Jaha, så har det hänt mig...
Här kommer ett inlägg som faktiskt inte kommer handla om covid-19 och situationen just nu, men det är så att det hänt saker idag som gör att jag måste få skriva av mig.
Egentligen är det en (1) sak som hänt, men det är en så pass stor sak att det påverkat hela min dag.
Något som jag faktiskt tänkt på och varit lite halvorolig för till och från de senaste åren. Dock har jag inte varit sådär jätteorolig; inte så att jag gått runt som på nålar direkt.
Men så hände det mig...
Gårdagen var helt som vanligt.
Jag jobbade, gjorde ett ärende till en vän, åkte till andra jobbstället, gjorde ett ärende till en familj i min närhet och åkte hem. Jag parkerade som vanligt och gick upp i lägenheten, där jag stannade resten av kvällen.
Inget konstigt.
Inget konstigt var det heller när jag vaknade imorse. Jag gjorde mig iordning och gick ner för att åka till jobbet.
HÄR gick hela dagen åt f... pipsvängen.
När jag rundade knuten till huset och tittade mot parkeringen så Var Min Bil Borta!
Det enda som fanns på min parkeringsplats var en tom kartong (som förmodligen kom från att någon skulle ut i sophuset, eftersom det stod namnet på en närliggande restaurang på den).
Min bil var borta. Stulen. Någon hade STULIT min BIL någon gång under natten!!!
Ni kan ju ana den panik jag kände i den stunden, och ja; det kan hända att det kom ett par tårar också.
Dels paniken över att jag förlorat min bil och den kunde vara precis var som helst, till och med kvaddad.
Dels för att jag faktiskt var på väg till jobbet, och behövde fortfarande komma dit. Och bussen som passar med min startarbetstid hade redan gått.
Jag ringde i alla fall hem till mamma och pappa, och som tur var skulle pappa precis åka till jobbet, men hade inte hunnit ge sig iväg. Han kom i alla fall förbi stan, hämtade upp mig och skjutsade mig till jobbet.
Hann med både mellisdisken och fixa frukosten till rätt tid, även om det blev bara fil och ingen gröt idag.
Så snabbt jag hade möjlighet ringde jag i alla fall till Polisen, och fick prata med en jättetrevlig person. Hon gjorde en stöldanmälan, vilket betydde att bilen samtidigt blev officiellt efterlyst.
Lite tur i oturen hade jag faktiskt... I samma veva, eller faktiskt lite innan polisanmälan, fick jag ett SMS av en okänd person.
I meddelandet stod en fråga om jag ägde en ******* med reg.nummer ******.
"Ja. Vem är det här?" frågade jag tillbaka.
Då visade det sig att denna person hade sett min bil på ett ställe här i Piteå. Hen hade tyckt den stod parkerad på ett så konstigt ställe att hen blev fundersam om den kunde vara stulen. Därför hade personen, via reg.numret, spårat mig och därefter kontaktade mig.
Denna ängel till människa gjorde min dag!!
Hen skickade en bild på var bilen stod och det var definitivt min bil.
Detta gjorde att jätteklumpen jag fått i magen lättade otroligt mycket!
Jag nämnde såklart allt detta för polisen när jag ringde in min anmälan, men eftersom den ändå var stulen så måste jag ju göra en anmälan.
Jag vet alltså efter detta var min bil finns och att den är till synes oskadd.
Det gör det hela väldigt mycket lättare, även om mina tankar upptas hela dagen av bilen.
Eftersom den nu är efterlyst som stulen kan jag ju inte bara hämta hem den, utan jag måste ha kontakt med polisen och få OK från dem innan jag får föra hem fordonet.
Ett par timmar senare...
Jag var tvungen avbryta mitt skrivande, men tänkte avsluta nu innan jag går och lägger mig.
I alla fall; efter jobbet i eftermiddags hämtade pappa upp mig (han slutade samtidigt) och vi åkte till platsen där bilen synts till.
Den stod fortfarande kvar där.
Vad vi kunde se hade vederbörande stökat till en del inne i kupén, men förutom det inga skador. Till synes i alla fall.
Jag ringde till polisen igen, eftersom de skulle behöva komma dit, kolla hur det såg ut, om det fanns några bevis och för att ge oss klartecken att ta hem den.
Dock dröjde det ett tag, då de hade väldigt mycket annat som såklart var mer brådskande. Det förstår jag absolut. Jag ville ju ha hem bilen nu när jag hittat den, men det är ju faktiskt inget akutärende. Har full förståelse för det.
Vi åkte hem till mig en stund.
Ytterligare ett tag senare ringde de upp från polisen; då var de på väg med en bil till platsen, så vi åkte tillbaka.
Och en sak måste jag få säga: Typ alla odds pekar mot att det inte direkt är någon "proffsbiltjuv" som varit framme, utan snarare någon low-life-förmodligen-påtänd-eller-onykter människa som typ tyckte att "hen behövde den där bilen just där och då".
Bland annat hade hen lämnat typ ett helt bohag med bevis kvar i bilen. Prylar som definitivt inte tillhör mig. Dessa bevis tog polisen reda på, och hon gick igenom bilen ordentligt.
Jag hade fortfarande ett litet hopp om att bilen faktiskt skulle starta som den skulle och att jag skulle kunna köra hem den utan problem. Men tja, tji fick jag.
När jag skulle prova starta så fick jag inte in nyckeln i tändningslåset...
Idioten måste ha använt en kniv eller liknande för att sticka in i låset och på något sätt starta den på det sättet. Polisen hittade några märken på tändningslåset.
Samma med låset till förardörren. Små märken även där som tyder på att idioten använt något vasst föremål och på det sättet lyckas låsa upp.
Så summan av... Jag kunde inte starta bilen.
Pappa testade dock en stund senare, och då lyckades han få den att starta.
Den fungerar alltså fint, men tändningslåset måste bytas ut. För enligt honom så finns risken, eftersom det är skadat, att rattlåset skulle sättas in under körning vilket såklart är livsfarligt.
Så ja, det blev till att ringa efter bärgningsbilen (första gången för mig) och låta dem ta bilen ner till verkstaden.
Så... det var det.
Nu sitter jag här och skriver ur mig alla mina tankar om detta, och min älskade snart 30-åriga pärla befinner sig precis där den ska vara -på verkstaden i väntan på att få ett nytt tändningslås.
Jag har tillfälligt lånat mina föräldrars ena bil, så jag kan ta mig till jobbet imorgon.
Och snart som attan blir det att införskaffa ett sådant stort stång-rattlås till min lilla bil, och det ska på så fort den är tillbaka! Kanske inte blir helt skyddad, men betydligt bättre än utan i alla fall. Hoppas jag.
Och håll gärna alla tummar, fingrar och tår ni har för att inte någon jä*el snor DEN bilen tills jag kommer ner på parkeringen imorgonbitti!
Varför, varför, VARFÖR kan inte folk bara låta andras tillhörigheter vara ifred!
Jag tar inte dina saker, så ge fan i mina!! Tack!
Jag hann också bli orolig för att jag råkat glömma registreringsbeviset i bilen vid något tillfälle. Vore så konstigt eftersom jag vet att sådant INTE ska förvaras i bilen (i händelse av stöld), men ju mer jag letade här hemma utan att hitta det desto svettigare blev jag.
Till slut hittade jag det i alla fall. Det låg bland några gamla papper jag inte rör så ofta.
Så DET har ingen lyckats sno. DET finns i säkert och tryggt förvar här hemma hos mig, så jag kan bevisa att det verkligen är jag som äger den där vita lilla bilen :-DSå, det var min mentalt kaotiska onsdag.
Jag gör helst inte om den!
Jag vill också tacka er, om det finns någon som hängt med genom hela texten, för att jag fick ösa ur mig allt detta. Det känns bättre nu; dels för att jag fått tillbaka bilen (såklart) och dels för att jag skrivit av mig. Skrivande känns lite grann som terapi för mig, om jag ska vara ärlig.
Avslutningsvis vill jag bara säga:
Till dig som stal min bil: Karma!
Och TUSEN MILJONER TACK till den person ängel som hittade bilen, reagerade på parkeringen och tog sig tid att spåra mig genom reg.numret!
Erica! ÅÅÅÅ jösses, jag kan riktigt känna chocken du kände då du kom till parkeringen och bilen var borta. JAG hade blivit svimfärdig. JAG hade gråtit.
Men jösses vilken TUR i oturen du haft iaf. WOW!!!Tänk att ngn sett bilen! Och att denna någon kontaktade dig. Heder till den personen!
Antagligen var det en störd pundare som tog bilen. OCH hen lämnade en massa skit bakom sig.
TYPISKT att hen förstört grejer, suck!!
men jag är så glad glad glad att du fick den tillbaka!!! UNDERBART!! Det är ju ändå så bra.
Kramar från mig!!!
Vilken rysare! Läskigt att var med om...
Skönt att den kom till rätta, som gott som hel, så snabbt.
Önskar dig en skön påskhelg!
Förstår precis alla dina känslor. Vi råkade ut för detsamma för en massa år sen, nån gick in på vår gård mitt i natten o tog bilen. När min man kom ut på morgonen och inte såg nån bil tänkte han först: men var parkerade jag bilen...Sen blev det till att ringa polisen. Bilen hittades dock samma dag, biltjuven hade åkt ner i byn bara.
Vår ena dotter hade dock önskat att fiolen som hennes pappa just se dagarna försökte lära sig spela på, hade försvunnit med bilen...hahaha