Livet går vidare även i tunga tider
Den här helgen började med en av de jobbigaste dagarna jag varit med om (kanske till och med den jobbigaste hittills).
Klockan 13:00 i fredags ringde kyrkklockorna i Hortlax för morfar.
Dagen hade kommit för att ta ett sista farväl av världens bästa och finaste morfar.
Men hur tar man farväl när det fortfarande känns så overkligt att det är han som ligger i kistan där framme?
Det var i alla fall en jättefin begravning, och prästen höll ett sådant fint och personligt tal om morfar.
Allting var verkligen morfar; ända ner till själva kistan. Träfärgad med synliga kvistmärken. Han som tillbringade så mycket tid i skogen och med veden. Han var lycklig när han fick hålla på med det arbetet. Därav porträttet på kistan...
I kyrkan var det fullt med människor, till den fina minnesstunden kom det ungefär 50 personer och du hade fått hur mycket telegram som helst.
Så omtyckt, så älskad av alla.
Jag vet att jag upprepar mig, men det tåls att säga flera gånger... Min morfar var En På Miljonen!!
Och nu går livet vidare. Det rullar ju på vad som än händer.
Men du lämnar verkligen ett stort tomrum efter dig.
Däremot kommer du alltid att finnas med mig; nu och för evigt.
Jag tyckte verkligen om att handrosorna sattes i två stora krukor på sidan om, istället för att läggas på kistan (som de brukar). Det gjorde att den vackra kistdekorationen hölls intakt och helhetsbilden blev så fin.
Dessa två bilder tog jag på väg ut ur kyrkan.
Jag måste ändå säga att Hortlax har en väldigt vacker kyrka. Tidigare har jag bara förknippat den med skolavslutningar, så jag har inte tänkt på utseendet särskilt mycket.
Men de här två senaste gångerna jag varit där "kom jag på" att den faktiskt är riktigt vacker på insidan (och även på utsidan).
Porträttet från kistan placerades under minnesstunden på detta lilla bord tillsammans med ett ljus, en blombukett och en ros (som ni ser).
Allting, ända ner till detaljerna, var verkligen perfekt.
Det var verkligen ett värdigt avsked till en fantastisk människa.
Dessutom måste jag bara få avsluta med en sak...
Det är verkligen mystiskt hur vissa saker kan falla sig...
I fredags var det verkligen en fin dag, vädermässigt. En perfekt vårdag med värme och sol från en klarblå himmel.
Dock... tidigare under dagen – just DEN dagen – var det solförmörkelse! Vad är egentligen oddsen för att det blir någonting så ovanligt JUST en sådan dag...?
Tyvärr såg jag det inte (annat än att det blev annorlunda ljus ute) då mina fönster ligger åt fel håll, så mitt på dagen ligger solen på andra sidan mitt hus.
OCH, när begravningen var nästan slut bröt det in några solstrålar och lyste direkt ner på kistan, vilket gjorde att det blev världens underbaraste ljus. Det låter kanske konstigt, men det var nästan som om jag fick rysningar. Det var precis som om universum ville hedra minnet av morfar.
Så när jag säger att allting var perfekt så menar jag det!
Vila i frid älskade morfar
♥ Du fattas oss ♥
Jag beklagar sorgen Erica! ♥
Vilken fin dag det blev. Visst är sorgen djup, men avskedet var så vackert,
att du kommer att ha enbart goda minnen av denna dag.
Du har rätt i att kyrkan är vacker. Det grova plankgolvet (passande för en skogsman)
och det vackra blåa färgen på predikstolen. Och som du sa om kistan. Så fin i enkelt trä.
And life goes on .... Kram!
Den där bilden på din morfar är så underbart fin.
Är det du som tagit den?
Fantastiskt fin och levande bild. Man ser vilken fin människa han måste ha varit genom den bilden.
Förstår att det var mer än tungt och förfärligt sorgligt, Erica.
Men alla minnen du har av honom kommer för alltid att leva kvar.
Alltid...