Jag vill bara skriva några rader, vilka jag egentligen borde ha skrivit för lääänge sedan. Men det har helt enkelt inte blivit av, och ska jag vara ärlig har jag inte riktigt haft koll på anledningen till allt detta förrän för bara någon dag sedan. Vet att det låter luddigt, men jag kommer förklara. 

Ni har säkert (förmodligen) märkt att det känns som om jag är väldigt "låst" på det här med att lyckas, framförallt inom typ sådant som sociala medier. Att jag egentligen är så mycket mer fixerad vid t.ex. statistik än en borde vara.

Och ska jag vara helt ärlig så stör det mig. Jag skulle ge mycket för att få vara mer lugn och inte bry mig så mycket om sådant.

För det ÄR ju naturligtvis så att statistiken inte spelar någon roll.

Det spelar ingen roll om en har 5 eller 500 eller 5000 eller 50000 läsare, så länge en bloggar för sin egen skull. För att en tycker det är roligt och när en har något kvalitativt att blogga om.

 

Men om jag vet detta; varför är jag då so obsessed with success?

Det är DET som jag funderat lite extra över den senaste tiden, och det enda jag kommer fram till är att det eventuellt kan handla om att jag alltid haft en dröm om att "göra något" i mitt liv.

Ända sedan jag var i tonåren har den allra största drömmen varit att få en egen familj, dvs barn. Jag har alltid önskat att jag skulle få 1-3 barn, och min hjärna har inte velat ge upp den drömmen.
MEN den bistra sanningen är ju trots allt den att jag kommer aldrig att få egna barn.

Jag har PCOS, jag är 33 år och jag har ju faktiskt inte hittat någon att bilda familj med än. Oddsen är ju inte direkt till min fördel, om en säger så...

Jag menar; folk i min ålder börjar ju ha barn i, jag vet inte... mellanstadieåldern vid det här laget.

Och faktiskt så tror jag att min hjärna nu, till slut, har accepterat detta. Hjärnan har accepterat det.

Men mitt hjärta har dock inte accepterat någonting, utan det känns som om det går i tusen bitar varje gång jag tänker på det.

 

I alla fall... jag tror i alla fall det är den största anledningen till att jag verkligen vill lyckas inom något annat område.

Jag vill, när jag blir äldre, kunna säga att jag "gjort något annat med mitt liv än endast jobba, äta, sova".

Jag vill för en gångs skull vara den som faktiskt lyckas inom något område.

Och att det blivit just bloggen (sociala medier) jag tänker på är för att det har blivit lite min grej.

Jag kan inte sjunga. Jag kan inte skådespela. Jag är ingen storföretagartyp. Och så vidare.

Jag har ingen talang inom något sådant "klassiskt" område där en talangfull och viljestark människa har möjligheten att lyckas. (Visste inte riktigt hur jag skulle formulera den meningen.)

 

Jag tror det är DÄRFÖR som jag har sådana drömmar, hela tiden, gällande sociala medier.

Drömmar som ständigt är närvarande, trots att jag försöker jaga bort dem.
För att det är det enda jag har som det finns en liten skugga av en millimeters chans att det skulle kunna bli något av. Att JAG skulle kunna "bli något av". Kunna få lyckas med något annat i livet än som sagt bara äta-jobba-sova. Få möjligheten att kunna få säga "titta, till och med jag lyckades skapa något i mitt liv värt att berätta om/tänka tillbaka på. Jag blev någon mer än bara den där personen i bakgrunden som alltid bara pratade om en massa drömmar".

 

Ska jag vara helt ärlig så tror jag inte att dessa känslor hade varit lika starka om jag haft barn, eftersom det varit min högsta dröm. Mitt liv hade haft en annan mening. Nu kan en ju aldrig veta, men jag är ganska säker.

Men nu när det är som det är; nu när jag vet att jag ändå aldrig kommer att få en egen familj, så säger önskecellerna längst in i magen att jag så gärna skulle vilja uppnå någonting annat... någonting... Någonting.

 

Det är ingen ursäkt för alla dessa klagosångsinlägg jag brukar publicera på bloggen, men det är en förklaring till varför jag alltid verkar vara så fixerad vid statistik, läsarantal och kommentarer/feedback.

Och jag kände verkligen att jag faktiskt är skyldig er en förklaring.

 

 

Avslutningsvis vill jag bara säga till er... att jag verkligen uppskattar den lilla läsarskara jag har något enormt!  Jag älskar er alla som kikar in här och tar er tid att läsa och ge feedback på det jag lägger upp.

 

Kramar /Erica