Lifestyle Photographer Erica Pettersson
Follow
Den dära semmeldan´
 
Fettisdag var det idag då. Semmeldagen.
Igår efter jobbet satte jag igång och bakade semmelbullar; egentligen mest för att ha något att fota till bloggen/sociala medier ;-)
Tjuvsmakade även en av dem igår, och de blev riktigt bra. Även om de blev lite kompakta.
Tog med mig några av dem till jobbet idag också.
 
Just nu sitter jag här hemma och gör mest ingenting. Ska strax snabbtvätta håret och invänta att åka till en arbetsplatsträff.
Hoppas ni allihop får en fin fortsatt tisdag!
Saftiga chokladmuffins
 
Hittade några halvt bortglömda bilder på kameran från helgens muffinsbak.
Jag brukar inte bli nöjd när jag fotar ätbara saker (tycker det är så svårt med just matfotografering), men på något sätt gillade jag faktiskt dessa. Lite florsocker kan göra mycket ;-P
Satt i alla fall och strögooglade lite under en period i helgen, och hittade receptet på dessa chokladmuffins på den här sidan.
Och så saftiga som de blev så är det garanterat muffins jag kommer göra fler gånger :-)
Lönehelg för alla andra...
 
...men inte för oss som jobbar kommunalt. Eftersom vi har den 27:e, så får vi vänta tills måndag på våra pengar.
Dock stör det mig inte nämnvärt, då jag ser positivt på det...
Då alla andra gjort slut på sina pengar (BILDLIGT talat) under "lönehelgskänslan" så har vi andra kvar hela lönen på måndag.
Tills räkningarna är betalda då förståss ;-P Men positivt tänkande var det nu :-)
Post-decluttering – 4 månader efteråt
 
Ni som följt mig ett tag kommer kanske ihåg att jag i höstas fastnade för det här med decluttering, alltså typ "utrensning" på ren svenska. Jag gillar dock ordet "decluttering" och tycker det passar så bra, därför kommer jag att använda mig av det även om det låter löjligt då jag skriver på svenska.
Med hull och hår satte jag igång och rensade ut typ 65% av allt jag ägde, och för en borderline hoarder som mig var detta ett stort steg.
Ni som följer mig på Instagram och Facebook kommer kanske ihåg kavalkaderna av nostalgigrejer jag publicerade där under en period ;-)
Känner fortfarande att jag inte riktigt är färdig med utrensningsprocessen, då det till viss del fortfarande känns "cluttered" här hemma. Det finns fler saker jag skulle vilja rensa ut, men det får ta den tid det tar. Det måste få ta den tid det tar :-)
 
Idag tänkte jag i alla fall skriva lite om mina reflektioner såhär ungefär fyra månader efteråt.
Har jag ångrat något?
Har jag saknat något?
Har jag ersatt sakerna med något annat?
 
Måste ju faktiskt erkänna att jag gick helt bananas med min decluttering när jag var som mest inne i det. Jag slängde (slängde i detta fall betyder även skänkte bort) till och med saker som jag var osäker på om jag verkligen ville slänga. Men jag hade på mig nostalgiskyddslapparna och verkligen gav bort allting som jag inte använt på länge, eller aldrig använt sedan jag flyttade hemifrån.
Jag hittade till exempel en potatispress jag köpte för typ 8 år sedan "OM jag någon gång skulle behöva en".
Den låg helt oanvänd längst in i ett köksskåp... Den sålde jag på Facebook Köp&Sälj till någon som förhoppningsvis fått mer användning av den. Och jag blev en tjuga rikare ;-)
Självklart förstår jag att detta var väldigt riskabelt. Risken fanns ju naturligtvis att jag skulle ångra mig, och då skulle det vara för sent.
Dock ville jag verkligen inte längre vara fast i att vara en borderline hoarder. Jag kände mig så stressad av allt clutter hemma. Mycket clutter gör ju även att det känns stökigt även om man städat, och jag tror det var just DET som stressade mig mest.
Jag har länge älskat inredning, och de inspirationsbilder jag fastnar för på internet är just de med mycket ljusa, öppna ytor och sparsamt dekorerat. Less is more, liksom. Förutom till jul...
 
Har jag då ångrat något? Har jag saknat något av sakerna jag skänkt/slängt bort och önskat att de fått stanna?
Helt ärligt... Ett stort och klart Nej!
Det är till och med så att jag ibland blivit förvånad över hur lite jag faktiskt tänkt på alla saker jag inte längre äger. Faktiskt så har jag inte en enda gång ens tänkt på något av sakerna som fått gå vidare.
När de fanns i mina ägor hade jag glömt bort att jag hade dem, och när de väl var borta har jag inte saknat dem.
Kanske är det för att jag trots allt fortfarande är i förälskelsefasen av det här med decluttering, men det enda jag känner är bara hur fler och fler stenar lyfter från mina axlar desto fler saker jag gör mig av med.
 
Jag ÄLSKAR att ha det luftigt och tomt runt omkring mig, så har jag då ersatt sakerna med något annat?
Även här är svaret faktiskt nej.
Visst har jag varit frestad när jag varit i någon butik och sett t.ex. någon fin inredningsdetalj, typ snygga ljushållare eller prydnader. Men då har jag verkligen ställt mig två frågor:
 – Behöver jag verkligen det/den här?
 – Är detta något jag kommer att tröttna på efter typ tre månader?
Och oftast är svaret på första frågan "nej" och svaret på andra "ja", och det har slutat med att jag lagt tillbaka prylen i hyllan.
 
Helt ärligt är det också som om jag, på något sätt, har känt mig extra lycklig de senaste månaderna. Som om jag känner mig extra lycklig av att ha det så pass tomt och luftigt omkring mig.
Samlaren (hoarder=samlare) i mig skriker visserligen ibland, men det är något jag väljer att ignorera. Jag vill verkligen inte släppa fram hen igen. Jag vill inte gå tillbaka.
 
Detta inlägg skriver jag INTE för att tvinga på någon annan att rensa ut större delen av sitt hem. Vi är alla olika, och vi trivs med olika stilar. Vi ÄR unika individer, och betydelsen av ordet "unik" skulle ju rivas sönder om vi alla var exakt likadana.
Enda anledningen till att jag skriver inlägget är som sagt att göra en liten uppföljning av hur det ser ut just nu, eftersom det trots allt var en sådan stor omställning i mitt liv.
 
Vad trivs du bäst med -mycket dekorationer/saker runt omkring dig, eller mer minimalistiskt?
Är du en väldigt nostalgisk person, eller har du lätt att göra dig av med saker?
 
Om det finns någon som fortfarande är kvar här efter den här långa texten vill jag bara säga: Tack för att ni ville läsa :-)
Och till er allihopa: Ha en fin dag, så ses vi i nästa inlägg!
10 skäl till varför du ska bo i Piteå
 
Först vill jag bara säga att det naturligtvis finns negativa saker i den här stan också, precis som i alla andra städer. Men jag väljer att framhålla det positiva i detta inlägg.
 
Jag brukar ju prata om hur mycket jag vill prova på att flytta någon annanstans i Sverige, eller allra helst utomlands. Och det ÄR verkligen något jag vill prova på. MEN den stad som för alltid har den största platsen i mitt hjärta är min älskade hemstad – Piteå.
Plus att jag tänkte passa på att göra den här listan nu när jag är at a good place in my life ;-)
 
 
 
1. Inte för stort och inte för litet
Okej, är man storstadsmänniska ut i fingerspetsarna kanske man inte ska bo i en småstad som Piteå. Men personligen tycker jag att det här är en stad som "inte är för stor och inte för liten".
Det ÄR en småstad, men samtidigt inte ett sådant samhälle där "alla känner alla".
Man har naturen "runt knuten" oavsett var i kommunen man befinner sig -inklusive stan.
 
2. Trevlig stämning
Frågar man någon annan får man ju säkert ett annat svar, eftersom vi alla har olika referenser och erfarenheter. Men jag kan ju bara skriva utifrån MINA erfarenheter, och jag älskar den allmänna stämningen här i Piteå.
Man brukar ju prata om "Piteandan", på gott och ont. "På ont" är att det som sagt är en småstad, och på sådana platser är det lätt att det blir lite inskränkt.
MEN eftersom jag fokuserar på det positiva här så blir piteandan kännbar på det sättet att det är en sådan trevlig stämning överallt.
På ett sätt tycker jag att Piteå får de positiva effekterna av en småstad men utan att bli en "alla-känner-alla"-ort.
 
3. Bästa kommunen!
Samma sak gäller här; det är ju inte säkert att en annan person skulle svara på samma sätt, utifrån dennes erfarenheter. Men när det gäller MINA erfarenheter så har jag, när jag haft kontakt med kommunen, 99,9% positiva erfarenheter!
 
4. Levande sommarstad
På sommaren lever staden verkligen upp, och det är inte för inte som Piteå fått rykte om sig att verkligen vara en Sommarstad. Under sommaren vill jag inte befinna mig någon annanstans än här i Piteå!
 
5. Mycket att göra för de som gillar vinteraktiviteter
Jag brukar ju som sagt klaga på att min hemstad är så otroligt död under vinterhalvåret. Och visst stämmer det till viss del... MEN det är mest för att jag inte direkt är en vinteraktivitetsmänniska.
Gillar man skidor, slalom, skoter, skridskor eller rent allmänt vinterfriluftsliv skulle jag faktiskt rekommendera Piteå på vintern.
 
6. Bästa skolorna!
De senaste tre åren har Piteå rankats på 1:a plats två gånger och 2:a plats en gång över listan på Sveriges bästa skolkommuner.
Naturligtvis finns det alltid saker att jobba på, men jag känner mig ändå stolt :-)
 
7. Bra förskolor (barnomsorg)
Här är det samma sak också; jag har ju i och för sig ingen direkt erfarenhet av barnomsorgen, annat än att jag jobbat i förskolekök de senaste 1½ året. Och jag har ju inte varit på varenda förkola i kommunen.
MEN av de jag varit på har jag fått så varma och positiva känslor av. Och då måste jag erkänna att jag ändå är ganska kräsen...
 
8. "Det är hit du kommer när du kommer hem"...
...är Piteå kommuns slogan, och nog för att jag är partisk men jag tycker verkligen det stämmer.
Den trevliga stämningen tycker jag gör att det verkligen känns att man kommer hem när man kommer hit.
 
9. Bra lokaltrafik (i alla fall för att vara Norrbotten/Norra Norrland)
Ja, jag tycker bussförbindelserna är bra här i Piteå. I alla fall, som sagt, enligt den erfarenheten jag har.
Naturligtvis beror det på var man ska/var man bor. Ut mot de mindre byarna runt omkring i kommunen är det ju otroligt lång väntetid, med typ två bussturer per dag (eller nåt sånt) till vissa ställen.
Men busstrafiken för själva stan och de närliggande byarna (typ Hortlax, Bergsviken, Öjebyn, Munksund o.s.v.) tycker jag är riktigt bra. Det går bussar ungefär en gång i timmen. En gång i halvtimmen vissa tider på dagarna till vissa platser.
 
10. Framtidsvisioner
Jag kan inte riktigt sätta fingret på något konkret här, utan det är bara en känsla jag har. Kanske för att det investeras så mycket här just nu? För att det byggs så otroligt mycket nytt?
Men någonstans i magen känner jag en positiv känsla när det kommer till framtidens Piteå.
 
 
 
Tänkte avsluta med lite korta fakta om min stad, bara för att ;-) Kanske i och för sig mest intressant om man inte är från Piteå. Bor man här vet man ju redan dessa saker ;-P
Hämtat direkt från Piteå kommuns hemsida (länk till källan)
 
Län: Norrbotten
Ytstorlek: 3 086 km2
Antal invånare: 41 993 (februari 2017)
Avstånd till:   Stockholm 876 km
                      Luleå 55 km
                      Umeå 220 km
                      New York 6332 km (3934 miles)
Storgatan i Piteå var Sveriges första gågata. Gågatan invigdes i augusti 1961.
 
♦ 2021 fyller Piteå 400 år. Stan är dock egentligen äldre, då den först var placerad på platsen för nuvarande Öjebyn, men brann ner och flyttades till var stan ligger nu.
♦ Öjebykyrkan är över 600 år gammal.
♦ Piteå bestod tidigare av 4 st. mindre kommuner (Hortlax kommun, Norrfjärdens kommun, Piteå stad och Piteå landskommun) men gick ihop till en storkommun 1966.
Vid intresse finns mer historia att läsa här.
 
Att ta sig ur en bubbla
 
Blyghet.
Vi kan alla ibland känna oss lite blyga, t.ex. när vi står inför nya situationer.
Men blyghet kan också gå så långt att det blir ett handikapp.
Ett socialt handikapp.
 
Eftersom vi skapat ett samhälle som bygger på att vi själva ska ta för oss av de möjligheterna som finns, så har vi ett samhälle som bygger på normen att ALLA är utåtriktade människor.
Därför är det inte så konstigt att vi som har blyghet som handikapp ofta känner oss utanför; som om vi står på andra sidan fönsterrutan och tittar in, med en enda önskan -att passa in med alla de andra.
 
Här vill jag passa på att också meddela att extrem blyghet är ungefär som med depression; det går inte bara att "rycka upp sig". Att "bara stålsätta sig och ta kontakt med andra människor" går helt enkelt inte.
Det har hänt, när jag försökt "bryta mig in i ett samtal", att min mun öppnats men inget ljud kommit över läpparna.
Känslan är exakt som om en stor potatis stannat halvvägs ner i halsen.
Hur medveten en än är att man INTE kommer göra bort sig, så finns ändå rädslan där. Den går helt enkelt inte att tänka bort, oavsett hur mycket en försöker eller hur ologisk den än må vara.
Det är som med rädslor för allt annat; man vet att det logiskt inte är något att vara rädd för. Men man kommer inte över den där högsta tröskeln.
 
Jag kan inte säga hur många gånger jag innerligt önskat att jag verkligen vågat ge mig in i ett samtal eller en diskussion, men jag har inte fått fram ett enda ljud. Istället har jag stått ett steg bakom/ i utkanten av gruppen och bara lyssnat.
"Tvång" gör det inte heller bättre, eller lättare.
Till exempel att en måste ta kontakt med den och den. För någon som vill hjälpa en person med sin blyghet kanske det kan verka som en bra idé att sätta lite "press". Och i vissa fall kan det kanske fungera.
Men jag kan bara skriva utifrån mina egna erfarenheter, och det går inte att hoppa över steg i den här processen.
Man måste börja i liten skala, och man måste förstå att det kommer att ta lång tid.
I mitt fall har det tagit flera år sedan jag aktivt började jobba på detta, och jag är fortfarande inte i mål.
 
För den utåtriktade är detta förmodligen svårt att greppa. Inget konstigt med det, eftersom en sådan person inte har några problem i kontakten med andra människor.
Det är ofta de personerna som säger/anser att "det är väl bara att göra det och det..."
Men nej; det ÄR inte så bara om man nått graden av handikappande blyghet.
 
Jag har däremot inte social fobi.
Jag får inte panik i offentliga sammanhang, inte ens när min blyghet var som värst.
Jag vill bara påpeka detta eftersom jag verkligen inte vill nedvärdera de som lider av social fobi genom att säga att det är samma sak som att "vara lite blyg".
Lider man av handikappande blyghet kan man naturligtvis även ha social fobi också, men det hänger inte nödvändigtvis ihop...
 
JAG lider inte av social fobi. Tack och lov!
MEN jag vet hur det är att vara så blyg att en blir socialt handikappad.
Jag vet t.ex. hur det är att vara arbetssökande när man lider av extrem blyghet. När man hela tiden hör att man ska vara aktiv och påstridig när det gäller att kontakta företag, men att det blir en ren och skär plåga när man verkligen inte vågar ta kontakt med nya människor.
 
Vändningen i mitt liv kom när jag började på Repris för några år sedan; 2011 för att vara mer exakt.
Där fick jag verkligen ta allting i min egen takt och börja i liten skala. Jag var också omgiven av så trevliga människor vid den tidpunkten, vilket också är en viktig faktor.
På den arbetsplatsen stannade jag till 2013, och då jag fick en sådan pass bra start så har det bara gått uppåt sedan dess. Det har bara gått bättre och bättre.
 
Blyghet går också ofta hand i hand med självförtroende.
Är man riktigt blyg har man ofta också ganska dåligt självförtroende, och mitt låg på botten...
Därför är även det något jag försökt träna upp; och ju bättre det blivit desto bättre har blygheten blivit.
Jag har fortfarande en bra bit kvar – kommer nog aldrig att bli 100% utåtriktad – men jag har fått en del reaktioner de senaste åren som verkligen ger en boost.
Personer jag träffat när jag varit som blygast och sedan träffat igen nu när det blivit bättre, har faktiskt reagerat på skillnaden. Och vissa jag träffat har blivit förvånade när jag berättat om hur blyg jag varit, eftersom blyg inte var deras första intryck.
Detta känns så bra, just eftersom detta är en så långsam process. Faktiskt så pass långsam att jag knappt själv märker av skillnaden.
 
Den här, otroligt långa, texten skriver jag inte för att någon ska tycka synd om mig eller så.
Det är mer så att jag vill förklara hur det är att faktiskt vara så blyg att det blir ett handikapp.
Och att det, även om det tar lååång tid, faktiskt finns hopp. Även om det tar lång tid går det träna upp sig själv  psykiskt. Speciellt om man hamnar bland "rätt sorts" människor; med andra ord människor som hjälper och stöttar och tror på en.
 
Det kommer, mest troligt, att kännas som om ditt liv börjat mycket senare än alla jämnåriga. Och när blygheten börjar släppa kan det också kännas som om du missat hela ungdomen eftersom du inte vågade göra något.
MEN det viktigaste är då att se framåt.
Det förflutna kan man inte göra något åt, och det bästa man kan göra är att släppa taget. För mig tog det tid, men när jag väl släppte greppet om min tonårstid kändes det som en befrielse.
Det är framtiden vi kan påverka.
Vi formas av vårt förflutna, men det betyder inte att vi måste låta det förflutna bestämma vår framtid.
Spring in my house
 
Just nu känns det liiite mer vårigt här hemma hos mig, då dessa vackra, pastelliga Tulpanerna pryder mitt köksbord. Jag fick faktiskt denna bukett på jobbet idag. Älskar verkligen det ställe där jag är just nu :-D
 
Trevlig fredagskväll på er allihopa!
Lördagsgodis och oskuldsläsk
Igår och idag publicerade min bloggvän Annika inlägg på det nostalgiska temat, vilket är något som ALLTID väcker mitt intresse. Jag älskar ju, som ni vet, nostalgi.
Igår handlade hennes inlägg i alla fall om mat från barndomen. Idag blev det en fortsättning med nostalgiskt godis, och det var när jag började skriva min kommentar till det inlägget som min hjärna verkligen började arbeta för högtryckt.
Så detta inlägg är inspirerat av hennes, men då med mina egna minnen :-)
 
 
* * * * *
 
 
TABLETTASKAR
 
 
Vi kan börja med tablettaskar. Det är nog något som har funnits i... alla tider, höll jag på att säga. Storleksmässigt är de ju trots allt bra för barn, då de är ganska små (men ändå tillräckligt stora, om ni förstår hur jag tänker).
Finns väl egentligen inte så mycket att säga om dessa. Det är helt enkelt de askar jag minns från min barndom. Tyckte att Smurf (framförallt den med Smurfina) och Skurt var godast.
Har det för att det fanns en röd "Elefant"-ask också. Kommer inte ihåg vilken smak det var, men om jag minns rätt så gillade jag den röda bättre.
 
 
DENNIS LÖRDAGSGODIS
Tyvärr har jag ingen bild till denna underrubrik, eftersom jag inte hittat det någonstans.
Men när det kommer till sådana färdigmixade lördagsgodispåsar så var det min favorit. Den var förmodligen billigast också, då det alltid var just Dennispåsar som delades ut på t.ex. julfester och så i skolan ;-)
Dennisasken i bilden här ovanför var bland annat en av sakerna i denna påse, och innehållet i den finns faktiskt fortfarande kvar, men i lösviktshyllan. Det är dessa små olikfärgade "pluppar" med fruktsmak. 
 
Av de lördagsgodispåsar som fanns då är det nog bara en som finns kvar idag, och det är Tom&Jerry-påsarna.
Kanske Palle Kuling också, men är inte säker. Det är ju rätt många år sedan jag köpte denna typ av godispåsar...
 
 
ÄR DET HÄR GODIS-GODIS?
 
 
Något som fanns på 90-talet (kanske även på 80-talet och början av 2000-talet?) var godis med mycket annorlunda namn. Hörde man bara namnet funderade man förmodligen på om det verkligen var godis... Det gjorde säkert de vuxna i alla fall ;-)
Ord som Kisseblöjor, Skurtrasor o.s.v. känns ju rent spontant inte som det första man tänker på när man tänker på godis. Only children of the 80´s and 90´s does that... ;-P
 
 
DIVERSE
 
 
Pollypåsen tog jag med bara för att jag hittade en bild med det gamla utseendet. Finns det någon mer som kommer ihåg när de såg ut så?
Bugg... Jag har aldrig varit något stort fan av tuggummi. Inte heller av klubbor, eller överhuvudtaget godis man har i munnen under ett längre tag. Men jag minns att jag ibland köpte dem ändå, då de kostade 50 öre/st.
Kunde inte låta bli, men fick plötsligt upp en replik ur Tre kronor i huvudet... När Abby säger till Taggen: "5 spänn... är ju 10 Bugg" ;-P
Dumleklubbor... Jag vet att jag nyss sagt att jag inte gillade/gillar klubbor, men just Dumleklubbor gillade jag. Kanske för att de inte riktigt är "som andra klubbor". De tog/tar inte lika lång tid att äta upp.
Nu kanske dessa finns kvar än; det är inte något jag brukar titta efter i butikshyllorna. Men det hör till nostalgigodis för mig.
 
Den sista bilden i detta kollage handlar egentligen inte om vilken smak det är på chokladen. Faktiskt så minns jag inte just den här smaken.
Nostalgin ligger närmare i själva förpackningen. Någon mer som kommer ihåg Marabouförpackningarna innan det blev dagens plastomslag? Det var pappersförpackningar med silverfärgad insida.
Det är verkligen nostalgi, och jag önskar faktiskt att Marabou kunde ta tillbaka det! :-)
 
 
GLASSAR SOM HEMGLASS OCH GB GÄRNA FÅR TA TILLBAKA!!!
 
 
Låter bilden tala för sig själv.
 
 
NOSTALGI I FLYTANDE FORM
 
 
Flinta-läsk - Den här hade jag helt, totalt, glömt bort. Det var när jag av en slump snubblade över bilden här på internet som jag faktiskt har ett svagt minne av de här burkarna. Smaken minns jag däremot inget av, men enligt bloggen där jag hittade dem var det passionsfrukt.
Sunkist i trekantig tetra - Det här är nostalgi från när jag var riktigt liten. Tror jag minns dem från 80-talet, så jag var alltså yngre än 6 år.
Festis i GLASflaska - Festis finns ju fortfarande, och har funnits före min tid (som jag förstått det) men just här sitter nostalgin i att flaskorna såg ut precis som på bilden här i kollaget.
Vira blåtira - Läsk med läskigt blå färg som även färgade tungan blå när man drack den. Denna läsk tyckte jag INTE om dock! Även här vet jag att Vira blåtira fortfarande säljs, i alla fall till och från. Men som sagt; nostalgi för min del.
SHIO läsk - Varför kan de inte ta tillbaka den här??? Kan inte riktigt exakt "återskapa" smaken i minnet, men jag har det för att den smakade väldigt friskt. Plus att jag minns att SHIO Lime var mammas favorit, och hon är ingen läskdrickare i vanliga fall.
.
.
.
Och när vi ändå är igång kan vi väl ändå ta en sekund att prata om sista nostalgidrycken på mitt kollage...
Vad sjutton är det för tankar som flyger genom huvudet på en människa när hen kommer på tanken att kalla en läsk för Virgin och sen (för att liksom spä på alltihop) utforma flaskan likt konturerna av en kvinnokropp???
Smaken var det inget fel på; jag vill minnas att det var en god läsk. Men ändå...
Såhär när man ser på allt i backspegeln; vem var det som kom på hela konceptet?
 
 
* * * * *
 
 
Det blev ett ganska rejält nostalgiinlägg såhär på fredagkvällen, men som sagt så älskar jag verkligen nostalgi och kan sjunka hur djupt som helst i ämnet.
Så ett stort Tack till Annika för inspirationen!
Och TACK till ALLA mina läsare som finns kvar här på bloggen trots mina perioder med sviktande bloggning :-D
 
 
* * * * *
Jag vet att jag inte länkat till var jag hittat alla bilder i dessa kollage.
Men jag hittade småbilder utspritt typ överallt, så om någon ser sin
bild här får ni väl säga till så tar jag bort den. 
Varmkorvkalas med Doddo, Diddi, Bobbo och Mimmi
 
I lördags hade jag och världens bästa Elias lekdag precis hela dagen! Jag kom till dem vid 10 på förmiddagen och åkte därifrån strax efter 18.
Och jag måste säga... jag önskar verkligen att jag hade ungefär hälften av den energi som en 2½-åring har!
Det skulle räcka. TÄNK så mycket man skulle få gjort...!
 
Det blev även en jäkla massa bilder från den dagen, eftersom Mark von Canon fick hänga med.
De flesta är dock porträtt, så i detta inlägg bjuder jag på ett litet urval av detaljbilderna.
Det blev lite allt möjligt denna dag... pusselbyggande, billek, stå länge och titta ut genom fönstret för att se var fåglarna skulle flyga samt varmkorvkalas med Diddi, Doddo, Bobbo (Babblarna, för er som inte har småbarn i er närhet och kan namnen) och Mimmi :-)
 
-----------------------------
 
Avslutningsvis vill jag bara passa på att skicka ut en efterlysning såhär i cyberspace. Har redan lagt ut på Facebook köp&sälj, men tänkte att jag provar bloggen också.
Finns det någon där ute som fortfarande har kvar någon VHS-c adapter???
Som ni ser på bilden nedanför; alltså ett sådant VHS-band som man kunde sätta små VHS-c band i, för att kunna se vad man filmat.
VHS-c kassetter var ju alltså de små banden man använde i "gårdagens" videokameror, innan de digitala gjorde entré.
Jag har några sådana kassetter, men ingen adapter, och det vore så roligt att kunna se de filmerna igen.
Och även de kassetterna mamma och pappa filmade när vi var yngre :-)
 
Så om det finns någon som äger en sådan här som ni vill bli av med (helst så billigt som möjligt) så får ni gärna hojta till.
 
Förkylt
 
Just nu känns det faktiskt riktigt bra att sluta klockan tolv.
Förkylningen slog till hos mig i söndags, och för tillfället känns det med symptomen tung i huvudet, tjock näsa, irritation i halsen, ont i alla leder samt frossa som kommer och går.
Egentligen är det alla symptom jag alltid brukar få vid feber, men tack och lov är kroppstemperaturen som den ska :-)
 
Det enda jag egentligen gruvar mig för just nu är att jag måste ut en sväng till innan jag riktigt kan gosa ner mig i soffan. Efter jobbet åkte jag till Kvantum, men när jag kom hem kom jag på att jag glömde köpa mer nässpray (vilket är ett MÅSTE när jag är förkyld). Som tur är har jag typ 50 meter till Apoteket, så när jag skrivit färdigt detta tänkte jag stålsätta mig och ta mig ut :-)
 
MEN efter DET... Hej soffa och filt!
5 things at my place
Tänkte att jag skulle köra på en liten "Youtube-klassiker", men i bloggform.
Har nämligen märkt, i alla fall för ett tag sedan, att det var populärt på YT att göra en liten variant av roomtourvideos... typ 5/10/20 saker i min lägenhet/mitt hus/rum.
Vanliga roomtours är ju naturligtvis också populära, men jag gillar det här lilla formatet. Kanske jag gör en sådan video på min kanal också, men just för tillfället tänkte jag som sagt köra i bloggform.
 
Det är alltså 5 saker hos mig som jag tänkte visa upp här, och det blev så att det blev fem av mina favoritsaker :-)
 
 
1. Mina Yankee Candle - Det här är mina absoluta favoriter här hemma! Jag älskar verkligen Yankee Candle! Och det är ljuvligt att ha gått från att äga noll ljus till att ha en hel samling. Fick nämligen alla dessa underbaringar i julklapp nu 2016 :-D
 
 
2. Mina ÅRSTID-lampor - Jag har 3 st. Dock står en av dem i en garderob just nu, men de andra två står på varsitt av mina sängbord. Jag älskar det stilrena i dessa lampor, och speciellt det lilla extra att man tänder dem genom att dra i en kedja (istället för en vanlig kontakt som andra lampor har).
 
 
3. Min soffa - Oh, how I LOVE it!! Köpt på MIO för drygt 2 år sedan och jag fick den av släkten/familjen i 30-årspresent :-D Så egentligen tycker jag att jag fyllt min presentkvot till jag fyller... jag vet inte... 50. Eller 60. Eller 100... 
 
 
4. Mina kandelabrar (heter det så i plural?) - Jag vet att detta tekniskt sett är två saker, men i detta inlägg får de hänga ihop eftersom det är samma typ av grej. Jag älskar dessa ljusstakar, och jag hade önskat mig golvversionen i flera år, och så fick jag en av min syster i julklapp för några år sedan :-D
Den lilla vita, som står på bordet, köpte jag när jag och två arbetskompisar var i Happis och Finland våren 2016.
Den är köpt i Finland.
Det är faktiskt ett äkta impulsköp. Oftast funderar jag hur länge som helst innan jag bestämmer mig för att handla något, men jag såg denna ljusstake, blev förälskad och i nästa sekund låg den i min kundvagn ;-)
 
 
5. Mina LACK-hyllor - Jag vet att sådana här simpla saker från Ikea kanske låter konstigt att lista som favoritsaker, men jag älskar det rena och avskalade i dessa hyllor. Vad jag inte gillar, däremot, är att de drar åt sig damm som jag vet inte vad! Har dock överseende med det, då jag gillar dem så mycket :-)
Och eftersom vi trots allt har 18 mil till närmaste Ikea så tog det ett tag innan jag kom mig iväg och köpa ett par.
Some pre-weekend toughts
Jag VET att jag skriver om detta allt för ofta... men:
1. Har inte direkt några nya bilder. Vinterhalvåret hjälper inte direkt till att få tillbaka fotoinspirationen.
2. Jag tänker verkligen på det varenda gång fredagen närmar sig.
Det är att tiden verkligen går så himla fort, och det känns sannerligen som om den bara går snabbare och snabbare för varje vecka som går.
Helt ärligt har jag knappt hunnit "plågas" av att det är vinter, vilket jag alltid brukar göra i vanliga fall. Speciellt januari har jag alltid tyckt varar i evigheter.
I år har jag knappt hunnit med att första månaden har nått sitt slut.
Men... å andra sidan kanske det beror mycket på att jag faktiskt jobbar nu :-)
Jag älskar mitt jobb, och det enda jag tycker är jobbigt med det är att jag inte upptäckte Måltidsservice tidigare.
Helt ärligt; då och då kan jag nästan känna att det måste vara omöjligt att trivas så BRA på ett "vanligt jobb" ;-)
 
Och det här med tiden då...
När jag tänker på den Erica som började blogga år 2007. Hon var 23 år gammal. Endast Tjugotre År!
Jag minns knappt hur mitt liv såg ut när jag var 23 år. Det känns som ljusår sedan, samtidigt som det känns som det var nyss jag började blogga...
Dock, hur jag var vid 23 år ÄR verkligen ljusår från den person jag är nu. I alla fall känns det så.
Jag HOPPAS i alla fall det är skillnad.
Till och med jag själv känner av vilken resa jag gjort; personlighetsmässigt och blyghetsmässigt.
Vid 23 års ålder fanns det inte en chans att jag vågat kasta mig in i att ställa mig på viklistan för att jobba ensam i förskolekök. Jag hade inte så pass mycket självförtroende. Jag hade vid den tiden absolut inte trott på mig själv att jag skulle ha klarat det ansvaret.
Den tiden jag, hittills, är som allra mest tacksam för är mitt år på Myran.
 
Känns som att det är viktigt att jag får dessa positiva saker nerskrivet. Så att jag, när jag senare går tillbaka och läser, inte bara hittar negativa blogginlägg...
 
 
Imorgon är det i alla fall fredag, vilket mörkas av det faktum att jag ska på begravning.
Farmor gick bort den 11:e januari, och imorgon är det dags för begravningen.
Även om det var väntat känns det lite konstigt att ha gått från att ha alla fyra far-och morföräldrar i livet till att förlora tre av dem inom loppet av 4 år.
SÖKES! | Teatern som inte finns någonstans
Som ni vet vid det här laget är jag en mycket nostalgisk person, och ikväll kopplade jag faktiskt in den VHS-spelare jag har här hemma. Tror inte jag använt den på... tja, jag vet inte hur många år!
Och så hittade jag VHS-kasetten med den teater jag såg hur många gånger som helst när jag var liten!
Just den här Madickenteatern är såå mycket nostalgi för mig.
Den är från början av 90-talet någon gång, och jag minns att jag kunde typ varenda replik utantill.
Minns till och med att jag, när jag vid 8 års ålder köpte min alldeles egna skrivmaskin, skrev ner hela pjäsen som ett manus :-)
 
MEN det här är det enda exemplaret jag har; ett gammalt VHS-band där vi en gång spelade in teatern när den gick på TV. I och med att det är VHS så är ju inte kvalitén den allra bästa (dagens underdrift) och ju mer man tittar på den desto sämre blir kvalitén...
 
Och efter mååånga sökningar runt om på internet så har jag inte hittat den någonstans.
Därför undrar jag nu om det finns någon av ER där ute som också har sett den här teatern någon gång?
Och/eller om ni vet om den överhuvudtaget finns att få tag i på DVD/digitalt?