Det här är ett inlägg jag tänkt länge på att skriva, men inte riktigt vetat hur jag ska formulera det.
Med "länge" menar jag typ i alla fall 1,5 år ;-)

Det handlar om det här med pengar; något som är så ständigt närvarande i allas våra liv. På ett eller annat sätt.

Och det här att vår inställning till pengar skiljer sig åt beroende på om vi har dem eller inte har dem; det är ju självklart.

 

Men det finns några fraser som, enligt min erfarenhet av livet, bara yttras av medel -och överklassen.

Sådant en bara säger - bara KAN säga - om en HAR pengar på banken.

Ord som jag aldrig hört under -och arbetarklassen säga. Ord som sticker som en kniv i magen på människor som inte har pengar.

 

I dagens Sverige är klassklyftorna de största i modern tid.

Jag läste nyligen att de rikaste 10 procenten (i Sverige då) har lika mycket pengar att röra sig med som den halvan av befolkningen som tjänar minst... Det är helt sjukt!!

Samtidigt publicerar DN en artikel (för ett par veckor sedan) där man ska förklara hur nybudgetens skattesänkningar påverkar olika inkomsttagare... en artikel där exemplet för "genomsnittshushållet i Sverige" är ett hushåll där de sammanlagda inkomsterna ligger på 100 f***ing tusen i månaden!!!!!

Och priset för Årets Verklighetsfrånvända tidning går till.....

 

Jag tycker ofta det känns som att dagens svenska medelklass anser att man har det sämre ställt om man "bara" har råd med en ny iPhone vartannat år eller "bara" har råd att åka utomlands på semestern vart tredje år.

 

 

"Pengar är inte allt...!"
Den här ÄR lite svår; jag vet. För i sak stämmer det ju trots allt.
Pengar ÄR inte allt. En kan vara rik och olycklig.
Men till 99% ÄR det faktiskt bara de som HAR pengar som kan yttra detta. De som inte behöver oroa sig för hyresräkningen kommande månad, om de slår ut en tand, om bilen går sönder, att ens barn växt ur alla sina vinterkläder när oktober anländer... o.s.v.
För alla de som ständigt tvingas tänka på dessa saker är pengar tamigfan ALLT!
Det ligger där som en tung filt över hjärnan. En filt som inte går att ta av.
Det finns sååå många människor ute i vårt samhälle idag som inte KAN "sluta tänka på pengar för en stund och bara njuta av livet/nuet".
Det går inte; för de har fullt upp med att överleva.

"Alla kan spara (nåt)!"
Åh! Vad jag avskyr denna mening!

3-4 ord som jag tycker allra mest yttras av käcka medelklassmänniskor. Överklassen också, men jag tycker det är många i (speciellt övre) medelklassen som klämkäckt visslar den här melodin och en får känslan att de tycker människor som inte sparar är oansvariga.

För Nej! ALLA kan inte spara! Inte ens "nåt"!
Det finns så många människor/familjer som går på knäna i slutet av månaden. Som vrider och vänder på kronorna 3-4 gånger, och ändå är de kanske slut en två-tre dagar innan nästa lön.

Familjer som ständigt går plus-minus noll. Månad ut och månad in. År ut och år in.
Där 50 kr till en klasskassa kan få bägaren att rinna över...

Men låt oss ändå säga att en familj/person faktiskt kan spara, låt oss säga, 50 spänn per månad.
Huuuuuuur länge tar det inte innan hen/de lyckats få ihop någonting att prata om? Någonting det faktiskt går göra något med? Typ en resa, något materiellt personen väldigt gärna vill ha eller bara att ha ett buffertkonto...?

50 kr per månad.
Det blir 600 på 1 år.

Det blir 6000 kr på 10(!) år.

På 20(!) år har denna person/familj lyckats få ihop 12000 kr.

Eller om en kan lägga undan en hundring i månaden.

1 år – 1200 kr
10 år – 12000 kr

20 år – 24000 kr
Visst; 24000 är ganska mycket pengar. Men inte för ett tjugoårigt sparande!
Det gäller ju också endast om det aldrig hänt något oförutsett, så en varit tvungnen att ta pengar från det sparandet...

 

"Det handlar bara om att prioritera"
Detta påstående har en ju också stött på lite då och då runt om i samhället; framförallt runt om i sociala medier. Och återigen -enligt min erfarenhet är det medelklassen och uppåt som yttrar orden när de ska "lära underklassen hur man handskas med sin ekonomi" (ingen som säger de så ordagrant, men det är andemeningen med det hela).

Visst; det kan handla om prioriteringar när det kommer till ekonomi.
Slutar man t.ex. att äta lunch ute och tar med matlådor till jobbet istället, drar ner på t.ex. taxiresor, äter middag hemma istället för går på restaurang på helgerna o.s.v. så kan man garanterat få en hel del pengar över.
MEN det handlar ju alltid bara om att sluta med priviligierade livsvanor. En livsstil en har om en inte vänder på varenda krona.

Fattiga människor har inte råd att äta lunch ute, åka taxi (många har knappt råd med buss), restaurangbesök finns inte ens på kartan o.s.v.

Så VAD ska de egentligen prioritera bort? Mat? Barnens vinterjackor? Hyran?

Jag läste för några månader om nåt smartskaft utan verklighetsförankring. Någon som kläckt ur sig just "alla kan spara nåt":
"Nej, alla kan inte spara, då det finns de som vänder på varenda krona och det inte finns något kvar i slutet av månaden."

"Men då tycker jag man sparar i början av månaden istället" ...

Vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag hör sådant.

 

"Jag sa upp mig från jobbet. Jag vantrivdes verkligen där, och det är inte värt att må dåligt över ett jobb."
Det här med inställningen till arbete är sannerligen också en klassfråga!
Under mina drygt tio år i bloggvärlden har jag hunnit se ett x antal människor som skrivit om att de inte trivts på sitt jobb, och därför helt sonika sagt upp sig (utan att de har något klart att gå till efteråt).
Bara för att de "verkligen inte trivdes på jobbet" och "det är inte värt att jobba på ett arbete där man inte trivs".

 

NATURLIGTVIS håller jag med, till en viss del!
Att vantrivas på ett jobb till den grad att en mår riktigt dåligt av det är inte värt det. Inget jobb i världen är viktigare än ens egen hälsa!
MEN å andra sidan ÄR det här också ett privilegium endast existerande för medel -och överklassen.
De som har pengar att falla tillbaka på, eller i alla fall ett sparkapital så de håller sig flytande i några månader, kanske ett år eller två, tills de hittar något annat.

För under -och arbetarklassen finns inte detta alternativ överhvudtaget. Det finns inte på kartan.
Hur mycket en sådan person än vantrivs på sitt jobb, så kan hen inte sluta.

Det finns bara ett alternativ, och det är att försöka bita ihop och tänka på att man i alla fall får mat på bordet.

Och innan någon hinner säga något; Nej, att utbilda sig är inte heller självklart.

För även om vi rent tekniskt har gratis utbildning (Jaja! Skattepengar och så vidare. Men vi har inga skolavgifter vi måste betala för att studera) så finns det SÅ många andra faktorer som spelar in om en människa har möjligheten att vidareutbilda sig!
För att citera en av mina favoritpoddar: "Kapital är mycket mer än bara ekonomiskt kapital"!

 

"Då sa jag upp mig från jobbet och satsade på min dröm istället. Man måste våga för att vinna!"
Egentligen typ samma sak som föregående punkt, så jag hänvisar till min analys här ovanför...
Oftast handlar det här om företagande.
Människor som sagt upp sin anställning och liksom "kastat sig ut" för att prova om hens idé håller som eget företag.
MEN också detta gäller bara för de som har kapital. Ekonomiskt, socialt o.s.v.
Speciellt tänker jag på detta med att man hela tiden för höra det här att under uppstarten av sitt företag, och under den första tiden (kanske 1-2 år) är det inte säkert en kan plocka ut någon lön.
Att det är mer en regel än ett undantag, vilket jag absolut inte tvivlar på.
Har inte provat, men starta eget företag är ingen lek.

Det kräver ju att det finns/kommer in pengar någon annanstans.

För ponera att du startar ett företag, och under ett år – 12 månader – kan du inte plocka ut någon lön för egen del. Men hyran för din bostad är 4000-5000 per månad, plus mat och sådant som behövs för att... tja, överleva.

Alltså måste du:

1. Ha ett ganska ordentligt buffertkonto när du startar, som du kan använda under den första företagartiden.
eller så
2. Att du bor tillsammans med någon, och din sambo tjänar så pass att ni kan leva på hens lön under den tiden.

Återingen så är även detta något som bara går för de som redan har pengar, på något sätt. Eller något att luta sig mot.
Det finns garanterat massvis med människor i underklassen som verkligen drömmer om att göra något sådant. Typ att "kasta sig ut" och se om "vingarna bär".
Men bara för att de inte gör det, så betyder det INTE att de är oföretagsamma.
Det betyder bara att de saknar de kapital som behövs för att kasta sig ut.

 

"Jag gick ner i (arbets)tid, för det är så mycket mer värt att få ha mer fritid. Jobb är inte allt här i världen."
Återigen; se föregående två punkter.
Jepp, naturligtvis ger mer fritid mer livskvalitet. Men det är en lyx som är få förunnade idag.
Hur många föräldrar finns det inte som plågas av att vara tvungna lämna sina barn på förskolan klockan 6 varje morgon och hämta dem klockan 17-ish? Måndag till fredag. Augusti till Juni, varje år.
Tror inte det är någon förälders drömscenario!

Men att gå ner i tid är stört omöjligt, för då går inte familjens redan ansträngda ekonomi ihop.

"Det är bättre att köpa saker i bra kvalitet än att köpa billigt skit. Det kostar mer, men det hååååller ju såååå mycket längre!"
Nej, jag är inte dummare än att jag fattar att detta påstående är sant. Naturligtvis är det så att bra kvalitet gör att sakerna håller längre och det blir i slutänden både billigare och är bättre för naturen då en konsumerar mindre.
Däremot tycker jag oftast sådana här yttranden sägs lite grann med undertonen att de som köper t.ex. en vinterjacka för 400-500 kr är så gott som dumma i huvudet.
Men saken är ju faktiskt den att personen kanske inte har pengarna till att köpa en 5000 kronorsjacka!
Hen kanske inte har femtusen kronor på sitt konto, men jackan har gått sönder och det är mitt i smällkalla vintern. Vad ska hen då göra? Gå utan jacka resten av vintern, och kanske nästa, tills hen sparat ihop till dyrjackan?
Det kanske dessutom är en sådan person som på sin höjd kan spara 100 kr per månad...

Det är som det här uttrycket "ta sig råd". Ett uttryck jag aldrig förstått mig på!
Antyder ju att en trots allt har pengar någonstans, som en kan ta från.
En person som inte har något sparkonto, eller pengar någon annanstans, vill köpa en sak för 5000 kr men har 3000 kr på sitt konto... För en sådan person är ju "ta sig råd" en fysisk omöjlighet.
Om inte "ta sig råd" är en synonym för stöld förståss...


-------------------------------
I dagens Sverige har vi högerpartier som anser att ALLA som är sjukskrivna och/eller arbetslösa bara är lata och inte vill arbeta.
Och vi har en medel -och överklass som helt ärligt verkar anse att människor som inte har pengar får skylla sig själva.

-------------------------------

Tack för mig!


Vad tycker Du?
Har du erfarenhet av att ha hört/läst något av ovanstående yttranden?
Blir du som jag; frustrerad, eller är det något du inte reflekterat så mycket över?
Finns självklart inga rätt och fel svar, utan det är bara roligt att läsa vad andra har att säga.