Hej på er denna Valborgsmässoafton!
Hoppas ni har det bara bra, oavsett om ni jobbar, jobbat eller om ni är lediga. Jag kan tänka mig att det är många som är lediga idag, då valborgs trots allt är en klämdag i år.
Hoppas ni har det bara bra, oavsett om ni jobbar, jobbat eller om ni är lediga. Jag kan tänka mig att det är många som är lediga idag, då valborgs trots allt är en klämdag i år.
Själv har jag jobbat under förmiddagen, men sitter just nu hemma och filosoferar lite ;-)
Tänkte i alla fall att vi kör på lite mer nostalgi här på bloggen. Mitt favoritämne, som ni vet ;-)
Den här gången är det TV som gäller. Närmare bestämt 5 program jag tittade på under min barndom.
Lägger fokus på vad jag kollade på under 90-talet. Dels för att jag knappt minns 80-talet, och dels för att under det decenniet var typ Björnes magasin och Bolibompa de barnprogram jag kollade på.
På 80-talet hade vi, som så många andra, två kanaler. 1:an och 2:an.
1990 fick vi en tredje kanal; 4:an.
1990 fick vi en tredje kanal; 4:an.
Senare under 90-talet började det komma fler och fler kanaler, men det var ändå rätt länge vi "bara" hade 2-3 kanaler.
Men det var bara en kort bakgrundscheck.
Tycker vi kör igång nu...
Tippen
Ett program som, jag tror, gick som sommarlovsmorgon ett eller något år minns jag hyfsat tydligt.
Jag minns programmet och övergripande vad det handlade om, men kan inte säga att jag minns specifika avsnitt.
Tippen gick i alla fall ut på att det var Lasse, Morgan, Eva och Kenneth som på ett lekfullt, lärorikt och pedagogiskt sätt guidade 90-talets barn i det här med sopsortering och vikten att ta hand om naturen.
Jag minns programmet och övergripande vad det handlade om, men kan inte säga att jag minns specifika avsnitt.
Tippen gick i alla fall ut på att det var Lasse, Morgan, Eva och Kenneth som på ett lekfullt, lärorikt och pedagogiskt sätt guidade 90-talets barn i det här med sopsortering och vikten att ta hand om naturen.
Mirror Mirror
Var det något jag sannerligen var såld på under min barndom, så var det historier som handlade om tidsresor.
Mirror mirror var en serie med ett visst antal avsnitt, inspelad på Nya zeeland (tror jag). Snabbt förklarat handlade den om två flickor som hade samma spegel i sina rum, men vid olika årtal i historien. Denna spegel visar sig vara en portal mellan årtalen, och flickorna kan gå mellan tiderna.
Det är Jo som lever på 1990-talet, och det är Louisa från år 1919.
Ganska snart upptäcker de problematiska händelser i "dåtiden", vilka de måste kämpa för att stoppa för att det inte ska få katastrofala följder i framtiden.
Screenshot från Youtube
Disneyklubben
Klicka här för att komma till ett avsnitt av Disneyklubben på YT (gick inte att bädda in, nämligen).
Disneydags såg jag också naturligtvis, men något jag faktiskt tyckte var ännu bättre var Disneyklubben!
Med Alice Bah, Eva Röse och Johan Pettersson som programledare.
Kommer ihåg att jag älskade blandningen av Disneyserier, att själva programmet spelades in i en Disneyinspirerad studio (naturligtvis) samt att de hade så mycket olika och roliga inslag. Bland annat hade de en återkommande punkt som kallades "Märkvärdigt". En fick skriva in om en hade något som var lite "annorlunda". Kommer ihåg till exempel i ett avsnitt så var det två tjejer som hade sparat håret så att det räckte ner till fötterna...
Småstjärnorna
Också ett program jag satt bänkad framför på fredags(?)kvällarna -Småstjärnorna. Minns att jag till och med ett år - 1996 - spelade in hela säsongen på VHS.
Dessa kassetter har jag faktiskt fortfarande kvar, och jag har en VHS-spelare. Så känner jag mig nostalgisk är det bara att sätta igång -96 års avsnitt av Småstjärnorna :-)
Programledare för detta program var Agneta Sjödin och juryordförande var Anders Berglund. De två övriga jurydeltagarna var olika personer varje vecka.
Dessutom, bland alla barn som mimade till sina idoler i detta program hittar vi också, som alla vet, en liten 8-årig framtida Oscarsvinnare...
Lilla sportspegeln
Har egentligen inte mycket att säga här, men Lilla sportspegeln får vara med för att jag ändå tittade på det vilket betyder att det ger mig nostalgikänslor.
Dock måste jag ändå erkänna att nog kollade jag mest på detta program bara för att jag gillade introlåten samt Tom&Jerry-inslaget... ;-P
Dessutom; även här är det ju en människa som senare kom att gå vidare till att bli internationellt känd artist... Robyn var det som sjöng temalåten till Lilla sportspegeln.
Hjärnkontoret
Hjärnkontoret var ett teknik(sience)program för barn. På ett pedagogiskt och nyfiket sätt gick de igenom allt möjligt som hade med t.ex. teknik, jorden o.s.v. att göra. En kan säga att det liksom var ett roligt sätt att ha en NO-lektion på.
Jakten på den röda rubinen
Den här serien hittade jag under tiden jag letade på Youtube efter klipp till inlägget, men det var en sådan "Ja just ja!"-upplevelse.
Jakten på den röda rubinen var en typ av program där ett barn åkte ut någonstans i världen (med följeslagaren Agneta Sjödin) samtidigt som föräldrarna befann sig i en studio hemma i Sverige. Föräldrarna vet inte innan var barnet befinner sig någonstans, utan får reda på det under sändning.
Med hjälp av ledtrådar och frågor i studion ska barnet försöka hitta "den röda rubinen" där hen befinner sig.
Detta var ett program jag verkligen gillade, men minns dock inte hur många avsnitt det var. Eller om det höll igång mer än en säsong.
------------------------
Åh, vad kul sådant här är! Det tycker i alla fall jag, och jag kan sannerligen drunkna totalt i nostalgi!
Det är lite som när jag fotar, jag glömmer bort klockan...
Känner ni igen något av dessa program?
Framkallar de barndomsnostalgi för er?
Eller var ni kanske för gamla för dem när de gick? Eller för unga?
Eller var ni kanske för gamla för dem när de gick? Eller för unga?
Har jag missat något program/serie?
Vilket barnprogram var DU som mest såld på under barndomen?
Vilket barnprogram var DU som mest såld på under barndomen?
Det skulle vara jätteroligt att läsa era svar. Och på så sätt, som sagt, kanske komma på gamla TV-program jag glömt.
Tänk dig ett hus. Vilket som helst.
Du behöver inte vara arkitekt för att sitta inne med denna kunskap. Alla, eller i alla fall de allra flesta, människor vet att ett hus består av olika "typer" av väggar. Det finns vissa väggar du kan riva och fixa med hur mycket du vill för att få den planlösning du önskar.
Men det finns också vissa väggar i ett hus som är så kallat bärande. De är liksom "skelettet" i ett hus, vilket betyder att om du börjar plocka bort någon av dessa bärande väggar så rasar hela huset.
Förskolan är en sådan bärande vägg i Sverige.
Plockas förskolan bort rasar hela vårt samhälle. Därför kan jag inte förstå varför inte förskolan behandlas utifrån detta. Varför behandlas inte förskolan som den grundsten den faktiskt är?
* * *
Till att börja med vill jag bara säga att jag inte har någon utbildning i ämnet. Jag arbetar inte inom förskolan (dock lite "på sidan om" så att säga) och det var länge sedan jag gick mina kurser på Lärarutbildningen. Jag har inte ens barn inom förskolan.
Detta är alltså vad jag själv filosoferar om enbart utifrån de få kunskaper jag har, och ska absolut inte läsas som en faktaartikel.
Detta är alltså vad jag själv filosoferar om enbart utifrån de få kunskaper jag har, och ska absolut inte läsas som en faktaartikel.
Dock känner jag att jag bara behöver få skriva av mig lite, och jag står på förskollärarnas/förskolepersonalens sida. Alltid.
Vi som bor i Sverige är privilegiade, och har varit under en lång tid, speciellt när det kommer till barnomsorg. Vi har ett utvecklat förskolesystem som verkligen är tillgängligt för i stort skett alla människor i landet. Det kostar inte skjortan, som i många andra länder. Har barnet dessutom fyllt tre år så ÄR verkligen barnomsorgen tillgänglig för ALLA (allmän förskola).
Vid det här laget är det en rättighet vilken vi så gott som tar för given. Eller, det var en underdrift. Som många av oss TAR för given.
Vid det här laget är det en rättighet vilken vi så gott som tar för given. Eller, det var en underdrift. Som många av oss TAR för given.
Vi har möjligheten att få lämna våra barn på förskolan under all den tid vi behöver för att jobba.
Ja, vi har till och med privilegiet att få lämna våra barn på förskolan när vi själva t.ex. är föräldralediga med barnets syskon, när vi är arbetslösa samt när vi (vuxna) är sjuka. Ja, jag ser det som ett privilegium mer än en rättighet.
Och det ÄR faktiskt så att dessa möjligheter finns till för BARNENS skull. INTE för "föräldrarnas rätt till egentid", vilket det känns som om det blivit mer och mer de senare åren...
Det handlar faktiskt om barnens rätt till att få socialiseras/umgås med jämnåriga kompisar samt att få möjligheten till att utvecklas i en speciellt pedagogisk utformad miljö (förskollärare får rätta mig om jag totalt cyklar iväg i min text).
Dessutom går vår rätt, och vårt enorma behov, av barnomsorg ut över förskolepersonalen (jag använder detta ord här, för att inkludera förskollärare, barnskötare och överhuvudtaget personer som arbetar med våra barn).
Dessa människor förväntas utföra mirakel utan varken tid eller pengar. Under dessa förutsättningar ska de hinna med att ta hand om barnens basbehov, deras utveckling, se till att förskolan håller en pedagogisk och lärande miljö enligt läroplanen, möta barnen på deras individuella nivå, administrativa uppgifter samt vara professionella i möten med föräldrar. OCH om detta inte vore nog ska allt detta ske i ohållbart stora barngrupper med extremt lite personal.
För att matcha lönerna med allt det arbete denna yrkesgrupp gör skulle de behöva tjäna typ 50000kr/månad. Men så är inte fallet. Trots arbetsbördan så räknas detta som ett låglöneyrke.
Jag blir inte förvånad för fem öre över att förskolepersonal toppar sjukskrivningslistorna när det kommer till utbrändhet/utmattningssjukdomar.
Dessutom tycker jag en ständigt "hör" från beslutsfattare hur de frågar sig huuur de ska kunna få ner sjukskrivningarna, samt få fler unga att söka sig till detta yrke (gäller även vården, men här avhandlar jag barnomsorgen).
Med "beslutsfattare" tänker jag lite högre, generellt mer på regeringsnivå, alltså inte mot enskilda kommuner.
Huuur ska vi få tillbaka de sjukskrivna till arbetet?
Huuur ska vi få fler människor att vilja jobba inom förskolan? frågar de sig och kliar sig frenetiskt i huvudet.
Spontant känner jag att jag bara vill skrika "Svaret finns för fasen rakt framför näsan på er! Öppna ögonen!"
Istället för att genom tvång förvägra sjukskrivning till de som redan mår så dåligt att de fysiskt inte kan arbeta; lägg den energin på att förbättra arbetsvillkoren för yrkesgruppen!
Höj lönerna, minska barngrupperna, lätta på arbetsbördan (det är omänskligt att kräva att 1 person ska göra 2-3 personers arbete). Blir detta bättre kanske det blir fler, t.ex. unga människor, som väljer förskoleyrket. På så sätt blir det fler tillgängliga personer att anställa, vilket resulterar i högre personaltäthet i barngrupperna. Vilket resulterar i lättnader i befintlig personals arbetsbörda. Vilket i sin tur kommer resultera, på längre sikt, i färre sjukskrivningar!
Naturligtvis fattar jag att allting handlar om pengar. MEN jag har helt ärligt svårt att förstå hur dessa självklara förändringar inte skulle kunna ha en positiv påverkan på ekonomin i det långa loppet.
Alla sjukskrivningar måste väl ändå kosta oss mer än dessa förändringar skulle göra, på lång sikt?
Vill också passa på att påpeka att jag nu såklart skriver generellt angående hela landet. Självklart ser det olika ut i olika delar. I vissa kommuner ser det allmänt bättre ut, och i andra ser det sämre ut. I en del kommuner är det katastrof, och i en del ser det ändå ganska hyfsat ut.
Jag personligen känner att jag har förmånen att få bo i en lite mer privilegiad kommun.
Men utifrån vad jag uppfattat så är detta ändå ett problem i hela landet; därför begränsar jag inte mina tankar.
Naturligtvis skulle jag kunna inkludera t.ex. vården och äldreomsorgen här, då de i princip dras med samma problem. Men dels känner jag att det blir för spretigt att prata om flera olika yrken, och jag ville just i detta inlägg fokusera på just förskolan.
Främsta anledningen till detta är att förskolan trots allt är en förutsättning även för vårdyrken. För att alla människor med barn ska kunna gå till sina jobb inom vård och äldreomsorg behövs... ja, just det... Förskolan.
Tänk er detta scenario...
Om Förskollärare och Barnskötare i hela landet skulle
strejka, eller om alla förskolor av någon anledning skulle stänga ner;
hur skulle detta påverka Sverige?
Vi kan väl alla enas om att det skulle bli totalt kaos.
Hela landet skulle rasa.
Det skulle påverka alla andra yrken, då alla föräldrar i landet inte skulle ha
någon "barnpassning" under sina arbetsdagar.
Det här bevisar att Förskolan verkligen är en bärande vägg i samhället,
och den Måste börja behandlas med all den respekt den förtjänar!
I tre års tid har jag arbetat på sidan om förskolepersonalen, och en sak har jag slagit fast under denna tid:
De människor som jobbar i förskolan (förskollärare, barnskötare, förskolepersonal) ÄR vardagens hjältar!
Vad de gör för våra barn Varje Dag är otroligt! Och när en tänker på hur mycket de faktiskt måste kämpa mot och under vilka förutsättningar de arbetar, gör det hela så extremt mycket mer imponerande!
De tar hand om det värdefullaste vi har. De ser till att våra barn utvecklas på bästa möjliga sätt. I grund och botten; de fostrar samhällets framtid.
Jag kan inte tänka mig någon mer ansvarstyngd uppgift!
Det är verkligen dags nu att personalen inom våra förskolor får den cred de förtjänar!
Att förskolan börjar behandlas med den respekt den förtjänar med tanke på vilken grundpelare den faktiskt är i vårt samhälle.
För jag kan nämligen inte se det på något annat sätt...
Utan Förskolan rasar hela Sveriges samhällssystem som det ser ut idag. Bokstavligen.
Var rädd om våra pedagoger och vår förskola!
God kväll!
Tänkte bara flika in här en stund och passa på att pusha lite för det nya Instagramkonto jag öppnade idag.
Har ju mitt ordinarie, i vilket jag hej vilt blandar sämre mobilbilder med Canonbilder, men kände att jag ville prova på att driva ett lite mer kvalitativt konto.
Därför öppnade jag SmalltownSwede.
Här kommer jag endast att lägga upp bilder fotade med systemkameran. Bilder jag verkligen är nöjd med.
Tidigare idag har jag suttit med mitt bildarkiv några år tillbaka och lagt in lite godbitar, mest för att ni som klickar er in inte ska mötas av ett tomt konto ;-)
Gillar ni vad ni ser får ni gärna följa mitt nya konto. Har en liten dröm om att nå kanske 100 följare innan helgen är slut. Orealistiskt kanske, men "dream big is the way to go", right?
Starkt medveten om att snöuppdateringar tagit upp typ 95% av mina sociala medier denna vinter, så kommer här en till. Men jag kan helt enkelt inte låta bli. Med tanke på vilken VINTER det varit i år har det varit stört omöjligt att inte skriva om det.
Men nu...NU...nu börjar vi äntligen se ljuset i slutet av vintertunneln!
Denna senaste veckan har det tinat så sjukt mycket! Hittills denna veckan har vi haft underbart väder med många plusgrader, vilket såklart är anledningen till all snö som försvunnit.
Om ni ser på bilderna här ovanför (som jag också lagt ut på Instagram) så är staketbilderna ett perfekt exempel. När det varit som mest snö har inte staketet synts. Och då ÄR det ett sådant högt grönt typiskt förskolestaket.
Ni som har barn på förskola, eller någon gång gått förbi en förskola, känner garanterat igen staketet. Nästan varenda förskoletomt är inhägnad med ett sådant. OCH det ÄR ett högt staket. Det går strax över midjehöjd på mig.
Ni som har barn på förskola, eller någon gång gått förbi en förskola, känner garanterat igen staketet. Nästan varenda förskoletomt är inhägnad med ett sådant. OCH det ÄR ett högt staket. Det går strax över midjehöjd på mig.
Visst, det är en hel del snö kvar fortfarande. Men fortsätter det i denna takt känner jag mig mer än hoppfull.
Gissar att det är nu vi kan tacka vintern att det så gott som endast varit torr pudersnö.
Snön har varit så luftig, vilket förmodligen är anledningen till att det sjunker ihop så extremt snabbt nu när det äntligen blivit plusgrader.
Den sista bilden här ↓ är visserligen tagen under föregående vecka, så det har hunnit tina lite sedan dess.
Men det visar ändå att plogkanterna fortfarande är rätt höga ;-)
Det här är en fiktiv novell, alltså påhittad!
Tänkte att jag försöker i alla fall.
Runt omkring mig tornar fjälltopparna upp sig.
Rakt framåt finns inget annat än snö och en ljusblå himmel så långt ögat ser.
Under mig mullrar kraftpaketet som bara väntar på att få sträcka ut sig över allt detta vidsträckta vita. Jag nuddar försiktigt vid gasen med höger hand och åker en halvmeter framåt.
En tillfredsställande rysning går genom ryggraden. Det här var så länge sedan.
Varför hade jag låtit det gå så lång tid?
Ordentligt påpälsad med tjock overall, fodrade kängor, mössa med öronlappar, och termovantar behöver jag inte oroa mig för att frysa, trots att termometern imorse visade minus tjugoen grader.
Dessutom är det extra kallt här ute på grund av de öppna vidderna. Inga träd eller bebyggelse som skyddar. Den tunna, vita röken som kommer från min mun och näsa bevisar detta. Vinden biter tag i näsan, typ det enda på min kropp som inte är täckt av kläder för tillfället, och jag kan känna att den börjar vara röd.
Jag bryr mig inte. Det enda som finns i mitt huvud just nu är känslan över att vara helt ensam på denna vackra plats.
Allt som låter är skoterns brummande.
I övrigt är det helt tyst; knappt ens vinande från vinden trots att jag står mitt på vad som i vanliga fall är öppet hav.
Jag befinner mig långt från storstadens stressiga puls, och jag känner hur varje liten nerv i kroppen totalt går in i viloläge. Till och med tankarna verkar lämna hjärnan.
Kylan håller fortfarande näsan, och kinderna, i ett starkt grepp.
Solen skiner starkt från himlen rakt framför mig, och jag tackar mig själv för att jag kom ihåg att ta med solglasögonen.
Detta var platsen jag vuxit upp på. Mina hemkvarter. Skoterturer av den här typen hade en gång i tiden varit vardag i mitt liv.
Varför hade jag inte uppskattat dem mera?
Varför hade allt jag kunnat tänka på varit när jag skulle få flytta därifrån?
Varför hade jag haft så jäkligt bråttom härifrån att jag flyttat endast tre dagar efter att gymnasiet var avklarat?
En enda gång hade jag kommit tillbaka på besök. En enda gång på tolv år.
Visst; jag hade haft fullt upp. Mitt schema hade alltid varit fulltecknat –nästan mer än fullt. Just nu kände jag dock att det inte var någon ursäkt. Nog borde jag väl sett till att återvända oftare; i alla fall en gång per år hade jag väl kunnat uppbringa.
För arton månader sedan hade dock mitt stressiga schema tagit ut sin rätt, och jag gick in i den där välkända väggen.
Varför hade jag inte åkt tillbaka då?
Det här var ju för sjutton bättre än all terapi jag gått i under alla dessa månader.
Jag fixerar blicken mot horisonten, känner värmen från skotern och jag kan till och med känna hur det vibrerar under skosulorna.
Med högerhanden kramar jag återigen om gasen, och den här gången får verkligen alla hästarna under motorhuven sträcka ut. Jag känner vinden piska mot ansiktet när jag styr rakt fram, i full fart, genom det vidöppna landskapet mot horisonten.
Det enda jag känner är genuin lycka.
Det här är frihet.
Rakt framåt finns inget annat än snö och en ljusblå himmel så långt ögat ser.
Under mig mullrar kraftpaketet som bara väntar på att få sträcka ut sig över allt detta vidsträckta vita. Jag nuddar försiktigt vid gasen med höger hand och åker en halvmeter framåt.
En tillfredsställande rysning går genom ryggraden. Det här var så länge sedan.
Varför hade jag låtit det gå så lång tid?
Ordentligt påpälsad med tjock overall, fodrade kängor, mössa med öronlappar, och termovantar behöver jag inte oroa mig för att frysa, trots att termometern imorse visade minus tjugoen grader.
Dessutom är det extra kallt här ute på grund av de öppna vidderna. Inga träd eller bebyggelse som skyddar. Den tunna, vita röken som kommer från min mun och näsa bevisar detta. Vinden biter tag i näsan, typ det enda på min kropp som inte är täckt av kläder för tillfället, och jag kan känna att den börjar vara röd.
Jag bryr mig inte. Det enda som finns i mitt huvud just nu är känslan över att vara helt ensam på denna vackra plats.
Allt som låter är skoterns brummande.
I övrigt är det helt tyst; knappt ens vinande från vinden trots att jag står mitt på vad som i vanliga fall är öppet hav.
Jag befinner mig långt från storstadens stressiga puls, och jag känner hur varje liten nerv i kroppen totalt går in i viloläge. Till och med tankarna verkar lämna hjärnan.
Kylan håller fortfarande näsan, och kinderna, i ett starkt grepp.
Solen skiner starkt från himlen rakt framför mig, och jag tackar mig själv för att jag kom ihåg att ta med solglasögonen.
Detta var platsen jag vuxit upp på. Mina hemkvarter. Skoterturer av den här typen hade en gång i tiden varit vardag i mitt liv.
Varför hade jag inte uppskattat dem mera?
Varför hade allt jag kunnat tänka på varit när jag skulle få flytta därifrån?
Varför hade jag haft så jäkligt bråttom härifrån att jag flyttat endast tre dagar efter att gymnasiet var avklarat?
En enda gång hade jag kommit tillbaka på besök. En enda gång på tolv år.
Visst; jag hade haft fullt upp. Mitt schema hade alltid varit fulltecknat –nästan mer än fullt. Just nu kände jag dock att det inte var någon ursäkt. Nog borde jag väl sett till att återvända oftare; i alla fall en gång per år hade jag väl kunnat uppbringa.
För arton månader sedan hade dock mitt stressiga schema tagit ut sin rätt, och jag gick in i den där välkända väggen.
Varför hade jag inte åkt tillbaka då?
Det här var ju för sjutton bättre än all terapi jag gått i under alla dessa månader.
Jag fixerar blicken mot horisonten, känner värmen från skotern och jag kan till och med känna hur det vibrerar under skosulorna.
Med högerhanden kramar jag återigen om gasen, och den här gången får verkligen alla hästarna under motorhuven sträcka ut. Jag känner vinden piska mot ansiktet när jag styr rakt fram, i full fart, genom det vidöppna landskapet mot horisonten.
Det enda jag känner är genuin lycka.
Det här är frihet.
Denna typen av inlägg ska en väl egentligen göra runt nyår, men äsch! Why not?
Jag kom på det nu, så jag kör på.
2017 var som sagt inte det bästa fotoåret för min del, gällande inspiration och därav hur ofta jag tog ut kameran. Men några fotodagar blev det i alla fall, och nu när jag tittar igenom bilderna i efterhand märker jag att det kanske är något positivt ändå med att inte fota för ofta... ;-)
Det är sååå många bilder jag helt ärligt älskar!
Det är sååå många bilder jag helt ärligt älskar!
Naturligtvis kan de bli ännu bättre, men jag är ju trots allt fortfarande "bara" en glad hobbyfotograf :-D
Enough said. NU tycker jag vi kör igång!
Här kommer alltså mina personliga favoriter från förra året.
Vi kan börja med de bilder som nästan kvalar in som mina all-time-favorites hittills:
That Foggy Day
Det var den där extremt dimmiga dagen i höstas, när jag tog kameran och åkte ut till Svensbyn, som jag lyckades fånga dessa bilder. Jag ÄLSKAR dem! Jag älskade dem redan då, och jag älskar dem nu!
Det var för övrigt så gott som den ENDA dagen den hösten då det inte regnade!
De Röda Bilderna
Samma dag som dimbilderna, men dessa är fotade i mitt närområde. Christinaskolans skolgård.
Jag kallar dem "De Röda Bilderna", eftersom jag dras sååå mycket just till den röda färgen. Tror det är just därför jag älskar dem så mycket. Hade det inte varit för de röda löven misstänker jag att jag skulle tyckt de var alldeles för trista.
I det ljusgröna paradiset
Jag har sååå många liknande bilder som den här. Jag fotar flera sådana här bilder varenda gång jag är ute på fotopromenad, oavsett vad som är "temat" med promenaden. Men jag älskar det verkligen. Jag älskar känslan att stå mitt under ett vårgrönskande lövträd och bara knäppa bild efter bild efter bild.
That light!
Denna bild är med dels för att den tar mig tillbaka till den där nästan kriminellt underbara sommarkvällen (en av de mycket sällsynta förra sommaren) då jag tog kameran och cykeln med mig ut och cyklade och fotade i flera timmar.
Och dels får den vara med för att just på den här platsen var ljuset verkligen sällsynt vackert. Jag kan bara säga en sak: Bilden gör inte på långa vägar ljuset rättvisa!!
Silence
Jag älskar känslan i denna bild. På något sätt känns den nästan "artistisk" (heter det så?), men det kanske bara beror på att jag gjorde den svartvit och drog upp kontrasten...
Those are the days I live for
Love it! Love it!! Love it!!!
DEN HÄR bilden kvalar upp i topp 3 över årets favoritbilder!!
Jag var ute efter ljuset, och älskar hur jag lyckades fånga det. Men pricken över i:et kom när jag hemma igen gick igenom bilderna och fick se att det flög förbi en fågel precis i fotoögonblicket.
Jag vet inte; kanske skulle jag ha klonat bort den då den blev så liten i bilden. Men jag vill inte det.
JAG tycker den bidrar till att få till den där speciella sommarkvällskänslan.
Det bästa av allt är att vid fototillfället är klockan strax efter halv tolv på natten!
I love Norrbotten in the summer!!
Just one moment of silence
Den här bilden gillade jag mer när jag gjort den svartvit än när jag lät den vara i färg. Jag kan inte riktigt motivera varför jag gillar den, utan det är helt enkelt en känsla jag har.
Jag gillar att den inte är jätteskarp, utan ger ett lite mer softat intryck.
Kanske för att det alltid är full rulle i det rummet när en är där och hälsar på ;-) och just den här bilden gör att jag får en lugn och behaglig känsla.
Have some muffins
Eh... jag vet. ;-P
Men att den här bilden får kvala in på listan är helt enkelt bara för att jag aldrig brukar lyckas få till bra bilder av ätbara saker. Men just den här gången pudrade jag över lite florsocker och la lite mer energi på att verkligen få till en bild jag blev nöjd med.
Men att den här bilden får kvala in på listan är helt enkelt bara för att jag aldrig brukar lyckas få till bra bilder av ätbara saker. Men just den här gången pudrade jag över lite florsocker och la lite mer energi på att verkligen få till en bild jag blev nöjd med.
Inte bakbloggskvalitet, men en av de bästa bakbilder jag åstadkommit hittills.
Playtime
Kan egentligen inte motivera denna heller, men jag antar att jag dras till den tack vare färgerna. Och skärpan.
Det jag gillar med bilden är att den känns så lekfull.
Those are the nights I remember
Här var målet att försöka få till en "drömsk" bild. Känner inte att jag lyckades med tanke på den bild jag hade i mitt huvud. Dock fullt acceptabel ändå.
Inte perfekt. Inte välplanerad. Men det kanske är charmen med det hela?
Känslan av sommarkväll kommer i alla fall fram.
Like a dream in pink
Ja! Ja! Ja! Jag blev helt lyrisk när jag upptäckte att dessa träd blommande i mitt närområde förra våren.
Mark von Canon gick sannerligen varm under typ en timme (eller hur länge jag nu stod där; det är typ tre träd).
Jag är som ni vet helt såld på rosa blommor, så att de här bilderna hamnade bland mina favoriter var väl inte särskilt otippat...
Narnia wonderland
Och så... sist men absolut inte minst... 2017 års allra sista bilder!
Bokstavligen, eftersom de är fotade den 30:e december och jag tog inga bilder på nyårsafton.
Det var mörkt, som det ju är mitt i vintern, men jag bestämde mig ändå för att åka ut en stund med kameran. Mest för att jag behövde få till en bild att använda som nyårshälsning på mina sociala medier.
Det snöade inte den kvällen, utan när jag kom hem med bilderna tänkte jag lägga till lite stjärnor för att få "stjärnklara bilder". Men istället upptäckte jag att bilderna verkligen såg ut som julkort om jag lade till snö istället. Därför fick det bli så.
Och jag har inte ångrat mig.
Och jag har inte ångrat mig.
Dessa Narniabilder hör fortfarande till mina favoriter.
Och de är ju ett bevis för att vi sannerligen hade en VIT jul 2017!
Den här vintern måste ju helt enkelt bara gå till historien som en av de snörikaste vintrarna någonsin!! Det är helt sjukt hur mycket snö det varit!
Tack och hej leverpastej!
Okej, töntigt jag vet! Men kunde inte motstå ;-P
.
.
.
Vilken av dessa bilder är DIN favorit (om du har någon)? Skulle vara roligt att höra :-D
Eller är det kanske någon annan bild du sett på min blogg det senaste året som du fastnat lite extra för?
Jag måste bara få skriva av mig lite. Som vanligt.
Den här gången handlar det om vad jag inte kan se som annat än en bestraffning mot alla vi som bor främst här uppe i de norra delarna av vårt land (men egentligen alla ställen i landet som är glesbygd).
Den här gången handlar det om vad jag inte kan se som annat än en bestraffning mot alla vi som bor främst här uppe i de norra delarna av vårt land (men egentligen alla ställen i landet som är glesbygd).
Det handlar om bilar och möjligheterna att ta oss till olika ställen.
Idag pratas det mer än tidigare om problemet med all biltrafik och dess inverkan på miljön.
Och NATURLIGTVIS är jag för miljömedvetenhet! Självklart tycker jag också att bilar är en stor miljöbov och det vore bra om vi kunde minska på utsläppen.
MEN jag ÖNSKAR att beslutsfattare (jag använder det ordet i detta inlägg) kunde tänka liiiiite längre än bara inom den inskränkta bubblan Stockholm!
Bensinpriserna börjar vara svindlande (i alla fall om en lever på en vanlig låglöneinkomst). Har det för att det funderas över diverse förbud inom ämnet bilar. Det känns som om planerna är att göra det så dyrt som möjligt att ha bil. Allt för att människor ska lämna bilen, åka kollektivt och därmed blir det bättre för miljön.
Och ja, självklart ser jag inget fel med det ur miljösynpunkt.
Allt vi kan göra för miljön är välkommet idag med klimatförändringarna hängande över våra huvuden.
Att lämna bilen hemma och istället åka kollektivt är en positiv grej.
OM en bor i Fjollträsk eller så gott som valfri storstad!
Där en har tillgång till alla möjliga färdmedel. Hela tiden.
Bussar som går typ var femtonde minut, tunnelbana, tåg...
Men för alla oss (för ja, vi är fortfarande många!) som bor långt utanför detta är det inte lika enkelt. Till exempel här uppe i norra Sverige, där vi varken har tunnelbana, tåg eller spårvagnar...
Den enda kollektivtrafik vi har är bussar, och de går inte på långa vägar lika ofta som de gör i större städer!
Jag bor ju inne i en stad, så jag har tillgång till bussavgångar oftare. Ungefär en gång i timmen går bussarna här.
Vissa linjer, vissa tider på dagen, går de en gång i halvtimmen. Så jag har det förspänt om jag vill åka buss.
Vissa linjer, vissa tider på dagen, går de en gång i halvtimmen. Så jag har det förspänt om jag vill åka buss.
MEN utanför stan, när det kommer till mindre orter, går det inte bussar så tätt.
På vissa ställen är det till och med så att det gå EN (1) buss på morgonen och sedan går det ingen mer förrän på eftermiddagen.
Det vill säga: Missar du morgonbussen och inte har någon bil så kommer du dig inte till jobbet/skolan den dagen.
Vi som bor här uppe MÅSTE ha bil!
Det säger jag inte för att "det är skönast att ha en egen bil", utan för att det är FAKTA!
Det är mot OSS alla höjningar av bilkostnader, eventuella förbud och skyhöga bensinpriser slår som hårdast!
I skrivande stund kostar bensinen över femton (15) kronor per liter! FEMTON SPÄNN LITERN!
JAG tycker det är sinnessjukt!
När jag köpte min bil år 2012 låg priset på ungefär 12-ish kronor. Det kunde ibland gå ner till elva.och.nånting.
Idag är det sällan priset går under 14 kr. Och idag, samt de senaste dagarna, har det alltså legat på över femton kronor (kommer ej ihåg exakta ören). Och detta är på obemannade mackar, där det alltid är billigare än på bemannade.
Jag kan knappt se det på något annat sätt än att det är en bestraffning mot oss som bor här, för att vi bor här, och ett försök att utplåna/avbefolka glesbygden.
För att fortsätter det såhär med t.ex. bensinpriserna kommer ingen att ha råd att köra bil, för lönerna hänger ju inte direkt med i samma tempo...
Jag älskar Piteå och jag älskar Norrbotten.
Jag vill inte flytta av den anledningen att jag inte har råd eller möjlighet att ta mig till jobbet.
Flyttar jag kan det vara av nästan vilken anledning som helst, men inte det!
Tack för att jag fick skriva av mig dessa tankar. Det känns faktiskt lite bättre nu :-)
Tror att anledningen till att jag känner mig negativ just nu är att det vräkt ner snö ute halva dagen idag (och det har inte slutat än).
Det finns en sak jag reflekterat över ganska länge.
Kan hända att det finns publicerat någon sådan här text tidigare på bloggen, eller på någon av mina andra bloggar. Eftersom jag bloggat så pass länge är det självklart svårt att komma ihåg precis allt jag skrivit om, men vissa saker kanske till och med är värt att vädra flera gånger?
Och vissa saker behöver jag helt enkelt bara få ur mig lite då och då.
Men om jag ska ta och komma till saken...
Som sagt; det finns något jag filosoferat över länge när det kommer till internetvärlden; närmare bestämt sociala medier och främst då bloggar och Youtube.
Och det är frågan Varför är det så att långa bloggtexter/mycket content tycks "skrämma iväg" besökare inom sociala medier-världen?
Jag tycker det känns lite grann som om ifall ett blogginlägg innehåller mer än 10 meningar blir det aaaaalldeles för långt för att andra människor ska idas läsa igenom det.
Ibland känns det som om en blogg med mer text än de korta bildtexterna skrämmer iväg läsare.
Samtidigt som t.ex. engelskspråkiga bloggare kan skriva långa och insiktsfulla inlägg och få massor med relevant respons på sina texter.
Inte bara "fin bild/blogg" som kommentar på ett blogginlägg som handlar om ett viktigt, aktuellt ämne, en tragisk historia o.s.v.
Samma sak har jag reflekterat över på Youtube.
Där tycker jag det känns som om du måste vara en stor Youtuber (minst 100 000 följare) för att kunna publicera videor som är längre än ett par minuter. Och speciellt om det är videor då du sitter ner och "bara" pratar om något speciellt ämne.
Är det en "pratvideo" som är 6,7,8,9 minuter, även om det handlar om något intressant, så ids inte människor kolla igenom den.
Det känns som att i det svenska Youtubeklimatet ska det hända någon precis varenda sekund i en video, och videon ska helst inte vara längre än max 3 minuter. Annars blir folk uttråkade.
Samtidigt som det känns som att t.ex. amerikanska Youtubers kan lägga ut minst tio minuter långa videos där de "bara" sitter och pratar om någonting. Och besökarna tittar uppenbarligen på dessa videor, eftersom de alltid får rejält med relevant feedback.
Nu ska jag väl inte säga att det är så för ALLA, då jag naturligtvis inte kollat alla youtubers som finns. Men det känns som om det rent generellt ser ut på detta viset.
Självklart fattar jag ju att det är (stor) skillnad i storleken på länderna t.ex. Sverige och USA. Att det finns fler människor som hittar till, och blir intresserade av, engelska videos.
Men hur ologisk önskan än är, så kan jag inte låta bli att önska att vi i det svenska "sociala medier-klimatet" kunde vara lite mindre otåliga.
Att vi verkligen kunde ta oss tid att läsa. Ta oss tid att lyssna.
Med tanke på vad detta inlägg handlar om fattar jag ju naturligtvis att det knappt kommer vara någon som ids läsa igenom denna långa text. Men å andra sidan har jag ju bloggen mycket för att ha någonstans att få skriva av mig, eftersom fysiskt dagboksskrivande aldrig varit min grej.
Och OM det finns någon som mot förmodan orkat ta sig igenom texten:
Vad tycker ni? Håller ni med mig, eller har ni en helt annan syn på saken?
Kan det vara så att svenskar i sociala medier generellt är "latare" än t.ex. engelskspråkiga?
Vad tycker ni? Håller ni med mig, eller har ni en helt annan syn på saken?
Kan det vara så att svenskar i sociala medier generellt är "latare" än t.ex. engelskspråkiga?