har några hobbys kvar; trots att jag har flera. Att exempelvis gå ut och fota framkallar samma känslor som inför den där läxan man skjutit upp in i det sista och var tvungen panikläsa kvällen innan läxförhöret.
Jag är konstant trött. Hur mycket jag än sover känner jag mig aldrig utvilad.
Förra året var exceptionellt illa. Det var som om allt jag räknat upp tredubblats och det var en extremt tung tid.
Kan säga som så; att hade jag inte haft mitt jobb så vet jag inte om jag stått ut.
Kommer ihåg att det kändes som om jag befann mig djupt ner i ett mörkt hål utan stege eller rep och kunde därmed inte ta mig ut.
Än så länge är det långt ifrån så illa, men jag känner hur det går i samma riktning.
De mörka tankarna kommer som ett brev på posten (gammal referens, haha ;-P) och de går varken att värja sig emot eller trycka undan när de väl är här.
Har dock en känsla att jag ändå är lite bättre rustad inför vinterdepressionen i år än förra året. Mitt liv ligger som sagt på en bättre plats än det gjorde för tolv månader sedan.
Jag menar; jag hade fått veta att min lägenhet skulle renoveras, och jag hade hunnit packa ner det mesta i lådor. Men jag visste inte exakt när det skulle ske. Jag bodde i flyttkaos och jag hade lite panik över ovissheten om jag skulle kunna julpynta.
Vi var samtidigt mitt i pandemin och vad det innebar med rädsla över att smittas. Nu fick jag ju Covid ändå och hade turen att klara infektionen på ett bra sätt självisolerad hemma. Men det låg ju trots allt i luften.
Utöver detta kändes det som jag hade så mycket i huvudet förra året och första delen av detta år, att det närapå blev alldeles för mycket.
Utöver detta kändes det som jag hade så mycket i huvudet förra året och första delen av detta år, att det närapå blev alldeles för mycket.
Egentligen var det inte sådär jättemycket grejer, rent konkret. Men det kändes sannerligen påfrestande mentalt, och jag tror faktiskt att bostadssituationen bidrog ganska ordentligt.
Plus att; var det inte så att vi bokstavligt inte såg solen på ungefär en månad..? Har det för att under december förra året så var det övermulet varje dag i 4-5 veckor, vilket betyder 0% sol under hela den tiden.
En annan aspekt till att jag tror jag går in i vinterdepressionen på lite bättre villkor är faktiskt vädret, hur konstigt det än kan låta.
Men som jag skrev tidigare så tror jag verkligen det har varit, och är, en ovanligt varm höst i år.
Vid det här laget brukar minusgraderna ha kommit för att stanna, med något enstaka besök över nollan. Men i år är det liksom tvärtom. Det är till största delen plusgrader, med någon enstaka dipp ner på minus.
Jag har som sagt absolut ingenting emot detta. För min del kan det gärna få fortsätta såhär HELA vintern.
Slipper jag "bråka" med motorvärmare och allt som hör till vinterbilägande är jag nöjd. Då skiter jag i om det så regnar hela vintern.
Eller ja, helst inte varje dag då´rå, men ni fattar.
Mentala redskap?
Jag skulle verkligen vilja ha - vet inte vad jag ska kalla det - mentala redskap mot denna "vinterdepression", eftersom den uppenbarligen dyker upp varenda år. Varenda år.
Men jag har ingen aning om vad det skulle vara, eller vad jag egentligen skulle kunna göra som faktiskt fungerar.
Jag vet, jag skulle antagligen kanske behöva uppsöka vården för det, men jag vet inte... det tar liksom emot.
Vet inte hur eller vad jag skulle säga utan att det låter konstigt, och det känns som att jag i så fall bara skulle ta upp tid från någon som lider av psykisk ohälsa på riktigt. Det vill jag inte.
Jag vet inte heller hur en sådan första kontakt skulle se ut utan att känna mig löjlig.
"Hej. Jag...eh... känner mig trött och nedstämd varje vinter. Vad kan jag göra åt det?"
Jaha... Ja, det gör nittionio procent av befolkningen. Jobba, ät och sov ordentligt så löser det sig om några månader...
Enligt min observation är ett av de vanligaste tipsen på vinterdepression att "utnyttja de ljusa timmarna" och vara ute så mycket som möjligt i dagsljus. Ett bra tips såklart, men samtidigt känns det rätt värdelöst. Vem fungerar det för egentligen? Influencers och människor som arbetar hemifrån? De kanske kan ta 1-2 timmars paus mitt på dagen och gå ut på en promenad.
Men hur "utnyttjar man solljuset" när det är kolsvart när man åker till jobbet och kolsvart när man åker hem från jobbet?
Visst, man kan nyttja lunchrasten till att ta en promenad, men när ska man då äta lunch? Ett av de andra vanliga tipsen är ju att äta bra och regelbundet (frukost-lunch-middag). Ska man helt enkelt bara hoppa över lunchen då? Eller kasta i sig den på 5-10 minuter?
Så nej, enligt min åsikt fungerar ju inte sådana tips för alla människor med vanliga sju-fyra-jobb.
Sådana tips är utformade efter människor som arbetar hemifrån och kan styra lite mer över sina arbetstider.
Eller för människor med jobb där de har möjlighet att ta ut sin friskvårdstimme mitt på dagen (men det är ju å andra sidan 1 timme per vecka, inte per dag).
Jag vet inte heller hur sådana eventuella redskap skulle fungera för mig. Min hjärna har extremt svårt - snudd på omöjligt - att etablera personliga rutiner.
Men jag är ändå oändligt glad över att jag har mitt jobb. Det är vad som håller mig vid ytan. Det är vad som tar mig genom den mörka tiden.
Är rätt säker på att utan mitt jobb skulle jag inte klara det.
Hur jag klarade de tio åren innan jag började på mitt nuvarande jobb? Har ingen som helst aning. Det gjorde jag inte...
Nåväl, nu har jag gnällt tillräckligt för den här säsongen. Eller för den här veckan. Vi får väl se hur det utvecklar sig ;-P
Hej hej på er, och Ta hand om er i mörkret!
Ju längre norrut desto värre...
Vi saknar solljuset!
Kolla här:
https://kurera.se/sa-lange-racker-ditt-lager-av-d-vitamin/
och
https://kurera.se/visste-du-det-har-om-d-vitamin/
Jag tycker absolut att du ska söka hjälp för detta. Du har lika stor rätt att få hjälp som nån annan. <3 Jag äter antidepressiva då jag fick en "depressiv episod" i december/januari 2020. Jag var länge motstånade till att ta antidepressiva, med till slut s¨å gjorde jag det ändå. Det var det bästa jag kunde göra. Sen så en dag några få veckor senare så kände jag mig GLAD! Det var en härlig känsla!
Sen så äter jag 2000 IE D-vitamin från Holistic varje dag mellan oktober - april. Äter även Magnesium från Puori varje kväll vid läggdags.
Erica, du måste komma över det där med att du inte vill öka hjälp för detta.
DU måste göra det!
Så här kan du inte ha det då du bor där du bor. Mörkret är ju en sådan stor del av vintern så pass långt norrut som du bor.
MEN, hjälp för att du ska må bättre finns att få!
SÖK den, du tar inte vården av ngn annan som "bättre behöver den". Inte alls. DU lider ju verkligen av detta.
Jag har flera nära vänner som äter antidepressiva och de mår alla så mycket bättre av de tabletterna. Det kan ta en stund innan de verkar, så det gäller att ha tålamod. MEN det är klart att du ska ha hjälp mot det här. SÖK den!! SAD finns det något som heter Seasonal Affective Disorder. DET är alla gånger det du lider av.
Erica, ring läkare!! Varma och ljusa kramar från mig