I don´t know what my future holds, but I know that I´m not gonna find it in Piteå
Här har jag bott i 30år.
Trettio år då jag knappt varit utanför kommungränsen.
Jag älskar Piteå. Jag tycker det är en underbar stad att växa upp i. Det vill jag att ni ska veta!
MEN det är trots allt en inskränkt liten småstad högt upp i Sverige som i ärlighetens namn inte ger alltför stora möjligheter till att "vidga sina vyer". De senaste åren har det, mer än någonsin, känts som om jag sakta "kvävs" av småstadsmentaliteten.
Den kan vara gemytlig och hemtrevlig, men samtidigt känns det som om man aldrig riktigt kan, totalt, nå dit man vill om man bor i en sådan här liten stad. Att det trots allt inte finns tillräckligt med tillgångar och möjligheter till det.
Jag är rädd för att "fastna" i ett inrutat "Svenssonliv" (jobba 7-4, äta, sova och upprepa proceduren dag efter dag) som jag inte vaknar upp från förrän jag går i pension; bara för att det är tryggt och säkert. Absolut inget fel med Svenssonliv, men jag vill inte att det ska vara det enda jag gjort när jag sitter där -85 år gammal...
Brukar ju inför typ varje val säga typ "Vinner Alliansen så emigrerar jag".
Och i ärlighetens namn är det väl mest en sådan grej "man säger" ;-) Jag har ju inte direkt något fixat för att kunna flytta utomlands.
Men det kanske snart börjar vara dags att göra mer allvar av det hotet, eller löftet; man får se det som man vill. Jag tror jag väljer att se det som ett löfte.
Det kanske är dags att börja undersöka vilka möjligheter som finns för utlandsflytt?
Ingenting händer ju faktiskt av sig själv.
Ja, jag vet att man måste ta saken i egna händer om man vill ha något. Men det ÄR svårt.
Det ÄR svårt när man ska leva i en värld där man tvingas vara totalt utåtriktad samtidigt som man kämpar med att bli utåtriktad...!
Ni behöver inte kommentera denna text om ni inte vill.
Jag behövde bara få skriva av mig lite.
Hej!
Jag har aldrig varit i Piteå, inte i Norrbotten heller för den delen. Men jag har alltid föreställt mig det som pittoreskt och mysigt på något vis. Jag är inte helt säker på vad du menar med småstadsmentaliteten (förklara gärna för någon som aldrig har bott i en mindre stad) men jag trodde ändå att Piteå var för stort för "alla känner alla". Anledningen till att jag skriver det här är att jag för ett tag sedan träffade en utflyttade pitebo. Han uttryckte sig precis så som du gör nu i din text. (kan sägas att jag inte riktigt förstod honom då heller) Han flyttade därifrån för över tio år sedan och han får fortfarande höra: När tänker du flytta hem då?? Svar: Aldrig. Tänkte att det kanske var en liten tröst om jag nämnde att det är fler än du som känner så. (även om du gillar Piteå) Han sa även att det var svårt att bli accepterad om man inte var infödd pitebo, alltså om man hade flyttat dit från någon annan stad. Stämmer det verkligen? Kan sägas att jag inte har några planer på att flytta dit, var mest nyfiken.
Behöver du verkligen flytta utomlands för att uppleva något nytt? Du har aldrig tänkt tanken på att flytta till andra änden av vårt avlånga land? Jag hoppas naturligtvis att du vågar ta steget och flytta utomlands för en tid, om det är det du vill :)
Passar även på att tacka för många fina bilder i din blogg! Du är väldigt duktig :)
jag håller med!
själv har jag planer på att flytta med min lilla familj till spanien snart hihi...
Vill tipsa om att jag har en liten påsktävling nu där du kan vinna en bodymist från viktoria secrets hade varit jätte kul om du ville delta!
Svar: Ja visst är han söt, hihi :)
Oj, vad skönt! Vi har nationella även i no, so och i språk, himla drygt faktiskt!!
Hej! Jag har följt din blogg ett bra tag, men är verkligen urusel på att kommentera.
Men jag ville bara säga att jag kan känna igen mig i det du skriver, jag hade samma längtan för något år sedan. Jag behövde komma ifrån Piteå bara för att få uppleva någonting annat som inte går att hitta i här, och då tyckte jag att USA passade perfekt. Reste som Au pair, men blev inte borta längre än några veckor pga värdfamiljens beteende, men jag ångrar inte en sekund att jag testade. Nu börjar den där längtan komma igen. Jag brinner för USA och skulle gärna vilja bo där igen!
Så om du har en längtan tycker jag absolut att du ska ta vara på den! Det bästa är ju att man alltid kan komma hem igen ;)
Jag lever Svensson-liv och trivs med att allt rullar på i samma gamla banor. MEN, innan jag skaffade familj reste jag runt lite grann och såg i alla fall en liten del av världen. Förutom de vanliga charterresorna till grekiska ö-världen och Kanarieöarna har jag tågluffat i Europa två gånger, jobbat en sommar på kibbutz i Israel, bott på Island 1½ år, ett halvår i Canada och jobbat en sommar på Åland. Det räckte för mej, sen var jag nöjd att slå mej till ro. Numera är min äventyrslust och reslust som bortblåst, men jag är som sagt nöjd över att jag sett åtminstone en liten del av världen.
Jag hoppas att du får tillfälle att uppfylla din dröm om att få bo i USA!
Har just läst något som kanske passar dej:
"There are only two days in the year that nothing can be done.
One is called yesterday, the other is called tomorrow.
TODAY is the day!"
Visst är det svårt att bryta sej ur det gamla vanliga. Men det ÄR möjligt.
Ingen annan kan göra det för dej. Det är helt och hållet i dina händer.
Undersök möjligheter att få ett au pair job. Dvs. om du har tålamed att
ta hand om småbarn. Svenskor har bra rykte om sej i USA. Vi är
pålitliga och ärliga, något som uppskattas.
Längtan som inte uppfylls kan äta upp en. Lycka till med första steget mot en ny upplevelse!