Mitt 2010-tal
Att tiden går snabbt är ingen nyhet.
Men det är först när man ser det rent konkret som det faktiskt sjunker in hur snabbt det egentligen går... Igår satt jag och fyllde i de senaste länkarna i mitt bloggarkiv; alltså jag gjorde länkar av november och december.
Samtidigt kunde jag inte låta bli att notera hur långt mitt bloggarkiv egentligen är.
TÄNK att jag faktiskt bloggat i tolv år. 12 ÅR!
Dessutom är det numera den här bloggen som är den jag bloggat på allra längst. Ända sedan juli 2012 har detta varit mitt hem på nätet.
Det känns fortfarande som jag bloggat längst på Pitetjej-bloggen, då den blev 4,5 år gammal. Men nu... när jag tittar på mitt arkiv så märker jag ju att Pixelie-bloggen faktiskt är hela 7,5 år!
Sju och ett halvt år!
För tolv år sedan hade jag knappt hört ordet blogg. Hade aldrig kommit i kontakt med fenomenet.
Enda gången jag hört själva ordet var i samband med Lunarstorm, och då trodde jag bara att "blogg" var deras egna namn för "dagbok".
Tänk om jag vetat då vilka möjligheter som fanns i bloggvärlden.
Åtta år sedan är det sedan jag var iväg på den där utlandspraktien i Belgien. Där känns det både som det var nyss, samtidigt som det känns som det var hundra år sedan.
Vid den tidpunkten hade jag endast min gamla trotjänare EOS 400D:n. Den kameran jag köpte back in 2008. Min allra första systemkamera.
Min nuvarande älskling; Canon EOS 5D mark II, är alldeles snart 8 år.
Januari 2012 var tiden då jag åkte till Mediamarkt i Luleå och kom ut med en påse innehållande min största materiella önskedröm. Jag har ALDRIG önskat mig något materiellt lika mycket som jag önskade mig DEN kameran. Ingenting. Inte ens bilen.
Sedan... i maj 2015 hände det som totalt förändrade mitt liv.
Av någon anledning kommer jag inte ihåg exakt vilket datum det var, men det var första veckan i maj som jag för första gången klev in i ett förskolekök.
Jag skulle påbörja min praktik på Pitholms förskola.
I vanlig ordning hade jag blivit inskriven i någon aktivitet via Arbetsförmedligen (eller om det var Försörjningsstöd). Vid det inledande samtalet med min... vad heter det? Arbetscoach? Kontaktperson? pratade vi om vad som skulle passa mig och vad jag ville göra.
Jag, som aldrig sagt nej till något i hela mitt liv, tog faktiskt "mod" till mig och sa:
"Jag vill gärna inte till Repris igen. Jag trivdes bra där sist, men jag har utvecklas så mycket sedan dess och det skulle kännas som att gå tillbaka i utvecklingen."
"Okej. Då får vi försöka hitta på något annat."
Efter lite fundering sa han:
"Vad tror du om Måltidsservice?"
"Vad tror du om Måltidsservice?"
"Tjaaa... eh, vad är det?" Nej, jag visste inte vad det innebar.
"Det är jobb i till exempel skolkök och förskolekök."
"Jaa, varför inte. Jag har inte tänkt på det tidigare, men det skadar inte att prova."
Jag fick hjälp att hitta en praktikplats inom det området, och hamnade alltså på Pitholms förskola lagom till våren.
Jag måste erkänna att från början hade jag inga direkta förväntningar på praktiken. Med den erfarenhet jag hade sedan tidigare så tänkte jag att jag skulle vara där några veckor och sedan vidare till något annat.
Föga anade jag var detta skulle ta mig...
Det blev inga "bara några veckor". Hela sommaren blev jag kvar på den förskolan, och i augusti bytte jag praktikplats och hamnade istället på Myrans förskola.
Det är DEN händelsen jag brukar benämna som startskottet för den bästa tiden i mitt liv.
Och det är alltså drygt fyra (4) år sedan!
Det känns som att det är så mycket som hänt i mitt liv under 2010-talet, samtidigt som det känns som nästan inget hänt.
Men å andra sidan är det säkert för att det är så pass stora saker som hänt. Framförallt då de senaste fyra åren.
Jag har hittat ett jobb jag trivs med, ett jobb jag är bra på, ett jobb där jag passar in, ett jobb där jag är uppskattad och framförallt... Det Är Ett Riktigt Jobb! Inte bara en praktikplats.
Den där jag-gör-praktik-här-några-veckor-och-sedan-tillbaka-till-arbetsförmedlingen-igen-rutinen är äntligen bruten! Den är ett minne blott!
Jag hittade ÄNTLIGEN en praktikplats som faktiskt ledde till jobb!
Jag klev in där i köket på Pitholm för 4,5 år sedan utan en enda minuts erfarenhet av kök. Jag hade aldrig satt min fot i den typen av kök förut.
Nu sitter jag här, med en fast tjänst som köksbiträde med ett fast kök. Jag är fullfjädrad arbetare som äntligen slipper både att varje månad lämna in de där hemska rapporterna till AF om "vad man gjort under månaden för att komma ut på arbetsmarknaden".
Och framförallt; jag slipper den plågsamma dagen i slutet på varje månad, när man måste in och söka försörjningsstöd. För ja, även om det numera heter försörjningsstöd och inte socialbidrag så känns det förnedrande att behöva sitta där och basically be om pengar.
Vill bara klargöra att jag inte skriver detta för att klanka ner på de som fortfarande måste söka försörjningsstöd för att klara vardagen. Tvärtom. Jag vet precis hur det är.
Det är bara det att jag skriver ur just mitt perspektiv just nu, och jag är så oerhört tacksam och lycklig lottad över att jag lyckades komma mig därifrån.
Det är bara det att jag skriver ur just mitt perspektiv just nu, och jag är så oerhört tacksam och lycklig lottad över att jag lyckades komma mig därifrån.
Dessutom till ett jobb där jag trivs så bra att det nästan är overkligt!
Dreams really can come true! So never stop dreaming!
Roligt att läsa om dina jobb. :) Jag förstår precis din känsla. :) Jag fick min första tsv-anställning så sent 2015. Det var när jag hade utbildat mig till uska. Det är det bästa jag gjort. :) Nu är jag inne på min 3:e tsv-anställning. :D
Min kommentar som jag skrev nyss försvann, men jag hoppas att den ändå fastnat. :D