Follow
 
God kväll!
Tänkte bara flika in här en stund och passa på att pusha lite för det nya Instagramkonto jag öppnade idag.
Har ju mitt ordinarie, i vilket jag hej vilt blandar sämre mobilbilder med Canonbilder, men kände att jag ville prova på att driva ett lite mer kvalitativt konto.
 
Därför öppnade jag SmalltownSwede.
Här kommer jag endast att lägga upp bilder fotade med systemkameran. Bilder jag verkligen är nöjd med.
Tidigare idag har jag suttit med mitt bildarkiv några år tillbaka och lagt in lite godbitar, mest för att ni som klickar er in inte ska mötas av ett tomt konto ;-)

Gillar ni vad ni ser får ni gärna följa mitt nya konto. Har en liten dröm om att nå kanske 100 följare innan helgen är slut. Orealistiskt kanske, men "dream big is the way to go", right?
 
Starkt medveten om att snöuppdateringar tagit upp typ 95% av mina sociala medier denna vinter, så kommer här en till. Men jag kan helt enkelt inte låta bli. Med tanke på vilken VINTER det varit i år har det varit stört omöjligt att inte skriva om det.
 
Men nu...NU...nu börjar vi äntligen se ljuset i slutet av vintertunneln!
Denna senaste veckan har det tinat så sjukt mycket! Hittills denna veckan har vi haft underbart väder med många plusgrader, vilket såklart är anledningen till all snö som försvunnit.
Om ni ser på bilderna här ovanför (som jag också lagt ut på Instagram) så är staketbilderna ett perfekt exempel. När det varit som mest snö har inte staketet synts. Och då ÄR det ett sådant högt grönt typiskt förskolestaket.
Ni som har barn på förskola, eller någon gång gått förbi en förskola, känner garanterat igen staketet. Nästan varenda förskoletomt är inhägnad med ett sådant. OCH det ÄR ett högt staket. Det går strax över midjehöjd på mig.
 

Visst, det är en hel del snö kvar fortfarande. Men fortsätter det i denna takt känner jag mig mer än hoppfull.
Gissar att det är nu vi kan tacka vintern att det så gott som endast varit torr pudersnö.
Snön har varit så luftig, vilket förmodligen är anledningen till att det sjunker ihop så extremt snabbt nu när det äntligen blivit plusgrader.
 
 
Den sista bilden här är visserligen tagen under föregående vecka, så det har hunnit tina lite sedan dess.
Men det visar ändå att plogkanterna fortfarande är rätt höga ;-)
Det här är en fiktiv novell, alltså påhittad!
Tänkte att jag försöker i alla fall.
 
 
 
Runt omkring mig tornar fjälltopparna upp sig.
Rakt framåt finns inget annat än snö och en ljusblå himmel så långt ögat ser.
Under mig mullrar kraftpaketet som bara väntar på att få sträcka ut sig över allt detta vidsträckta vita. Jag nuddar försiktigt vid gasen med höger hand och åker en halvmeter framåt.
En tillfredsställande rysning går genom ryggraden. Det här var så länge sedan.
Varför hade jag låtit det gå så lång tid?
Ordentligt påpälsad med tjock overall, fodrade kängor, mössa med öronlappar, och termovantar behöver jag inte oroa mig för att frysa, trots att termometern imorse visade minus tjugoen grader.
Dessutom är det extra kallt här ute på grund av de öppna vidderna. Inga träd eller bebyggelse som skyddar. Den tunna, vita röken som kommer från min mun och näsa bevisar detta. Vinden biter tag i näsan, typ det enda på min kropp som inte är täckt av kläder för tillfället, och jag kan känna att den börjar vara röd.
Jag bryr mig inte. Det enda som finns i mitt huvud just nu är känslan över att vara helt ensam på denna vackra plats.

Allt som låter är skoterns brummande.
I övrigt är det helt tyst; knappt ens vinande från vinden trots att jag står mitt på vad som i vanliga fall är öppet hav.
Jag befinner mig långt från storstadens stressiga puls, och jag känner hur varje liten nerv i kroppen totalt går in i viloläge. Till och med tankarna verkar lämna hjärnan.
Kylan håller fortfarande näsan, och kinderna, i ett starkt grepp.
Solen skiner starkt från himlen rakt framför mig, och jag tackar mig själv för att jag kom ihåg att ta med solglasögonen.

Detta var platsen jag vuxit upp på. Mina hemkvarter. Skoterturer av den här typen hade en gång i tiden varit vardag i mitt liv.
Varför hade jag inte uppskattat dem mera?
Varför hade allt jag kunnat tänka på varit när jag skulle få flytta därifrån?
Varför hade jag haft så jäkligt bråttom härifrån att jag flyttat endast tre dagar efter att gymnasiet var avklarat?
En enda gång hade jag kommit tillbaka på besök. En enda gång på tolv år.
Visst; jag hade haft fullt upp. Mitt schema hade alltid varit fulltecknat –nästan mer än fullt. Just nu kände jag dock att det inte var någon ursäkt. Nog borde jag väl sett till att återvända oftare; i alla fall en gång per år hade jag väl kunnat uppbringa.
För arton månader sedan hade dock mitt stressiga schema tagit ut sin rätt, och jag gick in i den där välkända väggen.
Varför hade jag inte åkt tillbaka då?
Det  här var ju för sjutton bättre än all terapi jag gått i under alla dessa månader.

Jag fixerar blicken mot horisonten, känner värmen från skotern och jag kan till och med känna hur det vibrerar under skosulorna.
Med högerhanden kramar jag återigen om gasen, och den här gången får verkligen alla hästarna under motorhuven sträcka ut. Jag känner vinden piska mot ansiktet när jag styr rakt fram, i full fart, genom det vidöppna landskapet mot horisonten.
Det enda jag känner är genuin lycka.
Det här är frihet.
Denna typen av inlägg ska en väl egentligen göra runt nyår, men äsch! Why not?
Jag kom på det nu, så jag kör på.
2017 var som sagt inte det bästa fotoåret för min del, gällande inspiration och därav hur ofta jag tog ut kameran. Men några fotodagar blev det i alla fall, och nu när jag tittar igenom bilderna i efterhand märker jag att det kanske är något positivt ändå med att inte fota för ofta... ;-)
Det är sååå många bilder jag helt ärligt älskar!
Naturligtvis kan de bli ännu bättre, men jag är ju trots allt fortfarande "bara" en glad hobbyfotograf :-D
 
Enough said. NU tycker jag vi kör igång!
Här kommer alltså mina personliga favoriter från förra året.
 
Vi kan börja med de bilder som nästan kvalar in som mina all-time-favorites hittills:
 
 
That Foggy Day

Det var den där extremt dimmiga dagen i höstas, när jag tog kameran och åkte ut till Svensbyn, som jag lyckades fånga dessa bilder. Jag ÄLSKAR dem! Jag älskade dem redan då, och jag älskar dem nu!
Det var för övrigt så gott som den ENDA dagen den hösten då det inte regnade!
 
 
De Röda Bilderna
 
Samma dag som dimbilderna, men dessa är fotade i mitt närområde. Christinaskolans skolgård.
Jag kallar dem "De Röda Bilderna", eftersom jag dras sååå mycket just till den röda färgen. Tror det är just därför jag älskar dem så mycket. Hade det inte varit för de röda löven misstänker jag att jag skulle tyckt de var alldeles för trista.
 
 
I det ljusgröna paradiset
 
Jag har sååå många liknande bilder som den här. Jag fotar flera sådana här bilder varenda gång jag är ute på fotopromenad, oavsett vad som är "temat" med promenaden. Men jag älskar det verkligen. Jag älskar känslan att stå mitt under ett vårgrönskande lövträd och bara knäppa bild efter bild efter bild.
 
 
That light!
 
Denna bild är med dels för att den tar mig tillbaka till den där nästan kriminellt underbara sommarkvällen (en av de mycket sällsynta förra sommaren) då jag tog kameran och cykeln med mig ut och cyklade och fotade i flera timmar.
Och dels får den vara med för att just på den här platsen var ljuset verkligen sällsynt vackert. Jag kan bara säga en sak: Bilden gör inte på långa vägar ljuset rättvisa!!
 
 
Silence
 
Jag älskar känslan i denna bild. På något sätt känns den nästan "artistisk" (heter det så?), men det kanske bara beror på att jag gjorde den svartvit och drog upp kontrasten...
 
 
Those are the days I live for
 
Love it! Love it!! Love it!!!
DEN HÄR bilden kvalar upp i topp 3 över årets favoritbilder!!
Jag var ute efter ljuset, och älskar hur jag lyckades fånga det. Men pricken över i:et kom när jag hemma igen gick igenom bilderna och fick se att det flög förbi en fågel precis i fotoögonblicket.
Jag vet inte; kanske skulle jag ha klonat bort den då den blev så liten i bilden. Men jag vill inte det.
JAG tycker den bidrar till att få till den där speciella sommarkvällskänslan.
Det bästa av allt är att vid fototillfället är klockan strax efter halv tolv på natten!
I love Norrbotten in the summer!!
 
 
Just one moment of silence
 
Den här bilden gillade jag mer när jag gjort den svartvit än när jag lät den vara i färg. Jag kan inte riktigt motivera varför jag gillar den, utan det är helt enkelt en känsla jag har.
Jag gillar att den inte är jätteskarp, utan ger ett lite mer softat intryck.
Kanske för att det alltid är full rulle i det rummet när en är där och hälsar på ;-) och just den här bilden gör att jag får en lugn och behaglig känsla.
 
 
Have some muffins
 
Eh... jag vet. ;-P
Men att den här bilden får kvala in på listan är helt enkelt bara för att jag aldrig brukar lyckas få till bra bilder av ätbara saker. Men just den här gången pudrade jag över lite florsocker och la lite mer energi på att verkligen få till en bild jag blev nöjd med.
Inte bakbloggskvalitet, men en av de bästa bakbilder jag åstadkommit hittills.
 
 
Playtime
 
Kan egentligen inte motivera denna heller, men jag antar att jag dras till den tack vare färgerna. Och skärpan.
Det jag gillar med bilden är att den känns så lekfull.
 
 
Those are the nights I remember
 
Här var målet att försöka få till en "drömsk" bild. Känner inte att jag lyckades med tanke på den bild jag hade i mitt huvud. Dock fullt acceptabel ändå.
Inte perfekt. Inte välplanerad. Men det kanske är charmen med det hela?
Känslan av sommarkväll kommer i alla fall fram.
 
 
Like a dream in pink
 
Ja! Ja! Ja! Jag blev helt lyrisk när jag upptäckte att dessa träd blommande i mitt närområde förra våren.
Mark von Canon gick sannerligen varm under typ en timme (eller hur länge jag nu stod där; det är typ tre träd).
Jag är som ni vet helt såld på rosa blommor, så att de här bilderna hamnade bland mina favoriter var väl inte särskilt otippat...
 
 
Narnia wonderland
 
Och så... sist men absolut inte minst... 2017 års allra sista bilder!
Bokstavligen, eftersom de är fotade den 30:e december och jag tog inga bilder på nyårsafton.
Det var mörkt, som det ju är mitt i vintern, men jag bestämde mig ändå för att åka ut en stund med kameran. Mest för att jag behövde få till en bild att använda som nyårshälsning på mina sociala medier.
Det snöade inte den kvällen, utan när jag kom hem med bilderna tänkte jag lägga till lite stjärnor för att få "stjärnklara bilder". Men istället upptäckte jag att bilderna verkligen såg ut som julkort om jag lade till snö istället. Därför fick det bli så.
Och jag har inte ångrat mig.
Dessa Narniabilder hör fortfarande till mina favoriter.
Och de är ju ett bevis för att vi sannerligen hade en VIT jul 2017!
Den här vintern måste ju helt enkelt bara gå till historien som en av de snörikaste vintrarna någonsin!! Det är helt sjukt hur mycket snö det varit!
 
 
Tack och hej leverpastej!
Okej, töntigt jag vet! Men kunde inte motstå ;-P
.
.
.
Vilken av dessa bilder är DIN favorit (om du har någon)? Skulle vara roligt att höra :-D
Eller är det kanske någon annan bild du sett på min blogg det senaste året som du fastnat lite extra för?
Jag måste bara få skriva av mig lite. Som vanligt.
Den här gången handlar det om vad jag inte kan se som annat än en bestraffning mot alla vi som bor främst här uppe i de norra delarna av vårt land (men egentligen alla ställen i landet som är glesbygd).
Det handlar om bilar och möjligheterna att ta oss till olika ställen.
 
Idag pratas det mer än tidigare om problemet med all biltrafik och dess inverkan på miljön.
Och NATURLIGTVIS är jag för miljömedvetenhet! Självklart tycker jag också att bilar är en stor miljöbov och det vore bra om vi kunde minska på utsläppen.
MEN jag ÖNSKAR att beslutsfattare (jag använder det ordet i detta inlägg) kunde tänka liiiiite längre än bara inom den inskränkta bubblan Stockholm!
 
Bensinpriserna börjar vara svindlande (i alla fall om en lever på en vanlig låglöneinkomst). Har det för att det funderas över diverse förbud inom ämnet bilar. Det känns som om planerna är att göra det så dyrt som möjligt att ha bil. Allt för att människor ska lämna bilen, åka kollektivt och därmed blir det bättre för miljön.
Och ja, självklart ser jag inget fel med det ur miljösynpunkt.
Allt vi kan göra för miljön är välkommet idag med klimatförändringarna hängande över våra huvuden.
 
Att lämna bilen hemma och istället åka kollektivt är en positiv grej.
OM en bor i Fjollträsk eller så gott som valfri storstad!
Där en har tillgång till alla möjliga färdmedel. Hela tiden.
Bussar som går typ var femtonde minut, tunnelbana, tåg...
Men för alla oss (för ja, vi är fortfarande många!) som bor långt utanför detta är det inte lika enkelt. Till exempel här uppe i norra Sverige, där vi varken har tunnelbana, tåg eller spårvagnar...
Den enda kollektivtrafik vi har är bussar, och de går inte på långa vägar lika ofta som de gör i större städer!
Jag bor ju inne i en stad, så jag har tillgång till bussavgångar oftare. Ungefär en gång i timmen går bussarna här.
Vissa linjer, vissa tider på dagen, går de en gång i halvtimmen. Så jag har det förspänt om jag vill åka buss.
MEN utanför stan, när det kommer till mindre orter, går det inte bussar så tätt.
På vissa ställen är det till och med så att det gå EN (1) buss på morgonen och sedan går det ingen mer förrän på eftermiddagen.
Det vill säga: Missar du morgonbussen och inte har någon bil så kommer du dig inte till jobbet/skolan den dagen.
 
Vi som bor här uppe MÅSTE ha bil!
Det säger jag inte för att "det är skönast att ha en egen bil", utan för att det är FAKTA!
Det är mot OSS alla höjningar av bilkostnader, eventuella förbud och skyhöga bensinpriser slår som hårdast!
 
I skrivande stund kostar bensinen över femton (15) kronor per liter! FEMTON SPÄNN LITERN!
JAG tycker det är sinnessjukt!
När jag köpte min bil år 2012 låg priset på ungefär 12-ish kronor. Det kunde ibland gå ner till elva.och.nånting.
Idag är det sällan priset går under 14 kr. Och idag, samt de senaste dagarna, har det alltså legat på över femton kronor (kommer ej ihåg exakta ören). Och detta är på obemannade mackar, där det alltid är billigare än på bemannade.
Jag kan knappt se det på något annat sätt än att det är en bestraffning mot oss som bor här, för att vi bor här, och ett försök att utplåna/avbefolka glesbygden.
För att fortsätter det såhär med t.ex. bensinpriserna kommer ingen att ha råd att köra bil, för lönerna hänger ju inte direkt med i samma tempo...
 
Jag älskar Piteå och jag älskar Norrbotten.
Jag vill inte flytta av den anledningen att jag inte har råd eller möjlighet att ta mig till jobbet.
Flyttar jag kan det vara av nästan vilken anledning som helst, men inte det!
 
Tack för att jag fick skriva av mig dessa tankar. Det känns faktiskt lite bättre nu :-)
Tror att anledningen till att jag känner mig negativ just nu är att det vräkt ner snö ute halva dagen idag (och det har inte slutat än).
 
Det finns en sak jag reflekterat över ganska länge.
Kan hända att det finns publicerat någon sådan här text tidigare på bloggen, eller på någon av mina andra bloggar. Eftersom jag bloggat så pass länge är det självklart svårt att komma ihåg precis allt jag skrivit om, men vissa saker kanske till och med är värt att vädra flera gånger?
Och vissa saker behöver jag helt enkelt bara få ur mig lite då och då.
 
Men om jag ska ta och komma till saken...
 
Som sagt; det finns något jag filosoferat över länge när det kommer till internetvärlden; närmare bestämt sociala medier och främst då bloggar och Youtube.
Och det är frågan Varför är det så att långa bloggtexter/mycket content tycks "skrämma iväg" besökare inom sociala medier-världen?
 
Jag tycker det känns lite grann som om ifall ett blogginlägg innehåller mer än 10 meningar blir det aaaaalldeles för långt för att andra människor ska idas läsa igenom det.
Ibland känns det som om en blogg med mer text än de korta bildtexterna skrämmer iväg läsare.
Samtidigt som t.ex. engelskspråkiga bloggare kan skriva långa och insiktsfulla inlägg och få massor med relevant respons på sina texter.
Inte bara "fin bild/blogg" som kommentar på ett blogginlägg som handlar om ett viktigt, aktuellt ämne, en tragisk historia o.s.v.
 
Samma sak har jag reflekterat över på Youtube.
Där tycker jag det känns som om du måste vara en stor Youtuber (minst 100 000 följare) för att kunna publicera videor som är längre än ett par minuter. Och speciellt om det är videor då du sitter ner och "bara" pratar om något speciellt ämne.
Är det en "pratvideo" som är 6,7,8,9 minuter, även om det handlar om något intressant, så ids inte människor kolla igenom den.
Det känns som att i det svenska Youtubeklimatet ska det hända någon precis varenda sekund i en video, och videon ska helst inte vara längre än max 3 minuter. Annars blir folk uttråkade.
Samtidigt som det känns som att t.ex. amerikanska Youtubers kan lägga ut minst tio minuter långa videos där de "bara" sitter och pratar om någonting. Och besökarna tittar uppenbarligen på dessa videor, eftersom de alltid får rejält med relevant feedback.
Nu ska jag väl inte säga att det är så för ALLA, då jag naturligtvis inte kollat alla youtubers som finns. Men det känns som om det rent generellt ser ut på detta viset.
 
Självklart fattar jag ju att det är (stor) skillnad i storleken på länderna t.ex. Sverige och USA. Att det finns fler människor som hittar till, och blir intresserade av, engelska videos.
Men hur ologisk önskan än är, så kan jag inte låta bli att önska att vi i det svenska "sociala medier-klimatet" kunde vara lite mindre otåliga.
Att vi verkligen kunde ta oss tid att läsa. Ta oss tid att lyssna.
 
Med tanke på vad detta inlägg handlar om fattar jag ju naturligtvis att det knappt kommer vara någon som ids läsa igenom denna långa text. Men å andra sidan har jag ju bloggen mycket för att ha någonstans att få skriva av mig, eftersom fysiskt dagboksskrivande aldrig varit min grej.
 
Och OM det finns någon som mot förmodan orkat ta sig igenom texten:
Vad tycker ni? Håller ni med mig, eller har ni en helt annan syn på saken?
Kan det vara så att svenskar i sociala medier generellt är "latare" än t.ex. engelskspråkiga?