I don´t know what my future holds, but I know that I´m not gonna find it in Piteå
Här har jag bott i 30år.
Trettio år då jag knappt varit utanför kommungränsen.
Jag älskar Piteå. Jag tycker det är en underbar stad att växa upp i. Det vill jag att ni ska veta!
MEN det är trots allt en inskränkt liten småstad högt upp i Sverige som i ärlighetens namn inte ger alltför stora möjligheter till att "vidga sina vyer". De senaste åren har det, mer än någonsin, känts som om jag sakta "kvävs" av småstadsmentaliteten.
Den kan vara gemytlig och hemtrevlig, men samtidigt känns det som om man aldrig riktigt kan, totalt, nå dit man vill om man bor i en sådan här liten stad. Att det trots allt inte finns tillräckligt med tillgångar och möjligheter till det.
 
Jag är rädd för att "fastna" i ett inrutat "Svenssonliv" (jobba 7-4, äta, sova och upprepa proceduren dag efter dag) som jag inte vaknar upp från förrän jag går i pension; bara för att det är tryggt och säkert. Absolut inget fel med Svenssonliv, men jag vill inte att det ska vara det enda jag gjort när jag sitter där -85 år gammal...
 
Brukar ju inför typ varje val säga typ "Vinner Alliansen så emigrerar jag".
Och i ärlighetens namn är det väl mest en sådan grej "man säger" ;-) Jag har ju inte direkt något fixat för att kunna flytta utomlands.
Men det kanske snart börjar vara dags att göra mer allvar av det hotet, eller löftet; man får se det som man vill. Jag tror jag väljer att se det som ett löfte.
Det kanske är dags att börja undersöka vilka möjligheter som finns för utlandsflytt?
Ingenting händer ju faktiskt av sig själv.
Ja, jag vet att man måste ta saken i egna händer om man vill ha något. Men det ÄR svårt.
Det ÄR svårt när man ska leva i en värld där man tvingas vara totalt utåtriktad samtidigt som man kämpar med att bli utåtriktad...!
 
 
Ni behöver inte kommentera denna text om ni inte vill.
Jag behövde bara få skriva av mig lite.
Era fantastiska kommentarer!
Sara
1

Hej!

Jag har aldrig varit i Piteå, inte i Norrbotten heller för den delen. Men jag har alltid föreställt mig det som pittoreskt och mysigt på något vis. Jag är inte helt säker på vad du menar med småstadsmentaliteten (förklara gärna för någon som aldrig har bott i en mindre stad) men jag trodde ändå att Piteå var för stort för "alla känner alla". Anledningen till att jag skriver det här är att jag för ett tag sedan träffade en utflyttade pitebo. Han uttryckte sig precis så som du gör nu i din text. (kan sägas att jag inte riktigt förstod honom då heller) Han flyttade därifrån för över tio år sedan och han får fortfarande höra: När tänker du flytta hem då?? Svar: Aldrig. Tänkte att det kanske var en liten tröst om jag nämnde att det är fler än du som känner så. (även om du gillar Piteå) Han sa även att det var svårt att bli accepterad om man inte var infödd pitebo, alltså om man hade flyttat dit från någon annan stad. Stämmer det verkligen? Kan sägas att jag inte har några planer på att flytta dit, var mest nyfiken.

Behöver du verkligen flytta utomlands för att uppleva något nytt? Du har aldrig tänkt tanken på att flytta till andra änden av vårt avlånga land? Jag hoppas naturligtvis att du vågar ta steget och flytta utomlands för en tid, om det är det du vill :)

Passar även på att tacka för många fina bilder i din blogg! Du är väldigt duktig :)

Svar: Hej! Varmt välkommen till min blogg :-D
Ja, att ha en stad som Piteå som barndomsstad (där man växer upp) är underbart. Tycker jag i alla fall :-) Det är en härlig känsla man får här, som man inte får i t.ex. Luleå (vilket för övrigt är en stad jag INTE gillar).

Kommunen är inte så liten att det blir "alla känner alla", men den är ändå så pass liten att det blir lite av just "småstadsmentaliteten" här. Piteå kommun (hela kommunen alltså; inte bara själva stan) har ca.41000 invånare.

Det finns något man brukar kalla "piteandan", vilket verkligen är på gott och ont... Det positiva är att det blir, tycker jag i alla fall, en rätt mysig stämning här.

Dock måste jag nog bekräfta att det nog förmodligen inte så lätt att flytta in hit. Trots att det ändå blivit "lättare" med tiden. Svårast är det nog ute i byarna runt omkring själva Piteå stad. T.ex. Svensbyn (ligger en liten bit utanför stan) är ett bra exempel. Som jag förstått det har det varit näst intill omöjligt att flytta dit (om man inte har rötter där). Tror att det är bättre numera, men som jag förstått det är det ett skvallerhål utan dess like...

När jag skriver "småstadsmentaliteten" är det mycket t.ex. åsikten typ "man-kan-inte-flytta-hit-och-tro-att-man-är-bättre-än-någon-annan". Misstänker att det kan vara det som gör att det är så svårt att nå "total" framgång inom något om man bor kvar här. Det är liksom inte okej att "skryta" om sig själv här.

Och även det här med skvaller. Är ju i och för sig ganska självklart att det blir mer skvaller i en småstad än i en storstad, men jag har aldrig tyckt om skvaller. Jag har alltid känt mig så obekväm med att sitta och prata om en person som inte själv är närvarande. Tror det kan bero på att jag var i 10-11årsåldern första gången jag hörde uttrycket "Den som snackar skit om andra i din närvaro, snackar skit om dig i din frånvaro", och jag tror det satte sig i hjärnan... ;-)

Ja, det skulle naturligtvis räcka även med att "bara" flytta till en annan stad i Sverige. Jag har aldrig varit så intresserad av storstäder tidigare; men de senaste åren har jag känt någon konstig dragning till att prova på det. Att prova på att bo i t.ex. Stockholm eller liknande. Göteborg kanske. (Någonstans där våren kommer tidigare än Maj ;-P)

Dock drar utlandet alltid mest för mig. Jag har längtat efter att prova på utlandsboende sedan 15-16årsåldern, och då främst USA. Så jag tänker lite som så; Ska man väl prova på att flytta, varför inte satsa stort? ;-)

TACK för din kommentar, och TACK för bildberöm :-D

Hoppas du får en fin fortsatt vecka!
P I X E L I E - Erica Pettersson

2

jag håller med!
själv har jag planer på att flytta med min lilla familj till spanien snart hihi...


Vill tipsa om att jag har en liten påsktävling nu där du kan vinna en bodymist från viktoria secrets hade varit jätte kul om du ville delta!

Svar: Skönt att höra att jag inte är ensam om sådana här känslor :-)
Utlandsflytt låter verkligen härligt :-D Själv har jag, som sagt, länge dragits till USA :-) En dag kanske...
P I X E L I E - Erica Pettersson

3

Svar: Ja visst är han söt, hihi :)
Oj, vad skönt! Vi har nationella även i no, so och i språk, himla drygt faktiskt!!

Sofia
4

Hej! Jag har följt din blogg ett bra tag, men är verkligen urusel på att kommentera.
Men jag ville bara säga att jag kan känna igen mig i det du skriver, jag hade samma längtan för något år sedan. Jag behövde komma ifrån Piteå bara för att få uppleva någonting annat som inte går att hitta i här, och då tyckte jag att USA passade perfekt. Reste som Au pair, men blev inte borta längre än några veckor pga värdfamiljens beteende, men jag ångrar inte en sekund att jag testade. Nu börjar den där längtan komma igen. Jag brinner för USA och skulle gärna vilja bo där igen!

Så om du har en längtan tycker jag absolut att du ska ta vara på den! Det bästa är ju att man alltid kan komma hem igen ;)

Svar: Hej! Tack för din kommentar :-D Det är alltid så roligt att höra av er läsare som hängt med länge :-D
Det känns också skönt att höra att det är fler än jag som har dessa känslor och tankar. Speciellt någon mer från just Piteå.

Vad roligt att du varit iväg till USA :-) Vad tråkigt att det inte fungerade med värdfamiljen; men alla saker man gör (oavsett om det blir positivt eller negativt) så är det i alla fall en ny erfarenhet. Jag brukar säga att "jag ångrar hellre saker jag gjort än saker jag inte vågade göra" :-)

En dag hoppas jag så innerligt att jag ska få möjligheter (både ekonomiska och andra) att prova på att bo i USA :-D

Som sagt; TACK för din kommentar! Hoppas du får en fin fortsatt torsdag!
P I X E L I E - Erica Pettersson

5

Jag lever Svensson-liv och trivs med att allt rullar på i samma gamla banor. MEN, innan jag skaffade familj reste jag runt lite grann och såg i alla fall en liten del av världen. Förutom de vanliga charterresorna till grekiska ö-världen och Kanarieöarna har jag tågluffat i Europa två gånger, jobbat en sommar på kibbutz i Israel, bott på Island 1½ år, ett halvår i Canada och jobbat en sommar på Åland. Det räckte för mej, sen var jag nöjd att slå mej till ro. Numera är min äventyrslust och reslust som bortblåst, men jag är som sagt nöjd över att jag sett åtminstone en liten del av världen.
Jag hoppas att du får tillfälle att uppfylla din dröm om att få bo i USA!

Svar: Ja, jag kan förstå att man kan trivas riktigt bra med ett "vanligt Svenssonliv" också :-) Och det kan hända att jag också kommer nöja mig med det i framtiden, om jag skaffar familj. Nu när jag är ensam tar mina resedrömmar överhanden hela tiden ;-)
Vad roligt att du hunnit med så mycket :-) Jag kan tänka mig att man på ett sätt lättare kan njuta av "Svenssonliv" när man har gjort mycket saker.

Tyvärr känns det nästan som om tiden håller på att "rinna ut" för mig, för att hinna med både och (resa först och familjeliv sen). Dock försöker jag i alla fall intala mig själv att det fortfarande finns tid ;-)

Tack för din kommentar! Hoppas du haft en fin dag!
P I X E L I E - Erica Pettersson

Ruth i Virginia
6

Har just läst något som kanske passar dej:

"There are only two days in the year that nothing can be done.
One is called yesterday, the other is called tomorrow.
TODAY is the day!"

Visst är det svårt att bryta sej ur det gamla vanliga. Men det ÄR möjligt.
Ingen annan kan göra det för dej. Det är helt och hållet i dina händer.
Undersök möjligheter att få ett au pair job. Dvs. om du har tålamed att
ta hand om småbarn. Svenskor har bra rykte om sej i USA. Vi är
pålitliga och ärliga, något som uppskattas.

Längtan som inte uppfylls kan äta upp en. Lycka till med första steget mot en ny upplevelse!

Svar: Tack för din kommentar :-D
Jag älskar ordspråk och sådant, så den du skrivit här lägger jag till i min samling :-D Så sant, så sant är det ju! Gör man inget idag så händer ju inget i framtiden...

Ja, jag funderade på just Au pair där ett tag (då det verkade vara "enklaste" sättet att ta sig in i USA). Dock tror jag nästan att jag börjar vara för gammal. Tror att företagen, som t.ex. EF och sådana, har åldrarna typ 16-28 eller något sådant. Och jag är inte så jätteinne på att söka något privat. Känns på något sätt så osäkert att inte ha något sådant företag "i ryggen" när man åker. Ifall det t.ex. skulle bli problem med värdfamiljen eller något sådant. Tycker det känns som om de flesta "skräckhistorier" man hört om Au pair-erfarenheter är från sådana som fixat plats privat.

Dessutom var största anledningen till att jag slutade på Lärarutbildningen (läste med inriktning mot Förskollärare) att yrket inte passade mig. Att arbeta med barn var inte min framtid, så jag tror inte riktigt jag skulle platsa som au pair, tyvärr.

Och så pengar... tyvärr. Det allra största hindret. Det är så synd att pengar alltid är det som ska styra våra liv... Just nu har jag inga. Har i princip bara till "att överleva" för tillfället.

Håller verkligen med om att ouppfyllda drömmar äter upp en! Precis så känner jag!

Men en dag så... :-D
P I X E L I E - Erica Pettersson

Skriv din kommentar här
Jag uppskattar verkligen om du lämnar en liten kommentar innan du går.

Jag fotar med Canon EOS 5D mark II (och ibland iPhone 6).
Jag har två objektiv; Canon EF 24-105mm f/4 L IS USM och Canon EF 50mm f/1.4 USM.
För redigering använder jag mig av Photoshop CC.


Beställ en personlig bloggdesign! Jag tar inte emot några beställningar för tillfället.

Jag tar mer än gärna emot konstruktiv kritik/feedback, då det hjälper mig att bli en bättre Fotograf och Bloggare.

Och glöm inte; Ni är bäst! ♥
Namn:

E-mail: (publiceras ej)

Webbadress:

Skriv din kommentar här:

Kom ihåg mig?