Idag är det Hiss -och Disslördag. Eller rent tekniskt är det söndag, men jag efterpublicerar det här så att det hamnar under rätt datum. Blev av någon anledning inte av att publicera det under lördagen.

Nåja, till inlägget...
Idag ska vi alltså hissa och dissa händelser från barndomen.
Jag hade på det stora hela en bra barndom. Väldigt "trygg och tråkig" egentligen; typiskt Villa-Volvo-Vovve-liv, men minus vovven ;-) samt lite andra bilmärken. En Volvo hade vi visserligen vid ett tillfälle, men annars Opel (som bara krånglade), Saab, Citroën och Toyota (Toyota=Bäst!).
Å andra sidan ger ju ett tryggt liv en stabil grund att stå på, även fast det kan verka tråkigt ;-)

Min lista blir nog inte bara direkt "händelser", utan lite mer allmänt, då jag brukar ha svårt att komma på konkreta händelser.



♦ Att få växa upp i ett lugnt, klassiskt Svensson-villaområde fullt med natur runt omkring.

♦ 2-3 minuters gångavstånd till skolan hela grundskolan. Jag behövde alltså inte åka buss till skolan förrän jag började gymnasiet, och då var det endast en 20 minuters bussresa bort. Ville man kunde man cykla till skolan, då det tog ungefär en halvtimme.

♦ De "oändliga" sommarloven.
När jag var liten tyckte jag att sommarlovet verkade oändligt när jag stod där på examensdagen i juni. Synd att den känslan försvinner med åldern...

♦ De två somrarna då mormor och morfar hade besök av en tjej från Polen.
Mormor brevväxlade (eller gör det fortfarande) med en familj i Polen. Det var lite som en "fadderfamilj", och 1992 samt 1993 (tror jag det var) fick deras äldsta dotter (som då var 16-18år) möjlighet att få komma upp hit och hälsa på några veckor under sommaren.
Jag var 8-9 år då; och det var riktigt spännande att det skulle komma någon från ett annat land. Att träffa någon som inte kunde svenska.
Det skulle vara riktigt roligt att få träffa henne igen; nu när man faktiskt kan prata engelska själv. För trots att engelskaundervisningen här börjar i 1:an så hade vi ju inte direkt hunnit lära oss tillräckligt i 2:an-3:an för att kunna föra längre samtal med någon som inte pratade svenska...

♦ Åka lövat släp varje midsommarafton!
Varje midsommar var vi ett gäng som bodde under helgen på Pottancampingen på Hemlunda (strax utanför Piteå). På midsommaraftonen var det lekar utomhus, midsommarstång, knytkalas med långbord o.s.v. Midsommardagen var lite "lugnare", men vi åt utomhus tillsammans. Dock grillade alla den här dagen sin egen mat; det var alltså inte knytkalas på midsommardagen.
I alla fall, höjdpunkten varje midsommarafton var att en släpvagn kläddes med björklöv och så åkte vi runt Hemlunda på det sjungandes sommarsånger :-)
Det kan jag nästan fortfarande sakna, trots att jag är vuxen ;-)

♦ Att jag mot alla odds fick möjligheten att rida på ridskola en termin när jag gick i 5:an (hösten 1995)!
Jag var aldrig särskilt intresserad av sport, men jag hade ett STORT intresse: Hästar!
Tyvärr kunde jag aldrig gå i närheten av dessa djur då kraftig allergi finns i familjen. (Jag skriver naturligtvis inte detta för att skylla på någon. Absolut INTE! Man kan ju faktiskt inte rå för att man är allergisk).
Men jag kan inte hjälpa att det varit min stora sorg. Om det finns några hästtjejer (eller killar) som läser (som håller på med ridsport); tänk er att ni har ert stora intresse för hästar, men ni har bara möjlighet att se dem på avstånd. Ni kan inte gå nära hästarna, inte rida, inte hålla till i stallet...

Därför är tisdagskvällarna under hösten 1995 något jag verkligen håller tätt intill hjärtat. Det var dagarna jag fick möjligheten att faktiskt gå på ridskola. Åka till stallet. Vara tillsammans med hästarna.
Det var för att möjligheten till skjuts dök upp just den terminen, men den försvann tyvärr sedan. Och nej; det låg så pass långt bort att det inte fanns någon möjlighet att gå, cykla eller åka buss (åka buss när man varit i stallet borde för övrigt vara förbjudet...)



♦ Min extrema blyghet!
Det här har varit min andra stora sorg, speciellt i efterhand. Den har hindrat mig från så mycket genom åren. Det är så mycket jag känner att jag gått miste om, bara för att jag varit alldeles för blyg för att våga.
Jag hade inga vänner, för att jag var för blyg för att ta kontakt med någon.
Jag fick sämre betyg än jag kunde ha fått, för att jag var för blyg för att våga prata i skolan.
Jag var för blyg för att prata för mina åsikter. Och så vidare.
Jag lever efter orden att "se framåt" och att man "inte behöver ångra något". MEN detta är någonting jag skulle gå tillbaka och ändra på, om jag kunde. Ändra på så att jag fick vara mer framåt, modigare.
För när det gäller just blyghet är det inte så enkelt att bli av med. Det är inte bara att "ta sig i kragen". Det kräver MYCKET jobb, då självkänslan och självförtroendet oftast ligger på botten efter en hel barndom som extremblyg.
Jag är så glad över de stora framsteg jag gjort inom detta!
Och det känns så roligt att jag verkligen hittat något jag brinner för så mycket som t.ex. Genus, då jag idag har modet att verkligen stå upp för och argumentera för mina åsikter i frågan! Det hade jag aldrig vågat tidigare i mitt liv, och det känns som sagt så ROLIGT att känna att jag vågar argumentera för och debattera om det!

♦ "För mycket" trygghet.
Vill först bara klargöra att det här med tryggheten till allra största delen ligger på Hiss-sidan!
Men jag tror att "för mycket" trygghet också ger ett litet handikapp inför vuxenvärlden.
Efter en "övertrygg" barndom är mitt trygghetsbehov enormt! Det är mitt största hinder i min dröm om att våga "kasta mig ut och se var jag hamnar". Och att komma över den tröskeln är svårare än man kan tro. På samma sätt som blygheten är det inte så enkelt som "Bara gör det!"
Det sitter djupare rotat än så, hur mycket jag än skulle vilja att det var så enkelt som "Bara att göra det!"...

♦ Se sista punkten på Hiss-sidan som handlar om hästarna.