Jag och min trettioårskris
Som ni vet vid det här laget gick jag in i en trettioårskris redan förra året, eller kanske till och med året innan det. Och då är det i skrivande stund ändå ett helt år kvar tills jag faktiskt fyller 30!
Jag hade hoppats att den här känslan skulle vara hyfsat snabbt övergående, men den verkar ha bestämt sig för att stanna ett tag. Hur länge brukar en "kris" hålla i sig? Tills man passerat den födelsedagen?
Vi lever i ett samhälle där man typ förväntas ha gjort så mycket mellan sin tjugonde och trettionde födelsedag. Och när man passerat 30 är det dags att typ "se tillbaka på sitt liv", som att det på något sätt vore över.
Men jag då? Vad har jag gjort hittills? Typ... ingenting!
Jag har varit tvungen fokusera så mycket på det här att träna det här med min blyghet (vilken i hela mitt liv varit så kraftig att det varit som ett handikapp)!
Och visst; jag har kommit riktigt långt i den kampen; men det innebär ju samtidigt att jag kommit efter alla i min ålder angående "hur mycket man gjort" (i brist på bättre uttryck).
Jag är stolt över de framsteg jag gjort (ett OÄNDLIGT TACK till Projekt Norrsken och Repris!) men då och då kan jag inte låta bli att känna mig lite bitter för allt det där andra.
Andra i min ålder har redan hunnit resa, skaffa sig karriärer, skaffa barn (två, kanske till och med tre) o.s.v.
De kan känna att "tjugoårsåldern" varit innehållsrik och de har gjort något.
"Trettio är ungt" / "Trettio är inte gammalt"
Självklart är det här med ålder väldigt relativt. Är man 40 är naturligtvis 30 inte gammalt. Och är man 15 är man typ färdig för hemmet när man passerat 25...
(Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer många att ha näst intill flygfärdiga barn när de närmar sig 30... Men det är ju åt andra hållet det...)
Men för MIG, speciellt just nu, är trettio en väldigt hög siffra!
Känns lite grann som att man kan dela upp det i typ "ungdom", "ung vuxen" och "vuxen-vuxen", och jag tycker det känns som om när man passerar 30 så går man från att klassas som "ung vuxen" till "vuxen-vuxen".
Självklart kan man vara mentalt "vuxen-vuxen" redan vid typ 22, men just nu skriver jag väldigt generellt och fokuserat på ålder.
Så SNÄLLA, säg att mycket kan hända mellan 30 och 40!
Snälla, säg att "livsavgörande" saker kan hända även efter 30-strecket!
Jag försöker tänka på det viset, men jag når inte riktigt ända fram just nu mitt i min trettioårskris... ;-)
jag vet inte vad jag ska säga...MER än att du är mkt UNG!! I mitt tycke, jag är 47.
Vid 30 fick jag barn. OCH åren mellan 30 och 40 köpte vi det här lilla huset, K började skolan, jag började blogga ;-) Ja som 40 åring ;-)
Det mesta av det som avgjorde mitt liv hände mellan 30-40. På topp stod jag som 37 åring, det kan jag ärligt säga. OCH ännu känner jag mig så ung, fastän jag får mot 50.
Har aldrig haft ngn ålderskris, men nojjor har jag. Det har jag nog haft sen jag var 25. Åldersnojjor.
Jag tycker att du är mkt ung, och jag vet att du har mkt, mkt roligt och stort framför dig!
Känner igen mig! Hade min 30-årskris när jag var 29 och blev väldigt förvånad när jag plötsligt (två år senare fyllde 31, hade inte förberett mig på att bli så himla gammal :D) Nu är jag passerat 40 och måste säga som ovan att livet mellan 30 och 40 varit väldigt roligt, lärorikt och händelserikt! Du har definitivt mycket att se fram emot :) Ha en fin kväll!
Det kan absolut hända bra saker mellan 30-40. Jag träffade ju t.ex. min sambo då och flyttade hit till Piteå. Det är bland det bästa jag gjort, utöver skaffat mina 3 barn då.
Jag har nyss fyllt 40 och hade (och har) en liten kris. :D