6 fraser jag hatade som barn
Nu under kvällen har jag suttit och strötittat på nostalgivideos på Youtube, och då fick jag ett litet sug efter att köra lite nostalgi på bloggen också.
Funderade en stund och ville försöka komma på något jag inte (vad jag vet) gjort förut. Så tänkte att jag skulle försöka köra på en Fraser-jag-hatade-att-höra-som-barn-lista.
För visst är det väl så; att vi alla har fraser och begrepp vi inte riktigt tål, speciellt när vi växte upp.
Inlägget ska naturligtvis tas med en liten glimt i ögat. Det är såklart inte så att något av det här på något sätt gett mig men, utan bara några små saker jag kom att tänka på såhär på kvällskvisten.
"Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder."
Nåja, den här frasen kaaanske har gett mig liiite men, då jag än idag inte riktigt klarar av att varken höra eller säga den ;-) Speciellt som den alltid uttalas i ett sådär lite lagom klämkäckt tonfall.
Frasen tar mig tillbaka till mellanstadiet och skolans årliga Lilla vasaloppet. Det förhatliga!
Jag avskydde verkligen att åka skidor! Gillade skridskor, men hatade skidor.
Och så hade Norrbyskolan som tradition att varje februari/mars anordna "Lilla vasaloppet". Obligatoriskt för alla klasser - 1:an till 6:an.
Och inför loppet maldes det alltid med "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder"...
Usch! Jag håller inte med. Klart det finns dåligt väder som inga kläder biter på.
"Du kommer förstå det när du blir äldre."
Visst förstår jag varför denna mening sägs till barn, men jag kommer ändå ihåg hur lite jag gillade det svaret på någon fråga man ställt. Är ju inte ett svar som stillar nyfikenheten.
När det dessutom är en tid då man inte har tillgång till internet på samma sätt som vi har idag...
"Ta på er ytterkläderna, vi ska åka hem nu."
Vet inte om det här är något som någon annan känner igen sig i, men när man var på besök hos någon med familjen och det var dags att åka hem.
Man fick direktiv att klä på sig; så man tog på vinterjacka, skor, mössa och vantar... Och så stod man och svettades i ytterligare typ 15 minuter medans de vuxna stod och pratade ;-P
"Städa rummet!" (I vissa lägen.)
Vet inte om det här endast är någon slags bevis på att min hjärna är extra tvärsemot, men finns det någon mer som känner igen sig i detta från barndomen...?
Scenario: Man har en dag bestämt sig för att storstäda sitt rum och har faktiskt satt igång med detta projekt. Men man har inte sagt något, då man liksom vill "överraska" föräldrarna.
Och så efter en stund ropar någon från [valfri del av bostaden] "Städa rummet!"
Det var liksom som om precis all motivation till att städa rann ifrån en...
"Nu ska vi ha grupparbete. Ni får para ihop er 2 och 2 eller 3 och 3."
En av de absolut värsta sakerna jag minns från skolan! "Nu ska vi ha grupparbete".
Jag HATADE grupparbeten! Eftersom jag var så sjukligt blyg klarade jag inte av det konceptet. Jag klarade inte av att ta för mig i en sådan grupp, jag vågade inte komma med idéer och redan början var en övermäktig uppgift för mig... Det här med "dela upp er 2 och 2", 3 och 3 eller vad det kunde vara.
Jag stod liksom på sidan om, VILLE ta kontakt och fråga någon "ska vi jobba ihop?" Men VÅGADE inte. Istället stod jag på sidan och såg hur alla andra glatt bildade grupper, och ska jag vara ärlig kommer jag faktiskt inte ihåg hur jag kom in i olika arbetsgrupper.
Så ja, minnerna av de där grupparbetena i skolan kan fortfarande få mig att rysa.
När det var -14 grader ute på vintern.
Okej, det här är ingen fras. Men det är någonting jag inte har goda minnen av från grundskolan (eller ja, i alla fall låg -och mellanstadiet).
Ja, det kanske var så att jag var ett innebarn med intressen av att sitta i en lugn vrå och rita, skriva eller läsa istället för att vara ute och spela skolgårdsbandy, snöbollskrig eller herre på täppan.
Köldgränsen för att "få vara inne på rasterna" var -15 grader.
Så om det var -14 grader var man alltså tvungen att gå ut.
Ja! Jag fattar att utevistelse är viktigt. Men detta är utifrån känslor inför olika saker jag hade som barn.
Och om det var typ -5 eller till och med -10 grader så kändes det inte lika jobbigt att gå ut. Det är ju ändå en bit ifrån -15. Men minus fjorton grader... En ynka grad ifrån... Känns ju inte direkt någon skillnad på minus 14 och 15 grader.
KUL läsning!! Jättekul!!
ÅÅÅÅÅ, frasen"DET finns inget dåligt väder ... "
DEN avskyr jag än idag. Sådan floskel av rang alltså, DET finns verkligen dåligt väder, och det säger jag som ÄR ute i skog och mark. Ingen kan väl förneka ATT det finns dåligt, ja USELT väder, som inga kläder i världen kan göra bättre. . BULLSHIT saying som jag verkligen inte tycker om.
STÄDA! Jamen ja, absolut. SÅ sant. SÅ var det verkligen. Man hade bestämt sig för att städa och sen kom JUST den kommentaren. DÅ var all inspo som bortblåst. HAHA. SÅ sant!!!
Grupparbeten ... HÅLLER med, jag ville bara vara med mina kompisar i klassen när vi skulle göra sådana. MEN ofta fick vi ju inte det. Ibland delade läraren in oss. Tror faktiskt det hände oftare än att vi fick välja själva. OCH sen redovisning, det var ju värst av allt ... HUA!!!
NI hade såklart -15 som gräns i Pite ... I min Stockholmsskola var det -10 som var gränsen. Var det -9,5 var det bara för oss att gå ut. Brrr ...
Sen kom jag hit, och då blev jag varse om att ungarna på Karolinas lågstadieskola knappt gick ut om det var under 7 plus. DÅ blev det perspektiv helt plötsligt, haha.
Ytterkläderna när man gästade ngn ... ja, kanske det kanske ... så var det nog ja ... haha. INTE kul.
Jag kommer ihåg när man slagit sig, och ibland då kom kommentaren "DET går över tills du gifter dig", men va!!!???? Det var precis vad man ville höra, haha!!
KUL inlägg!!
Kramar!
Ja, "det finns inget dåligt väder..." måste vara en av svenskans största floskler. Klart att det finns dåligt väder! Har man planerat en dag på stranden och det är 15 grader, blåsigt och regnigt, då ÄR vädret dåligt. Eller när det började regna lagom till vinterfriluftsdagen i låg- och mellanstadiet och pulkabacken bestod av 80 % gräs och 20 % lera ... Hände förstås aldrig hos dig dock. ;-)
Jag tror inte att vi hade någon gräns för när man fick vara inne. Eller så blev den aldrig aktuell, eftersom det aldrig blev så kallt!
På tal om grupparbeten: Jag gör ALLTID grupper. Om det handlar om smågrejer, som att läsa en text tillsammans, säger jag bara hur folk ska jobba (oftast blir det ju med dem de sitter bredvid), vid större arbeten gör jag listor med vem som är i vilken grupp. Då brukar jag försöka göra grupper som alla förhoppningsvis ska trivas i, fast det är inte helt lätt alla gånger.
Jag hatade frasen "Det går om tills du gifter dig". Min mamma, mormor och morfar kunde säga det om man slog sig när man var barn. Inget pjåskande här inte. :D
Jag har inte heller varit så pjåskig med mina barn när dom slagit sig, men nog lite mer än vad mamma var iaf. :D Jag sa nog inte den frasen så mycket, utan mera "oj oj - upp igen" typ om dom ramlade eller så när dom var små.