Förskolan, den bärande väggen
Tänk dig ett hus. Vilket som helst.
Du behöver inte vara arkitekt för att sitta inne med denna kunskap. Alla, eller i alla fall de allra flesta, människor vet att ett hus består av olika "typer" av väggar. Det finns vissa väggar du kan riva och fixa med hur mycket du vill för att få den planlösning du önskar.
Men det finns också vissa väggar i ett hus som är så kallat bärande. De är liksom "skelettet" i ett hus, vilket betyder att om du börjar plocka bort någon av dessa bärande väggar så rasar hela huset.
Förskolan är en sådan bärande vägg i Sverige.
Plockas förskolan bort rasar hela vårt samhälle. Därför kan jag inte förstå varför inte förskolan behandlas utifrån detta. Varför behandlas inte förskolan som den grundsten den faktiskt är?
* * *
Till att börja med vill jag bara säga att jag inte har någon utbildning i ämnet. Jag arbetar inte inom förskolan (dock lite "på sidan om" så att säga) och det var länge sedan jag gick mina kurser på Lärarutbildningen. Jag har inte ens barn inom förskolan.
Detta är alltså vad jag själv filosoferar om enbart utifrån de få kunskaper jag har, och ska absolut inte läsas som en faktaartikel.
Detta är alltså vad jag själv filosoferar om enbart utifrån de få kunskaper jag har, och ska absolut inte läsas som en faktaartikel.
Dock känner jag att jag bara behöver få skriva av mig lite, och jag står på förskollärarnas/förskolepersonalens sida. Alltid.
Vi som bor i Sverige är privilegiade, och har varit under en lång tid, speciellt när det kommer till barnomsorg. Vi har ett utvecklat förskolesystem som verkligen är tillgängligt för i stort skett alla människor i landet. Det kostar inte skjortan, som i många andra länder. Har barnet dessutom fyllt tre år så ÄR verkligen barnomsorgen tillgänglig för ALLA (allmän förskola).
Vid det här laget är det en rättighet vilken vi så gott som tar för given. Eller, det var en underdrift. Som många av oss TAR för given.
Vid det här laget är det en rättighet vilken vi så gott som tar för given. Eller, det var en underdrift. Som många av oss TAR för given.
Vi har möjligheten att få lämna våra barn på förskolan under all den tid vi behöver för att jobba.
Ja, vi har till och med privilegiet att få lämna våra barn på förskolan när vi själva t.ex. är föräldralediga med barnets syskon, när vi är arbetslösa samt när vi (vuxna) är sjuka. Ja, jag ser det som ett privilegium mer än en rättighet.
Och det ÄR faktiskt så att dessa möjligheter finns till för BARNENS skull. INTE för "föräldrarnas rätt till egentid", vilket det känns som om det blivit mer och mer de senare åren...
Det handlar faktiskt om barnens rätt till att få socialiseras/umgås med jämnåriga kompisar samt att få möjligheten till att utvecklas i en speciellt pedagogisk utformad miljö (förskollärare får rätta mig om jag totalt cyklar iväg i min text).
Dessutom går vår rätt, och vårt enorma behov, av barnomsorg ut över förskolepersonalen (jag använder detta ord här, för att inkludera förskollärare, barnskötare och överhuvudtaget personer som arbetar med våra barn).
Dessa människor förväntas utföra mirakel utan varken tid eller pengar. Under dessa förutsättningar ska de hinna med att ta hand om barnens basbehov, deras utveckling, se till att förskolan håller en pedagogisk och lärande miljö enligt läroplanen, möta barnen på deras individuella nivå, administrativa uppgifter samt vara professionella i möten med föräldrar. OCH om detta inte vore nog ska allt detta ske i ohållbart stora barngrupper med extremt lite personal.
För att matcha lönerna med allt det arbete denna yrkesgrupp gör skulle de behöva tjäna typ 50000kr/månad. Men så är inte fallet. Trots arbetsbördan så räknas detta som ett låglöneyrke.
Jag blir inte förvånad för fem öre över att förskolepersonal toppar sjukskrivningslistorna när det kommer till utbrändhet/utmattningssjukdomar.
Dessutom tycker jag en ständigt "hör" från beslutsfattare hur de frågar sig huuur de ska kunna få ner sjukskrivningarna, samt få fler unga att söka sig till detta yrke (gäller även vården, men här avhandlar jag barnomsorgen).
Med "beslutsfattare" tänker jag lite högre, generellt mer på regeringsnivå, alltså inte mot enskilda kommuner.
Huuur ska vi få tillbaka de sjukskrivna till arbetet?
Huuur ska vi få fler människor att vilja jobba inom förskolan? frågar de sig och kliar sig frenetiskt i huvudet.
Spontant känner jag att jag bara vill skrika "Svaret finns för fasen rakt framför näsan på er! Öppna ögonen!"
Istället för att genom tvång förvägra sjukskrivning till de som redan mår så dåligt att de fysiskt inte kan arbeta; lägg den energin på att förbättra arbetsvillkoren för yrkesgruppen!
Höj lönerna, minska barngrupperna, lätta på arbetsbördan (det är omänskligt att kräva att 1 person ska göra 2-3 personers arbete). Blir detta bättre kanske det blir fler, t.ex. unga människor, som väljer förskoleyrket. På så sätt blir det fler tillgängliga personer att anställa, vilket resulterar i högre personaltäthet i barngrupperna. Vilket resulterar i lättnader i befintlig personals arbetsbörda. Vilket i sin tur kommer resultera, på längre sikt, i färre sjukskrivningar!
Naturligtvis fattar jag att allting handlar om pengar. MEN jag har helt ärligt svårt att förstå hur dessa självklara förändringar inte skulle kunna ha en positiv påverkan på ekonomin i det långa loppet.
Alla sjukskrivningar måste väl ändå kosta oss mer än dessa förändringar skulle göra, på lång sikt?
Vill också passa på att påpeka att jag nu såklart skriver generellt angående hela landet. Självklart ser det olika ut i olika delar. I vissa kommuner ser det allmänt bättre ut, och i andra ser det sämre ut. I en del kommuner är det katastrof, och i en del ser det ändå ganska hyfsat ut.
Jag personligen känner att jag har förmånen att få bo i en lite mer privilegiad kommun.
Men utifrån vad jag uppfattat så är detta ändå ett problem i hela landet; därför begränsar jag inte mina tankar.
Naturligtvis skulle jag kunna inkludera t.ex. vården och äldreomsorgen här, då de i princip dras med samma problem. Men dels känner jag att det blir för spretigt att prata om flera olika yrken, och jag ville just i detta inlägg fokusera på just förskolan.
Främsta anledningen till detta är att förskolan trots allt är en förutsättning även för vårdyrken. För att alla människor med barn ska kunna gå till sina jobb inom vård och äldreomsorg behövs... ja, just det... Förskolan.
Tänk er detta scenario...
Om Förskollärare och Barnskötare i hela landet skulle
strejka, eller om alla förskolor av någon anledning skulle stänga ner;
hur skulle detta påverka Sverige?
Vi kan väl alla enas om att det skulle bli totalt kaos.
Hela landet skulle rasa.
Det skulle påverka alla andra yrken, då alla föräldrar i landet inte skulle ha
någon "barnpassning" under sina arbetsdagar.
Det här bevisar att Förskolan verkligen är en bärande vägg i samhället,
och den Måste börja behandlas med all den respekt den förtjänar!
I tre års tid har jag arbetat på sidan om förskolepersonalen, och en sak har jag slagit fast under denna tid:
De människor som jobbar i förskolan (förskollärare, barnskötare, förskolepersonal) ÄR vardagens hjältar!
Vad de gör för våra barn Varje Dag är otroligt! Och när en tänker på hur mycket de faktiskt måste kämpa mot och under vilka förutsättningar de arbetar, gör det hela så extremt mycket mer imponerande!
De tar hand om det värdefullaste vi har. De ser till att våra barn utvecklas på bästa möjliga sätt. I grund och botten; de fostrar samhällets framtid.
Jag kan inte tänka mig någon mer ansvarstyngd uppgift!
Det är verkligen dags nu att personalen inom våra förskolor får den cred de förtjänar!
Att förskolan börjar behandlas med den respekt den förtjänar med tanke på vilken grundpelare den faktiskt är i vårt samhälle.
För jag kan nämligen inte se det på något annat sätt...
Utan Förskolan rasar hela Sveriges samhällssystem som det ser ut idag. Bokstavligen.
Var rädd om våra pedagoger och vår förskola!
Era fantastiska kommentarer!