Det här med skolstart
Så var det då över för alla skolbarn; det där tio veckor långa sommarlovet.
Tebax i hamsterhjulet också för alla barn och ungdomar.
Idag startar skolorna igen (i alla fall här i min kommun är det idag, torsdag).
Säkerligen mååånga förväntansfulla och nervösa barn, men förmodligen också många skoltrötta som inte vill att lovet ska ta slut ;-)
Just i år tror jag dock det är väldigt många gymnasieungdomar som är mycket glada över att åter få bege sig fysiskt till skolan, efter nästan en hel vårtermin av distansstudier.
Säkert är det också många 6 -och 7-åringar som varit både lite nervösa och förväntansfulla.
6-åringar som för allra första gången kliver in inom skolans väggar för att börja i förskoleklass.
Min systerson började Förskoleklass idag. Han är ett skolbarn. Var sjutton tog åren vägen???
Sedan har vi 7-åringarna. De som visserligen redan tillbringat ett år i skolvärlden, men som nu på allvar börjar SKOLAN! Första klass. Milstolpe.
Måste erkänna att jag faktiskt känner ett litet stygn av avundsjuka gentemot de som har skolstart nu. Jag ska förklara.
7 år gammal och redo för allra första skoldagen.
Jag hatade skolan när jag gick i grundskolan.
Eller ja, det tål en förklaring. Jag hatade inte själva skolan som i skolarbetet. Det har jag aldrig haft några större problem med. Hade dock usla betyg i högstadiet, men ids inte gå in närmare på allt det.
I stort skett gillade jag skolarbetet (förutom idrotten), men som jag skrivit tidigare så hade jag inga vänner under min uppväxt, och jag var alldeles för blyg för att våga gå in i sociala situationer.
Jag var det barnet som inte gjorde något väsen av sig på rasterna. Som vandrade ensam på skolgården och väntade på att höra vår inringningssignal (på Norrbyskolan hade alla klasser sin egen inringningssignal efter rasterna. Vår var "fyra korta pling" minns jag). Har något minne att jag brukade leka/"dribbla" med en basketboll ibland på rasterna i mellanstadiet. Men jag spelade inte med någon.
Jag VILLE våga. Oh, vad jag ville! ÖNSKADE alltid att jag skulle vara modigare och våga ta kontakt med andra barn. Fråga om jag fick vara med i lekarna.
Detta är inte något tyck-synd-om mig. Jag lider inte av detta nu sedan jag lade barndomen bakom mig. Jag har aldrig heller krävt av någon annan att de ska ta kontakt med mig, eftersom jag inte tog kontakt med dem.
Det är bara en förklaring till varför jag HATADE skoltiden.
Jag hade ångest sista sommarlovsveckan från typ trean till nian. Ångest över att det långa lovet var över.
Men ändå...
Jag känner avundsjuka inför alla som börjar skolan. Varför?
Jo, det fanns nämligen en sak jag älskade med skolstarten... och det var att köpa och packa skolväskan med nytt material. Kanske till och med en ny skolväska. Eftersom jag av någon anledning alltid tog hem typ alla mina skolböcker (på högstadiet när vi hade skåp) så hann jag gå igenom en hel del väskor som inte pallade tyngden. Oops.
Jag älskade att strosa runt på Bokia, kolla på och välja ut fina skrivblock, pennor, sudd... Även pennfack, även om man kanske rent tekniskt vore lika bra att använda samma flera år. Men hur kul var det hehe ;-P
Jag älskade känslan att starta varje skolår med alldeles nytt och fräscht material.
Och ja, visst fick man ju pennor, sudd och sådant av skolan. Men igen; hur roliga var de? ;-)
Köpte man egna fick man ju välja bland en explosion av färger, mönster och figurer.
Jag älskade den där känslan av att skolåret var nytt, när det kom till skolarbetet.
Då när jag fortfarande kunde drömma om att det HÄR året kanske blir det då jag lyckas med en studieteknik som passar mig.
Det HÄR året blir det då jag lyckas höja mina betyg.
Det HÄR året blir det då jag lyckas få MVG på ett matteprov...
Det sistnämnda hände under andra året på gymnasiet och ja, det var stort för mig då jag överhuvudtaget inte är gjord för matte. Är också fortfarande så stolt övet detta, helt ärligt.
Dels för att det... ja, det var MATTE!
Och dels för att det resultatet var det som puttade upp mitt totalbetyg i Matematik A till VG.
Sedan kan vi ju ignorera att jag knappt fick G i Matte B ;-P
Men jag glider från fokus.
Hur än mitt sociala skolliv - eller som sagt bristen på det - såg ut så saknar jag känslan att påbörja ett nytt skolår med nya grejer. Skulle verkligen vilja uppleva det igen.
Och ja, jag vet att det såklart går söka in på universitetet, men det är den där känslan från tonåren jag vill åt.
Lite som med skolavslutningarna. Man kan uppleva dem som vuxen, om man är exempelvis förälder till ett skolbarn eller om man är lärare. Då får man vara med om det, men det blir ändå inte på samma sätt - samma känsla - som att stå där framme i kören som faktiskt skolbarn.
En sak ska dock tilläggas: Högstadiet är en tid jag aldrig i livet skulle göra om, vad jag än blev erbjuden. Det är tre år jag helt och hållet vill radera ur mitt minne, och inget i hela världen skulle få mig att göra om det.
Gymnasiet däremot, det är en annan femma. Jag älskade gymnasiet, så pass att jag inte ens hade sista-veckan-på-sommarlovet-ångest under de åren. Jag hade fortfarande inget socialt liv och jag var fortfarande lika blyg, men på något konstigt sätt kände jag mig som en del av gemenskapen på ett sätt jag aldrig känt under grundskolan.
Gymnasiet hade jag gjort om GRATIS! Lätt!
Hur var din skoltid?
Vad tyckte du om skolstarten? Längtade du, eller hade du slut-på-sommarlovet-ångest?
Gillade du att botanisera bland skolstartprylarna i butikerna? Eller kände du dig nöjd med materialet skolan tillhandahöll?
Gillade du det sociala i skolan eller själva skolarbetet bättre?
Var du den som såg fram emot rasterna, eller den som räknade minuterna tills det skulle ringa in igen?
Jag är en sådan där lycklig människa som trivdes jättebra i skolan, hela skoltiden igenom. Även om jag från högstadiet och uppåt inte hade speciellt många kompisar var jag aldrig ensam, behövde aldrig sitta ensam i matsalen och så vidare. Däremot var jag inte den som var med i ett stort gäng, eller tyckte att kompisarna var det viktigaste i livet. Var heller aldrig ute och festade, för jag tyckte att det var skönast att vara hemma på fredagar och lördagar. (I efterhand har jag insett att den biten såklart handlade om min introverta sida, men det är en parentes.)
Ämnena tyckte jag om, nästan alla, förutom idrott, som jag fullkomligt AVSKYDDE, samt bild och slöjd, som jag var så usel på att jag inte gillade det av den anledningen. I gymnasiet var jag inte överdrivet förtjust i fysik heller, men det gick ändå. Bäst gillade jag språk. I gymnasiet läste jag två B-språk, trots att jag gick natur, och i trean läste jag dessutom italienska, bara för att det var roligt. Trivdes med de flesta av lärarna också. Var nog helt enkelt en allmänt nöjd elev. ;-)
Och ja, visst var det roligt att köpa skolmaterial, trots att det egentligen inte behövdes förrän i gymnasiet. Roligast var att köpa filofax och att sedan klistra in fina foton i den! Nästan alla andra tjejer hade bilder på snygga kändisar, själv hade jag foton på hästar... Låt mig säga att jag från högstadiet och uppåt inte hade något större intresse av att vara "som alla andra".
Så, föga förvånande såg jag fram emot skolstarten! Och det är förstås en starkt bidragande orsak till att jag blev lärare, för LITE likadant är det. Man får ett schema, får börja med en ny, fin lärarkalender och allt känns liksom nytt och fräscht. För övrigt har du nog helt rätt i att många gymnasieelever såg fram emot skolstarten lite extra i år. Många tyckte säkert att det var skönt med distans ett tag, sedan tröttnade majoriteten.
Verkligen tråkigt att läsa om din ångest sista sommarlovsveckan! Det enda positiva är ju att gymnasiet i alla fall blev en bra tid för dig.
Det var sååå länge sen jag gick i skolan men jag minns ännu den allra första skoldagen. Jag var ett ängsligt barn, höll mamma hårt i handen.
När jag skulle börja trean hade vi flyttat, då fick jag börja på ny skola i ny klass. Väldigt jobbigt för en ängslig 9åring.
Men sen var min skoltid någorlunda bra, jag hade kompisar men inget större sällskap. Och jag var så liten och blyg.
Gymnasiet gick jag aldrig, började jobba när jag var 16 år.
Det skär i mitt hjärta när du berättar om din skoltid, även om du är ok med den nu, eftersom ett av mina barn också hade det så. Det barnet är vuxet nu och har gått vidare och mår bra, men jag glömmer aldrig!
Barn och tonåringar kan vara så otroligt grymma!
Själva skolan var det inget fel på. Men jag var ganska ensam och i gymnasiet den som "alla" pratade illa om. Jag sätter illa inom "" eftersom det framförallt var två tjejer i klassen som verkligen inte gillade mig och det smittade av sig på de andra. Jag minns fortfarande känslan när jag började ettan. Jag kände mig så stor och var så stolt att få gå i skolan. Just det här skitsnackandet om mig gör att jag fortfarande ibland inte vågar lita på att folk gillar mig för den jag är. Men det har blivit bättre med åldern.
Jag tyckte bra om min skoltid. Men i åttan var jag sååå skoltrött och var hemma en hel del. Mina klasskompisar kom hem till mig och försökte få mig till skolan. Jag har alltid haft vänner i skolan. 2 av mina kompisar har jag gått med från åk 1-9. På högstadiet var vi ett gäng på 6 tjejer i klassen som ofta sågs även på fritiden.
Jag älskade också att köpa skolsaker inför skolstarten och känner samma sak fortfarande. Även min äldsta dotter känner samma sak. :)
Jag gick endast 2 veckor i gymnasiet, kom inte in på den linje jag ville. Så jag började på barnskötarutbildningen, men där trivdes jag inte alls. Så jag hoppade av och började jobba istället. Så här i efterhand borde jag stått ut lite längre. Men men... :)