↑
När hjärnan förstått något som hjärtat vägrar acceptera
Behöver bara skriva av mig lite ikväll,
för att få ur mig lite tankar som ständigt ockuperar huvudet.
 
 
Hjärnan och hjärtat är väldigt sällan överens.
Hjärtat säger en sak, samtidigt som hjärnan protesterar och nyanserar.
Har du någon gång varit med om att du önskar något av hela ditt hjärta... Något du önskar så högt att det gör fysiskt ont i bröstet? Något som, när du tänker på att det (kanske) aldrig kommer inträffa, gör så ont att det känns som du ska gå sönder?
 
Ja, jag har en sådan sak.
Något jag konstant tänker på. Konstant!
Något som min hjärna accepterat att jag aldrig kommer få uppleva.
Hjärnan VET det. Hjärnan har accepterat det.
MEN hjärtat har det INTE!
Hjärtat är inte ens i närheten av att acceptera.
Hjärtat överröstar alltid hjärnan, vilket i just detta fall gör att jag med jämna mellanrum knappt klarar av att inte falla sönder.
Det känns som om jag befinner mig strax under vattenytan, utan möjlighet att komma upp ovanför för att hämta luft.
 
Jag önskar verkligen, av hela mitt hjärta, att det här var en sak jag klarade av att "släppa", för att helt enkelt kunna gå vidare med något annat.
Att "glömma" det och fokusera på något helt annat.
Men det går inte. Det GÅR INTE! Jag har försökt, och det är omöjligt.
Det här är ingenting som går att spara till, ingenting som går köpa för pengar, ingenting som en bara kan "ta tag i".
Det är helt enkelt någonting som jag aldrig kommer få uppleva.
 
Jag vet att jag aldrig kommer få uppleva det. Min hjärna har accepterat det.
Men återigen; det har inte mitt hjärta gjort, och lär förmodligen aldrig göra.
Detta är en dröm som är STÖRRE, betydligt större, än min dröm om att åka till USA... Och alla som känner mig, eller känner till mig, vet hur stor min USA-dröm är...!
 
Vad det handlar om är alltså drömmen om barn.
Jag har alltid önskat att få barn, och det är fortfarande min allra högsta dröm och önskan!
Men av lite olika anledningar vet jag att jag tyvärr aldrig kommer att få se detta gå i uppfyllelse. Jag kommer aldrig få barn, vilket är min största sorg i livet.
Nu är jag ju dessutom 35 år (okej, snaaart...), vilket betyder att jag börjar vara för gammal. Plus alla andra hinder.
 
Min högsta dröm, och min största sorg.
Kan inte låta bli att känna det som om hjärtat går sönder när jag ser alla jämnåriga som vid det här laget börjar ha typ tre, kanske till och med fyra, barn. Till och med barn som snart börjar vara uppe i mellanstadieåldern.
Hur mycket jag än gör mitt bästa för att motverka det, så kan jag inte hindra känslan av avundsjuka.
Tror det är lite därför som jag samtidigt är så fixerad vid att vilja skapa något annat av mitt liv.
Hur mycket jag än trivs i mitt hem, så får jag panik av att tänka på att jag kommer leva HELA mitt liv ensam i en 1:a, för att sedan flytta till en annan 1:a på ett äldreboende strax innan jag dör...
Jag vill att mitt liv ska innehålla något annat...
 
 
När hjärnan har accepterat en sanning som hjärtat vägrar i sten att godkänna.
9 kommentarer
Era fantastiska kommentarer!
Eva i Dalarna
1

Men åh Erica, mitt hjärta blöder för dig. Jag vill bara ge dig en stor stor kram!
Jag antar, att du menar att du inte kan bli gravid. Men det finns ju andra sätt att få barn, adoption till exempel? Du har inte funderat på det?
❤❤❤

Svar: Hej och ett stort tack för din kommentar ❤
En kan säga att det liksom är "lite komplicerat men ändå inte". Tekniskt sett finns det chans att jag kan få barn. Jag är inte infertil (visst heter det så?) på så sätt som andra får höra att "du kan inte bli gravid".
Men det är så att jag har PCOS, vilket bland annat innebär mycket oregelbundna eller uteblivna ägglossningar. Personer med Pcos KAN fortfarande bli gravida om de (vi) har tur. Ibland har det till och med hänt på naturlig väg, MEN med största sannolikhet behövs IVF-hjälp. Just på grund av de oregelbundna ägglossningarna.

Och för min del är det så mycket runt omkring också. Först, såklart, hitta någon att vilja skaffa barn med. Sedan sätta igång med ivf-hjälp (mest troligt). Plus att jag ju trots allt fyller 35 i sommar, så tiden är inte direkt på min sida. Den där "biologiska klockan" tickar som en tidsinställd bomb...

Så min hjärna börjar (nästan) landa i acceptansen att egna barn inte kommer finnas i mitt liv. Tyvärr. Men hjärtat är, som jag skrivit, inte med på noterna än.

Ja, adoption finns. Finns dock inte en chans att jag skulle ha råd med det (plus att jag den senaste tiden hört en hel del ofördelaktigt om adoptionsindustrin...). Dock kämpar en ju mot tiden där också, ju äldre en blir. Är inte särskilt insatt, men misstänker att det kan finnas någon åldersgräns för att få adoptera också.


Tack för din fina kommentar och hoppas du får en fin helg :-)
P I X E L I E - Erica Pettersson

Eva i Dalarna
2

❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤

Svar: ❤
P I X E L I E - Erica Pettersson

Eva i Dalarna
3

Vet du vad jag kom att tänka på, man kan få barn i sitt liv utan att föda det eller adoptera. Man kan ha fosterbarn! Vara ett familjehem och ta hand om barn som verkligen behöver det!
Det kanske vore nåt för dig?
Tänker så mycket på dig! ❤

Svar: Ja, det finns ganska mycket olika möjligheter. Och jag inser redan innan jag börjar skriva att detta kommer låta som att jag bara försöker hitta ursäkter. Men det är absolut inte min mening. Just foster/familjehem är en form jag är ganska säker på att den inte skulle passa mig. Dels för att Jag inte skulle passa för den "varianten" av föräldraskap. Dels för att jag rent praktiskt/personlighetsmässigt inte skulle passa. Och dels för att jag inte skulle klara av det här att kanske vara tvungen skiljas från barn hela tiden; barn som kanske bott hos en under en längre tid, men som ska t.ex. tillbaka till sin(a) förälder/föräldrar. Visst kan det hända att barn kan bo permanent i ett familjehem också, men har hört så många exempel där familjehemsföräldrarna "får hem" ett barn, hen bor där i några år och sedan tas därifrån igen (för att t.ex. flytta hem till de biologiska föräldrarna). Tror inte jag skulle klara det.

Och jag har trots allt barn i närheten av mitt liv :-) För närvarande har jag 3 syskonbarn, så jag är både moster och faster :-)

Därför känner jag att jag inte riktigt vill ta på mig någon offerkofta, då det finns de som har det sämre än jag.
Men ibland får jag helt enkelt sådana här "dippar", när känslorna väller över mig och jag bara behöver få skriva av mig lite för att få ur mig dem.


Jag vill i alla fall tacka dig direkt från mitt hjärta för dina fina kommentarer under detta inlägg ❤
P I X E L I E - Erica Pettersson

Ullis
4

Kram!

Svar: ❤
P I X E L I E - Erica Pettersson

Ullis
5

Kram!

Du kan inte tänka dig att åka till Danmark och bli inseminerad då? (Hoppas du inte tar illa upp av frågan).

Svar: Tack för din kommentar! ❤
Ingen fara. Ja, jag vet att det också är en möjlighet. Tyvärr är det så mycket runt omkring, förutom det biologiska, som inte riktigt "ligger på plats" ännu. Och då jag börjar vara så gammal (i alla fall gällande detta ämne) börjar tiden rinna ut. Dock känns det ibland som om jag skulle ha lust att åka typ imorgon dit ner och prova ;-)
P I X E L I E - Erica Pettersson

Eva i Dalarna
6

Jag tycker absolut inte att du " kommer med ursäkter" eller har nån offerkofta. Alla går sin egen väg!
Jag känner bara ❤ för dig. Hoppas att allt blir bra till slut. Och under tiden får dina syskonbarn den största vinsten,då de får all din kärlek menar jag. KRAMEN!

Svar: Direkt från mitt hjärta vill jag tacka för de fina kommentarerna du skrivit under detta blogginlägg ❤ Jag uppskattar verkligen så mycket att du tagit dig den här tiden!
P I X E L I E - Erica Pettersson

Annika
7

Erica, åååå...
Jag förstod, innan du skrev ut det, att det var detta du menade. OCH jag känner så för dig. Vilket personligt inlägg du skrivit här. Du är inte för gammal, det finns många som får barn efter 40. Du har fortfarande tiden på din sida. Speciellt idag då så väldigt många väntar länge innan de skaffar barn.
Med det sagt ...
Ett annat förslag skulle kanske vara att frysa ner ägg, den möjligheten finns. Då skulle du iaf slippa den där akuta tidspressen som du känner nu. Kan vara ngt att tänka på?
Och ja, att fundera på insemination ÄR ju också ngt du KAN stöta och blöta. Jag har en bloggläsare som är lika gammal som jag. Hon inseminerades i Danmark, med hjälp av fruset ägg. Idag har hon en sexårig pojke. Lever ensam utan partner.
Inga dörrar är stängda än, Erica.

Du är en fin moster och faster, och dina syskonbarn kommer att ÄLSKA dig hela livet. Min moster har inga barn, men vi barn har varit som hennes barn ,och våra barn som hennes barnbarn.
När vi var yngre sov vi över, reste på semester med henne, ringde henne jämt. OCH hon tog oss med på SÅ mkt roligt, teater, bio, opera etc Så du kan få ett mkt rikt liv med dina syskonbarn, och de kommer att älska dig hela sina liv. Tro mig.

OCH en sak till, inte sjutton behöver du sitta i din etta ett helt liv. DET kan du ju verkligen ändra på. Köp det där lilla huset/radhuset om det är det du vill ha, fixa med det, åk till USA ...
Du kan ha ett rikt liv även utan barn. Ett mkt rikt sådant.
OCH din etta för resten av livet? Nej, Erica, det behöver och SKA inte bli så.

Stora kramar från mig

Svar: TACK för din fina kommentar!
Ja, det blev ett väldigt personligt inlägg den här gången. Kan hända att det är lite på gränsen till privat, men jag känner ändå att jag vågar publicera det. Jag har alltid varit så usel på att underhålla dagboksprojekt, och jag behöver skriva av mig ibland, så vissa saker får hamna här på bloggen ;-)

Ja, idag är det många som skaffar barn senare i livet. Känns lite som det är "före 20 eller efter 30" som gäller numera... ;-)
Dock, hur mycket jag än vill ha barn har jag alltid känt att jag inte vill vara för gammal. Än så länge är det okej, men jag vet inte riktigt hur jag känner över att vara 40 när första barnet kommer.

Det känns dock så bra i hjärtat att höra olika sådana historier; med andra som fått barn sent och trots olika hinder. Det känns i alla fall lite hoppfullt i det mörker som känns ibland.
Ja, insemination finns absolut som ett bra alternativ. Det är ju däremot så att jag har PCOS och därför med största sannolikhet skulle behöva IVF-hjälp för att bli gravid. Så tack och lov är jag trots allt inte till 100% infertil (hade jag fått den domen hade jag förmodligen gått under).


Jajamän, jag har ju i alla fall syskonbarn :-D Så jag har ju i alla fall barn i närheten av mitt liv. ❤

Vad roligt att läsa om dina minnen från när ni hälsade på eran moster. Det låter verkligen som att ni haft mycket roligt tillsammans med henne. Så kul att minnas tillbaka :-D


Absolut! Jag trivs superbra i den här lägenheten, men jag tänker INTE sitta kvar i den tills det är dags för äldreboende!
En dag SKA jag bygga mitt drömhus! Det är ett som är säkert! För ja; jag kommer vara tvungen att BYGGA mitt framtida hus... Har en så specifik bild i huvudet av hur jag vill att det ska se ut, att jag inte kommer hitta något sådant att köpa ;-P

Hittade en hemsida igår med ett husföretag (minns ej vilket det var såhär på rak arm) och jag blev stannande på den sidan hur länge som helst. Typ nästan alla deras hus såg ut som mitt Drömhus! Så när den dagen kommer så lär jag ju leta upp det företaget igen... :-D
Den typen av hus jag stormförälskade mig i redan för 15-20 år sedan, och som fortfarande får mitt (materiella) hjärta att slå tredubbla slag. New England-inspirerade hus.
Bildgoogla "hus new england Sverige".

En dag! En dag SKA Piteås mark berikas med ett sådant hus! För ja, den dagen det är dags att sätta ner huspålarna för min del så blir det I PITEÅ! :-D ❤

För stort? Jajamän. Men jag bryr mig inte. Även om jag skulle bo där själv så SKA jag ha ett sådant hus någon gång i livet :-D


Hoppas du haft en toppendag, och återigen TACK för din fina kommentar! ❤ Kram!
P I X E L I E - Erica Pettersson

Annika
8

BRA att du är så taggad på hus. Heja och kör på, säger jag. För inte fasiken kommer du att sitta i din etta tills du flyttar in på "hemmet". Ja, den stilen är ju mkt amerikansk, givetvis. Gillar också NE-stil på hus. Den stilen, surprise-surprise, är väl nästan den vanligaste hos mig. Den och ren colonial och craftsman.
SÅ jag är glad att du är supertaggad på att verkligen göra ngt åt en flytt. Heja på, Erica. DETTA kan du verkligen ändra på.
OCH barn, ja det kan nog också gå om det vill sig så :-)
Inget är kört i sten.
Kram igen.

Svar: Ja, ett sådant hus vore rena drömmen. Just nu ligger det väldigt långt bort. Jag skulle aldrig få ett lån som livet ser ut just i nuläget. Först ska ju dels kontantinsatsen (typ 15-20% av priset) sparas ihop till, dels är jag ensamstående, dels arbetar jag för tillfället 81%. MEN det är fortfarande mycket kvar av livet :-) En dag, en dag... :-D
Ja, New England är sannerligen min stil på hus! Har älskat sådana sedan jag var 10-12 år (på den tiden kallade jag dem bara "amerikanska hus"). Hade varit en DRÖM att få möjligheten att bygga ett sådant!!


När jag filosoferar över alla dessa saker i mitt liv, speciellt det med barn... så tror jag det är förklaringen till att jag ofta blir så fixerad vid att t.ex. bli framgångsrik inom något. Till exempel sociala medier, foto o.s.v. Just för att jag vill "lämna något efter mig".

Jag kan säga som så; att om väldigt många saker i mitt liv: Dörrarna är stängda, men inte låsta.


Ett stort TACK för dina fina kommentarer! Jag kan inte beskriva hur glad jag blir över den fina feedbacken jag fått på just detta personliga inlägg!


Hoppas du får en fin helg! Kramar!
P I X E L I E - Erica Pettersson

Namn
9

Jag är säker på att du förr eller senare kommer bli mamma ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ (och en bra sådan!)

Svar: Ett stort tack för din fina kommentar ❤
Tyvärr är verkligheten sådan att det med största sannolikhet aldrig kommer hända. I den här åldern börjar ju tiden snart "rinna ut" även om kroppen fungerar som den ska. Lägger en då till diverse hinder är barnlösheten tyvärr ett faktum jag tyvärr måste förlika mig med.

Men ja; hoppet är ju det sista som lämnar en, sägs det ;-)


Ha en fin söndag!
P I X E L I E - Erica Pettersson

Skriv din kommentar här
Jag uppskattar verkligen om du lämnar en liten kommentar innan du går.

Jag fotar med Canon EOS 5D mark II (och ibland iPhone 6).
Jag har två objektiv; Canon EF 24-105mm f/4 L IS USM och Canon EF 50mm f/1.4 USM.
För redigering använder jag mig av Photoshop CC.


Beställ en personlig bloggdesign! Jag tar inte emot några beställningar för tillfället.

Jag tar mer än gärna emot konstruktiv kritik/feedback, då det hjälper mig att bli en bättre Fotograf och Bloggare.

Och glöm inte; Ni är bäst! ♥
Namn:

E-mail: (publiceras ej)

Webbadress:

Skriv din kommentar här:

Kom ihåg mig?