Jag är världens sämsta vän
Detta inlägg skriver jag inte av någon anledning att typ fiska "nej då"-kommentarer, utan det är bara en ren faktatext. Jag skriver om hur det är och varför. Känner att jag dels vill berätta om hur just jag fungerar (och varför) och dels bara behöver få skriva av mig.
Edit: Jag skrev detta för flera veckor sedan, med tanke på att publicera det. Sedan ångrade jag mig, och kände att jag nog inte kände mig redo.
Jag vill också passa på att lägga till protokollet att jag inte är världens bästa på att uttrycka mig i skrift. Jag kan vara bra på att skriva, men när jag ska försöka få fram något speciellt så har jag väldigt lätt att komma på sidospår.
* ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ *~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ *
Jag är världens sämsta vän.
Det låter hårt. Det låter som att jag är taskig, eller rentav elak, mot de jag träffar. Så är dock inte fallet.
Jag ska förklara.
Under hela min barndom hade jag inga kompisar. Jag hade ingen kompis.
Tänk på filmer där exempelvis huvudpersonen är en blyg eller "udda" person utan vänner. Filmen kanske handlar om att hen (oftast hon) är mobbad, och även om hon inte är det så är hon utanför gemenskapen på något sätt.
MEN i de allra flesta fall har hon en eller två nära vänner, och den lilla gruppen är liksom porträtterade som "de udda".
Men grejen är att huvudpersonen i alla fall har en (1) vän.
Min erfarenhet är att jag inte ens hade det.
Visst, i lågstadiet var det någon som jag fick leka med någon enstaka gång, men från typ årskurs 3 har jag varit helt ensam, kompismässigt. Jag hade ingen vän att umgås med på fritiden och på skolloven. Inte ens en (1).
Detta var ju självklart en stor bidragande faktor till det urusla självförtroendet jag hade under uppväxten. Eller urusla... det var snarare obefintligt.
Eller... undrar egentligen vad som är hönan och ägget här... Fick jag dåligt självförtroende för att jag inte hade några vänner, eller hade jag inga vänner för att jag hade ett uselt självförtroende?
Det kan jag ju fundera över ett tag ;-P
I alla fall.
Allt detta har resulterat i att jag idag egentligen inte vet hur jag ska bete mig i relationer med vänner.
De där sociala koderna som de allra flesta klurar ut under barndomen, i samspel med andra, de har halkat efter för mig. Inte förrän nu i vuxen ålder har jag haft möjligheten att börja lösa dem.
Eller, när jag befinner mig i de sociala situationerna (när jag umgås med vänner) går det såklart bra.
Anledningen till att jag känner att jag är en så dålig vän är att jag inte riktigt har "koll på protokollet" när det gäller att kontakta vänner.
Jag har kommit över en stor del av min blyghet, och därmed också fått betydligt bättre självförtroende. Men det haltar fortfarande lite efter när det kommer till att kontakta vänner.
Detta gör att jag fortfarande är osäker på det här med "hur ofta en ska ta kontakt med vänner för att vara en bra vän kontra när man räknas som för efterhängsen". En biverkning av mitt dåliga självförtroende är att jag är livrädd för att betraktas som för efterhängsen.
Det här resulterar tyvärr i att jag istället blir alldeles för dålig på att höra av mig.
Av rädsla för att ringa för ofta, blir det istället så att jag aldrig hör av mig. Sedan blir ju även det ett stressmoment. Tanken på att vara en nonchalant vän som inte verkar bry sig.
På allt detta, lägg då till att jag är en introvert personlighet.
Enda gången jag på allvar kan koppla av och samla energi är när jag befinner mig med bara mig själv hemma i mitt eget hem.
Jag trivs bra tillsammans med andra, i alla fall om jag känner mig trygg i sällskapet, men jag behöver som sagt den där lugna tiden ensam hemma för att vila upp mig på allvar.
Jag är inte nonchalant, jag är inte elak och jag är en lojal vän. Det är bara så att jag är dålig på att höra av mig, på grund av ovanstående orsaker. Rädslan att verka för efterhängsen tar tyvärr över, hur lite jag än vill det.
Jag jobbar hela tiden med det, med mig själv, men det tar tid. Sådant här tar tar tid, vilket ofta känns väldigt frustrerande när en är mitt uppe i det.
Jag VILL ju vara en sådan person som är bra på att ta kontakt med vänner, styra upp saker och helt enkelt vara en bra vän på det sättet.
Kanske kan det bli så i framtiden. Hoppas det.
Men just nu vill jag bara skriva detta inlägg för att dels berätta hur det är. Berätta hur det känns från mitt håll. Och dels för att jag vill belysa den här typen av problem och personligheter, för jag gissar att det finns fler som känner ungefär på samma sätt. Det finns ju liksom fler än jag som är blyga och introverta.
Om du hängt med ända hit; stort tack för att du ville lyssna :-)
Jag är också introvert. Hade kompisar som barn, dock inte numera (jag och mina barn/ungdomskompisar har vuxit ifrån varandra, vi har endast facebookkontakt), inte mer än dom arbetskamrater som jag lärt känna. Särskilt två av mina arbetskamrater uppe i Piteå kan jag absolut tänka mig att umgås med och jag har besökt en av dom några ggr i hennes sommarstuga. Men i övrigt så blir jag för trött i huvudet efter en arbetsdag och orkar då inte umgås med några fler än min familj. Men det beror nog på stressen på mitt nuvarande jobb plus att det kan vara tjafsigt där ibland. Vi är också många som jobbar ihop. Tröttsamt. Ibland blir jag trött på att vara introvert.
Kanske kan ett nytt jobb lösa lite av tröttheten, söker för fullt.
Och så tänker man att man måste vara sociala för det är ju så det "ska" vara. Kan man inte bara få vara den man är och ändå vara rätt?