Det vände på en femöring
Medveten om att det är sent på kvällen, men känner ändå att jag bara behöver få skriva några rader här på bloggen.
Ni vet ju vid det här laget att detta varit en väldigt jobbig vinter för min del. Ni som följer mig vet att jag varit extra trött och inte orkat med något annat än jobba och sova. Bokstavligen.
Sedan har jag också mått dåligt över att de gånger jag faktiskt hittat ork till att blogga så har det blivit väldigt negativt, eftersom det handlat om tröttheten.
Tror det är mycket därför jag känner att jag vill skriva detta...
Det är nämligen så att för kanske två veckor sedan (i skrivande stund minns jag inte exakt vilken dag det var) fick jag en "konstig" känsla i kroppen. En känsla av vändning. En nästan fysisk känsla av det helt utan vidare kändes som att komma ut ur en tunnel och mötas av solens strålar mot ansiktet.
Ja, jag vet att det låter löjligt poetiskt, men kan inte förklara på något annat sätt. Har nästan svårt att förstå det själv; alltså hur det kunde kännas så bara över en natt.
I alla fall; den känslan blev inte tillfällig (som jag först, i ärlighetens namn, trodde).
Den utvecklades, jag kände mig liksom piggare och piggare och jag orkade mer och mer.
Den utvecklades, jag kände mig liksom piggare och piggare och jag orkade mer och mer.
Att jag sitter här, efter elva på kvällen, och skriver detta är ett bevis på detta. Det hade aldrig gått för en månad sedan. Då hade jag sovit sedan, jag vet inte, sex timmar tillbaka...
Men nu... jag kan sitta här och skriva utan att somna mellan varje ord.
Men nu... jag kan sitta här och skriva utan att somna mellan varje ord.
Jag kan koncentrera mig igen.
Jag kan läsa bloggar och även kommentera.
Jag kan fokusera på att sköta övriga saker här hemma utan att halvsomna, eller behöva vila mellan varven.
Nej, jag vet inte vad som hände. Jag har ingen aning om varför det helt plötsligt kändes bra igen, eftersom jag inte gjorde någon direkt omställning i mitt liv.
Det var faktiskt så att det i princip "klickade till" en dag och efter det har allt känts så mycket enklare och ljusare. Sömnen styr mig inte längre.
Visst, ljuset kanske kan ha en del med det att göra. Men helt ärligt är jag inte så säker på det. På något konstigt sätt känns det som att det vände så snabbt att det inte handlade om ljuset.
Visst, det påverkar naturligtvis också eftersom jag inte riktigt tål mörkret. Men inte i den omfattning jag trodde.
Jag älskar i alla fall hur det blivit nu. Det går fortfarande åt rätt håll, och det känns som jag fått mitt liv tillbaka nu när jag fått min fritid tillbaka. Det känns verkligen som att livsglädjen återvänder mer och mer för varje dag.
Tidigare i vinter är det jobbet som hållit mig över ytan. Hade jag inte haft mitt jobb vet jag inte hur jag hade klarat det. Men nu har jag som sagt verkligen fått hela mitt liv tillbaka.
Igen; det låter löjligt, jag hör det. Men det kan inte hjälpas.
Det är så jag känner, och från och med nu ser jag verkligen fram emot resten av 2020.
Men NU är det däremot dags att gå och uppsöka kudde och täcke.
Det är ju trots allt vardag och jag ska jobba imorgon som vanligt.
Det är ju trots allt vardag och jag ska jobba imorgon som vanligt.
Jag älskar mitt liv, och jag älskar er läsare som stått ut med mig under de tuffa första månaderna den här vintern. TACK! Ni är bäst!
Skönt att höra att du känner dig piggare! 👍
MEN det är ju för väl. Det lät inte alls bra förut. Du var alldeles för trött och slut för att det skulle vara rimligt.
BRA att det vänt för dig nu.
Äntligen!!
Kramar fr mig