Sociala kontakter dränererar mig
Det kan eventuellt vara så att endast jag känner på det här viset (det är mycket troligt), men om jag ska vara helt ärlig så hatar jag att åka bort, eller överhuvudtaget ha planer, på söndagar.
Redan tidigare har jag ju berättat om att jag behöver helgerna i min ensamhet för att hinna vila upp mig efter senaste arbetsveckan samt samla krafter inför kommande vecka.
Såklart är det dels för att vila upp mig rent fysist, men nästan mest för att hjärnan ska ha en chans att återhämta sig.
Därför är det så att om jag har planer/åker bort någonstans där jag måste interagera med andra på söndagen så är det som om hela lördagens vila är bortkastad.
Den mentala kraft det tar att umgås kräver hela lördagens återhämtning och därmed känner jag mig inte utvilad när det sedan är dags för måndag. Det känns liksom som att jag aldrig haft helg.
Det här ska dock inte förväxlas med det jag hade i vintras; då när jag var så extremt trött hela tiden. Det är absolut inte på det sättet, och det är inte samma sak.
När det gäller detta så handlar det inte om en sådan jag-måste-sova-hela-tiden-trötthet. Det jag känner efter umgänge med andra brukar inte nödvändigtvis betyda att jag är trött och behöver sova. Det handlar mer om att jag skulle behöva en dag efteråt här hemma i min ensamhet. Utan en massa intryck.
4 veckor kvar till semestern...
Är det någon där ute som känner igen sig?
Eller låter det helt främmande?
Typiskt introvert! Jag känner igen mej! Man behöver en vilodag efter att ha umgåtts med folk, man blir ju helt slut i hjärnan. Jag har faktiskt noll behov av umgänge på min fritid, det är nog därför dessa coronatider med social distans går mej i princip obemärkt förbi. Det är ju såhär jag lever hela tiden typ...
Jag känner också igen mig! Som du vet jobbar jag inom skolan - ett mycket socialt yrke (om än betydligt mindre i dessa tider av distansundervisning) - och jag tycker att det är skönt att ha helgerna för mig själv, för precis som du behöver jag det för att känna mig utvilad och klar för den kommande veckan. Så här har det varit länge, ända sedan tonåren. När andra älskade att vara hemma hos varandra ville jag helst vara hemma hos mig själv, eller i stallet, helst när det inte var för mycket folk där. Detta ansågs såklart MYCKET konstigt, men eftersom jag var lite tjurig av mig och vägrade följa strömmen brydde jag mig inte om det.
Skriver även under på det som enannanannika skriver om social distansering; det märker jag inte mycket av. Jag skulle visserligen bli galen av att tvingas jobba hemifrån, men att inte träffa folk på fritiden, inte sitta på café eller restaurang är inget som jag saknar, för det gör jag knappt annars heller.
För övrigt kan det kanske verka konstigt att jag vill ha ett så socialt jobb när jag samtidigt är ganska introvert, men mitt "yrkesjag" gillar det sociala, och tycker att det låter hemskt tråkigt med ett jobb med få sociala kontakter. Det går säkert att ställa någon diagnos på det. ;-)
Jomen jag förstår dig, Erica. Jag gör det. Jag är också introvert, om än kanske mer på ett mellanläge. Ingen är ju fö svart eller vit intro/extro t 100% heller. MEN nog kan jag känna igen mig i det du skriver.
Jag vill helst inte heller att ngt ska rubba min inrutade tillvaro. OCH ensamhet är jag mkt beroende av. Under hela covid-tiden har jag bara träffat Peter och mina grannar ibland utomhus , ingen annan. Jag tänkte idag på hur lätt det är att gå in i en lugn och bra lunk utan att egentligen träffa en enda människa. JAG har ju Peter såklart, hela tiden. Men förutom det ... Tänkte att jag får skärpa mig nu när det dags att börja träffa folk igen (ja efter fas 2 då) för jag har inte heller saknat det speciellt mkt ... Det jag saknat mer är att ha friheten att besöka affärer, att äta lunch med Peter ute på fredagar, att kunna slinka in på en bar med honom etc ... Ja sånt. Just det där med fester, tillställningar och happy hours har jag egentligen inte saknat alls. Sedan blir det nog förstås väldigt roligt att träffa vänner igen, men i ärlighetens namn är det inget jag direkt saknat ... OCH Peters o mitt dagliga liv har ju lunkat på som innan covid. Han jobbar hemifrån, sitter på sitt kontor under dagarna här hemma. Jag sköter mitt under dagen, gör det jag brukar. Ingen större skillnad där. OCH att behöva vara out and about och träffa folk på söndagar gillar inte jag heller. DÅ vill jag bara vara med P. Förstår dig, Erica. Stor kram från mig
Jag med, Erica. Jag tror extros har det mycket lättare i dagliga livet. DE går frejdigt framåt, älskar att vara bland folk, kan prata med allt och alla.
Karolina är extro, riktig extro. OCH ibland skakar jag bara på huvudet och undrar vems barn hon ÄR. Kan känna att en extro får mycket gratis av livet.
Karolina vet inte vad blygsel är, jag däremot VET mkt väl vad det är. Karolina var den som fick mig att göra olika personlighetstest just om detta, i skrivande stund minns jag inte vad det slutade på för mig. Men mkt mer intro än extro. Karolina säger att hon med åren blivit mer introvert. Men återigen, inget är ju svart eller vitt på den skalan heller. Personligen samlar jag min kraft via ensamhet och i hemmet oftast. MEN that being said, jag kan även tanka mkt energi över bra möten med människor. Men ett festande och evigt minglande ... det är en mardröm. Innan Karolina flyttade till LA kunde hon nästan inte vara ensam, hon blev dränerad. Hon var tvungen att vara bland folk och hitta på saker. Nu när hon bott ensam ett tag inser hon att hon också samlar kraft i ensamheten. MEN även, och förmodligen ännu mer, bland folk. Jag tror att vi alla förändras lite genom åren, som du säger. Olika faser i livet ger mer av än det ena eller andra.
DET är iaf väldigt intressant det här ämnet. Man kan prata LÄNGE om det.
KRAMAR till dig denna fredag!!
PS, jag ska på ett kalas imorgon em bland folk jag känner (familjen här m soc dist) men jag har noll och ingen lust. DET känns dränerande för mig och jag kan tycka att min lördag är förstörd. HAHA. MEN, jag vet också att det bli bra bara jag väl kommer dit, så är det ofta för mig.
Jag känner absolut igen mig. Jag är introvert och har egentligen inget behov av så mycket annan kontakt med människor än dom i min familj. Det finns ett fåtal arbetskamrater som jag skulle kunna träffa på min fritid, men dom kan jag nog räkna på ena handens fingrar.